Skandinaviens viktigaste varg – Idrevargen

Skandinaviens värdefullaste varg!

I nordligaste Dalarna fanns under hösten Skandinaviens viktigaste varg! Det är en tik troligen född 2009, som invandrade på egna ben från Finland för ett år sedan. Hon hade ordnat bostad och make. Förökning i familjen kunde emotses till sommaren 2012! Att den skandinaviska vargstammen berikas med nytt blod har hänt fem gånger förut i stammens historia, de två första var det föräldrapar som grundlade stammen. Denna invandrare ökar stammens genetiska variationsbredd med en femtedel om hon får valpar. Det var fyra år sedan det hände sist, då kom två invandrare till Skandinavien. Det kan ta ett decennium innan det händer igen.

Jag uppdaterar i en nyare version av den här artikeln.

En vargpopulation måste bestå av många tusen vargar för att vara genetiskt långsiktigt uthållig. En population kan omfatta mycket mer än ett land. Forskare och EU’s grupp för rovdjur har sagt att invandringen måste vara minst en ”effektiv” varg (dvs en varg som får avkomma) per varggeneration (fem år) för att man skall kunna slå ihop vargstammarna i närliggande länder (områden). Får Idrevargen valpar i vår, kan Sverige hävda att EU’s krav överträffats, och att det inte rör sig om en skandinavisk stam, utan en del i en nordeuropeisk population, som är tillräckligt stor. Önskemålet om genetisk uthållighet blir därmed tillfredställt utan att den svenska vargstammen behöver bli större!

Att sänka stammens inavel är statsmakternas viktigaste förvaltningsmål och utpekas som det viktigaste målet av rovdjursutredningen (SOU 2011:37). Inaveln började sjunka 2008 när färska spontana invandrarna från Finland började berika stammen med sin avkomma. Inaveln i den svenska vargstammen bör halveras. Om Idrevargen får avkomma 2012, så har det invandrat tre genetiskt effektiva vargar den sista varggenerationen! Denna invandringstakt räcker för att sänka inaveln till en acceptabel nivå, och eliminerar behovet av ytterligare artificiell vargtillförsel från djurparker och andra länder!

Tiken har inte ”dvärgbandmask” (analyser har gjorts vid flera tillfällen). Eftersom hon varit i Skandinavien ett år och rabies visar sig inom ett halvår har hon inte det. Det är ingen hundbastard. 

Varför är Idretiken (eller Kilsbergstiken) värdefullare än andra invandrare? Två invandrare började sätta barn till världen 2008 och fick barnbarn 2010. Deras geners framtid i vargstammen är redan säkrad och dessa invandrare har redan fullföljt det allra viktigaste önskemålet. Förmodligen är dessa invandrare döda vid ingången av 2012 och får inte mer avkomma. Skulle det komma ytterligare en ny invandrare återstår att passera nödiga test, etablera revir och skaffa partner. Väntetiden kan vara fem eller tio år innan man kommer så långt som med Idretiken igen. I vår kanske man gör valpflytt, men det tar ytterligare några år innan man kommer lika nära föryngring som med Idretiken. Valpflytt och inflyttning från utlandet är oprövade idéer och inte beprövad erfarenhet, vad som görs nästa år får betraktas som till vilda vargar utvidgad försöksverksamhet, det är inte alls säkert det lyckas. Idretiken har lyckats med nästan alla steg, återstår bara det sista som är erfarenhetsmässigt ganska säkert det lyckas om familjen lämnas ifred.

Idre-tiken har vandrat hundratals mil innan hon funnit sig till rätta, tio gånger längre än typiska vargar. Den envisa kraftfulla beslutsamhet hon visat när hon bosatt sig i norra Dalarna är imponerande! Dalarna borde vara stolta över att ge ett hem till Skandinaviens viktigaste varg som hon kämpat så hårt för att komma till målet i Dalarna. Istället vill Dalarna deportera henne och vräka familjen! Själva idén med ”vilt” och ”naturlig natur” omfattar respekt för en envis natur och att ibland låta naturen få som den vill. Detta är en av tjusningarna med natur! Denna vargtik förtjänar erkännande och respekt för sina insatser. De som inte gillar varg kan ändå visa aktning för en extraordinärt kompetent spelare i  motståndarlaget!

Flytten innebär gissningsvis att chansen för valpar 2012 halveras. Vargen har flyttats förut för ett drygt halvår sedan och vandrade då tillbaks. Dock tror jag det blev en marginell förbättring, eftersom en större del av reviret hamnat utanför det viktigaste renbeteslandet. Hennes vandringar efter att hon släppts ned i Örebro län till Idre gick till stor del genom delar av Norge där acceptansen för permanent närvaro av varg är minst lika låg som i norra Sverige och risken för tjuvjakt högre.

Tre vargflytt har gjorts hittills i Sverige, inget ledde till att vargen hamnade på lämplig plats. Två sköts efter flytten, Idretiken är det tredje fallet, som man nu vill flytta igen eftersom man inte tycker hon hittade rätt. Nu är chansen till framgångsrik flytt lägre, eftersom det är en mer komplicerad operation med att flytta ett par och inte bara en individ. Paret kan splittras eller blir så störda så det inte blir någon valpkull i år. Sövning i samband med flytt är en riskabel operation som kostade två genetiskt värdefulla vargar från Galven-reviret livet för ett år sedan.

Sveriges i särklass värdefullaste varg är för dyrbar för att riskeras en gång till i en flytt där chansen till framgång är så liten! Vargflytt verkar här tillämpas för att skyffla undan och fördröja ett problem snarare än att lösa svensk vargförvaltnings viktigaste problem.

Tillägg 111212 nu har flytten genomförts till Tiveden och tycks ha lyckats, båda har flyttat och släppts tillsammans och återhämtat sig så nu får vi se vad som händer näst men jag gissar att nästan hälften av de extra svårigheterna som flytten lade i vägen av förflyttningen för en valpkull 2012 har övervunnits genom en blandning av kompetens och tur. Att inte avslöja detaljer för snabbt anser jag är klokt och minskade risken för olika typer av ovälkommen uppmärksamhet. Det är dock korrekt att avslöja resultaten med viss typ av fördröjning, det är ett legitimt intresse att få reda på hur det gått.

Tillägg 120104. Paret verkar ha splittrats och de är så långt ifrån varandra att återförening verkar osannolik. Chansen för valpar 2012 har minskat avsevärt. Men det är inte moget för slutsummering så länge tiken lever. Hon är fortfarande Sveriges värdefullaste varg även om värdet sjunkit signifikant. Det känns också tidigt att avskriva flytt som metod under utprövning även om jag tycker detta var ett väl värdefullt objekt för metodutveckling.

Diskussion omkring chansen att flyttet lyckas
Huvudproblemet är inte om tiken överlever förflyttningen – chansen är hög och man har en ganska god grund att stå på för förflyttningstekniken. Problemet är att ingreppet minskar chansen för föryngring i vår. Flytt av ett nybildat par från ett etablerat revir är nog något nästan helt oprövat. Paret kanske separeras, man kanske inte kan fånga och söva båda samtidigt. Paret kanske skiljs i samband med utsläppet. De kanske vandrar någonstans där de inte är mer välkomna än i Idre eller tillbaks till Idre. De kanske kommer i konflikt med andra vargar eller råkar ut för något annat som bryter upp paret. Om de klarar av hålla ihop efter flyttningen och etablera sig i ett nytt revir som är acceptabelt beläget, så kanske ändå störningen av flytten och vandringen efter är så stor att det inte blir valpar. Om flyttningen genomförs så är det bra om det sker så tidigt som möjligt, så de får tid att etablera sig vid slutmålet och att det finns tid för ytterligare flytt när spårsnön finns kvar, om man konstaterar att det gått dåligt. Risken för att en opinion mobiliseras minskar också om förloppet inte blir utdraget. Att flytta en enstaka varg som inte bildat revir och inte har en partner och står inför snar föryngring är mindre diskutabelt. Det är troligt att hanen är mindre benägen att långvandra än tiken, och det kanske leder till att de har lättare för att finna ett revir nära utsläppsplatsen, jämfört med om man bara släppte den vandringsbenägna tiken. Det kanske är mer frestande att vandra norrut på våren än under senhösten. Kanske också livsbetingelserna är bättre i närheten av utsläppsplatsen, Idre låter ganska kärvt för mig, men jag vet inte hur det ter sig ur vargarnas perspektiv. Ett sätt att minska chansen för separation är att använda ett acklimatiseringshägn. Detta ökar nog chansen att de etablerar ett nytt revir i anslutning till nedsläppsplatsen och hägnet. Då kan de fraktas separat om de inte fångas samtidigt och chansen minskar de kommer ifrån varandra i förvirringen vid själva släppet. Jag är inte god nog vargpsykolog för att ge goda svar på de möjligheter jag pekar på. Men jag tror inte det är en lätt operation med ett hägn. Ett hägn är kanske redan planerat, flytten har ju förberetts minst en månad nu, och eftersom uppmärksamhet kan störa operationen, så vill man nog hålla tyst om detaljerna. Det är nog klokt att inte offentliggöra flytten eller flyttbeslutet förrän flytten är över för att undvika besvärande uppmärksamhet. Det går nog att hävda att även om det inte blir föryngring 2012 så kan det bli det 2013, kanske med en annan partner. Hamnar tiken fel kan man göra en tredje flytt. Jag gissade att chansen för föryngring 2012 halverades genom flytten, men risken för att det inte blir en föryngring någon gång i framtiden minskas nog mindre. Jag vet inte hur stor chansen för en föryngring är första året för ett nyetablerat par, dvs jag vet inte hur stor chansen är för att ett revirmarkerande par utan familjegrupp på förvintern resulterar i en föryngring på våren, den kanske är mindre än jag nu tror, och då har det mindre betydelse att processen som leder till valpar inte störs. Försenas föryngringen så blir det totalt antalet förväntade valpar lägre.

Den genetiska förbättringen licensjakt åstadkommer minskar när invandringen ligger längre bak i tiden och det tar ett par år innan valpflytten ger nya invandrare, så det blir lättare att argumentera för licensjakt de närmaste åren om Idrevargen får avkomma.

Skandinaviens viktigaste varg – bakgrund

Denna post är bakgrund till posten ”ovanför” i denna blogg om Skandinaviens viktigaste varg – Idrevargen. Titta på den posten först istället och återvänd sedan till den här posten för detaljer om intresset kvarstår. En artikel i Dalarnas tidningar 11-11-01 med argument för att inte verkställa vargflytt för Idrevargen! En artikel i DN 11-11-01 berättar att det fattasts beslut om lämpliga utsläppsplatser, någon av dem kan den närmaste månaden få sina invigningsvargar. En sida på naturvårdsverket ger en översikt och också responsen från de individulla länsstyrelserna. Grafik finns här. Eftersom Dalarna inte hittat någon lämplig utsläppsplats för importerade vargar, kan det vargpar (Idrevargen) Dalarna vill exportera istället stanna kvar i Dalarna.

I slutet på 2010 invandrade en varg från öster till Sverige, den betecknas G82-10 och är av östligt ursprung (Finland eller Ryssland). Jag betecknar den i fortsättningen ”Idrevargen”. Det är en tik, den föddes troligen 2009 och väger drygt 40 kg. Det är den enda tik som invandrat till Skandinavien sedan stammen grundlades, och hon har rört sig unikt långt och unikt länge (över ett år) för en tik i sin strävan att finna ett lämpligt revir. Ett foto av henne pryder omslaget till årets huvudrapport om den skandinaviska vargstammen.

Idrevargen påträffades 16 november 2010 i Norrbotten. I februari 2011 var den kring Bräcke och Länstersjön. Spillningsprover har givit DNA och frånvaro av ”bandmask”. DNA proverna bevisar att det är en invandrare och att det inte är en bastard med hund. Hon bär inte rabiessmitta, den skulle redan brutit ut. Tiken har under vintern 2010/2011 tidvis uppehållit sig i gränslandet mellan Dalarna, Jämtland och Gävleborg.

Vargflytt med koppling till Idrevargen
Naturvårdsverkets vargflyttsida visar två genomförda vargflytt 2011. Efter att jag skrivit detta i slutet på oktober så gjorde Naturvårdsverket i mitten på november sidan hemlig, dvs lösenordsskyddad. I slutet av november hade sidan tagits bort.
Idrevargen flyttades 21 mars från Jämtland till Kilsbergen i Örebro län. Vargen sövdes från helikopter med en bedövningspil. Det är samma metod och medel som man använder då stora rovdjur förses med sändare av forskningsskäl. Man följde vargen tills bedövning tog. Därefter tog man en del prover och vargen försågs med radiosändare, samt avmaskades. Veterinär var med under sövning och biltransport till utsläppsplatsen (Kilsbergen). Vargens rörelsemönster följs noga via radiosändaren för att man ska kunna konstatera att allt går bra.

Vargflytt är inte  ofarligt. Sövningen är farlig, två genetiskt viktiga vargar från Galvenreviret dog i slutet av 2010 i samband med uppvaknandet

Efter flytten av Idrevargen
Vargen höll sig kvar i Kilsbergen de första dygnen, men gick sedan åt nordväst och in i Norge den 5 april. Den 3 maj återvände hon till Sverige, Idre i norra Dalarna. Ett tag såg det ut som om den var på väg mot Idre nya sameby, men den har fortsatt österut och gick sedan in i Jämtland för att den 8 maj återvända till Dalarna.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vargretur-forvanar-inte-forskare Liberg spekulerar att vargar som vandrat långt förut kommer att vandra långt igen efter vargflytt och föreslår att det kanske inte fungerar bra med vargar med stark vandringsdrift. 

Naturvårdsverkets månadsrapporter och information om förestående förnyad vargflytt av Idrevargen
Naturvårdsverket uppdaterar aktuell varginformation I maj 2011 uttalade generaldirektören: ”Det kan inte uteslutas att vi kommer att flytta Kilsbergsvargen igen om det blir problem och om det är möjligt att fånga in den på barmark”   Nu är barmarksperioden över och vargen är inte flyttad och familjeskäl försvårar förflyttningen, så det är logiskt att låta den stanna. Av annan information drar jag dock slutsatsen att vargflytt utanför barmarksperioden inte längre ses som en möjlighet av naturvårdsverket. I slutet av maj stod om ”Idrevargen”: ”Den östliga vargtik som flyttades till Kilsbergen är kvar i norra Dalarna. Hittills har inga skador rapporterats. Naturvårdsverket hade under några dagar hög beredskap att flytta vargen på nytt om tiken kommit nära renhjorden samebyn i Idre norra under kalvningstiden. Så skedde inte och vi har återgått till normal beredskap att vidta åtgärder vid behov. Den andra flyttade vargen avlivades i skyddsjakt sedan den återvänt till Norrbotten och närmade sig Gällivare skogssameby. Vargen avlivades från helikopter innan den nått fram till renarna. Risken var stor för allvarliga skador på rennäringen och vi bedömde att vi inte kunde vänta in ett angrepp eftersom ljudet från helikoptern kunnat skrämma även renarna.” Daterat sista oktober stod: ”Planering inför flytt av vargar i Idre. Planeringen rör två vargar som rör sig i vinterbetes- samt åretruntmarkerna för Idre sameby. Efter att Länsstyrelsen i Dalarna avslog en ansökan om skyddsjakt på vargarna planerar Naturvårdsverket nu för en flytt av vargparet. Det rör sig om den genetiskt värdefull tik som invandrat från Ryssland och den hanne som slagit följe med henne. Tiken har tidigare blivit flyttad. Vart vargarna flyttas är inte bestämt. Naturvårdsverket kommer att överväga de områden som länsstyrelserna pekat ut.”

Från Rovdjurssymposium våren 2011: Trots ganska många alternativ så finns det nackdelar och risker med alla och Helene Lindahl Vik framhöll att spontan immigration är det allra bästa alternativet.

Funkar flyttning av vuxna vargar?
Av fyra fall i Skandinavien där vargflytt genomförts har ingen visats fylla syftet. Den Nordamerikanska erfarenheten är bättre. Vargarna överlever, men vart de går är mycket osäkert, och det kan bli mycket långt. Metoden kan inte betraktas som väl beprövad och tillräckligt förutsägbar när det gäller vargarnas beteende efter flyttet, vilket var en besvikelse, det fanns förra vintern skäl att hoppas att det skulle fungera bättre utgående från utländska erfarenheter. Men det är för tidigt att dömma ut metoden som sådan, den kan fungera i många fall och man får försöka söka sig till de närmare omständigheterna när det är lämplig, men den förefallet inte tillräckligt säker och beprövad för att använda på Idrevargsparet, där det är viktigast att lyckas.

