Arkiv för september, 2011
Inte fler vargar innan inaveln minskat!
Vargstammen är starkt inavlad. Stor vargstam har framförts som ett motmedel mot inavel. En större vargstam gör att inaveln ökar långsammare, det är därför en del genetiker argumenterar för en större vargstam. En större vargstam minskar dock inte den inavel som redan finns, utan gör det svårare att sänka den. Inaveln sänks genom tillförsel av nya obesläktade vargar. Problemet med den svenska vargstammen är inte längre ökande inavel. Den spontana invandringen från öst är tillräcklig för att inaveln skall minska men långsamt. För närvarande är inaveln faktiskt på långsam nedgång. Det råder en bred enighet om att det är önskvärt att inaveln minskar väsentligt. Statsmakterna har därför initierat ett program för genetisk förstärkning genom vargflytt.
För den genetiska utvecklingen av den svenska vargstammen i nuläget är det en nackdel om den blir större. Ju större vargstammen blir ju svårare är det att sänka inaveln. Varje tillkommande varg blir en mindre del av stammen, ju större stammen är. Sänkningen av inaveln av en tillförd varg är omvänt proportionell mot stammens storlek. Ökning av den svenska vargstammen fördröjer och försvårar en minskning av inaveln.
Inaveln kan ytterligare sänkas om avkomman till invandrade vargar skyddas från skydds och licensjakt. Effekten av detta blir större ju lägre det totala vargantalet är.
Den svenska vargstammen bevarar gener från tre anfäder som nyligen ökat till fem. Det ter sig uppenbart att detta fåtal gener och den begränsade genetiska variation detta ger underlag till inte bevaras mycket bättre med en vargstam på 1000 än en på 210. Innan vargstammen ökas bör vi se till att få något att bevara som står i paritet med stammens storlek.
Varg har nu fått en säkerställd närvaro i Sverige och det finns tid att tänka på kvalitén av vargstammen istället för att bara fortsätta att rusa iväg mot kvantitativa mål och därigenom förmodligen dra undan grunden för en väsentlig kvalitetsförbättring. Reducera inaveln först och överväg ökning av antalet först när inaveln faktiskt reducerats! Kanske det nuvarande antalet betraktas som tillräckligt om en avsevärd minskning av inaveln kan åstadkommas.
Ur genetisk synpunkt är den nuvarande ökningen av vargstammen negativ. Det är synd att samhället inte lägger större vikt vid vargens inavel. Jag är ganska säker programmet med vargflytt kommer att te sig för dyrt om samhället väljer att öka vargstammen innan flytten kommer igång ordentligt.
Ny migrant – mirakelkur för Isle Royale?
Ett vargpar vandrade över isen till en isolerad ö (Isle Royale) 5 mil2 stor i slutet på 40-talet och lade grunden till en vargstam. Där fanns redan en älgpopulation. Föräldraparet gav upphov till en vargstam med typiskt 3 familjegrupper, som levde i dynamisk balans med älgarna allteftersom inaveln växte. Inavelskoefficient över 0.8 har nämnts (nästan tre gånger så hög som för de svenska vargarna!). År 1997 kom en ny varg över isen! Det var en mirakelkur för de inavlade vargarna. Den nya vargen spred snabbt sina gener och inaveln bröts temporärt. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna kom från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Man har i detalj kunnat följa förloppet när en vargstam berikas med en obesläktad nykomling. Det är uppenbart att den införda vargen haft mycket större reproduktiv framgång än de andra vargarna och detta kan tillskrivas att varken invandrarvargen själv eller dess avkomma led av inavel, medan de andra vargarna var allvarligt nedsatta av svår inavel. Man kommer snart att kunna göra liknande betraktelser hur väl generna spritts från de två invandrare som kom till den skandinaviska vargpopulationen 2007/2008, för närvarande ser det bra ut hur deras gener sprids. Exemplet från Isle Royale visar att vi kan förvänta att gener från invandrare från öster sprids betydliget effektivare än från de befintliga inavlade vargarna. Man får dock hålla i minnet en del viktiga skillnader: 1) Det finns avsevärt fler familjegrupper och vargar i Skandinavien, man kan därför inte förvänta en jämförlig dominans från en enstaka invandrare; 2) Tillgången på mat (älg) är god och inte begränsande i Sverige, medan på ön är födan starkt begränsande, man kan tala om svält som en viktig dödsorsak, vargarna var ofta för många i förhållande till älgarna. 