Antal och Genetik

Vargar – antal och genetik i konflikt

Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på bloggen. 

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat.  Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Effektiva vargar per generation	Inavelsgrad vid jämvikt (F)
0.6	0.3
1	0.2
2	0.11
3	0.08

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.

Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.

Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Ur inavelssynpunkt ter sig den vargstammens inte akut hotad.

Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).

Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.

En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!

Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.

Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.

Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.

Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.

Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.

Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.

EU försvårar vargpolitiken och acceptansen

EU gör det svårt för vargen

Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!

EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer!   EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.

EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1.   Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).

Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former!  Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har “stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu skett saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt.

Stödet hos kategorier vars acceptans av vargen och ökning av dess numerär är viktig för regeringens vargpolitik tycks mycket lågt.

Enda lösningen för regeringen, om de nu inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, och samtidigt komma ifrån EUs inblandning, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!!  Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven på gynnsam bevarandestatus kan ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga.  Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.

Skyddsjakt på invandrarvargar från Finland, som bär gener som kan sänka inaveln, kan tänkas bli vanligare eftersom Jämtland får en stor kvot. Vargar kan störa rennäringen! Det är bara att vänta tills de skadar några renar, så blir skadan snabbt stor nog för att EU skall acceptera skyddsjakten! 

Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :

1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 25% per år utan någon vision om var tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar, som kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom;
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla i somras, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter;
8) meddela att ett sk etappmål inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns när man gått vidare;
9) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter dem med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
10) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
11) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 25% i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, särskilt inte för varg som har liten betydelse för ekosystemet, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tycks oroa sig för och där konsekvenserna på ekosystemet verkar så små;
12) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför vill söka nya vägar att minska motståndet?;
13) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till – säg 600 – vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande, då är det bättre med en snabb ökning så man sedan, när antalet stabiliserats om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
14) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller låta påverka vargpopulationens ökning;
15) att jägarna gör bäst i att glömma det där med licensjakt och förvaltningsjakt, erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler;
16) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser av polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, stimulering till angiveri etc. bör eftersträvas. En politik där det inte “lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt, saknar varje verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer.
17) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterföräldrar från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
18) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del, som blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet. Det är inttrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga.
19) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargtätheten ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
20) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet, andra problem är bara psyko-sociala och en fråga att vänja sig.
21) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar några år sedan skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan dess.
22) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får vi inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasätta deras åsikter om svensk varg.

Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingarna, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog eller schasa undan renarna. Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och därmed mera svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till “höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.

Den ytterligara skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej.  Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre varproblem. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .

Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.

Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om dialogen med EU som jag nog mer tycker verkar en monolog.

Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av “minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att “högst” 210 vargar med mindre inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än “minst” 450 inavlade inte slagit rot hos de som  bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.

Jag skrev denna artikel på en annan blogg som inte är min huvudblogg med en länk så bloggen sågs på DN. Jag hoppades att locka över de som “klickade” till den här bloggen genom att ge länkar hit, men det var nästan ingen som gjorde. Jag förbättrade successivt artikeln och nu tycker jag den är så bra så jag inte vill undanhålla den för den hör bloggens läsare. Jag försökte i början att hålla denna blogg vetenskaplig och objektiv, men vargpolitiken är för konstig och ovetenskaplig och det går inte att göra något åt det med argument utan ett åtföljande högt röstläge och man kommer inte ifrån alla psyko-sociala aspekter. Men plötsligt stängdes jag av från listan på bloggar i samband med DN-artikeln! Någon måste ha anmält detta inlägg som olämpligt!!  Vem det kan vara har jag ingen aning om för att artikeln innehåller pikar åt de flesta aktörer, fast det känsligaste är kanske pikarna åt EU. Det belyser ytterligare hur infekterad vargfrågan är.

Valpflytt sänker inaveln sakta

Valpflytt

Det fordras ett mycket stort antal flyttade djurparksvalpar om vargförvaltning enligt nuvarande modell skall ge tillräcklig inavelsminskning

Enligt rovdjursutredningen måste inaveln sänkas till F=0.1 för att varg skall få ”gynnsam bevarandestatus” och licensjakt tillåtas. Vargen har idag inaveln F=0.28. För att sänka inaveln till 0.1 fordras att man flyttar 260 djurparksvalpar till vilda lyor. En fjärdedel av valparna förmodas mogna till 65 föräldravargar några år efter flytten. Den skandinaviska vargstammen antas bestå av 100 föräldravargar (vad den kommer att vara om ett år). Inaveln (släktskapen) från de 35 (= 100-35 = 35%) föräldravargarna av gamla skolan blir då 0.35*0.28= 0.1, de tillförda 65 antas inte tillföra någon inavel (släktskap). Om tillförseln av djurparksvalpar är 8 per år, tar det 33 år att få ned inaveln till nödvändig nivå (under förutsättning bl a att vargstammen inte blir större). Om varje valpflytt kostar en miljon så blir totalkostnaden 260 miljoner.

Reservation  Detta är en mycket förenklad beräkning. Tyvärr måste jag som genetiker tillstå att denna beräkning inte är “genetiskt vetenskapligt acceptabel” och kan överdriva valpflyttbehovet avsevärt och vara missledande hur man bör tänka, men det finns andra som borde göra beräkningar, och jag har svårt att tänka mig att de inte snart kommer att göras. De beräkningar som är gjorde som jag sett är inte heller acceptabla för beslutsfattande. Att göra det genetiskt acceptabelt är för jobbigt för den här artikeln, artikeln blir ändå snart blir inaktuell när bättre beräkningar kommer och det skulle göra beräkningen oförståelig för läsarna. Det viktigaste syftet är att provocera fram bättre beräkningar och understryka att ökat vargantal orsakar en proportionell ökning av insatsen, inte att detta skall användas som nya beräkningar för beslutsfattare.

Mitt intryck är att de inavelssänkningar som tycks föresväva rovdjursutredningen är orealistiska att uppnå på rimlig tid. Det vore bättre att fastställa att den nuvarande inavelsnivån räcker för gynnsam bevarandestatus, så att de inavelssänkande åtgärderna kan genomföras på ett effektivare sätt.

Samma överslagsberäkning presenteras på ett alternativt sätt. Överslagsberäkningen avser att ge ett ungefärligt intryck av behövlig dimensionering och att visa att det tar lång tid. Inaveln i den skandinaviska vargstammen är nu F=0.28. Antalet föräldravargar i stammen sätts till 100. Detta svarar mot mindre än 50 föryngringar per år och mindre än 500 vargar. Det kommer visserligen att finnas fler om några år, men siffrorna är enkla att räkna med och ingen vet var antalet hamnar om några år. Ingen jakt. Fyra flyttade djurparksvalpar resulterar (efter två år) i en föräldravarg, dvs en vuxen varg som blir förälder. De flyttade valparna antas inte vara släkt med andra vargar eller varandra (orealistiskt optimistiskt, vargar i djurparkerna är släkt med varandra så att inaveln är ungefär F=0.1). Hela valpflyttprogrammet antas koncentrerat till en generation. Alla föräldradjur från flyttade valpar med F=0 ges plats i populationen, som kompletteras med föräldravargar från den gamla populationen med F=0.28 för att nå upp till 100. N = flyttade valpar. Inaveln som funktion av antal flyttade valpar minst två år tidigare blir F=(100 – 0.25N)*0.28/100

Tabell. Inavel som funktion av antalet flyttade valpar

Flyttade valpar	Inavel (F)
0 (startvärde) #	0.28
8 (trolig årlig) ##	0.27
40	0.25
200	0.14
260 ###	0.10 (mål)
400 (=hela stammen)####	0.00

# utgångsläge (nuläge)
## trolig årlig effekt
### inavelsmål för gynnsam bevarandestatus F=0.1
#### hela stammen består av flyttade valpar. Inavelsvärdet blir 0 eftersom det antagits att djurparksvalparna inte är släkt med andra valpar. Men beaktas släktskapet inom djurparkerna blir värdet F=0.1. Den förenklade modellen underdriver i detta avseende behovet av flytt.

Det behövs 260 flyttade valpar för att sänka inaveln till F=0.1

Rovdjursutredningens beräkningar
På sid 42 i Rovdjursutredningen görs en uppskattning att det behövs upp till 20-40 framgångsrikt förflyttade föräldradjur, dvs 80-160 djurparksvalpar. En förutsättning är då att populationen omfattar hälften så många vargar (240) som jag räknat med (knappt 500) och valpbehovet beror proportionellt mot populationsstorleken. Således är mina beräkningar i god överenstämmelse med rovdjursutredningens överväganden. 

Vidgade beräkningar är möjliga
Beräkningen kan utvidgas och ta hänsyn till fler faktorer. Man kan göra ett antagande att djurparksvalparna är släkt med varandra med genomsnittliga släktskapen (inaveln) F=0.1, vilket är ungefär det riktiga värdet. En annan beaktansvärd faktor är att tre genetiskt värdefulla vargar skjutits i skyddsjakt under 2011. En avkomma till en invandrare som inte trätt i reproduktion kan värderas till ungefär en fjärdedel av en reproduktiv invandrare, dvs man får dra av de första tre valpflyttarna för att komma tillbaks till startnivån (F=0.28) för inaveln.

Man kan vidga med ett antagande att de tillförda valparna får en fördel med en faktor 1.25 för att de icke inavlade har en fördel i konkurrensen med de inavlade. En faktor 2 kan beakta om selektiv beståndsbegränsande licensjakt bedrivs (som 2010), en sådan jakt skulle gynna de tillförda valparna och deras avkommor. Den naturliga migrationen från öster är inte beaktad. Den genetiska driften är inte beaktad. Den naturliga migrationen räcker nog till för att kompensera för genetisk drift, om inte behöver fler valpar införas.

Ytterligare en multiplikationsfaktor 1.25 kan läggas till om konkurrensen från andra valpar elimineras och djurparksvargarna därigenom får en fördel. En multiplikationsfaktor 0.8 kan införas, som kvantifierar den nackdel det innebär att djurparksvalparna drabbas av större dödlighet än andra valpar, eftersom själva tillförseln är en operation som stör vargfamiljen, och eftersom tillförseln - som den görs idag - ökar antalet valpar i kullen, och därmed konkurrensen med styvsyskonen om begränsade resurser, som kan förmodas leda till högre valpdödlighet hos valpar i de kullar vars storlek har ökats på grund av tillförseln.

Dessa beräkningar är förenklade bland annat genom att den ackumulerade effekten av förflyttningar under många generationer behandlas som förändring i en generation. Därigenom blir modellen mycket enklare och man kommer ifrån många osäkra antaganden och osäkerheter. Det finns andra genetiska svagheter i beräkningarna.

Detta är en av en serie artiklar i anslutning till rovdjursutredningens rapport. Flera följer!

Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg – adjö!

Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg!

Skandinaviens viktigaste varg har en lång och spännande historia men vi får kanske inte höra hur den slutade. Hon kom in i historien i slutet av 2010 och nu kanske hon lämnat den. Under nästan ett år har hon haft ett sändarhalsband, som gjorde det möjligt att följa hennes långa och komplexa vandringar och äventyr, men nu är det slut med det. Det skydd som ett halsband och att det var känt att skandinaviens värdefullaste varg gav ett skydd och en hjälp att lösa problemen på annat sätt. Hon har kanske rivit några renar men det var inte många! En websida med betraktelser om bl a henne når man om man klickar här. 

Mitt förslag till förbättring av den skandinaviska vargens genetik är att minska inaveln genom att skjuta de inavlade (mer än 90 procent) och skydda de icke inavlade genetiskt värdefulla! Framförallt den enda invandraren från öst som nu rör sig i Skandinaviens skogar. Det strider mot min uppfattning om god vargförvaltning att göra sig av med den genetiskt värdfullaste vargen i Sverige, skjut gärna ett stort antal icke genetiskt värdefulla vargar istället!

Det är en tik som vandrade in på egna ben från öster i slutet av 2010. Hon uppehåll sig i gränslandet mellan Dalarna, Jämtland och Gävleborg län. För att få bort henne från renbetesområdet förflyttades hon i slutet av mars till Kilsbergen i Örebro län. Därifrån vandrade hon via Norge till Idre (110 mil). I Idre satte hon upp ett revir och skaffade en pojkvän, förökning i familjen kunde emotses till sommaren. Jag tyckte inte man skulle flyttat paret i det läget. Men i mitten av december vräktes hon och pojkvännen och deporterades till Tiveden (nära Karlsborg i Västra Götaland). Ett symboliskt vargdrev arrangerades vid tillfället av lokala LRF-grupper som en åsiktsyttring. Men då hade paret redan lämnat Västra Götaland. Deras vägar skildes men båda vandrade i stort mot varifrån de kom. För pojkvännen fullföljdes de symboliska intentionerna med det symboliska drevet och han dödades på hemvägen. Påvisad illegal jakt är mindre vanlig än vad de flesta tror, detta var det andra fallet sedan 2010, där det finns säker ett samband, och sättet att lämna kvar halsbandet förefaller en arrogant demonstration. Chansen att tiken dödas är stor, det har inte tagits påvisbar hänsyn till genetiskt värde vid tidigare skyddsjaktsärenden och synpunkten från LRF och jägarna var att det inte skulle vara ett hinder att döda genetiskt värdefulla vargar vid skyddsjakt. Av nio vargar fällda vid skyddsjakt 2011 var minst tre genetiskt värdefulla, samtliga avgjorde av naturvårdsverket, och därför finns det skäl att befara att länsstyrelser inte heller skall ta påtaglig hänsyn, utöver kortvariga försök till andra åtgärder som är formellt nödvändigt. Jag börjar undra varför naturvårdverkets policy faktiskt ökar inaveln i vargstammen mot de politiska intentionerna (och därigenom direkt försvårar att nå gynnsam bevarandestatus). Det skulle kunna bero på att de icke inavlade vargarna är vitalare och aktivare och initiativrikare och mer benägna till långvandringar, vilket stöder att vargstammen skulle bli kvalitativt bättre om inaveln förbättrades. Hennes återkomst till renbetesområdet efter besökte i Tiveden blev känt av allmänheten som ett skyddsjaktsärende, även om nu skyddjakt inte längre är akut förestående! Dn tredje flytt söderut blev snart akutell! Den tredje flytten söderut utfördes 120208, Härigenom slapp man skjuta Sveriges värdefullaste varg! Man kunde demonstrera att både hon och rennäringen var värdefulla genom att betala stora summor för att skilja dem åt.

Det är den första tik som invandrat sedan den svenska stammen kom till. Om hon hade fått valpar var det fyra år sist en lyckad invandring skedde och det kan mycket väl ta tio år till nästa direktinvandrare kommer så nära valpning. Stammen bygger på fem grundare, hade denna invandring lyckats så hade den genetiska variationsbredden ökat med 20 procent.

En varg”population” måste bestå av många tusen vargar för att vara genetiskt långsiktigt uthållig. En sådan population kan dock omfatta mycket mer än ett land. Forskare och EU’s grupp för rovdjur har sagt att invandringen måste vara minst en ”effektiv” varg (dvs en varg som får avkomma) per varggeneration (fem år) för att man skall kunna slå ihop vargstammarna i närliggande länder (områden). Får tiken valpar i vår, kan Sverige hävda att EU’s krav överträffats med bred marginal. Det är då inte en skandinavisk stam, utan en del i en nordeuropeisk vargstam, som är tillräckligt stor. Önskemålet om långsiktig genetisk uthållighet blir därmed tillfredställt utan att den svenska vargstammen behöver bli större än den är nu!

Man kan minska inaveln väsentligt genom licensjakt där genetiskt värdefulla vargar sparas och icke värdefulla skjuts, men detta fordrar ett kontinuerligt tillskott av invandrade vargar, och för att möjligheten att minska inaveln med licensjakt skall kvarstå är det nu dags för nytillskott utöver de två invandrare som började få avkomma 2008, men nu verkar ha avlidit.

Att sänka stammens inavel är statsmakternas viktigaste förvaltningsmål och utpekas som det viktigaste målet av rovdjursutredningen (SOU 2011:37). Inaveln började sjunka 2008 när färska spontana invandrarna från Finland började berika stammen med sin avkomma. Inaveln i den svenska vargstammen bör halveras. Om tiken får avkomma 2012, så har det invandrat tre genetiskt effektiva vargar den sista varggenerationen! Denna invandringstakt räcker mer än väl för att så småningom sänka inaveln till en acceptabel nivå, och eliminerar behovet av ytterligare artificiell vargtillförsel från djurparker och andra länder!

Tiken har inte “dvärgbandmask” (analyser har gjorts vid flera tillfällen). Eftersom hon varit i Skandinavien ett år och rabies visar sig inom ett halvår har hon inte det. Det är ingen hundbastard. Hon har en GPS sändare och kan hållas under översikt.

Tiken har redan vandrat många hundratals mil, troligen den längsta dokumenterade långvandringen av någon varg någonsin! Den envisa kraftfulla beslutsamhet hon visat är imponerande! Jämtland borde vara stolt över att ge ett hem till Skandinaviens viktigaste varg som hon kämpat så hårt för att komma till. Själva idén med ”vilt” och ”natur” måste omfatta respekt för en envis natur och att ibland låta naturen få som den vill. Detta är en av tjusningarna med natur, ett skäl av samma typ som motiverar att ha varg i Sverige! Denna vargtik förtjänar erkännande och respekt för sina insatser. De som inte gillar varg kan ändå visa aktning, respekt och erkännande för en extraordinärt kompetent spelare i motståndarlaget! Men naturbyråkraterna vill inte acceptera en “naturlig” natur där de inte lägger sig i, det skall vara bokstavstro på politikernas intentioner ibland, EUs intentioner ibland, men ibland är det andra paragrafer och bedömningar man lutar sig mot.

Det har redan satsats mångmiljonbelopp på denna varg, ”förstärkningsprogrammet” har redan försvagat acceptansen som redan är dålig pga. vargstammens i stort sett okontrollerade tillväxt i strid mot riksdagsbeslutet och rovdjursutredningens förslag (att först sänka inaveln). Naturvårdsverket har redan (med skyddsjakt och onödiga flytt) försvårat det prioriterade målet att sänka inaveln. Skjuts hon nu, kan ”förstärkningsprogrammet” beskrivas som ett fullständigt misslyckande åtminstone tills när och om man kan triumfera med stora framgångar med valpflyttarna om ett år.

Några förslag (inget av dem har tillämpats):
* Huvudförslaget är att lämna tiken i fred (shasa bort henne från renarna är förstås OK, men räkna inte med att det inte blir störningar):

• Kanske flyttar hon från renbeteslandet av sig själv.
• Det är värt många miljontals kronor att få en ny invandrare, det räcker att ersätta skador och olägenheter.
• Rovdjursutredaren skulle föreslå en ”vargkorridor” till Finland, detta kunde bli första byggstenen!
• Förslag till uppluckrad politisk skrivning för renbeteslandet: Vargföryngring i norra Sverige kan i undantagsfall accepteras, när det rör sig om en ny invandrare, där flyttning försökts, men vargen återvandrat norrut.
• Fordrar inget omedelbart slutligt beslut, genetiskt värdefull varg kan tolereras en tid i renbeteslandet. Idre-samerna samexisterade med paret uppåt ett halvår, och verkar inte tycka situationen blev bättre när dessa vargar flyttades och några andra sköts.

* Plan B är att flytta tiken till ett hägn, ge henne en – helst genetiskt värdefull – partner och låta dem få valpar. Därefter släpps hela flocken till det vilda. Att de fått chansen att acklimatisera sig i ett hägn ökar nog chansen att de stannar i närheten, och har de väl fått valpar släpar de nog inte iväg med dem på långvandring. Med en uppvisning av snabb och radikal handlingskraft och kreativitet kan detta genomföras omedelbart, och det kan resultera i valpar i sommar, som det blivit om man inte flyttat från Idre. Hittar man en genetisk värdefull partner till hägnet så kan detta bli genetiskt bättre än om paret fått stanna i Idre, eftersom generna från en bra make skulle få en extra skjuts genom att “lifta” på tikens gener. Det verkar vara en ny invandrare på gång i nordligaste Sverige. Sätter man tiken i hägn men, inte hinner med reproduktion 2012 kan man flytta den nya invandraren (om det är en hane) direkt till hägnet, det funkar då som karantän och de kan båda acclimatisera sig på den nya platsen, de accepterar troligen ”tvångsgiftet” och man satsar på valpar 2013 istället.  Ryktet om plan B har spritts till Dalarnas tidning!

* Plan C så flyttas valparna till vilda lyor som djurparksvalparna och tiken får leva vidare i hägn som avelsdjur (kanske i anslutning till ett zoo?). Den genetiska variationen från djurparkerna är inte outtömlig som genkälla, och det kan ha fördelar att vara mindre beroende av djurparksföreningen som valpkälla.

Att bara flytta henne en tredje gång utan att pröva något nytt sätt att få henne att stanna tycker jag har för mycket över sig att bara skjuta ett problem ifrån sig för att slippa ta ansvar för det och sedan med gått samvete skjuta henne eller i det tysta hoppas på att någon löser problemet på annat sätt. Det kanske inte är så dumt att låta samerna skjuta henne när hon faktiskt angriper en ren, det anknyter ju faktiskt till gamla samiska traditioner att skydda renarna från varg. Och det kommer att ytterligare sänka acceptansen för den genetiska förstärkningsprogrammet om det inte lyckas.

Naturvårdsverket har bestämt att inte satsa på avkommor till invandrare utan bara invandrare. Det tycker jag är helt fel attityd när det gäller en oprövad metod, att förbättra prognos och kontroll hur vargen faktiskt vandrar istället för att rycka på axlarna och säga att det har vi inte en aning fast erfarenheten säger att de vandrar tillbaks, men blir en ursäkt för att döda vargen om några månader (“vi gjorde vad vi kunde”). Jag tycker inte man skall använda bara de allra värdefullaste direktinvandrarna till sådan metodutveckling utan just invandraravkommor som inte är lika värdefulla och som är bättre att samla erfarenhet och utveckla teknik med. 

En modell för hur jag tycker det kunde se ut i norra Sverige är att målsättningen sätts till en föryngring varje år i Norra Sverige, där den ena partnern är en direktinvandrare, i första hand sådana där det gjorts ett flyttförsök först. Denna “regeländring” skulle innebära en effektiv invandrare mer från öst i varje varggeneration (vart femte år). Man kan räkna med ytterligare en effektiv invandrare per år som antingen tar sig ned till södra Sverige själv eller stannar där vid första flyttförsöket. Då blir antalet invandrare och kontakten med Finland tillräcklig och långsiktigt uthållig. Berörda renskötare får tillräckligt bra ersättning för att se produktion av rovdjursmat som en ekonomiskt lönsam del av rennäringen. Samerna är ett ursprungsfolk och rennäringen bedrivs delvis av historiskt kulturella skäl och att hantera varg i samband med ren var ett viktigt inslag i rennäringen som den bedrevs för drygt ett sekel sedan, och varg är en del av den samiska traditionen, som nu med statligt stöd bevaras (återupplivas) i en generation. Det blir minst 20 ggr fler föryngringar i södra landshalvan. När hittillsvarande etappmålet 20 föryngringar överskridits är det också naturligt att överväga en geografiskt vidare spridning. EU tycker också att det strider mot EU-direktivet att varg hålls undan från norra Sverige, om Sverige nu låter sig styras av EUs direktiv och tog det här med fridlysning på allvar, så är det ett brott att flytta den här vargen och därmed hålla vargen i praktiken utrotad i norra landshalven förutom att den i praktiken hålls utrotad i södra. Ur rennäringens synpunkt så kommer fler vargar att läcka in i renbetesområdet ju större vargstammen blir, så rennäringen i Jämtland kan se fram emot ett ökat vargtryck på grund av Sveriges statsmakter prioriterar att undvika störningar i rennäringen framför att reducera inaveln. Det är viktigt att åtgärder är kostnadseffektiva och verkligen värda vad man lägger ned. Det är ofta svårt att sätta ett värde på åtgärder som försämrar uthållighet och ökar acceptans, men i det här fallet är det lätt. Värdet är vad det kostar att reparera kostnaden. Om man  dödar den här tiken så är skadan för den genetiska förstärkningen värd för att tillföra en obesläktad reproduktiv varg drygt fem miljoner (vad man är villig att lägga ned på att få en motsvarande genetisk förstärkning med valpflytt enligt de kostnadsuppskattningar som gjorts). I Idre var det 80% chans att föryngringen skulle lyckas, dvs den skada det orskat vargens genetiska kvalitet kostar 4 miljoner att reparera. Därtill kommer en eller två miljoner med flytten och dvs investeringar förut. 6 miljoner nedlagt på att reducera olägenheterna för rennäringen. Eftersom denna kostnad ligger på att skydda rennäringen från rovdjur så bör den bokföringsmässigt hamna där. Jag tycker det vore bättre om rennäringen själv fick göra beslutet, alltså fick göra valet antingen fem miljoner kontant eller få önskemålet på skyddsjakt mot tiken tillgodosett. Även andra skyddsjakter i renbeteslandet borde finansieras på samma sätt (bokföras som subventioner åt rennäringen för dess allt överskuggande värde att inte försvåra för de traditionella näringarna). Lyssnar man bara på krav och önskemål som inte kostar något att föra fram blir det lätt inte kostnadseffektivt. Om nu Sverige ville skydda rennäringen så kunde man fått ett undantag som Finland, nu verkar det mycket av en efterkonstruktion. Inte skapar det nån bra stämning i landet heller när man statsmakterna skyller på skyddet för rennäringen för att det blir kaotiskt okontrollerad tillväxt av varg som kommer att skapa mycket fler olägenheter för rennäringen.

En fördel är att det funnits några veckor att tänka igenom strategierna för vargförvaltarna, det är inget oväntat som hänt. Renägarna borde varit alerta minst en vecka i förväg. Vargflytt är ännu ingen beprövad metod relaterad till vargpsykologi, man vet inte vart vargarna går fast man nu vet det är en god chans de går “tillbaks”. För att lära sig vargpsykologin kan man göra “experiment” med flyttvärda invandraravkommor, som är mindre värdefulla än invandrare. Om det är för besvärligt att använda sig av hägn skulle man kunna använda den plats där det fanns minst vargrevir norr om utsläppsplatsen och minst chans att vargen “kände igen” sig. Reflexmässigt rör hon sig nog mot norr men om hon hittar ett ledigt attraktivt revir på vägen så kanske hon stannar där innan hon hunnit “hem”. Det bör ligga något sådant resonemang bakom. Man skulle kunna placera henne på den sydligaste utsläppsplatsen. Visserligen finns det en högröstad opinion emot, men i den artikel som jag skrev i Boråstidningen kom det bara en arg insändare fast jag räknat med tio liknande och länsstyrelsen i Göteborg har i sitt remissvar till rovdjursutredningen önskat en snabbare uppbyggnad av vargpopulationen än vad rovdjursutredningen föreslagit. Den nya vargen i Kronoberg var tveksamt isolerad, med en utbyggnad i södra Götaland istället blir det mer sammanhängande. Har man Sveriges värdefullaste varg så blir det svårt att förorda skyddsjakt när det är värt 5 miljoner att hålla henne vid liv, det skulle bli en forcerad stängselutbyggnad istället och därmed kunde man använda vargen som murbräcka mot södra Sverige. I norr är hon dömd för att man inte kan hägna in renarna men i söder kan man hägna in fåren. Södra Götaland är längst ifrån Norrland av utsläppsplatserna och det kan ge en vecka till innan hon dyker upp i Renbetesmarkerna förutom att det minskar chansen att hon verkligen gör det. “Risken” att hon stannar i närheten av utsläppsplatsen är ju i varje fall mycket liten.

Egentligen verkar invandringen från Finland vara tillräcklig - om man förstärker effekten av den invandring som faktiskt sker med selektiv populationsbegränsande licensjakt - men den lösningen accepteras inte av EU, och kanske egentligen inte av svenska intressen heller, just eftersom det innebär en politisk möjlighet att via vargarna komma åt att markanvändningen på över halva Sveriges yta kontrolleras av en ganska obetydlig näring som bedrivs av en mycket liten minoritet.

Den här artikeln fick stor uppmärksamhet hos LRFare, eftersom jag antytt att LRFare motarbetar genetisk förstärkning. LRFare borde veta så mycket om biologi som att det kan vara bra med minskad inavel och att inte protestera våldsamt emot försök till genetisk förstärkning, även om jag har förståelse för att de är oroade av ökade olägenheter vid en ökning av vargstammen. Kritik har framförts att det nog uppfattas som stressande för den stackars honan.

Jag känner nog också en viss empati för vargtiken. Någon slags belöning för sin energi och försök att hjälpa oss människor med genetisk diversitet, hon kan ju knappast fatta att Norrland är vargförbjudet även om det ibland dyker upp någon slags monstermyggor där som faktiskt är mycket irriterande. Som erkänsla för hennes insatser och som en slags ödmjukhet för en otämjd natur, så känner jag för att vi kan ge henne livet.

Det finns tre artiklar om Skandinaviens värdefullaste varg. Idrevargen! 1) , 2),  3) Det finns också många andra artiklar om skyddsjakt och skyddsjakt på genetiskt värdefulla vargar.

EUs rovdjursriktlinjer – inte mycket ledning för rovdjursutredningen

EUs rovdjursriktlinjer – tveksam hjälp

EUs (“=LCIEs”) rovdjurs-riktlinjer orsakar stora problem. Riktlinjerna kan tolkas olika resulterande i drastiskt olika minsta vargantal, delvis beroende på subektiva uppfattningar av den som tolkar. Det är svårt eller omöjligt för tolkaren att förstå vilka förvaltningskonsekvenser de valda tolkningarna leder till.

Det har utfärdats riktlinjer för hur EU:s direktiv skall tolkas för bl. a varg som kan benämnas ”EU:s (=LCIEs) rovdjursriktlinjer”. Man kan ifrågasätta om det skall tolkas som EUs riktlinjer. Det är inte översatt till svenska och EU dokumnet översätts till svenska. Det sägs uttryckligen att det är EU:s direktiv och inte LCIEs riktlinjer som gäller.  Men hur kan och bör LCIE dokumentet tolkas? Dokumentet ger mycket information, men inte tillräcklig ledning och för stort utrymme för subjektivitet!

Minimalt antal vargar
Jag anser riktlinjerna kan tolkas som att gynnsam bevarandestatus kräver minst det antal vargar, som gör att sannolikheten att stammen dör ut inom hundra år är lägre än 10 %, beräknat enligt en sårbarhetsanalys. Sårbarhetsanalysen kan inskränka sig till vad som ter sig troligt. På sidan 20 står den för Sverige mest kritiska formuleringen:

“In summary, we suggest that favourable reference population be defined”… “The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years)”… Det låter ju bra och trovärdigt vid första påseendet att det skall vara en rimligt hög sannolikhet att vargstammen överlever 100 år.

Meningen summerar avsnittet ”An operational proposal to define Favourable Reference Population” och måste alltså vara vad som slutligen gäller oberoende av andra formuleringar.

Läser man riktlinjerna sid 22 står det:”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…och ”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs. “riktlinjerna” ställer hårdare krav än EU-direktivet. Emellertid är det ett subjektivt beslut hur mycket hårdare.

D.v.s. man kan tolka riktlinjerna antingen som att de anger minimikrav på nödvändigt antal eller att man skall ligga högre men i en grad man får tolka själv. ”Levels” kan avse en faktor 100 högre (10000 vargar istället för 100), medan ”much larger” kan tolkas som 25 % (125 vargar istället för 100, 25 är mycket mer än 100). I detta avseende kan man alltså säga att man följt inte bara EU-direktivet utan också riktlinjernas rekommendationer om man ligger minst 25 % över. Det går väl bra att också besluta 100 vargar om PVA ger 100 vargar och skriva att beslutet tagits på grundval av EU:s rovdjursriktlinjer (man behöver inte gå längre . Jag tycker inte det är acceptabelt med riktlinjer som lämnar så vida marginaler till godtyckliga tolkningar. Riktlinjerna undergräver förtroendet för hela den svenska rovdjurspolitiken och EU:s rovdjurspolitik om de leder till resultat som är så svåra att enkelt och trovärdigt motivera som rovdjursutredningens förslag. Beträffande nödvändigt antal (referenspopulation) tycker jag man i stället skall gå tillbaks till EU-direktivet och dess riktlinjer och inte försöka tänka över de speciella rovdjursriktlinjerna med deras hopblandning med det extremt långsiktiga. Det är bättre att diskussion sker vid de revisioner EU gör baserat på rovdjursriktlinjerna och direktiv, som kan resultera i ändringar i förvaltningsplaner, än att från svensk sida göras sig till uttolkare av EU:s vilja rörande referenspopulationer när den är så oklart formulerad.

Det diskuteras knappast hur faktisk inavel påverkar gynnsam bevarandestatus, bara inavelsökning. Detta är inte relevant för den svenska vargpopulationen eftersom inaveln minskar. Man kan få med inavel indirekt genom att lägga in det i sårbarhetsanalysen. Det orsakar lätt extra säkerhetsmarginaler som adderas till de på annat sätt pålagda säkerhetsmarginalerna. Det är olyckligt att detta sammanblandas med diskussioner om “genetisk viabilitet”.