Att vargar har en tendens att flytta långt (hem) efter flyttning finns ett exempel på i tidiga diskussioner http://www.vargfakta.se/nyheter/dokument-fran-1979-anger-flyttning-av-varg-som-omojlighet/ 

Nya artiklar om skador och annat rörande Idrevargen
Länsstyrelsen i Dalarna avslog 111021 skyddsjakt i Idre med hänvisning till planerad flytt.

Idrevargen orsakar också skador och problem för Idre sameby!  Och…

Samebyn har möjligheten att skjuta vargarna med stöd av paragraf 28 om de kommer in bland renarna och inte går att skrämma. – Min uppfattning är att länsstyrelsen nu vill att vi ska göra det, så vi får stå för det och de kan säga att det var vi som sköt de värdefulla djuren, säger Benny Jonsson. – Vi har bra stöd av länsstyrelsens personal här i Idre, men de som sitter på kontor långt bort ger oss inte det stöd och hjälp vi behöver.

Ansökan om skyddsjakt för genetiskt värdefull varg nära Tossåsen sameby i början av 2011 ledde till att den sköts eftersom vargflytt då ej var administrativt reglerat.

Socialdemokraterna i Idre har protesterat mot Idrevargen i en insändare. Ett tydligare stöd i en större och mindre lokal organisation emot Idrevargen verkar inte kunnat mobiliseras och det blir inte många kommentarer. Den politiska redaktören i Dala tidningarna noterar motståndet i en krönika utan att ta ställning. 11 kommentarer som inte refererar speiciellt till Idrevargen 

En sammanfattning om Idrevargens öden till mitten av oktober finns i en norsk tidningsartikel

Olika skyddsjaktsärenden i Dalarna med beröring till Samebyar i norra Dalarna mitten av 2010 till mitten av 2011 enligt lista på Naturvårdsverkets jaktsida, jag har inte analyserat dem  

11-04-20 bifall, Rufhten Sijte sameby (pdf 1MB)
11-04-13 avslag, Idre nya sameby (pdf 149 kB)

10-12-22 avslag, Idre (pdf 134 kB)

10-12-01 bifall, Idre (och Ruvhten) samebyar (pdf 382 kB)

10-11-04 bifall, Idre nya sameby (pdf 2 mB)

10-09-14 avslag, Idre nya sameby (pdf 100 kB)

10-06-17 avslag, Idre nya sameby (pdf 97 kB)

Intrycket är att Idre är en vargsänka, mycket skyddsjakt och stort skyddsjaktsbehov (åtminstone subjektivt), så tycker man att eftersom frekvensen icke genetiskt värdefulla vargar skall reduceras, så är det positivt att hålla området öppet och underlätta för nya skyddsjakter. Det kan vara ett skäl att flytta de värdefulla därifrån.

Tidigare förflyttningar (före 2011)
http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-rovdjur-och-vilt/Rovdjur/Regeringsuppdrag-om-rovdjur/Regeringsuppdrag-om-vargflytt/ Regeringsuppdrag om vargflytt 2010. bilaga 1. Liberg m fl Utdrag ”Från Skandinavien finns mycket begränsade erfarenheter av flyttning av varg. Vi känner endast till två fall, flyttningen av den s.k. Skåne-vargen 1984, och den s.k. Galventiken som av norska myndigheter nyligen flyttades från sitt etableringsområde norr om Kongsvinger utanför den s.k. vargzonen, till en plats nära svenska gränsen.”  ”Den första vargen som flyttades i Skandinavien, den s.k. Skånevargen (hanvarg), utvandrade från Värmland försommaren 1984 och gick söderut, tills den i juli hamnade på Falsterbonäset i sydvästligaste Skåne. Den sövdes och släpptes sedan 600 km längre norrut, i västra Dalarna. Efter släppet rörde den sig lokalt en kortare tid och gav sig sedan av söderut igen och följde samma färdriktning som vid den ursprungliga utvandringen, tills den sköts i Halland den 12 september 1984, c:a 450 km från släpp-platsen” Galventiken är ännu för tidigt att säga vad som hände.
Erfarenheterna från USA är att det verkar gå bra att flytta familjegrupper till hägn och då håller de ihop efteråt, släpps de direkt är chansen större att de separerar.
”….en buffert-zon på 150 km från norska gränsen och från renskötselområdet räcka. Det skulle innebära att av 20 släppta vargar skulle vi förvänta oss att högst 5 -6 skulle ta sig in i de olämpliga områdena”. Dokumentet byggde på amerikanska erfarenheter, som inte tycks vara tillämpliga, av 3 svenska förflyttningar har alla 3 flyttat avsevärt längre 150 km.

Rennäringen lider skada om Idrevargen får stanna
Genomförs inte flytten och en vargflock bildas och blir kvar förhoppningsvis fem år, så får detta konsekvenser för rennäringen. Det har hittills funnits ett undantag för vargrevir som stör rennäringen. Jag förstår inte mycket om rennäring och har inte tillgång till alla handlingar, men tecknar ned några möjliga argument/handlingsalternativ. 

* ”Det genetiska värdet” på detta vargpar är större än vad rennäringen konfronterat i modern tid
* Myndigheterna har redan investerat stora summor och omfattande åtgärder inklusive skyddsjakter för att skydda de utsatta samebyarna, dvs gjort mycket för att skydda rennäringen i detta område.
*  Dessa vargars revir sträcker sig också utanför renbetesland, konflikten upplevdes som begränsad i början och kanske aldrig blir SÅ svår.
*  Givetvis har samebyarna rätt till full kompensation för detta ingrepp i rennäringen. Det kan bli dyrt, detta bör samhället acceptera.
* Förvaltningen av detta vargpar och den förutsedda flocken är värd mycket för Sverige, vinsterna är stora, då borde beredvilligheten att vid behov betala mycket också vara stora
* Den största vinsten är att landets framtida vargstam kanske kan sättas lägre, detta medför mycket stora vinster för landet.
* En kompensation som står under Dalarnas rovdjursförvaltnings kontroll kan vara att i möjligaste mån i gengäld eliminera trycket från andra rovdjur och andra vargar
* Man kan kompensera länet genom att uttryckligen - så länge tiken finns kvar i länet - kompensera genom att eliminera minst dubbla vargtrycket på andra ställen i länet
* Myndigheten kan lova att ingen mer stationär närvaro av varg kommer att tillåtas i ”renbeteslandet” till minst tom 2016 om detta lyckas.
*  EU-kommissionen och den ideella naturvården har anmärkt på att norra halvan av Sverige är undantaget, denna uppluckring av skyddet för norra Sverige skulle fungera som motargument en tid.
* Renskötseln har under lång tid varit skyddad från varg med skyddsjakt. Näringen har därför utvecklats så att den blir sårbart för varg. Om man någonstans exponerar rennäringen för varg kan metoder att klara vargtrycket kanske utvecklas. Om det inte går, blir svårigheterna klarare bevisade och dokumenterade på ett modernt underlag.
* Vargtrycket medför oundvikligen skador, kostnader och olägenheter. Det känns orättvist för södra halvan av landet om inte norra halvan får någon del av olägenheterna, och det bidrar inte till acceptans. Fördubblas vargstammen minskar också acceptansen för en bibehållen total fredning av landets norra halva.
* Rennäringen är ett ursprungsfolks klassiska näring och har kulturellt och historiskt värde. För hundra år sedan och tidigare var varg ett mycket viktigt inslag i denna näring, det har historiskt och kulturellt värde att (i liten skala) återintroducera ett lokalt vargtryck i näringen.
* Statsmakterna har redan brutit mot de formella och reella begränsningarna av vargstammen i 2009 års riksdagsbeslut, så styrkan av eventuellt andra tidigare åtaganden av statsmakterna i vargförvaltning har försvagats.
* I oktober 2009 beslöt riksdagen enligt en proposition ”att etappmålet kompletteras med kraftfulla åtgärder som stärker populationens genetiska status”. Någon direkt kraftfull åtgärd som stärker den genetiska statusen kan sedan dess inte sägas ha framgångsrikt genomförts. Men nu finns chansen att visa kraftfullhet genom att helt enkelt inte göra någonting (fast därmed komma i värre konflikt med rennnäringsskyddet)!
* Varg är svårhanterat och måste ha ett inslag av kompromisser mellan önskemål och överkörningar, alla heliga kor inte kan inte bevara heligheten för evigt, detta gäller nog för varg i norra Sverige också.

Förslag till uppluckrad politisk skrivning för renbeteslandet
* Vargföryngring i norra Sverige kan i undantagsfall accepteras, när det rör sig om en ny invandrare, där flyttning försökts men vargen återvandrat och etablerat revir med partner.   Med denna uppluckring skulle ett fall liknande det här kunna bli acceptabelt.

Utvärdering av responsen på artikeln i Dalarnas Tidningar på webben, där den publicerades 31 oktober
Utförd på kvällen 2 november. Artikeln fick 26 kommentarer, mer än någon av de 19 andra artiklar man kunde kommentera på sidan.  3 eller 4 kan sägas vara direkt positiva till artikeln. Ungefär 3 verkar fientliga till rennäring medan ungefär 3 tycker det är riktigt att det finns lite mer utrymme för varg vid sidan om rennäringen. Ett par antydde tjuvjakt som en lämplig lösning. Några var allmänt fientliga utan att jag kunde utläsa exakt varför relaterat till dessa vargar. 2 angav troligen äkta för och efternamn. Ungefär åtta vargfientliga och mot dessa vargar i synnerhet. Två nämnde EU i negativa ordalag som verkade kopplat till varg. Bara 1-2 tog fasta på vad jag betraktar som huvudskäl. Ingen antydde att det var något fel i mina påståenden eller ifrågasatte dem utöver allmän vargfientlighet.
De flesta ”rovdjurlitteraturbevakningssidor” nämnde den, kanske normalt för Dalarnas Tidningar vargartiklar. Den refereras av Jaktjournalen http://www.jaktjournalen.se/index.php?id=9859&avd1=0 och Svensk Jakt http://www.jaktojagare.se/varnar-for-en-andra-flytt-av-vargtiken. Trots att referaten var utförliga så har de missat de för vargfientliga jägare viktigaste poängerna, att om tiken får valpar 2012 så försvinner det genetiska motivet för fler vargar och inplantering. Inte heller kommentarerna vittnar om insikt i detta. Kommentarerna i den senare var genomgående vargfientliga (de flesta skulle nog i alla väder plädera för ”nollvisionen”). Det var dock inte solklart att alla var aggressivt negativa mot iden. En tredjedel påpekade att det är en varghundhybrid så den myten är väl förankrad. Ingen tog fasta på att det var bra med migration från Finland och att denna varg kunde göra vargantalet tillräckligt. Att det var renbetesland (samer) berördes av 3. I tidskriften brukar det dock vara fler kommentarer när det är något som retar upp jägarna, så reaktionen var måttlig (10). Hanteringen tycks visa att jägarna inte vill ha någon insikt i några resonemang omkring vargar och vad som är bäst, utan det som känns bäst är besinningslöst argumenterande för nollvisionen.

Även på denna web kom en grinig kommentar, dock inte en extrem nollvisionär utan kunde tänka sig några flockar längst i norr.

Hundgener i varg

Varg och hund är inte strikt åtskilda arter. Bastarder kan bildas och få fertil avkomma.  Invandrare från öst eller tillförda vargar skulle teoretiskt kunna vara bastarder. Spontana bastarder skulle kunna bildas och tillföra vargstammen hundgener.

För den senaste invandraren (Kilsbergsvargen) har det noterats att den förefaller lik en hund och är gulaktig och frågan har ställts om det inte skulle kunna vara en bastard, exempelvis i ett debattinlägg i Västerbottenskuriren. Argumentet återkommer ofta, tex i Jaktjournalen 2012 och i en kommentar på den här bloggen, och en fråga på forskarbloggen. Hybrider mellan varg och hund skulle teoretiskt kunna vara ganska vanliga och måhända farliga. Argumenten åberopar oftast Valerius Geist och även Eirik Granqvist som har titlar och biografier som borde ge trovärdighet. Den moderna diskussionen och analysen bygger huvudsakligen på DNA och inte utseende eller historik. De två ”autkoriteterna” är gamla och har förmodligen inte följt med eller är intresserade av de moderna metoderna, utan fick sin begreppsvärld präglad för många decennier sedan. Kommentarer från den som håller i de rutinmässiga undersökningarna av vargens DNA (etc) Mikael Åkesson och nestorn i Svenska vargforskning Olof Liberg gör kommentarer jag personligen tycker är mycket trovärdiga och tillräckligt klarläggande, tex är ”gulingen” ingen hundbastard.

De skandinaviska vargarna är ungefär lika besläktade som helsyskon och bygger huvudsakligen på tre individer. Det är inget förvånande om en invandrad varg har ett utseende, som gör den något avvikande. Tvärtom är det just för att obesläktade vargar är annorlunda och bidrar till den genetiska mångfalden vi vill få in fler vargar. Eftersom hund uppenbart är mycket varierande så är det inte förvånande att vargen också har en variationsrikedom.

Det går bra att skilja varg och hund med DNA och även en del hundraser kan identifieras.

Skandinavien har god ordning på sina vargar, alla föräldravargar stambokförs och analyseras med molekylära metoder. Dessa metoder förbättras med tiden. Sådana analyser visar att den senast invandrade vargen (Kilsbergstiken, Idretiken) inte är en bastard med hund och inte har en hund i anfadergenerationen före heller. Detta är nog känt för alla nuvarande och tidigare föräldravargar i Skandinavien och de som kommer att tillföras vargstammen. De metoder som används nu är knappast kraftfulla nog för att ge mer information, vargens och hundens gener är för lika och deras genetiska variation är inte tillräckligt kartlagd. Frågan förefaller inte viktig nog för att motivera utvecklingsarbete i den riktningen i enbart Sverige, men kanske EU kunde ta initiativ.

Frågan om hund eller varggener är delvis filosofisk. Hund differentierades från en annan vargras än vår och skillnaderna är kanske till stor del primärt skillnader mellan vargraser. Det finns hundgener i varg som kommit in efter differentieringen, men det verkar inte vara någon stor del av vargens genmassa. Deras förekomst varierar säkert lite i olika delar av vargens utbredningsområde. I några fall har introgression av hundgen bevistats åtminstone för delar av vargstammen Ett något varierande inslag av hundgener måste anses som ett naturligt inslag i vild varg. Jag har inte stött på något bra och översiktligt arbete om detta baserat på faktiska mätningar. Introduktion av varggener har varit ett inslag i hundförädling, vilket ökar risken för överföring till naturlig varg. Hundar eller varghundar kanske har förvildats och börjat jaga och accepterats av en varg av motsatta könet och de har satt upp ett revir tillsammans och fått valpar, tanken är inte helt orimlig.

Gör tamhundgener vargar farligare?
Hundar skiljer sig från vargar genom att de är mindre skygga för människor, men detta får man förmoda mycket är ett socialt beteende. Tama hundar lever hela tiden nära människor, vilda vargar i Sverige ser inte en människa i barndomen och i vuxen ålder bara på avstånd. Man har svårt att se oräddheten för specifikt människor som något nedärvt, men man kan kanske tänka sig en mer allmän oräddhet hos domesticerade hundar. Hundarnas gener har nog domesticerats så de är generellt lekfullare och ”barnsligare” än vargar även i vuxen ålder, egenskaper som kanske kunde göra vilda vargar ”farligare”. Även de vilda vargarna kan vara gosiga mot människor om de växer upp i männsklig miljö och situationer kan uppstå så att även tama hundar blir farliga. Naturliga vargar är skygga och man tror att dödliga kontakter för människor är mycket ovanligt och det ter sig väl inte så troligt att ett inslag av tamhundgener skulle ändra det så radikalt så att de vilda vargarna blev jättefarliga. Det ter sig ganska troligt att varginslag gör tamhundar potentiellt farligare.

Hund har utvecklats från vild varg. Den domesticerade hunden förefaller, till stor del baserat på molekylära undersökningar, uppkommit för ungefär 15 000 år sedan, sannolikt i Sydöstra Asien. Den varg som domesticerades tillhörde en annan ras än vår eftersom den molekylära klockan verkar ha tickat drygt hundratusen år sedan hund skiljde sig från ”vår” vargras. Det har kommit in varggener i hundraser flera gånger och varggeninslaget kan vara lite olika för olika hundraser, vilket försvårar att lösa historien om den ursprungliga domesticeringen. Hunden förefaller vara den första arten som domesticerades. Att omfattande domesticering av jordbruksväxter och husdjur blev viktigt för ungefär 10 000 år sedan gör det lite otroligt att hunden skulle kommit väldigt mycket tidigare. Men varg och hund verkar baserat på molekylära olikheter ha differentierat för drygt 100 000 år sedan och det finns indikationer på samexistens av varg och människa mycket tidigare än 15 000 år sedan.