3) Vargtätheten är mycket högre än i Sverige; 2) och 3) leder till att konflikter mellan vargarna är en viktig dödsorsak på ön och genomsnittsåldern är låg. 4) Vargen i Skandinavien har fler anfäder. 5) Att det bara var två grundare, att populationen är liten och generationstiden kort måste lett till en mycket högre inavelsgrad på ön än vad som nu är fallet i Sverige 6) Ön är mycket mindre och ekologiskt enhetligare än Skandinavien, dynamiska förändringar förväntas därför bli mer drastiskta 7) Ön är ett naturreservat och människan ingriper inte, och det finns inga på ön utom forskare och turister. I Sverige finns skydds- och licensjakt. Det finns inte skäl att befara att en invandrare skall få FÖR stort genomslag i den skandinaviska stammen, fast detta förmodligen har skett på ön. Exemplet troliggör dock att migranter är effektivare att minska inaveln, än vad de enklare modeller som använts i svenska överväganden ger anledning att förmoda. Det finns anledning att vara optimistisk och tro att den naturliga och planerade artificiella (såsom valpflytt) migrationen skall ha större effekt än i de överslagsberäkningar rovdjursutredningen stött sig på.
Isle Royale är en nationalpark där människan inte ingriper utan ekologin lämnas ifred. Det mest intressanta är samspelet mellan byte (älg) och predator (varg), men det finns många fler spelare och faktorer i ett komplicerat ekologiskt nätverk, vars komplexitet underskattades när studien började. Där bor 1000 (300-2200) älgar och 20 (12-50) vargar (det är typiska värden och inom parantes extremer). Vargar och älgar varierar cykliskt och en faktor i detta är att vargstammen växer och blir större än vad älgstammen tål så den kollapsar och då räcker inte maten till vargarna så den stammen kollapsar etc., men det är mycket mer komplicerat än så och den ekologiska standardmodellen stämmer inte särskilt bra!!! För att översätta siffrorna till i Sverige använda siffror så är det 1000 älgar per 500*100 hektar dvs 20 älgar per 1000 hektar och varje vargrevir är knappt 2 mil2. Med liknande tätheter i Sverige skulle det rymmas något i storleksordning 2000 vargflockar och 800 000 älgar. Ett svenskt vargrevir är uppåt 10 kvadratmil. Detta innebär att vad som i Sverige betraktas som en hög älgtäthet kan samexistera med ett vargtryck som är fem gånger större än i ett svenskt vargrevir. En älgstam kunde snabbt byggas upp i en period när vargtrycket ”bara” var tre gånger så högt som i ett svenskt vargrevir! Älgstammen har dock varit väsentligt under 10 älgar/1000 hektar bara en gång 2008 och det är ännu för tidigt att säga hur snabbt den återhämtar sig efter det.
Både älgarna och vargarna föreföll under perioder efter ankomsten av den nya invandraren mer hotade än under ett tidigare perioder. Älgarna drabbades av hårda vintrar och andra problem, stammen var liten redan 1997 när den nya invandraren kom och rekordlåg ca 2007. Den brutna inaveln reflekterades inte i vitalstatistik för vargstammen, men den maskerades troligen av den låga älgtätheten, och den reproduktiva framgången kan vara tecken nog på invandrargenernas vitalitetshöjande effekt. Antalet vargflockar föreföll sommaren 2011 reducerad till en och antalet vuxna honor till två och inaveln var mycket hög igen och nu är det så få vargar kvar så incest blir vanligt och ger inaveln en ytterligare kick. Även om både älg och varg haft det besvärligt skall man förmodligen inte se det som en sen effekt av störningen invandringen.
