Förvaltningsplan – synpunkter

Förvaltningsplan – Naturvårdsverket

Naturvårdsverket har ett regeringsuppdrag att göra en förvaltningsplan för varg som skall vara klar i i början av juni 2012. Förvaltningsplanen gick ut på en förremiss i slutet av april och NVV inhämtar allmänhetens synpunkter på hur relationerna med varg skall förbättras i början av maj. Jag skriver mina synpunkter högst upp på detta inlägg, jag gör sedan en nytt inlägg när den slutliga förvaltningsplanen kommer. Mina synpunkter nedan från hösten har redigerats med hänsyn till rovdjursutredningens slutbetänkande.

Förremissvar till naturvårdsverkets förvaltningsplan i slutet av april 2012

Det saknas definition av den ”inavelsgrad”, som skall sänkas till under 0.1. Eftersom jag anser det är något annat som är bättre att få sänkt, och skillnaden är inte obetydlig, så är det inte trivialt och avgörandet bör inte godtyckligt överlåtas på en framtida rapportförfattare eller kanske flera olika. Rapporten 2011 (Åkesson och dessutom kanske den andra rapporten) som hänvisas till är inte tillfredställande ur denna synpunkt, och kraven på vad som rapporteras bör övervägas mer i detalj. Jag tycker Åkessons rapport är jättebra och utomordentligt värdefull och välgjord, jag är jättenöjd med den och föreslår bara tekniskt enkla kompletteringar och preciseringar från förvaltningsplanen till vad som publiceras.

Det saknas definition av antalet vargar, som skall vara minst 450. Hur antalet definieras är inte en trivial fråga.

MÅL bör inte vara oklara i avsaknad av bra definitioner. Inte i detta dokument som förmodas reglera Sveriges mål för vargförvaltning!

EUs miljökommissionär har vid flera tillfällen satt sin tillit och sina förhoppningar till förvaltningsplanen. Anser naturvårdsverket att man ansträngt sig för att tillgodose miljökommissionärens förhoppningar?

Citat från planen ”I enlighet med EU-domstolens praxis bör det även innebära att jakt kan medges om den inte förhindrar återställandet av gynnsam bevarandestatus” Licensjakt sänker inaveln och underlättar för varg att nå gynnsam bevarandestatus. Detta bör utvecklas närmare, eftersom varken EU eller ens regeringen verkar förstått det att döma av EUs reaktioner på tidigare licensjakter och regeringens undfallenhet att låta frågan prövas rättsligt. Och om regeringen och EU inte heller fattar rovdjursutredarens utläggning om förvaltningsjakt, så behövs nu ytterligare verbal utveckling.

Rovdjursutredningens slutbetänkande skriver minst 450 vargar 2024. Det är inte ett provisoriskt värde. Förvaltningsplanen remissversion för vidare föråldrade uppgifter.

Genom att flytta invandrarvarg från renbetesområdet söderut har naturvårdsverket fördärvat en lovande familjebildning och ingen flyttning har ”lyckats”. Med hänsyn till detta föreslås blygsammare formuleringar i den nya förvaltningsplanen. Jag anser i genomsnitt en föryngring i renbetesland bör tolereras för att förbättra invandringen, och undrar om förvaltningsplanen ger en helt riktig bild att riksdagen utfärdat och rovdjursutredaren stöder totalförbud?

Rovdjursutredarens förslag att inavelsmålet skall nås för populationsmålet nämns inte bland faktorerna som uppräknas för hur stammen skall tillväxa.

Genetiskt viktig varg är fortfarande ganska entydigt, men det kommer det inte att vara efter valpningen 2013, och snart kommer den genetiska viktigheten att röra sig om relationer med resten av populationen. Licensjakt bör anpassas så att det ges en dominerande vikt hur den påverkar stammens genetik, men efter 2013 bör detta uttryckas mer nyanserat. Vad som står i förvaltningsplanen stämmer inte heller med vad naturvårdsverket bestämt vid ett sammanträde. Anpassning av terminologin till mer komplexa förhållanden rekommenderas redan nu.

I vissa fall kan man göra avkall på att man måste känna den genetiska viktigheten före beslut om skyddsjakt. Det bidrar till det ”genetikhat” som vuxit fram det sista året och försvårat acceptansen för genetisk förstärkning.

Årlig rapportering av vargstatus bör uttryckligen omfatta ödet för ”genetiskt värdefulla vargar” (framförallt skyddsjakt) och helst en analys av de genetiska effekterna.

Syftet är att sänka vargens inavel bör anges utan angiven tidsgräns ”tills den blir 0.1 eller annat beslutas” (2017, som anges, kommer inte inavelsgraden att ha sjunkit till 0.1). Det går förstås att ha en plan som bara sträcker sig till 2017, men det måste framgå att ambitionerna inte slutar då.

Om det är så att vargantalet får begränsas utan att inavelsmålet nåtts eller invandringen från Finland ökat (vilket rovdjursutredaren anser behövs) så bör det klart framgå. För närvarande påstår t ex jag att det är det biologiska taket som gäller, eftersom inaveln inte kommer att nå målet och bruttoinvandringen från Finland knappast öka. Det vore bra för acceptansen om den oro detta skapar kunde skingras genom att det av förvaltningsplanen klart framgår att det räcker med att minimiantalet uppnåtts för att stoppa tillväxten med jakt, andra önskemål behöver inte uppfyllas.

Valpar bör (av biologiska skäl och för bättre acceptans av lokala intressen) tas bort från kullar dit valpar tillförs, helst fler än som tillförs. Förstår inte varför detta inte ens diskuteras.

Citat ”Naturvårdsverket avser att undersöka det bevarandebiologiska behovet och de juridiska förutsättningarna för att underlätta den genetiska förstärkningen genom selektiv, riktad och populationsreglerande jakt. En sådan jakt skulle därmed kunna utgöra en komponent i den genetiska förstärkningen för att åtgärderna ska få en snabbare effekt i populationen. Undersökningen ska omfatta såväl förutsättningarna för att utifrån genetisk status rikta jakten mot särskilda revir, som att reglera stammens storlek för att öka den genetiska förstärkningens effekt.” ”Naturvårdsverket avser att 2012 inleda arbetet med att utveckla former för en mer selektiv licensjakt och att ta fram föreskrifter för länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter varg. Bland annat kommer möjligheten att rikta jakten mot revir med särskilt låg genetiskt status och effekterna av en sådan jakt att undersökas.” 

Det är anmärkningsvärt att Sverige först nu verkar kommit på iden att utvärdera effekten av jakt och tillförsel av vargar under olika förutsättningar inklusive de rådande nu och 2010. De uträkningar som gjorts är inte relevanta, det är tveksamt om naturvårdsverket verkligen tänker göra allmänt relevantare beräkningar, t ex genom att ta hänsyn till att vargstammen nu är större än beräkningarna förutsatt. Det verkar dock av förvaltningsplanen, som naturvårdsverket nu hade för avsikt att ta initiativ till sådana beräkningar, som rimligen borde utförts för några år sedan. Någon borde insett att beslutsfattande normalt skall ha en konsekvens och kostnadsanalys. Detta gäller även den allmänna uppfattningen om riksdagsbeslut. Att genetik kan användas som ett motiv för att minska vargantal och inte ensidigt öka det skulle bidra till en mindre genetikhatisk inställning hos de vargnegativa elementen, vilket i sin tur skulle underlätta genetikförstärkningen och öka acceptansen för den. Beräkningarna måste dock utföras skyndsamt om de skall bli ett beslutsunderlag till 2013 års förvaltningsjakt. Jag får känslan av att möjligheterna att få ett långsiktigt riksdagsbeslut hösten 2012, som möjliggör förvaltningsjakt 2013, medvetet förhalas.

Citat ”Naturvårdsverket och Jordbruksverket kommer under 2013 att upprätta ett femårigt handlingsprogram som bland annat innehåller:…  - Ett kvantitativt mål för minskad inavelsnivå”

För att kunna koppla detta kvantitativa mål till insatta åtgärder borde uppdaterade relevanta räkningar utföras och det skall vara klart 2013, så inte bidrar det till jakt 2013.

Förvaltningsplanen kunde kontinuerligt utvärdera hur acceptansen för de som är närmast vargarna utvecklas med tiden och – om den försämrats sista halvåret, vilket jag tror – varför de åtgärder som vidtagits inte varit effektiva.

Nedan är några synpunkter från mig vad en förvaltningsplan kunde omfatta eller reglera. Naturvårdsverkets sida om förvaltningsplansarbetet är http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-och-vilt/Viltforvaltning/Regeringsuppdrag-om-vilt/Forvaltningsplan-for-varg/ (naturvårdsverket har bytt URL till sina rovdjurssidor URL är uppdaterad även om inte sidans text är det).

Jag har lagt ned mycket arbete på denna vargweb som ger underlag för många aspekter av vargförvaltning http://vargdag.wordpress.com/. Mycket råder det säkert i princip enighet om, men en del finns ingenannanstans och även där de flesta är överens kanske detta ger ytterligare perspektiv. Denna artikel kommer nog kontinuerligt att förbättras och förändras. En del motiv finns här, en del på den här webben och jag länkar till några. Beträffande de flesta tror jag det råder enighet om behovet. Förvaltningsplanen ges nu stor betydelse av EU och regeringen medan betydelsen av den rovdjursutredning som skall komma med sitt betänkande i början av april tonas ned. Även rovdjursutredningen själv verkar anse att svaren om vargens väg till gynnsam bevarandestatus och vad det är skall ges av förvaltningsplanen. Den nya ”vargkommitten” säger sig ha bidragit.