Varg är världens mest geografiskt spridda landrovdäggdjur under de sista hundratusen åren och den är anpassningsbar till olika förhållanden. Vargen lever av jakt, och jakt har också varit centralt för människans livsmedelsförsörjningen före jordbruket i bl a norra Europa. Varg och människa har dragits till samma villebråd. Varg och människa - och därmed domesticerad hund - har i stor utsträckning samexisterat i samma områden under mycket lång tid. När inlandsisen drog sig tillbaks lämnade den ett tämligen varmt och fruktbart område, jungfrulig mark, efter sig. Varg och människa – och domesticerad hund - invandrade ganska omgående i de nya områdena som öppnades när inlandsisen drog sig tillbaks. Människan förekom kanske mycket sparsamt i början, men vargens täthet var inte heller hög, man skall nog se det så att varg och människa kom samtidigt. Varg kanske kom först till några inlandsbiotoper, men knappast generellt.

Varg och domesticerad hund måste samexisterat över en stor del av arealen under mycket lång tid fram till nu i t ex NordEuropa. En kontaktyta mellan varg och hund är ingen nyhet för de sista hundra eller tusen åren utan måste funnits under hundens hela existens.  Det är underligt att varg och hund är så distinkta arter som de är, och detta faktum i sig gör det otroligt att bastardbildning skulle kunna bli ett stort problem. Spåren av varggener i hundens evolution finns, men verkar obetydligt efter att hunden differentierades. Även om barriärerna inte är uppenbara så måste det ändå vara så att det utbildats olikheter som fungerar som praktiska artbarriärer. Olikheterna gör att bastarder sällan bildas; och om bastarder bildas har de lägre chans att överleva och fortplanta sig. Vore det inte så skulle varg och hund inte vara så distinkt skilda. Ändå så måste det finnas ett litet genflöde, chansen för bastardbildning är inte noll och bastarden kan någon gång överleva och fortplanta sig i vargmiljö, eller människan har hållit bastarder, som fått avkomma med vilda vargar som haft lättare att överleva i det vilda. Det måste finnas ett varierande inslag av hundgener i naturlig varg, och det skall inte ses som ett viktigt, önskvärt eller möjligt mål att utplåna ett hundinslag, men det bör begränsas.

Det är ett självklart naturvårdsmål att undvika att hundgener kommer in i den skandinaviska vargstammen. Bastarder eller individer, som det är troligt de har mer än säg 1/6 ”hundgener”, bör inte tillföras vargstammen (man fångar nog inte in en lägre andel utan dyra mätningar och genetiska undersökningar av variationsbredd).

Det är inte tillåtet att hålla en varg*hund bastard som husdjur och bör därför motarbetas av hundorganisationer. Eventuellt uppkommande vilda bastarder bör elimineras. Men hund och varg är ju i princip samma art och delar nästan hela genmassan och vår varg skulle kanske fara väl av mer genetisk variation, så ett litet inslag av hundgener kanske snarare kan ses som ett positivt tillskott än något negativt om det skulle komma in. ”Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores in Europe” har några sidor om hundgener i varg och hur de undviks.

Hund-varg hybrider är förbjudna som husdjur!
Jag saxar från jordbruksverkets sida:” Rovdjur får inte vara sällskapsdjur Det är förbjudet att ha andra rovdjur än hundar, katter, grävlingar och tama illrar som sällskapsdjur. Du får inte heller hålla eller sälja

• hybrider mellan tamhund och vilda hunddjur, till exempel varg eller dingo
• hybrider mellan tamkatt och vilda kattdjur
• korsningar mellan sådana hybrider och vilda arter.

Hybrider som är förbjudna är första till och med fjärde generationen efter korsning mellan vilda arter och tamhund eller tamkatt.
Hundar får inte kallas varghybrid i annonser När en hund bjuds ut för försäljning eller annan överlåtelse är det förbjudet att använda beteckningen varghybrid eller på annat sätt ange att hunden har särskilt nära släktskap med varg eller har rovdjursliknande beteende eller utseende. Detta står i artskyddsförordningen.”

Det finns några hundraser som är godkända trots att de har varganor och namn som antyder att de är varghybrider En är tjeckoslovakisk varghund där namnet tycks strida mot vad jordbruksverket skriver som jag diskuterar lite utförligare  Syftet med vad jordbruksverket skriver är (vad jag förstår) att minska chansen för hybrider (bastarder) av varg och hund både i naturen och i husdjur och även undvika att användningen av vargar och varghybrider som husdjur ”stimuleras” genom att det sas romantiseras och ”verkar” förekomma och därigenom ger intrycket att det är en olaglighet som tas lätt på. Kolmårdenincidenten kanske också bidrar till att understryka riskerna involverade med romantisering av familjär kontaktyta med varg. På Kennelklubbens hemsida hittar jag bara den slovakiska rasbeteckningen och inte den svenska, och även i andra sammanhang används originalspråket före och med större stil än den svenska, jag tolkar detta som att kennelklubben vill komma längre bort från det olagliga genom att ha en beteckning som få svenskar associerar till varghybrid och är utvecklarens beteckning. Rasen utvecklades av armen huvudsakligen för gränsbevakningsändamål. Sådan tidigare militär användning av varghybrider anses generellt ha ökat inslaget av hundgener i varg. Rasen har mer än en fjärdedel varganor dvs som en andragenerationens hybrid, som ett barnbarn till en varg. Det var mer än fyra generationer sedan korsningen med renrasig varg ägde rum vilket innebär att rasen i sig är laglig enligt klippet. Det var en redan etablerad ras långt innan varghybrider blev ett stort, brännbart och aktuellt ämne för den svenska vargdebatten, ”Angelägenheten” att understryka att man vill minska risken för hybridisering har ökat successivt över tiden, Men rasen var redan etablerad och det fanns väl några entusiaster och det tedde sig väl då orimligt att förbjuda rasen vägd mot den minimala riskökning det innebar och den långa tiden sedan de faktiska F1orna. Man kan utgå från att olämpliga vargliknande beteenden under en lång domesticeringsprocess avlägsnats.  Rasen kanske inte godkänts om den introducerats idag, när frågan blivit aktuellare och känsligare. Men jag upprepar att rasen och namnet på den är lagligt.

Inför utflyttning av djurparksvalpar kommer en genomgång att göras i vilken utsträckning djurparksvargarna kan vara påverkade av hundgener.

Den enda uppsats som jag sett som uttryckligen analyserar ämnet   förefaller anse risken att hundgener sprider sig till vilda vargar ganska liten. Ett fall har visserligen förekommit i Skandinavien, men analysen bekräftade vad som redan var känt, och det kan inte sägas vara troligt att fallet har ”smittat” ned den svenska vargstammen eller ens att risken att så skulle ske varit stor. Men det kan hävdas att antalet hundar har växt kraftigt när antalet människor vuxit medan vargarna minskat särskilt i bebygda trakter och detta borde öka chansen att hundgener går över i vild varg. Eftersom Skandinavien har så god kontroll på sina vargar kanske det finns möjligheter att den skandinaviska vargstammen blir mindre påverkad av de sista hundra årens ökning av hundar än i andra delar av vargens utbredning. Vore det så att hundgener är ett långsiktigt hot mot den nordeuropeiska vargens integritet, så inser jag knappast att vi kan göra mer åt det än kolla upp vargimporten, och importera några vargar måste vi göra. Det är i såfall ett gemensamt problem för många länder i nordeuropa och inte bara ett svenskt. Även EU och rovdjursgruppen borde uttala sig klarare innan vi tänkte mer över problemet.

Molekylärgenetiken går framåt och vi kommer om några decennier att ha bättre skattningar av hundgener i faktiskt varg i de områden som kan vara källa till invandring, och vi kan bli observantare på geninslag vi kan selektera emot i den svenska vargstammen för att minska eventuellt hundinflytande. Detta kan vara bidragande argument för att inte omedelbart blåsa upp den svenska vargstammen.

Finsk varg och hundundersökning
Lite om det genetiska läget och skillnaden mellan varg och hund, utifrån ett finskt perspektiv på http://www.epaper.fi/pub/riista/?issue=201205&lang=se  Inte heller Finland har genetiskt den varg som de hade för 150 år sedan och detta är inte särskilt förvånande med hänsyn till de låga populationsantalen i Finland under lång tid. En framtida identifierad ”metapopulation” bör omfatta mer än Finland, och detta ligger också i Finlands intresse. Det blir angelägnare med valpflytt eftersom Finland inte har tillräcklig variation ensamt och vi kan inte lite enbart på naturlig invandring. Det eventuella inflytandet av hund är inte märkbart, vilket kanske lugnar ned de som är oroade av hundinslaget av invandrare.

Spekulation om varg-människa: Hunden är människans äldsta och mest älskade och utnyttjade följeslagare. Men hunden är också en vargras! En stor del av alla vuxna svenskar har haft en personlig vänskapsrelation med en varg, och betraktat den som en familjemedlem. Detta är en av de faktorer som gör vargfrågan emotionellt laddad. Djurvänner gillar inte att se något som påminner om en familjemedlem förföljas av hundratals beväpnade jägare, och jägare gillar inte att få en familjemedlem sliten i slamsor. En annan är att den långa och omfattande samexistensen lett till en omfattande mytbildning relaterad till varg (varulvar, vampyrer etc.) och introduktion av varg i språket i många betydelser (vargavinter) och som namn. Varg har en mycket viktig kulturell och historisk betydelse.

Spekulation om gåtan med att den domesticerade hunden bara är 15 000 år gammal, fast varg och hund skiljde sig för 100 000 år sedan (hunden är en avknoppare från en annan vargras än den som finns i närheten av Sverige) och någon form av nära samexistens mellan varg och människa förekom tidigare än för 15 000 år sedan. Jag gissar att isolerade stammar av varg knoppade av i olika isolerade områden (öar, Taiwan kanske?) och hade sin egen mest slumpmässiga evolution. Vild varg är för besvärlig för lyckad ”direktdomesticering” men av småpopulationerna kom det för femtontusen år sedan en som passade för domesticering (efter några trevande försök), och därifrån kommer dagens hundraser. En populär teori nu är att vargarna domesticerades via sophögarna omkring männskliga boningar. Jag har svårt att tro att boningarna var så stora och permanenta och de ätbara sopbergen av sånt som ratats av människan var så omfattande med kontinuerlig tillförsel på samlar-jägarstadiet, att det kunde vara underlag för differentiering och evolution av en människoanpassad varg.  http://www.fof.se/node/45257#comment-9183

Länkade relevanta artiklar
Jakt och Jägare: Artikel där Åkesson säger att analyser visar att den invandrade vargen inte är en bastard.
De5Stora frågesida omkring frågan om det går att bestämma hundinflytandet i varg och vilka analyser som behövs, Åkesson svarar att det går att se hund ett par generationer bakåt.
Om Savolainens resultat om hundens domesticering från en hundentusiasts blogg
Kommenterad artikel från Newsmill om bastarder hund - varg. Den fick inte många kommentarer
Hundens domesticering; studentanteckningar
Nya rön om hundens domesticering
Referat från Science : Från stora stygga vargen till människans bästa vän: Science-studier spårar hundens ursprung
From the Cave to the Kennel Om domesticerings historia i Wall Street Journal
http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/Reflections/limits/DogWood.doc About dog variation..
http://fof.se/tidning/2012/2/den-tama-genen Rävförädling mot domesticering

Tjuvjakt och inavel

Som så mycket annat i den svenska vargdebatten är statistiken och skattningarna motsägelsefull. Enligt den senaste - och därför troligen tillförlitligaste - statistiken från Naturvårdsverket så förekom ett känt fall av illegal jakt för 2010 och 2011, en procent av alla kända dödsfall.  Detta kontrasterar skarpt mot vad man hittar om man tittar på relevanstoppen på Goggle för dödsorsaker för varg där tjuvjakt verkar dominerande och detta ger intryck av att vara väl underbyggt.

Minst två fall är kända från januari 2012, det verkar som tjuvjakten efter några års nedgång åter började stiga 2011 och 2012. Förmodligen är det ett konkret uttryck för en minskande acceptans för varg. När samhället låter vargen öka okontrollerat tror jag det vore klokt att satsa mer på åtgärder så att acceptansen inte faller ytterligare, hur nu detta åstadkoms.

Tjuvjakt har haft betydelse för den svenska vargstammens utveckling och förvaltning. Enligt en ny rapport till WWF, så stod tjuvjakten för hälften av dödligheten för varg fram till 2006, men har därefter fallit. En mindre viktig orsak till att den har fallit sista åren är att definitionen på tjuvjakt ändrats, man ser nu mildare på att en varg skjuts när ett angrepp på tamdjur, ren eller hund verkar förestående, och några fall av tjuvjakt som ingår i statistiken fram till 2006 skulle inte räknats som tjuvjakt idag. Det är bara tjuvjakt av svensk varg som minskat, inte för andra rovdjur och inte för norsk varg. Inte heller tjuvjakten på finsk varg verkar minskat de sista åren (se nedan), vilket möjligen skulle kunna indikera att nedgången överskattas av undersökningen, det finns alltid en stor osäkerhet i sådana här undersökningar och även om det är signifikant att det är en nedgång behöver den inte vara så stor som är troligast från data isolerat. Den snabba ökningen av vargstammen de sista åren gör det troligt att tjuvjakten verkligen gått ned avsevärt, och inte längre är lika viktig som dödsorsak.

Det har presenterats en rapport från vargspårare och rovdjursansvariga, som menar att tjuvjakten är fortsatt hög, men det är långifrån säkert.  Den står i SvD 111031. Kanske slutresultatet blir en kompromiss, tjuvjakten har sjunkit avsevärt men inte riktig så mycket, som den sk WWF rapporten föreslår.

Tjuvjakten har hållit vargstammens populationsantal lägre än vad som annars varit fallet till 2009 och därmed ökat den inavelsökning, som den sk genetiska driften i små populationer åstadkommer. Inaveln minskar när reproduktiva vargar kommer in från öster. Tjuvjakten har minskat invandringen av reproduktiva vargar, en del invandrare levde inte så länge så de fick avkomma. Även tjuvjakten i Finland har bidragit till minskad invandring eftersom färre vargar nått riksgränsen. Tjuvjakt i Norge bidrar också till en långsammare utveckling av den skandinaviska vargstammen och sämre möjligheter för invandrare att nå fram till ”vargbältet”.

Två invandrare etablerade sig i Skandinavien 2007, därefter finns F1 avkomma, sk genetiskt värdefulla vargar, utöver oetablerade invandrare. Licensjakt och i viss mån skyddsjakt tar hänsyn till detta och undviker att de skjuts. Tjuvjakt tar inte sådan hänsyn, det kan till på köpet vara tvärtom. Detta är också en mekanism som gör att inaveln blir högre än den blivit utan tjuvjakt.

Tjuvjakten har alltså lett till högre inavel och gener från färre anfäder. Därmed har tjuvjakten lett till mindre gynnsam bevarandestatus och fortsatt tjuvjakt gör att det går långsammare att nå gynnsam bevarandestatus och vargantalet för gynnsam bevarandestatus bör sättas högre i relation till tjuvjaktens storlek.

Tjuvjakten kan ses som ett direkt hot mot den finska vargstammen, den har sjunkit i antal och har ett effektivt skydd bara längst i öster nära ryska gränsen, där gränsskyddet nog verkar återhållande. Det är tur att de svenska tjuvjägarna inte är så effektiva som de finska!

Tjuvjakt gör den svenska vargstammen mer sårbar och utgör ett tämligen oförutsebart och svårskattat mörkertal. Närvaron av tjuvjakt motiverar därför en större vargstam för att den skall ha gynnsamt bevarandestatus. Att tjuvjakten minskat jämfört med vad som var känt i juli 2011 kan vara ett motiv att sänka kravet på erforderligt antal vargar.

Att uttryckligen öka det behövliga antalet vargar till graden av tjuvjakt skulle ha ett pedagogiskt värde. Det minskar stödet för tjuvjakt om tjuvjakten ledde till ett högre antal vargar. Därför föreslår jag att man nationellt höjer ”vargtaket” med säg 15 pga tjuvjakt i den omfattning man nu tror den förekommer och förklarar att detta tillägg kan ändras uppåt eller nedåt när nästa tjuvjaktsutvärdering görs. Antalet kan fördelas länsvis vid tilldelning för licens- eller skyddsjakt i förhållande till tjuvjaktens förekomst i länet.

Omvänt skulle det ha ett pedagogiskt värde om tjuvjaktens minskning reflekterades i ett lägre värde på GYBS. Nu blir det tvärtom att samtidigt som tjuvjakten minskas så ökas GYBS, en slags omvänd pedagogik.