Regeringens tidigare politik gav genetiskt bättre vargar
Hanne Köhler argumenterar i Dagens Nyheter 16 sept emot statsmakternas vargpolitik. Vad som är viktigast för att få en uthållig vargstam i Sverige enligt Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är att sänka inaveln. Den enda omedelbart tillgängliga vägen att göra detta är att utnyttja generna från de vargar som spontant invandrar från Finland. År 2008 bosatte sig två invandrade vargar och har fått åtskilliga barn och börjar nu få barnbarn. Genom att inte tillåta licensjakt i de områden dessa vargar uppehöll sig kunde man helt undvika att fälla någon av dessa icke inavlade bärare av nya gener, och minskad frekvens av de gamla inavlade vargarna. Inaveln i den svenska vargstammen har nu sänkts avsevärt och är på väg nedåt allteftersom de nya generna sprider sig. Licensjakten har bidragit till detta genom att öka frekvensen bärare av de nya fräscha generna. Skyddsjakt kan också utformas så att den skyddar det nya blodet, vilket jag tycker är oerhört viktigt att Naturvårdsverket gör. Men det verkar inte som skyddsjakten tar tillräcklig hänsyn till det högst prioriterade målet för vargpolitiken – att sänka inaveln genom utnyttjande av naturlig invandring. Tyvärr har nyligen en avkomma till en invandrare avrättats genom skyddsjakt, vilket hårt kritiserats av en ledande vargforskare. Samerna insisterar dessutom på att en färsk invandrare, som håller på att bosätta sig i norra Dalarna, och är det mest lovande tillskottet till den svenska vargstammen på flera år, skall avlivas. Detta trots att störningar för renhållningen hittills inte förekommit!
Köhler kommentarade valputsättning som ett misslyckande, Värmlands folkblad och Svenska Dagbladet uttrycker också en skeptisk inställning. Denna byggde på experiment med äldre valpar, erfarenheterna från yngre valpar tycks avsevärt bättre. Det har gjorts försök med förflyttningar mellan djurparker 2011, som har gått bra. Planerna är att utsträcka förflyttningarna till vilda lyor 2012. En så innovativ verksamhet som att flytta valpar från djurparker till vilda lyor måste tillåtas ta tid för att utveckla och förfina. Utsättningarna 2012 bör nog också i första hand ses som försök och utveckling. Det är nu ingen akut brådska med den genetiska förstärkningen av vargstammen, den förbättring som skett genom att generna från två invandrare etablerar sig i populationen förväntas ge minst fem års ytterligare respit innan inaveln blir lika hög som 2007 igen. Etablerar sig den nya invandraren som nu verkar bosatt sig i norra Dalarna istället för att skjutas, ger detta nog ytterligare fem års respit. En god jaktpolitik förlänger respiten och förstärka effekten av den naturliga invandringen så mycket, att behovet av vargflytt blir mycket lägre än de siffror som nämns i rovdjursutredningen. Det är olyckligt att EUs agerande och flåsande statsmakterna i nacken om tekniska detaljer angående vargflytt forcerar arbetet och tvingar regeringen att vid tätt upprepade intervall komma med kortsiktigt optimistiska tidsplaner om vad som är på gång, mer än som egentligen är rimligt eller positivt för arbetet att begära.
Rapporten om valpförflyttningen avslutas med följande skrivning:
”SDFs (Sveriges DjurparksFörening) bestämda uppfattning är emellertid att om djurparksvalpar skall sättas ut i vilda lyor, så är skyddet av dessa valpar helt avgörande för SDF-parkernas engagemang. Grundläggande förutsättningar är att;
* valparna skyddas inom det område där de satts ut fram till att de eventuellt lämnar reviret. Det kan röra sig om mer än ett år och reviret bör då helt undantas från eventuell jakt.
* valparna skyddas även när de lämnat sitt fosterföräldrarevir till de har reproducerat sig. Vi kan dock inte se att detta är möjligt med den förslagna licensjakten. Det går inte att visuellt märka de späda valparna på ett sätt som syns när de blir fullt utvuxna. Ej heller är det realistiskt att identifiera och därefter märka dem innan licensjakten under deras andra år.”