Riktlinjerna går in på långsiktig genetik på ett mycket olyckligt sätt som bäddar för konflikter och bristande acceptansen som vad vi nu ser utspelat i Sverige.
Redan av rubriken till dokumentet framgår att riktlinjerna avser populationer (eller som riktlinjerna själva förklarar menas med populationer i rubriken vad som ofta kallas subpopulationer). Den svenska vargstammen eller troligen den svensk-norska kan betraktas som en sådan (sub-)population. Kanske eller kanske inte den karelska subpopulationen kan räknas in i en skandinavisk-karelsk subpopulation. Att sedan på ett oklart sätt gå över till hur megapopulationer skall byggas upp kan inte leda till annat än att dokumentet blir djupt förvirrande och beroende av spekulationer om dessa megapopulationer. Som dokumentet själv förklarar i ord som antyder att det är en långsiktig målsättning (sid 23): “From a strictly conservation perspective the preferred overall goal would be to establish a metapopulation of interconnected populations, each of which is at a level exceeding the minimum threshold for Favourable Conservation Status.” Denna ordalydelse indikerar inte att VPA storleken behöver överskridas avsevärt och av ordalydelsen framgår att det är något långsiktigt. Det är för megapopulationerna och inte populationerna eller subpopulationerna eller de individuella stammarna det gäller. Men med åsidosättande av vad rovdjursriktlinjerna egentligen skulle gälla, så trampar rovdjursriktlinjerna vidare (sid 17):”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers both short term demographic and long term genetic components”…”is recognized. This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals.” Många hundra tolkas ofta som 3000-5000 vargar. Meningen uttrycker en förmodan av vad direktivet avser. Även i övrigt förekommer det mycket ofta förmodanden som leder till att det som ett taftologiskt mantra upprepas ”PVA ger ett minimum, vi rekommenderar mer” EU bör själv ta initiativ till en sammanställning av ryska vargstammar, subpopulationer och deras konnektivitet.

Selektiv jakt inriktad för att minska inaveln fördubblar effekten av tillförda vargar
Det förvånar mig att de jaktkunniga och jurister inte kunnat finna ett undantag för detta, jag saknar en förklaring i EU:s rovdjursriktinjer varför detta är omöjligt, vilket tycks vara vad naturvårdsverket och regeringen kommit fram till. Jag tycker det borde stämma in på vad som står på rovdjursriktlinjerna sid 29 ”Using a derogation depends on competent national authorities determining that”…”conditions are being met. The first condition is to demonstrate a reason for wanting derogation.”… “Article 16 permits for derogation” … (d) “For the purpose of … repopulating and re-introducing these species and for the breeding operations necessary for these purposes…” Den svenska vargstammen som återbevargar Sverige kom med få individer och lider därför av inavel som alla är eniga om bör reduceras. Detta är ett naturligt led i att återuppbygga en livskraftig vargstam. Riktlinjerna borde förklarat varför detta inte är acceptabelt motiv för dödlig kontroll. Gruppen från LCIE som gav ett utlåtande om vargjakten i Sverige 2011 borde också förklarat varför det inte anses som en acceptabel ursäkt.

Lättläst?
Fast rovdjursriktlinjernas författare säkert ansträngt sig, så ger dokumentet ändå ett intryck av fikonspråk för specialister. Det är svårt att fatta vad som egentligen är centralt, jag har själv lagt ned mycket tid och betraktas som genetikprofessorskompetent, men förstår ändå inte ännu dokumentet till fullo. Omedvetet vill specialister undvika kvalificerad inblandning från andra och göra sin omgivning beroende av sig. Ett hjälpmedel är att omgärda ämnet med speciell terminologi och begrepp och underförstådda resonemang och beslut från andra källor och dunkla hänvisningar. I en nyckelmening ovan står exempelvis ”IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA)”, men det står inte vad PVA är eller något mer om IUCN criterion E. Men det blir ändå knepigare när dessa begrepp blir föremål för juridisk tolkning.

För att ta del av den oftast oklara diskussion som finns måste man förstå innebörden av begrepp som Favourable Conservation Status (FCS); Favourable Reference Values (FRV); Favourable Reference Population (FRP); minimum viable population (MVP); mature animals; “optimum density”;  ”Demographic Viability”; ”population viability”; MVP; BVA; ”Genetic viability”; Favourable Conservation Status (FCS); Critically Endangered, Endangered, Vulnerable; IUCN categories of “Near Threatened” or “Least Concern”, innebörden är långtifrån kristallklar. Läser man ”rovdjursriktlinjerna” tycks menaS att för FCS skall bla FRT uppfyllas och detta bör helst vara större än MVP.

Det minskar trovärdigheten att diskussionen i riktlinjerna ofta är svåförståelig och svårtolkbar, och detta i speciellt hög grad när det leder till slutsatser som ter sig som orimliga eller kontraintuitiva för de flesta, som att det behövs minst dubbelt så många vargar i Sverige som idag för att vargen skall ha en rimlig chans att överleva, och att närheten till tiotusentals vargar i Ryssland eller hundratusen gråvargar inte skall vara tillräcklig för att ge genetisk säkerhet på lång sikt. Det minskar också trovärdigheten att så många kvalificerade bedömmare ifrågasätter resultaten. Skall dessa stora populationer accepteras bör det förklaras pedagogiskt mer kraftfullt och övertygande av rovdjursutredningen varför det är så. 

Acceptans. Dokumentet nämner acceptans som viktigt och LCIE har uttalat sig om (accepterat) den svenska licensjakten 2010 och 2011 i ett acceptans-sammanhang. Detta påverkade dock inte EU att lägga ned sitt överträdelseförfarande. Detta visar att EU inte har förtroende för LCIE och det minskar avsevärt värdet och trovärdigheten av dess riktlinjer. Dokumentet uppmanar till nationella krav på antal vargar för gynnsam bevarandestatus, som är mycket högre än vad EUs direktiv kräver eller vad som är naturvetenskapligt berättigat, och detta leder säkert till minskad acceptans för rovdjurspolitiken hos de som uppfattar olägenheterna som påtagliga. Nationella myndigheter skyller nog då ofta lite orättvist på fördrag med EU istället för de svenska myndigheternas egna ambitioner. Detta minskar nog den nationella acceptansen av EU.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.

Riktlinjerna inte anpassade för den svenska situationen
LCIE riktlinjerna analyserar inte de som är mest relevanta för den svenska vargens situation. Detta framgår av denna serie av artiklar om rovdjursutredningen. LCIE analyserar inte att prioriteten är att först sänka inaveln eller att jakt kan utformas så att den stärker effekten av tillförsel/invandring av obesläktade vargar. När faktiskt en isolerad population återuppbyggs från ett händelsevis uppträdande par så råder speciella omständigheter som det borde finnas större förståelse för. Det borde finnas större hänsyntagande till situationen när det är en ohotad art och ”ras” (nordeuropeisk varg) det rör sig om som kan flytta sig mer än 100 mil mellan generationerna och fortfarande är sammanhängande. Det borde tas större hänsyn till att vargen har uppvisat en förvånande förmåga att återhämta sig även efter fullständig utrotning. Det borde tas större hänsyn till att acceptansen är mycket dålig och olägenheterna mycket dyra och krävande att hantera så att de säkerhetsmarginaler som gäller för lätthanterligare arter (inkluderande lo och björn) inte bör strikt tillämpas för varg. Knappast heller vad man gör då acceptansen försämras när antalet stiger okontrollerat och snabbt på grund av strikt förbud att skjuta andra vargar än sådana som kan bevisas ha orsakat stor skada. Jag tror att dessa riktlinjer är en källa till en del extra problem och de anvisningar de ger är olyckliga och ett skäl för den mycket hårda konflikt detta orsakat i Sverige. Jag föreslår att man inte tar så mycket ledning av riktlinjerna utan bara tittar direkt på direktivet. Jag föreslår också att den bevarandebiologiska forskningen utvecklas till något mindre dogmatiskt.  

Referens: Linnell J., V. Salvatori & L. Boitani (2008). Guidelines for population level management plans for large carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2). 

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

Det räcker med några hundra vargar genetiskt långsiktigt

Tusentals vargar behövs, men det räcker med några hundra i Sverige

Ett skäl att rovdjursutredningen hamnar på ett stort antal vargar i Sverige är vargbehovet för ”långsiktig genetisk viabililitet”, där även vargstammar utöver den svenska räknas in. Men det räcker med den nuvarande svenska vargstammen som Sveriges bidrag! Egentligen är detta bara ett ordrikt försvar för den uppfattning som tidigare framförts: Det finns tillräckligt många vargar i nordöstra Europa inklusive Ryssland för att vi inte skall behöva tusentals i Sverige för att försäkra oss om genetisk uthållighet!

Rovdjursutredningen skriver: ”En livskraftig vargpopulation utgörs av åtminstone 3 000–5 000 individer i Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Historiskt och genetiskt utgör bestånden i dessa geografiska områden en gemensam vargpopulation.”. Detta bygger på en analys av en utländsk expertpanel (bilaga till rovdjursutredningen).

Många forskare anser att minst knappt 2000 och upp till 5000 vargar behövs för att en vargpopulation skall betraktas som genetiskt långsiktigt uthållig. Detta behövs för evolutionär potential, för att garantera att genetisk variation långsiktigt upprätthålls och för långsiktig anpassningsförmåga. Ofta framförs att det behövs 500 ”effektiva vargar” vilket svarar mot knappt 2000, och fördelas det rättvist mellan länderna i det angivna området skulle Sveriges andel bli ungefär 500, och detta kan sägas vara ett av motiven för att rovdjursutredningen fastnat på 450. För närvarande finns det långt färre vargar i det angivna området än 5000, men området kan förmodligen göras avsevärt större och omfatta långt fler vargar, och bör inte fixeras nu.

För att göra den svenska vargstammen värdefull i ett internationellt långsiktigt perspektiv, bör den inte öka de närmaste decennierna, vilket jag framhåller i en tidigare artikel på denna web. En eventuell ökning av dagens svenska vargstam (referenspopulationens storlek) är därför inte nära förestående för att förbättra den långsiktigt genetiska uthålligheten. Det närmaste decenniet bör användas bl. a till att fundera över hur en metapopulation omfattande många vargstammar med minst 2000 eller fler vargar kan byggas upp och hur funktionella nuvarande stammar är. Det viktigaste för Sveriges del är det genetiska sambandet med Finland, det kan nu hävdas att det är tillräckligt, men det bygger på mycket få immigrationsfall och bör säkras ytterligare.

Som påpekas i rovdjursriktlinjerna är den teoretiska vetenskapen om detta mycket bristfällig utöver att det behövs fler vargar än som torde bli aktuellt för den svenska vargstammen. Dessutom är kunskapen om de aktuella vargstammarna öster EU bristfällig och samarbetsformerna inte upparbetade, så det är bra att det finns gott om tid att göra detta. Rovdjursutredningen föreslår att referenspopulationens storlek omprövas 2019, så frågan om långsiktig genetisk uthållighet är inget argument för att öka vargstammens storlek idag eller sätta referenspopulationen högre än dagens vargstam.

Teorin för metapopulationer för att ge genetisk långsiktig uthållighet är inte väl utvecklad. Se EU:s rovdjursriktlinjer. Rovdjursriktlinjerna skriver “Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers” … “long term genetic components,”… “This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals”  En allmännt accepterad tumregel talar om effektiva antal på 500 dvs 2000 vargar. Rovdjursriktlinjerna betonar hela tiden det internationella, dvs att man kan slå ihop över gränser. Jag tror inte en effektiv migrant per generation skall tolkas som mellan alla subpopulationer i en metapopulation, och subpopulationerna har vanligen fragmenterats så sent att det knappast är relevant än.

Att utgående från de ganska diffusa idéer och ganska omogna modeller och exempel på funderingar som ligger väldigt långt från varg komma med exakta rekommendationer för det behövliga vargantalet i Sverige och dess grannar som är uppenbart kontroversiellt och vida större än andra kvalificerade uppskattningar tycker jag inte är så välbetänkt av panelen och rovdjursutredningen tog inte heller förslaget i första vändan.

Panelen skriver (sid 110) ”Favourable Conservation Status for the Fennoscandian-Karelian grey wolf population, with effective population sizes (Ne) that secure a potential for future evolution (500 or more). This number corresponds to census population sizes (N) of somethousands (at least 3,000–5,000) individuals.” Vilket är den mest uppblåsta uppskattning av växelkursen mellan de båda antalen jag sett (2000 vore mer i samklang med andras (t ex Ryman, Laikre och Liberg) skattningar). Men denna uppblåsta skattning får alltså får ligga till underlag för en rekommendation. Mycket svagt underbygt för att vara så viktigt!!!!!!  Panelen tycks inte se skillnad mellan en megapopulation och en subpopulation, det behövs 3000-5000 vargar i en isolerad skandinavisk population. Panelen avfärdar dock den möjligheten pga den höga inaveln dvs de inser i princip att det inte är lämpligt att blåsa upp den svenska vargpopultionen idag.

Gråvargen förekom för 200 år sedan nästan kontinuerligt i större delen av Eurasien eller ivarjefall Europa. Sedan dess har antalet vargar minskat och populationerna har fragmentiserats. Vargar kan migrera storleksordningen hundra mil (vilket inte minst visats genom etableringen i Sverige de sista decennierna). I norra Europa kan de passera vatten på vintern när det är is. Vargar är brett anpassade och kan sprida sig och överleva i de flesta geografiska områden. Det är således goda förutsättningar för att metapopulationer av varg kan omfatta mycket stora geografiska områden.

En hel underart (gråvarg) kanske kan ses som en enda metapopulation. För att bevara underarten gråvarg så är det säkert berättigat med 5000 individer. Man kan diskutera hur många och hur omfattande lokala varieteter som skall stödjas. Jag tycker själv det är ett berättigat och “vetenskapligt” välgrundat genetiskt betingat önskemål att arten gråvarg i det vilda inte skall tillåtas falla under 5000 vargar. Jag väger då in artens stora historiska betydelse och numerär och det betydande antalet aktörer och vida geografiska område ”bördan” kan fördelas över. Jag ansluter mig också – som genetiker – till tanken på att bevara varieteten nordeuropeisk varg omfattande (förutom Sverige, Norge och Finland) den ryska vargen väst om Ural och den baltiska vargpopulationen med tillsammans minst 5000 vargar (av de kanske 40 000 som finns idag). Bevarandet bör också ha en viss täthet och bevara anpassningar inom arten när det är en stor och viktig art, vilket är ett motiv för att satsa ganska mycket på “mindre” segment än hela arten.

Metapopulationsbevarande är inte lika viktigt som subpopulationsbevarande och subpopulationer behöver inte nödvändigtvis vara genetiskt överbryggade
Ett lägre antal innebär sannolikt inte undergång för varieteten inom några tusen år, men minskar chansen att populationen består och består den är det betydande risk att den kan betraktas som något utarmad och nedsatt. Man kan inte bortse från andra faktorer som minskar risken. Den naturvårdsteknik vi själva utvecklar för den svenska vargstammen med utnyttjande av den genetiska variation som finns i djurparkerna och flyttoperationer mellan vargstammar kan förstås appliceras i ett större sammanhang för att överbrygga fragmentering och reparera nedsatta delar av populationen när naturen inte verkar klara av det själv. Eftersom det rör sig om förvaltning av naturen skall målsättningen vara att klara sig utan sådant, men det behöver inte vara absolut säkert att ”naturen” klarar av det, om naturen inte klarar det så kommer “plan B” sannolikt att finnas utvecklade. För övrigt är det fruktansvärt osäkert vad som händer i ett tusenårigt perspektiv så det blir aldrig särskilt säkert hur höga krav som än ställs på utgångsläget. Optionen att ha kvar naturlig gråvarg om tusen år skall otvivelaktigt bevaras, men behöver man släpa med sig nästan hela den genetiska mångfalden inklusive anpassningar och varieteter? Redan gråvarg är ju en varietet. Det verkar tillräckligt att bevara individuella stammar/subpopulationer på 100 års sikt med sammanlagt 5000 individer, så att de som kommer efter kan använda sin mer avancerade teknik för migration mellan subpopulationer i den mån det inte funkat tillräckligt bra. Det är effektivare att bevara gener i många subpopulationer än i en stor ”omrörd” megapopulation, detta är ett direkt argument mot ”megapopulationstänkandet”. Det demografiska bevarandet blir också säkrare i en fragmenterad megapopulation. Om “vargpesten” dödar en subpopulation kan den byggas upp eller spridas naturligt från de andra, men om den sprids i hela megapopulationen kan det innebära varietetens undergång.

Vissa variationer mellan subpopulationer är förväntade även om det finns en viss migration och måttliga variationer mellan subpopulationer bör inte ses som ett argument mot att föra dem till samma metapopulation. Subpopulationer är ofta så små, så att genetisk drift leder till märkbara förändringar av genfrekvenser över hundra år. Redan att den skandinaviska subpopulationen bara hade tre grundare gör den annorlunda från andra subpopulationer för den överskådliga framtiden. Att det finns små skillnader i genfrekvenser mellan subpopulationer är inget bra argument för att de inte skall ses som delar i en metapopulation. En metapopulation behöver inte innebär ett exakt bevarande av något ursprungligt utan bör tvärtom ge ett visst utrymme för en evolution och anpassning till nya förhållanden som kan vara olika inom meta-popuationens område. Troligen är LCIE-kriteriet en effektiv migrant per generation för högt för att diskvalificera till metapopulationsbildning, men för lågt för att det inte skall utvecklas märkbara skillnader mellan subpopulationerna. Förhållandena och migrationsmönster ändras över tiden och kan komma och gå. T ex motorvägar och järnvägar skapar fragmentering, men förmodligen har den processen nu stoppat eftersom man är mer medveten om den fragmenterande effekten och i högre grad vidtar motåtgärder. Detta kan förväntas leda till minskad fragmentisering av de ryska vargarna. Att bevara vargen är också en ny ide i Ryssland och Baltikum, vilket kan leda till förbättringar ur metapopulationssynpunkt. Subpopulationsstruktur och migration är dynamiska och ändras över hundra år. Även om gener inte migrerar direkt mellan avgränsade subpopulationer kan de hoppa stegvis över flera generationer. Förmodligen skall inte metapopulationer avgränsas abrupt när det rör sig om i huvudsak kontinuerliga populationer utan på något successivt sätt (kanske de ryska populationerna öst om ryska Karelen skall reduceras med en faktor som är större ju östligare de är). Rovdjursutredningen utpekar ett för litet område för en megapopulation som behöver tusentals vargar Det inte finns något gott skäl eller acceptabelt resonemang varför det inte utpekats ett större geografiskt område som idag har tillräckligt med vargar, så att dessa outvecklade idéer ger grund för ett provisoriskt referensantal som förhindrar att höja den svenska vargstammens internationella värde genom att blockera utredningens målsättning att i ett första steg väsentligt reducera inaveln.

Metapopulationen kan utsträckas till områden med långt fler än 5000 vargar
Att panelen inte utsträcker området längre bygger på en referens (Aspi m fl. 2009), som jag läst och tror misstolkats. Panelen anser att den genetiska kontakten med ryska Karelen är låg (mindre än 0.03) och därför sannolikt ännu mindre med andra delar av Ryssland. LCIE önskemålet för genetisk kontakt är att det skall vara minst en immigrant per generation. 0.03 låter lite men är procent av den finska populationen som är direktimmigranter, och betyder något i stil med 6 migranter, vilket LCIE tycker är en bra kontakt. Aspi 2009 studerar också kontakten med Oblast Arkhangelsk som ligger öster om Karelen och inte gränsar till Finland. Enligt uppsatsen är det enligt en utvärderingsmetod mer än 1 immigrant både mellan Finland och ryska Karelen, mellan Finland och Arkhangelsk och (betydligt mer än 1) mellan Arkhangelsk och ryska Karelen. Den förmodligen enda undersökning som gjorts stödjer inte att det genetiska sambandet är för svagt för att utvidga området, det bara tolkas så av panelen utan stöd av data.

I det centralEuropa, som är fragmentiserat av kommunikationsleder, urbaniserade områden och renodlade jordbruksområden och sällan frusna vattendrag, förekommer vargvandring mellan Tyskland och Belarus, skulle vargarna då inte klara av migration t ex inom Ryssland?

LCIE riktlinjerna (appendix 1) har uttalat sig om olika populationer och subpopulationer av varg. Där står:”The North-eastern European populations constitute a part of the largest continuous wolf population in the world. In its full extent it joins with other wolf populations to form a more or less continuous population stretching from the Baltic Sea” ”The Karelian population is a portion of the large Russian population and it connects with Baltic population in the south.”…”Baltic population: This population is the westernmost portion of the large Russian population and it connects with the Karelian population.” … “In Poland, although the distribution is not continuous, dispersal might be still possible between the Baltic and Carpathian populations.”…”The separation between the Karelian and Baltic populations is made here only as an administrative decision to produce units of practical size and with more homogenous internal conditions” LCIEs riktlinjer har analyserat populationer för det här ändamålet och tycker det är en kontinuerlig utbredning av storleksordningen 30 000 vargar. Panelen får använda starkare argument om de skall motbevisa det. Även om det finns fragmentering och den genetiska kontakten är sporadiskt bör det ändå kunna räknas in i metapopulationen, så länge inte en betydligt noggrannare utredning av både teorin för metapopulationer och hur de olika subpopulationerna, som är aktuella, förhåller sig till varandra och deras relativa värde.

Denna nuvarande ”metapopulation” är avsevärt större än 5000 vargar (det högsta förslaget som framförts av panelen), så någon varg i Skandinavien behövs egentligen inte för den nordeuropeiska vargens långsiktiga genetiska uthållighet. Men jag tycker idén med uthållig genetik på lång sikt stöder en svensk vargstam på minst 200 idag. En genetiskt långsiktigt uthållig vargpopulation bör ha en viss täthet och den skulle bli låg med 100 på Sveriges areal. Det glest befolkade och stora skogslandet Sverige, där vargtätheten är lägre än i många andra länder, borde kunna hysa 200 som en del av det internationella bevarandet av den nordeuropeiska vargen. Det är ett svenskt vargintresse att vargtätheten i Finland och västligaste Ryssland ökar och detta blir mindre trovärdigt om Sverige har mindre än ett par hundra vargar. Vargantalet i Ryssland kan minska i framtiden. Osäkerheten om vargens framtid minskar om Sverige är en vargförvaltare av viss kvantitativ betydelse.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.

Beståndsbegränsande licensjakt ökar vargstammens genetiska värde internationellt

Den skandinaviska vargstammen kan tillsammans med andra vargstammar bidra till att vargens evolutionära potential och genetiska adaptionsförmåga bevaras på lång sikt. Dock ger stammen för närvarande ett närmast försumbart bidrag i ett sådant mer storskaligt bevarande. Bidraget blir betydelsefullt endast om vi först sänker inaveln och bygger på en vargstam med bidrag från många fler ”grundare”. Som påpekas i andra artiklar åstadkommes detta bäst i en liten vargstam med selektiv jakt för att höja det genetiska värdet av stammen. Först när detta är gjort är det dags att diskutera hur Nordeuropas vargstammar och subpopulationer kan organiseras i megapopulationer för långsiktig förvaltning och hur de olika ländernas bidrag bör organiseras.

Rovdjursutredningens expertpanel har föreslagit att det behövs tusentals vargar för att vargen skall behålla sin långsiktiga evolutionära potential och genetiska mångfald och kunna ges gynnsam bevarandestatus. Vargarna skulle dock delas på Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Sveriges andel kanske skulle hamna på 700 förutsatt att de andra länderna tar sina delar. Hur bör expertpanelens slutsats påverka den svenska vargstammens förvaltning?

Den skandinaviska vargstammens genmassa domineras av gener från tre vargar. Detta är ett mycket litet bidrag till genetisk mångfald och evolutionär potential. De östliga stammarna har gener från många gånger fler förfäder. Det dummaste Sverige kan göra för den långsiktiga internationella vargförvaltningen är att nu blåsa upp denna begränsade genmassa, vars genetiska värde inte ökar bara för att det blir fler vargar som bär den. Istället bör Sverige följa rovdjursutredningens förslag att i ett första steg minska inaveln genom införsel av nya gener och förfäder. Denna införsel blir effektivare om vargstammen hålls liten och om vi selekterar så att den gamla genmassan minskar och den införda förstärks. Intensiv licensjakt riktad mot den gamla ”inavlade” genmassan förstärker effekten. När inavelsminskningen är genomförd kommer genmassan att härröra från många fler vargar och vara ett mycket värdefullare bidrag till den nordosteuropeiska vargens evolutionära potential. Det närmaste decenniet bör alltså Sverige insats för den nordeuropeiska vargens genetik vara intensiv selektiv beståndsbegränsande licensjakt inriktad mot den “gamla” genetiskt lågvärdiga arvsmassan.

Panelen har förtjänstfullt fäst uppmärksamheten på att vargens ”genbevarande” i ett långt tidsperspektiv inkluderar vargstammar långt utanför Sveriges gränser, och därigenom berett marken för nytänkande i detta avseende. Under det närmaste decenniet bör detta nytänkande vidgas till en större del av vargens utbredningsområde. Det ter sig otroligt Sveriges del i detta behöver vara mer omfattande än den nuvarande svenska vargstammen. Panelens överväganden styrker att den nuvarande svenska vargstammen bör ges gynnsam bevarandestatus, eftersom det finns förutsättningar att den kan ses som en del av en tillräckligt stor vargpopulation tillsammans med andra nordeuropeiska vargstammar.

Ett aber med att licensjakt skall vara effektiv i att minska inaveln är att det måste finnas ett inflöde av nya invandrare. Bortom 2013 sjunker värdet av att skydda avkomlingar till 2008 års två invandrare. Nya invandrare behövs för att argumentet för licensjakt skall fortsätta att vara kraftfullt efter 2013. Ur den synpunkten vore det mycket bra om Idretiken alias Kilsbergtiken alias Karslborgstiken fick valpar 2012. Det vore också bra om valpflyttprogrammet kom igång 2012.

Från finsk synpunkt borde det vara ett intresse att den svenska vargstammen berikas genetiskt före den blåses upp. Migration från Sverige till Finland förekommer. Den finska vargstammen är avsevärt mindre än den svenska och har behov att stödja sig också på den svensk/norska vargstammen. Som det är nu skulle det genetiska stödet från Sverige/Norge i huvudsak vara uttömt efter två migranter, vidgas den genetiska basen i Sverige innan vargstammen blåses upp ökar värdet av den svenska vargstammen för Finland. Samförvaltning med Finland är viktig för Sverige, det är bra om Sverige agerar så det finns en finsk fördel i samarbetet. Om Sverige blåser upp sin vargstam oproportionerligt i förhållande till Norge och Finland i förhoppning att de skall följa efter, men utan att stödja sig på tvingande motiv, så är det troligt att Finlands och Norges myndigheter och olika opinioner kommer att påverkas och reaktionen kanske inte blir positiv. Bättre om det finns harmoni mellan Sveriges och grannarnas politik.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Mer kommer.

Rovdjursutredningens förslag försämras en faktor fyra av EUs inblanding!

Kvantitativ jämförelse av Rovdjursutredningens förslag före och efter EUs inblandning 

Sveriges riksdag har beslutat om en vargpolitik, som var tänkt att gälla till hösten 2012. Rovdjursutredningen har våren 2011 föreslagit en fortsättning, men EU har utövat påtryckningar, som lett till en modifiering av politiken. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges intentioner var före EUs intervention (till juli 2011, “Sverige-scenariot”) och efter (från dec 2011, “EU-scenariot”).  Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår. I EU-scenariot fördubblas också vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs inavelsminskningen är en fjärdedel av det “svenska” scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-scenariot, vilket inte gagnar något vettigt ändamål.

Båda scenariorna startar 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Vargstammen 2012 sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inaveln 2012 (F= 0.28) sätts till den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras 10 reproduktiva vargar (det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur). För att göra beräkningarna enkla antas alla vargflyttar genomförs samma år, i praktiken blir det förstås ett utdraget förlopp. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.

I det svenska scenariot bortses från ändringarna i vargpolitiken i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren före 2027 finns det därför inte utrymme för licensjakt. Detta är enligt rovdjursutredningens förslag att först åtgärda inaveln och därefter fördubbla vargstammen.

EU-scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 (före vargflytt) fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter (det antas att jaktlagstiftningen tillåter att fixera vargantalet på dubbla dagens genom utökad skyddsjakt, trots att det är mycket tveksamt om det är så).

Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”, detta inkluderar den norska stammen och ett visst övermått i förhållande till “minimnivån). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Den naturliga invandringen är lika stor. Den huvudsakliga skillnaden är inaveln och dess reduktion. Inaveln blir 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har då sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från initial värdet 0.28 som för EU-scenariot. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska scenariot, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med dubbelt så många vargar tidigare, och fokusering på skyddsjakt kan förmodas minska olägenheterna per varg). Förmodligen är den förmodade skyddsjakten i EU-scenariot väsentligt dyrare än den huvudsakliga licensjakten och totalt färre skjutna vargar i svensk-scenariot.

Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.

EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot uppnås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög.  Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.

Min slutsats är att vargen måste tilldelas gynnsam bevarandestatus omedelbart för att rovdjursutredningens förslag skall kunna genomföras och inte inavelsminskningen te sig patetiskt obetydlig och oansvarigt kostnadskrävande. Om intentionen är att börja öka vargantalet 2022 om man då är tillfreds med inavelsminskningen - som i scenariot blir något lägre än målnivån rovdjursutredningen eftersträvar - kan skrivas in i förvaltningsplanen utan att att sättas som ett villkor för gynnsam bevarandestatus.

Denna beräkning är naturligtvis approximativ och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och att jag tycker naturvårdsverkets intresse för sådan hänsyn hittills verkar svagt.

Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så resultaten blir bättre dokumenterade och förståeliga för de som vill sätta sig in i dem så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en arbetsbok, och att denna verkligen vill använda arbetsarket, så gör jag det.

Det svenska alternativet beskrivs här som att undvika de icke inavlade reviren vid licensjakt. Man får större framsteg om man också unviker de minst inavlade av de inavlade reviren eller skjuter bort de genetiskt olämpligaste reviren. Effektförbättringen blir marginell och det är ganska bökigt att göra på ett bra sätt och det är svårt att beskriva på ett förståeligt sätt.  men man bör tänka efter sådana banor om licensjakten tas upp igen. EU sägs nyligen ha kritiserat Sverige för att urvalet av revir inte gjordes på detta sätt efter “genetiskt värde”. Svaret är att det var precis så Sverige gjorde när man behandlade revir med och utan inavel på olika sätt, Sverige hade kunnat göra en mer sofistikerad indelning,  men mervinsten hade blivit liten, det hade varit svårare att hantera praktiskt, och det är kitsligt att kritisera Sverige för att Sverige gjorde bara nästan rätt. Vad jag minns var frågan uppe till diskussion före jakten, den mer sofistikerade modellen föreslogs av Ryman, men Liberg tyckte att mervinsten var liten i förhållande till merarbetetet.

Ovanstående är förmodligen orättvist mot EU-alternativet. Det är mer sannolikt att beståndsbegränsande selektiv licensjakt tillåts när vargantalet nått 500 och då blir förstärkningsfaktorn 2 tillämpbar för att förstärka tillförseln. Då förloras bara en faktor två i effektivitet, inte en faktor fyra. Men det är inte känt vad som händer med det framtida vargantalet och på något sätt måste illustreras att man är på fel väg. 

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

Rovdjursutredningen överlåter kontrollen till EU…

Rovdjursutredningens förslag överlåter kontrollen till EU!

Dagens vargpolitik extrapolerad till “skräckscenario” 
Sverige bedriver nu en vargpolitik där vargantalet bara reduceras med skyddsjakt, där det enda kriteriet är att skadorna (olägenheterna) måste vara påtagliga. Om nuvarande svenska vargpolitik fortsätter så sätts vargantalet av balansen mellan skyddsjakt och vargens tillväxt. Om utredningens förslag följs, så kommer den svenska vargstammen aldrig att nå ”Gynnsam bevarandestatus” eftersom inaveln inte blir tillräckligt låg tillräckligt snabbt, vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen inte kommer att öka tillräckligt mycket, och migrationen från Finland inte kommer att betraktas tillräckligt hög. Det finns också en risk att utbredningen betraktas som otillräckig, även om rovdjursutredningen inte tycker det. Det finns många bevarandeforskare som pläderar för avsevärt större vargantal än vad rovdjursutredningen gör, här en reaktion på rovdjursutredningens förslag från en i ärendet tung SLU instans. Det finns såledeles anledning för forskningen att prestera analyser av var vargantalet hamnar om inte beståndsbegränsande åtgärder sätts in. 

Vad blir de långsiktiga konsekvenserna om vargpolitiken 2012 fortsätter? Jag försöker skissera ett möjligt svar i ett scenario. Vad jag kan finna finns inte bättre scenarior eller analyser. Det finns politiska beslut på att hålla norra Sverige nästintill vargfritt, detta antages upprätthållas (det är 54% av ytan, om vargförbudet i norra Sverige tas bort kan antalet förväntas öka med säg 60% (jag tror inte det blir 100, eftersom markens biologiska produktionsförmåga är mycket lägre i norr). Det har bedömts att om vargen i första hand väljer revir där människans påverkan (vägar, bebyggelse) är låg och breder ut sig över revir på upp till 10 kvadratmil. När detta utrymme utnyttjats har det uppskattats det finns 1200 vargar i stationära revir. Rovdjursutredningen 2011 citerar denna skattning. Vid tillväxt därutöver torde reviren bli mindre, födotillgången tidvis lägre, spridningen sker närmare mer befolkade och tamdjurstäta områden. Symptom kan vara att det blir vanligare med vargobservationer i revirnära tätorters utkanter och fler varg-vargkonflikter. Detta leder bl a till ökande avgångar pga perioder med sämre livsmedelstillgång, ökade varg-varg konflikter och mer skyddsjakt. Förmodligen kommer stammens storlek att stabiliseras på 2500 vid fri tillväxt utan skyddsjakt, men det kan bli mer (jag tackar Gunnar Glöersson för tips om dessa skattningar). Jag tänker försöka titta på vad som kan hända i Värmland, för Värmlands vargförekomst finns en mycket bra karta från länsstyrelsen med intritade revir. Det finns en annan karta med inritade revir från den nationella framställningen där reviren är mindre. Tänker troligen mer på Värmland senare.