Jag tror inte rovdjursutredningen lyckats formulera ett genomförbart mål eller väg och jag tror att nyckeln för att lösa rovdjursförvaltningens dödläge är att ge vargen gynnsamt bevarandestatus idag och jag tror det ligger i förvaltningsplanen makt att skriva in detta, men jag tror knappast det moraliska modet föreligger.

Förvaltningsplan för varg i Sverige.

#1 Det genomsnittliga släktskapet i den skandinaviska vargens genpool skall årligen beräknas och redovisas i ett uppdaterat diagram som visar utvecklingen över tiden. Skälen förklaras på http://vargdag.wordpress.com/2011/10/23/genomsnittligt-slaktskap-berakningsmetod/:

#2 Den skandinaviska vargstammens utbredning söder om latitud 59 bör årligen redovisas i ett diagram, som visar utvecklingen över åren. Motiv: framryckningen söderut går märkligt och oacceptabelt sakta och måste stimuleras och ges ökad uppmärksamhet och analys de närmaste åren. Vidare motivation: http://vargdag.wordpress.com/2011/11/14/sydgrans-svensk-varg/  Det finns också ett behov att följa spridningen österut, men här är framstegen påtagliga och fordrar inte omedelbar uppmärksamhet. Norrut tas säkert upp av andra. I #13 föreslås länsvis fördelning av vargar vilket är ett verktyg för att följa utvecklingen av den regionala fördelningen på nationell nivå.

#3 Den svenska vargstammens utbredning skall vidgas. Huvudmetoden för detta är utformning av skydds- och licensjakt. Speciell uppmärksamhet skall ges spridning i Götaland.

#4 Det viktigaste och högst prioriterade förvaltningsmålet är att sänka vargstammens inavel som i förvaltningsplanen bör omformuleras till att sänka det genomsnittliga släktskapet. När och om det genomsnittliga släktskapet faller under 0.15, så bör prioriteten för ytterligare sänkningar diskuteras och troligen omprövas.

#5  För att sänka inaveln skall genbidraget från de tre tidigaste  ”grundarna”  successivt  reduceras. Detta borde skrivas in i förvaltningsmålet för de närmaste åren.

#6  Den prioriterade metoden att sänka inaveln är att förvalta generna från naturliga invandrare eller nyinförda vargar väl. Nyinvandrade vargar skall i princip aldrig avlivas och deras reproduktion skall inte försvåras, men flyttning kan ibland vara motiverat.

#7  Jakt skall arrangeras så att avkomma till nyinförda vargar sällan skjuts. Barnbarn behöver generellt inget specifikt individuellt skydd utöver ett skydd för invandrarnas familjer och revir som i första hand är till för att skydda den genetiskt värdefulla vargen, i andra dess partner och först i tredje hand barnbarnen.

#8  Alla ”genetiskt värdefulla” vargar (avkommor till invandrare) är inte lika mycket värda och värdet är inte konstant över tiden. Invandrare får barn och barnbarn och sprider sina gener i stammen. Nya ”fräscha” vargar tillkommer. Därför minskar behovet av skydd och särbehandling över tiden för de nuvarande genetiskt värdefulla vargarna. Det bör göras en omräkning av genetiskt värde varje år. Eftersom vi är ovana vid detta, så kan man inte heller lägga fast i en förvaltningsplanen hur uträkningen skall göras, bara att den skall göras årligen. Detta genetiska värde behövs såväl för skyddsjakter (hur mycket ”extra” skada som måste tolereras) som för licensjakt (vilka revir som skall fredas). Synpunkter och förslag på min web: http://vargdag.wordpress.com/2011/11/24/invandrare-och-deras-avkommors-genetiska-varde/

#9 Statistik skall föras över genetik hos skjutna vargar baserat på DNA analys, och det genetiska värdet hos skjutna vargarna skall årligen sammanställas. Detta är en kontroll på att de genetiskt värdefulla vargarna får ett tillfredställande skydd.

#10 Riktvärdet för den svenska vargstammens storlek till 2019 skall sättas till lägsta möjliga. Regeringen har tagit bort taket men hänvisar till rovdjursutredningen (SOU2010:34). Rovdjursutredningen föreslår i första betänkandet att antalet inte ökar förrän inaveln minskar och i det andra att golvet gäller först från 2024. Jag tillstyrker detta varmt eftersom det är lättare att minska inaveln i en liten vargstam än en stor. Olika poster på min web visar att en liten vargstam ökar den inavelsreducerande effekten av både invandring och införsel.

#11. Huvudskattningen av vargstammens storlek definieras som det skattade antalet vargar 1 april respektive år. Därefter kommer valpningen och det tar lång tid innan man får grepp över den och dödligheten (dödligheten av valpar är stor och osäker i början). 1 april är vargantalet förhållandevis säkert, kanske säkrast. 1 april är minimitalet under årscykeln, dvs det kommer nästan alltid att finnas fler vargindivider än antalet anger, det är den naturligaste utgångspunkt för årscykeln i antal. Jakt och spårning kommer huvudsakligen att ske på vintern före 1 april (egentligen före 1 mars men justeringar kanske görs). Det blir därför ingen förvirring om antalet avser före eller efter eventuell licensjakt. Statusrapporterna under sommaren hösten ligger så nära skattningstidpunkten som möjligt. Motiv: statsmakterna har inte definierat antalet vargar i Sverige, därför bör förvaltningsplanen göra en definition (se http://vargdag.wordpress.com/antal-vargar/)

#12 Praxisen att räkna norsk-svenska vargar som svenska ändras och ersätts av en överenskommen delning. Det ger en felaktig bild av de båda ländernas vargstammar att räkna för högt till Sverige. Detta innebär att vargantalet i Sverige sjunker med kanske 20 vargar och måste justeras bakåt.

#13 Förvaltningsplanen bör se till att årliga fördelningar av antalet vargar på län görs och sprids. Naturvårdsverket gör länsfördelningen och bestämmer viktningen av vargar som rör sig över länsgränserna. En sådan skattning skulle objektivare än tidningsuppgifter, som lätt överdriver vargens roll i länet. Idén med skattningen är att skattningen i län summerar ihop till riksskattningen. Fördelningen behövs för att få nationell överblick om vargförvaltningen regionaliseras. Man får överväga hur man skall beakta och fördela icke stationära vargar, bla för att visa att varg faktiskt förekommer även i län utan föryngringar.

#14 Den naturliga invandringen från Finland skall stimuleras och förbättras. Metoder för detta är diskussioner med Finland om hur invandringen av vargar från Finland till Sverige skall förbättras, gemensamma diskussioner (Finland) med ryska Karelen hur deras vargstatus ser ut och hur migration till Finland samt österut i Ryssland kan förbättras. Beträffande effekterna av migration på inavel se min web:http://vargweb.wordpress.com/2011/11/29/invandring-av-vargar-fran-ost-sanker-inaveln/

#15 Ökad tolerans mot vargetableringar i renbetesområdet när det rör sig om direktinvandrare som envisas med att bosätta sig där och bildat revir med partner, såsom ”Idretiken (se http://vargdag.wordpress.com/2011/10/31/skandinaviens-viktigaste-varg-idrevargen/.

#16 Den genomsnittliga generationstiden baserat på årets nya föräldrapar beräknas årligen. Det är av intresse att studera hur jakt påverkar generationstiden, troligen sjunker den. Hur detta skulle kunna gå till åskådliggörs på http://vargdag.wordpress.com/2011/11/21/generationstid-lagre-an-formodat/

#17 Huvudfrågan om vargantalet i Sverige beror på vetenskapen och för hur varggener diffunderar genom en fragmentiserad, ganska liten östlig icke avgränsad vargpopulation, som genomgår dynamiska snabba förändringar; samt underlaget (beskrivningar) av denna vargpopulation. På kort sikt är fler vargar en nackdel eftersom det försvårar en genetisk förstärkning och permanent utökning av spridningsområdet. Jag föreslår därför att vargförvaltningsplanen uttalar sig i första hand för ingen ökning och i andra att eventuell ökning skall förläggas till andra län än Värmland, Dalarna, Gävleborg, Örebro och Västmanland, som idag är mättade, och i övrigt hänvisar till högre vargantal som en fråga för nästa omgång av förvaltningsplanen.