Jag vill förstärka SDFs uppfattning. Valparna bör skyddas ända tills de dör. Syftet är inte bara att de skall börja reproducera sig utan att de skall bli föräldrar till högsta möjliga antal valpar, och därigenom effektivt införa de nya obesläktade gener de bär in i vargstammen. Jag delar inte uppfattningen att det är ogörligt att undanta de tillförda individerna från licens- och helst skydds-jakt i framtiden. DNA prov vid utsättningen och sändarmärkning innan de utvandrar verkar möjligt. Det är ett alternativ att byta ut hela kullen, om identifiering inom kull ter sig besvärlig. Hur identifieringen lämpligen görs är en fråga som bör få sitt svar från utvecklingsarbetet den första utplanteringsomgången till fält 2012.
Naturvårdsverkets förslag till åtgärder att stärka genetiskt status
Kommentarer till Naturvårdsverkets synpunkter framförda i ”Förslag till åtgärder som kan stärka vargstammens genetiska status” (Dnr 429-8585-08 Nv) inlämnad i början av 2009. Citeringar ur sammanfattningen inom citationstecken, min text i rött.
”Naturvårdsverket förordar främjandet av naturliga processer. Den långsiktigt effektivaste åtgärden som antagligen skulle få störst stöd i samhället är att sträva efter ökad överlevnad hos de vargar som invandrar till Sverige samt underlätta deras naturliga vandring söderut så att de kan reproducera sig. Den kontinuerliga invandringen av finska och ryska vargar framgår i analyserna som det viktigaste för att långsiktigt förbättra den svenska stammens genetiska status. Invandringen motverkar inaveln, reducerar populationens utdöenderisk, och länkar genetiskt ihop den skandinaviska stammen med den finsk-ryska.”
En ökad tolerans mot närvaro av invandrare och deras barn i ”renbetesområdet” vore synnerligen önskvärd. Att överväga skyddsjakt riktad mot en invandrare som håller på att bilda familj och bosätta sig i yttersta kanten av renbetesområdet (Tåssåsenvargen) är utomordentligt kontraproduktivt för vad Naturvårdsverket säger sig främja. Statligt anställda naturvårdare bör undvika att engagera sig i sådana skyddsjaktsförslag. Inte heller är en verkställd skyddjakt riktad mot en avkomma till en invandrare bra stil, men här rörde det sig om avkomman till en invandrare, där syskon redan etablerat familjer, vilket är en förmildrande omständighet. Vargpolitiken bör utformas så att skyddsjakt inte tar sig sådana uttryck. Det kan vara berättigat med formella ändringar för att förhindra detta. Vargtätheten i nordvästra Finland är låg, invandringen skulle förbättras om den ökades. Vargar kan också tänkas invandra över isen vid Vasatrakten varför något revir däromkring skulle kunna öka chansen till invandring. Då minskar också chansen att det kommer direktinvandrare från Ryssland vilket är mer riskabelt ur smittosynpunkt. Dessa synpunkter bör framföras till och diskuteras med Finland i det inledda fördjupade samarbetet.
”Forskare bedömer att om den skandinaviska vargstammen inte får tillskott av nya gener behöver den vara så stor som ca 1000 individer för att vara livskraftig.” Inte ens 1000 räcker nog till för ”livskraftig” i ett perspektiv bortom 2100, men eftersom den skandinaviska vargstammen fick tillskott av två nya vargar 2008 (2007) som har reproducerat sig och vars gener bitit sig fast så är det inaktuellt att se den skandinaviska vargstammen som helt isolerad, och det är inte heller akut att öka vargstammens numerär. För en större ”nordisk” vargstam spridd över sitt naturliga utbredningsområde synes det i första hand angelägnare att Norge, Finland och Danmark ökar sina numerär än att Sverige gör det.