Man kan spekulera över hur “fullt” det är i olika områden och i vilken grad detta påverkar tillväxttakten och fördelning av tillväxt genom förtätning och tillväxt av utbredningsområdet. Några färdiga ideer verkar inte finnas utan det är fritt för spekulationer. Vargens utbredning har ökat ganska lite sedan milleniets början, ökning av spridningsområdet verkar vara en långsam process. Bytesdjuren får sänkt densitet av vargens närvaro, detta gör att utrymmet för varg minskar när stammen förtätas. Bytesdjuren kan minska av andra skäl än varg, samhället kanske agerar så att balansen mellan vegetationsskador, trafikolyckor och andra störningar gör att bytesdjuren minskar och då minskar förstås det maximala vargantalet. Även när det är relativt mättat med vargrevir kan tillväxten bromsa upp även om reviren är stora. Det blir svårare för ungvargar som lämnar föräldrareviret att hitta någonstans de kan slå upp ett nytt. Detta kan innebära att en större del av vargpopulationen blir icke stationär och det kan leda till en större dödlighet och en snabbare ökning av utbredningsområdet. Förtätning där reviren inte ligger tätpackade redan (Uppland och Stockholms län) verkar lättast för fortsatt expansion.

Vargtätheten kan begränsas av sjukdomar, i första hand skabb som dödar svenska vargar. Förekomsten förefaller öka med vargtätheten och därmed en viss ökad avgång. Det tätare vägnätet när befolkningstätheten är högre leder till ökad fragmentisering av habitaten för varg, det kan skapa “holmar” och är en klar störningsfaktor. Vägolyckor är en märkbar dödsorsak för varg och den ökar med ökande vägnät/befolkning. Ökande vargtäthet lokalt gör nog också att vargarna i högre grad kommer ut på de vägar som faktiskt finns. Motorvägar med älgstängsel är uppenbara hinder för vargens rörelsefrihet. Jaktarrendena per ha ökar avsevärt söderut/österut och arrendeinkomsterna blir större med ökande andel utländska trofejägare och storstadbors hobbyjakt.

Det högsta konkreta förslag jag sett för vargantal i Sverige är 2000, och då antas det vargar i norra Sverige också.

Några värden på vargtätheter på olika håll
 2.5 och 2.3 vargar per kvadratmil.   http://www.mendeley.com/research/estimating-wolf-densities-forested-areas-using-network-sampling-tracks-snow-1/  Ontario nationalparkliknande skogklätt
1-2 vargar per kvadratmil. http://www.fur.ca/files/Density,%20Demography%20wolf%20study%20Summary.pdf  Alberta, vargar som “skördas” dvs inte uppnått mättnad  
“Nonetheless, wolf densities in the mountainous portions of the Clearwater Area exceeded those (2.5 to 9.2 wolves/1000km 2) recorded in Jasper National Park (Cowan 1947, Carbyn 1974, Dekker 1986) and those (2.7 to 4.8 wolves/1000km 2) in Banff National Park (Huggard 1991, Hebblewhite 2000, Callaghan 2002, Hebblewhite 2006), likely corresponding to higher prey densities on provincial…” citat, vargtätheten kan vara ganska låg i de nationalparker där bytestätheten är låg.

Hur mycket vargar fanns i Sverige när det fanns som mest? Ekmans bok gör ett försök att ge ett svar: Det fanns mest vargar omkring 1830. Maxantalet skattas till 4000-5000. En viktig begränsande faktor var tillgången till föda på vintern. Jakt tog uppåt 700 vargar/år, beståndet måste varit många tusen för att tåla den skattningsnivån i något decennium. Detta tycker jag stämmer hyggligt med min skattning av ett max utan jakt på 2500 i södra Sverige. Men andra skattningar av vargstammens maximala storlek är lägre, kan nog sägas gå ned till 1500 för södra Sverige. Förr i värden var föda vilt + skogsbetande tamdjur. Nu antar jag tamdjuren i södra Sverige (skyddjsakt skyddar dem) och älgtillgången mm börjar väl bli begränsande vid 2500. Vargfakta har uppskattat att 2000 vargar i södra Sverige nås 2020 och då tror Vargfakta att viltet börjar bli knappt. Jag tror alltså inte att tillväxten kommer att ske så snabbt, men delar uppfattningen att vilttillgången kommer att börja tryta och tillväxten kommer att ske allt långsammare av den orsaken.

 Om restriktiv skyddsjakt tillämpas så kommer detta att öka avgångarna och göra att vargantalet stabiliseras vid en lägre nivå. Nu blir det rena spekulationer av mig. Fem procent av beståndet sköts vid skyddjakt 2010-2011, med utvidgade skyddsjaktskriterierna blir det kanske 8 procent (jag höjde min skattning med en procent när beslutet från naturvårdsverket om skyddsjakt kom i mitten på januari 2012, men efter det senaste uttalandet av EU-kommisionären verkar det troligare det stannar vid 6%, vilket resulterar i fler vargar i slutändan och att man snabbare kommer dit) och skyddsjaktskriterierna antas bestå. Medan vargantalet stiger till 1200 stationära så stiger vargskador och skyddsjakt inte avsevärt snabbare än i proportion till antalet vargar, men när vargantalet går över 1200 och vargarna blir hungrigare och samtidigt sprider sig till tamdjurstätare områden, så ökar skyddsjaktsjaktprocenten snabbare än vargantalet, samtidigt som andra vargdödsorsaker också ökar. Gissar balans inträffar när skyddsjakten står för 15 % av dödligheten och det då finns 1800 vargar totalt varav 270 fälls vid skyddsjakt varje år. Balanspunkten beror på hur bra vargskyddande åtgärder som stängsel fungerar, fungerar de bra blir det lite fler vargar innan det blir balans. Det verkar som spridningen av varg från det utbredningsområde den hade år 2000 går ganska långsamt, de närmaste åren kommer vargens tillväxt att snarare resultera i en förtätning än ett ökat utbredningsområde. Balanspunkten kommer knappast att ha nåtts detta decennium. För 170 år sedan när vargtätheten i riket var som i varglänen nu och när vargens nedgång startade på allvar, dödades mer än 500 vargar om året, men det var ju tillräckligt för att avsevärt reducera stammen, det behövs inte lika mycket för att bara hålla den i schack och siffran omfattar norra Sverige också. Detta scenario sitter säkert bra för den ideella naturvården, några forskare och två riksdagspartier, men jag tror ändå inte det är vad riksdagens majoritet verkligen önskar.

Det finns ingen aktuell sammanställning om hur nära mättningspunkten man kan vara i varglänen, förmodligen kan vargtätheten öka väsentligt även i Värmland och Dalarna. Inga observationer tyder på att varg-varg konflikter blivit vanligare, vilket kan tänkas vara ett symptom.

Är det troligt regeringen låter vargstammen växa till 2000?
Nu går det nog inte så här. Regeringen har lovat licensjakt 2013, men det är ett löfte jag inte litar på, och att skyddjakten 2012 skulle bli utvidgad, fast det nu verkar regeringen tolka vidgad skyddsjakt som oförändrad skyddsjakt, men det blir kanske marginellt vidgat. Rovdjursutredningen tycker inte vargantalet skall höjas innan inaveln sänkts, fast det har regeringen satt sig över och det är väl bara av historiskt intresse nu. Inaveln ökat sedan utredningens förslag presenterades (på grund av att invandraravkommor är överrepresenterade vid skyddsjakt. men vargantalet har höjts väsentligt. Hösten 2012 är ett nytt riksdagsbeslut planerat, det kanske accepterar regeringens löfte om licensjakt 2013 och tillåter den att vara så intensiv så att löftet till hösten 2012 uppfylls retroaktivt men det ter sig ytterst osannolikt. Det är möjligt att EU-reglerna kan tolkas som att det räcker med att uppnå en fördubbling av vargantalet om rovdjursutredningens förslag accepteras för att få gynnsam bevarandestatus och tillåta införande av licensjakt om några år, det verkar otroligt, men man vet ju aldrig vilka tolkningar andra gör, det är oförutsägbart. Problemet är att det verkar så oförutsägbart vad som verkligen händer, även om beslut fattas av organ som i många frågor försöker genomdriva sina beslut. Om riksdagen tar rovdjursutredningens förslag som det står, och inget annat ändras tämligen radikalt ter sig mitt scenario troligt. När EU rynkar på pannan och uttrycker sitt ogillande….  EU hotar med interemistiskt totalförbud av EU domstolen för jakt om ett högt skyddsjaktsuttag sker i vinter. Lite romersk kejserlig stil över EU-styret faktiskt, antingen gör ni som EU vill, eller så kastar EU er till vargarna (det finns ju inte lejon i Sverige). Rovdjursutredningen har föreslagit ett “provisoriskt referensvärde” på 450 vilket öppnar för ribbhöjningar efter att 450 nås och rovdjursutredningen vill också underkänna den svenska vargstammen för dess dåliga konnektivitet med Finland fast den inte är så dålig. Visserligen finns det flexibilitet i EUs rovdjursriktlinjerna för att tilldela den svenska vargstammen gynnsam bevarandestatus idag, om svenska beslutsfattare så önskar. Men flexibiliteten är också troligen tillräcklig för att realisera “skräckscenariot” ovan med stöd i de flexibla riktlinjerna, om svenska beslutsfattare så önskar eller inte förstår bättre.

Det finns inget man kan lita på i svensk vargpolitik, inte ens riksdagsbeslut eller regeringsbeslut, det blir väldigt beroende av gissningar!

Eftersom inaveln skall ha sänkts till under 10 %  och invandringen från Finland måste förbättras och rovdjurutredningens expertpanel tycker att vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen måste öka tre gånger för att gynnsam bevarandestatus skall föreligga, räcker det inte med att det finns 450 vargar, och då ställs frågan om det verkligen stannar vid 450. Och hur lång tid från nu kommer det att ta innan man är på 500? Tre år? Två? Ingen vet en sådan sak ens eftersom vargantalet är så osäkert och inte ens tillnärmelsevis entydigt definierat!

Den osäkra situationen är ett resultat av att Sverige släppt kontrollen av vargpolitiken och valt att ställa sig under EU:s beskydd, samtidigt som inte heller EU kan ge klara förhandsbesked. Regeringen har klagat hos EU att direktivet inte gav tillräckligt nationellt handlingsutrymme och kommissionären har svaret att det ger all flexibilitet som behövs. Men varken naturvårdsverket eller regeringen eller utredningen har visat den kreativa förmågan att utnyttja denna flexibilitet. Talet om flexibilitet kanske bara är ett symptom på maktkamp mellan olika nivåer. EU verkar för överstatlighet och att dess paragrafer och metoder är vad länder skall rätta sig efter. Det är kanske EU som inte är flexibelt nog mot behovet av nationellt handlingsutrymme. Vad jag förstår förlorar alla på konflikten. Störst förlorare är de svenska statsmakterna, som framstår som opålitliga när de inte verkar leva upp till formella löften. Statsmakterna kan inte ens skylla på att vargjakten anmälts till EU-domstolen eller att Sverige faktiskt dömts, eftersom det räckte med blotta hotet från EU utan att någon anmälan faktiskt lämnats in (“ministerstyre som vi kallar det nationellt“). Sverige tycker inte Sverige gjort fel och eftersom ärendet inte varit föremål för domstolsbehandling så har inget prejudikat skapats. Sveriges löfte om respekt för reglerna innebär inte att Sverige lovat att inte utnyttja den flexibilitet som Sverige anser finns i reglerna och som miljökommisionären har uppmanat att söka efter, och eftersom Sverige anser sig har följt gällande regler så förpliktar inte ett löfte att inte utnyttja och tänja på reglerna i fortsättningen till den kursändring svenska beslutsfattare önskar,  men hur det kommer att slå i verkligheten är mycket ovisst.

Rovdjursutredningen överför mer av kontrollen av vargpolitiken till EU genom att deklarerar att vargen inte uppfyller gynnsam bevarandestatus och inte ge något reellt löfte om när eller under vilka villkor detta skulle kunna ske. Detta i en situation när beroendet av EU redan lett till att det knappast föreligger något som kan kallas vargpolitik idag. Detta i en situation när Euro-länderna uppenbarligen inte klarar av den centrala funktionen att sköta sin valuta på grund av att medlemmarna negligerar vad man kommit överens om. Jag tror det skett för att utredningsmannen inte satt sig in i konsekvenserna av sina förslag och inte fattat hur EU fungerar, eftersom de bidrar till att omöjliggöra utredningens förslag.

Alla vargexperter som uttalar sig säger att nyckeln till vargens närvaro är lokal acceptans. EU behöver inte bry sig om den sociala acceptansen i Sverige. EU behöver inte analysera sitt agerande utifrån möjligheterna att minska vargstammens sårbarhet enligt svenska bedömningar. EU behöver inte ta ansvar för de långsiktiga följderna av att statsmakternas förlorat kapacitet att ingjuta ett långsiktigt förtroende för att det överhuvudtaget existerar en vargpolitik och vad den isåfall kommer att leda till. EU och dess svenska talesman kan fokusera på att övervaka att Sverige följer de förpliktelser medlemskapet i EU hypotetiskt innebär och godtar inte de svenska statsmakternas tolkningar i ärendet. Att EU använder det som ett direkt hot att stoppa skyddsjakt av varg i Sverige för att EU gör bedömningen att den kan komma att omfatta några fall där skyddsjakt enligt EUs mening inte är berättigad är oerhört opsykologiskt. Ett inslag i en vettig vargpolitik måste vara att det finns verktyg och beredskap att ingripa, hot att ta bort verktyg för detta har stora pyskosociala konsekvenser. Sverige bör minimera inflytandet från EU i rovdjurspolitiken, eftersom EU uppvisat bristande förståelse för de långsiktiga konsekvenserna av att använda indragen vargjakt som ett hot för att hävda övernationell auktoritet. Det skulle ju kunnat vara ett överilat misstag men det är det uppenbarligen inte eftersom det upprepas ihållande under hittills ett halvår.   

Hur skall Sveriges statsmakters ansträngningar att föra ansvaret för rovdjursfrågor ned till länsnivå kunna lyckas, om det inte högst upp finns en strävan att överföra ansvar nedåt i hierarkin? Om statsmakternas instruktioner till länsstyrelserna (max 210 till nytt beslut hösten 2012) inte följs så leder detta i sin tur till undergrävt förtroende för länsstyrelserna. EUs vilja blir regeringens vilja blir naturvårdsverkets vilja blir länsstyrelsernas vilja och i alla led förloras förtroende för styrningen.

En enkel lösning - acceptera att svensk vargs status är gynnsam idag!
Det finns vad jag förstår en enkel lösning. Sverige finner att den nuvarande svenska vargstammen uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus enligt EU:s rovdjursriktlinjer. Detta är fullt möjligt utan att hårddra riktlinjerna, jag försöker ge ideer till hur det kan motiveras i denna artikelserie. EU har faktiskt rätt i att det finns tillräcklig flexibilitet, men utredningen har inte utnyttjat detta. Rovdjursriktlinjerna inbjuder på ett försåtligt sätt användaren till ambitionen att visa sig duktig och ambitiös genom att gå långt längre än minimikraven, dessutom är det mindre jobbigt att motivera om man ser till hur man skall minimera EUs påverkansmöjligheter istället för att låtsas leva upp till höga krav som ingen egentligen fattar och därför ingen kan beskriva på ett begripligt sätt. Utredningen har fallit i fällan och därmed avsvurit sig den nationella kontrollen till ett oförutsägbart EU! Forskarpanelens ambitioner att vida överträffa minimikraven är förståeliga. Men att utredaren och ingen i den till utredningen knutna expertkommittén lyckats hålla sina egna förmodligen höga ambitioner i schack och istället grubblat mer om konsekvenserna av olika alternativ i ett lite större sammanhang är egendomligt och beklagligt.

Om vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus kan regeringens löfte om licensjakt 2013 uppfyllas utan att komma i konflikt med EU. Regeringens önskemål om större nationell handlingsfrihet uppfylls. Utredningens förslag att sänka inaveln och förbättra invandringen kan effektivt realiseras utan att komma i konflikt med EU!

Men innebär detta inte ett sämre bevarande av den svenska vargstammen med lägre ställda krav? Riskerar vi inte framtiden för ett rödlistat, fridlyst och utrotningshotat djur? Nej, nej och åter nej, total missuppfattning!!!! De krav som ställs i EU:s rovdjursriktlinjer är inga maximikrav, det finns inget förbud att ha en högre nationell ambitionsnivå, tvärtom är det lovvärt om staterna går längre än riktlinjernas minimikrav! Gynnsam bevarandestatus a la EU innebär inte att alla nationella mål behöver vara uppfyllda! Det finns väl andra exempel där det finns fler djur än som nödvändigtvis behövs för gynnsam bevarandestatus? Finns det inte tre gånger så många björnar? Vi är fria att ha 500 vargar även vi säger att 200 räcker för gynnsam bevarandestatus. Planerna för den nationella vargförvaltningen kan skrivas in i den förvaltningsplan som EU tjatar om skall finnas! EU är inte principiellt emot licensjakt på varg, men vill att vissa formella krav skall vara uppfyllda. Är det så svårt att fatta att det formella uppfyllandet av krav som man själv definierat är viktigare än att göra bort sig genom att sätta så höga krav så det inte kan uppfyllas! Kraven kan uppfyllas genom att följa rovdjursriktlinjerna (med vissa kreativa tolkningar, ge vargen gynnsam bevarandestatus omedelbart, men utforma en förvaltningsplan där planer på sänkning av inaveln skrivs in. I förvaltningsplanen kan skrivas in vad de svenska statsmakterna kommer fram till. Är utgångspunkten att vargen redan uppnått gynnsam bevarandestatus är Sverige friare att utforma en nationell strategi med mindre störningar från en bråkig debatt! Utredningsmannen misstänker väl ändå inte statsmakterna för att ha en dold agenda att utrota vargen som vargen måste skyddas från? (Ja, man vet ju inte, EU verkar verkligen ha sådana misstankar). Fattas besluten i Sverige så blir de lättare att påverka utan att vara byråkrat med expertfunktion och säkrare att det blir som det sägs.

Om nu Sverige gör något som EU ogillar och kommer att anklaga Sverige för låga ambitioner, när vargstammen förklaras ha gynnsam bevarandestatus? Ja vad kan EU göra?  Anmäla Sverige till EU-domstolen igen? Icke! Sverige skall rapportera vargstatus till EU 2013 och då har EU möjlighet att kommentera. Men det blir säkert på låg nivå. Jämförelser kommer att göras med andra länder som jagar varg och tycker deras vargpopulationer måste hållas under kontroll, det blir svårare att statuera ett exempel mot Sverige isolerat. Stor chans det klaras av utan att ens nå politisk nivå och även om det gör det, är det mycket lättare att förklara och motivera gynnsam bevarandestatus än licensjakt, eftersom reglerna är mycket luddigare och öppnare för olika resonemang.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

Liten vargstam överlever – rovdjursutredningen överdriver!

Rovdjursutredningen överdriver utdöenderisken!

EU:s enda ofrånkomliga krav på den svenska vargstammen är att den skall omfatta fler individer än vad som fordras för att den inte skall dö ut de närmaste hundra åren. Utdöenderisken är ett motiv för att rovdjursutredningen föreslår att fördubbla vargantalet, men det räcker med mycket färre för att uppfylla EU:s krav.

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår (minst) 450 vargar i Sverige (drygt en fördubbling). EU:s rovdjursriktlinjer fordrar att vargstammen skall ligga över vad som behövs för att risken för utdöende skall vara  liten, och det är det enda krav som ställs.  Risken för utdöende blir tillräckligt liten med ett betydligt lägre vargantal än som finns i dag. LCIE har utarbetat ”rovdjursriktlinjer” som anger möjliga vägar att nå gynnsam bevarandestatus. Riktlinjerna är godkända av EU.

Att den svenska vargstammen skall vara tillräckligt stor för att sannolikt finnas kvar om hundra år är ett bra kriterium, som är lätt för alla att förstå, och det står också uttryckligen i EU:s rovdjursriktlinjer (se nedan) som det grundläggande kravet som man skall ligga över. Varför Sverige måste ligga mer än fyra kanske åtta gånger över är svårt att förstå, åtminstone för dem som inte är professionella på EUs bevarandejuridik.

En líten vargpopulation har överlevt lång tid i en isolerad population på Isle Royale
Istället för teoretiskt snack, bevarandebiologisk teori, simuleringar med gissade data, generaliseringar av erfarenheter från 100 andra arter, kategori D eller E principer och utländska expertutlåtanden kan man titta på verkligheten. Hur väl klarar sig en mycket liten, isolerad och verklig vargpopulation över tiden?

Det finns en perfekt vargpopulation för att bedöma den svenska vargstammens överlevnadsförmåga. Vargpopulationen lever på en ö isolerad av vatten i de stora sjöarna i USA. Ön heter Isle Royale och är fem kvadratmil stor, som hälften av ett svenskt vargrevir. Där finns en vargpopulation, en älgpopulation och lite annat. Vargpopulationen grundades av ett vargpar som gick över isen en extrem vinter i slutet av 40-talet. Vargpopulationen har överlevt till nu. Det kom en ny immigrantvarg 1997. Ön är ett naturreservat huvudsakligen avsett för studier av vargpopulationen och annat, människan ingriper inte. Vargpopulationen består typiskt av tre flockar, antalet föräldravargar är ofta bara fyra, antalet vargar fluktuerar mellan 12 och 50 (typiskt 20), viktiga dödsorsaker är svält och konflikter mellan vargar. Även huvudbytesdjuret (älg) fluktuerar kraftigt (mellan 300 och 2200). Det är ett komplicerat ekologiskt samspel, där inte bara skolboksekologin att varg äter älg påverkar stammarnas kraftiga fluktuationer. Vargarna visar tecken på inavelsdepression. Eftersom denna vargpopulation överlevt mer än sex decennier och fortfarande finns kvar kan man förmoda att chansen för utdöende på 100 år är 50 % (kanske lite mindre men resonemanget nedan överlever lite lägre gissning och 50% är en jämn siffra). Eftersom stammen har uppenbara problem och överlevnaden har ett inslag av tur är det dock en lärdom att tre föryngringar och fem kvadratmil är för lite för att med rimlig säkerhet hålla en isolerad vargpopulation i hundra år. Den ansvariga forskaren för ön utvärderar resultaten att en uthållig vargpopulation skall ha minst 50 vargar. 

Den skandinaviska vargstammen är mer än tio gånger så stor; den har mer än tio gånger så många föryngringar och föräldravargar; den effektiva populationsstorleken är mer än tio gånger så stor; den är utsatt för långt mindre fluktuationer; fluktuationerna i procent är långt mindre; fluktuationerna i födotillgång väsentligt mindre och födotillgången är vanligen god; tillgänglig areal storleksordningar större; inflödet av immigranter är större, ekologiskt variation inom området avsevärt större, inaveln väsentligt lägre och dessutom sjunkande. De svenska vargarna har gott om utrymme och gott om mat, medan brist på mat och utrymme är viktigaste dödsorsak för ö-vargarna. Den enda relativa nackdelen för svenskvargarna – omfattande tjuvjakt – verkar nu eliminerats.

Det verkar solklart att svenskvargarna har storleksordningar bättre odds att överleva ett sekel än ö-vargarna och således mindre än 5 % chans att dö ut. Det är möjligt att spela djävulens advokat, men att ange ett provisoriskt referensvärde som omprövas 2019 är inte en rättegång där en åtalad skall överbevisas bortom rimligt tvivel, utan bara fråga om vad som ter sig troligt. Sunt förnuft borde vara tillräckligt för bedömningen. Detta gäller även för halva den svenska eller skandinaviska stammen (ibland får man byta ut tio gånger mot fem gånger i jämförelsen ovan).

Vill man få det att se mer vetenskapligt ut kan man använda matematik. Betrakta en svensk vargstam med 100 vargar som är i lika dåligt skick som öpopulationens. Denna vargstam kan ses som fem upprepningar av östammens 20 vargar. Chansen för utdöende av alla av fem upprepningarna på 100 år blir mindre än 5 % (0.5^5). Men eftersom upprepningarna inte är isolerade och kan återbevargas från en upprepning till en annan så måste i praktiken alla fem upprepningarna dö ut inom samma 20 årsperiod för att stammen skall dö ut, och chansen för det är 0,005 % (5*0.1^5, faktorn 5 eftersom det är fem 20-årsperioder på 100 år). Om man gör upprepningarna av ö-populationerna mindre sårbara genom att fyrdubbla ö-storlekarna och reglerar populationerna med jakt, så minskas de viktigaste stressorsakerna (svält och vargkonflikter). Detta skulle leda till att  fluktuationerna i vargarnas numerär och populations exponering för livshotande stress skulle minskas och minska utdöenderisken.

Jag har scannat Rovdjurens bevarandestatus, där det enda omnämnandet om Isle Royale är expertpanelen, som konstaterar att inavelsdepression har konstaterats, dvs. den möjliga bidragande förklaringen att ö-populationen överlevt kan inte vara att den är befriad från inavelsdepression. Att den mycket begränsade populationen faktiskt överlevt lång tid varken nämns eller kommenteras i övrigt. Det kan betraktas som ett uppseendeväckande dyrt experiment (fem kvadratmil avsatta och dokumenterade under mer än ett halvsekel) för att studera just precis den nu aktuella frågan om minsta nödvändiga vargstamstorlek, då är det magstarkt att helt negligera resultatet!

En vargstam med 20 effektiva vargar under svenska förhållanden klarar sig hundra år framåt
Den skandinaviska vargstammen omfattar 2011 åtminstone 60 “föräldravargar”, dvs vargar som får avkomma (en föryngring indikerar två föräldravargar, men det kan finnas något fler eftersom en föräldravarg kan “hoppa över valpar” något år). Effektiva vargar kan sättas lika med vargar som får avkomma. En tumregel är att vargantalet är 5 ggr så stort men det är nog något mindre. Låt oss betrakta en vargstam med 20 föräldravargar (alltså hundra vargar eller något färre). Hur stor chans har den stammen att överleva 100 år? Startar man med 20 föräldravargar förväntas de ge upphov till en ny generation med 20*3.7/2 = 37 föräldravargar. Att ett föräldrapar ger upphov till 3.7 föräldravargar bygger på observationer i den skandinaviska vargstammen med dess höga släktskap, inavel och tjuvjakt. Standardavvikelsen omkring väntevärdet 37 blir om föräldravargarnas antal varierar slumpmässigt drygt 6 (roten ur 37). Chansen att antalet föräldravargar i den följande generationen kommer att något understiga 20 är då några chanser på 1000. Skulle detta inträffa är det bara någon chans på 100 att antalet färäldravargar inte återhämtar sig till minst 20 i den därnäst följande generationen. Det är mindre än en chans på 1000 att antalet föräldravargar skulle minska på 2 generationer, och även om det skulle inträffa kommer stammen sannolikt att återhämta sig. Det är näst intill uteslutet (mycket mindre än 10% chans) att stammen inte skulle överleva hundra år = 20 varggenerationer. Detta resonemang är inte helt invändningsfritt och skulle kunna göras längre och mer sofistikerat, men illustrerar att chansen för utdöende är tillräckligt låg med långt färre vargar än idag.

Statistik på den svenska vargstammens utveckling   familjegrupper och revirmarkerande par under perioden 1997/98 – 2010/11 visar att i samtliga tvåårsperioder steg antalet (dvs var högre två år senare, det finns ett undantag när den bara var lika. dvs inte sjönk). Den procentuella trenden över perioden verkar stigande (trots licensjakt i slutet av perioden).  Utvecklingen under perioden ger inte anledning att tro att vargantalet skulle sjunka annat än mycket begränsat och tillfälligt orsakat av statistiska fluktuationer. Endast en kraftig och generell försämring av vargens villkor under en följd av år skulle kunna orsaka detta. Om en så stor förändring skulle inträffa och leda till utdöende är det svårt att tro att en fördubbling av vargens antal skulle vara en permanent lösning, kanske hålla populationen vid liv fem år till.

Enligt ett svenskt vargsymposium med internationella experter 2002 så är det acceptabelt att skörda en svenskliknande vargstam på 100 vargar på <5% i skyddsjakt, vilket antyder att de tycker 100 är nära det minsta nödvändiga.  Vid samma symposium påpekas att de enda dokumenterade fallen när väletablerade vargstammar, vilket den svenska är nu, försvunnit är medveten förgiftning/utrotning. Vid tillräckligt immigration (vilket kan hävdas föreligger) ansågs att det räckte med 150-200 vargar i Skandinavien för att undvika genetiska och demografiska problem av kortsiktig natur, alltså räcker dagens vargstam.

Urklipp ur Rovdjursriktlinjerna : “Based on the above discussion the absolute bottom line for a Favourable Reference Population (FRP) appears to be something greater than a Minimum Viable Population (MVP). It is therefore important to specify this bottom line in more detail…. Under IUCN red list criteria E a population is regarded as not being threatened with extinction if its probability for extinction is less than 10% over 100 years (IUCN 2003, 2006). This implies that the population is no longer within one of the major threat categories” Detta är visserligen utklippt ur sitt sammanhang, men det är svårt att läsa in annat än att den nuvarande svenska vargstammen med bred marginal uppfyller kraven på referenspopulation (ligger en bra bit över ”bottom line”) och är det en önskan att vargstammen skall vara den minsta förenliga med internationella åtaganden så kan man resonera som jag gör här. Det finns dock ett skäl som gör att man i en eventuell skrivning som motiverar ett beslut bör ligga klart ovanför den lägsta storlek som ger låg sannolikhet för utdöende på 100 år. I rovdjursriktinjerna står ”The guidance document “Assessment, monitoring and reporting under article 17 of the Habitats Directive” does go further and indicates the potential connection between the formal concept of a minimum viable population (MVP) and favourable reference population. The document states that (p19) “However, as concepts to estimate MVP are rather used to evaluate the risk of extinction they can only provide a proxy for the lowest tolerable population size. MVP is by definition different – and in practice lower – from the population level considered at favourable conservation status…”. Tyvärr öppnar det sista uttalandet för tolkningar så det är inte hundra procent säkert att en tolkning godkänns, och öppnar ett utrymme för subjektivitet.

Det finns tankar om att “viabilitet” skall uttrycka någon slags genetiskt utdöende, att genetisk variation går förlorad. De närmaste hundra åren förväntas den skandinaviska vargstammens variation och antal genvarianter öka och inte minska, så detta är inte relevant.

Det finns en annan form av genetisk “variation” som inte LCIE beaktat. Det är “diseqilibrium”. Gener samverkar (epistasis). Gener som ligger nära varandra på kromosomer tenderar att nedärvas som en gen eftersom de är “kopplade”. Även om de inte är kopplade så påverkas frekvensen av samtidig förekomst av genvarianter. På kort beter de sig som en gen. På längre sikt så löses kopplingsojämvikten upp. Härigenom frigörs genetisk variation.

Rovdjursriktlinjerna ger riktlinjer och varken EU eller Sverige är bundna att följa dem, det finns frihet för båda att välja egna vägar och göra egna tolkningar, det är direktivet som gäller, inte formerna för att uppfylla det. EU:s miljökommissionär har uttryckligen sagt att EU:s direktiv har flexibilitet och möjlighet att anpassa till lokala behov. EU har inte accepterat licensjakterna 2010 och 2011 trots att de accepterats av den grupp som utarbetat EU:s rovdjursriktlinjer, och därmed är bäst insatta i hur riktlinjerna skall tolkas. Det finns således anledning att söka alternativa vägar och inte i allt följa EU:s rovdjursriktlinjer. Det är möjligt att direktivet skall tolkas så att man skall ligga lite över men det erbjuder inga svårigheter med dagens vargstam.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: “(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna “criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.  

Finland har 250 vargar som referenspopulation. I det finska vargmålet i EU domstolen angav Finland 20 föryngringar som en livskraftig stam.  Den franska vargstammen med < 150 individer har givits gynnsam bevarandestatus. Slovenien anger att de har gynnsam bevarandestatus trots att de har under 100 vargar. osv… Detta bara baserat på en analys av tillräcklig överlevnadschans i 100 år. T ex Finland har satsat på denna med tvekan godkänd nivån, och de har gått igenom ett överträdelseförfarande i EU fram till fällande dom i en mindre detalj om skyddsjakten utan att de prickats för att målsättningen är hälften av utredningens förslag för Sverige. Sedan lever de ju i praktiken bara upp till hälften av detta vargantal trots att licensjaktliknande skyddsjakt förekommer… Varför måste Sverige visa sig duktigare?  

Det höga referensvärde som utredningen föreslår är ett subjektivt beslut, som inte framtvingas av EU eller EU:s rovdjursriktlinjer. Värdet är valt för att rovdjursutredaren och rovdjursutredningens expertpanel känt det som ett ansvar att upprätthålla höga ambitioner när det gäller att ha många rovdjur, som blir en förebild för att bevarar tigrar och noshörningar. Utredningen kan delvis luta sig mot vad några utländska experter sagt istället för att själv sätta sig in i vad reglerna faktiskt ger för möjligheter och sedan ta självständig ställning.