Tjuvjakten har förmodligen reducerat dagens vargantal bara marginellt trots tidningsuppgifter att det skulle funnits 1000 vargar utan tjuvjakt. Det fanns en gräns på 210 även innan riksdagens senaste beslut. Ansträngningar för att begränsa vargantalet skulle ha satts in tidigare om vargantalet vuxit snabbare. Så länge statsmakterna tillämpade tak och etappmål, så kunde det hävdas att tjuvjakt inte resulterade i färre vargar, bara lägre tilldelning i licensjakt. Men med den okontrollerade och höga tillväxten 2012, så bidrar samhället till ett system där tjuvjakten ”lönar” sig i form av reducerat vargtryck och får större social acceptans. Tjyvjägarna märker, liksom andra, att politiska löften inte hålls, så de blir mindre mottagliga för ”vackra ord”. Beter sig de som bestämmer dåligt, så varför kan inte vi också göra det? Som vargpolitiken bedrivits sedan slutet av 2011 tror jag tjuvjakten ökar.

Eftersom vargantalet nu ökats delvis pga tillväxten varit större en prognosticerat bl a på grund av att tjuvjakten minskat ligger det mycket pedagogiskt att snabbt reagera med ett ökat ”legalt” uttag i vargstammen, nu när uttaget inte längre måste hållas nere pga tjuvjakten. Samhället bör sas visa att tjuvjakten inte behövs för att hålla populationstillväxten under kontroll. Det är dålig pedagogik att samtidigt med att tjuvjakten konstaterats minska, också minska och försvåra det legala uttaget.

Tjuvjakt har ett mycket högt straffvärde, straffskalan för grov tjuvjakt sträcker sig mellan sex månader och fyra år, och tjuvjakt på varg betecknas alltid som grov. Detta gör att straffet på tjuvjakt på varg närmar sig straffet för grov misshandel. Nu är vargstammen så stor så att den tål en skattning av tjuvjakt. Historiskt så var det skottpengar på varg till 1965, dvs vad som nu betraktas som ett mycket svårt brott betraktades juridiskt som en vällovlig gärning för mindre än ett halvsekel sedan, det blir en besvärlig omsvängning i synsättet. Det är också svårt att dra en gräns mellan berättigat ”självförsvar” och illegal jakt som gör att straffet om skuld befinns föreligga kan te sig orimligt hårt.  Situationen för varg har ändrats det sista decenniet, nu finns det inte längre så få vargar så att vargen är akut hotad och beståndsbegränsande jakt har förekommit och föreslås av rovdjursutredningen. Därför tycker jag inte tjuvjakt på varg med automatik skall betraktas som grov tjuvjakt längre, det borde förbehållas fall med försvårande omständigheter.

Genomsnittligt släktskap – beräkningsmetod

För att följa den långsiktiga genetiska utvecklingen av den skandinaviska vargstammen är den genomsnittliga släktskapen ett bättre mått än inavel. Jag har inte sett genomsnittligt släktskap tillämpat på varg förrän i en bilaga till regeringens svar till EU augusti 2011!. (kommentar att dokumentet inte finns kvar nedan) Mycket bra att detta begrepp nu börjat tillämpas i svensk vargförvaltning!!!!

Liberg, Sand och Åkesson (2011) visar i sitt diagram något som de i axeln kallar släktskap och i tabelltexten ”mean kinship coefficient”. Värdena i figur och tabell är dubbelt så stora som jag tycker de borde vara för mean kinship coefficient. Värdena i tabellen och värdena för ”coefficient of relatedness” är dubbelt så stora som jag tyckte genomsnittligt släktskap skall vara. Att använda det ”föråldrade” begreppet coefficient of relatedness (som ju också översätts med släktskap) är fel och därför trodde jag att vargförädlingen hade kommit in på fel spår. Nu kanske varggenetiken är på rätt spår och bara uttryckt sig klumpigt men det vet jag faktiskt inte. I fortsättningen borde varggenetiken uttrycka sig på ett entydigare sätt! ”Coefficient of kinship” och ”coancestry” är samma sak och det olyckliga kan vara bara att värdena i figuren är dubbelt så höga som de borde vara för att vara analogt med inavelskoefficient. Men när det gäller ”Mean kinship” är det tveksamt vad som egentligen menas och man måste precisera vad som menas på ett sätt som varggenetikerna (inklusive ”Stockholmgenetikerna”) inte lever upp till i de dokument jag hittills sett. Frågan är hur man behandlar indivens släktskap med sig själv (dvs inaveln). Man kan beräkna ”mean kinship” för individer och definiera det som genomsnittet av en individs släktskap med alla andra individer, det kan kanske användas som ett urvalsinstrument och är förståeligt. Men om man beräknar medelvärdet av ”Mean kinship” för individernas ”mean kinship” och kallar det också för ”mean kinship” är det förvirrande och man ger sig ut på semantiskt hal is och använder ”mean kinship” i en betydelse som inte alla som använder uttrycket gör. En del gör det i samma betydelse som group coancestry (se nedan), men djurgenetiker har ofta lite svårt att svälja självsläktskap.

Coancestry = coefficient of kinship för ett par av individer är sannolikheten att en allell från den ena individen härrör från samma gemensamma anfader som en allell från den andra individen. Coancestry för ett par individer blir inavelskoefficienten för deras gemensamma avkomma. Coancestryn för ett syskonpar är 0.25 och inaveln för deras avkomma blir 0.25. Coancestry kopplar elegant ihop inavel och släktskap. Coancestry är en sannolikhet och kan inte bli större än 1. För coancestry behöver man inte sätta coefficient of framför, men det behöver man för kinship. Dessutom kanske kinship är lite otydligt på om faktorn två skall vara med, den otydligheten finns inte för coancestry. Group coancestry är en motsvarighet till inavel på populationsnivå.

Group coancestry =  = gruppsläktskap = genomsnittligt släktskap är genomsnittet av alla individers släkskap med varandra inklusive med sig själva. Man kan ställa upp en coancestrymatris med individerna i rader och kolumner och deras coancestry i matriselementen. Group coancestry blir genomsnittet av värdena i matrisen. Group coancestry har en elegant och förmodligen entydig svensk översättning ”gruppsläktskap”. Group coancestry övergår i inavel vid slumpmässig parning inom populationen (inklusive självbefruktning).

Gendiversitet är det mest basala måttet på genetisk diversitet. Det är sannolikheten att olika gener i en population inte är kopior av samma gen, dvs olika, ”diversa”. Denna sannolikhet är (1 – group coancestry =1-Θ).  Group coancestry är ett mått på genetisk diversitet, jag brukar beteckna det med Θ. Group coancestry säger hur mycket diversitet som förlorats jämfört med ursprungspopulationen. Värdet på group coancestry säger hur stor del av den nordeuropeiska vargpopulationens gen-diversitet som gått förlorat sedan medlemmar från den vilda populationen invandrade till Skandinavien! Detta mått beaktar bl a: (1) det låga antalet invandrare till den skandinaviska vargpopulationen sedan den bildades; (2) deras varierande fertilitet; (3) deras olika bidrag till vargstammens genetiska uppsättning; och (4) den genetiska driften som orsakas av vargstammens låga numerär.

Kommentar oktober 2012. Regeringen tycks ha tagit bort detta dokument och alla andra dokument rörande EU korrespondensen utom ganska intetsägande missivbreven från vad allmänheten kommer åt från dess hemsida. Det är beklagligt, men vanligt och enklare att sopa undan spåren och försvaga sambandet med det förflutna i dataåldern. Man undrar vad ändamålet är? Datanördar som inte bryr sig om konsekvenserna av vad de gör? Eller en motvilja mot grävare? EU-ärendet är inte utagerat, det är aktuell information som undanhålls.

Skyddsjakter 2011 på invandraravkommor

Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011

Skyddsjakt utanför varglänen beviljas av naturvårdsverket. Skyddsjakt har 2011 beviljats för fyra fem vargar (dessutom ett två fall av vargflytt och ett antal icke beviljade). Naturvårdverket har ambitionen att hålla sina dokument tillgängliga, vilket jag ger en komplimang för. Det möjliggör en analys som den här, som utgår från här angiven utgångssida, men kan göra att relevant information missas. Skyddsjaktsärendena förtecknas på och länkas från:
http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-rovdjur-och-vilt/Jakt/Jakt-pa-varg/

Ja till skyddsjakt på varg 2011 av Naturvårdsverket (ej länsstyrelser)

1. Kronobergs län  11-10-14   ”genetiskt värdefull”, dotter till en invandrare. Den korrekta proveniensen = härkomsten för vargen (Kynna 2) anges ej. ”Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på denna varg inte kommer att försvåra utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus”, i övrigt inget resonemang omkring att det är en genetiskt värdefull varg. Ej skjuten än 11-10-21.
2. Vikbolandet, Östergötlands län 11-08-23 vargens härkomst inte känd, ingen DNA analys och inget resonemang om den skulle kunna vara genetiskt värdefull. Jag gissar att det är drygt 10% chans att den är genetiskt värdefull innan jag vet mer. Skjuten 11-10-15.
3. Handölsdalens-Mittådalens sameby, Jämtlands län  2011-01-24  DNA test uförda, formuleringarna i beslutsmotiveringen utesluter inte glasklart att det är en avkomma till en invandrare, men meningen verkar vara att det inte är en genetiskt värdefull varg. 
4. Tåssåsens sameby. Västernorrland Jämtlands län 2011-01-14  genetiskt värdefull härrör troligen från Kynna -2. Ingen skada av vargen noterad. Det verkar som naturvårdverket hade en annan syn på skyddsjakt i renbeteseland och dess skydd än vad den svenska regeringen ger uttryck för i sin skrivelse till EU den 17 augusti. ”Naturvårdsverket gör bedömningen att skyddsjakt på en avkomma till en genetiskt värdefull varg inte på lång sikt innebär att målet med riksdagens rovdjurspolitik att uppnå gynnsam bevarandestatus äventyras.”, här tolkar naturvårdsverket begreppet ”genetiskt värdefull” varg som bara omfattande nya invandrare och icke dess avkomma. ”…Naturvårdsverket bedömningen att skyddsjakt efter en individ av skandinaviskt ursprung inom renskötselområdet inte långsiktigt försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus”  Här betecknar man invandraravkommer (från Galven och Kynna-2) som skandinaviskt ursprung. Inom skogsgenetiken så är detta felaktig användning av ursprung, härkomst betecknar proveniens, den plats där vargen är född. Vargen är av skandinavisk härkomst men inte skandinaviskt ursprung. Vargen fälld. Hård kritik riktades mot denna jakt från den ledande norska vargforskaren http://www.dn.se/nyheter/sverige/forskarkritik-mot-svensk-vargjakt
5. Nedan (tillagd varg)Norrbotten Gällivare sameby 110515 genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret)

Av fyra fem vargar som utsatts för skyddsjakt var minst två tre genetiskt värdefulla vargar. Ingen sådan genetiskt värdefull varg fälldes vid licensjakten 2010 eller 2011 (ingen av 47 fällda vargar). Av 26 valpkullar i Skandinavien 2009 gav två genetiskt värdefulla vargar, mindre en tiondel, men jag tror livskraften hos dessa valpar är större såväl som antalet valpar per kull, och de skyddades ju vid licensjakten. Det är troligt att bland de ungvargar som vandrar omkring eller etablerar revir sommaren/hösten 2011 drygt en tiondel är invandrarbarn. Genom att skydda de genetiskt värdefulla vargarna vid licensjakt fördubblas inavelsminskningen av naturliga invandrare (Svensk Jakt 2011(8):34), men denna skattning förutsatte högst genomsnittligt uttag av genetiskt värdefulla vargar vid en skyddsjakt som var mindre omfattande än licenjakten. Naturvårdsverket verkar inte intresserad att göra det bästa möjliga av de invandrare som kommer naturligt från Finland.

De beviljade skyddsjakterna omfattar ibland inte samtliga vargar skyddsjaktsansökan angav. Det förekommer att ansökningar avslås först, men beviljas senare (vanligen eftersom vargskadorna förvärrats). Ofta kan man då inte se de första versionerna. Utlåtanden från remissinstanser finns inte bifogade, men refereras. Jag kan inte hitta dem på viltskadecentrums hemsida.

Av referenserna till utlåtanden från viltskadecentrum (av eller tillstyrkanden) framgår att man inte värderar in genetiskt värdefulla vargar utan det gäller samma kriterier för skador oberoende av vargarnas genetiska värde. Detta tycker jag känns fel. Eftersom det är prioriterat att sänka inaveln måste större olägenheter tålas för de vargar som bidrar till detta. Man väger inte heller uttryckligt geografin, etablering av varg som innebär en vidgning av det geografiska området bör enligt statsmakternas vargpolitik ses positivt. Å andra sidan kanske man tänker att det är naturvårdsverket som skall göra den avvägningen, men då är det ju viktigt att det blir en vägning som ser seriös ut.

Vill man vara elak så kan man hävda att Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011 troligen temporärt utrotat vargen i några län. Nu vill jag inte övervärdera den aspekten. Återetableringen av varg bör ses som något långsiktigt och lite fluktuationer i icke etablerad närvaro och misslyckanden på grund av att den första vargen uppträdde för olämpligt är acceptabelt. Vid närmare eftertanke kanske man kommer att komma fram till att vargrevir inte är önskvärda i alla områden där den någon gång för några hundra år sedan fanns naturligt efter att ha gjort några försök (utöver den norra halvan av landet, som ju redan är undantagen).

En flyttning av varg från Jämtlands län i Norrland till Kilsbergen i Örebro län godkändes. (Verkställdes men vargen vandrade tillbaks norrut). Formellt sett är detta skyddsjakt på en genetiskt värdefull varg, och det utsätter vargen för risker, bl a att åter hamna där den inte är välkommen vilket också hände. Det styrker ett påstående att minst hälften av Naturvårdsverkets skyddsjakter var på genetiskt värdefulla vargar. Men jag anser syftet var gott och avsåg att gynna utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus. De facto har det nu lett till att vargen bosatt sig möjligen något mindre centralt ur renens året runt marker synpunkt och därför möjligen förbättrat situationen. Jag tycker därför inte att det skall räknas in bland naturvårdsverkets skyddsjakter på genetiskt värdefulla vargar.

En flyttning till gjordes. Dessutom skall ”Kilsberg” flyttas igen från Idre men detta är ännu inte verkställt när detta skrivs

Avslagna ansökningar
De enda ansökningar som direkt och totalt avslagits är för Riala norr om Stockholm. Det ena föräldradjuret är en avkomma från Galven och är genetiskt värdefull med invandrarfar, men själv tycker jag inte man skall betrakta valparna som ”genetiskt värdefulla” som individer. De är barnbarn till invandrare, inte barn. Å andra sidan tycker jag familjerna till invandrarnas avkommor skall skyddas så länge de är familjer, dvs tillhör samma revir. Men om ett enskilt barnbarn till en invandrare skall skyddsjagas så tycker jag inte det skall betraktas som skyddat pga dess genetiska värde och det bör ses som oproblematiskt om de skjuts när de lämnat reviret. Men den bieffekt som åstadkommas genom barnbarnens ökade överlevnadschans när man undantar reviret från jakt skall tas tillvara. Men huvudmotivet för avslaget tycks vara att skydda valparna som skulle ha svårt att klara sig och revirets existens skulle därmed hotas. Viltskadecentrum föreslog skyddsjakt på en varg, men specifierade inte vilken. Detta skulle underlätta för de senaste valparna. Men jag tycker om det är EN varg bör det inte vara den genetiskt värdefulla och eftersom de har halsband borde det vara relativt lätt att skjuta rätt varg (jag tycker halsband skall färgkodas om det inte är gjort redan). Sedan kan man hoppas den genetiskt värdefulla finner en ny partner. ”Politiskt” sett tycker jag det är utmärkt att det finns ett vargrevir nära Stockholm. Det gör det svårare och mindre trovärdigt när ”landsbygden” angriper ”Stockholm”, samtidigt som jag faktiskt tycker det har ett värde att det finns vild varg i naturen nära befolkningscentra om angreppen på tamdjur inte är anmärkningsvärt stort.

Länsstyrelsebeslut varg  (länk på naturvårdsverket med fattade beslut 2011)
Sex länsstyrelser i mellersta Sverige har rätt att besluta om skyddsjakt på varg:  Västra Götaland, Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna och Gävleborg. Listan är inte uppdaterad sen maj, jag skrev och påpekade det i början av november. Fick inget svar men läste senare på en annan sida att det finns något säkerhetsskäl att inte ge tillgång till de senare besluten. Jag misstänker att länsstyrelserna fattar färre beslut om skyddsjakt än de skulle kunna, och att detta bidrar till vargenstammens tillväxt över riksdagens beslutade nivå. Detta samtidigt som regeringen har instruerat om ökad skyddsjakt. Iden är att besluten skall regionaliseras och regionerna visar sig kanske ligga lågt med skyddsjakt och slå vakt om sina vargar. Uppdaterat 2012; Det sköts sammanlagt 9 vargar i skyddsjakt 2011 varav endast 4 verkar länsstyrelsebeslut och 5 (här förtecknade) är beslut av naturvårdsverket direkt.