Allmänna synpunkter:
# De restriktioner och den höjning av debattemparturen som EUs uppmärksamhet angående jaktformerna givit, har föranlett regeringen och be EU om ett ökat nationellt utrymme för vargpolitiken, vilket EU inte beviljat utan istället talat om att tillräcklig flexibilitet finns. Detta gör utformningen av vargpolitik och även förvaltningsplan besvärlig, bla vet man inte vad EU egentligen vill och man vet inte hur EU kommer att reagera. Att vargen inte har gynnsamt bevarandestatus överför makt från Sverige till Bryssel, det har inte gått att lägga ett riksdagsbeslut med över 80% av riksdagen bakom som underlag till ett treårigt vargbeslut pga av EUs oförutsägbarhet. Nu skall det beslutas om villkoren för gynnsam bevarandestatus. Tvärtom vad många tror styrs inte villkoren huvudsakligen av Bryssel, EUs rovdjursriktlinjer ger handlingsfrihet för Sverige att förklara att dagens vargstam uppfyller kraven för gynnsam bevarandestatus, och att göra detta skulle ge Sverige större handlingsfrihet. Rovdjursutredningen skriver in önskemål i still med att inaveln reduceras till 10% som sedan blir ett villkor för gynnsam bevarandestatus som troligen inte kommer att uppnås. Det är naturligtvis bra med höga ambitioner och det finns en drift att få överbetyg. Jag föreslår att den svenska vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus som den är, fast marginalen inte är jättestor. Andra krav och önskemål uttrycks i förvaltningsplanen. Syftet är inte att sänka ambitionsnivån i vargförvaltningen utan att Sverige skall ta en större andel av ansvaret och få större möjligheter att välja den effektivaste vägen mot målet.
# Naturvårdsverket har under hösten 2011 gjort den vargrelaterade information svårtillgängligare eller kanske ibland helt otillgänglig.  Sidor som förut var lätt tillgängliga är nu lösenordskyddade; eller omöjliga att klicka sig fram till; eller har tagits bort. Det finns en sökfunktion på Naturvårdsverkets web, men det är svårt att söka igenom systematiskt och det är svårt att finna menyer att söka från, och även när man hittat något nytt relevant, så är det inte säkert tillgängligt när man ”klickar” länken.  Det blir svårare eller kanske så omöjligt att utvärdera Sveriges vargförvaltning för oberoende observatörer utanför ”etablissemanget” (som jag). Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet och hur jag märkte att Naturvårdsverket försökte hålla information lättillgänglig, nu verkar det inte finnas skäl för beröm längre och steget till klander är inte så långt.
# Det är svårt med myndigheter och organisationer i allmänhet och vargdebatt i synnerhet, de tar i allmänhet inte åt sig av synpunkter, som inte kommer från en auktoriserad källa (jag är ju privatperson). Man upplever att enda chansen är att skriva i t ex tidningar och då måste det vara kort och onyanserat och lite vinklat, detta leder inte till en dialog och det gör debattklimatet mer polariserat. Jag upplever lite ”konstruktiv kritik” och att det är lite för lätt att sälja kvalificerade ideer utan ett intellektuellt kvalificerat motstånd. Jag gör ganska skarpa utsagor om hur den svenska vargpolitiken borde förbättras (även kommentarer om specifika inlägg av kvalificerade namngivna personer, och i andra fall mot förslag/beslut av t ex naturvårdsverket). Vore det ett bra vetenskapligt debattklimat borde det komma mer kommentarer från dessa. I de flesta fall så är det tystnad, annars tack för synpunkterna eller vi är inte intresserade. Det blir mest onyanserat skäll. Fast å andra sidan så tror jag även auktoriserade källor känner ganska mycket frustation i just vargfrågan, och den mesta informationen är fortfarande lättillgänglig även om den från just naturvårdsverket blir sämre.
# Det uttalas ofta att en MKB eller snarare motsvarighet till MKB för varg borde utföras. Förvaltningsplanen kan omfatta den information och analys som ges i en MKB (miljökonsekvensbedömning) som skall föregå en ny verksamhet, dvs. en genomgång av miljökonsekvenserna av introduktion av varg. Varg är ju inte ny för latituderna 59-62, men för huvuddelen av Sverige är det en nyhet med permanent vargnärvaro. Det principiella förfarandet kan vara av värde även för verksamheter man har viss erfarenhet av, speciellt när ämnet är så kontroversiellt och så många olika delvis överdrivna uppfattningar är i svang.
# Det är svårt att förstå utgångspunkterna för förvaltningsplanen eftersom de politiska intentionerna är oklara, konfliktfulla och med säkerhet kommer att modifieras inom ett år. LCIE dokumentet, som hänvisas till i förutsättningarna, kommer från en grupp vars åsikter om den svenska vargförvaltningen inte har respekteras av EU-kommissionen och som ger utrymmer för ett brett spektrum av tolkningar när det skall appliceras på svensk varg. Jag kan inte förstå annat än att förvaltningsplanen blir ett vargpolitiskt instrument.
# Debattklimatet skärptes ytterligare i samband med EUs inblandning; genom regeringens försök att blidka EU; och genom att naturskyddsverket inte är lyhört för statsmakternas intentioner. Tycker det vore bättre att vänta med förvaltningsplan tills överträdelseförfarandet avslutats. Då skulle det bli något mindre turbulent och hetsat debattklimat och förvaltningsplanen kunde göras mer fristående från vad olika intressenter hävdar att EU menar.
# Det blir ännu svårare genom att vargantalet tycks öka bortom politisk kontroll till valpningen våren 2012 och vida överträffa de tidigare satta politiska målen.

Umeå november/december 2011  tillägg april 2012

Kvantifiering av genetiskt värde

Kvantifiering av det genetiska värdet

En varg vandrar in från öster eller en varg tillförs populationen. Stammen behöver ett tillskott av obesläktade vargar och de skall skyddas. De får avkommor som skall skyddas. Deras familjer skall skyddas.  Jag diskuterar detta inför 2012 och 2013 och utifrån invandrarna Idretiken, Kynna- 2 hannen och Galven hannen och deras avkomma. Underlaget blir bättre och mer komplext när nya obesläktade vargar och mer resultat kommer om vad som händer med invandrarna och deras gener. Detta är en början till en diskussion och överväganden. Metodik för överväganden behövs omedelbart vid skyddsjaktsbeslut. Diskussionen och metodikutvecklingen bör fördjupas sommaren 2012. Då har familjeparen till 2011 års föryngringar släktskapsbestämts; antalet reproduktiva avkommor uppdaterats och vuxit och andelen av genetiskt värdefulla vargar ökats, så skillnaderna i deras värde blir viktigare att förstå.

Genetiskt värdefulla vargar är olika värdefulla

Den nya invandraren som etablerat sig och tycks skaffat en partner i norra Dalarna (Idre-tiken alias Kilsbergvargen) är i dagsläget Sveriges i särklass genetiskt värdefullaste varg (se nedan).

För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma om den inte får några barnbarn. Även om en invandrare får avkomma är det tio procent av vargstammens föräldravargar som inte fått barnbarn och sålunda inte bidrar alls till stammens framtida genpool. För säker etablering fordras två avkommor som reproducerat sig, annars finns en påtaglig risk att invandrarnas genlinjer kommer att slockna och att de inte kommer att ge något långsiktigt genetiskt bidrag alls. Även om de ger ett bidrag kommer många av genvarianterna att försvinna snabbt eller så småningom av slumpskäl i ett så litet stickprov som två. Två avkommor per förälder är vad som förväntas i en stabil population utan urval, men de skyddade invandrarna och deras skyddade avkomma förväntas kunna prestera bättre än det och väntevärdet blir högre i en växande population.

De nuvarande nya invandrarna bör i princip aldrig skyddsjagas. Om de inte producerar minst 5 reproduktiva avkommor, så är det en besvikelse med det närmast obegränsade skydd som gäller för dem och deras familjer och det höga skydd deras avkommor skall ha och att de faktiskt fått ganska många valpar. Genomsnittsvärdet för reproduktiva vargar i den skandinaviska vargstammen var historiskt 3.7 (se annan artikel på denna web).  Genomsnittsstorleken av avkommor uttryckt i reproduktiva vargar kan dock förmodas sjunka från 2010 med högre avskjutning. För närvarande är det troligt att både Kynna-2 och Galven kommer att nå över fem och förhoppningsvis ännu högre.

De nya invandrarnas nuvarande status
Utgående från information i Wabakken et al 2011 görs en beskrivning.  Både Galven och Kynna-2 har invandrare som fäder, de ha producerat valpkullar 2008, 2009 och 2o1o, men föryngringar väntas inte 2011.
Galvenavkommor: Det finns en familjegrupp i reviret 2011, men inga spår av alfahona, bara hanen, och föryngring 2011 är osannolik, men det är inte otroligt att hannen senare år kommer att få fler avkommor. Minst 16 valpar födda 2008-2010. En föryngrade sig 2010 (Riala), några har dött, några har blivit registerade i  revirmarkerande par som möjligen kan ge föryngring 2011. Slutsats: En säker reproduktiv avkomma ger inte tillräckigt säker etablering i vargstammen, det är troligt att avkommorna kommer att öka till åtminstone fyra (en per valp) och det kan inte uteslutas det blir fler. Fortfarande klassade som genetiskt värdefulla och skyddsvärda åtminstone till slutet av 2012.