Rovdjursriktlinjerna, som inte är pigga på praktiska erfarenheter från verkliga populationer, nämner några möjligheter att skatta risken för utdöende istället för att diskutera utifrån verkliga erfarenheter. Man kan göra teoretiska studier av risken för utdöende på 100 år. Dessa kan kallas risk och sårbarhetsstudier. Man kan göra simuleringar från data och göra många simulerade upprepningar. Sådana sårbarhetsstudier har gjorts med den svenska vargpopulationen och redovisas i ett avsnitt av den tidigare rovdjursutredningen (SOU2007: 89 avsnitt ”Sårbarhetsanalys för varg” och s 311-312,  <5 % chans för utdöende inom 100 år är Johnsson och Ebenhart (1996) 50-200 djur; Ebenhart (2000) <10% <200 djur; Fritts Carbyn (1995)100 djur livskraftig; Chapron m fl (2003) 100 individer livskraftig, Nilsson (2003) fann att högre antal behövdes för att tillförsäkra överlevnad vid katastrofer (som dödade ca 86% av populationen). Utredaren (2007) tyckte - vad jag förstår utgående från samma ”regler” som idag - att svensk varg låg nära GYBS 2006. Hade regeringen utnyttjat samma utredare, så hade förmodligen förslaget blivit att vargstammen nu är GYBS. Utfallet förefaller beroende på vem som utreder. Skillnaden beror nog på att riktlinjerna ger två alternativ, antingen vet man en del om vargar och då använder man vad man vet till en sårbarhetsanalys (E) eller så bestämmer man sig för att man inget vet och får då använda ett standardvärde (D). Den tidigare utredaren ansåg att det var känt en del om vargar, så sårbarhetsanalyser kunde utföras, men fyra år senare hade kunskapen avtagit så utredaren använde standardvärdet istället och vet man inget blir det ett större värde än om man vet något. Eller det var bara enklare att använda standardproceduren istället för att göra en sårbarhetsanalys.  Den enda sårbarhetsanalysen som tas upp i den nya utredningen tycks vara den av sårbarhetsanalyserna från den tidigare rovdjursutredningen som kommer fram störst antal, men det är i samband med en så exceptionell katastrof att den knappast är typisk per 100 år. Det är relevant att diskutera katastrofer som en del i en sårbarhetsanalys i en sammanvägning med de andra arbetena och också Isle Royale och andra typer av erfarenheter, men relevansen av just denna studie isolerad är mycket diskutabel.

Det viktigaste man hittar i rovdjursriktlinjerna är: “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as the sum of the following criteria:”… “(2) The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years), or criterion D (number of mature individuals).“ Det är rätt så anmärkningsvärt att det inte står förklarat i riktlinjerna vad en PVA är, det får man lista ut själv (“sårbarhetsanalys”) eller något mer om vad ”IUCN criterion E” är. Det är inte kristallklart om utredaren valt kriterium D, men det är uppenbart att ingen ordentlig sårbarhetsanalys gjorts eftersom bara ett arbete med speciell inriktning på osannolika men möjliga katastrofer nämns. Expertpanelen har inte lagt ned något krut på vad som behövs för överlevnad på 100 års sikt utan helt fokuserat på evolutionär potential. Återkommer om det i en senare artikel men jag tycker den svenska vargstammen är stor nog för det också.

Om den svenska stammen blir 500 enligt rovdjursutredningens förslag och vi accepterar att kontakten med den norska, och kareliska (finska + ryska Karelen) stammarna är tillräckligt bra och inte blir större så blir det säg 800 vargar jämfört med de 100 som räcker för att tillförsäkra överlevnad i hundra år och alltså som referenspopulation enligt en rimligt minimitolkning av rovdjursriktlinjerna så tar rovdjursutredningen till med en faktor åtta fler vargar än absolut nödvändigt för att uppfylla kraven.

Data måste vara rätt och täcka det relevanta området åt båda håll och vara i samklang med sunt förnuft. Data ändras med tiden och den svenska vargen på 90-talet är inte vad den är nu, inte ens ett par år gamla data är relevanta, dvs. gamla simuleringar överskattar nog generellt utdöende risken och nödvändiga antal om de inte tagit ut svängarna så de täcker nuvarande status när vargstammen etablerat sig ordentligt och jag tvivlar i högsta grad på att de varit så förutseende om detta inte uttryckligen sägs.  Viktiga faktorer har inte beaktats i tidigare dokument och överväganden och inte ens i de överväganden som gjorts i den färska rovdjursutredningen. Detta är ursäktligt eftersom det är ny kunskap, men gör att det fordras nya överväganden: 1) Tjuvjakten har tills för några månader sedan ansetts vara den viktigaste dödsorsaken för varg, men en ny och allmänt accepterad studie i WWFs regi gör troligt att tjuvjakten de senaste åren minskat drastiskt och nu bara har marginell betydelse; 2) ny invandring har skett och lett till att inaveln nu sjunker och icke längre ökar, och man kan räkna med att den kommer att fortsätta att minska; 3) vargarnas fertilitet eller möjligen bara tillväxtpotential verkar ha ökat kraftigt senaste åren, vilket bl.a. yttrar sig i att licensjakten som dimensionerades för att hålla vargantalet under 210 knappast märks som en avvikelse i en figur visande vargantalets tillväxt; 4) selektiv jakt som skonar genetiskt värdefulla ger en kraftigt förstärkande effekt av inavelsreduktionen av såväl naturlig som artificiell immigration. Dessa faktorer är så kvantitativt betydelsefulla att utredningens uppfattning om den nödvändiga ”referenspopulationen” redan ter sig föråldrad även om 2009 års forskningsfront använts. Det är också psykologiskt olämpligt att verka för att ambitionsnivån på vargantalet måste ökas just när vargstammens livskraft ökat så iögonenfallande. Lyckligtvis finns det tid för utredningen att göra denna tilläggsutredning av sårbarheten om den lägger på ett kol omedelbart. Utredningen skriver att det räcker med en experts bedömning för att ge underlag till ett referensvärde (dvs. antal för GYBS).

Den svenska vargpopulationen själv ger viss information, den har överlevt i 30 år och har med nuvarande status bättre chans för långsiktig överlevnad och lägre sårbarhet än någonsin förr, och nu har man bestämt att minska den svagaste punkten, inaveln. Mellan 1900 och 1950 knagglade den svenska vargstammen sig fram med mindre än 100 individer då det var skottpengar, varghatet var större än idag (!!!) och det sågs som en okontroversiell välgärning mot nationen att avliva en varg. Mellan 1955 och 1983 är det en smaksak om man ser vargens som utrotad i Sverige eller ej. Många ser det så att stammen aldrig gick under även om den genetiska kontinuiteten gått förlorad. Man kan se det så att den svenska vargstammen har överlevt kontinuerligt i 10 000 år, först på slutet med fridlysning, så det verkar troligt den skulle klara sig nästa hundra år också när dess antal är högre än någon gång förut på säg 130 år. Den svenska vargstammen var för 170 år sedan ungefär 1500 vargar ganska jämnt fördelade över landet och betraktades då inte som utrotningshotad. Nu är den 250 vargar på väsentligen en sjättedel av ytan. Varför skall vargen inom sitt nuvarande centrala utbredningsområde betraktas som utrotningshotad när den inte betraktades så för 170 år sedan? Historiska betraktelser nämns som ett sett att ge ledning i rovdjursutredningen. Visserligen finns varg inte i hela Sverige, men många länder (de baltiska t ex) har väl GYBS på vargtätheter liknande tätheterna i vargbältet. Visserligen kan vargen betraktas som utrotad i Götaland, men det är den ju i Danmark också (en del av vargens naturliga utbredningsområde) utan att EU gör något liv om det. Den svenska vargpolitiken verkar gå ut på att det skall finnas fler vargar i Värmland 2014 än det funnits i genomsnitt de sista 8 000 åren, eftersom den värmländska vargen är så utrotningshotad. 

Panelen väljer istället att diskutera på mycket lång sikt, vilket alltså inte behövs för att uppfylla de fördragsenliga kraven. De utsträcker ”överlevnad” dvs. ”icke utrotad” till mer bildlig genetisk överlevnad och evolutionär potential istället för demografisk överlevnad. Detta är inte ointressant eller irrelevant, jag instämmer i att det krävs många inblandade vargar, fler än som finns i Sverige idag, för att försäkra sig om evolutionär potential och fånga upp den genetiska mångfalden i ett mycket långsiktigt tidsperspektiv. Jag återkommer till det relaterat till den svenska vargstammens storlek och rovjursriktlinjerna i en senare artikel. Genetisk variabilitet är något som måste angripas på en mycket högre nivå i hierarkierna, kanske hela arten, och det är man inte mogen för. Den svenska vargstammens variabilitet kommer att öka de närmaste decennierna så det är ganska meningslöst att göra djupdykningar i små minskningar av genetisk variation i en avlägsen framtid för den svenska vargstammen. Så småningom bör den svenska vargstammen ses som en del i något större. Men detta kan vänta tills den akuta inaveln minskats och behövs inte för ett provisoriskt värde till 2019 och fordrar en mer omfattande genomgång av den nordosteuropeiska vargens geografi. Det sämsta sättet att för Sverige att ge ett bidrag till den nordeurpeiska vargens genetiska mångfald och evolutionspotential är att blåsa upp generna till de tre grundarna så de helt kommer att dominera den svenska vargstammen de närmaste hundra åren.

Jägareförbundets policy
Jägareförbundets handlingsplan talar om 15 föryngringar. Det är möjligt detta skulle kunna vara en utgångspunkt för en vargstam med mindre än 10% chans att försvinna under de närmaste hundra åren, som skulle kunna vara förenlig med Sveriges internationella åtaganden. En direkt fördel med jägareförbundets handlingsplan jämfört med vargens nuvarande status är att den geografiska fördelningen är vidare. Men minimiantal eller eftersträvade nivåer måste anges istället för maximiantal. Bara att maximera förekomst skapar ingen garanti för rimlig överlevnad 100 år.

Eftersom jag är genetiker, så ger jag i likhet med utredningen prioritet till en effektiv minskning av inaveln på några decenniers sikt. Det känns roligt att någon vill satsa mycket på genetisk ”förädling”, att förbättra en resurs genetiskt, en förädlingsinriktad genetiker måste stödja en sådan ambition!!!! Detta kräver förvaltningsjakt, som håller stammen låg och undantar genetiskt värdefulla individer. Detta tolereras uttryckligen inte av EU om inte vargen GYBS deklareras först, EU har uttryckligen hotat att försöka utverka ett jaktförbud om jakten blir omfattande och får annan inriktning än hindra svåra skador. Panelens, utredningens och riksdagens prioriterar minskning av inaveln. Detta kan inte genomföras med skyddsjakt, och om vargantalet först skall stiga till 450 eller ännu högre blir kostnaden att minska inaveln orealistiskt stor. En förutsättning för att rovdjursutredningens förslag att minska inaveln skall kunna genomföras är att GYBS deklareras för den nuvarande vargstammen!! Utredningen kunde inte förutse att EU skulle bromsa förvaltningsjakt med hela handen och även om det kallas skyddsjakt, men nu när denna begränsande faktor finns så kan istället möjligheten att sätta ”referensvärdet” lågt utnyttjas. När inaveln väl sänkts blir det det dags att grubbla över evolutionär potential. Det är inte nödvändigt att utsträcka diskussionen till evolutionär potential och liknande om avsikten är att minimera vargantalet på ett sätt som är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

Det finns en genetik-psykologisk synpunkt. Genetik har fått oförtjänt dåligt rykte genom att den genetiska kunskapen missbrukats till att motivera överdrivet höga krav på en äktsvensk lokalras av varg i nationalistisk anda stolt svingande rikets fana som förvaltas med uthållighet bortom nästa milleniumskifte som en självständig från resten av världen fristående enhet. Genetiskt värdefull har blivit ett skällsord, det arrangeras ett symboliskt vargdrev för att bli av med Sveriges genetiskt värdefullaste varg efter att den transporterats till Västra Götaland för att den inte var välkommen i Dalarna (helt i linje med den vargpolitik som utredningen förordar). I samband med jakten på Kynna uttalade sig en jägarrepresentant om kravet på ”genetiskt bevarandestatus”. Om genetik också kan användas för att motivera god kvalitativ förvaltning av vargstammen före lågkvalitativ uppblåsning, så skulle kanske det skamfilade ryktet i någon mån förbättras.

Man behöver inte vara överförsiktig. Skulle vargstammen närma sig undergångens brant kan man sända förstärkningar. Vargflyttekniken utvecklas nu i praktiken och står som stand-by, den svenska vargstammens ursprung är ändå osvenskt och man har redan tagit steget till en mer teknologiskt bevarandeteknik. Applicering av vargflytt-tekniken stöds av utredningen, även om vi inte får göra oss beroende av den. Varg eller nordosteuropeisk varg är inget hotat djur, globalt klassas varg som ”species of least concern”. Globalt är den svenska vargstammens bevarande av liten betydelse, men betydelsen blir större om den bygger på mer av den nordeuropeiska vargens genetiska mångfald, vilket den kommer att göra om intentionerna att minska inaveln fullföljs. Visst skall den svenska vargstammen dimensioneras så den inte går under för att den är för liten. Men den lilla och hypotetiska risken att vargstammen går under kan tillåtas vara något större för svensk varg än för mer hotade arter. Detta gäller i högre grad för varg än nästan någon annan svensk naturvårdsfråga, eftersom olägenheterna med många vargar upplevs som mycket stora och i praktiken äter upp utrymmet för andra naturvårdsintressen, som de flesta bevarandeforskare finner angelägnare. Detta innebär inte att jag ger avkall på kravet av den anledningen, men om det finns invändningar så är det bra att minnas att det inte behövs både hängslen och livrem utan det borde räcka med att det är troligt att kravet uppfylls. Möjligheten finns att EU skulle underkänna det resonemang som Sverige bygger på, det vore ju inte första gången, det är som mycket annat här i värden svårt att förutse vad EU hittar på, men det kan inte tas upp som en fortsättning på det nu avslutade överträdelseförfarandet (EU får inte tillägga helt nya “åtalspunkter” nu, utan det skulle bli ett nytt överträdelseförfarande). Utredningen föreslår ju bara ett provisoriskt värde som kan höjas 2019, och en motiverad höjning kommer då att vara lätt om det finns goda motiv, medan en sänkning blir politiskt omöjligt. Alla länder rapporterar rovdjurstatus till EU, en svensk rapport skall göras 2013 och granskas av EU. Det är lätt att ändra med kort varsel om ett svenskt beslut skulle underkännas av EU och det kan göras mycket diskretare än via jaktlagstiftningen och tar några år. Detta är dock naturligtvis inte avsikten.

Det hade varit mycket bättre om EU hade accepterat licensjakt med syfte att minska vargens inavel och givit spelrum för innovativ naturvård som utnyttjade den stora forskningskapacitet och dokumentationskapacitet som Sverige har! Det hade varit bättre om vargforskningen hade varit mindre självcentrerad och tagit upp det här och fått EUs acceptans för licensjakten, så hade jag sluppit den  här manövern med att argumentera för att vargen är GYBS fast stammen inte är i fullgott skick. Jag tycker det svenska samhället borde haft ambitionen att tydligaregöra att det rörde sig om en licensjakt som gör att man nalkas GYBS snabbare och effektivare än med den skyddsjakt EU påtvingat. Jag försökte framföra detta till Burman, Liljelund, Carlgren, Glöerssen, m fl. Vad EU svarade var att de inte förstod och beräkningarna inte tillräckligt detaljerade för att ta hänsyn till - om jag förstår rätt, däremot sa EU inte att det var fel tänkt. Sverige borde legat på bättre. Den enda som gav ett svar med någon substans var Carlgren, han är nog inte så van vid beundrarpost i vargfrågan, det kändes som han faktiskt formulerat några meningar själv. Men ingen hade det ringaste intresse att lyssna.  Min avsikt var att framföra ungefär vad jag gör nu innan EU omöjliggjorde att sänka vargens inavel på ett rationellt sätt utan nu återstår bara att GYBS deklarera den. Vargstammen är ohotad nog att GYBSas, men tillräckligt hotad för att ändå vidta åtgärder mot inaveln. Men när nu vargetablissemanget är så ointresserat av att få fram alla “expert”-synpunkter och regeringen inte vill anstränga sig för att övertyga EU för logiska vargvårdande argumentet på slutfasen utan skjuter in sig på acceptansen. Acceptansen är mer svårsmält för naturvårdare, och acceptansen har med all sannolikhet sänkts kraftigt pga EU-ingripandet, men detta är ju inte politiskt korrekt att framföra. För rovdjursutredningen hade det varit klokt att anstränga sig för att fånga in relevanta synpunkter tidigare under utredningsarbetet.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.

Rovdjursutredningen underskattar immigrationen!

Rovdjursutredningen om invandring från öst

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) anser att immigrationen från Finland/Ryssland är så låg att den svenska vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus. Detta är helt fel. Allt talar för att immigrationen är tillräcklig för att mer än halvera den nuvarande inaveln utan vargflytt och att långsiktigt upprätthålla en lägre inavelsnivå. EUs krav på invandringens omfattning från öst för att se den svenska och finska vargstammen som delar i samma population är uppfyllda. Vargens bevarandestatus måste betraktas som gynnsam ur denna synpunkt.

Först framhåller jag att det är omöjligt att veta hur framtiden blir. En analys är inte en rättegång där det bortom rimligt tvivel skall fastläggas en nivå på invandringen, som den inte understiger. Det gäller bara att komma fram till vad som är troligt. En överskattning av den framtida migrationen är mindre allvarlig än en underskattning eftersom ett något lågt vargantal i Sverige är lätt att korrigera, men ett något högt blir politiska fruset. Utredningen föreslår bara ett “provisoriskt referensvärde” som skall omprövas 2019, då behöver man inte både hängslen och livrem!

Hur stor har immigrationen från öst varit till den skandinaviska vargstammen? Invandring och år första föryngring
Genus år   Revir  Invandrarbeteckning
Hane 1983  Ny-1       ”Nyskoga-hanen”
Hona 1983  Ny-1       “Nyskoga-honan”
Hane 1991   Gh          ”Gillhov-hanen”
Hane 2008  Kynna-2 “Kynna-hanen”
Hane 2008  Galven   ”Galven-hanen”
Det är en invandrare på gång som har etablerat ett revir med en partner 2011, chansen är god för föryngring 2012. Med invandrare menas invandrare som fått avkomma i Sverige och invandringen räknas från året för den första valpkullen.

Historiskt har det kommit 5 reproduktiva invandrare åren 1983-2011, dvs. 0.9 per varg-generation (5 år). Chansen är god för att det blir i genomsnitt drygt en per generation 1983-2012.  Invandringen har en ökande trend. Detta förklaras troligen dels av att tjuvjakten minskat och dels av att vargtätheten ökat, så chansen att finna en partner är större. Den sista varggenerationen har det kommit två invandrare och det kan bli tre. Det kan ses som beslutat att en del invandrare kommer att få hjälp att fraktas över Norrland, man räknar med en om året, och att hälften av dessa går i reproduktion. Dessutom diskuteras modeller för ökad tolerans för permanent närvaro av varg i norra Sverige. Å andra sidan har vargtätheten i nordvästra Finland sjunkit, men det verkar komma invandrare ändå och Finlands ambition är att vargen skall återhämta sig. Det ter sig troligt att immigrationen från öst kommer att fortsätta att vara två reproducerande vargar per generation. Det enda skälet att ändra uppskattningen skulle vara om statistik efter 2011 ger anledning till omprövning. Några år tidigare trodde man inte att den effektiva invandringen skulle bli så stor som den faktiskt blivit de senaste åren, denna påverkan av nu föråldrade uppskattningar kan ha påverkat rovdjursutredningen till en överdrivet negativ inställning.

I ett långt tidsperspektiv inställer sig en balans mellan inavel och immigration, däremot spelar populationsstorleken ingen roll för inaveln vid balans. Genetisk drift orsakar en inavelsökning varje generation och immigrationen orsakar en inavelsminskning varje generation. Dessa två krafter drar populationens inavel mot ett balansvärde. Vilken inavel det blir för regelbunden invandring av obesläktade invandrare beräknas i en annan artikel på denna blogg, resultatet presenteras här:

Immigranter per generation	Inavelsgrad
0.6	0.3
1	0.2
2	0.11
3	0.08

Två (reproduktiva, effektiva) immigranter per generation ger inavelskoefficienten F=0.11.

Man kan fråga sig varför inaveln då blivit så hög. Immigrationen 1983-2007  var 0.6 per generation, vilket svarar mot F=0.3 i tabellen vilket stämmer bra med vargstammens nuvarande inavel. Att inaveln blev hög kan tillskrivas av det varit svårt för invandrare att passera norra Sverige med både skyddsjakt och illegal jakt, och att vargtätheten i mellan Sverige var låg och det därför var svårt att finna en partner. Tabellen ger inavel när balans har uppnåtts, tiden för att nå balans beror på populationsstorleken. Det rör sig om tiotals generationer om populationsstorleken är många hundra, det går fortare om den är liten.

Selektiv jakt minskar inaveln
Antalet effektiva immigranter kan vara betydligt större än antalet invandrade reproduktiva vargar. Tabellen bygger på att reproduktiva invandrade vargar är lika reproduktivt effektiva som de reproduktiva vargar som redan finns. Det finns två goda skäl att tro att både invandrarna och deras valpar kommer att sätta fler barn till värden än vargarna i den svenska stammen. Det viktigaste skälet är att de inte utsätts för jakt i samma omfattning. Invandraren, invandrarens barn och barnbarn fick ett 100 %-igt skydd vid licensjakterna 2010 och 2011 och kan förmodas få ett visst skydd vid skyddsjakt. Effekten av skyddet från jakt under en dryg generation från immigrationen kan förmodas ungefär fördubbla effekten av varje immigrant (Svensk Jakt 2011 8:34-35). En reproduktiv immigrant per generation kan alltså räknas som två effektiva i Tabellen under förutsättning att förvaltningsjakt tillämpas. Immigrationen från Finland bör alltså vara tillräckligt för att hålla inaveln vid F=0.1 eller sänka den mot den nivån. Att licensjakterna sänkte släktskapet med ungefär förutsagd storleksordning eftersom enbart inavlade vargar sköts stöds av analyser med genetiska markörer (Liberg et al 2011).

Vargar utan inavel har en fördel  
Inavlade vargar får färre barn och har nedsatt vitalitet. Nytt friskt blod ger en vitaliseringseffekt som torde yttra sig genom att deras gener får ett större genomslag i populationen än deras andel av generna vid invandringen. Ofta kallas detta fenomen heterosis Det finns minst två exempel på invandrad varg i en liten inavlad population. Det ena är den tredje invandraren till den svenska vargpopulationen, som har en något större genetisk andel i dagens vargar än som svarar mot dess andel vid invandringstillfället. Det andra exemplet är ön Isle Royal som är en ungefär 5 kvadratmil stor ö isolerad av vatten, som är naturreservat där vargen får vara ifred. I slutet på 40-talet invandrade ett vargpar över isen och gav upphov till en stam med typiskt 3 flockar. Det kom en enstaka ny invandrare i slutet på 90-talet, vars gener snart utgjorde mer än hälften av genmassan. Barnen till de två nya invandrarna verkar ha etablerat fler familjer tidigare än motsvarande inhemska vargar. Jag föreslår att det effektiva antalet immigrantvargar räknas upp med 25 % (en faktor 1.25) av denna orsak.

Vilken immigration har betydelse?
EU reglerna gör det bara nödvändigt att behandla om den svensk-norska vargstammen är tillräckligt stor för att överleva 100 år, och då är det bara migrationen Sverige-Norge som har betydelse och det betraktas i allmänhet som uppenbart att den är tillräckligt stor.

Slutsatser: Antalet effektiva immigranter är betydligt högre än antalet invandrade reproduktiva vargar, och kan vara så stort som fem per generation. Det är förmodligen tillräckligt stort för att önskvärd inavelsminskning skall kunna åstadkommas på sikt utan vargflytt, men detta tar mycket lång tid, speciellt om man inte ger hög prioritet åt genetiskt optimalt utnyttjandet av naturligt invandrade vargar (högre än naturvårdsverket verkar vilja ge för närvarande). Det är önskvärt att forcera inavelsminskningen med vargflytt, men det finns i dagsläget inget skäl att oroa sig för att den erhållna inavelsminskningen inte skall kunna upprätthållas med naturlig invandring. Kravet som ställts av EU:s rovdjursriktlinjer angående genetisk kontakt österut med minst en effektiv migrant per generation är med råge tillfredställt.

Rovdjursutredningens syn
Utredningen skriver “Rovdjursriktlinjernas kriterium om förbindelse inom och mellan populationer (minst en genetiskt effektiv invandrare per år) är inte uppnått.” Riktlinjerna säger minst en effektiv invandrare per generation och detta verkar uppfyllt med bred marginal. Utredningens slutsats i en för bedömning av gynnsam bevarandestatus central fråga inger tvivel om andra bedömningar är väl underbyggda. Den dåliga kontakten med öst är ett av de två villkoren för gynnsam bevarandestatus utredningen inte anser uppfyllt.  
Utredningen skriver i sammanfattningen (s9) “i det nästan helt isolerade skandinaviska beståndet.” Överdrivet förklenande om en invandring som sista varggenerationen varit bra.
Utredningen skriver: “Även efter det att inavelsgraden sänkts till under 10 % krävs att invandringen ligger på en relativt hög nivå, 0,5–1 genetiskt effektiv invandrare per år, annars kommer inaveln att öka igen.” Enligt tabellen räcker det med drygt två reproduktiva invandrare (vilket är samma storleksordning som utredningens nedre gränsen 0.5 per år), men med jaktmultiplikatorn 2 räcker det med drygt en reproduktiv invandrare per år, vilket verkar tillräckligt för att inaveln inte skall öka igen.
Utredningen skriver: “Det kan ändå fastslås att det skandinaviska vargbeståndet behöver vara större än i dag för att inavelsgraden inte ska öka alltför snabbt vid isolering. Beståndet är för närvarande relativt isolerat och det kan inte uteslutas att det i framtiden, åtminstone tillfälligt, kan bli isolerat igen även om insatser görs för att öka invandringen. Ett dubblerat bestånd (500 individer) skulle ge en mer långvarig effekt av den sänkning av inavelsgraden som utredningen rekommenderar i ett första steg. Det gäller särskilt om invandringsnivåerna inte kan upprätthållas på längre sikt och inaveln börjar öka igen. I ett dubblerat bestånd skulle denna ökning av inavelsgraden halveras“. Utredningen skrivit det här som ytterligare ett argument för det provisoriska referensvärdet 450. Ökar man vargantalet före 2019, så minskar man effekten av vargflytten och naturligt invandrade vargar, vill man verkligen medvetet göra detta? Varför kan man inte vänta till omprövningen av det provisoriska referensvärdet 2019 och se hur invandringen utvecklas? Dagens immigration förefaller helt tillräcklig, men blev Sverige genetiskt isolerat, kanske Sverige skulle föredra ett vargflytt vartannat år framför 250 vargar mer? Slutar invandringen så tar det mindre än fem år att fördubbla vargantalet, ökar sedan invandringen igen så kan man tillgodogöra sig den mycket bättre om man halverar vargantalet med selektiv jakt, men det får man inte göra om det är ett villkor för GYBS med 450! Bind inte upp handlingsfriheten för framtiden med så här svaga motiv! Utredningen tycks argumentera mot sig själv, 450 vargar räcker för det är en del i en större metapopulation, sedan påstår utredningen att det räcker med 500 vid total isolation från öst! Eftersom 500 räcker vid total isolation räcker det med dagens antal vid nuvarande immigration!

Utredningens expertpanel skriver:”If a larger population size is allowed, then in the longer term fewer immigrants would be required to keep inbreeding below 10 %, but the exact numbers would have to be determined analytically.” Helt fel, det verkar föreligga allvarliga brister i expertpanelens genetiska kompetens, vilket minskar trovärdigheten av panelens rekommendationer! I ett långt perspektiv inställer sig en jämvikt mellan inavel och immigration som är oberoende av populationsantalet. Å ena sidan tillväxer inaveln hälften så fort i en dubbelt så stor population på grund av genetisk drift, men å andra sidan så minskar varje immigrant inaveln hälften så mycket. Det tar ut varandra. Vad man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna!  Drygt två effektiva immigranter per generation håller inaveln under 10 % oberoende av hur stor den är!!!

Vad är det största hindret för effektiv genmigration från öst?
Det största hindret är rovdjursutredningen, som deklarerar att varg inte har gynnsam bevarandestatus. Därigenom eliminerar huvuddelen av den effekthöjning av naturlig immigration som selektiv jakt ger om modellen för undantag av de genetiskt värdefulla vid licensjakterna 2010 och 2011 tillämpas.

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden och en är på gång, så det kanske blir tre; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Sverige har alltså passerat ribban som lades av utredaren 2007, men 2011 års utredare flyttar ribban till dubbla höjden utan mycket tillbakablick! Det verkar därför långtifrån otroligt att ribban till GYBS kommer att höjas igen 2019, när omprövning skall ske.

Den här artikeln fokuserar på naturlig invandring. Kommande artiklar om andra aspekter omkring utredningens uppfattning om vargens GYBS är planerade.

Historia före fridlysning

Vargstammens historia före fridlysning 1966

Varg har funnits i Sverige sedan inlandsisen började försvinna för drygt 10.000 år sedan. Vargen och människan kom snabbt efter isen. Människan hade visserligen mycket lågt numerär i början, men blev ändå den viktigaste ekologiska faktorn (bland annat med eld och jakt). “Naturen” och ekologin skulle inte blivit densamma ens ganska snart efter att inlandsisen dragit sig tillbaks, om inte människan funnits. Sveriges “natur” efter istiden är alltigenom människopåverkad. Därigenom har alltid människan påverkat vargens numerär. I viss mån påverkade vargen också människan ”från början”, eftersom de var konkurrenter om samma villebråd. Påverkan blev viktigare när människorna blev flera och skaffade tamdjur.

Vargen var jagad och förföljd så länge vi har skriftlig dokumentation, redan på 1200-talet i landskapslagarna talas om vargjakt.

Nu tas ett hopp framåt till början av 1800-talet. Förmodligen fanns det fler vargar ca 1830 än i någon annan period. Tamdjuren på skogsbete gav mycket. Ekman 2010 skriver : “Dagens vargforskare uppskattar att Sverige som mest hade 4000-5000 vargar. Det var så många som vintermaten räckte till.” Under perioden 1827 och 1839 uppskattades antalet vargar i Skandinavien vara två tusen individer av ( ). Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet snabbt. Den sista vargen i Småland sköts 1868, i Stockholms län 1871, i Upplands län 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen uppskattas 1900 till ett hundratal djur och under 1950-talet var antalet nere i ett tjugotal. År 1966 blev varg fridlyst och skottpengar hade avskaffats.

Min reflektion: under mer än ett halvsekel klarade sig en svensk vargstam med avsevärt lägre numerär än idag i en situation när den inte hade något skydd eller fridlysning. Tvärtom var det skottpengar på varg, det sågs som en okontroversiell välgärning att avliva varg och den var mer hatad än idag. Vargstammen var alltså mycket seglivad. Oron verkar lite överdriven att dagens vargstam på drygt 200 inte skall klara sig ett sekel framåt med denna historiska erfarenhet. Dessutom visade sig ju vargstammen inte oåterkalleligt förlorad på 60-talet utan började växa igen 1983 utan annan hjälp än fridlysning. Även om den nuvarande svenska vargstammen mot all sannolikhet skulle gå förlorad, så har vargen visat att den förmår komma igen.

Källor om vargstammens historia: “I vargens spår” av Serena Cinque; Ekman H 2010 Vargen…, ”Projekt Varg” från SNF: Vargens historia  Wikopedia 

Immigration och inavel – räkneverktyg och vargkonsekvenser

På lång sikt beror inavel bara på immigration och inte populationsstorlek!

Inaveln ökar vid varje generationsskifte i en liten isolerad population på grund av ”genetisk drift”. I en liten population får slumpen stor betydelse för frekvensen av arvsanlagen som går vidare. Är populationen inte helt isolerad minskar inaveln genom immigration (invandring till populationen). Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och inavel.  För en given immigration går inaveln med tiden mot ett jämviktsvärde. Jämviktsvärdet nalkas snabbare ju mindre populationen är. I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar sig för olika antal effektiva immigranter per generation.

Immigranter per generation	Inavelsgrad vid jämvikt
0.6	0.3
1	0.2
2	0.11
3	0.08

Lägg märke till att jämvikten inte beror på populationsstorleken! Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Jämvikten beror inte på populationsstorleken!
Genetisk drift är en faktor som ökar inaveln i varje generationsskifte. Ökningstakten är omvänt proportionell till populationens storlek, i en dubbelt så stor population blir ökningen hälften så stor. Immigration är en faktor som minskar inaveln omvänt proportionellt till populationens storlek, i en dubbelt så stor population blir inavelsminskningen en immigrant ger upphov till hälften så stor. Dessa två beroenden av populationsstorleken tar ut varandra, och jämviktsläget blir oberoende av populationsstorleken. Detta ter sig kontraintuitivt innan man tänkt på det en stund.

Större population ger mindre ändring per generation
Det kan ta många generationer innan man kommer i närheten jämviktsläget mellan migration och inavel om population är stor. För en helt isolerad population så nås aldrig jämvikt, utan inaveln ökar varje generationsskifte pga genetisk drift. Inaveln ökar snabbare ju mindre populationen är. I en växande population med ökande immigration kan inaveln snabbt öka de första generationerna, för att senare långsamt avta när migrationen ökar. Ju större populationen blir, ju långsammare går minskningen av inavel.