”För att förbättra den genetiska situationen på både kort och lång sikt behövs minst 3 nya invandrade vargar per femårsperiod som reproducerar sig i den skandinaviska vargstammen vid en populationsstorlek på dagens nivå.” Jag anser (se min artikel om migration på denna web) att det räcker med knappt en invandrare per femårsperiod för att förhindra ytterligare höjning av inaveln och två är fullt tillräckligt för att förbättra den genetiska situationen och att möjligen på sikt sänka inaveln mot 0.1. Det har kommit två invandrare den föregående femårsperioden, det är inte osannolikt att det fortsätter att komma så många. Dels vidtas nu förhoppningsvis åtgärder, dels ökar chansen att hitta en partner när vargtätheten har ökat jämfört med perioden före 2005, dels tycks det allvarligaste hindret, tjuvjakten, minskat betydligt. Man kan inte avskriva att ivandringen kommer att ligga på två per femårsperiod förrän man kan blicka tillbaks om ca ett decennium.
”Artificiell förstärkning av vargstammen skulle sänka inavelsnivån snabbare men inte få någon bestående effekt om det inte finns tillräcklig reproduktion av naturligt invandrade vargar. Naturvårdsverket föreslår därför i dagsläget ingen flyttning av vargar eller förstärkning (s.k. inplantering) av vargstammen med vargar från utlandet.” Det är troligt att naturligt invandrade vargar är tillräckligt för att ge en bestående effekt av en inavelssänkning. Inaveln framhävs som ett huvudproblem. Därför är naturvårdsverkets ställningstagande inte väl underbyggt.
Kommentarer till Naturvårdsverkets synpunkter framförda i ”Genetisk förstärkning av den svenska vargstammen” inlämnad vid slutet av 2010.
”3.2.3 Inavelsgrad och genetiskt effektiva vargar
Genetikforskarna har redovisat att med en förstärkning av den nuvarande varg-stammen med 20 genetiskt effektiva djur, dvs. djur som lyckats reproducera sig, bedöms inaveln minska från ca 30 procent till ca 15 procent på 5 år.”
Jag tror det behövs färre reproducerande djur (ca 13) för att inaveln skall minska till ca 15 procent. De införda djuren och deras avkommor lider inte av inavel, ivarjefall inte lika mycket. De får därför fler valpar och är vitalare dvs klarar sig bättre i det naturliga urvalet. Det är inte omöjligt avkommorna genom heterosis (en slags omvänd inavel) blir ännu ”bättre” än normalt icke-inavlade vargar. Heterozygotin i sig kan ha ett värde. Framförallt har den en fördel (förstärkning av effekten på inaveln) genom att de skyddas från jakt (skydds- eller licensjakt), jag har beräknat denna fördel till en faktor 2 (se annan artikel). Det tar dock längre tid än fem år innan förstärkningseffekten slår igenom, jag räknar med minst 8. En del av de förstärkande vargarna själva fortsätter att sprida sina gener i mer än fem år och deras avkommors fördelar har fortfarande betydelse 10 år efter inplanteringen, så jag tycker tidshorisonten för inavelssänkningseffekterna borde sättas längre än 5 år.
Vargjakt sänker inaveln
Vargjakt utformad så att den skyddar de genetiskt mest värdefulla vargarna sänker inavel och gör att vargarna blir mindre släkt. Ett kvantitativt överslag visar att licensjakt enligt den modell som tillämpats i Sverige kan ungefär fördubbla den inavelssänkande effekten av naturliga eller tillförda invandrare jämfört med renodlad skyddsjakt. En artikel som populärt förklarar detta har publicerats i Svensk Jakt 2011(8):34-35.
http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/Licensjakt-minskar-inavel/
Utförligare beräkningar och analyser finns på webplatsen
http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/varg/
Det är emellertid i en EXCEL arbetsbok som jag tror är svår att hämta, jag kan sända den om ni ber.