Galvenvargens avkommor (info 201203) Galvenhannen har medverkat till tre föryngringar, 2008, 2009, 2010, det totala antalet valpar är totalt högst 16. Valparna kallas för F1:or. F1:or identifierade med dna: 14 (7 hanar, 7 tikar) varav: döda: 6, troligen döda: 1, i livet: 7 i par: 6 och fått egna valpar: 3 Källa: Olof Liberg, Grimsö forskningsstation

Avkommornas förflyttningar Vad har hänt med några av Galvenvargens avkommor?: 1. Tik som bildat par i Riala och fått två valpkullar. 2. Utvandrat till Norge och bildat par där. 3. Ensam hane i Homnareviret. 4. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2009. 5. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2010. 6. Bildat par i Kynnefjäll, fått valpar. 7. Bildat par i Gillskog, fått valpar. 8. Vandrade till Norrbotten, flyttades, vandrade tillbaka och sköts. 9. Hane som sköts på Vikbolandet. Källa: Olof Liberg

Kynna-2 avkommor: Det finns inte spår av den invandrade hanen sedan tidigt 2011 eller föryngring 2011. Minst 24 valpar födda 2008-2010. Några har dött, fyra har registrerats i revirmarkerande par och två har reproducerat sig 2010 (Skugghöjden och Gåsborn). Slutsats: verkar etablerat sig i vargstammen och det förefaller troligt att det kommer att bli mer än sex reproduktiva avkommor. Fortfarande klassad som genetiskt värdefull och skyddsvärd till slutet av 2012, men i något lägre grad än Galvenavkommor eftersom valpproduktionen varit större och fler av dem gått i reproduktion.
Jakt på avkommor till invandrarvargar. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen av invandrarvargarna eller deras avkommor eller någon medlem av invandrarnas familjer. Detta visar mycket klart att det går att rikta jakt så att genetiskt värdefulla vargar får ett mycket effektivt skydd. Dock har några genetiskt värdefulla vargar fällts genom skyddsjakt. Detta var inte misstag, utan olägenheterna bedömdes så stora att de sköts trots att de var genetiskt värdefulla och hade inavelskoefficienten 0. Detta diskuteras i annan artikel på denna web. Jag tycker att det är rimligt att det förekommer att invandraravkommor skyddsjagas men att det måste bygga på en analys av deras genetiska värde relaterat till olägenheterna, och något försök att analysera genetiskt värde har jag aldrig sett i någon dokumentation från naturvårdsverket eller i de motiv för skyddsjakt som finns tillgängliga. Ett skäl till denna sida är att det är en början till sådana analyser.
De nya invandrarnas är raska på att få barnbarn! Galven och Kynna-2 invandrarhanarna har initialt lyckats ganska bra efter invandring 2007, första reproduktion 2008, och 2010 har de nu barnbarn i tre revir. År 2008 började 16 familjer reproduktion. År 2010 hade 10 dessa 16 par inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt för de 16 en halv reproduktiv avkomma per par. De två invandrarna hade fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än genomsnittet när det gäller att sätta barnbarn till världen och gjort en mycket lovande start på den reproduktiva karriären som antyder en reproduktiv överlägsenhet för invandrare (vilket inte vore förvånande, men som nog ännu inte skall diskonteras i huvudprognoserna än)!
Föreslagen prognos  När man fått klart för sig den reproduktiva framgången av avkommorna från Galven och Kynna-2 2011, förmodligen sommaren 2012, initieras nya beräkningar och överväganden görs om genetiska värden och deras beräkning och användning. Blir det aktuellt med jakt innan dess kan man redan nu förfara enligt följande: Först kompletterar man listan över reproduktivt framgångsrika avkommor (Tre 2010). Totala antalet avkommor från invandrarna t o m 2011 vet man redan eftersom det inte blir ny föryngring i invandrarrevir 2011. Dra av kända döda eller reproducerande. Det kan göras en skattning hur många saknade som lever. Sedan kan man utgående från levande avkommor och om de satt upp ett revir och fått en partner göra en prognos på hur många reproduktiva avkommor invandrarna kommer att få - givet avkommorna inte har någon fördel (vilket de troligen har, så de skattningar som görs den närmaste tiden är nog underskattningar). Hamnar man på prognoser på sju eller däröver reproduktiva avkommor utan att förmoda osäkra ”extra bonus” för invandrarbarn varav tre etablerade bevisade reproduktiva revir, kan nog avkommor och deras familjer avföras från vargar som behöver ett speciellt skydd som genetiskt värdefulla vargar i situationer, om antalet skyddade genetiska vargar annars blir ohanterligt stort (större än kanske en tredjedel av reviren). Detta innebär inte att de inte har ett mervärde utan bara att det är så begränsat, så det är för jobbigt att beakta det, och det skall inte innebära ett sämre skydd än ”vanliga vargar”.  Det innebär inte heller att skyddsjakt skall vara omöjligt på vargar som är värdefulla, bara att kraven på olägenhet (eller andra åtgärder än skyddsjakt) skall vara väsentligt högre än för ”vanliga” vargar. Invandrarna själva (Galvenhanen och Idratiken för Sveriges del) bör dock normalt skyddas livet ut. Gissningsvis resulterar ett sådant här resonemang i  ca 10 skyddade föräldrapar 2013 av totalt cirka 30. Diskussionen under senare delen av 2012 bör dock göras mer sofistikerade än denna.

DNA-test av skyddsjakthotade icke stationära vargar.
Jag anser inte man i dagsläget behöver DNA testa icke stationära vargar före skyddsjakt, om man inte misstänker de är direktinvandrare. Värdet att veta motiverar inte längre det administrativa besväret för Kynna-2 och Galven, som har både barnbarn och barn som kan få barnbarn. Många avkommor känner man till eftersom de har sändarhalsband. Den sk östgötavargen var det alltså enligt min mening korrekt att inte DNA analysera före skyddsjakt. Detta innebär inte att det är korrekt att inte ta tillräckligt hänsyn till att det rör sig om en invandraravkomma om det är känt. 

Genomslaget av invandrarnas gener kanske blivit mycket bättre än förväntat!
Att invandraravkommor är överrepresenterade i skyddsjaktsansökningar kanske visar att invandrarna lyckats mycket bra att sprida sina gener. Deras valpar kanske är ovanligt vitala och energiska (en effekt av ”heterosis”). De kanske har större överlevnadskraft än andra vargar. Och orkar med längre vandringar så att de har större förmåga att geografiskt sprida populationen. Och de har faktiskt framgångsrikt skyddats under två licensjakter. Om man tittar på en annan artikel på denna blogg om släktskapsförhållanden så är de bättre representerade i reproduktiva vargar fram till 2010 än andra jämförliga reproduktiva vargar. Detta är kanske (troligen) en del i en god nyhet för den skandinaviska vargstammen, invandrarnas är effektivare att sprida sina gener än vad som förmodats, och därför behövs det färre invandrare än förmodat för att reducera inaveln och upprätthålla den genetiska kontakten med Finland! Är det så kanske de också klarar av lite mer skyddsjakt om samhället accepterar en något lägre minskningstakt på inaveln av naturlig invandring!

Nya invandrare
Ju fler ”nya” vargar som fått sina gener införda i stammen ju mindre värda blir varje ytterligare. Värdeminskningen blir större ju fler som tillförts nyligen, säg inom ett decennium tidigare. Värdet blir lägre ju lägre den genomsnittliga släktskapen i stammen är. Värdet blir lägre om den tillförda vargen är släkt med de som redan finns i stammen.  Värdet av en ny invandrare eller tillförd varg förädlas. Om den dör innan den får avkomma är den förstås värdelös. Innan den fått avkomma är den värdefullare ju närmare att få avkomma den ligger. Den skall bli könsmogen, den skall hälsodeklareras, den skall ingå i ett revir i ett accepterat område. Den skall få en partner.  Idretiken är nu den i särklass genetiskt värdefullaste vargen i Skandinavien, hon har genomgått alla test och har så att säga fått medborgarskap beviljat. Hon har satt upp revir och skaffat en make. Det är mycket goda chanser för tillökning i familjen våren 2012. Det vore mycket bra om hon fick avkomma 2012 bl a politiskt, eftersom man då kan hävda att invandringen från Finland den sista varggenerationen varit så hög att alla problem är lösta (om den fortsätter på det viset). Invandrarens värde beror på hur många ytterligare valpar som kan förväntas. Den invandrade Galven-hanen verkar leva, men inte ha en partner längre vilket gör chansen för ytterligare avkomma låg och minskar vargens värde, men 10% av alla vargar skaffar en ny partner när den första försvinner så hoppet om fler valpar är inte släkt så det är fortfarande motiverat med skydd. Det minskar också värdet om invandraren fått många valpar, säg 25. Dock bör tills vidare direktinvandrare i princip inte avlivas.

Behövs en övre gräns för hur reproduktivt framgångsrik en införd varg får vara?
De närmaste åren bör invandrare åtnjuta högt skydd och frågan om skyddet bör upphöra när de åldras är inte aktuell. Frågan uppkommer om det finns någon gräns och om invandrare skall betraktas som genetiskt värdefulla för evigt. Kan det hända att en tillförd varg får för stort genetiskt inflytande? Ja, teoretiskt sett finns det risk för detta! Två exempel: (1) Den svenska vargstammen grundades av två invandrare 1983, 1991 kom det in en tredje. Inaveln sjönk väsentligt, men var år 2000 en bit över 1990 års nivå, det verkar bidra att alla nya föräldrapar efter 1993 var barn eller barnbarn till den nya invandraren,  (2) På ön Isle Royale grundlades en vargstam av ett föräldrapar i slutet av 40-talet, en ny varg invandrade 1997. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna i stammen kommer från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Inaveln verkar åter mycket hög. Dagens skandinaviska vargstam är dock mycket större och risken för ett sådant genomslag försumbart. Men den svenska vargstammen har ett föräldrapar, som bildades år 2000 14 avkommor som givit reproduktion. Detta innebär att en väsentlig del av dagens vargstam bär gener som passerat detta föräldrapar (och dess föräldrar), och detta bidrar något till dagens höga inavel.