Naturvårdsverket har agerat så att det finns mycket fler vargar i Sverige sedan oktober 2010 än statsmakternas intentioner
När jag påstår detta tänkar jag bara marginellt på de som fötts 2010 också och vinterstammen 2010/2011. ”Många” fler gäller först från oktober 2011 (vinterstammen 2011/2012). Visserligen har regeringen tagit bort taket genom beslut i Augusti 2011, men detta har inte fått något genomslag i vargantal än, det nuvarande vargantalet är ett resultat av den politik riksdagen beslöt 2009. Att taket tagits bort innebär inte att statsmakternas intentioner ändras, det beror på att det sticker i ögonen på EU eftersom taket inte ger utrymme för en ökning av vargantalet och eftersom taket visat sig vara ett dåligt styrmedel. Riksdagsbeslut om antalet föryngringar kvarstår. Jag vill inte här uttala mig om precis vad vargantalet och antalet föryngringar är, men att det överträffar statsmakternas intentioner och att detta beror på naturvårdsverket tycker jag är uppenbart. Antalet kunde nu nedbringas genom mer skyddsjakt. Jag tror inte varglänsstyrelserna skyddsjagat upp sina ”kvoter”, trots att statsmakternas uttryckliga intentioner om ökad skyddsjakt och ”drygt 20 föryngringar och 200 vargar”. Länsstyrelserna är nog rädda att ändra kriterier på egen hand. Nu har naturvårdsverket beslutat slutet av oktober 2011, men bara att förlänga de gamla villkoren till början av 2012. 

Genetiskt värdefulla vargar kan vara olika värdefulla.
Baserat på vad som tidigare stod här har jag skrivit en ny artikel på denna web

Vargflytt i framtiden
Statsmakterna söker förstärka vargens genetik på andra vägar än naturlig invandring. Men detta har inte lyckats än, och man bör inte inteckna utrymme idag i mycket skyddsjakt på genetiskt värdefulla indivder. När vargflytten kommit igång säg 2013 så går det att föra ett resonemang att skyddsjakt på avkommor till införda vargar kan kompenseras med fler införda vargar. Men sådana resonemang bör inte föras innan man verkligen vet att de ”nya” teknikerna fungerar och har något års erfarenhet. Dessutom kvarstår att naturlig invandring är den prioriterade metoden och det är mer förenligt med natur och vilda vargar att vargarna själva får vandra på egna ben dit de bosätter sig, och det finns en liten men inte obefintlig chans att någon annan mer tekniskt metod inte behövs, förutsatt att effekten av de naturliga invandrarnas verkligen utnyttjas effektivt, huvudsakligen genom skydd av avkommor till invandrare och deras familjer.

Uppdaterat 2012: Naturvårdsverket har deklarerat att de inte tänker flytta invandraravkommor i fortsättningen utan bara invandrare eftersom naturvårdsverket tycker att det finns många invandraravkommor. Det betyder att invandraravkommor som förirrar sig in i renbeteslandet kommer att skyddsjagas.

Jaktförordning (1987:905)
23 a § Om det inte finns någon annan lämplig lösning, och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om jakt som avses i 23 b, 24, 25 och 29 §§ meddelas
1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
2. av hänsyn till flygsäkerheten,
3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller
4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter.

Det är en olycklig formulering. Det finns ingen gynnsam bevarandestatus för vargen att upprätthålla. Varje enskild definierad varg som skjuts kan sägas försvåra utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus om inte socio-ekonomiska faktorer vägs in, men gynnsam bevarandestatus skall inte beakta socio-ekonomiska faktorer! För att underlätta utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus för den svenska vargstammen är det dock en fördel om ett stort antal vargar omedelbart skjuts, men undantag bör göras för genetiskt värdefulla vargar eller sådana som vidgar vargens naturliga utbredningsområde.

GPS sändare
Vargar försedda med fungerande GPS sändare är av värde för forskningen och det gäller nog i speciellt hög grad under en episod där många tamdjur angrips. Detta är i sig ett skäl mot skyddsjakt. Vid licensjaktern fälldes - om jag minns rätt – 47 vargar men ingen varg med fungerande GPS sändare och två med halsband, det är önskvärt att sådana vargar undviks vid licensjakt, men förståelsen för motiven minskar om GPS sändarförsedda vargar skyddsjagas.

Geografiskt utbredning
Skyddsjakt och vargflytt eliminerar de nordligaste och sydligaste stationära vargarna 2011 trots att vargens utbredningsområde skall vidgas. Kan man påpeka att vargens utbredningsområde ändå vidgats nyligen så minskar skälen för att avslå skyddsjakt.

Semantisk kommentar
Det är besvärligt och inte bra definierat och med en betydelse som inte är konstant med ”genetiskt värdefull” eller ”genetiskt viktig”. F1 är för fackmannamässigt genetiskt. Invandrare och invandrarbarn kanske inte missförstås, men det ger politiskt inkorrekta associationer att tala om att skjuta invandrare och invandrarbarn och det är inte lämpligt för t ex valpar från zoon. Införda eller tillförda vargar stämmer inte på naturliga migranter. Om man definierar något till dess geografiska härkomst kan det ge missförstånd eftersom samma geografiska association kan ha olika genetiska meningar som ändras med tiden. Det finns inget bra sätt men man får vinnlägga sig om att man förklarar vad som menas.

Tillägg skrivet senare när jag blev medveten om ytterligare en genetiskt värdefull varg
Jag utgick från Naturvårdsverkets websida för vargjakt, men den har visat sig ofullständig. Senare tittade jag på en annan websida om ödet av de två vargflyttarna i början av 2011 . Från den senare klipper jag:  ”En varg orsakade i mars störningar för Gällivare skogssameby i Norrbotten. Eftersom det var en avkomma till en östlig varg beslöt Naturvårdsverket att pröva att flytta vargen, istället för skyddsjakt. Länsstyrelsen i Dalarnas län ställde upp med ett lämpligt område i Garpenberg i sydöstra länsdelen. Den 9 april flyttades vargen till Garpenberg. Hannen rörde sig snart  norrut, var en tid i Galvenreviret där han föddes men fortsatte sedan tillbaka till Norrbotten, dit han kom den 10 maj. Vargen fortsatte upp mot samma område han tagits ifrån och var på väg mot kalvningslandet. Naturvårdsverket bedömde att den hade kunnat ställa till med stor skada om den nått kalvningslandet. Det handlar både om att ta renar och att störa vajorna när de ska kalva. Därför beslöt vi om skyddsjakt den 15 maj och den genomfördes samma dag. Vargen fälldes innan den kommit fram till renhjorden och orsakat skada.” Vad jag förstår innebär detta att min tidigare analys byggde på ett ofullständigt underlag och det sammandrag jag skrivit i VK är fel. Jag reserverade mig för denna möjlighet i texten ovan och jag tycker inte någon är att klandra, det är svårt att göra sånt här bra och korrekt och inte glömma något, och huvuddelen av informationen fanns ju ändå fast på en annan sida, och jag vill fortfarande ge min komplimang till Naturvårdsverket för att de gör en seriös ansträngning att tillhandahålla information.  Jag hittade inte själva skyddsjaktsbeslutet, det är bra om naturvårdsverket har ambitionen att det skall gå att hitta och få en översikt av sådana här uppgifter.

Jag borde därför ha kompletterat listan över skyddsjakter ovan med en femte skyddsjakt och en andra flyttskyddsjakt.

Tilägg mitten av nov. den sida jag fick denna uppgift från är nu inte offentlig längre (belagd med lösen), och uppgifterna om länsstyrelsernas skyddsjakter uppdateras inte, så det går nu inte att göra en skyddsjaktstatistik av en oberoende granskare som jag.

5. Norrbotten Gällivare sameby 110515 genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515.

 Två flyttningar av varg och inte bara en godkändes. I båda fallen genetiskt värdefulla vargar så det blir en stor majoritet av genetiskt värdefulla vargar i beviljade skyddsjakter men förflyttningarna avsåg ju primärt att skydda vargarna och bör därför inte räknas in som ”riktiga” skyddsjakter.

Genetiskt värdefull varg i Kronoberg – adjö

En vargtik föddes i reviret Kynna-2 i Norge våren 2009.  Fadern var en invandrare från öst, en av de enda två invandrare som genetiskt berikat den skandinaviska vargstammen sedan början av nittio-talet. Hon tillhörde faderns andra valpkull, hon har syskon födda våren 2008 och 2010. Men nu är fadern försvunnen och troligen död så fler syskon blir det inte. Hon försågs med en sändare den 13 januari 2011 och sedan dess har hennes rörelser kunnat följas i detalj och tamdjursangrepp kunde säkert kan knytas till henne. Den 31 maj nådde hon Kronobergs län. Dessförinnan hade hon angripit får i Blekinge och Kalmar län. Sedan den 4 augusti verkar hon skyldig till ca 8 angrepp, varav 6 de sista veckorna före det första skyddsjaktsbeslutet. Ett tjugotal får har dödats. Ansträngningar har gjorts att förhindra vargangrepp innan det första skyddsjaktsbeslutet, akutstängsel har satts upp. 

Det blev ett beslut att vargen skall skyddsjagas och att naturvårdsverket uttalade ”Att ta bort den här vargen försvårar inte utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus”. Detta är inte riktigt, det verkar uppenbart att det försvårar att få gynnsamt bevarandestatus att skjuta en icke inavlad genetiskt värdefull varg som är på väg att etablera sig i en ny del av vargens naturliga spridningsområde och bidra till att minska inaveln i den svenska vargstammen. Inte bara naturvårdsverket, utan nästan samtliga massmedia tycktes ställa upp på att det är OK att det är problemfritt att strunta i inaveln i den svenska vargstammen, eftersom naturvårdsverket spred detta i ett pressmeddelande som citerades i en stor del av dagspressen, vilket väl inte hade behövts! Kanske man skulle kunna anfört att hon är så långt från resten av vargstammen att hon kanske aldrig får en partner och därför inte kan föra sina gener vidare och således inte är så viktig, men detta anfördes inte, och jag vet inte hur korrekt det är.

Jag tror att det är ett inbyggt semantiskt problem i jaktlagstiftningen och även EUs regler. För att jaga en enstaka varg uppfattas naturvårdsverket att de måste uttala inte försvåra utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus. I varje enskilt fall kan det argumenteras att det just försvårar utvecklingen mot gynnsamt bevarandestatus! Det blir först som en del av en långsiktig politik inkluderande socio-ekonomiska aspekter, som skyddsjakt mot enskilda individer kan försvaras med att de inte försvårar stammens utvecklingen mot ett gynnsamt bevarandestatus. Men gynnsamt bevarandestatus ses som något som kan fastställas utan socio-ekonomiska aspekter. Jaktlagstiftningen talar om att det inte får försvåra upprätthållhållandet av en gynnsam bevarandestatus, men vargen har inte gynnsamt bevarandestatus. Jag tror denna skyddsjakt och skyddsjakter som uppfyller samma kriterier inte förhindrar utvecklingen mot ett gynnsamt bevarandestatus, tvärtom de kanske underlättar uppnåendet av ett gynnsamt bevarandestatus genom större acceptans med politiken, men visst försvårar det om man inte räknar in det sociala-ekonomiska, ungefär vad EU ogillade för licensjakten. Jag tror EUs formulering är något i stil med ”the derogation is not detrimental to the maintenance of the populations of the species concerned at a favourable conservation status” … ”It must also be duly established that the derogation will not worsen or prevent the restoration of this status.”. Man är nog inte tvingad att skriva det lättsamma ”inte försvåra”. Hur man nu skall formulera det, kanske ”inte avsevärt försvårar”.

Att det var en genetiskt värdefull varg tycker jag borde uppmärksammats, om nu statsmakternas och dess rovdjursutrednings prioritet att reducera inaveln uppmärksammats. Jag Googlade fram alla nyhetsartiklar om denna varg sista månaden och såg igenom dem (16st, månaden före 1110111). Femton av sexton nämnde inte att det var en genetiskt värdefull varg. Jag frågar mig varför samhället är så ointresserat av frågan att minska vargens inavel som sägs vara en hög prioritet? Jag har också tittat igenom alla massmediaartiklar jag hittat om skyddsjaktsbeslutet dagarna efter beslutet, ingen nämner att det var en genetiskt värdefull varg. Det stod inte på Kronobergs läns sida om vargen förrän i remiss om ansökan till skyddsjakt. Bara Sveriges Naturskyddsförenings ledning uttrycker att det var en nackdel förenat med att skyddsjaga en genetiskt värdefull varg!  Rovdjursföreningen tycks också lite senare accepterat argumentet. Det inger inte förtroende att det bara är de som ganska ensidigt bevakar naturskyddssynpunkter, som uppmärksammat vad är och förblir en central del av svensk vargförvaltning: att sänka inaveln. Vargen betecknades Kynna-tiken, för en de flesta vargexperter väcker detta associationer till att det är en genetiskt värdefull varg, men bara ett fåtal av folket gör den associationen. Som i andra brancher utvecklas en semantik i vargbranchen som är förvillande och kan ge anledning till missförstånd, vid oklarheter kan detta ge upphov till viss misstänksamhet om någon slags konstruktiv mörkning. Vargar lever i revir, som oftast betecknas med geografiska namn. Vanligen finns ett föräldrapar i ett revir som ger upphov till valpar, normalt är ett vargrevir bebott av en kärnfamilj. Föräldraparet i ett revir kan dock ändras över tiden, valpar från en senare årgång av ett revir behöver inte ha samma föräldrar som en tidigare årgång. Föräldrapar åsätts beteckningar som vanligen är revir + löpnummer. När föräldraparet (eller en av föräldrarna) ändras så får reviret ett nytt nummer, eller ett nummer om de inte fått det tidigare. Revirbeteckningarna för föräldrapar i den skandinaviska vargstammen som fått valpar och deras genetiska släktskap har redovisats av Åkesson 2011. Revirbeteckningen Kynna syftar på ett Skandinaviskt föräldrapar, medan beteckningen Kynna 2 syftar på ett föräldrapar som började reproducera sig 2008 och där fadern är invandrare. Valparna från Kynna 2 är genetiskt värdefulla, de är hybrider mellan en invandrare och en varg av skandinavisk härkomst, medan avkommor från föräldraparet Kynna inte är genetiskt värdefulla. Så det är ingalunda självklart att Kynna associerar till något genetiskt värdefullt ens för vargexperter. För praktiskt bruk är det självklart praktiskt med Kynna eftersom det är platsen invandraren kom ifrån, men i den grundläggande dokumentationen borde stå Kynna-2 vilket det inte gör.

Samtidigt med detta skyddsjaktsbeslut nedlades en skyddsjagad varg i Östergötland, detta har väckt avsevärt mindre protester, troligen hade den dödat fler får. Om den eventuellt var genetiskt värdefull vet man inte än, förmodligen kommer informationen fram så småningom.

Länsstyrelsen i Kronoberg redogör för vargens ursprung i ett yttrande om skyddsjaktansökan daterad 111011. Dessförrinnan har jag inte sett nämnas att det var en genetiskt värdefull varg i Kronobergs län trots att jag följt rapporteringen ganska väl. Att Kronobergs län nämner det i sin ansökan om skyddsjakt är som en respons på en fråga från naturvårdsverket, det är inte på eget initiativ. Vore det inte bättre om Naturvårdsverket själv håll kontroll på sådant än att de måste fråga länsstyrelserna som ju i sin tur måste fråga någon som naturvårdsverket hade kunnat fråga själv? Här är Naturvårdsverkets  beslut från 11101?. Där skriver Naturvårdsverket ”Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på denna varg inte kommer att försvåra utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus för den skandinaviska vargstammen.” Skyddsjakt får enligt naturvårdsverket inte ”försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus”, länsstyrelsen använder samma formuleringar. Detta är ett exempel på det orealistiska verklighetsfrånvända fikonspråk bevarandejuridiken använder, det har ju fastslagits att vargen inte uppnått gynnsamt bevarandestatus. Men det skall väl tolkas som att skyddsjakten inte skall nämnvärt försämra bevarandestatus. Jag anser inte den föreslagna skyddsjakten gör det i detta fall, inaveln i den svenska vargpopulationen är på väg nedåt och bevarandestatus uppåt även om man skjuter denna genetiskt värdefulla varg (det finns förmodligen tillräckligt med andra genetiskt värdefulla vargar kvar), men den förväntade uppgången i bevarandestatus blir lägre genom att man skyddsjagar en genetiskt värdefull varg och processen att nå gynnsam bevarandestatus blir långsammare. Naturvårdsverket hade inte behövt skärpa den kanske juridiskt nödvändiga skrivningen, det är naturvårdsverkets val att påstå att skyddsjakten inte kommer att försvåra utvecklingen mot ett gynnsamt bevarandestatus och framföra en lögn när sanningen nog hade dugt. Detta bådar illa för naturvårdsverkets villighet att realisera statsmakternas och rovdjursutredningens intentioner att sänka inaveln! Kanske jag har fel i att det inte är juridiskt nödvändigt att ha den här frasen, men då är det svårt att riktigt förstå hur juridiken samtidigt kan ge utrymme för jakten.