Från jakt undantas nya vargar, deras avkommor och avkommans familjer. Detta sker genom att inte bedriva jakt i de områden där de icke inavlade vargarna uppehåller sig. För övriga (inavlade) vargar ungefär fördubblas dödsrisken genom jakt som håller populationen konstant. Effekten av att det nya blodet skyddas från jakt knappt tio år (två varggenerationer) efter tillförseln blir ungefär samma som om dubbelt så många vargar tillfördes.
Faktorn 2 är ungefär och beror på omständigheterna och kanske skulle reduceras till 1.7 i beaktande omständigheterna 2011-2012. Värdet är en gissning. Licensjakten var mindre intensiv än jag antagit 2011 och 2012 är det ingen licensjakt alls och skyddjakten kommer inte att bromsa tillväxten särskilt mycket. Jag antog konstant population men den har vuxit. Jag antog att skyddjakten gav ett visst skydd för genetiskt värdefulla vargar men skyddet verkar svagare än jag trodde.
Två vargar invandrade till Skandinavien 2007 från Finland och deras ättlingar håller nu på att successivt minska inaveln allteftersom vargarna får avkomma som i sin tur sätter upp revir. Även utan ytterligare tillförda nya vargar kommer inaveln att sjunka de närmaste åren med bibehållen jakt. Detta kommer att bli uppenbart genom att allt fler revir undantas från licensjakten. Varje år med fortsatt jakt kommer genetiken och därmed s.k. ”bevarandestatus” att förbättras. Detta borde göra licensjakten mer acceptabel ur EUs synpunkt. Enligt EU är ett villkor för jakt att den ”inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde”. Den svenska licensjakten lever upp till det villkoret genom att bevarandestatus förbättras, medan det är tveksamt om enbart skyddjakt inkluderande genetiskt värdefulla vargar gör det. Jag tror dock inte detta förklarats för EU på ett tillräckligt pedagogiskt sätt och för modest sätt. Den svenska regeringen framlägger dock ett ganska bra material i sitt svar till EU kommissionen 17 augusti:
”Enligt regeringens uppfattning har vargstammens genetiska situation inte försämrats till följd av licensjakten. I stället finns underlag som pekar mot en förbättring. Inga genetiskt värdefulla vargar fälldes under licensjakterna.
9 Skandulv har anfört att den skandinaviska vargstammens genetiska status inte har försämrats momentant efter de två licensjakterna i Sverige. Den genomsnittliga släktskapskoefficienten (mean kinship coefficient R) i populationen sjönk marginellt, från 0,266 precis före den första jakten i januari 2010 till 0,257 direkt efter den andra jakten i januari 2011. Denna minskning av släktskapet i stammen är givetvis så liten att den saknar praktisk betydelse, men avvisar påståenden om att inavelssituationen skulle ha förvärrats momentant av jakten. Inga kända genvarianter (alleler) försvann med uttagen av de 47 vargarna i licensjakterna 2010 och 2011, se bilaga 8. Vidare framgår aven rapport från Sveriges lantbruksuniversitet, Development of the genetic relatedness in the Scandinavian wolf population after the Swedish quota hunts in 2010 and 2011, att släktskapet mellan vargarna har minskat efter licensjakterna 2010 och 2011, samt att denna minskning kan antas fortsätta ytterligare några år även vid en fortsatt licensjakt under förutsättning att invandrade vargar och deras avkomma även fortsättningsvis skyddas, se bilaga 9. Dessutom har en genetiskt värdefull varg vandrat in från Finland och flyttats av svenska myndigheter från renskötselområdet till ett annat område. ”
Mot denna bakgrund är det mycket beklagligt att EU förmått regeringen att sätta stopp för licenjakten 2012. Regeringen och dess rådgivare har inte lyckats särskilt bra att klargöra eller ens förstå licenjaktens centrala roll i de svenska statsmakternas nuvarande politik och rovdjursutredningens förslag (SOU 2011:37) att se en sänkning av inaveln som det mest prioriterade målet i svensk vargpolitik. De har ensidigt fokuserat på licensjaktens betydelse för acceptans för inplantering och inte dess betydelse för att inplanterade och invandrade vargars gener utnyttjas väl för att sänka inaveln.”