Det här resonemanget bör fräschas upp senast 2014, det är inte bra eller helt korrekt, men ännu inte aktuellt, så det är inte viktigt att göra det perfekt. Det är inte önskvärt att en ny varg idag bidrar med mer än knappt en tredjedel av vargstammens gener. Bidraget till inaveln från överrepresentationen skulle då bli F= 0.33*0.33*0.5=0.05. Om de andra två tredjedelarna bidrar med lika mycket relativt, dvs som om det var två obesläktade föräldrar dvs. ungefär dagens situation när vargarna är lika besläktade som halvsyskon, så hamnar man på F=0.15, lägre än så lär vi inte komma innan nya införda vargar börjat reproducera sig, och då är det dags för ny diskussion men en lägre ”högsta andel”. Det blir så småningom aktuellt att reducera reproduktivt framgångsrika äldre invandrares gener, men detta är ingen nackdel jämfört med att reducera bidraget från de ursprungliga invandrarna. 14 reproducerande vargar i en stam i fri tillväxt av säg 30 reproduktiva vargar är hälften och de bär hälften av invandrarbidraget. Dock är det troligen så att icke inavelsbelastade har en fördel härutöver, och med hänsyn till det så är det inte omöjligt det kan nå, men inte passera en tredjedel. Så stora bidrag som 14 inträffar bara i fem procent av familjerna. Slutsatsen av denna diskussion är att risken att någon av invandrarhanarna till Kynna-2 eller Galven (eller deras ”liftande” partners som ju kan få samma höga representation som den fräscha vargen vilket underskattats lite i detta resonemang) skulle dominera vargstammen ”för mycket” är försumbart liten och inte behöver diskuteras igen de närmaste åren.

Färgkodade halsband
Genetiskt värdefulla vargar får ofta sändarhalsband. Dessa borde ha ett färgmönster så vargen och vargens genetiska värde kan identifieras. Det kan bli ett hjälpmedel i licensjakten för att minska risken för fällning av genetiskt värdefull varg och även ett hjälpmedel i andra moment i vargförvaltningen.

Naturvårdsverkets utredning
Naturvårdsverket har våren 2011 tagit ställning till några av de frågor som behandlas ovan för den närmaste tiden. Jag hade inte läst detta dokument före analysen ovan. Mycket håller jag med om och analysen ovan kan ses som en precisering som kan användas för att ”rangordna” och ”väga”. Jag motsätter mig dock det rimliga i någon regel eller ens förmodande att F1-or skall tillåtas för licensjakt efter två år eller kanske bara ett år, detta bör inte bli vanligt inom överskådlig framtid. Det sänker inaveln ytterligare att ha dem kvar längre tid, jag instämmer principiellt med ”Stockholmsforskarnas” synpunkt därvidlag att inaveln reduceras så länge ”invandrargenerna” inte når andelar i populationen som ligger i närheten av bidragen från ”grundarna”. Inavelsreduktionen måste ges större vikt än ”förutsägbarheten”, inavelsminskning är faktiskt ett prioriterat mål. Andra överväganden som jag listar ovan måste beaktas och vägas. Jag tror dock inte det får så stor omedelbar praktisk betydelse. De reproduktiva F1-orna från Galven och Kynna-2 verkar bli många samtidigt som F1-or från nya invandrare inte är aktuella, och det blir ingen licensjakt 2012, och det verkar inte orimlig kompromiss med inavelsminskningen för de få revir det kan röra sig om 2013 att man endast skall undanta 10 revir från licensjakten 2013 under förutsättning att dessa verkligen är bland de säg 12 genetiskt värdefullaste. Jag erindrar om att överväganden mellan revir knappast påverkar länets ”tilldelning” eller antalet vargar i riket och att revir är stora (10 kvadratmil) så att det ändå blir jakt över stora sammanhängande områden. Licensjakt på en invandrare tycker jag skall anses otänkbart 2012-2013. Skyddsjakt på F1 vargar kan i undantagsfall tolereras, men ett villkor måste vara att det faktum att den är genetiskt värdefull noteras och ges hög vikt, och att det förs ett nyanserat resonemang om detta i motiveringen. Erfarenheten hittills av naturvårdsverkets agerande är inte uppmuntrande i det avseendet.

Laikre, Ryman m fl (2011) har beräknat det genetiska bidraget av de tre ursprungliga founders till respektive 35, 35 och 28 procent, således ganska jämn fördelning av de tre olika källorna till ”gammal inavel”. De ”nya” invandrargenerna bidrar (som förväntat) bara med några procent av genmassan. En målsättning att sträva efter är att varje founder skall bidra med lika mycket av generna, det är visserligen helt orealistiskt att detta skall gå att nå för de första ”nya” invandrarna, men det illustrerar det önskvärda i att gynna de ”nya” genernas spridning på de gamlas bekostnad och att låta detta gynnande pågå längre än några år.

En uppseendeväckande och förvånande iakttagelse är att inavelsgrad och släktskap hos de skjutna vargarna verkar lägre än de som var tillgängliga för jakt (dvs inom kategorin ”inavlade”). Eftersom inaveln inte kan kategoriseras för individer understryker detta vikten att verkligen inte skjuta vargar från revir med låg inavel och släktskap. Observationen är så oväntad att kausaliteten måste ifrågasättas. För signifikanstesten har antagits att 195 ”jaktbara” vargar är oberoende observationer. Det är de inte eftersom de kommer från en väsentligt lägre antal grupper med samma inavelskoefficient (helsyskonskaror) och fördelningen av jakten på reviren samt den arealla fördelning av revir med olika inavel säkert inte kan betraktas som helt slumpmässig. Den statistiska signifikansen för observationens kausalitet är alltså lägre än man får ett intryck av. Inte desto mindre är det intressant nog för att vara ett motiv testa även på jakten 2011 och på vid skyddsjakt fällda vargar också. Det långsiktigt betydelsefulla för stammens framtida inavel är genomsnittligt släktskap och inte nuvarande inavel, och i detta viktigare avseende fann undersökningen (som förväntat) ingen effekt av jaktens ”urval” ”inom” den inavlade delpopulationen, det finns såledeles ingen anledning att tro att iakttagelsen motsäger att licensjakten sänker den framtida inaveln i vargpopulationen. Effekten på inaveln är inte dramatisk, dock blev effekten så stor att licensjakten inte föreföll minska inaveln totalt sett, fast igen betonar jag att undersökningen inte stödjer att detta skall tolkas som att licensjakten inte skulle minska släktskapen och därmed inaveln i kommande generationer.

Vid skyddsjakt har jag noterat att de genetiskt värdefulla vargarna verkar överrepresenterade och finns det ett kausalt samband skulle det kunna vara detsamma som för licenjakten: De icke inavlade är mer framåt och aktiva och kan därför oftare bli föremål för jakt. Detta skulle i sin tur kunna vara ett argument för en omvänd målsättning mot den nuvarande: att behålla vargens inavelsnivå för att reducera olägenheterna.

Vad är tillräckligt hänsyn till genetiskt värde?
Det bör andra än jag uttala sig om, men eftersom ”samhällskostnaden” för varg troligen är i storleksordning uppemot 300 kkr per varg, så bör förutsedda skadekostnader i den storleksordningen eller i vissa fall högre vara acceptabla för en genetiskt värdefull invandraravkomma. Skade-ersättningen är 2500 kronor per dödat får, men det är en del ”kringkostnader” också. Storleksordningen 50 dödade får per år som prognos om vargen skulle få leva skulle alltså kunna ge en idé om var toleransnivån skulle kunna ligga för en kringströvande invandraravkomma. Är det en invandrarhona som bildat revir bör toleransnivån kunna ligga högre. Ett argument är också att samhället är villigt att betala många hundratusen för skyddsjakt på en enstaka varg (samhällskostnaden kan mycket väl närma sig en miljon, eftersom mycket av jakttiden är ideellt obetalt arbete). Då borde samhället rimligen vara villigt att betala kostnader i samma storleksordning för att låta en viktig varg leva.

Statsmakternas intentioner: inte fler vargar!

När jag skrev den här artikeln trodde jag att politiker, politiska organ och en del myndigheter egentligen inte ville ha fler vargar och regeringen lät i mitten av augusti 2011 som de skulle hålla vargens tillväxt under kontroll och lovade licensjakt 2013, men eftersom den inofficiella ”planen” nu tycks inrikta sig på exponentiell tillväxt 20% årligen tills det naturliga taket nås med möjligt undantag för den norra landshalvan, och den minister som ”lovade” mest avgick kort därefter, så vet jag inte vad jag skall tro längre. Det är ju inte helt uppenbart vad som är EUs politik som regeringen helt passivt rättar sig efter eller om regeringen faktiskt har ett visst litet handlingsutrymme som självständigt används till att stödja politiken för att förbättra relationerna till två partier och den ideella milövården. Posten får stå kvar en tid, den kanske ändå inte är helt irrelevant, och det blir väl först i höst nån gång när man verkligen förstår var det politiska etablissemanget står. 