Skyddsjakten pågår när detta skrivs (111020), ordföranden i Kronobergs jägareförbund påpekade reaktionen mot EU:s utvecklade krav på ”genetisk” bevarandestatus. Det heter ”gynnsamt bevarandestatus”, men det vittnar om hur associationerna går att skylla på genetiken för hur många vargar som måste finnas. Min egen genetiskt grundade uppfattning är att vargantalet inte bör öka innan inaveln minskats (se andra artiklar på denna blogg). Den uppfattningen stödjs av rovdjursutredningen. Det står också att Jägarna har ”fått tillstånd från skandinaviska vargcentret att använda gps-sändaren som norska forskare utrustade henne med i januari, innan hon började sin vandring. Men sändaren verkar ha slutat fungera. Senaste signalen kom klockan 04 i söndags morse.”    Detta kan kanske har samband med uppgiften: ”Jaktlaget kommer inte att få tillgång till gps-informationen som avslöjar Kynnas rörelser och position. Den tekniken är uteslutande ämnad för forskning. Skyttarna får leta upp henne på andra naturliga vägar, säger Olof Liberg, forskningschef vid SLU, Skandulv till Kvällsposten. ” 111021 verkar sändaren fungera, men ändå vara av begränsad hjälp, förmodligen får jägarna bara tillgång till samma information som allmänheteten som får läget som en kvadratmil stor ruta. ”Sändaren som vargen har på sig visar positionen, men med flera timmars fördröjning, och den är därför inte till mycket nytta.” 111027 ändrades politiken och jägarna fick tillgång till den exakta positionen. De som sätter GPS-sändare på genetiskt värdefulla vargar vet i fortsättningen att de därmed ökar risken att vargarna blir offer för jakt. Kanske man i fortsättningen skulle sätta sändarhalsband på alla vargar, för att inte utsätta de genetiskt värdefulla för den extra risken. Detta beslut vittnar också om hur stor betydelse myndigheterna fäster vid att få slut på denna genetiskt värdefulla varg. Men jägarna verkade mindre hjälpta av GPS-sändaren än jag trodde de skulle vara.

Att 200 jägare fått licens för att jaga vargen gör att jag inte trodde hon skulle klara sig, det blir för stor övermakt även utan att utnyttja GPS-sändaren. Det är också en illustration att de flesta jägare kan få upplevelsen att jaga varg utan att samhället behöver arrangera licensjakt. Ur rekreationssynpunkt för jägarna verkar det fungera lika bra med lämpligt arrangerade skyddsjakter som licensjakter! Det verkar möjligt att anordna beståndskontrollerande jakt mer selektivt och mer inriktad på specifik förvaltning än licensjakterna 2010 och 2011.  Även den nyligen avslutade skyddsjakten på en varg i Östergötland lockade över 200 jägare. Om man skyddsjagar 50 vargar om året blir det tillräckligt för 10 000 jägare, lika många som deltog i licensjakterna, och ungefär lika många nedlagda vargar per jägare. Det visar också att det inte leder till några problem att få tillräckligt många jägare att ställa upp att Sveriges jägareförbund bojkottar deltagande i skyddsjakter. Dock tycker jag det drar ned rekreationsvärdet att utnyttja information från GPS-sändare. Det ger en känsla av osportsligt fusk och det blir färre vargjägardagar. Hade man väntat några veckor till hade man fått spårsnö. Men inte ens med GPS-information verkade det vara lätt att hitta vargen. 

Sveriges radio hade en omröstning och då fick alternativet ”Fruktansvärd, vi borde låta den leva” över 75% av alla röster första dagen men kategorin sjönk till 60% när röstningen avslutats. Det var 50 kommentarer, men ingen av dem nämnde de speciella skälen att inte skjuta denna varg; (1) att den är i färd att etablera permanent närvaro i ett nytt geografiskt område (det är Sveriges sydligaste varg, som faktiskt etablerat ett revir)  och (2) att den är genetiskt värdefull. Intrycket är att de hade tyckt detsamma (vanligen för eller mot, det är blandat) oberoende av dessa faktorer. Inte heller var det någon som nämnde argumentet att det kanske är för långt till presumtiva friare. Skåne avstyrke förlängd skyddsjakt! En rad skrivelser avsändes, åtgärder vidtogs och artiklar skrevs. Länsstyrelsens handläggare både i Kronoberg och Skåne anmäldes till JO, EU-kommissionären underrättades, en debattartikel skrevs i Aftonbladet av ordf f SNF och dess Kronobergsavd och uttalanden i pressen spreds.

Det verkar inte att gå att få större acceptans för skyddsjakt än för licensjakt, så ur den synpunkten verkar det inget hinder att återuppta licensjakten. Överhuvudtaget har jag inte intrycket att temperaturen i vargdebatten sjunkit sedan 2010, så jag tycker statsmakterna och myndigheterna i fortsättningen skulle snegla mindre på det möjliga intrycket på opinionen i vargfrågan och mer till konkreta effekter för vargen och omgivningen. Opinionen kommer ändå att vara mycket splittrad för oöverskådlig tid. Och det går inte att komma ifrån att en del av den lokala opinionen kommer att anstränga sig för att undvika varg i närheten.

Statuera ett exempel att även genetiskt värdefulla vargar kan skyddsjagas
Kronobergs-incidenten i sig kan förmodas att också ha en positiv effekt genom att myndigheterna demonstrerar att det i princip är möjligt att skyddsjaga en genetiskt värdefull varg och därigenom minskar motståndet mot inplantering. Jag tycker alltså själv att det var riktigt att skyddsjaga Kronobergsvargen eftersom skadan verkade utvecklas så negativt och redan var stor, samtidigt som det var så långt ifrån resten av den nuvarande vargutbredningen, men jag vänder mig alltså mot ”mörkningen” av att det var en genetiskt värdefull varg och att det har väsentliga icke önskvärda effekter att man skjuter den. Som framgår av statistiken i en annan artikel på denna blogg är det ju en huvuddel av Naturvårdsverkets senare jakter som riktas mot genetiskt värdefulla vargar, så de som känner att de behöver förtroende för att Naturvårdsverket är i stånd att skyddsjaga även genetiskt värdefulla vargar borde nu känna sig helt nöjda och borde inte upprepa argumentet! Nu när det inte blir licensjakt 2012 är det viktigt att skyddet för avkommor de två invandrarna upprätthålls även om något undantag är acceptabelt för speciellt besvärliga fall, och det finns oroande tecken på att det inte är så. 

Överväganden som skulle kunna gjorts inför förlängd skyddsjakt
Om denna varg hade överlevt skyddsjaktsperioden till 4 nov utan nya fårangrepp, så skulle jag kanske bytt fot och inte tyckt att förnyad skyddsjakt automatiskt skulle beviljas, fast nu kom upprepade nya angrepp efter att den första skyddjakten var över. Under tre veckor under skyddsjaktsperioden verkar inga nya angrepp förekommit, utebetesperioden slutar för en del tamdjur, vargstängsel hann inte levereras och sättas upp före skyddsjakten började. Nu skulle man få mer tid och kunde göra det i ett långsammare tempo. Idén vargnärvaro i Småland och Skåne verkar mer accepterad än förväntat. Ett viktigt skäl är också det psykologiska – tror vi på varg i naturen bör vi också låta vargen vinna någon gång, är den tillräckligt skicklig och envis, så kunde vi låta den få en ny chans i detta fall om det inte blev nya angrepp. Kanske möjligen vargen nu förstått att dess tidigare beteende inte uppskattades, fast en troligare förklaring är att det ligger avfall från älgjakten i skogen. Även jaktledaren uttalar sig i positiva och respektfulla ordalag om en skicklig motståndare. I det första skyddsjaktsbeslutet stod att det är för tidigt att flytta vargen (ingen spårsnö eller is), detta borde logiskt sett omprövas. Men å andra sidan är risken stor att vargen ställer till med lika mycket besvär även efter flyttning. Ett nytt skyddsjaktsbeslut borde ha omfatta en analys av hur genetisk värdefull vargen är. Detta beror på faktorer som föryngringar 2011 från Kynna-2 och antalet vargar från Kynna-2, som kan prognosticeras bli reproduktiva 2012-2013.  Det borde också vara en analys av hur svårt denna tik kommer att få det att få en partner pga det stora avståndet till närmaste permanenta vargförekomst (är chansen att få en partner relativt stor är det negativt för skyddsjakt). Samt en analys av hur vargområdets spridning söderut varit sista åren (har ”vargfronten” inte flyttat söderut är det negativt för skyddsjakt). Även att vargen har en sändare, som gör den värdefull för forskningen, och speciellt värdefull eftersom data infattar en intensiv fårattackperiod, som forskningen kanske kan hjälpa att reducera, detta bör också mer uttryckligt vägas in.

Förlängd skyddsjakt
Förlängd skyddsjakt har beviljats 111110 till första december. Två nya tamdjursangrepp skedde den sista veckan före den förnyade skyddsjakten och därför tycker jag en upprepad skyddsjakt är berättigad, priset verkar bli för högt att låta vargen vara kvar och  det prognosticerade priset i fårskador har redan med en faktor minst två överträffat vad som skulle varit toleransgräns om inte de speciella omständigheterna gällt, och det skulle bli en väldigt isolerad vargförekomst, vill vi verkligen ha en så fragmenterad vargstam? Totalt angreps i landet 2010 201 tamdjur vid 48 angrepp, ”Kynnas” andel verkar storleksordningen 15% på en enda varg under ett halvår och avtar inte, det verkar intolerabelt mycket om inte de ”förmildrande” omständigheterna vore ännu starkare.

 De tre ställen jag tittat på hänvisas bara till fortsatta skador , svårigheten att stängsla och hänvisar till ett pressmeddelande. Huvuddelen av pressmeddelandet ströks i tidningarnas rapportering.  Skyddsjaktsbeslutet här, det behandlas som en förlängning av det tidigare beslutet, de fortsatta skadorna och att stängsel inte satts upp eller kan sättas upp i tillräcklig skala. Det görs inga nya ställningstaganden i de frågor jag påpekat och (den obetydliga) argumentationen upprepas inte. Ett pressmeddelande har gått ut. I detta nämns det meningslösa kriteriet att skyddsjakten inte ”försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus”, och senare den missledande formuleringen ”skyddsjakt på denna varg inte försvårar utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus”. I pressmeddelandet nämndes inte om och isåfall hur det har vägts in att (1) vargen var genetiskt värdefull, och (2) spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel och (3) hade ett halsband. Däremot skrev Naturvårdsverket ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet” och klargör därmed att gränsen för skyddsjakt i fortsättningen skall läggas lägre (i överensstämmelse med regeringens information 17 augusti).  

Jag tycker knappast det ger motiv för tamdjursägare att sätta upp stängsel, när varghotet snart kan förutses eliminerat med skyddsjakt, och knappast återkommer så snart. Det var frivilliga grupper som ville sätta upp skyddstängsel, jag skulle gärna få veta hur mycket de satt upp hittills. Vad jag förstår har de känt det som om deras initiativ avvisats, tycker det är dumt att inte försöka syna åtminstone i några objekt!

Stora jägarinsatser för skyddsjakt
Det kom som en överraskning för mig att skyddsjakterna hösten 2011 i Kronoberg och Östergötland krävde så stora insatser i tid och folk. Har detta varit vanligt vid tidigare skyddsjakter? Det rent ekonomiska argumenten att begränsa vargens antal med mindre ”selektiva” metoder än denna skyddsjakt är kanske ett viktigare argument för mer licensjaktliknande arrangemang än jag trodde förut. Fast å andra sidan är samordning med älgjakten bra och ökar det immateriella rekreationsvärdet av vargjakten, ser man detta som en pluspost så kanske inte jakten blev så dyr.

Jag reagerade emot att Naturvårdsverket tog för lättvindigt på skyddsjakt av genetiskt värdefulla vargar 
Det finns en annan artikel på denna web som analyserar alla naturvårdsverkets skyddsjakter 2011, inte bara denna. För någon månad sedan (innan ”Kynna-2″ var aktuellt) skrev jag email till två tjänstemän på naturvårdsverket och bl a påpekade vikten av att ínvandrargenerna tas bra om hand och uttryckte en viss misstro mot viljan att anpassa systemet till de nya förhållandena efter augusti. Jag har också tidigare uttryckt detta på andra sidor på denna blogg. Den relativt svala reaktionen och nu detta beslut gör också att jag kände att jag nu måste höja röstläge. Därför skrev jag en tidningsartikel i VK om problematiken. Tyvärr var det ytterligare en skyddsjakt på en genetiskt värdefull varg jag missade i VK-artikeln, eftersom det skyddsjaktsfallet inte stod på naturvårdsverkets sida för jakt. Så Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011 riktar sig hittills huvudsakligen mot genetiskt värdefulla vargar, inte bara till minst hälften.

Tillfällig sydgräns för varg?
Kanske det är så att man skulle sätta en tillfällig sydgräns för vargen att omprövas säg senast 2020 - ungefär som nordgränsen – permanent närvaro av varg accepteras ej i Skåne, Halland, Blekinge, Kronobergs och Kalmar län, skyddsjakt kan beviljas av länsstyrelserna om vargen troligen inte är genetiskt värdefull. Skälet skulle vara att inte forcera en kostbar stängselutbyggnad och andra åtgärder för enstaka vargar med dålig kontakt med den övriga vargstammen. Medlen för stängselutbyggnad kan användas till en mindre drastiskt sydexpansion de närmaste åren. Återintroduktionen av en svensk vargstam skall inte ses som ett forcerat projekt, som till varje pris måste fullföljas inom ett decennium, utan ett långsamt fortskridande projekt som kan sträcka sig över några decennier till. Det kanske räcker med att få vargen att sprida sig till halva det område i södra Sverige där den ännu ej etablerats det närmaste decenniet.

Möjlig åtgärd för att utsträcka vargens utbredning söderut
Ett sätt att stimulera en sydförflyttning av vargens sydgräns skulle kunna vara att flytta det vargpar som nu uppehåller sig i Idre till någon av de två lämpliga platser länsstyrelsen i Västra Götaland angivit. De är de sydligaste utsläppspunkterna på den lista som nyligen upprättats. De irriterar rennäringen nu och bryter mot den nordgräns politikerna bestämt. Det är ett etablerat par som kanske inte flyttar sig långt från nedsläppsplatsen och chansen är stor att en sådan flytt innebär en sydflyttning av vargens utbredningsområde. Eftersom det är ett etablerat par spelar det ingen roll om det blir långt från annan varg. Det är en invandrare från öst och därmed den i särklass genetiskt värdefullaste vargen i Sverige, vilket gör det ytterst otroligt med skyddsjakt. Staten kommer att betala vad skadorna kostar tills stängsel kommer upp och staten kommer att vara angelägen att stödja detta. Eftersom Naturvårdsverket själv planterar ut vargparet är det inte sannolikt de sen låter skyddsjaga det.

Varg – intresse statistik

Varg diskuteras mycket

Vargfrågan tycks större som fråga än dess praktiska betydelse tycks motivera. Jag belyste detta med några sök i början av januari 2012 (för att få hela år), men har gjort några kompletteringar

Newsmill
Newsmill har en rangordnad lista över diskuterade ämnen på http://www.newsmill.se/subjects. Där kommer ”vargen” på 13e plats, det mest diskuterade ämnet har knappt dubbelt så många artiklar. Vargen är den mest diskuterade miljörelaterade frågan.

DN, SvD, Naturvårdsverket, Naturskydd sök
Jag kan inte söka på varg eller de andra sökorden eftersom de ofta förekommer i andra sammanhang. Jag sökte därför på vargstam och jämförde med andra -stam versioner och fick då följande antal träffar:
sökord        DN   SvD Naturvårdsverk SNF
vargstam     160   52       172                     50
björnstam     6       6          52                      0
lostam           0        2        35                       2
älgstam         6       15       54                       0
viltstam        15      3         58                       0
fårstam           0      0       30                       0
rennäring     18     14      279                      1  

Hur är utvecklingen över tiden? För DN vargstam var det för 2011: 47, för 2010: 30 och för det högsta året dessförinnan (2005) 20. I september 2012 var det 20 träffar 2012, vilket antyder att intresset sjunkit sedan 2011, intresset för vargfrågan har kanske passerat sitt zenit 2012. För SvD var det 13 för 2011.   SNF står för Svenska Naturskyddsföreningen.