Antal versus effektivt antal
Antalen i formeln förutsätter ideala individer, dvs alla som räknas in i populationen och alla immigranter har lika stor chans att få avkomma, endast slumpmässiga variationer mellan individer accepteras.  Hur dessa skillnader mellan en ideal situation bäst beaktas och vilka justeringar som kan behövas måste diskuteras från fall till fall. I en praktisk situation så kan en kombination av matematisk förutsägelse enligt formler som använts ovan och relevanta väl anpassade simuleringar ge bäst förutsägelser. 

Andra problem med den använda modellen
Modellen behandlar en eller en serie av på varandra följande distinkta generationsväxlingar, i praktiken kan generationsväxling vara ett utdraget förlopp.  Modellen förutsätter diskreta generationer och konstant generationslängd, detta spelar nog mindre roll. Jag talar här om inavel, egentligen är det genomsnittligt släktskap som är intressant, men man kan se begreppen som samma sak i detta sammanhang. Modellen förutsätter att immigranterna är obesläktade med varandra och med mottagarpopulationen och att migranterna inte är inavlade. Eftersom inavel och släktskap mäts relativt en baspopulation, så behöver man ofta inte ta så stor hänsyn till detta, om det inte rör sig om gemensamma anfäder de senaste generationerna. Om populationen immigranterna kommer från är inbördes nära besläktad så kommer dock senare immigranter att vara mindre effektiva, och man måste nedjustera “effektiva immigranter” för detta.

“Effektivt antal” är inte entydigt definierat. Även “genetikexperter” lägger olika mening i det. Det är praktiskt omöjligt att räkna ut i en verklig variabel vanligen växande population vars karakteristika ändras över tiden och med överlappande generationer och varierande livshistorier, förutom svårigheter som har att göra med vilket effektivt antal man åsyftar. Jag är själv ”genetikexpert” och tillhör de mycket få i världen som faktiskt “myntat” en variant av effektivt antal (”status number”), som används operativt i några förädlingsprogram. “Status antal” för den skandinaviska vargstammen är strax under två, vargarna är lite mer besläktade än helsyskon, och “normala” helsyskon har två obesläktade föräldrar. Man kan se det som ett alternativt sätt att uttrycka gruppsläktskap.

Tillämpning för svensk varg

Modellen bygger på att alla vargar är lika reproduktiva. Man skall använda “effektiva vargar”. Vad detta egentligen är kan experterna diskutera, det är långtifrån enkelt och “effektiv” varg är inget entydigt begrepp, vilket kanske många tror. För praktiska beräkningar tror jag det är funktionellast och tillräckligt noggrant att bara räkna med reproduktiva vargar, dvs. vargar som producerar avkomma. För en vargpopulation kan man sätta detta till dubbla antalet föryngringar per år för praktiska överväganden (en föryngring har två föräldrar). Detta är lätt att fatta, lätt att räkna ut och sällan gravt missvisande. Det hamnar för svenska vargtillämpningar på ungefär samma ”effektiva” antal som mer sofistikerade beräkningar. Därför räknas immigranter bara om de ger upphov till avkomma i Sverige (man får skatta antalet reproduktiva immigranter per generation, det är färre tillförda valpar än invandrare från öst som blir reproduktiva).

Immigranter har en fördel gentemot de inavlade
Immigranterna är mindre inavlade än de svenska vargarna, och inavel minskar fertiliteten. Effekten av invandringen förstärks av den lägre fertiliteten hos de inavlade svenska vargarna. Dessutom har de icke inavlade vargarna högre vitalitet och hävdar sig nog bättre. Både djurparksvalpar och finska vargar är nog något mer inavlade än de invandrare som grundade den svenska vargstammen, vilket i någon mån reducerar fördelen. Jag tror detta ger +25% fördel för immigranterna, dvs. en immigrant per generation i formeln skall räknas som 1.25 i en situation när immigranterna och deras avkommor inte får något skydd. I 2010 års föryngringar är Galven och Kynna-2 överrepresenterade jämfört med andra inavlade föräldrar som började reproduktion 2008. De invandrade vargarna kommer längre ifrån och är mindre besläktade än i den ”referenssituationen” formeln utgår från. Man kanske skall beakta detta som en “negativ” inavel (genetikerna kallar det för heterosis). Det finns minst två exempel på effekten av en enda invandrad varg och de visar att en invandrad varg kan ha en stor och positiv effekt. Den ena rör den tredje vargen bland de tre grundarna till den skandinaviska vargstammen som satt sprätt på tillväxten. Det har beräknats att dess andel av genmassan i den svenska vargstammen våren 2011 var 28 %, man skulle förvänta mindre än 25 %, det antyder visserligen en fördel, men den är lite mindre än väntat om fördelen är faktorn 1.25, som jag föreslår. Det andra exemplet är en invandrare till vargön Isle Royal och dess isolerade lilla inavlade vargpopulation, som snabbt fick sina gener spridda och efter en tid stod för 56 % av genmassan mot förväntat en bit under 50. Den skandinaviska stammen och Isle Royal stammen var mycket inavlade och huvuddelen av den gamla genmassan “liftade” på den nya via invandrarens partner, för nya invandrare blir denna effekt obetydlig och man kan vänta en större överlägsenhet. Jag tror att 1.25 är en rimlig skattning, den kanske kan ändras när man gjort en sammanställning och utvärdering för alla de tre reproduktiva invandrare (1991, 2008, 2008) som faktiskt kommit in, men innan man börjar bör man invänta data för föryngringarna 2011.  

Immigranter skyddas från jakt
Immigranter och deras familjer är skyddade från licensjakt och skyddsjakt, detta ökar antalet reproduktiva avkommor. Värdet av skyddet beror på det uttag ur populationen som de skyddas från (licens- och skyddsjakt), det blir 0 vid fri tillväxt och ganska svagt i ett läge med en låg skyddsjaktsintensitet som inte ger stor vikt åt det genetiska värdet och tillåter populationstillväxt vilket torde vara situationen hösten 2011-2012. Jag går här på rovdjursutredningens delbetänkande, som föreslår konstant vargantal tills inaveln sänkts och regeringen som uttalat att populationsbegränsande licensjakt skall återupptas 2013. I det läget jag gissar +40% ökning av antalet reproducerande avkommor för immigranter och deras familjer. Bara reproducerande vargar räknas i modellen, invandrarna har också ett väsentlig skydd innan de får avkomma, men detta räknas in i antalet immigranter och inte som en multiplikator. Invandrarnas reproduktiva avkommor och deras familjer får också ett ordentligt om än något mindre effektivt skydd, som nog också kan ge +40%. En viktig osäkerhetsfaktor är tjuvjakten, har den minskat så ökar invandringen av reproduktiva vargar. Det förefaller som tjuvjakten på varg i Sverige minskat de sista åren, åtminstone i procent av stammen. 

Modellen förutsätter att migranterna är “obesläktade” med varandra och de svenska vargarna, avvikelser från detta är nog inte betydelsefull för de första immigranterna, men när tio effektiva vargar tillförts så börjar det bli betydelsefullt och minskar immigrationens inavelsminskande effekt. Djurparksvargarna är besläktade med varandra och vid utsättning så tar man dessutom nog flera helsyskon från varje djurparkskull. De finska vargarna har nu så lågt populationsantal och så begränsad invandring från Ryssland förutom att invandrarna i Sverige kommer från Finland, så det påverkar prognoserna lite grand. Modellen antar också att immigranterna inte är inavlade, igen jämfört med en baslinje som tidigare tillskott till den skandinaviska vargpopulationen härrör från. De nutida finska vargarna är nog något mer inavlade. För att översätta invandring och genetisk drift till inavelsändringar per generation fordras att generationslängden är känd, för varg anses den kunna sättas till fem år. På annat ställe på den här bloggen föreslås att generationslängden är obetydligt lägre och blir något ytterligare lägre vid populationsbegränsande jakt.  Sammanfattningsvis tror jag det “effektiva” antalet immigranter bör skattas till knappt dubbelt så högt som modellen som tabellen ovan bygger på för de första immigranterna, men för senare immigranter bör man räkna ut och använda en lägre faktor.

Släktskaps och inavelsgraden av den svenska vargpopulationen har kartlagts i en stamtavla, den senaste versionen finns i en rapport av Mikael Åkesson m fl (miljöaktuellt 2011). Inavelsgraden i den svenska vargpopulationen 2010 var ca 0.28 (vargarna är mer släkt än syskon). Det invandrade tre vargar som grundlade den svenska vargpopulationen i början på 80-talet, det kom inga nya invandrare förrän 2007/2008. Det lilla antalet ursprungliga invandrare och den höga genetiska driften i den i början lilla populationen lade grunden till den nuvarande höga inaveln. 

Det kom två invandrare 2007/2008 och att det kom så många kanske reflekterar att vargantalet blivit så högt i Sverige att invandrarna som vandrat igenom norra Sverige har en god chans att finna en partner. Det är en invandrare på gång som verkar etablerat ett revir med en partner 2011. Att invandringen de sista åren varit så hög att inaveln är på väg ned görs troligt av nya resultat med markörgener.

Historiskt har det kommit 5 invandrare 1982-2010, dvs. 0.9 per generation. Invandringen verkar öka. Den naturliga invandringen förefaller tillräcklig för att marginellt sänka inaveln utöver de 0.6 immigranter per generation som behövs. De två invandrarna som kom 2007/2008 ger respit till kanske 2020 innan nya maximinivåer på inaveln nås, därför behöver vargflytten inte forceras om målet vore att hindra ytterligare ökningar av inaveln. Inte heller brådskar det med att öka vargantalet om målet är att förhindra en ytterligare ökning av inaveln.  

Om det fortsätter att komma det två reproduktiva invandrare per generation så kommer inavelsgraden att på sikt sjunka till 0.11 (eller något mer), dvs. den grad som rovdjursutredaren föreslagit. Om inaveln genom vargflytt sänks till 0.1 så finns det hopp om att inte fler vargflytt behövs i framtiden utan inaveln stannar på den nivån (oberoende av antalet vargar i stammen). Detta är optimistiskt men knappast orealistiskt.

Emellertid har jag ovan argumenterat för multiplikatorer av inavelseffekten av immigranter. Utan något skydd för immigranterna efter det de fått avkomma föreslås multiplikatorn 1.25 pga. att vargar utan inavel hävdar sig bättre. Med skydd från en populationsbegränsande jakt föreslås faktorn 2. Man kan alltså räkna med faktorn 4 istället för 2. Då reduceras inaveln så småningom till under Rovdjursutredningens mål F=0.10 enbart med naturlig invandring utan någon vargflytt. Det är alltså ganska sannolikt att den naturliga invandring vi har räcker till för att reducera inaveln i tillräcklig utsträckning, förutsatt att populationen begränsas med jakt som skyddar de genetiskt värdefulla vargarna. 

Formel för förändring av genomsnittligt släktskap (=inavel) vid generationskifte

Genomsnittlig släktskap (inavel för en population) beräknas efter migration i en population med N individer varav M är migranter som inte är inavlade och inte släkt med någon annan individ. Det genomsnittliga släktskapen, Θ, är sannolikheten att två alleler i en populations genpool är kopior av samma gen genom arv, i detta sammanhang kan det tolkas som inavelskoefficient, fast släktskapen kommer före inaveln och det blir missvisande när inaveln är låg, den genomsnittliga släktskapen kan inte bli 0. Avkommegenerationen indiceras med 1 och föräldragenerationen med 0. Inavelskoefficienten i avkomman förväntas efter slumpmässig parning bli det genomsnittliga släktskapet hos föräldragenerationen. Två gånger i rad tas slumpmässigt en gen från populationens genpool. Den första termen uttrycker sannolikheten att det är samma gen (av de 2N i populationen) som tas två gånger. Den andra termen är sannolikheten att båda generna är kopior av samma gen hos en gemensam släkting om de kommer från den ursprungliga populationen, dvs. inte migranterna, och inte heller samma gen tas två gånger (det täcks av den första termen). I så fall är det genomsnittliga släktskapet Θ₀. Övriga fall (att åtminstone den ena genen kommer från immigranterna) ger bidraget noll.

 Θ₁ = 1/2N + (2N-2M)(2N-2M-1)Θ₀ /4N^2, korrektare uttryckt  Θ₁ = 0.5/N + 0.5(N-M)(2N-2M-1)Θ₀ /N^2 (det är svårt att skriva formler i denna editor, denna form är lättast att förstå, den välbekanta faktorn 1/2N =0.5/N återfinns i första termen, som svarar mot drift i en icke inavlad population) 

Formeln kan göras mer komplicerad. Man kan ta hänsyn till inavelskoefficienten; man kan tillåta fertilitetsvariationer; man kan tillåta släktskap även bland immigranterna; man kan tillåta släktskap mellan immigranterna och recepient populationen. Man skulle kunna låta populationsstorleken ändras mellan generationerna (formeln förutsätter i princip konstant population men det är inte känsligt). Men detta kan huvudsakligen kontrolleras med värdena på N och M. Formeln kan ses som en förenklad och utvidgad variant av en formel för släktskap i plantagefrö som härletts av Lindgren och Mullin (1998), detta kan medföra att några förutsättningar inte är uppfyllda och viss försiktighet rekommenderas. Man bör tolka genomsnittligt släktskap, Θ, som latent och approximativ inavelskoefficient. Man kan utgå från ”effektiva” värden på N och M. Det är möjligt att räkna obetydligt exaktare, men formeln verkar ge tillräckligt rättvisande resultat för beslutsfattare. Resultaten verkar stämma bra med en del andra resultat som framförts i bakgrunden till den svenska vargdebatten, framförallt Laikre och Rymans beräkningar. Lindgren D & Mullin TJ 1998. Relatedness and status number in seed orchard crops. Canadian Journal of Forest Research, 28:276-283.

Hjälpmedel för beräkningar av inavelsförändingar vid generationsskiften och Tabellen ovan
Ett verktyg har konstruerats för att beräkna hur “inaveln” förändras vid generationskiften som en funktion av “inavel” före generationsskiftet, immigration och populationsstorlek.  Arbetsark i Google, klicka till webplatsen. Användaren kan ändra ingångsvärden. Man kan iterera sig fram till värdena i tabellen ovan, det är bara att ställa in så att inaveln blir konstant i generationsskiften! Sabotera inte arbetsarket för följande användare genom att ändra fel celler!  Det finns en mer detaljerad EXCEL arbetsbok man kan få av mig. Beräkningen verkar (som förväntat) ge resultat som de beräkningar Laikre och Ryman gjort.

Hur allvarlig är inaveln?

 

Den skandinaviska vargstammens stamtavla är känd och inaveln hög
Med hjälp av markörgener har stamtavlan för skandinavisk varg bestämts, nästan alla reproducerande vargar som någonsin funnits i stammen har satts på plats i denna stamtavla. Släktskap mellan föräldrar samt inavel i valpkullarna kan skattas ur denna stamtavla. Inavel mäts med inavelskoefficient, F, sannolikheten att generna i ett kromosompar är lika genom arv. F kan sägas vara 0.28 i den svenska vargstammen 2010, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon. Den var något högre några år tidigare.

Vid obduktion av vargarna som skjutits vid licensjakten 2010 hittades inte defekter som indikerade inavel, men vid obduktion av de som sköts 2011 fanns det några defekter, som kan (men inte måste) ha berott på inavel. Fertiliteten (kullstorleken) verkar ha reducerats till följd av inavel, även om den inte är låg i förhållande till jämförliga vargpopulationer. Studier av populationen visar defekter som möjligen kan bero på inavel. Okulära och subjektiva observationer tyder inte på att svensk varg är nämnvärt hämmad pga. inavel.

Djurparksvargar
Tidigare undersökningar har kopplat defekter hos djurparks-vargar till hög inavel. Inaveln vid djurparker har sedan dess reducerats. Men antalet “grundare” är ganska lågt. Inaveln är nu drygt 10%, knappt hälften av inaveln hos de vilda svenska vargarna. Även för djurparker vore ett inplanteringsprogram för att sänka inaveln och öka den genetiska variationen av värde.  

Hög inavel förknippas med låg genetisk variation. Detta försämrar en populations förmåga att anpassa sig till ändrade förhållanden. Hög inavel ger generellt lägre vitalitet och fertilitet (inavelsdepression), vilket innebär större sårbarhet och högre risk för utdöende. Den svenska vargstammen har nu gott om mat och utrymme, troligen skulle inavelseffekterna bli mer uppenbara i en mindre gynnsam situation och detta innebär också ökad sårbarhet inför svårförutsebara framtida situationer, men arten varg verkar mycket anpassningsbar till olika förhållanden, så den ökade sårbarheten är kanske inte så farlig.

Olika undersökningar i andra organismer (mest i kontrollerade försök) visar att tilltagande inavel kan leda till utdöende av en linje, och inaveln behöver inte vara större än hos den svenska vargstammen för att detta skall inträffa. Undersökningarna visar också stora olikheter mellan olika genom hur de reagerar på inavel. Det finns många exempel på till synes livskraftiga populationer, som har hög inavel (t ex bäver i Sverige). Det finns ett exempel på att en art av lo kan fortleva med hög inavel. Öar invaderas ofta av smådjur (råttor t ex), invasionen börjar ofta med ett enstaka föräldrapar som resulterat i milliontals exemplar och många generationer därefter inte ger något inavelsdeprimerat intryck. Det är svårt att veta är hur stor del av alla linjer som grundas från få individer och har hög inavel, som verkligen överlever långsiktigt. Den ökade risken för utdöende pga. minskad flexibilitet och minskad livskraft ter sig måttlig i en inavlad population som verkar klara sig bra och där inaveln inte ökar. Om en art överlevt några generationer på en viss inavelsnivå och verkar klarat sig bra (som den svenska vargen gjort nu), så är den ökade risken av denna inavel måttlig och borde kunna kompenseras med en måttlig ökning av numerär och utbredningsområde. En större risk föreligger om inaveln successivt ökar genom att antalet fortsätter att vara lågt och ingen invandring sker, då kan inavelsdepressionen tillta och nå nivåer som hotar populationens överlevnad.  

Ca en tiondel av de vargpar som får avkomma är helsyskon, de linjer som startas med deras extremt inavlade avkommor får litet genomslag i vargstammen, vilket bör tolkas som att den svenska vargstammen inte skulle tåla en ökning av inaveln med mer än 0.1. I nuläget sjunker inaveln pga två nyligen invandrade vargar och det kommer att ta flera decennier innan inaveln når riskabelt höga nivåer om invandringen skulle sluta nu.

Exempel på en starkt inavlad vargpopulation som överlevt
Det finns ett exempel på att varg klarar av mycket hög inavel utan att tyna bort. Det är den amerikanska ön Isle Royale. Ön är fem kvadratmil stor, hälften av ett svenskt vargrevir. Denna ö är en nationalpark med det enda väsentliga syftet att studera en mycket liten isolerad vargstam i frihet tillsammans med en älgpopulation. I slutet på 40-talet kom vargar över isen och grundade en vargpopulation, som fortfarande finns kvar. Antalet svänger omkring 20 och typiskt fördelad på tre flockar, dvs. 6 reproducerande djur. Människan ingriper inte och har inga aktiviteter på ön utöver forskning och ekoturism, så vargpopulationen anpassar sig till det naturliga taket.  Populationen är mycket tätare än den svenska. Konflikter mellan vargar en påtaglig dödsorsak. Livsmedelstillgången (huvudsakligen “älg”) är ibland begränsande, svält är en vanligare dödsorsak. Vargens genomsnittsålder och generationstid är också lägre vilket bidrar till den höga inaveln. Isle Royale populationen visar symptom på inavel. Inaveln har under större delen av vargstammens existens varit mycket högre än den i Sverige. 1997 invandrade det en ny reproduktiv varg, som snabbt sänkte inaveln och spred sina gener, men sedan dess har inaveln stigit igen.

Inavel ökar med tiden, men dess effekter minskar
Den formella inaveln uträknad från stamtavlan ökar generellt i isolerade populationer, den blir större ju fler generationer man går tillbaks. Men den inavel som orsakas av att föräldrar har gemensamma anfäder många generationer tidigare blir mindre betydelsefull en om den gemensamma anfadern ligger nära. Inavel är ett relativt begrepp som refererar till en nollpunkt, inte ett absolut mått. Det finns ingen generell regel som säger var nollpunkten hamnar, oftast görs det där det är praktiskt/funktionellt. I Skandinavien är det invandrade vargarna som räknas som nollpunkt och obesläktade. 

En mycket långsamt ökande formell inavel leder sällan eller aldrig till undergång eller försämringar i en komplex verklighet. Det finns krafter som motverkar såväl inavel som inavelsdepression. Den mest grundläggande kraften och viktigast i ett evolutionärt perspektiv är mutationer, när arvsanlag och DNA-koden förändras. Mutationer har liten betydelse i de relativt korta tidsperspektiv som är relevanta för varg i Sverige. 

Den genetiskt viktigaste förklaringen till inavelsdepression är att en heterozygot ibland är bättre än en homozygot, det är inte lika vanligt att homozygoten är bättre än heterozygoten. Arvsanlagen finns i två varianter, en från modern och en från fadern, är de lika så är det en homozygot, är de olika så är det en heterozygot. Om anlagen är lika kan det bero på att de är kopior av samma gen som satt i en gemensam anfader för ett begränsat antal generationer sedan. Därför ökar chansen för homozygoti om föräldrarna är släkt. De inavlade individerna kan ha det recessiva anlaget i båda sina genuppsättningar och är därför nedsatta. När en inavlad varg får lägre livskraft och fertilitet selekterar det naturliga urvalet mot sådana vargar och sålunda mot de gener som orsakar detta och frekvensen av gener som orsakar inavelsdepression sänks. Därmed minskar inavelns negativa effekter över tiden. En gen kan ha dålig eller ingen funktion, detta gör inget om den andra genen fungerar, men en homozygot för icke fungerande gener innebär en sämre funktion. En del anlag är s.k. recessiva letaler, de leder till att zygoten dör om de finns i båda genuppsättningarna. Ofta resulterar detta i en tidig abort av zygoten som bara observeras som en lägre fertilitet (mindre valpkull). De svenska vargarna har reducerad fertilitet pga. inavel, jag är ganska säker på att denna inavelseffekt är mindre i dagens svenska vargpopulation än när fertilitetssänkningen dokumenterades, men hur mycket mindre är jag ytterst osäker om. Man kan uttrycka att en del homozygoter försvinner som att heterozygoti tenderar att bli mer vanligare än man förväntar från den av stamtavlan beräknade inaveln. Det finns indikationer på att detta är fallet i den skandinaviska vargstammen. Inte bara anlagen för inavelsdepression selekteras emot, utan segment i kromosomerna omkring anlagen (”hitchhiking”). Det naturliga urvalet kommer också att gynna anlag som på olika sätt kompenserar för viktiga funktioner, som fungerar sämre i den inavlade populationen. Ett argument för att öka storleken av en liten inavlad population skulle kunna vara att en större del av inaveln blir “gammal” och således mindre allvarlig. Experiment och observationer i djurparker indikerar att denna minskande effekt av inavel i inavlade populationer har begränsad betydelse.

Hälften av generna kommer från pappan och hälften från mamman, men det finns ingen motsvarande regel som säger att farfar bidrar med en fjärdedel av generna. Det är bara ett genomsnitt med en stokastisk variation. Inavlade individer med samma F är alltså inte lika inavlade och minskar överlevnaden med F så minskar det “verkliga” F jämfört med det som beräknas ur stamtavlan. Detta bidrar också till att inavelsdepressionen ter sig avta med avståndet från de gemensamma förfäderna.

Jag tror personligen att det räcker med en “effektiv populationsstorlek” på 100 (en situation den skandinaviska vargen närmar sig) för att inavelns ökning med genetisk drift skall balanseras av minskningen av dess effekter i en helt isolerad vargpopulation med den höga inavel den svenska vargpopulationen lider av idag. Men det finns knappast ett tillräckligt bra underlag för att bygga vargförvaltning på den gissningen och jag tycker själv det vore riskabelt. Men den skandinaviska vargen är inte helt isolerad!!

Jag sökte efter en minskande inavelsdepression vid en viss inavel i den svenska vargstammen på antalet reproduktiva avkommor inom 3 år för vargar med inavel omkring 0.25, det blev en liten – men inte signifikant – effekt. Den skandinaviska vargstammen har dock knappast funnits länge nog för att förvänta en signifikant effekt i det material jag arbetar med (Stamtavla Åkesson 2011), man måste titta i ett mer omfattande material under längre tid.

Det är intressant att notera att Olov Liberg nu verkar tro att inavelseffekterna på kullstorleken inte längre reducerar kullarna lika mycket som tidigare. Jag förutspådde 2010 att inavelsdepressionen på kullstorlek skulle avklinga ganska snabbt (fast jag är inte säker). Skulle detta vara fallet innebär det dock inte att inavelsdepressionen avklingar lika snabbt i andra karaktärer. 

Fragmentering och inavel
Om en stor population fragmenteras i mindre - men mer inavlade – delpopulationer, har detta fördelar för den stora populationen. Den genetiska variationen bevaras bättre och det genomsnittliga släktskapet växer långsammare i den stora populationen. Genom att olika delpopulationer är olika är chansen att några överlever förändringar större, och de kan sedan ersätta de delpopulationer som slagits ut. Hybridiseringen mellan individer från olika inavlade populationer ger en starkare stimulerande effekt när den sker, om den inte sker så ofta. Det kan alltså ha direkta fördelar för förvaltningen av en nordeuropeisk vargpopulation att ha en tämligen isolerad skandinavisk del. Detta har nog knappast nämnts någonstans i debatten.

Reflektioner om ”naturlig”
Man kan ha allmänna funderingar av i vilken grad man skall låta naturen sköta sig själv i s.k. naturliga populationer. Det är naturligt att några få individer (ett enda par) invandrar till ett område, där arten inte finns förut, och ger upphov till en inavlad population. Det är naturligt att fragmentering kommer och går. Dagens fragmentering kanske inte skall ses som ett permanent mönster som för all framtid omöjliggör genetisk kontakt. Varför är det så viktigt att höja vitalitet och fertilitet, när det verkar ganska uppenbart att vargarna klarar sig bra med tillräckliga marginaler med de gener de har? Måste “naturvårdsvargar” vara i perfekt kondition genetiskt? De har ju en mycket bättre miljö än “riktiga” naturvargar med gott om mat och livsrum, som kan sägas kompensera för brister i genetiken. Inaveln är visserligen ett långsiktigt hot mot överlevnaden av den skandinaviska vargstammen, men varför kan man inte vänta tills hotet är bättre bevisat, och mer akut överhängande med avancerade och dyra åtgärder?

Förvaltningsplan – synpunkter

Förvaltningsplan - görs av Naturvårdsverket

Naturvårdsverket har ett regeringsuppdrag att göra en förvaltningsplan för varg som skall vara klar i mitten på 2012. Nedan är några synpunkter från mig vad en förvaltningsplan kunde omfatta eller reglera. Naturvårdsverkets sida om förvaltningsplansarbetet är  http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-rovdjur-och-vilt/Rovdjur/Regeringsuppdrag-om-rovdjur/Forvaltningsplan-for-varg/ .

Jag har de sista månaderna lagt ned mycket arbete på denna vargweb som ger underlag för många aspekter av vargförvaltning http://vargdag.wordpress.com/ .  Mycket råder det säkert i princip enighet om, men en del finns ingenannanstans och även där de flesta är överens kanske detta ger ytterligare perspektiv. Denna artikel kommer nog kontinuerligt att förbättras och förändras. En del motiv finns här, en del på den här webben och jag länkar till några. Beträffande de flesta tror jag det råder enighet om behovet.

Förvaltningsplan för varg i Sverige.

#1 Det genomsnittliga släktskapet i den skandinaviska vargens genpool skall årligen beräknas och redovisas i ett uppdaterat diagram som visar utvecklingen över tiden. Skälen förklaras på http://vargdag.wordpress.com/2011/10/23/genomsnittligt-slaktskap-berakningsmetod/:

#2 Den skandinaviska vargstammens utbredning söder om latitud 59 bör årligen redovisas i ett diagram, som visar utvecklingen över åren. Motiv: framryckningen söderut går märkligt och oacceptabelt sakta och måste stimuleras och ges ökad uppmärksamhet och analys de närmaste åren. Vidare motivation: http://vargdag.wordpress.com/2011/11/14/sydgrans-svensk-varg/  Det finns också ett behov att följa spridningen österut, men här är framstegen påtagliga och fordrar inte omedelbar uppmärksamhet. Norrut tas säkert upp av andra. I #13 föreslås länsvis fördelning av vargar vilket är ett verktyg för att följa utvecklingen av den regionala fördelningen på nationell nivå.

#3 Den svenska vargstammens utbredning skall vidgas. Huvudmetoden för detta är utformning av skydds- och licensjakt. Speciell uppmärksamhet skall ges spridning i Götaland.

#4 Det viktigaste och högst prioriterade förvaltningsmålet till 2019 är att sänka vargstammens inavel som i förvaltningsplanen bör omformuleras till att sänka det genomsnittliga släktskapet. Att jag skriver 2019 är därför att rovdjursutredningen väljer det och eftersom det är ett datum för en rapportering till EU. När och om det genomsnittliga släktskapet faller under 0.15, så bör prioriteten för ytterligare sänkningar diskuteras och troligen omprövas.

#5  För att sänka inaveln skall vargar med sina gener från de tre tidigaste  ”grundarna”  successivt  reduceras. Detta skall skrivas in i förvaltningsmålet för tiden till 2019. Efter 2019 kan ett mer nyanserat mål formuleras.

#6  Den prioriterade metoden att sänka inaveln är att förvalta generna från naturliga invandrare eller nyinförda vargar väl. Nyinvandrade vargar skall i princip aldrig avlivas och deras reproduktion skall inte försvåras, men flyttning kan ofta vara motiverat.

#7  Jakt skall arrangeras så att avkomma till nyinförda vargar sällan skjuts. Barnbarn behöver generellt inget specifikt individuellt skydd utöver ett skydd för invandrarnas familjer och revir som i första hand är till för att skydda den genetiskt värdefulla vargen, i andra dess partner och först i tredje hand barnbarnen.

#8  Alla “genetiskt värdefulla” vargar (avkommor till invandrare) är inte lika mycket värda och värdet är inte konstant över tiden. Invandrare får barn och barnbarn och sprider sina gener i stammen. Nya ”fräscha” vargar tillkommer. Därför minskar behovet av skydd och särbehandling över tiden för de nuvarande genetiskt värdefulla vargarna. Det bör göras en omräkning av genetiskt värde varje år. Eftersom vi är ovana vid detta, så kan man inte heller lägga fast i en förvaltningsplanen hur uträkningen skall göras, bara att den skall göras årligen. Detta genetiska värde behövs såväl för skyddsjakter (hur mycket ”extra” skada som måste tolereras) som för licensjakt (vilka revir som skall fredas). Synpunkter och förslag på min web: http://vargdag.wordpress.com/2011/11/24/invandrare-och-deras-avkommors-genetiska-varde/

 #9 Statistik skall föras över genetik hos skjutna vargar baserat på DNA analys, och det genetiska värdet hos skjutna vargarna skall årligen sammanställas. Detta är en kontroll på att de genetiskt värdefulla vargarna får ett tillfredställande skydd. 

#10 Riktvärdet för den svenska vargstammens storlek till 2019 skall sättas till lägsta möjliga. Regeringen har tagit bort taket men hänvisar till rovdjursutredningen (SOU2010:34). Rovdjursutredningen föreslår att antalet inte ökar förrän inaveln minskar. Jag tillstyrker detta varmt eftersom det är lättare att minska inaveln i en liten vargstam än en stor. Olika poster på min web visar att en liten vargstam ökar den inavelsreducerande effekten av både invandring och införsel.

#11. Huvudskattningen av vargstammens storlek definieras som det skattade antalet vargar 1 april respektive år. Därefter kommer valpningen och det tar lång tid innan man får grepp över den och dödligheten (dödligheten av valpar är stor och osäker i början). 1 april är vargantalet förhållandevis säkert, kanske säkrast. 1 april är minimitalet under årscykeln, dvs det kommer nästan alltid att finnas fler vargindivider än antalet anger, det är den naturligaste utgångspunkt för årscykeln i antal. Jakt och spårning kommer huvudsakligen att ske på vintern före 1 april (egentligen före 1 mars men justeringar kanske görs). Det blir därför ingen förvirring om antalet avser före eller efter eventuell licensjakt. Statusrapporterna under sommaren hösten ligger så nära skattningstidpunkten som möjligt. Motiv: statsmakterna har inte definierat antalet vargar i Sverige, därför bör förvaltningsplanen göra en definition (se http://vargdag.wordpress.com/2011/09/12/antal-vargar-i-sverige-ar-inte-entydigt-och-ganska-osakert/)

#12 Praxisen att räkna norsk-svenska vargar som svenska ändras och ersätts av en överenskommen delning. Det ger en felaktig bild av de båda ländernas vargstammar att räkna för högt till Sverige. Detta innebär att vargantalet i Sverige sjunker med kanske 20 vargar och måste justeras bakåt.

#13 Förvaltningsplanen bör se till att årliga fördelningar av antalet vargar på län görs och sprids. Naturvårdsverket gör länsfördelningen och bestämmer viktningen av vargar som rör sig över länsgränserna. En sådan skattning skulle objektivare än tidningsuppgifter, som lätt överdriver vargens roll i länet. Idén med skattningen är att skattningen i län summerar ihop till riksskattningen. Fördelningen behövs för att få nationell överblick om vargförvaltningen regionaliseras. Man får överväga hur man skall beakta och fördela icke stationära vargar, bla för att visa att varg faktiskt förekommer även i län utan föryngringar.