Först betonar jag att statsmakterna givetvis bestämmer över sina politiska intentioner och att vad som står här är kortsiktigt och gäller min tolkning av de nuvarande politiska intentionerna, vilka naturligtvis kommer att ändras ganska snart. Den som har en underbyggd annan uppfattning om de politiska intentionerna kan ju meddela dem i en kommentar till denna artikel eller på ett klarare sätt en diverse oklar mummel.

Myndigheter skall rätta sig efter statsmakternas intentioner, här försöker jag tolka dessa, skulle jag inse att andra tolkningar är motiverade ändrar jag på detta. När intentioner står klart, entydigt och inte motstridigt i första hand i riksdagsbeslut och i andra regeringsbeslut, är det enkelt att tolka. Skall statsmakternas mening tolkas kan man också se på ”förarbeten” såsom uttalanden från riksdagsutskott och propositioner. Men för det vargantal vi skall inrikta oss på i Sverige under 2012 och säg fram till april 2013 eller till 2020 är det inte lätt att få eller tolka statsmakternas nuvarande intentioner. Det senaste uttalandet är från regeringen 17 Augusti som säger att det inte gäller något tak (hittills 210) men lämnar i övrigt stammens storlek som en öppen fråga, dvs inga nya intentioner. Regeringen motiverar taket 210 kan tas bort eftersom diskussionen om en långsiktig storlek på vargstammen har initierats i rovdjursutredningens delbetänkande (SOU 2011:37). Men meningen måste väl ändå ha varit att etappmålet fanns kvar tills riksdagen gjort en ny bedömning. SOU 2011:37 skriver om proposition Prop. 2008/09:210 som beslutades av riksdagen Bet. 2009/10:MJU8, rskr. 2009/10:7 : ”Dessa målnivåer för ….varg angavs gälla under tiden för den nuvarande Rovdjursutredningens genomförande”. Vad rovdjursutredningen lämnat är bara ett delbetänkande, utredningen skall slutredovisas 120401 sedan skall denna utredning nötas tills riksdagen kan göra en ny bedömning. Någon gång hösten 2012.

I rovdjursutredningens delbetänkande står: ”Det avgörande skälet till att vargen inte har en gynnsam bevarandestatus är den mycket höga inavelsgraden” … ”Detta behöver åtgärdas i ett första steg”… ”I ett andra steg, när inavelsgraden har sänkts, bör det skandinaviska vargbeståndet öka i storlek”… Jag anser det kommer att ta till (minst) 2020 innan inavelsgraden har sänkts enligt rovdjursutredningens intentioner (från F=0.3 till F=0.1). Egentligen tror jag det kommer att ta till 2020 innan man sänkt både inavel, genomsnittligt släktskap och målsättning tillräckligt för att inte längre prioritera inavelssänkning. Detta är naturligtvis min uppfattning, men så länge inget ”statsmakterna” uttalat eller bestämt något annat så förefaller det den troligaste utvecklingen. Jag kommer att ändra eller ta bort denna post om statsmakterna på något sätt klart uttrycker intentioner som inte är förenligt med vad jag skriver, eller jag på annat sätt finner det troligt att intentionerna verkligen är högre för vargstammens storlek något år framåt.

Regeringens ändringar 17 augusti syftade till att hindra EU-kommissionen att inledda en formell juridisk process mot Sverige i EU-domstolen, inte att den politiska intentionen med minst 20 föryngringar och cirka 200 vargar skulle bort omedelbart, bara att den politiska diskussionen nu har initierats. Att ta bort taket 210 vore motiverat även om EU processen inte hade funnits. Risken att man överskrider 210 vargar med en politisk intention på 200 och minst 20 föryngringar är oacceptabelt stor, det är för lång tid mellan åtgärder (som licensjakt) och att effekterna kan bedömmas. Dessutom har taket 210 ändå inte upprätthållits. Hellre än att starta en politiskt infekterad process mot de ansvariga som eventuellt kan utpekas för övertrampet (några naturvårdsverkschefer förmodligen, men ansvaret skulle ju t ex kunna ligga hos tjuvjägarna, som inte lyckats så väl i sitt uppsåt som man räknat med). Det verkar politiskt rimligt att dra ett streck över vad som varit och börja på ny kula med liknande intentioner. Regeringens ändringar kan inte tolkas som väsentligt ändrade politiska intentioner. Riksdagen har möjlighet att karlägga de nya politiskt intentionerna med anledning av regerings förändrade hållning 17 augusti i samband med behandlingen av till riksdagen inlämnade vargmotioner. Är det klart att den politiska intentionen är att vargstammen april 2010 avses att överskridas före april 2012 (dvs alldeles före valpningen), bör detta framgå vid denna riksdagsbehandling. Annars kan de som skall ta hänsyn till politiska intentioner för beslut utgå från att den politiska intentionen inte är att vargstammen skall öka tidigare än de beslut som behöver fattas, som påverkar antalet föryngringar och reproduktiva vargar 2012. Det framgår ganska klart av föredragningen vid presskonferensen att den dödliga kontrollen av vargantalet skall fortgå för att begränsa stammen. I första hand genom att skadan vid vilken skyddsjakt kan tillgripas formuleras så att skyddsjakten ökas.

Målnivåerna fastställdes 2009 av riksdagen som etappmål: minst 20 föryngringar per år av varg samtidigt som antalet individer inte ska överstiga 210. När etappmålet är nått skall en förnyad bedömning göras. 5% av träffarna på Goggle tolkar intentionerna som minst 20 föryngringar, resten (inklusive sittande rovdjursutredningen) bara 20 föryngringar, men det är en försiktigare tolkning med minst, så jag utgör från den.  Den förnyade bedömningen är på gång, men inte verkställd. Regeringen meddelade den 17 augusti EU-kommissionen ”Begränsningen till ett givet tak för den svenska vargstammen gäller inte längre.” Att ta bort ett tak innebär inte att vargstammen inte får hamna under det gamla taket. Men etappmålet 20 föryngringar kvarstår nog som en politisk intention. Inget om ett nytt etappmål för antalet föryngringar står i 2011:37. Ett etappmål kan överskridas, men är det ett etappmål följt av en utredning för nytt beslut måste det tolkas som att man inte skall hamna avsevärt över etappmålet innan ett nytt politiskt beslut om detta fattas, vilket inte skett. Beträffande antalet föryngringar finns inte ens ett politiskt sanktionerat förslag för att initiera en diskussion. Antalet föryngringar i Sverige var (enligt nuvarande definition) 26 st år 2010 (enligt rovdjursutredningen) och intentionerna är enligt min mening att det inte skall vara fler och gärna något färre.

Detta verkar dock länsstyrelserna och naturvårdsverket inte förstå, det verkar inte som nivån för att acceptera skyddsjakt sänkts! Det pågår nog en diskussion på naturvårdsverket, men det verkar inte läcka uppgifter om hur tongångarna går.

Strider intentionerna mot EU? Knappast, vargens bevarandestatus är på uppgång (se andra poster här). Regeringen har meddelat sin intention att återuppta licensjakten 2013, så det döljs inte för EU att regeringen tror på statsmakternas politik i det avseendet. Regeringen försäkrar EU att de kommer att följa EU. Taket 210 är de facto borttaget och kommer att så förbli, detta är bara en formell bekräftelse. Jag tror att egentligen tänker statsmakterna - om de nu tänker - höja vargantantalet lite grand så småningom men inte nämnvärt de närmaste åren, det är jag och ingen annan som tolkar rovdjursförädlingens förslag som ingen ökning före 2020. Även om statsmakterna ändrar intentionerna så snabbt detta låter sig göra, så måste vargförvaltningen läggas upp med så god framförhållning att det inte antar högre vargstamsintentioner före slutet av mars 2012, dvs den vinterstam som kan reproducera sig skall inte ligga mycket över vad som behövs för 20 föryngringar. Intentionen måste vara att vargstammen är ungefär 200 med minst 20 - men inte många fler - föryngringar till dess. Detta måste genomsyra beslut av naturvårdverk och länsstyrelser de närmaste månaderna.

Regeringens agerande beskrevs i pressen i samband med presskonferensen 17 augusti och det ger väl en riktig bild utöver att man överdriver aspekten att regeringen ”lurar” EU och för kommissionen bakom ljuset. Dels (1) tror jag knappast det är möjligt, EU är nog inte dummare än att de skaffar sig ett eget begrepp om vad som sägs på en presskonferens med anledning av en respons till EU, och vet även utan det skvaller om svenska regeringens onda uppsåt, som förekommer på den ansvariga EU kommissionärens Facebooksida, förmodligen från beskäftiga vargentusiaster. Dels (2) tvivlar jag någon ansvarig regeringsföreträdare eftersträvar en direkt oärlig dialog, Sverige är inte så korrupt, och det skulle slå igen på mycket annat att vara direkt oärlig. Ett visst inslag av att lägga tonvikten vid olika aspekter inför olika fora accepteras nog av alla politiskt bevandrade. Skall man gissa på intrigspel (korrekt handlat enligt min uppfattning om det förekommit) skulle det kunna vara att vid det socialiseringsmöte som ägde rum mellan Sverige och EU-kommissionen (12-14 juli), regeringens handlande framstod som den taktiskt bästa vägen. Om detta är riktigt borde nyheten snart komma att EU lagt ned ärendet. Annars tycker jag det verkar svek både av regeringen och av EU. Om EU säger att de går till domstol om Sverige inte ändrar sin vargpolitik och sedan gör det trots att Sverige ändrat på politiken är det inte bra. Sverige ändrar faktiskt på ett politiskt mycket kännbart sett dels eftersom regeringen agerar mot riksdagens beslut och dels eftersom regeringen ådrar sig kritik och vargförvaltningen blir ännu kontroversiellare och svårhanterligare än förut. Den ansvariga ministern rensades ut ur regeringen strax efter beslutet!