Kvoten varg/(varg + björn + lo) 0.96, 0.86, 0.96 för DN SvD och SNF resp
Kvot rennäring/(Varg + rennäring) =0..90, 0.78

Jägartidningar: Jag sökte i jägartidningen Jakt&Jägare (som är den enda där jag kunde göra en informativ sökning) på djur med följande resultat:  Varg   4280; Älg      2417. Men nu är denna jägartidning den mest vargfokuserade.

Intrycket är att varg diskuteras mer än vad diskussionen kan förväntas påverka och den reella betydelsen i förhållande till andra företeelser i den svenska naturen. Kanske ett sätt att avlänka debatten från andra frågor? Kanske en demonstration av att relativ politisk enighet inte är ett sätt att avlägsna en fråga från debatten? Mitt intryck är att licensjakten och den därpå följande uppmärksamheten från EU har intensifierat en redan före 2010 intensiv och polariserad debatt, men att den falnat lite sista kvartalet 2011. Jag noterar att vargfixeringen verkar störst i den ideella naturvården och minst i den statliga naturvården. Vargens motpol fåren är det minst intressanta ämnet.

Jag är naturligtvis själv ett dåligt exempel, eftersom jag gillar att diskutera varg.

Varg och kärnkraft
Sommaren 2011 skrev jag följande betraktelse:  Jag sökte ”varg” och ”kärnkraft” på UNT, DN, SvD, Newsmill och Googles och fick ungefär lika många träffar. Kärnkraft dödar många gånger fler människor än varg (fast ändå inte så många). Få får se en vild varg under sin livstid, många har sett kärnkraftverk. Vargens närvaro kan drastiskt påverkas inom tio år med tekniskt enkla beslut och metoder, medan för kärnkraften besluten har stora, svårpåverkade och svårförutsebara konsekvenser halvsekel framåt. Kärnkraften bidrar väsentligt varje dag till att vi alla får ljus, TV, varm mat, och mycket annat, och är ett påtagligt ingrepp i den privata budgeten. För både varg och kärnkraft finns ganska färska riksdagsbeslut, men den ungefär lika omfattande debattens huvudmål verkar vara att slita upp dessa beslut (med vargen har man lyckats). Varför tycker media att varg och kärnkraft är likställda ödesfrågor?

Utveckling av inavel och släktskap

Inavelns utveckling över tiden i den skandinaviska vargstammen

Figuren är från Åkesson (2011, fig 2) Figuren visar genomsnitt av de för året reproducerande parens avkommas inavelskoefficient utgående från föräldraparens släktskap. Det har inte gjorts någon vägning med avkommans storlek. Den heldragna linjen visar den genomsnittliga inaveln. Det finns en avsevärd variation mellan flockar, som åskådliggörs med de streckade intervallet. Invandrare betraktas som obesläktade utan inavelsbelastning. Avkommorna till de två första obesläktade invandrarna 1983-1985 var inte inavlade (F=0). År 1987-1990 kom avkommorna från föräldrapar, som var syskon eller mor-son med inavelskoefficient F=0.25. En tredje invandrare kom in i början av 90-talet och fick avkomma 1991. Inaveln sjönk då några år och låg 1995-1996 på en lägre nivå än någonsin senare (F=0.12). Därefter steg den. Sedan nivån steg över F=0.25 har den varit ganska konstant. Inaveln har slumpvariationer mellan år, det beror på vilka par som råkar få avkomma, framför allt årets inslag av syskonpar. 

Den skandinaviska vargstammen har varit inavlad länge
Under nästan 25 år (cirka fem generationskiften) har vargstammen levat med en inavel på ungefär F=0.25, de sista 12 åren har inaveln legat något över den nivån. Det är att förmoda att en viss anpassning till detta skett och att inavelsdepressionen nu är något lägre, men kvantitativt är det svårt att utvärdera. 

Den tredje invandraren
Den tredje invandraren hade en drastikt vitaliserande effekt på den svenska vargstammen, som från att ha låg tillväxt började tillväxa påtagligt. Det ter sig möjligt att den skandinaviska vargstammen gått under till 2007 (när nya invandrare kom) utan den tredje invandraren, och att den höga och växande inaveln isåfall varit en starkt bidragande orsak till detta.

Den höga inaveln har huvudsakligen orsaker lång tid tillbaka 
En del av dagens höga inavel fastlades före ca 1993 eftersom populationen då byggde på de två initiala invandrarna  och var mycket liten så att genförlust vid generationsväxlingar pga genetisk drift blev stor, och den återstående delen av variationen från de två första founders blev snävt begränsad. Från den tredje grundaren borde något mer av diversiteten återstå idag. En senare flaskhals är föräldraparet Nyskoga 5, vilket en stor del av dagens vargstam passerat genom (se senare artikel på denna web). 

Efter 1996, när effekten av den nya invandraren avklingat, steg inaveln först snabbt och sedan långsammare till något över 0.3 2006. Det lilla antalet reproducerande vargar och den osäkerhet detta orsakar i den tidiga svenska vargpopulationen gör det osäkert att dra exakta slutsatser om vad senare invandring kan leda till utgående från den hittillsvarande invandringen, men en påtaglig nedgång så småningom följd av en långsam uppgång verkar en säker förutsägelse i avsaknad av ny invandring.  

 Det kom två invandrare (4 och 5) österifrån 2007 som fick avkomma första gången 2008. Detta reflekteras av en måttlig sänkning av inavelsgraden. Att sänkningen inte var så drastisk, bara ungefär en tiondel eller en femtedel, som för den tredje invandraren förklaras av att nu recepientpopulationen är mer än tio gånger större. För den tredje invandraren tog det fyra år innan inaveln började öka igen pga den genetiska driften. Eftersom driften nu är en faktor tio lägre så förväntas det ta längre tid innan ”driften” ätit upp effekten av tillförseln 2007. 

Historiskt har det kommit 5 invandrare 1983-2011, dvs. 0.9 per generation. Invandringen verkar öka. Den naturliga invandringen förefaller tillräcklig för att marginellt sänka inaveln utöver de 0.6 migranter, som teoretiskt behövs för att hålla inaveln på F=0.3 (se annan artikel på denna web). De två invandrarna som kom 2007/2008 ger respit till kanske 2020 eller längre innan nya maximinivåer på inaveln nås, därför behöver vargflytten inte forceras om målet är att hindra ytterligare ökningar av inaveln utöver situationen 2006. Inte heller brådskar det med att öka vargantalet, om skälet till detta är att förhindra en ytterligare ökning av inaveln.  

Om det fortsätter att komma det två reproduktiva invandrare per generation så kommer inavelsgraden att på sikt sjunka till 0.11 (eller något mer), dvs den grad som rovdjursutredaren föreslagit. Om inaveln genom vargflytt sänks till 0.1 så finns det hopp om att inga mer vargflytt behövs i framtiden utan inaveln stannar på den nivå (oberoende av antalet vargar i stammen). Detta är optimistiskt, men knappast orealistiskt.

En del av stegringen efter bottennivån 1993 är en typ av rekyl, eftersom vad som är långsiktigt relevant är genomsnittligt släktskap och inte inavel, och inaveln tenderar att vara lägre än genomsnittliga släktskapet i början efter invandringen, men skillnaden utjämnas med tiden. F1 avkommorna till en ny invandrare (F=0) är inte inavlade (har F=0) fast de är släkt med den icke nyinvandrade förälderns släktingar.

Utvecklingen av genomsnittligt släktskap under tiden
För att följa utvecklingen över tiden är det bättre att använda genomsnittligt släktskap än inavel. Inavel är beroende av vem som råkar bilda par med vem och såledeles mer utsatt för både slumpmässiga och systematiska fel vid bedömning av den långsiktiga släktskapen.

 

 

 

 

 

 

Figur från Liberg m fl 2011, bilaga 8 i regeringens svar till EU i augusti 2011. Figuren är mycket lik inavelsfiguren ovan, men visar den långsiktiga utvecklingen på ett mer rättvisande sätt. Jag avstår från att skriva figurtext eftersom den liknar den för inavel.

En uppsats Liberg med fl ”Släktskap och inavel i den skandinaviska vargstammen”  http://www.wwf.se/source.php/1117011/wwf-1076721-1.pdf beskriver utvecklingen fram till 2003.

Anmärkning  Liberg m fl i bilagan till regeringen beräknar genomsnittligt släktskap så att värdena blir en faktor två gånger för stora vilket är olyckligt, okonventionellt och försvårar att se likheten med inavel, men det mycket instruktivt som det är.

Frågetecken som kanske tas bort så småningom. Fig Y-axel variation behöver nog mer specifik förklaring. I texten Åkesson 2011 nämns inavelskoefficienter, som verkar vara något högre än i figuren. Det är svårt att förstå vad Liberg et al 2011 egentligen räknar ut, ens frånsett faktorn 2, det borde klargöras och vad som räknas ut kanske kan förbättras.

   

Hundskador

Statistik på skadeorsak för hundar försäkrade hos Agria, ungefär 40% av svenska hundar.

Agria försäkrar 50 procent av Sveriges försäkrade hundar eller cirka 40 procent av alla hundar i Sverige, då det finns ett antal oförsäkrade hundar också.

* Antalet dödade/skadade hundar i trafikolyckor är cirka 800 per år, då även inräknat icke jaktrelaterade trafikolyckor.

Kommenteras av Arbetarbladet  och Dalarnas tidning.  Jägarnas syn på hundskador av varg gentemot andra orsaker som vildsvin.

Utförligare och mer täckande statistik för bl a vargskador publiceras av Viltskadecentrum. Enligt denna dödas 2010 20 hundar av varg och 13 av lo.

Givetvis blir varg en större andel av skadorna inom vargens utbredningsområde, och tabellen har kanske inte tillräckligt många fall för att säga helt säkert att vargskadorna verkar minska.

Jakten formade människans själ

Tidigare trodde många att jakt varit den viktigaste faktorn som drivit på människans evolution och format vår arts genetik ända sedan linjen separerade från chimpanserna för kanske 6 millioner år sedan. Senare forskning har nedtonat jaktens betydelse för mer än 100 000 år sedan, men betydelsen anses fortfarande stor, och det är mycket en fråga om hur vitt man definierar jakt. Tidigare var människan samlare och jägare. För tiotusen år sedan slog utnyttjandet av domesticerade arter igenom och människans huvudföda blev säd och mjölkprodukter, detta kan knappast betraktas som naturligt och människan kan inte heller sägas hunnit anpassa sig genetiskt för den nya dieten. För tiotusen år sedan var vi förmodligen huvudsakligen färdigformade genetiskt för de väsentliga funktionerna, som gör oss till människor. Huvuddelen av de gener som gör oss till vad vi är har utvecklats i ett komplicerat samspel mellan många gener och ett sådant behöver lång tid att utvecklas. Ett stort steg i Homo sapiens utveckling var utvandringen av den linje som så småningom blev huvuddelen av den moderna människan från Afrika för förmodligen 60 000 år sedan, utanför Afrika är artens molekylära diversitet låg. Den är något - men inte mycket – större i Afrika.

De första människorna i Sverige
Sverige befolkades med början kanske 13000 år sedan längst i söder och strax därefter långt i norr. Däremellan låg under många tusen är delar av inlandsisen kvar och en stor smältvattensjö. Människan invandrade säkert nästan samtidigt som landet blev fysiskt tillgängligt, jägar-samlar samhället var relativt mobilt och relativt flexibilt att utnyttja nyöppnade miljöer. Övervintringsteknologin var utvecklad, människan kunde ju gå över Berings sund tidigare. Man kan förmoda att miljön blev ganska näringsrik och inte alltför kärv ganska snart efter att inlandisen dragit sig tillbaks.  Detta skapade förutsättningar för ett djurliv och ett underlag för ett jägarfolk (inklusive fisk och säl). Först blev det kanske tillfälliga läger för klaner, som hade huvudverksamheten i något mer etablerade ekosystem. Exempelvis finns vad som tydligen var ett läger bebott en kanske månadslång period av fem säljägare.  Människan var en tidig invandrare och även om det var mycket få kan man utgå från att människan som annorstädes var den ekologiskt dominerande arten. Det har egentligen aldrig funnits någon natur i Sverige (sedan förra interglacialen) eftersom människan ingick i de nya ekosystemen som ersatte inlandisen. Hela Sveriges ”natur” och ”ekologi” kan ses som ”kulturpåverkat”. En doktorsavhandling påpekar älgjakt som en avgörande faktor för de tidiga människorna i Norrland.

Varg och människa kom samtidigt till Skandinavien
Även vargen var en tidig invandrare som människa. Den enda rimliga synen är att människa och varg har samexisterat i det svenska ekosystemet sedan detta bildades när inlandsisen drog sig tillbaks. Eftersom båda är jägare och utnyttjar i stort sett samma byten var de konkurrenter från allra första början, och begränsar i viss mån resursbasen för varandra. Men vargen var för svårjagad, för allmännt spridd och återinvandrade för lätt, för att det skull löna sig eller vara möjligt för de tidiga svenskarna att hålla vargantalet lågt av det skälet. En av de först domesticerade arterna var varg (hund), de tidiga svenskarna hade hundar, det finns ganska tidiga arkeologiska fynd som bekräftar detta och hunden följde människan in. Så triangelsamspelet människa – varg – hund har funnits i Sverige sedan inlandisen drog sig tillbaks.

Det var först för 5000-6000 år sedan domesticerade arter började spela en viktig roll för den svenska livsmedelsförsörjningen. Jordbruket spreds långsamt till nordliga kalla områden där de naturliga förutsättningarna var sämre. Den långa vinterperioden gjorde jakten viktig som ett komplement även efter att jordbruk och tamdjur blivit vanliga. Även i andra delar av världen på nordliga latituder var jakten till de sista århundrandena en relativt viktig del av försörjningen. Det verkar som jakten varit ett viktigt inslag i försörjningen under hela den tid det funnits människor i Sverige. Jordbruket kom med invandrade stammar från söder för 6000 år sedan som skiljde sig genetiskt från de norliga jägar-samlarfolken och assimilationen tog nästan ett årtusende. Den speglas fortfarande som genetiska skillnader mellan å ena sidan norrlänningar – finnar som har 40% jägargener och sydsvenskar som har 30%.

Människans jakt är en trolig orsak till försvinnandet av andra ”människoarter” och megafauna för något eller några tiotusental år sedan
Arten homo sapiens som vi tillhör, är sedan minst 10 000 år den enda ”människoarten”, men nyligen levde minst tre andra människoliknande arter samtidigt, och det är troligt att utbredningsområdena ibland överlappade. Det är inte känt varför de andra försvann, men för mig ter det sig troligt att orsaken att de försvann var att de utkonkurrerades av människan, som var en skickligare jägare. De tre arterna är (1) Homo neanderthalensis förmodas vara huvudsakligen jägare och dog ut för troligen 24000 år sedan    (2) Homo floresiensis upptäcktes 2003 på ön Flores i Indonesien och samexisterat på samma ö med sapiens, jakt verkar varit ett viktig inslag i försörjningen, de dog troligen ut 12000 år sedan.  (3) Denisovar. 2010 upptäcktes små fragment av en människoart som levde i Sibirien 41000 år sedan.

Tre återstående sannolika systerarterna till oss levde sannolikt samtidigt med oss i samma områden för mindre än 50 000 år sedan. Människan blev ekologiskt dominerande art på jorden för ca 50 000 år sedan och inflytandet har sedan dess kontinuerligt ökat.

Det förefaller som tempot i människans (och därmed jaktens) tekniska utveckling accerelerade för ca 50 000 år sedan. I samband med istidens avslutning varierade klimatet - ibland ganska våldsamt - vilket också kan givit vår art en fördel för dess större flexibilitet.

Utdöendet av megafaunaarter verkar accerelerat starkt för cirka 12000 år sedan jämfört med de tidigare årmillionerna. Mammutarnas försvinnande är det mest kända. I Amerika verkar artutdöendet slående parallellt med människans invandring över Berings sund. Europa, Nord och Sydamerika, Australien och stora öar förlorade huvuddelen av biodiversiteten av stora djur inklusive de största. I Afrika, där megafaunan kanske hann anpassa sig till människan tidigare och mer successivt var dock förlusten av megafauna liten.  Stora uttag genom jakt verkar en viktig faktor för utdöendet.

Att megafaunan minskade i EuroAsien och Nordamerika verkar vara en trolig orsak att dagens varg blev så vanlig och dominerande. Tidigare vara de största djuren större (mammutar) och det behövdes större rovdjur för att rå på dem och vargen hade då en mer undanskymd plats i ekologin. Men när älg blev största bytesdjuret var vargen tillräckligt stor för att som toppredator dominera ekologin och när de större rovdjuren försvann så försvann vargens viktigaste konkurrenter (utom människan) om de stora bytesdjuren. Så att vargen blev så vanlig i naturen sedan istiden till 1800-talet beror sannolikt på människans inverkan och vargtätheterna skulle varit lägre om människan inte tillkommit.