#14 Den naturliga invandringen från Finland skall stimuleras och förbättras. Metoder för detta är diskussioner med Finland om hur invandringen av vargar från Finland till Sverige skall förbättras, gemensamma diskussioner (Finland) med ryska Karelen hur deras vargstatus ser ut och hur migration till Finland samt österut i Ryssland kan förbättras. Beträffande effekterna av migration på inavel se min web:http://vargweb.wordpress.com/2011/11/29/invandring-av-vargar-fran-ost-sanker-inaveln/

#15 Ökad tolerans mot vargetableringar i renbetesområdet när det rör sig om direktinvandrare som envisas med att bosätta sig där och bildat revir med partner, såsom ”Idretiken (se http://vargdag.wordpress.com/2011/10/31/skandinaviens-viktigaste-varg-idrevargen/.

#16 Den genomsnittliga generationstiden baserat på årets nya föräldrapar beräknas årligen. Det är av intresse att studera hur jakt påverkar generationstiden, troligen sjunker den. Hur detta skulle kunna gå till åskådliggörs på http://vargdag.wordpress.com/2011/11/21/generationstid-lagre-an-formodat/  

#17 Huvudfrågan om vargantalet i Sverige beror på vetenskapen och för hur varggener diffunderar genom en fragmentiserad, ganska liten östlig icke avgränsad vargpopulation, som genomgår dynamiska snabba förändringar; samt underlaget (beskrivningar) av denna vargpopulation. På kort sikt är fler vargar en nackdel eftersom det försvårar en genetisk förstärkning och permanent utökning av spridningsområdet. Jag föreslår därför att vargförvaltningsplanen uttalar sig i första hand för ingen ökning och i andra att eventuell ökning skall förläggas till andra län än Värmland, Dalarna, Gävleborg, Örebro och Västmanland, som idag är mättade, och i övrigt hänvisar till högre vargantal som en fråga för nästa omgång av förvaltningsplanen.

Allmänna synpunkter:
# De restriktioner och den höjning av debattemparturen som EUs uppmärksamhet angående jaktformerna givit, har föranlett regeringen och be EU om ett ökat nationellt utrymme för vargpolitiken, vilket EU inte beviljat utan istället talat om att tillräcklig flexibilitet finns. Detta gör utformningen av vargpolitik och även förvaltningsplan besvärlig, bla vet man inte vad EU egentligen vill och man vet inte hur EU kommer att reagera. Att vargen inte har gynnsamt bevarandestatus överför makt från Sverige till Bryssel, det har inte gått att lägga ett riksdagsbeslut med över 80% av riksdagen bakom som underlag till ett treårigt vargbeslut pga av EUs oförutsägbarhet. Nu skall det beslutas om villkoren för gynnsam bevarandestatus. Tvärtom vad många tror styrs inte villkoren huvudsakligen av Bryssel, EUs rovdjursriktlinjer ger handlingsfrihet för Sverige att förklara att dagens vargstam uppfyller kraven för gynnsam bevarandestatus, och att göra detta skulle ge Sverige större handlingsfrihet. Rovdjursutredningen skriver in önskemål i still med att inaveln reduceras till 10% som sedan blir ett villkor för gynnsam bevarandestatus som troligen inte kommer att uppnås. Det är naturligtvis bra med höga ambitioner och det finns en drift att få överbetyg. Jag föreslår att den svenska vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus som den är, fast marginalen inte är jättestor. Andra krav och önskemål uttrycks i förvaltningsplanen. Syftet är inte att sänka ambitionsnivån i vargförvaltningen utan att Sverige skall ta en större andel av ansvaret och få större möjligheter att välja den effektivaste vägen mot målet. 
# Naturvårdsverket har under hösten 2011 gjort den vargrelaterade information svårtillgängligare eller kanske ibland helt otillgänglig.  Sidor som förut var lätt tillgängliga är nu lösenordskyddade; eller omöjliga att klicka sig fram till; eller har tagits bort. Det finns en sökfunktion på Naturvårdsverkets web, men det är svårt att söka igenom systematiskt och det är svårt att finna menyer att söka från, och även när man hittat något nytt relevant, så är det inte säkert tillgängligt när man ”klickar” länken.  Det blir svårare eller kanske så omöjligt att utvärdera Sveriges vargförvaltning för oberoende observatörer utanför “etablissemanget” (som jag). Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet och hur jag märkte att Naturvårdsverket försökte hålla information lättillgänglig, nu verkar det inte finnas skäl för beröm längre och steget till klander är inte så långt.
# Det är svårt med myndigheter och organisationer i allmänhet och vargdebatt i synnerhet, de tar i allmänhet inte åt sig av synpunkter, som inte kommer från en auktoriserad källa (jag är ju privatperson). Man upplever att enda chansen är att skriva i t ex tidningar och då måste det vara kort och onyanserat och lite vinklat, detta leder inte till en dialog och det gör debattklimatet mer polariserat. Jag upplever lite “konstruktiv kritik” och att det är lite för lätt att sälja kvalificerade ideer utan ett intellektuellt kvalificerat motstånd. Jag gör ganska skarpa utsagor om hur den svenska vargpolitiken borde förbättras (även kommentarer om specifika inlägg av kvalificerade namngivna personer, och i andra fall mot förslag/beslut av t ex naturvårdsverket). Vore det ett bra vetenskapligt debattklimat borde det komma mer kommentarer från dessa. I de flesta fall så är det tystnad, annars tack för synpunkterna eller vi är inte intresserade. Det blir mest onyanserat skäll. Fast å andra sidan så tror jag även auktoriserade källor känner ganska mycket frustation i just vargfrågan, och den mesta informationen är fortfarande lättillgänglig även om den från just naturvårdsverket blir sämre.
# Det uttalas ofta att en MKB eller snarare motsvarighet till MKB för varg borde utföras. Förvaltningsplanen kan omfatta den information och analys som ges i en MKB (miljökonsekvensbedömning) som skall föregå en ny verksamhet, dvs. en genomgång av miljökonsekvenserna av introduktion av varg. Varg är ju inte ny för latituderna 59-62, men för huvuddelen av Sverige är det en nyhet med permanent vargnärvaro. Det principiella förfarandet kan vara av värde även för verksamheter man har viss erfarenhet av, speciellt när ämnet är så kontroversiellt och så många olika delvis överdrivna uppfattningar är i svang.
# Det är svårt att förstå utgångspunkterna för förvaltningsplanen eftersom de politiska intentionerna är oklara, konfliktfulla och med säkerhet kommer att modifieras inom ett år. LCIE dokumentet, som hänvisas till i förutsättningarna, kommer från en grupp vars åsikter om den svenska vargförvaltningen inte har respekteras av EU-kommissionen och som ger utrymmer för ett brett spektrum av tolkningar när det skall appliceras på svensk varg. Jag kan inte förstå annat än att förvaltningsplanen blir ett vargpolitiskt instrument.
# Debattklimatet skärptes ytterligare i samband med EUs inblandning; genom regeringens försök att blidka EU; och genom att naturskyddsverket inte är lyhört för statsmakternas intentioner. Tycker det vore bättre att vänta med förvaltningsplan tills överträdelseförfarandet avslutats. Då skulle det bli något mindre turbulent och hetsat debattklimat och förvaltningsplanen kunde göras mer fristående från vad olika intressenter hävdar att EU menar.
# Det blir ännu svårare genom att vargantalet tycks öka bortom politisk kontroll till valpningen våren 2012 och vida överträffa de tidigare satta politiska målen.

Umeå november/december 2011

Kvantifiering av genetiskt värde

Kvantifiering av det genetiska värdet

En varg vandrar in från öster eller en varg tillförs populationen. Stammen behöver ett tillskott av obesläktade vargar och de skall skyddas. De får avkommor som skall skyddas. Deras familjer skall skyddas.  Jag diskuterar detta inför 2012 och 2013 och utifrån invandrarna Idretiken, Kynna- 2 hannen och Galven hannen och deras avkomma. Underlaget blir bättre och mer komplext när nya obesläktade vargar och mer resultat kommer om vad som händer med invandrarna och deras gener. Detta är en början till en diskussion och överväganden. Metodik för överväganden behövs omedelbart vid skyddsjaktsbeslut. Diskussionen och metodikutvecklingen bör fördjupas sommaren 2012. Då har familjeparen till 2011 års föryngringar släktskapsbestämts; antalet reproduktiva avkommor uppdaterats och vuxit och andelen av genetiskt värdefulla vargar ökats, så skillnaderna i deras värde blir viktigare att förstå.

Genetiskt värdefulla vargar är olika värdefulla

Den nya invandraren som etablerat sig och tycks skaffat en partner i norra Dalarna (Idre-tiken alias Kilsbergvargen) är i dagsläget Sveriges i särklass genetiskt värdefullaste varg (se nedan).

För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma om den inte får några barnbarn. Även om en invandrare får avkomma är det tio procent av vargstammens föräldravargar som inte fått barnbarn och sålunda inte bidrar alls till stammens framtida genpool. För säker etablering fordras två avkommor som reproducerat sig, annars finns en påtaglig risk att invandrarnas genlinjer kommer att slockna och att de inte kommer att ge något långsiktigt genetiskt bidrag alls. Även om de ger ett bidrag kommer många av genvarianterna att försvinna snabbt eller så småningom av slumpskäl i ett så litet stickprov som två. Två avkommor per förälder är vad som förväntas i en stabil population utan urval, men de skyddade invandrarna och deras skyddade avkomma förväntas kunna prestera bättre än det och väntevärdet blir högre i en växande population.

De nuvarande nya invandrarna bör i princip aldrig skyddsjagas. Om de inte producerar minst 5 reproduktiva avkommor, så är det en besvikelse med det närmast obegränsade skydd som gäller för dem och deras familjer och det höga skydd deras avkommor skall ha och att de faktiskt fått ganska många valpar. Genomsnittsvärdet för reproduktiva vargar i den skandinaviska vargstammen var historiskt 3.7 (se annan artikel på denna web).  Genomsnittsstorleken av avkommor uttryckt i reproduktiva vargar kan dock förmodas sjunka från 2010 med högre avskjutning. För närvarande är det troligt att både Kynna-2 och Galven kommer att nå över fem och förhoppningsvis ännu högre.

De nya invandrarnas nuvarande status
Utgående från information i Wabakken et al 2011 görs en beskrivning.  Både Galven och Kynna-2 har invandrare som fäder, de ha producerat valpkullar 2008, 2009 och 2o1o, men föryngringar väntas inte 2011.
Galvenavkommor: Det finns en familjegrupp i reviret 2011, men inga spår av alfahona, bara hanen, och föryngring 2011 är osannolik, men det är inte otroligt att hannen senare år kommer att få fler avkommor. Minst 16 valpar födda 2008-2010. En föryngrade sig 2010 (Riala), några har dött, några har blivit registerade i  revirmarkerande par som möjligen kan ge föryngring 2011. Slutsats: En säker reproduktiv avkomma ger inte tillräckigt säker etablering i vargstammen, det är troligt att avkommorna kommer att öka till åtminstone fyra (en per valp) och det kan inte uteslutas det blir fler. Fortfarande klassade som genetiskt värdefulla och skyddsvärda åtminstone till slutet av 2012.
Kynna-2 avkommor: Det finns inte spår av den invandrade hanen sedan tidigt 2011 eller föryngring 2011. Minst 24 valpar födda 2008-2010. Några har dött, fyra har registrerats i revirmarkerande par och två har reproducerat sig 2010 (Skugghöjden och Gåsborn). Slutsats: verkar etablerat sig i vargstammen och det förefaller troligt att det kommer att bli mer än sex reproduktiva avkommor. Fortfarande klassad som genetiskt värdefull och skyddsvärd till slutet av 2012, men i något lägre grad än Galvenavkommor eftersom valpproduktionen varit större och fler av dem gått i reproduktion.
Jakt på avkommor till invandrarvargar. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen av invandrarvargarna eller deras avkommor eller någon medlem av invandrarnas familjer. Detta visar mycket klart att det går att rikta jakt så att genetiskt värdefulla vargar får ett mycket effektivt skydd. Dock har några genetiskt värdefulla vargar fällts genom skyddsjakt. Detta var inte misstag, utan olägenheterna bedömdes så stora att de sköts trots att de var genetiskt värdefulla och hade inavelskoefficienten 0. Detta diskuteras i annan artikel på denna web. Jag tycker att det är rimligt att det förekommer att invandraravkommor skyddsjagas men att det måste bygga på en analys av deras genetiska värde relaterat till olägenheterna, och något försök att analysera genetiskt värde har jag aldrig sett i någon dokumentation från naturvårdsverket eller i de motiv för skyddsjakt som finns tillgängliga. Ett skäl till denna sida är att det är en början till sådana analyser.
De nya invandrarnas är raska på att få barnbarn! Galven och Kynna-2 invandrarhanarna har initialt lyckats ganska bra efter invandring 2007, första reproduktion 2008, och 2010 har de nu barnbarn i tre revir. År 2008 började 16 familjer reproduktion. År 2010 hade 10 dessa 16 par inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt för de 16 en halv reproduktiv avkomma per par. De två invandrarna hade fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än genomsnittet när det gäller att sätta barnbarn till världen och gjort en mycket lovande start på den reproduktiva karriären som antyder en reproduktiv överlägsenhet för invandrare (vilket inte vore förvånande, men som nog ännu inte skall diskonteras i huvudprognoserna än)!
Föreslagen prognos  När man fått klart för sig den reproduktiva framgången av avkommorna från Galven och Kynna-2 2011, förmodligen sommaren 2012, initieras nya beräkningar och överväganden görs om genetiska värden och deras beräkning och användning. Blir det aktuellt med jakt innan dess kan man redan nu förfara enligt följande: Först kompletterar man listan över reproduktivt framgångsrika avkommor (Tre 2010). Totala antalet avkommor från invandrarna t o m 2011 vet man redan eftersom det inte blir ny föryngring i invandrarrevir 2011. Dra av kända döda eller reproducerande. Det kan göras en skattning hur många saknade som lever. Sedan kan man utgående från levande avkommor och om de satt upp ett revir och fått en partner göra en prognos på hur många reproduktiva avkommor invandrarna kommer att få - givet avkommorna inte har någon fördel (vilket de troligen har, så de skattningar som görs den närmaste tiden är nog underskattningar). Hamnar man på prognoser på sju eller däröver reproduktiva avkommor utan att förmoda osäkra ”extra bonus” för invandrarbarn varav tre etablerade bevisade reproduktiva revir, kan nog avkommor och deras familjer avföras från vargar som behöver ett speciellt skydd som genetiskt värdefulla vargar i situationer, om antalet skyddade genetiska vargar annars blir ohanterligt stort (större än kanske en tredjedel av reviren). Detta innebär inte att de inte har ett mervärde utan bara att det är så begränsat, så det är för jobbigt att beakta det, och det skall inte innebära ett sämre skydd än ”vanliga vargar”.  Det innebär inte heller att skyddsjakt skall vara omöjligt på vargar som är värdefulla, bara att kraven på olägenhet (eller andra åtgärder än skyddsjakt) skall vara väsentligt högre än för “vanliga” vargar. Invandrarna själva (Galvenhanen och Idratiken för Sveriges del) bör dock normalt skyddas livet ut. Gissningsvis resulterar ett sådant här resonemang i  ca 10 skyddade föräldrapar 2013 av totalt cirka 30. Diskussionen under senare delen av 2012 bör dock göras mer sofistikerade än denna.

DNA-test av skyddsjakthotade icke stationära vargar.
Jag anser inte man i dagsläget behöver DNA testa icke stationära vargar före skyddsjakt, om man inte misstänker de är direktinvandrare. Värdet att veta motiverar inte längre det administrativa besväret för Kynna-2 och Galven, som har både barnbarn och barn som kan få barnbarn. Många avkommor känner man till eftersom de har sändarhalsband. Den sk östgötavargen var det alltså enligt min mening korrekt att inte DNA analysera före skyddsjakt. Detta innebär inte att det är korrekt att inte ta tillräckligt hänsyn till att det rör sig om en invandraravkomma om det är känt. 

Genomslaget av invandrarnas gener kanske blivit mycket bättre än förväntat!
Att invandraravkommor är överrepresenterade i skyddsjaktsansökningar kanske visar att invandrarna lyckats mycket bra att sprida sina gener. Deras valpar kanske är ovanligt vitala och energiska (en effekt av ”heterosis”). De kanske har större överlevnadskraft än andra vargar. Och orkar med längre vandringar så att de har större förmåga att geografiskt sprida populationen. Och de har faktiskt framgångsrikt skyddats under två licensjakter. Om man tittar på en annan artikel på denna blogg om släktskapsförhållanden så är de bättre representerade i reproduktiva vargar fram till 2010 än andra jämförliga reproduktiva vargar. Detta är kanske (troligen) en del i en god nyhet för den skandinaviska vargstammen, invandrarnas är effektivare att sprida sina gener än vad som förmodats, och därför behövs det färre invandrare än förmodat för att reducera inaveln och upprätthålla den genetiska kontakten med Finland! Är det så kanske de också klarar av lite mer skyddsjakt om samhället accepterar en något lägre minskningstakt på inaveln av naturlig invandring!

Nya invandrare
Ju fler ”nya” vargar som fått sina gener införda i stammen ju mindre värda blir varje ytterligare. Värdeminskningen blir större ju fler som tillförts nyligen, säg inom ett decennium tidigare. Värdet blir lägre ju lägre den genomsnittliga släktskapen i stammen är. Värdet blir lägre om den tillförda vargen är släkt med de som redan finns i stammen.  Värdet av en ny invandrare eller tillförd varg förädlas. Om den dör innan den får avkomma är den förstås värdelös. Innan den fått avkomma är den värdefullare ju närmare att få avkomma den ligger. Den skall bli könsmogen, den skall hälsodeklareras, den skall ingå i ett revir i ett accepterat område. Den skall få en partner.  Idretiken är nu den i särklass genetiskt värdefullaste vargen i Skandinavien, hon har genomgått alla test och har så att säga fått medborgarskap beviljat. Hon har satt upp revir och skaffat en make. Det är mycket goda chanser för tillökning i familjen våren 2012. Det vore mycket bra om hon fick avkomma 2012 bl a politiskt, eftersom man då kan hävda att invandringen från Finland den sista varggenerationen varit så hög att alla problem är lösta (om den fortsätter på det viset). Invandrarens värde beror på hur många ytterligare valpar som kan förväntas. Den invandrade Galven-hanen verkar leva, men inte ha en partner längre vilket gör chansen för ytterligare avkomma låg och minskar vargens värde, men 10% av alla vargar skaffar en ny partner när den första försvinner så hoppet om fler valpar är inte släkt så det är fortfarande motiverat med skydd. Det minskar också värdet om invandraren fått många valpar, säg 25. Dock bör tills vidare direktinvandrare i princip inte avlivas.

Behövs en övre gräns för hur reproduktivt framgångsrik en införd varg får vara?
De närmaste åren bör invandrare åtnjuta högt skydd och frågan om skyddet bör upphöra när de åldras är inte aktuell. Frågan uppkommer om det finns någon gräns och om invandrare skall betraktas som genetiskt värdefulla för evigt. Kan det hända att en tillförd varg får för stort genetiskt inflytande? Ja, teoretiskt sett finns det risk för detta! Två exempel: (1) Den svenska vargstammen grundades av två invandrare 1983, 1991 kom det in en tredje. Inaveln sjönk väsentligt, men var år 2000 en bit över 1990 års nivå, det verkar bidra att alla nya föräldrapar efter 1993 var barn eller barnbarn till den nya invandraren,  (2) På ön Isle Royale grundlades en vargstam av ett föräldrapar i slutet av 40-talet, en ny varg invandrade 1997. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna i stammen kommer från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Inaveln verkar åter mycket hög. Dagens skandinaviska vargstam är dock mycket större och risken för ett sådant genomslag försumbart. Men den svenska vargstammen har ett föräldrapar, som bildades år 2000 14 avkommor som givit reproduktion. Detta innebär att en väsentlig del av dagens vargstam bär gener som passerat detta föräldrapar (och dess föräldrar), och detta bidrar något till dagens höga inavel.

Det här resonemanget bör fräschas upp senast 2014, det är inte bra eller helt korrekt, men ännu inte aktuellt, så det är inte viktigt att göra det perfekt. Det är inte önskvärt att en ny varg idag bidrar med mer än knappt en tredjedel av vargstammens gener. Bidraget till inaveln från överrepresentationen skulle då bli F= 0.33*0.33*0.5=0.05. Om de andra två tredjedelarna bidrar med lika mycket relativt, dvs som om det var två obesläktade föräldrar dvs. ungefär dagens situation när vargarna är lika besläktade som halvsyskon, så hamnar man på F=0.15, lägre än så lär vi inte komma innan nya införda vargar börjat reproducera sig, och då är det dags för ny diskussion men en lägre “högsta andel”. Det blir så småningom aktuellt att reducera reproduktivt framgångsrika äldre invandrares gener, men detta är ingen nackdel jämfört med att reducera bidraget från de ursprungliga invandrarna. 14 reproducerande vargar i en stam i fri tillväxt av säg 30 reproduktiva vargar är hälften och de bär hälften av invandrarbidraget. Dock är det troligen så att icke inavelsbelastade har en fördel härutöver, och med hänsyn till det så är det inte omöjligt det kan nå, men inte passera en tredjedel. Så stora bidrag som 14 inträffar bara i fem procent av familjerna. Slutsatsen av denna diskussion är att risken att någon av invandrarhanarna till Kynna-2 eller Galven (eller deras “liftande” partners som ju kan få samma höga representation som den fräscha vargen vilket underskattats lite i detta resonemang) skulle dominera vargstammen “för mycket” är försumbart liten och inte behöver diskuteras igen de närmaste åren.

Färgkodade halsband
Genetiskt värdefulla vargar får ofta sändarhalsband. Dessa borde ha ett färgmönster så vargen och vargens genetiska värde kan identifieras. Det kan bli ett hjälpmedel i licensjakten för att minska risken för fällning av genetiskt värdefull varg och även ett hjälpmedel i andra moment i vargförvaltningen.

Naturvårdsverkets utredning
Naturvårdsverket har våren 2011 tagit ställning till några av de frågor som behandlas ovan för den närmaste tiden. Jag hade inte läst detta dokument före analysen ovan. Mycket håller jag med om och analysen ovan kan ses som en precisering som kan användas för att “rangordna” och “väga”. Jag motsätter mig dock det rimliga i någon regel eller ens förmodande att F1-or skall tillåtas för licensjakt efter två år eller kanske bara ett år, detta bör inte bli vanligt inom överskådlig framtid. Det sänker inaveln ytterligare att ha dem kvar längre tid, jag instämmer principiellt med “Stockholmsforskarnas” synpunkt därvidlag att inaveln reduceras så länge “invandrargenerna” inte når andelar i populationen som ligger i närheten av bidragen från “grundarna”. Inavelsreduktionen måste ges större vikt än ”förutsägbarheten”, inavelsminskning är faktiskt ett prioriterat mål. Andra överväganden som jag listar ovan måste beaktas och vägas. Jag tror dock inte det får så stor omedelbar praktisk betydelse. De reproduktiva F1-orna från Galven och Kynna-2 verkar bli många samtidigt som F1-or från nya invandrare inte är aktuella, och det blir ingen licensjakt 2012, och det verkar inte orimlig kompromiss med inavelsminskningen för de få revir det kan röra sig om 2013 att man endast skall undanta 10 revir från licensjakten 2013 under förutsättning att dessa verkligen är bland de säg 12 genetiskt värdefullaste. Jag erindrar om att överväganden mellan revir knappast påverkar länets ”tilldelning” eller antalet vargar i riket och att revir är stora (10 kvadratmil) så att det ändå blir jakt över stora sammanhängande områden. Licensjakt på en invandrare tycker jag skall anses otänkbart 2012-2013. Skyddsjakt på F1 vargar kan i undantagsfall tolereras, men ett villkor måste vara att det faktum att den är genetiskt värdefull noteras och ges hög vikt, och att det förs ett nyanserat resonemang om detta i motiveringen. Erfarenheten hittills av naturvårdsverkets agerande är inte uppmuntrande i det avseendet.

Laikre, Ryman m fl (2011) har beräknat det genetiska bidraget av de tre ursprungliga founders till respektive 35, 35 och 28 procent, således ganska jämn fördelning av de tre olika källorna till “gammal inavel”. De “nya” invandrargenerna bidrar (som förväntat) bara med några procent av genmassan. En målsättning att sträva efter är att varje founder skall bidra med lika mycket av generna, det är visserligen helt orealistiskt att detta skall gå att nå för de första ”nya” invandrarna, men det illustrerar det önskvärda i att gynna de “nya” genernas spridning på de gamlas bekostnad och att låta detta gynnande pågå längre än några år.

En uppseendeväckande och förvånande iakttagelse är att inavelsgrad och släktskap hos de skjutna vargarna verkar lägre än de som var tillgängliga för jakt (dvs inom kategorin “inavlade”). Eftersom inaveln inte kan kategoriseras för individer understryker detta vikten att verkligen inte skjuta vargar från revir med låg inavel och släktskap. Observationen är så oväntad att kausaliteten måste ifrågasättas. För signifikanstesten har antagits att 195 “jaktbara” vargar är oberoende observationer. Det är de inte eftersom de kommer från en väsentligt lägre antal grupper med samma inavelskoefficient (helsyskonskaror) och fördelningen av jakten på reviren samt den arealla fördelning av revir med olika inavel säkert inte kan betraktas som helt slumpmässig. Den statistiska signifikansen för observationens kausalitet är alltså lägre än man får ett intryck av. Inte desto mindre är det intressant nog för att vara ett motiv testa även på jakten 2011 och på vid skyddsjakt fällda vargar också. Det långsiktigt betydelsefulla för stammens framtida inavel är genomsnittligt släktskap och inte nuvarande inavel, och i detta viktigare avseende fann undersökningen (som förväntat) ingen effekt av jaktens “urval” “inom” den inavlade delpopulationen, det finns såledeles ingen anledning att tro att iakttagelsen motsäger att licensjakten sänker den framtida inaveln i vargpopulationen. Effekten på inaveln är inte dramatisk, dock blev effekten så stor att licensjakten inte föreföll minska inaveln totalt sett, fast igen betonar jag att undersökningen inte stödjer att detta skall tolkas som att licensjakten inte skulle minska släktskapen och därmed inaveln i kommande generationer.

Vid skyddsjakt har jag noterat att de genetiskt värdefulla vargarna verkar överrepresenterade och finns det ett kausalt samband skulle det kunna vara detsamma som för licenjakten: De icke inavlade är mer framåt och aktiva och kan därför oftare bli föremål för jakt. Detta skulle i sin tur kunna vara ett argument för en omvänd målsättning mot den nuvarande: att behålla vargens inavelsnivå för att reducera olägenheterna.

Vad är tillräckligt hänsyn till genetiskt värde?
Det bör andra än jag uttala sig om, men eftersom ”samhällskostnaden” för varg troligen är i storleksordning uppemot 300 kkr per varg, så bör förutsedda skadekostnader i den storleksordningen eller i vissa fall högre vara acceptabla för en genetiskt värdefull invandraravkomma. Skade-ersättningen är 2500 kronor per dödat får, men det är en del “kringkostnader” också. Storleksordningen 50 dödade får per år som prognos om vargen skulle få leva skulle alltså kunna ge en idé om var toleransnivån skulle kunna ligga för en kringströvande invandraravkomma. Är det en invandrarhona som bildat revir bör toleransnivån kunna ligga högre. Ett argument är också att samhället är villigt att betala många hundratusen för skyddsjakt på en enstaka varg (samhällskostnaden kan mycket väl närma sig en miljon, eftersom mycket av jakttiden är ideellt obetalt arbete). Då borde samhället rimligen vara villigt att betala kostnader i samma storleksordning för att låta en viktig varg leva.

Statsmakternas intentioner: inte fler vargar!

När jag skrev den här artikeln trodde jag att politiker, politiska organ och en del myndigheter egentligen inte ville ha fler vargar och regeringen lät i mitten av augusti 2011 som de skulle hålla vargens tillväxt under kontroll och lovade licensjakt 2013, men eftersom den inofficiella “planen” nu tycks inrikta sig på exponentiell tillväxt 20% årligen tills det naturliga taket nås med möjligt undantag för den norra landshalvan, och den minister som “lovade” mest avgick kort därefter, så vet jag inte vad jag skall tro längre. Det är ju inte helt uppenbart vad som är EUs politik som regeringen helt passivt rättar sig efter eller om regeringen faktiskt har ett visst litet handlingsutrymme som självständigt används till att stödja politiken för att förbättra relationerna till två partier och den ideella milövården. Posten får stå kvar en tid, den kanske ändå inte är helt irrelevant, och det blir väl först i höst nån gång när man verkligen förstår var det politiska etablissemanget står. 

Först betonar jag att statsmakterna givetvis bestämmer över sina politiska intentioner och att vad som står här är kortsiktigt och gäller min tolkning av de nuvarande politiska intentionerna, vilka naturligtvis kommer att ändras ganska snart. Den som har en underbyggd annan uppfattning om de politiska intentionerna kan ju meddela dem i en kommentar till denna artikel eller på ett klarare sätt en diverse oklar mummel.

Myndigheter skall rätta sig efter statsmakternas intentioner, här försöker jag tolka dessa, skulle jag inse att andra tolkningar är motiverade ändrar jag på detta. När intentioner står klart, entydigt och inte motstridigt i första hand i riksdagsbeslut och i andra regeringsbeslut, är det enkelt att tolka. Skall statsmakternas mening tolkas kan man också se på “förarbeten” såsom uttalanden från riksdagsutskott och propositioner. Men för det vargantal vi skall inrikta oss på i Sverige under 2012 och säg fram till april 2013 eller till 2020 är det inte lätt att få eller tolka statsmakternas nuvarande intentioner. Det senaste uttalandet är från regeringen 17 Augusti som säger att det inte gäller något tak (hittills 210) men lämnar i övrigt stammens storlek som en öppen fråga, dvs inga nya intentioner. Regeringen motiverar taket 210 kan tas bort eftersom diskussionen om en långsiktig storlek på vargstammen har initierats i rovdjursutredningens delbetänkande (SOU 2011:37). Men meningen måste väl ändå ha varit att etappmålet fanns kvar tills riksdagen gjort en ny bedömning. SOU 2011:37 skriver om proposition Prop. 2008/09:210 som beslutades av riksdagen Bet. 2009/10:MJU8, rskr. 2009/10:7 : “Dessa målnivåer för ….varg angavs gälla under tiden för den nuvarande Rovdjursutredningens genomförande”. Vad rovdjursutredningen lämnat är bara ett delbetänkande, utredningen skall slutredovisas 120401 sedan skall denna utredning nötas tills riksdagen kan göra en ny bedömning. Någon gång hösten 2012.

I rovdjursutredningens delbetänkande står: “Det avgörande skälet till att vargen inte har en gynnsam bevarandestatus är den mycket höga inavelsgraden” … “Detta behöver åtgärdas i ett första steg”… “I ett andra steg, när inavelsgraden har sänkts, bör det skandinaviska vargbeståndet öka i storlek”… Jag anser det kommer att ta till (minst) 2020 innan inavelsgraden har sänkts enligt rovdjursutredningens intentioner (från F=0.3 till F=0.1). Egentligen tror jag det kommer att ta till 2020 innan man sänkt både inavel, genomsnittligt släktskap och målsättning tillräckligt för att inte längre prioritera inavelssänkning. Detta är naturligtvis min uppfattning, men så länge inget “statsmakterna” uttalat eller bestämt något annat så förefaller det den troligaste utvecklingen. Jag kommer att ändra eller ta bort denna post om statsmakterna på något sätt klart uttrycker intentioner som inte är förenligt med vad jag skriver, eller jag på annat sätt finner det troligt att intentionerna verkligen är högre för vargstammens storlek något år framåt.

Regeringens ändringar 17 augusti syftade till att hindra EU-kommissionen att inledda en formell juridisk process mot Sverige i EU-domstolen, inte att den politiska intentionen med minst 20 föryngringar och cirka 200 vargar skulle bort omedelbart, bara att den politiska diskussionen nu har initierats. Att ta bort taket 210 vore motiverat även om EU processen inte hade funnits. Risken att man överskrider 210 vargar med en politisk intention på 200 och minst 20 föryngringar är oacceptabelt stor, det är för lång tid mellan åtgärder (som licensjakt) och att effekterna kan bedömmas. Dessutom har taket 210 ändå inte upprätthållits. Hellre än att starta en politiskt infekterad process mot de ansvariga som eventuellt kan utpekas för övertrampet (några naturvårdsverkschefer förmodligen, men ansvaret skulle ju t ex kunna ligga hos tjuvjägarna, som inte lyckats så väl i sitt uppsåt som man räknat med). Det verkar politiskt rimligt att dra ett streck över vad som varit och börja på ny kula med liknande intentioner. Regeringens ändringar kan inte tolkas som väsentligt ändrade politiska intentioner. Riksdagen har möjlighet att karlägga de nya politiskt intentionerna med anledning av regerings förändrade hållning 17 augusti i samband med behandlingen av till riksdagen inlämnade vargmotioner. Är det klart att den politiska intentionen är att vargstammen april 2010 avses att överskridas före april 2012 (dvs alldeles före valpningen), bör detta framgå vid denna riksdagsbehandling. Annars kan de som skall ta hänsyn till politiska intentioner för beslut utgå från att den politiska intentionen inte är att vargstammen skall öka tidigare än de beslut som behöver fattas, som påverkar antalet föryngringar och reproduktiva vargar 2012. Det framgår ganska klart av föredragningen vid presskonferensen att den dödliga kontrollen av vargantalet skall fortgå för att begränsa stammen. I första hand genom att skadan vid vilken skyddsjakt kan tillgripas formuleras så att skyddsjakten ökas.