Jag fick i slutet av oktober 2011 frågan varför har vi idag (början av vintern 2011) dubbelt så många vargar som de politiska intentionerna om de politiska intentionerna kvarstår. Jag svarar
* Det beror mycket på hur man räknar (se tidigare post) och det sätt att räkna enligt vilket vargantalet faktiskt skulle överenstämma med de politiska intentionerna efter vargjakten 2011 gör en något tveksam tolkning av vad de politiska intentionerna menar med antal.
* Vargantalet vid ingången av vintern 2011 (1 oktober) har inget med ändrad politik i mitten av augusti att göra, utan är en produkt av den 2009 av riksdagen beslutade vargpolitiken.
* Det är svårt och ovant att göra prognoser inför licens- och ”modern” skyddsjakt. Det är inte oväntat om prognoser och utfall blir annorlunda.
* Det har funnits en vilja att vara försiktig att inte komma för lågt, vilket bidragit till att vargantalet idag blivit högre än beräknat.
* Politiska intentioner innebär inte att det behöver bli som avsett. Oväntade faktorer kan bidra. Tjänstemän kanske inte är tillräckligt lyhörda. Politikerna engagerar sig inte tillräckligt för att de politiska intentionerna skall följas eller motarbetar varandra.
* Vargförvaltning måste vara adaptiv och kunna anpassa sig till nya fakta. Om vargjakt 2011 inte varit tillräckligt för att få ned antalet vargar enligt de politiska intentionerna måste alla samarbeta (både tjänstemän och politiker) och dra åt samma håll för att kompensera detta med en mer omfattande vargjakt 2012 och vad som är kvar av 2011. Med vargjakt menar jag något som kan kallas skyddsjakt.
* Olof Liberg skattar att vi nu i Sverige i slutet av förra vintern hade 250 vargar som valpade och skapade dagens vargantal, detta är alltså resultatet av en vargpolikti

Naturvårdsverket versus statsmakternas mål
Inför licensjakten 2011 skriver Naturvårdsverket. ”Vi har satt tilldelningen för att klara målet att stabilisera vargstammen på 210 vargar och 20 föryngringar. Vi har bedömt att tillväxttakten är cirka 13 procent, vilket är den lägsta bedömningen av tillväxten som forskarna ger. Då landar vi på 20 vargar och har kvar utrymme att besluta om skyddsjakt på varg. Den försiktigheten är nödvändig för att inte beskatta stammen mer än vad som krävs för att nå riksdagens mål.” Jag tycker att Naturvårdsverket har feltolkat riksdagens mål som var högst 210 vargar. Stabilisera på 210 innebär ett väsentigt högre vargantal. Jag tycker således att Naturvårdsverkets feltolkning av statsmakterna intentioner är orsak till att det idag finns kanske 10 vargar fler än om Naturvårdsverket bara gjort en mindre uppenbar övertolkning av statsmakternas intentioner. Men antalet vargar på våren 2011 före valpningen skattas till 250. Det är 40 mer än riksdagens maxnivå. De 30 som jag inte anser skapades av naturvårdsverkets vantolkning av regeringens instruktioner orsakades dels av oväntat god reproduktion (kanske 18) och dels en något överdriven försiktighet som ändå kan tolereras som acceptabel i skenet av det överhängande hotet från EU (kanske 12 och det hade kanske varit 6 mindre utan EU).

Generationstid kortare än förmodat!

Generationstid för varg

Generationstiden för varg har vanligen schablonmässigt satts till fem år. Beräkningar tyder på att generationstiden i den skandinaviska vargstammen är något lägre än vad som hittills, cirka 4.5 år istället för 5! Fem år är bra nog för att använda i uppslagsverk, läroböcker och liknande. Mer exakta överväganden och prognoser rörande t ex inavelns utveckling och effekten av tillförda vargar kan vara betjänta av nogggrannare skattningar för den aktuella stammen.  Att generationstiden är kort är dåliga nyheter för vargens inavel. Denna ökar snabbare pga genetisk drift i den begränsade vargpopulationen än man tidigare antagit och invandringen från Finland måste vara större för att sänka inaveln. Skillnaden är dock marginell.

Generationstiden är viktig information vid beräkningar av storleken av inavelsändringar över tiden. En längre generationstid gör att inaveln stiger långsammare pga genetisk drift och att en viss migration per år hinner få större genomslag på en generation. Små populationer förlorar genetisk variation och ökar inavel vid generationsskiften. Å andra sidan minskar inaveln genom migration. Dessa två mekanismer för ändring av inavelskoefficient (egentligen genomsnittligt släktskap) är additiva. De överslagsberäkningar som utförs utgår vanligen från diskreta generationer med generationstiden schablonmässigt satt till fem år. Man utgår från observerad invandring per år och får istället per generation genom att multiplicera den med fem.

Data som presenteras i Figur 1 i Åkesson 2011 ger underlag för en skattning av generationstiden. Figuren ger nästan 200 tidsavstånd mellan att ett föräldrapar får sina första valpar tills de reproduktiva barnen  (söner och döttrar) får sina första valpar. Detta måste kunna betraktas som generationslängd, tiden mellan två generationer. Jag sammmanställde data i ett EXCELark årsvis ordnade efter föräldrapars första valpkull med identifikation; tid sedan morföräldrarna fick första valpar; tid sedan farföräldrarna fick sina första valpar. Det blev knappt 200 värden, ett litet antal fall uteslöts som okända eller tveksamma. Följande fördelning på tidsrymder erhölls:

Kön/ Ålder vid första kull	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11
hona	0	16	25	15	10	11	12	3	4	4	0
hane	1	20	22	15	13	10	4	3	3	1	2

Ingen observation var större än 11 år. Detta är inte skattningar av vargars livslängd eller ålder vid första kull utan skattningar av ”generationstid” från föräldrars första kull till en avkommas första kull, och det är inte lätt att tolka vad tabellen egentligen säger om spridningen av generationstider mer än att den är avsevärd. Genomsnittsvärden visas i tabellen nedan, det är skattningar av generationstiden för skandinavisk varg.

Föräldrars första kull	83-10	83-09	2010
hona	4.67	4.71	4.44
hane	4.29	4.47	3.38

Material från alla föräldrapar visas i andra kolumnen, det är huvudresultatet. Generationstiden är 4.48 år i genomsnitt. Något längre för honor och något kortare för hanar. I tredje och fjärde kolumnen har materialet delats upp på vargpar som fick sin första avkomma 2010 och de som fick den tidigare. Generationstiden är ungefär 10% lägre än schablonvärdet 5 och materialet förefaller tillräckligt stort för att kunna säga att generationstiden för Skandinavisk varg är något kortare än vad som tidigare antagits. Jag noterar också att i en varguppsats av Aspi m fl 2006 om Finlands vargar antas generationstider på 3 och 4 år; och för en uppsats om en ny invandrare till Isle Royle nämns en genomsnittlig generationstid på 4.2 år, vilket antyder att utländska vargforskare använder värden under fem år. Generationstiden är kortare på hansidan. Men det förefaller inte säkert att materialet är tillräckligt stort för att dra slutsatsen att det är en verklig effekt och inte en slumpmässig. 

Det förväntas att licensjakten 2010 sänker generationslängden eftersom dödligheten nästan fördubblades. Detta bör slå på såväl medellivslängd som generationstid. Den observerade effekten på generationstiden på hansidan ter sig förvånansvärt stor. Nästa år, när stamträd för 2011 års föryngringar föreligger, kan en säkrare slutsats om jaktens kvantitativa betydelse göras. Jag skall försöka att den närmaste tiden inte ta initiativ till spekulationer mer precist genom vilka mekanismer jakten påverkar generationstiden och hur dessa möjligen skulle kunna påverkas. Men att ett jaktuttag som det gjordes vid licensjakterna 2010 och 2011 faktiskt sänker generationstiden tycker jag man kan utgå från.

Det mest naturliga sättet att skatta generationstiden är genomsnittsåldern av föräldern när dess avkommor föds. Nu har jag inte dessa data. Men det väsentliga är att tiden mellan ekvivalenta tillfällen när en cykel börjar och slutar registreras, det spelar mindre roll vilka punkter det är. Detta nu använda sättet att mäta har fördelar, man är inte beroende av att vänta in den sista avkomman till föräldrar vilket tar nästan ett decennium utan kan omedelbart få och läsa av aktuella förändringar. Måttet kopplar direkt till reproduktiva vargar, som är de enda som har betydelse på sikt.

”Kostnader” och ”opinion” för varg

Utgående från resonemang nedan sätter jag vargens årliga samhällskostnad till 120 millioner för de första 200 (2010 års situation) och 0.5 miljoner för varje ytterligare varg. 2012 är kostnaden 140 millioner.  Den relevanta är kostnaden för en ökning i intervallet mellan 200 och 500 vargar. Jag har räknat upp kostnaderna väsentlig efter att Rovdjursutredningen kom i april 2012, eftersom jag ville ligga lågt innan jag såg om utredningen hade gjort användbara skattningar. Nu när statsmakterna inte gjort användbara kostnadsberäkningar blir det angelägnare att utträckningarna görs av sådana som mig. Opinion diskuteras nederst.