Det verkar helt osannolikt att denna drastiska minskning av arter (inklusive våra egna kusiner), som uppträdde samtidigt som Homo sapiens expanderade geografiskt, numerärt och tekniskt inte skulle bero på människan och den mest direkta mekanismen är jakt. Dessa händelser visar hur ekologiskt viktig människan blivit bl a genom jakt för några tiotusentals år sedan vilket är ett resultat av våra gener, men dessa förutsättningar skapades i huvudsak tidigare.  Det verkar som vi marginaliserade och konkurrerade ut de tre systerarterna, och eftersom jakt var viktigt kan mekanismen ha varit att vi reducerade villebrådet så att det bara räckte till oss med vår högre utvecklade teknik.

Ett längre tidsperspektiv

Vad skiljer människor från apor?
Den upprätta gången. Därmed frigörs händerna för att bära, för att använda verktyg och för tillverkning
Händer anpassade för att manipulera föremål
Lite kroppsbehårning
Göra och använda avancerade verktyg
Göra och vidmakthålla eld
Det talade språket
Konstnärliga utsmyckningar
Lång barndom
Stora hjärnor
Kan springa långa sträckor uthålligt
och mycket mer och senare förvärvade egenskaper

Många av dessa egenskaper gynnar jakt och förekomsten av jakt kan leda till större accentuering av egenskaperna. Upprätt gång gynnar jakt eftersom det ger högre och bättre överblick. Händerna friställs för hantering och tillverkning av jaktredskap. Den upprätta gången och händerna underlättar transport av byte till samlingplats så det blir lättare att hantera ett stort byte.
Redskap för styckning underlättar transport och redskap för att tillvarata näringen är effektivare än tänder eller klor. Påkar och spjut är effektivare vapen än tänder och klor och minskar risken för jägaren. Nästan alla verktyg och redskap gjordes av material som inte finns kvar. Det talade språket gjorde att erfarenheter kunde ackumuleras och klanen samordnas effektivare. Människan blev mindre egocentrisk än apan, reciprocitet och vänskapsförhållanden blev viktigare. Mellan man och kvinna underlättade det större hjärnor och längre barndom att inte försörjningen lades helt på modern. Jägarlaget blev en effektivare enhet än summan av sina medlemmar. Energirik och lättsmält mat underlättade mer investering på stora och energikrävande hjärnor som förbättrade språkliga och sociala egenskaper. Att dela mat är en viktig komponent, som kan göra ett stort inslag av jakt viktigare, eftersom jakten är osäker och ofta misslyckas men när den lyckas kan den ge ett tillfälligt överflöd som kan delas av alla. Den gör det också göra det lättare att klara av säsongvariationer, som vintern i Sverige. ”Grottkonst” fokuserar mycket på villebråd vilket indicerar vikten av jakt. Barndomen var lång och barnen lärde sig mycket, det viktigaste var kanske att bli bättre jägare och fylla en roll i jakten.

Respekt för jakten
Eftersom jakt är en mycket viktig del av vår arts kulturella bakgrund och har bidragit till att forma oss genetiskt förtjänar den att behandlas med respekt, och under överskådlig tid bevaras som resterna av en urgammal kulturyttring. Det finns således sociala och historiska motiv att bevara jaktliga traditioner.

Diverse reservationer  Vi vet mycket lite om våra anfäder, mindre ju äldre de är. Det vi vet är från några få fynd som bevarats och inte är ett statistiskt stickprov och förmodligen långt från representativa. Miljöer och omständigheter har varierat, olika saker har haft olika vikt. Våra förfäder skiljde sig från människoaporna i djungelmiljö för kanske 7 miljoner år sedan och den miljön bevarar få fossil. Även om människan idag förefaller vara en art med relativt liten genetisk diversitet finns ändå stora olikheter mellan individer inom arten. Fiske och annan fångst i grunda vatten har varit viktigt för många tidiga människor (samlare-jägare). Det är kanske så att jagandet blev verkligt viktigt först de sista några hundratusen åren, tidigare var födan övervägande vegetarisk även om den blev successivt mer animal och den animala kanske en gång i tiden bestod mest av as. Det är odiskutabelt att jakt var en viktig del av den miljö som format oss, även om den kvantitativa vikten kan diskuteras. Jag föredrar att tro att jakten var mycket viktig och viktig även tidigt, kanske för att andra hypoteser känns mindre gloriösa och för att de ganska svaga indicier som finns lämnar ganska mycket utrymme för olika hypoteser. Sedan var det nog bra även för den forntida människans hälsa om födan inte blev alltför protein-kött dominerad. Egentligen tänkte jag och borde för att svara upp mot titeln skriva och tänka mer hur det var tidigare för att nå upp till titelns ambition, men det känns nu som jag måste tänka och läsa mer och jag kanske aldrig gör det, så jag lägger ut artikeln som den är nu.

Vad som står skrivet här är delvis baserat på hur jag tycker och tror att det borde ha varit. ”The hunting hypothesis” är inte en ny ide och har haft många och kvalificerade advokater sedan lång tid. Men de nya fynd och tankar, som givit upphov till konkurrerande hypoteser, har kanske skymt jaktens möjliga betydelse lite grand de sista decennierna.

Allmäna referenser:
http://humanorigins.si.edu/ Från Smithsonian Institute i Washington
http://www.popularhistoria.se/artiklar/manniskan-utrotade-forntida-jattedjur/

Forslunds inavelsberäkningar

Pär Forslund har gjort liknande, men mer sofistikerade, beräkningar som jag gjort. Jag har sett dem dokumenterade i http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/varg/vargflytt/N-vargflytt-forslund.pdf. Jag framför kritik och kommentarer. Jag har inviterat Forslund till att påverka/kommentera den här artikeln, men inte fått svar (han vet var detta inlägg anslås) och jag sände bl a honom en länk i våras där mina resultat stod. Generellt sett tycker jag forskare skall vara positiva och samarbeta att kommentera om deras resultat kritiseras av andra forskare, detta gäller kanske i särskilt hög grad om det är uppdrag till statliga organ som naturvårdsverket, som använder studierna som beslutsunderlag. Nu finns också möjligheten att kommentera detta och andra inlägg på denna web. 

Jag vill först säga att jag inte tycker (tror) det är något fel med beräkningarna eller presentationen i sig. De förefaller kompetent gjorda, de tar hänsyn till stokastisk variation på ett sätt man inte klarar av med formler. Beräkningarna kan förmodligen utvidgas och modifieras så de blir bra. De beräkningar jag gjort och de som Forslund gjort verkar ofta inte i konflikt med varandra även om några av Forslunds resultat är svårförståeliga för mig. Det är först när Forslunds beräkningar sätts i ett sammanhang jag känner stor tveksamhet.

Jag anser inte Forslunds uppdragsredovisningen till naturvårdsverket bör ligga till underlag för svenska vargpolitiska beslut, den är alltför begränsad och skapar lätt underlag för felaktiga föreställningar.

Uträkningarna tar hänsyn till en serie faktorer. Det är dock svårt att följa exakt hur detta gjorts (även om jag går till referenser) och vilka ingångsvärden som använts, även om de sägs hämtats från Skandinaviska vargpopulationen och hur stammen begränsats.

Det allra viktigaste skälet att jag anser beräkningarna missvisande påpekar Forslund själv och lovar att senare komplettera. Skattningen av jakt är slumpmässig, invandrarna och deras familjer (genetiskt värdefulla vargar) skyddas inte. Licensjakten 2010 och 2011 har hundraprocentigt och skyddsjakt i viss mån skyddat invandrare och deras familjer. Enligt mina beräkningar bör detta höja invandrarnas inavelsminskande effekt med en faktor av storleksordningen 2. Tills Forsbergs nya rapport föreligger och under förutsättning att statsmaskineriet (framförallt naturvårdsverket) försöker följa prioriteten av statsmakterna (regering, riksdag och rovdjursutredning) att minska inaveln och skydda genetiskt värdefulla vargar, föreslår jag man utgår från en fördubbling av effekten av tillförsel.

Ett nästan lika viktigt skäl är att jag anser beräkningarna och utsagorna missledande, eftersom de tolkas som populationsstorleken har liten betydelse för inplanteringens effekt och att det kan vara närmast bra med en stor recepientpopulation. Citat från Newsmill: ”Ekolog Per Forslund vid SLU har nyligen visat att den allra bästa effekten av 20 nya vargar fås vid en populationsstorlek på 500 djur dvs den dubbla mot dagens”. Och liknande slås en citering upp på ett sammandrag på rovdjursföreningens web ”Den allra bästa effekten ger införsel av 20 nya vargar om den kombineras med den maximala populationsstorleken på 500 individer”. Detta förefallet en missuppfattning, jag tror att en fördubbling av populationsstorleken i stort sett halverar effekten av tillförseln. I viss mån beror skillnaden på genetisk drift. 500 kan te sig fördelaktigt i vissa scenarior utan ytterligare tillförsel i ett hundraårsperspektiv.

Forslunds beräkningar antar att introduktionen av nya vargar kommer att påbörjas vid en mindre vargpopulation än den 2012. Detta leder till att effekten överskattas, det behövs t ex fler utplanterade valpar för att nå en viss effekt.

För mig är det huvudskälet jag lägger ned så mycket tid på den här artikeln. Jag anser och framför i många andra sammanhang att en dubbelt så stor population fordrar ungefär dubbelt så många införda vargar för att få samma inavelssänkning. Forslunds beräkningar pekar på att det inte behövs så många. Detta kan tyda på att mina beräkningar är fel av något skäl jag inte förstår och jag måste då anstränga mig att förstå om det ligger något i Forslunds beräkningar som kan få mig att inse en svaghet med mina. Jag måste också diskutera dem för att anständigtvis kunna stå för att jag fortfarande tror på mina.

Forslund har antagit ”dagens” populationsstorlek och tillförsel av omedelbart reproduktiva vargar med en fjärdedel vardera under fyra år i två olika scenarior, ett där uttaget håller antalet på konstant nivå och ett där det tillåts öka till 500, dvs fri tillväxt de första åren. Forslund finner: ”Responsen på införsel är också i stort sett oberoende av maximal populationsstorlek. Visserligen blir responsen något långsammare och ger något mindre effekt vid en maximal populationsstorlek på 500 individer jämfört med 240 individer, men skillnaderna är så små att de inte har någon praktisk betydelse (jämför Figur 2b och 2c).” Ett scenario med fri tillväxt och ett med högt jaktuttag jämförs reellt. I scenariot med 500 stiger populationsstorleken under införseltiden, men hinner inte stiga mycket under införselperioden (tre års ökning vad jag förstår, det uppges inte hur mycket populationen stiger per år). Effekten av tillförseln minskar med växande populationsstorlek, men detta hinner inte alls få något betydelsefullt genomslag. 

Kanske det har att göra med att generationstiden sänks när den når taket och detta drabbar de tillförda vargarna mindre om taket inte nås förrän en tid efter tillförseln. 

Om man räknar i en expanderande population, så blir det inte bara en försening - som Forslund antar -, utan också en sänkt långsiktig effekt om reproduktionen inte startar omedelbart efter flytten (som vid valpflytt). Reproduktionen kommer att ske i en större population om den kommer senare.

Valpflytten lär inte avslutas på fyra år från nu, dvs 2015.

Starka krafter hävdar först tillväxt sedan förflyttning, nu har de alltså fått ett irrelevant men åberopbart beslutsunderlag i den frågan. Själv tycker jag det är ganska självklart att en invandrare får en i första approximationen dubbelt så stor inverkan om populationen är konstant hälften så stor, och att detta döljs av ”black box” beräkningar med irrelevanta förutsättningar. Ett scenario med en från början dubbelt så stor konstant population borde ingått och jag förmodar att detta skulle givit en påtaglig effekt. Jag föreslår alltså ett tillägg med en population som hålls konstant på 500. Det ger mer begriplig information.

Några andra troligen mindre viktiga synpunkter:

Vad menas Forslund med en genetiskt effektiv varg? I en stochastisk modell bestäms det väl om en varg är reproduktiv eller ej av slumpen och efter tillförseln? Antalet genetiskt effektiva vargar får man reda på först i efterhand och det blir då inte ett exakt tal som tillförs! Är en genetiskt effektiv varg en varg som får avkomma någon gång under sin livstid? Förstår inte heller varför det skall vara slumpmässigt hur många vargar som tillförs enskilda år. Jag tycker det blir en bättre simulering om man tillför ett antal vargar och tar det effektiva antalet som ett resultat av simuleringen!

Inavelsdepressionen i kullstorlek tar Forslunds körningar hänsyn till. Jag tror jag förstår. Övriga effekter av inavelsdepressionen verkar inte tas hänsyn till. De icke inavlade är vitalare och detta leder till ökad fertilitet genom andra mekanismer vid sidan om kullstorleken. Alltså borde ett scenario ta hänsyn till dessa andra mekanismer. Det borde i varje fall nämnas att scenariorna sannolikt underskattar effekten av tillförsel.

Ett skäl att Forslund får något högre inavel än jag skulle kunna vara att han implicit antar en minskning av generationstiden fem år som ett resultat av hur dödligheten behandlas. Just i fallet med en växande population (upp till 500) blir generationstiden längre och det kan maskera en del av den minskning av inavelseffekten som jag förutspått, men som ter sig obetydlig i Forslunds körningar.

Forslund startar med inavel F=0.3 år noll, den är något lägre nu. Forslund antar vargflytten slutförd på 4 år, jag tror inte detta är realistiskt.

Egentligen är det inte inaveln utan genomsnittlig släktskap ”group coancestry” som spelar roll långsiktigt. Inavelsminskningen i F1 överdriver den långsiktiga effekten av införseln, fast den effekten klingar av, vilket ter sig som att inaveln snabbt ökar efter första generationen, detta är ett påpekande som bör göras.

Forslund sägar att data från den svenska vargpopulationen används men inte hur eller vilka data. Fertiliteten varierar starkt mellan olika vargar, en varg kan ha flera partners i serie etc. Hur det tas hänsyn till sånt framgår inte.

Forslund skriver ”En intressant egenskap hos detta jämviktsläge är att det teoretiskt är oberoende av populationsstorleken (Hartl & Clark 2007). Det innebär t ex att en population på 500 individer kräver samma invandringsfrekvens som en population på 200 individer för att uppnå samma jämviktsläge för inavelskoefficienten. De resultat som erhållits i mina analyser stämmer väl överens med förutsägelser från populationsgenetisk teori (Hartl & Clark 2007).” Jag håller med om att jämvikten är oberoende av populationsstorleken (se andra artiklar på denna web). Jag noterar att detta påpekande av Forslund inte gått vidare till rovdjursutredningens eller dess expertgrupps texter. Det minskar tilltron för rovdjursutredningen och de genetiska experter de anlitat att de inte insett detta. Jag har härlett mina formler själv och tycker de stämmer med Laikre och Rymans resultat, men borde kanske kolla vad Hart & Clark säger vilket är rätt så krångligt eftersom jag är pensionär.

De jämviktsvärden som ges är kanske något höga, eftersom man nog tar hänsyn till invandrare och genetiskt värde vid uttag även i framtiden och eftersom invandrare har andra fördelar, men detta är jag inte så säker på.

En jämförelse mellan de jämviktslägen mellan immigration och inavel Forslund kommer fram till (extrapolation från hans Figur 3) och de värden jag härlett (se post om immigration på denna web) visar att vi för relativt låg immigration kommer till samma resultat men för hög immigration får Forslund mycket högre inavel än jag. Jag har för närvarande ingen klar hypotes vad denna skillnad beror på och skulle gärna vilja diskutera med någon (kan det vara så att tex min modell är fel?). Jämförelsen ser ut så här (Immigration är reproduktiva vargar per år, jag räknar per generation, en varggeneration sätts till fem år):
Immigration   Inavel
0.2                    0.2 enl Forslund,   0.2 enl Lindgren,  0.2 enl Laikre och Ryman   
0.4                                                     0.11 enl Lindgren
0.5                    0.14 enl Forslund
0.6                                                     0.08 enl Lindgren, 0.08 enl Laikre och Ryman
1.0                    0.09 enl Forslund,   0.05 enl Laikre och Ryman

Laikre och Ryman har också gjort liknande beräkningar i sin rapport till naturvårdsverket (Tabell 4) vilket jag också lagt in i Tabellen. De kommer till samma värden som jag (med samma förutsättningar), vilket indikerar att mina värden är rätt räknade. Men Forslunds beräkningar har gjorts med lite andra och mer komplexa förutsättningar och utgångspunkter, troligen beror skillnaden på något i detta. 

”Gammal” inavel är mindre skadlig än ny, vilket minskar behovet av inflöde för att hålla en maximinivå på inavelsdepressionen (även om den kvantitativa betydelsen av detta är osäker). Detta kanske skulle kunna framföras.