Målnivåerna fastställdes 2009 av riksdagen som etappmål: minst 20 föryngringar per år av varg samtidigt som antalet individer inte ska överstiga 210. När etappmålet är nått skall en förnyad bedömning göras. 5% av träffarna på Goggle tolkar intentionerna som minst 20 föryngringar, resten (inklusive sittande rovdjursutredningen) bara 20 föryngringar, men det är en försiktigare tolkning med minst, så jag utgör från den.  Den förnyade bedömningen är på gång, men inte verkställd. Regeringen meddelade den 17 augusti EU-kommissionen “Begränsningen till ett givet tak för den svenska vargstammen gäller inte längre.” Att ta bort ett tak innebär inte att vargstammen inte får hamna under det gamla taket. Men etappmålet 20 föryngringar kvarstår nog som en politisk intention. Inget om ett nytt etappmål för antalet föryngringar står i 2011:37. Ett etappmål kan överskridas, men är det ett etappmål följt av en utredning för nytt beslut måste det tolkas som att man inte skall hamna avsevärt över etappmålet innan ett nytt politiskt beslut om detta fattas, vilket inte skett. Beträffande antalet föryngringar finns inte ens ett politiskt sanktionerat förslag för att initiera en diskussion. Antalet föryngringar i Sverige var (enligt nuvarande definition) 26 st år 2010 (enligt rovdjursutredningen) och intentionerna är enligt min mening att det inte skall vara fler och gärna något färre.

Detta verkar dock länsstyrelserna och naturvårdsverket inte förstå, det verkar inte som nivån för att acceptera skyddsjakt sänkts! Det pågår nog en diskussion på naturvårdsverket, men det verkar inte läcka uppgifter om hur tongångarna går.

Strider intentionerna mot EU? Knappast, vargens bevarandestatus är på uppgång (se andra poster här). Regeringen har meddelat sin intention att återuppta licensjakten 2013, så det döljs inte för EU att regeringen tror på statsmakternas politik i det avseendet. Regeringen försäkrar EU att de kommer att följa EU. Taket 210 är de facto borttaget och kommer att så förbli, detta är bara en formell bekräftelse. Jag tror att egentligen tänker statsmakterna - om de nu tänker - höja vargantantalet lite grand så småningom men inte nämnvärt de närmaste åren, det är jag och ingen annan som tolkar rovdjursförädlingens förslag som ingen ökning före 2020. Även om statsmakterna ändrar intentionerna så snabbt detta låter sig göra, så måste vargförvaltningen läggas upp med så god framförhållning att det inte antar högre vargstamsintentioner före slutet av mars 2012, dvs den vinterstam som kan reproducera sig skall inte ligga mycket över vad som behövs för 20 föryngringar. Intentionen måste vara att vargstammen är ungefär 200 med minst 20 - men inte många fler - föryngringar till dess. Detta måste genomsyra beslut av naturvårdverk och länsstyrelser de närmaste månaderna.

Regeringens agerande beskrevs i pressen i samband med presskonferensen 17 augusti och det ger väl en riktig bild utöver att man överdriver aspekten att regeringen “lurar” EU och för kommissionen bakom ljuset. Dels (1) tror jag knappast det är möjligt, EU är nog inte dummare än att de skaffar sig ett eget begrepp om vad som sägs på en presskonferens med anledning av en respons till EU, och vet även utan det skvaller om svenska regeringens onda uppsåt, som förekommer på den ansvariga EU kommissionärens Facebooksida, förmodligen från beskäftiga vargentusiaster. Dels (2) tvivlar jag någon ansvarig regeringsföreträdare eftersträvar en direkt oärlig dialog, Sverige är inte så korrupt, och det skulle slå igen på mycket annat att vara direkt oärlig. Ett visst inslag av att lägga tonvikten vid olika aspekter inför olika fora accepteras nog av alla politiskt bevandrade. Skall man gissa på intrigspel (korrekt handlat enligt min uppfattning om det förekommit) skulle det kunna vara att vid det socialiseringsmöte som ägde rum mellan Sverige och EU-kommissionen (12-14 juli), regeringens handlande framstod som den taktiskt bästa vägen. Om detta är riktigt borde nyheten snart komma att EU lagt ned ärendet. Annars tycker jag det verkar svek både av regeringen och av EU. Om EU säger att de går till domstol om Sverige inte ändrar sin vargpolitik och sedan gör det trots att Sverige ändrat på politiken är det inte bra. Sverige ändrar faktiskt på ett politiskt mycket kännbart sett dels eftersom regeringen agerar mot riksdagens beslut och dels eftersom regeringen ådrar sig kritik och vargförvaltningen blir ännu kontroversiellare och svårhanterligare än förut. Den ansvariga ministern rensades ut ur regeringen strax efter beslutet!

Jag fick i slutet av oktober 2011 frågan varför har vi idag (början av vintern 2011) dubbelt så många vargar som de politiska intentionerna om de politiska intentionerna kvarstår. Jag svarar
* Det beror mycket på hur man räknar (se tidigare post) och det sätt att räkna enligt vilket vargantalet faktiskt skulle överenstämma med de politiska intentionerna efter vargjakten 2011 gör en något tveksam tolkning av vad de politiska intentionerna menar med antal.
* Vargantalet vid ingången av vintern 2011 (1 oktober) har inget med ändrad politik i mitten av augusti att göra, utan är en produkt av den 2009 av riksdagen beslutade vargpolitiken.
* Det är svårt och ovant att göra prognoser inför licens- och “modern” skyddsjakt. Det är inte oväntat om prognoser och utfall blir annorlunda.
* Det har funnits en vilja att vara försiktig att inte komma för lågt, vilket bidragit till att vargantalet idag blivit högre än beräknat.
* Politiska intentioner innebär inte att det behöver bli som avsett. Oväntade faktorer kan bidra. Tjänstemän kanske inte är tillräckligt lyhörda. Politikerna engagerar sig inte tillräckligt för att de politiska intentionerna skall följas eller motarbetar varandra.
* Vargförvaltning måste vara adaptiv och kunna anpassa sig till nya fakta. Om vargjakt 2011 inte varit tillräckligt för att få ned antalet vargar enligt de politiska intentionerna måste alla samarbeta (både tjänstemän och politiker) och dra åt samma håll för att kompensera detta med en mer omfattande vargjakt 2012 och vad som är kvar av 2011. Med vargjakt menar jag något som kan kallas skyddsjakt.
* Olof Liberg skattar att vi nu i Sverige i slutet av förra vintern hade 250 vargar som valpade och skapade dagens vargantal, detta är alltså resultatet av en vargpolikti

Naturvårdsverket versus statsmakternas mål
Inför licensjakten 2011 skriver Naturvårdsverket. “Vi har satt tilldelningen för att klara målet att stabilisera vargstammen på 210 vargar och 20 föryngringar. Vi har bedömt att tillväxttakten är cirka 13 procent, vilket är den lägsta bedömningen av tillväxten som forskarna ger. Då landar vi på 20 vargar och har kvar utrymme att besluta om skyddsjakt på varg. Den försiktigheten är nödvändig för att inte beskatta stammen mer än vad som krävs för att nå riksdagens mål.” Jag tycker att Naturvårdsverket har feltolkat riksdagens mål som var högst 210 vargar. Stabilisera på 210 innebär ett väsentigt högre vargantal. Jag tycker således att Naturvårdsverkets feltolkning av statsmakterna intentioner är orsak till att det idag finns kanske 10 vargar fler än om Naturvårdsverket bara gjort en mindre uppenbar övertolkning av statsmakternas intentioner. Men antalet vargar på våren 2011 före valpningen skattas till 250. Det är 40 mer än riksdagens maxnivå. De 30 som jag inte anser skapades av naturvårdsverkets vantolkning av regeringens instruktioner orsakades dels av oväntat god reproduktion (kanske 18) och dels en något överdriven försiktighet som ändå kan tolereras som acceptabel i skenet av det överhängande hotet från EU (kanske 12 och det hade kanske varit 6 mindre utan EU).

Generationstid kortare än förmodat!

Generationstid för varg

Generationstiden för varg har vanligen schablonmässigt satts till fem år. Beräkningar tyder på att generationstiden i den skandinaviska vargstammen är något lägre än vad som hittills, cirka 4.5 år istället för 5! Fem år är bra nog för att använda i uppslagsverk, läroböcker och liknande. Mer exakta överväganden och prognoser rörande t ex inavelns utveckling och effekten av tillförda vargar kan vara betjänta av nogggrannare skattningar för den aktuella stammen.  Att generationstiden är kort är dåliga nyheter för vargens inavel. Denna ökar snabbare pga genetisk drift i den begränsade vargpopulationen än man tidigare antagit och invandringen från Finland måste vara större för att sänka inaveln. Skillnaden är dock marginell.

Generationstiden är viktig information vid beräkningar av storleken av inavelsändringar över tiden. En längre generationstid gör att inaveln stiger långsammare pga genetisk drift och att en viss migration per år hinner få större genomslag på en generation. Små populationer förlorar genetisk variation och ökar inavel vid generationsskiften. Å andra sidan minskar inaveln genom migration. Dessa två mekanismer för ändring av inavelskoefficient (egentligen genomsnittligt släktskap) är additiva. De överslagsberäkningar som utförs utgår vanligen från diskreta generationer med generationstiden schablonmässigt satt till fem år. Man utgår från observerad invandring per år och får istället per generation genom att multiplicera den med fem.

Data som presenteras i Figur 1 i Åkesson 2011 ger underlag för en skattning av generationstiden. Figuren ger nästan 200 tidsavstånd mellan att ett föräldrapar får sina första valpar tills de reproduktiva barnen  (söner och döttrar) får sina första valpar. Detta måste kunna betraktas som generationslängd, tiden mellan två generationer. Jag sammmanställde data i ett EXCELark årsvis ordnade efter föräldrapars första valpkull med identifikation; tid sedan morföräldrarna fick första valpar; tid sedan farföräldrarna fick sina första valpar. Det blev knappt 200 värden, ett litet antal fall uteslöts som okända eller tveksamma. Följande fördelning på tidsrymder erhölls:

Kön/ Ålder vid första kull	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11
hona	0	16	25	15	10	11	12	3	4	4	0
hane	1	20	22	15	13	10	4	3	3	1	2

Ingen observation var större än 11 år. Detta är inte skattningar av vargars livslängd eller ålder vid första kull utan skattningar av “generationstid” från föräldrars första kull till en avkommas första kull, och det är inte lätt att tolka vad tabellen egentligen säger om spridningen av generationstider mer än att den är avsevärd. Genomsnittsvärden visas i tabellen nedan, det är skattningar av generationstiden för skandinavisk varg.

Föräldrars första kull	83-10	83-09	2010
hona	4.67	4.71	4.44
hane	4.29	4.47	3.38

Material från alla föräldrapar visas i andra kolumnen, det är huvudresultatet. Generationstiden är 4.48 år i genomsnitt. Något längre för honor och något kortare för hanar. I tredje och fjärde kolumnen har materialet delats upp på vargpar som fick sin första avkomma 2010 och de som fick den tidigare. Generationstiden är ungefär 10% lägre än schablonvärdet 5 och materialet förefaller tillräckligt stort för att kunna säga att generationstiden för Skandinavisk varg är något kortare än vad som tidigare antagits. Jag noterar också att i en varguppsats av Aspi m fl 2006 om Finlands vargar antas generationstider på 3 och 4 år; och för en uppsats om en ny invandrare till Isle Royle nämns en genomsnittlig generationstid på 4.2 år, vilket antyder att utländska vargforskare använder värden under fem år. Generationstiden är kortare på hansidan. Men det förefaller inte säkert att materialet är tillräckligt stort för att dra slutsatsen att det är en verklig effekt och inte en slumpmässig. 

Det förväntas att licensjakten 2010 sänker generationslängden eftersom dödligheten nästan fördubblades. Detta bör slå på såväl medellivslängd som generationstid. Den observerade effekten på generationstiden på hansidan ter sig förvånansvärt stor. Nästa år, när stamträd för 2011 års föryngringar föreligger, kan en säkrare slutsats om jaktens kvantitativa betydelse göras. Jag skall försöka att den närmaste tiden inte ta initiativ till spekulationer mer precist genom vilka mekanismer jakten påverkar generationstiden och hur dessa möjligen skulle kunna påverkas. Men att ett jaktuttag som det gjordes vid licensjakterna 2010 och 2011 faktiskt sänker generationstiden tycker jag man kan utgå från.

Det mest naturliga sättet att skatta generationstiden är genomsnittsåldern av föräldern när dess avkommor föds. Nu har jag inte dessa data. Men det väsentliga är att tiden mellan ekvivalenta tillfällen när en cykel börjar och slutar registreras, det spelar mindre roll vilka punkter det är. Detta nu använda sättet att mäta har fördelar, man är inte beroende av att vänta in den sista avkomman till föräldrar vilket tar nästan ett decennium utan kan omedelbart få och läsa av aktuella förändringar. Måttet kopplar direkt till reproduktiva vargar, som är de enda som har betydelse på sikt.

“Kostnader” och “opinion” för varg

Minimiantalet vargar kontrolleras av “gynnsam bevarandestatus”, men hur man väljer detta erforderliga antal ovanför säg 200 är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga, det naturvetenskapliga stödet för att gå högre är som diskuteras i andra artiklar på denna blogg mycket diskutabelt. Det går inte att se naturvetenskapliga underlag för mer än 200 vargar som helt isolerade från kostnad/intäktsresonemang, acceptans och politiska argument. Inte för varg ivarjefall. Därför diskuteras kostnader och opinion i det nedanstående. Den intressanta kostnadsjämförelsen är mellan 200 och 500 vargar, den pågående ökningen. Huvuddelen av kostnaden är nog proportionell mot vargantalet. Utgående från resonemang nedan föreslår jag man sätter vargens årliga samhällskostnad till 70 millioner för de första 200 (2010 års situation) och 0.25 miljoner för varje ytterligare varg.

Intäkter
Det finns en immateriell intäktsida. Det blir en känsla av att leva upp till höga ideal och att väl uppfylla vår internationella roll i detta sammanhang. Man kan känna att Sverige har en rik natur. Jag tror att människan ökar sina överlevnadschanser om det finns värden vi satsar på som går ut på att vi inte bara skall driva exploatering för materiella fördelar utan kan driva projekt som inte har några materiella fördelar och minskar exploateringen av naturresurser till vår egen mer påtagliga nytta. Varg är underhållande och skapar mycket fritidssysselsättning att läsa populära böcker och se på nyheter och naturprogram. Om Sverige har en rik natur blir Sveriges röst högre i naturfrågor i världen. Det finns en mer materiell intäktssida, det går att locka fler turister om Sverige tycks erbjuda Europas sista orörda vildmark. Man kan ordna vargsafaris. Jag tror den materiella intäktssidan är liten och osäker och att det snarast är provocerande att försöka värdesätta den. Det är de immateriella värdena som skall ses som enda väsentliga ”fördelen” (=intäkten). Vargen kan också antas göra en reell nytta och öka biodiversiteten, kanske det är fel att räkna hela denna nytta som immateriell. Den immateriella nyttan ökar nog inte alls av mer varg i vargbältet. Man kan argumentera att det är en intäkt att vargen håller visa djurstammar nere, framför allt älg, och därigenom minskar skador av dessa djur. Dessa djurstammar kan dock kontrolleras med konventionell jakt. Argumentet diskuteras mer nedan, men behandlas inte som en intäkt i detta avsnitt.

Rekreationsvärde för allmänheten
Sedan kan man ju räkna in rekreationsvärdet. Vargartiklar förekommer i media, det finns populära skrifter. Det sysselsätter kulturarbetare och ger rekreationsvärde till läsare och tittare. Varg är attraktion till djurparker som omsätter väsentliga belopp som blir ännu större om man räknar med besökarnas nedlagda kostnader och rekreationsvärde. Kanske närvaro av varg bidrar till att kunna sälja Sverige turistiskt som Europas sista vildmark? Ideellt engagerade på “båda” sidor upplever det som något meningsfullt att ägna sin tid åt varg (inluderar mig), så vargens existens bidrar till att ge mening åt livet åt ett antal människor, som förmodligen är större än antalet vargar.

Kostnader
Vargens “kostnader” (nackdelar) diskuteras och kvantifieras. Det kan röra sig om försäkringsutbetalningar eller utbetalningar från samhället för vargdödade hundar, får eller andra “ägda” djur. Det kan röra sig om förluster i minskat jaktutbyte av kött. Det kan röra sig om minskat jaktarrende. Det kan vara tilläggskostnader i merarbete för ägarna. Det kan vara kostnader för anläggning och underhåll av vargstängsel. Det kan vara ideella kostnader i minskat utbyte av jakt (betraktat som en fritidssysselsättning). Det är förvaltningskostnader. Det är juridiska och polisiära kostnader, exempelvis tjuvjaktrelaterade. Närvaro av varg konkurrerar med andra kostnadsposter, framförallt sådana som syftar till landsbygdsutveckling och naturvård.

Så här tror jag man kan resonera för att få en vargkostnad. Det finns en viltstam i Sverige. Den orsakar dödsfall (viltolyckor, vådaskjutning, älgdödade) och stora kostnader (viltstängsel efter vägar, skogsskador, trädgårdskador). Den totala kostnaden är av storleksordningen 10 döda och 2 miljarder årligen, varav hälften faller på älg. Vargfoder innebör att vargen utnyttjar 6% av älgdelen och lite av den andra viltdelen så vargfodrets del i viltskadorna är 3.5%. Detta innebär 0.35 döda och 70 miljoner i skador årligen som vargarnas viltrelaterade kostnader. Detta är mer än 300 000 per varg och därtill kommer andra typer av kostnader.

Jan Milds hemsida har en kostnadsuppställning och riksdagens utredningstjänst har gjort ett försök att sammanställa en del kostnader. En uppskattning av olika samhällskostnader här. Förmodligen kommer rovdjursutredningen med nyare skattningar specificerade på varg.

Jägareförbundet har räknat ut vargens årliga kostnader för jägare med 2010 års vargstam till drygt 80 millioner för förlorat kött och förlorat rekreationsvärde. Visserligen “äger” jägarna inte det “levande” köttet men jag tycker det är rätt att se det som en samhällskostnad. Man framför att vargen reducerar älgantalet och därmed minskar skogsskador och trafikolyckor, men om man jämför vid lika många älgar är det kött som antingen går till varg eller till human konsumption, då måste det som inte går till human konsumption ses som en samhällskostnad. Om man inte haft varg kunde man haft färre älgar och därmed mindre olyckor och skogskador vid samma humana konsumption. Förlorat rekreationsvärde är däremot mycket svårt att kostnadsbedömma.

Det hävdas ibland att vargnärvaro gör älgen mindre jaktvärd, dels genom att det blir färre älgar och dels genom att jägarna tvekar att använda löshund. Därigenom kan varg leda till fler älgar och därigenom större skogsskador. Jag ifrågasätter om detta inte kan kompenseras genom lägre arrende och på andra sätt minskade kostnader för jägaren.

Jag tror att en stor kostnad ur ett samhällsperspektiv är underlaget för vargens födointag. Växtätare, för vargens födas del huvudsakligen älg, lever huvudsakligen på att beta vegetation eller böka i vegetation. En del viltproduktionsförmåga kan man troligen hävda är given av marken och gratis och skulle inte ge någon annan nyttighet om det fanns lite vilt. Vegetationskadorna (för älg huvudsakligen skador på skogstillväxten) medför årliga miljardkostnader. Det utymme som t ex älg tar från vegetation och kan sägas minska produktionen av annat än vilt kanske är värt drygt en miljard. Viltet orsakar också andra kostnader, som trafikolyckor och stängselkostnader. Älgkött är inte heller klimatsmartare än kokött, vilket nog kan ses som en kostnad (jmfr värdet av utsläppsrätter).  Vargfodrets del i detta är med dagens vargstam kanske fem procent eller kanske bara två procent, dvs drygt ett par hundratusen per varg. Skadorna och ianspråktagandet av “markens viltproduktionsförmåga utan skador” är nog huvudkostnaden, andra poster kanske är av lägre storleksordning.

Vargen är en ren köttätare. En varg behöver 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en varg två kg per dag. Vem detta skall debiteras på är inte intressant om man ser det som en samhällskostnad. Säg att en varg dödar 2000 kg per år - varav den äter mindre än hälften kanske en tredjedel - och att köttet är värt 50kr/kg, så skulle varje vargs föda vara värt 100 000 kronor/år. En normalstor vargflock dödar mellan 100 och 120 älgar på ett år. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, som väger mindre. Säg varje djur är värt 5000 då blir det 500 000 per år dvs storleksordningen 100 000 per varg. Emellertid tror jag enligt ovan älgköttet skall ses som en större samhällskostnad än köttvärdet.

En stor post är stängselkostnader för att skydda framförallt får. Stängselkostnaden kanske blir mycket större än utbetalningen för skador och en stor del faller på privatpersoner och egenföretagares egna arbete. Ett staket kanske skyddar mot annat än varg (hund t ex). Staket fordrar underhåll (elektricitet leds från den understa tråden till marken varför det är viktigt att röja). Behovet av staket är olika på olika platser och det varierar i tiden. Vargstaket har också en immateriell kostnad, det minskar “tillgängligheten” av naturen och bidrar till fragmentisering. VSC lär ha räknat fram att det skulle kosta 1,2 miljarder att reducera angreppen på får med 50 % i södra Sverige. 200 vargar i södra Sverige skulle om kostnaden slås ut på 20 år ge en årlig stängsel kostnad på 300 000 kr per varg. 200 000 per varg verkar lågt i årlig genomsnittkostnad.

Säg övriga poster är värda lika mycket som köttvärdet, dvs 200 000 per varg. Säg att “vargantalet” är minimiantal under året, och vargantalet “max” 210  som varit målsättning de sista åren svarar mot 250 vargar i genomsnitt dvs vargkostnaden vid “nuvarande målsättning” blir 50 miljoner per år.

Det finns en beräkning på att minskningen av fastigehetsvärden inom vargrevir skulle kunna uppgå till cirka 16,5 miljarder kronor, vore detta rätt storleksordning måste den årliga samhällskostnaden ses som ett större belopp.

Att mer än fördubbla vargantalet medför en merkostnad för det svenska samhället av storleksordningen 50 eller 100 miljoner enligt mina överväganden. Det är mot en kostnad av denna storleksordning fördelarna med dubbelt så många vargar bör vägas.

Det förekommer uppgifter i tidningar om att en skyddsjagad problemvarg orsakar kostnader för någon miljon kronor. Det är inte mer än vad kanske tre vargar kostar årligen i genomsnitt, eller annorlunda uttryckt: de skyddsjagade ”problemvargarna” och de problem de orsakar enligt nu gällande ribba för skyddsjakt, medför kostnader och besvär som en utökning av den totala vargstammen med kanske 50.

Jag frågar mig om man bör se vargstammens storlek som något som är exakt definierat av gynnsam bevarandestatus, som det inte finns någon tillnärmelsevis exakt vetenskap att beräkna. Man kan istället se det som risker för att det händer något mer eller mindre hemskt med vargen. Den svenska stammen eller den skandinaviska stammen eller den nordeuropeiska populationen eller vargen som art kan gå under i vargpest. Denna risk ökar ju mindre utbredningen och numerären är och ju högre inaveln och släktskapen är. Vargstammen kan gå under även om den uppnått viss bevarandestus, som man lite godtyckligt betecknar som gynnsam. Risken blir större att det hemska inträffar ju längre från det ganska godtyckligt bestämda gynnsam bevarandestatus man ligger. Vargens kostnader är en försäkringspremie, vi betalar för att det hemska inte skall få så stora konsekvenser. Ju mer vi betalar ju mindre är chansen att det hemska skall få hemska konsekvenser. Hemskheter kan inträffa på andra områden också, andra arter eller raser eller kulturfenomen kan gå under. Och försäkringspremien behöver bara ersätta ett återställningsvärdet, dvs flygtransport och inplantering av 25 vuxna vargar från Ryssland och att hålla dem i ett stort stängsel i sex månader, när de släppts blir det nog en bra vargstam igen av sig själv, i sammanhanget tror jag detta är en kostnadspost som är långt mindre än  kostnadsreduktionen i att ha en lägre vargstam än önskvärt några decennier. Men försöker vi räkna in risken för det hemska i gynnsam bevarandestatus så blir de kvantitativa skattningarna av det hemska ytterligt osäkra och vi hamnar lätt på försäkringspremier som gör att vi föredrar att inte betala premien för ett osannolikt scenario. I norra halvan av Sverige accepterar vi att hålla vargen utrotad eftersom vi anser ”kostnaden” för hög att ha vargen i hela dess naturliga utbredningsområde. Det går inte att komma ifrån att göra en vägning av marginalnyttan att ha dubbelt så många vargar jämfört med dagens antal, särskilt om man anser de huvudsakligen skall rymmas inom det nuvarande svenska utbredningsområdet.

Det tillgrips underligt formulerade motiveringar när vargar skyddjagas med att jakten på en enstaka vargen inte försvårar uppnåendet av ett gynnsamt bevarandestatus. Detta måste inneböra att man lägger socio-ekonomiska värderingar i gynnsam bevarandestatus. Annars kan man hävda att de flesta fall av jakt försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus eftersom detta blir bättre med fler vargar.

När kostnader diskuteras så är det vanligen ur enstaka aktörers sida och inte ur samhället som helhets. Det är också svårt att separera vargkostnad från annat, t ex andra rovdjur. Olika partsintressen för uppmärksamheten till sina intressen och från andra partsintressens påpekanden. Man kan diskutera vem som “äger” vilt och var kostnaden för vargslaget vilt och sämre jakt hamnar. Men visst är vad vargen äter och dödar och skadar en påtaglig kostnad som också kan ha kringkostnader. Vad är värdet av ideelt arbete? Man kan diskutera det ekonomiska värdet av rekreation. Man kan diskutera vad vargen kostar för lantbrukare och hur stor del av detta som andra betalar.

2007 års rovdjursutredning uppskattade samhällets kostnader för rovdjurspolitik till 150 miljoner/år, men det är förstås mer 2012, och varg är inte huvuddelen. Övriga kostnader gjordes inget försök att skatta och det är ju merparten av “kostnaden”. Jag tycker 2007 års utredning inte ansträngde sig tillräckligt, hoppas 2012 års utredning gör ett mer gediget jobb att särskilja vargens kostnader. Ett problem med vargens kostnadssida är att bara en mindre del av “kostnaden” hamnar direkt hos staten och skattebetalarna, och att staten känner ett intresse att skatta andra kostnader lågt för att undvika att de hamnar på statsbudgeten.

Jägareförbundet har uppskattat “sina” årliga kostnader för vargstammen för något år sedan till 84 miljoner.  Det saknas inte höga kostnadsuppskattningar, här är en som vill debitera en halv miljard per år för den nuvarande vargstammen.

Det tycks finnas en betydande betalningsvilja hos medborgarna för att upprätthålla en svensk rovdjursstam som överskrider kostnaden. Det finns därför möjlighet att höja uttaget på skattesedeln väsentligt. Betalningsviljan är avsevärt lägre i rovdjurslänen. Det finns hos många i vargområdet en motvilja mot varg som per innevånare har ett högre värde än den positiva inställningen annorstädes. Det har föreslagits från ekonomer att det nog är meningsfullt att söka en lösning med “bygdepeng” från statsbudgeten till varglän och vargkommuner.

Eftersom varg är så kontroversiell, varg är så uppmärksammad i den allmänna debatten, varg är en hjärtefråga för den ideella naturvården och acceptansen för den del av befolkningen som anser sig drabbad av olägenheterna är så låg, och eftersom statsmakterna inte fört en politik som mildrat dessa problem, tycker jag det är en moraliskt skyldighet av staten att inte småsnåla på vargpolitiken de närmaste åren, det är rimligt att statens vargrelaterade satsningar ökar proportionellt mot vargstammens tillväxt tills denna stabiliserats och legat konstant några år, när det nog blir ett mer avspänt klimat.

Opinionsundersökning (SLU)
SLU forskare presenterade en opinonsundersökning  om opinionsläget 2009 (jämfört med 2004). Man fick ta ställning till målet 200 vargar (riksdagens rovdjurspolitiska beslut 2001), om man ville ha fler vargar (?, 27)  , om målet var lagom (?, 57)  eller att man tyckte det skulle vara färre vargar (34, 16).  Den första siffran är genomsnitt av varglän och den andra snitt för riket). (Jag kunde inte utläsa ? siffror ur dokumentet.) I 7 av 25 kommuner i varglänen ville en majoritet sätta riksmålet lägre än 200. Något över hälften i varglänen gillar att det finns varg i Sverige. Jämfört med 2004 är inställningen till varg i varglänen fallande. Jag tycker man kan utläsa att mer än hälften av folket i Sverige och även i varglänen stöder att det skall vara minst cirka 200 vargar. I en fjärdedel av kommunerna i varglänen tycker en majoritet att vargantalet skall sänkas under 200. Undersökningen övertygar om att det inte finns någon majoritet hos svenskarna för den ökning av vargantalet som håller på att verkställas, och i varglänen är det uppenbart att stödet hos genomsnittsbefolkningen saknas. Jag tror att attityderna hos genomsnittsmänniskan blivit något mer negativa av den intensiva vargdebatten och EUs inblanding och därav föranledda höjningar efter 2009, framförallt i varglänen. Rimligen måste det också vara så att om man viktar mot hur starkt de enskilda människorna är för eller emot, så ligger det mer vikt bakom de negativa attityderna i varglänen. Dessutom finns “not in my backyard”-fenomenet, så att de som stödjer 200 vargar i riket vill ändå inte att vargarna skall vara koncentrerade till det egna länet eller den egna kommunen.

Såg nyligen (slutförd feb 2012) en röstning i Expressen där 63% av 12000 röstande inte ville ha någon varg alls. Visserligen tror jag inte det var något representativt, men tror ändå inte ett sådant resultat hade varit möjligt för tre år sedan.

Reflektion om acceptans
Vissa ganska små men ganska märkbara grupper drabbas av olägenheterna. Skall acceptansen nära de berörda grupperna ökas är det viktigt att närvaro av varg lokalt (för tex markägare, jakträttsinnehavare eller boende på landsbygden i vargtätt områd) för en stor del av de berörda innebär fördelar.  Om samhället ville ha ökad acceptans för varg så tror jag det vore klokt att inte låta vargantalet tillväxa alls innan ett mål för tillväxten hade satts, hålla tillväxten lägre än idag och hålla politiska löften. Det är också viktigt vid snabb tillväxt av vargen att låta de resurser som ökar acceptansen växa i samma takt, efter att vargantalet hållit sig konstant några år kan acceptanssatsningar reduceras.

Skyddsjakt 2012 enligt Naturvårdsverket

Naturvårdsverkets skyddsjaktstankar – tämligen trångsynt

Naturvårdsverket lämnade en utredning till regeringen om hur skyddsjakt skulle kunna vidgas. Då skrev jag huvuddelen av den följande texten, men nu verkar det finnas möjlighet att koppla blogginlägget till det faktiska skyddsjaktsbeslutet från naturvårdsverket i mitten av januari 2012 så jag tar den chansen. Kanske moderniserar jag det här inlägget. Jag gjorde ett scenario vart den nuvarande vargpolitiken leder på länken här.

Den huvudansvariga för skyddsjaktsbeslut och förmodligen utredningen uttalar att det nog inte blir någon dramatiskt ökad skyddsjakt, så detta är förmodligen ett dokument med ganska liten betydelse, vars vidarebearbetning kostar mer än det är värt, fast det håller ju vargdebatten vital. Vore bättre om regeringen givit klarare direktiv om man verkligen önskat något, som kan få påtaglig effekt i vargfrågan. Jag låter lite kritisk, men det riktar sig inte bara mot naturvårdsverket, utan också mot regeringen som inte tycks ställt frågor så svaret blev uttömmande.

EU-s miljökommissionär Janez Potocnik skrev i en reaktion till regeringen att EUs direktiv  ger  medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor. Åtgärder skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Så det finns minsann inte några hinder i vägen för naturvårdsverk eller regering att beakta specifikt svenska problem! Men detta verkar inte gått fram fullt ut till Naturvårdsverket. Dokumentet är inte så kreativitet och verkar inte vidga handlingsmöjligheterna tillräckligt. Inte heller gör dokumentet ett försök att se skyddjakter ur ”vargens” perspektiv. Miljöminister Lena Ek uttalar att det viktigaste är att förhindra att vargfrågan tas över av EU. Då tappar vi balansen i den politik vi försöker föra. Det är just precis vad som verkar ha hänt och som det här dokumentet verkar vara ett tecken på. Juridiska svårförståeliga spetsfundigheter. Otillgänglig och svårförståelig miljöjuridik. Fast det kan ju leda till något bra ändå.

Skador och olägenheter med varg bör inte ses oberoende av övriga viktiga vargförvaltningsfaktorer. De viktigaste faktorerna för att få ”gynnsam bevarandestatus” och en livskraftig vargstam är minskning av inavel och bättre spridning i det “naturliga utbredningsområdet”. Jag hittar inte ett ord om hur detta skall vägas in i Naturvårdsverkets skyddsjaktsdokument.

Även vargantalet är viktigt, men antalet kan lätt justeras till önskad nivå på mindre än fem år. Det finns ett delbetänkande från rovdjursutredningen, som regeringen hänvisade till när de tog bort ”taket”. Där föreslås att antalet inte skall ökas förrän inaveln sänkts. Det finns riksdagsbeslut och intentioner med innebörden att stammen skall hållas konstant tills riksdagen tagit ställning till förändring. Detta bör inte köras över totalt, bara för att ett tak, som inte var ett tekniskt bra styrmedel, tagits bort. Det raskt ökade antalet leder till att de andra målen, som är svårare att nå, blir ännu mera svårnåbara och kanske hamnar utom räckhåll. Att bygga upp en vargstam till ett mer permanent tillstånd borde få ta ett decennium eller två ytterligare. Det borde inte forceras fram på det oöverlagda sätt, som nu görs för någon slags fundamentalistisk men blind EU-lojalitet. Tänk i termer av kvalitét istället för att förblindas av snabba resultat på kvantiteten.

Valpflytten ger mindre effekt per förflyttad valp ju större vargstammen görs innan valpflytten görs. Invandrade vargar ger mindre effekt ju större stammen är. Genom att blåsa upp en inavlad vargstam till större numerör blir det svårare att minska inaveln och fordrar större resurser!

Naturvårdsverket tycks anta att det ligger en svårighet i att försvara vargjakt med att den skulle försvåra uppnåendet av gynnsamt bevarandestatus. Faktum är att huvuddelen av aktuell vargjakt förbättrar vargens bevarandestatus och leder till målet att målet ”gynnsam bevarandestatus” nås snabbare. Skjuter man de inavlade vanliga vargarna och sparar de genetiskt värdefulla så minskar inaveln, vilket är den viktigaste prioriteten enligt rovdjursutredningen. En minskning av inaveln som 2012 helt bygger på naturligt invandrade vargar! Det är bara där vargen söker sprida sig till nya delar av det naturliga utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull, som avlivning rimligen försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus, men det tyckte ju inte Naturvårdsverket om Kronobergsvargen, så ur gynnsam bevarandestatus synpunkt är vargjakt väldigt bra när vargen inte vidgar utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull. Sedan undrar man ju vad det fyller för funktion att Naturvårdsverket vitt och brett sprider att det inte försvårade uppnåendet av gynnsam bevarandestatus i Kronobergsfallet, det vore bättre om Naturvårdsverket använde formuleringar, som inte kan uppfattas som lögn.

Att skyddsjakt kan bedrivas utan att någon skada inträffat utan bara att det föreligger en risk förekommer väl redan, så behövs verkligen regeländring? Norrbotten Gällivare sameby genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515, ingen skada orsakad av vargen föregick avlivningen.

Man kan inte bara skjuta vargar rakt av när skadan överskrider en viss standardnivå, som Viltskadecentrum brukar skriva i sina remissvar. Detta måste vägas bl a mot hur genetiskt värdefull vargen är. Vill man hålla vargstammen i schack, vilket är genetiskt motiverat, så är det bara att sänka standardnivån under vilken skyddsjakt rekommenderas. Från den synpunkten är det korkat att försöka definiera bort svårigheterna för en jakt som har formen av nationellt särdrag med kulturell och social betydelse, det är ju sånt som miljökommissionären mer eller mindre direkt uppmanar till att ta hänsyn till. Var kreativa och tänk på vad som är bäst för vargens gynnsamma bevarandestatus i första hand och anpassa den nödvändiga skadenivån och möjligheten till andra åtgärder till detta!

Vargens närvaro i Södra Sverige söder om latitud 59 är inför vintern 2011/2012 sämre än den var före den första licensjakten 2010. Skandinaviens sydligaste vargflock och sydligaste föryngring har flyttat norrut, liksom andra mätare på sydlig vargnärvaro, och detta trots att Sveriges vargantal och föryngringar ökat snabbt. En bidragande orsak till detta var licens och skyddsjakt. Varg förefaller knappast avancerat söderut sedan slutet av förra årtusendet. Det känns helt fel att inför 2012 diskutera generella lättnader i skyddsjakt, som försämrar vargens bevarandestatus genom att försvåra att spridningsområdet vidgas söderut. Ribban för skyddsjakt måste sättas högre när det rör de vargar som vidgar spridningsområdet söderut. Dels är det viktigt att snabbt ge större geografiskt spridning i ett läge med en snabbt växande vargstam, dels kommer skadorna på tamboskap att bli höga innan och medan stängsel byggts ut. Toleransnivån mot skador innan skyddsjakt sätts in måste alltså ställas betydligt högre i sådana fall. Generellt missgynnar de föreslagna reglerna vargens spridning söderut eftersom skador på tamdjur blir större. Man kan göra avvägningar och ha relativt lite mindre varg längre söderut där skadan per varg nog blir större, men sådana överväganden bör göras först när sydlig varg är etablerad, inte förhindra etableringsfasen.

Vid förlängningen av Kronobergsskyddsjakten skrevs ett pressmeddelande. I pressmeddelandet nämndes inte att vargen var genetiskt värdefull eller att vargen spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel. Däremot skrev Naturvårdsverket: ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet”. Därmed klargör Naturvårdsverket att kraven för skyddsjakt i fortsättningen kan läggas lägre eftersom vargantalet ökat, även om gynnsamt bevarandestatus inte uppnåtts. Detta verkar länsmyndigeterna i varglänen inte förstått. I de områden vargen nu är tät (Värmland, Dalarna) ter det sig rimligt att antalet minskar 2012, och all tillväxt av stammen 2012-2013 läggs i regioner som inte är mättade. Bestämmer man sig för att bara ha varg där den finns nu genom att blåsa upp antalet där tills det är tillräckligt för landet blir det helt låst att öka spridningsområdet senare när det redan finns tillräckligt med vargar i landet, och det lär inte få trovärdighet att man skall sänka vargtätheten senare om man inte gör det nu. EU har en övertro på att låta vargen växa fritt där den råkar finnas istället för att först åstadkomma en önskvärd spridning. Erfarenhetsmässigt tar decennier för vargen att sprida sig naturligt. Det är direkt dumt att nu permanenta vargens begränsade utbredning i mellanSverige genom att låta den växa fritt där istället för att lägga ett tak där vargen är vanlig. I Estland och ryska Karelen - där det finns en vargtäthet som liknar den Värmländska accepteras vargjakt för att myndigheterna tycker att det är för stora olägenheter. För skyddsjakt borde det bara vara att identifiera var olägenheterna är störst.

Skyddsjakt går i praktiken att göra med beaktande av andra faktorer, “Kynna” skulle få skyddsjagas med mindre skador om det varit i Värmland. Det går att sänka kravet för skyddsjakt i Dalarna och Värmland. Kan man ta hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av varg nationellt vid skyddsjakt, så kan man ta hänsyn till den regionala utvecklingen också, dvs lägga lägre krav i t ex Dalarna och Värmland.

Naturvårdsverket nämner i sina skyddsjaktsbeslut att alla faktorer vägs, men det finns ingen redovisad diskussion om hur stor vikt de olika faktorerna ges. Det är ett uppenbart intresse för de som ogillar att skadorna blir höga samt som vägledning för länsstyrelser, att föra diskussioner om hur faktorerna geografisk spridning och genetiskt värde påverkar den skadenivå som måste tålas.

Jag skrev en debattartikel om skyddsjakt nyligen, och uppfattar det inte helt lätt att via webben få relevant information om de senare skyddsjakterna. Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet, får se om jag reviderar den uppfattningen.

Undantaget d) för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter skulle kunna diskuteras mer. Det är ju faktisk återinplantering av vargen Sverige håller på med, vi vill förstärka de nya inplanterade (eller, ekvivalent, på egna ben invandrade) generna och samtidigt eliminera en del av de andra, som det finns för mycket av och som är ett hot mot stammens överlevnad.

Kan vargbegränsning åstadkommas med preventivmedel eller något liknande? Förmodligen kommer det i strid med direktivets anda, men man kan ju fundera lite.

Naturvårdsverket använder uttrycket ”allt överskuggande allmänintresse” fast advokatbyrån som anlitades tyckte att ”väsentligt allmänintresse” kunde vara en riktigare tolkning. Detta gör att läsaren tror att ribban ibland ligger högre än den egentligen gör.

EU-kommissionen får nog inte komma med nya ”åtalspunkter” till EU domstolen på det här stadiet, så Sverige behöver nog inte vara överdrivet rädd för att stöta sig med EU vid skyddsjaktens utformning. Sverige har väl blivit dömt många gånger förut för ditt och datt, det är inte så dramatiskt. Jag tror inte ens EU är så roat av att jävlas med Sverige, så att de vill starta upp överträdelseförfarandet från början igen. Även EU måste inse att deras inblandning ytterligare polariserar och försvårar vargdebatten, nu skall det bildas ett politiskt antivarg parti (Naturdemokraterna), det skulle inte gått så långt utan EUs inblandning!! Den ansvariga ministern byttes ut efter eftergiften till EU! Miljökommissionären har själv uttalat att direktivet ger tillräcklig flexibilitet, det gäller att utnyttja denna flexibilitet istället för att göra fundamentalistiska paragraftolkningar! Sverige har väl ett gott rykte för sin vargforskning och vi har ju precis nått ett etappmål för vargen, vi har relativt sett mer varg än våra grannar Finland och Norge och vagens tillväxten är starkare tills nu. Faktorer som gör det svårare att döma ut den idémässigt innovativa svenska vargförvaltningen. Det är oklart om Sverige verkligen döms även om ärendet skulle föras vidare och isåfall för vad. EUs expertgrupp inom området tycker att Sveriges licensjakt var OK, vilket rimligen borde göra det svårare att få en fällande dom. Och Sverige har nu gjort en stor och bekymmerskapande eftergift i att försöka få skyddsjakt att fylla licensjaktens funktion och ta bort det formella taket, vilket rimligen EU borde uppskatta. Min förväntan var att EU skulle lägga ned sin talan när Sverige ställde in licensjakt och slopade taket, görs inte det så kan ett EU rättsförfarande inte undvikas och det hjälper inte att försöka vara lyhörd så då kan man istället göra vad man tycker är rätt i Sverige . Så var inte så överdrivet rädda för EU och känn inte ett behov av att gå på tå av aktning för Bryssel!

Jag skrev tidigare en artikel om att man kunde ha en skyddsjakt som gav möjligheter till förvaltning liknande licensjakten, men detta har tydligen inte varit juridiskt möjligt. Jag klistrar in min tidigare artikel nedan och tar bort den som självständig artikel eftersom den knappast är intressant som fristående inlägg längre.

Utmärkt med skyddsjakt som liknar licensjakten!

Jägarnas organisation önskar en skyddsjakt som liknar licensjakten (se DN 09-22) från ett förvaltningsperspektiv. Ur genetisk synpunkt är det ett utmärkt förslag! Licensjakterna 2010 och 2011 lyckades helt undanta de genetiskt värdefulla vargarna, men reducerade de andra inavlade vargarnas del av stammen. (Naturvårdsverkets skyddsjakt 2011 har däremot i hög grad riktats mot genetiskt värdefulla vargar). Därigenom minskar inaveln, vilket enligt rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är det viktigaste målet för att den svenska vargstammen skall leva upp till EUs regler. En skyddsjakt som undantar de genetiskt värdefulla djuren – men reducerar resten av stammen - kombinerar skyddseffekten med god förvaltning av vargstammen.

Jag har försökt diskutera just frågan om man måste ha utformingen av licensjakterna 2010 och 2011 på Newsmill och försökte svara!

Regeringen tog bort taket och hänvisade till det nya referensvärdet som rovdjursutredaren angivit. I rovdjursutredningen delbetänkande anges att vargantalet skall ökas först efter att inaveln sänkts. Det finns visserligen inget angivet tak längre, men genom att regeringen utsagt att det blir utökad skyddsjakt istället för licensjakt, och hänvisat till rovdjursutredningen, som föreslår tills vidare bibehållen vargstam och riksdagen har uttalat sig för taket 210 en bit in på 2012 och etappmål med minst 20 föryngringar och ungefär 200 vargar, som även om regeringen formellt tagit bort taket utgör en viljeyttring från den regeringen överordnade riksdagen. Jag tycker man kan tolka detta som att statsmakternas intentioner är att vargstammen inte skall öka det närmaste året utan snarare återgå till läget vid licensjakten 2010, när skyddsjaktens omfattning och utformning diskuteras.

Vargen i söder drar sig norrut

Sydgränsen för vargens utbredning

Riksdagens vargpolitiska beslut baserat på EUs principer och innebär att vargens utbredningsområde skall vidgas, huvudsakligen söderut. Frågan aktualiserades genom skyddsjakten i Kronoberg oktober/november 2011. En av de faktorer som bör beaktas, när skydds- eller licensjakt diskuteras eller dimensioneras för varg långt söderut, är hur bra vargförvaltningen hittills lyckats med att sprida vargen söderut. Vargförvaltningen och de som övervakar den behöver uppdaterad information. Vargutbredningens förändringar kan analyseras utgående från de årliga skandinaviska vargstatusrapporterna (Wabakken m fl 2010, 2011). Statusrapporten kommer i början på november varje år. Den bygger på information från bl a länsstyrelserna, som huvudsakligen rapporterades under senvåren, och slutligt sammanställts under hösten.

Jag jämförde Figur 1 i rapporten om utbredningen vintern 2009/2010 och 2010/2011 (Figur 5 är relevantare för de senaste uppgifterna). Jag fann då att vargens utbredningsområde retirerat norrut, trots att den ökat avsevärt i antal och antal föryngringar i Sverige som helhet. Vintern 2010/2011 fanns den för Skandinavien sydligaste familjegruppen (“flocken”) vid sydligaste landgränsen till Norge (“Dals Ed Halden”). Det är också den i särklass sydligaste föryngringen (valpkullen) av varg 2010, den näst sydligaste svenska fanns norr om Vänern. För 2009/2010 fanns inte mindre än fyra familjegrupper (flockar) söder därom, varav tre med valpkullar 2009! Dessutom fanns ytterligare ett vargpar. Man kan säga att tre av de sydligaste familjegrupperna (flockar) 2009/2010 den följande vintern ersatts av vargpar utan avkomma, men den sydligaste vargflocken har helt försvunnit. 

De årliga rapporterna tar inte upp föryngringar (valpkullar) 2011, först i maj 2012 finns säker information, men någon föryngring på eller söder om latitud 59 har redan iakttagits. När det finns etablerade vargpar vintern före är chansen för föryngring ganska stor, så det är ganska sannolikt att det kommer cirka två föryngringar 2011 och att situationen vintern 2011/2012 kommer att te sig bättre än 2010/2011, men det är mycket osannolikt att det blir lika omfattande vargförekomst som 2009/2010, dvs trenden får betraktas som nedgående söder om 59 inför dimensionering av jakt 2012.

Närvaron av varg syd om latitud 59 är svag 2010/2011 jämfört med vintern innan och försvagades väsentligt genom bortfallet av Skandinaviens sydligaste familjegrupp, Bredfjället, se nedan. På eller söder om latitud 59 fälldes vid licensjakt 4 vargar 2010 och 2 vargar 2011, i efterhand kan detta kanske antas ha bidragit till att stoppa vargens utbredning söderut.

Om man ser Sverige i latituder kan man schablonisera så här:
Landsända          Latitud        Varg?
Norra Sverige   62-69    i det närmaste vargfritt, förbjudet och politiskt inkorrekt.
MellanSverige   59-62   250 vargar, ökande och politiskt korrekt.
SydSverige        55-59    nästan vargfritt, men tillåtet och politiskt korrekt 
Varg finns bara i ett latitudintervall på 3 latituder, trots att Sverige sträcker sig över 14 latituder. Ser man till Skandinavien så är mönstret konstant sedan mer än ett decennium, nästan alla vargar mellan 59 och 62 även om det var färre förut. Om Sverige vore tre länder av Danmarks storlek skulle varg hållits utrotad i två av dem genom jakt på de vargar som dristar sig in. Reell fridlysning upprätthålls bara i det mellersta landet.

Förekomst av varg i södra Sverige före 2009
De årliga rapporterna om vargförekomst går längre bak än 2009. År 1999/2000 var senaste vintern förut som det bara fanns en vargflock (föryngring) vid eller söder om latitud 59, sedan 2000/2001 och fram till 2009/2010 har det alltid funnits minst två, det är först den sista vinterdet gått ner till en igen. Ser man det i ett längre tidsperspektiv så har vargen stått och stampat vid latitud 59 väster om Vänern sedan mer än ett decennium utan att gjort några stora framsteg. Den sydligaste vargflocken och sydligaste föryngringen är ungefär samma 2011 som 1999. Intrycket är att vargen sedan dess har spritt sig från Värmland/Dalsland åt öster mot Östersjön men inte åt söder, fast den gjordes framstötar  2008-2010, men närvaron 2011 är knappast mer markerad än för tio år sedan. Med hänsyn till ökningen av vargens totala förekomst och den påtagliga expansionen österut så är det förvånande att sydfronten är så intakt. Det antyder att jakttrycket varit för stort.

Tamdjurskador av varg i södra Sverige
Viltskadecenter följer tamdjurskador och gör också en prognos över skadeutvecklingen där det står att vargattackerna förväntas öka 2009-2011. Antalet angrepp förväntas framförallt öka i Götaland, där tamdjurstätheten är betydligt högre än längre norrut i Sverige. Tamdjurstammen växer och vargantalet växer. Alla har förmodat att vargens utbredningsområde breder ut sig åt söder, men jag har visat att så knappast varit fallet 2010-2011 jämfört med åren tidigare. Motsäges detta av skadestatistik? Nej, tamdjursangreppen i Götaland var lägre 2010 än tidigare. Jag sammanställde antalet angrepp (enligt broschyren länkad ovan, med den indelningen i Götaland och Svealand) samt Viltskaderapporten för 2010. Det blev följande tabell över vargangreppstillfällen per år mot tamdjur fördelat på ungefär de gamla varglänen och södra landsdelen.

      År       2006-2008  2010  2009-2011 (prognos enligt vargbarometer) 
Svealand    23                   40        31
Götaland    21                   11         26

Kommentar: Vargattackantalet påverkas mycket av enstaka vargar som gör serieattacker, ren slump kan åstadkomma svängningar på tiotals fall. 2011 blir det högre värden i Götaland. Götaland påverkas ganska mycket av vargar som inte kommer från Götaland, ofta har de vandrat långa sträckor före attacken. Jag vet inte hur många attacker i Södra Sverige som beror på andra vargar än Götalands, men det är säkert en hel del, och antalet vargar som “vandrar ned” i Götaland kan förutses öka med det totala vargantalet i landet och att det nu är ganska mättat med varg norr om latitud 59, åtminstone norr om Västra Götaland.

Län med de sydligaste vargarna
De två sydligaste varglänen är i första hand Västra Götaland och i andra hand Örebro. De är berörda av den sydligaste vargens minskning 2010 och 2011 jämfört med tidigare år och decennium. Aktuell varginformation för dessa län finns på deras webbar.   Det finns en skrift nyhetsbrev Rovdjur Västra Götaland,  och en vargsida för Örebro.  

Aktuellt läge i Västra Götaland
Etablering. En aktuell lägesbeskrivning gavs i Bohuslänningen 111117. Mina anmärkningar i rött och understruket. Ingen vargflock kvar på Kroppefjäll, efter att två varghanar och en tik har skjutits under två licensjakter på fjället. På Bredfjället nära Ljungskile har två föryngringar ägt rum de senaste åren. Men inte 2010, reviret upplöst!  När varghonan på Herrestadsfjället sköts under licensakt 2009, lämnade hannen reviret. Men nu finns här ett nybildat vargpar. Hittar inte uppgifter om reviret i info från Västra Götaland, men det rör sig ivarjefall inte om föryngring 2011. På Kynnefjäll (Kynnefjäll ligger några mil söder om latitud 59) gick en ensam hona vintern 2010/2011. Men nu har hon familj runt sig med en hanne som härstammar från en finsk vargsläkt. Detta är också den sydligaste vargfamilj man känner till just nu. Dvs ca 6 mil längre norr jämfört med 2009/2010, och det lär inte komma kännedom om någon sydligare “familj” 2011, eftersom det inte finns någon känd stationär vargförekomst längre söderut i mars.  Dals Ed/Haldenreviret. Hannen försvann förra vintern någon gång och tiken blev ensam. Nu tror man hon lockat till sig en ny alfahanne från ett helnorskt revir (Linnekleppen-reviret) norr om Dals Ed/Haldenreviret. Så den sydligaste vargflocken i slutet av 2010 har problem, men det kanske löser sig!
En norsk tidning om reviret: I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret. Foreløpig er det usikkert om ulv har ynglet i reviret i 2011.
Aktuellt läge i Örebro län (enligt kontakt med rovdjursansvarig). Hasselforsreviret har fått valpar i sommar. Gamla tiken i Hasselfors har fått sällskap av en Värmlandshane från Ackjön. I Tiveden, som ligger ännu mera söderut, kan det vara en ny vargetablering på gång. Från årsskiftet och nu under hösten har varg observerats regelbundet i Tiveden. Antalet observationer av ensamma vargar i södra Örebro län, utanför etablerade vargrevir, har varit ovanligt högt under hösten och tyder på att det är flera vandrande vargar på väg söderut.

Bredfjällsreviret
Bredfjällsreviret i Sverige år lokaliserat norr om Kungälv vid Göteborg i Västra Götalands län och verkar nu försvunnet. Det var 2009 den sydligaste fasta etableringen och föryngringen av varg som förekommit på över ett sekel i Skandinavien. Etablerat vintern 2007/2008. Hannen i paret var tidigare alfahane i Kroppefjällsreviret. Paret fick valpar våren 2008. Far till första kullen dog i augusti samma år vid skyddsjakt, men modern fick valpar med en ny hane 2009. Vintern 2009-2010 fanns en familjegrupp  med 5-7 vargar, inklusive ledarpar.

Dals Ed/Haldenreviret
I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret, også i 2010.

Hasselforsreviret
Ett revirmarkerande par har spårats åtskilliga gånger under vintern 2010/2011. Reviret delas med Värmlands län. Hasselforsreviret har påvisat stationära vargar sedan vintern 1998/99, föryngringar har tidigare konstaterats nio år i rad (2000-2008).

Skäl för lägre vargtäthet i söder
Vargrevir tenderar utan aktiv styrning att hamna i glest bebyggt och vägfattigt land. Görs en karta över detta så finns färre “vargvänliga” platser i södra Sverige. Det finns mer tamdjur och större befolkning i södra Sverige, som ökar antalet konflikter. Det finns därför rationella skäl för att eftersträva lägre vargtäthet i södra Sverige.

Politiska beslut
Antalet vargar regleras inte längre av vargens reproduktionsbiologi. Politiska beslut om utformningen av skydds- och licensjakt blir istället avgörande. Politiska beslut bör göras om i vilken grad varg skall vara närvarande i södra Sverige, att den skall ha en närvaro är dock redan beslutat.

Vad sade rovdjursutredningen 2007?
Det finns inte anledning att alltför starkt begränsa vargstammens utbredning i Sverige. Däremot finns goda skäl att söka motverka tendenserna tll en stark koncentration av vargtammen till några få län i landet.

Samma förälder i flera föräldrapar

Några föräldrar får kullar med olika partner, de blir delar av flera föräldrapar. Släktskapsträdet i Åkesson 2011 (se andra artiklar på denna web) omfattar den skandinaviska vargstammen 1983-2010. Detta möjliggör en analys av hur vanligt detta är. Bara de vargar som blir föräldrar och har genetisk betydelse beaktas. Kalenderåret nedan är det år en föräldravarg får sina första valpar.

Jag gjorde en analys och fann att ungefär tolv procent av föräldrarna har två partner och en procent har tre. En varg är trogen sin partner, men när en partner dör kan den ersättas.

De första 13 åren 1983-1996 fick två tikar valpar med tre hanar vardera, två andra hade bara en partner. Två tredjedelar av alla föräldravargar med flera partner var tikar.

Tabell: Tiden mellan första valpkullen med första partner och med sista

Tid (år)	_	1	2	3	4	5	5<
Föräldrar	165	2	5	4	1	2	0

Tabell: Föräldrar med olika antal partner

Partner:	83-96	97-06	07-10	Sum	Gissning %
1	11	71	83	165	87
2	0	10	1	11	12
3	2	0	1	3	1

Efter 1997, när vargantalet inte är extremt lågt, finns endast ett fall med tre partner. Skälet att räkna de senaste 4 åren i en separat grupp är att det kan ta fem år tills en ny partner dyker upp, så frekvensen av partnerskiften underskattas efter 2006.

Jag har gjort en sammanvägning (gissning) av procenten föräldravargar som får avkomma med flera partner under livet. Det är lite approximativt, men även om man kan räkna exaktare, tror jag inte resultatet skulle bli säkrare, det måste bygga på ett antal osäkra antaganden. Hur jag läst och tolkat detaljer från Åkesson 2011 är också en osäkerhetskälla. Jag finner det rimligt att i övervägningar anta att antalet föräldravargar är ungefär 90% av antalet föräldrapar och antalet kullar en förälder får är ungefär 10% större än ett föräldrapar får.

Stamtavla och resultat

Åkesson (2011) har beskrivit släktskapsförhållanden och inavel i den skandinaviska vargstammen sedan den etablerades. Denna stamtavla ligger förutom beräkningarna nedan till underlag för beräkningar och resultat som presenteras i andra artiklar på denna blogg.

Fig 1 från Åkesson (2011). Klicka på bilden om inte hela bilden syns. Släktträd över den skandinaviska vargstammens reproducerande föräldrar. Årtal för första reproduktion. Avkommans inavelskoeff (också färgkodad, beräknad från stamtavlan) och beteckning (“revir”) i varje fyrkant. Vita “IM” är immigranter från öst, antas obesläktade och icke inavlade.

Bra ordning!
Det är förmodligen unikt att en sådan här stor och geografiskt spridd population av stora djur fullständigt kartlagts under hela sin 30-åriga existens. Detta är ett underlag för framtida studier med detta underlag.

Kommer vargens stamträd att följas i fortsättningen?
Fördubblas vargantalet tror jag inte det längre kommer att gå att hålla ordning på varje reproduktiv varg så här. Det blir för dyrt och logistiskt omfattande, fast det är inte laboratoriekostnaderna, som kommer att sätta gränsen. En annan synpunkt är att det nog inte går att fånga släktträdet lika överskådligt med ett ensidesdiagram om vargantalet ökar.

Hög inavel ger lite reproducerande avkomma
Inaveln varierar starkt mellan olika par. Det finns föräldrapar som ger valpar med hög inavel, fram till 2006 har det funnits 5 reproduktiva par som producerat valpar med inavel över 0.4. Två av dessa familjer med hög inavel har inte givit någon reproducerande avkomma; tre en och ingen mer än en. Genomsnittet för alla familjer till 2000 var 3.4. Detta får betecknas som ett bevis att inavel över F=0.4 resulterar i få livskraftiga vargar och stöder att en ytterligare påtaglig ökning av inaveln i vargstammen utöver 0.3 kan förmodas reducera stammens livskraft i sådan grad att stammens överlevnad riskeras.

Några valpar har låg inavel i förhållande till genomsnittet
Samtidigt som valpar med hög inavel föds det också valpar med en mycket lägre inavel än genomsnittet, så även om hög inavel är negativt, så tar det tid innan en hög inavel påverkar hela stammens livskraft, den skulle inte dö ut på några få år utan att varningsignaler hann registreras.

Den tredje invandraren spred sina gener effektivt!
 År 1991 började en tredje invandrare att få avkomma. Den har producerat fem reproduktiva avkommar som alla i sin tur producerat reproduktiva avkommor. Sedan 1993 hade alla vargar som trädde i reproduktion den nyinvandrade vargen i stamtavlan. Detta styrker annan erfarenhet att invandrare förmår vitalisera populationen och att de fräscha generna penetrerar populationen. 

De nya invandrarnas avkommor reproducerar sig bra!
År 2008 började 16 familjer reproduktion. Utgående från par som startat reproduktion senast år 2010 hade 10 de 16 paren som började reproduktion 2008 inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt 0.5 reproduktiva avkommor per par. Bland 2008 års par fanns två där en invandrare var den ena föräldern (kallas Galven och Kynna 2). Dessa har fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än andra vargar. Detta stöder vad jag hävdar på andra håll på denna web, att invandrarna får ett mycket större inslag än deras rent aritmetiska bidrag.

För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma om den inte får några barnbarn. De två nya invandrarna har nu visat sin kapacitet att föra generna vidare, när de nu har fått barnbarn kan man utgå från att de verkligen kommer att bidra till den framtida genmassan av den skandinaviska vargstammen för all framtid.

Hur variabel är familjestorleken?
Baserat på fig 1 familjer fram till år 2003 tabelleras hur många reproduktiva avkommor (streck framåt) familjerna ger upphov till
Familjestorlek  0   1   2   3    4    5   6   8  14  Sum=74
Familjer             2   3   0   2    2   3   2   1   1    Sum=20
Endast 10 procent av familjerna är utan reproducerande avkomma och alltså “genetiskt döda linjer”. 10 procent av familjerna är mycket stora “outliers”. Föräldraparet Nyskog 5, som började reproduktion år 2000,  har 14 reproduktiva avkommor vilket gör att en väsentlig del av dagens vargstammen har gener från detta föräldrapar vilket blir ett avsevärt bidrag till dagens inavel oberoende av stammens tidigare historia.

Eftersom det finns fall med tio år till en avkomma reproducerar sig blir det för missvisande att inkludera föräldrapar som börjar reproduktion efter 2003. Det finns fall där samma förälder förekommer i flera föräldrapar, så statistiken skulle bli lite annorlunda om skulle avse individuella föräldrars fertilitetsrelationer. Jag har gjort en skattning av betydelsen av detta i en annan artikel på denna web, och det är ungefär 10%, dvs enskilda föräldrars avkommor är ungefär 10% större än ”familjernas”. Det rör sig om en population i “fri tillväxt” dvs ej utsatt för medveten skattning (utöver begränsad skyddsjakt och tjuvjakt). Från 2010 har stammen reglerats med jakt, vilket sänker familjestorleken. Den genomsnittliga familjestorleken är 3.7, vid konstant stam förväntas 2. Vi kan alltså inte förvänta lika stora familjer i framtiden. Invandrare som skyddas från jakt kan dock få lika stora familjer som i den här tabellen.

Hur vanlig är incest?
Med incest menar jag här ett föräldrapar där föräldrarna antingen är helsyskon eller den ena föräldern är barn till den andra, inte andra former av “mildare” incest. För i övrigt “ideala” föräldrar blir inaveln då 0.25. Jag hittade 4 sådana föräldrapar (3 syskon och en mor-son) bland 14 (=29%) under tiden 1984-1993. Det fanns inte många partners att välja bland i början av stammens historia. Det fanns 11 (samtliga markerade för hög inavel, inget annat fall av hög inavel) bland 88 (=12%) tiden 2000-2010. Av dessa var 9 syskon, en far-dotter och en mor-son. Incest tycks förekomma i drygt en tiondel av alla föräldrapar i en tillräckligt stor och något så när tät vargpopulation, men kan bli högre om populationen är liten. Syskonpar är den vanligaste typen av incest. 

Eftersom drygt 10% av vargparen är mellan nära släktingar, eftersom detta påverkar genomsnittlig inavel med ungefär F=0.02 och eftersom det finns ett begränsat antal reproducerande vargpar, så leder slumpmässiga variationer i incestfrekvens till slumpmässiga variationer i F mellan år av storleksordningen ±0.01 vilket kan ge ett väsentligt bidrag till iakttagna årsvariationer. Eftersom reproduktionen är så nedsatt efter inavel, så överskattas inaveln i vargstammen något med Åkessons metod att ta genomsnittet av de reproduktiva paren. Eftersom incest förekommer, så får drygt en tiondel av stammen hög inavel, hur lågt man än pressar ner inaveln med t ex vargflytt.

Jag har hittat en tidigare undersökning om incest hos varg, som inte fann något fall bland sexton familjegrupper. Detta motsäger inte statistiskt det aktuella resultatet. Det aktuella materialet är fem gånger större. 

Ovanligt med flera föräldrar i samma familjegrupp
Det finns ingen notering om att olika avkommor i en familjegrupp skulle ha olika föräldrar. Jag vet inte hur stor chans det är att detta skulle noterats. Men det kan inte vara särskilt vanligt, isåfall borde de som arbetat intensivare med detta material upptäckt och noterat det.

Osäkerhet i mina beräkningar
Jag har manuellt läst av Åkesson 2011 fig 1 och gjort en egen databas. Det är dock många osäkerheter. Jag gör direkta fel, det är tidsödande och okulärt svårläst, det är det svårt att följa linjerna för föräldrar som binder ihop familjerna, det finns vissa osäkerheter och något fel i själva figuren, och det finns några osäkerheter i grundmaterialet. Mina beräkningar är troligen inte missledande fel, men för vetenskapligt publicering skulle det behöva kvalitetssäkras t ex genom att något annan gjorde samma genomgång och beräkningar. Att skriva t ex på denna web betraktar jag inte vetenskaplig publicering.  

En uppsats Liberg med fl ”Släktskap och inavel i den skandinaviska vargstammen”  http://www.wwf.se/source.php/1117011/wwf-1076721-1.pdf beskriver utvecklingen fram till 2003.

Frågetecken som kanske tas bort så småningom: Fig 1 arj (2007) verkar ha två fäder och ingen moder.