Samhällets (=statsbudgetens) kostnad för alla rovdjur är enligt senaste och tidigare rovdjursutredning i storleksordningen 160 miljoner. Förmodligen är det lite mer för utredande och diskuterande, polis och rättsväsende mm. Jan Milds hemsida har en kostnadsuppställning och riksdagens utredningstjänst har gjort ett försök att sammanställa en del kostnader. En uppskattning av olika samhällskostnader här. Det är lite förvånande att detta inte ökat med ökande vargantal de sista fem åren. och att inte heller den senaste rovdjursutredningen lyckats särskilja vargens del. Det är dock att förmoda att vargen tar en relativt stor del. Den senaste rovdjursutredningen har inte lyckats utreda vargens kostnader bättre än den föregående. Den senaste rovdjursutredningen konstaterar resursbrist och det har länsstyrelserna också påpekat. Den största enskilda posten rör sig om rennäringens skador och är 55 miljoner, och där är varg en liten del.   Ett problem med vargens kostnadssida är att bara en mindre del av ”kostnaden” hamnar direkt hos staten och skattebetalarna, och att staten känner ett intresse att skatta andra kostnader lågt för att undvika att de hamnar på statsbudgeten. Eftersom skador och stängsel delvis ersätts får de räknas lågt i nedanstående kalkyler, men de är en begränsad del av kostnaderna. För förvaltning, inventering, skyddsjakt, forskning, information, polis, utredande etc räknar jag med 35 miljoner för de tvåhundra första och 75 000 för varje ytterligare eller 20 miljoner i baskostnad + 75000 per varg.

Vargens ”kostnader” (nackdelar) diskuteras och kvantifieras. Det kan röra sig om försäkringsutbetalningar eller utbetalningar från samhället för vargdödade hundar, får eller andra ”ägda” djur. Det kan röra sig om förluster i minskat jaktutbyte av kött. Det kan röra sig om minskat jaktarrende. Jaktindustrin generar stora kostnader och ett stort rekreationsvärde. Det kan vara tilläggskostnader i merarbete för ägare och utsatta. Det kan vara kostnader för anläggning och underhåll av vargstängsel. Det kan vara ideella kostnader i minskat utbyte av jakt (betraktat som en fritidssysselsättning). Det är förvaltningskostnader. Det är juridiska och polisiära kostnader, exempelvis tjuvjaktrelaterade. Närvaro av varg konkurrerar med andra utgifter, framförallt sådana som syftar till landsbygdsutveckling och naturvård. Det går inte att göra en exakt kostnadsberäkning.

Vargkostnad som vargens del i viltets kostnader för samhället
Så här tror jag man kan resonera för att få en vargkostnad ur samhällets synpunkt. Det finns en viltstam i Sverige. Den orsakar dödsfall (viltolyckor, vådaskjutning, älgdödade) och stora kostnader (viltstängsel efter vägar, trafikolyckor med vilt, skogsskador, trädgårdskador). Den totala kostnaden kan förmodas vara av storleksordningen 10 döda och 2 miljarder årligen (varav hälften faller på älg). ”Vargfoder” för 200 vargar innebär att vargen utnyttjar drygt 6% av älgarna , fast mindre i ”köttandel” eftersom vargarna företrädelsevis tar kalvar och lite av den annat än älg går åt, så vargfodrets del i viltskadorna är 3%. Detta innebär 0.3 döda och 60 miljoner i skador årligen som vargarnas viltrelaterade kostnader vid 200 vargar. Detta är  300 000 per varg för vargens andel i viltets samhällskostnader, denna kan kanske antas oberoende av vargantalet och ingen del ligger i ”statens kostnader”. Möjligen skulle det kunna vara så att om det blir tätare med vargar, så äter de en större del av fällt byte, isåfall skulle marginalkostnaden bli något lägre.  Detta sätt att räkna kan sägas innebära att man fixerar viltstammen (genom jakt) och ser den som en samhällskostnad där vargen har en del. För huvuddelen av viltet finns en reell och ideell inkomstsida som inte diskuteras här. Med detta sätt att räkna behöver ”samhället” inte beakta vinster och förluster ur jägarens synpunkt, vilket lätt väcker motargument och polarisering.

Det förefaller nu som om närvaron av varg snarast ökade älgantal och älgskador. Jägarna minskar sitt uttag av älg mer än ökningen av uttaget som vargen gör. Dels vill jägarna ofta kompensera och hålla älgstammen genom att minska sitt uttag, dels blir det olustigare att jaga när risken blir stor att vargen tar hunden. När verkligen älgstammen blir låg kanske jägarna inte betraktar den som jaktbar.. Det hävdas ibland att vargnärvaro gör älgen mindre jaktvärd, dels genom att det blir färre älgar och dels genom att jägarna tvekar att använda löshund. Därigenom kan varg leda till fler älgar och därigenom större skogsskador. Jag ifrågasätter om detta inte i huvudsak kommer att kompenseras genom lägre arrende och på andra sätt minskade kostnader för jägaren Men räknesättet förutsätter att älgstammen totalt och därmed skadorna hålls konstant och inte påverkas av det minskade jägaruttaget.

Vargen är en ren köttätare. En varg behöver 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en varg två kg per dag. Men vargen dödar och förstår mycket mer än vad den äter. Säg att en varg dödar 2000 kg per år – varav den äter kanske en tredjedel – och att köttet i producentledet är värt 50kr/kg, så skulle varje vargs föda vara värt 100 000 kronor/år. En normalstor vargflock dödar mellan 100 och 120 älgar på ett år. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, som väger mindre. Säg varje djur är värt 5000 då blir det 500 000 per år dvs storleksordningen 100 000 per varg.  Viltet kostar mycket mer i skador än köttvärdet vilket är något att tänka på!  Jägareförbundet har räknat ut vargens årliga kostnader för jägare med 2010 års vargstam till drygt 80 millioner för förlorat kött och förlorat rekreationsvärde. Folkaktionen redovisar årliga jaktliga förluster i storleksordningen en million per varg och förluster i fastigheters taxeringsvärde anges till 47 miljoner per varg.  Visserligen ”äger” jägarna inte det ”levande” köttet men jag tycker det kan vara rätt att betrakta förlust av kött för human konsumption som en samhällskostnad. Man framför att vargen reducerar älgantalet och därmed minskar skogsskador och trafikolyckor, men om man jämför vid lika många älgar rör det sig om kött som antingen går till varg eller till human konsumption, då måste det som inte går till human konsumption ses som en samhällskostnad.  Förlorat rekreationsvärde, arrendeförluster och minskade markvärden är däremot mycket svårt att kostnadsbedömma. Om man bara ser till viltets effekter utanför jägarna och jakt och intressenter kommer man ifrån svårigheterna med värderingar ur intressenters synpunkt.

En stor kostnad ur ett samhällsperspektiv är underlaget för vargens födointag. Växtätare, för vargens födas del huvudsakligen älg, lever huvudsakligen på att beta vegetation eller böka i vegetation. En del viltproduktionsförmåga kan man troligen hävda är given av marken och gratis och skulle inte ge någon annan nyttighet om det fanns mindre vilt. Vegetationskadorna (för älg huvudsakligen skador på skogstillväxten) medför årliga miljardkostnader. Det utymme som t ex älg tar från vegetation och kan sägas minska produktionen av annat än vilt kanske är värt drygt en miljard. Viltet orsakar också andra kostnader, som trafikolyckor och stängselkostnader (mot älg, rådjur, vildsvin och sånt). Älgkött är inte heller klimatsmartare än kokött, vilket nog skulle kunna ses som en kostnad (jmfr värdet av utsläppsrätter).

Ersättning för döda tamdjur och hundar  I ersättning för tamdjur angripna av varg utgick 2011 ca 1 miljon och hundar angripna av varg en halv miljon. Detta är försumbart små belopp jämfört med andra vargrelaterade kostnader.

Stängselkostnad
En stor post är stängselkostnader för att skydda framförallt får. Den tillkommande stängselkostnaden verkar bli en mycket större post än utbetalningen för skador. och en stor del faller på privatpersoner och egenföretagares egna arbete. Ett staket kanske skyddar mot annat än varg (lo och hund t ex). Staket fordrar underhåll (elektricitet leds från den understa tråden till marken varför det är viktigt att röja). Behovet av staket är olika på olika platser och det varierar i tiden. I många fall kan det räcka med enkla ”naturliga” staket. Vargstaket har också en immateriell kostnad, det minskar ”tillgängligheten” av naturen och bidrar till fragmentisering. VSC lär ha räknat fram att det skulle kosta 1,2 miljarder att reducera angreppen på får med 50 % i södra Sverige. Jag tror emellertid inte det är ekonomiskt att bygga ut överallt, det är så mycket billigare att ta skadorna när skaderisken inte är hög. Rimligen hålls vargtätheten lägre där skaderisken är högre. Stängslekostnaden blir högre när vargantalet ökar eftersom den kommer att expandera in i fårtätare områden.  Säg att vargstängsel skall debiteras 500 miljoner i kapitalkostnad för 500 vargar i 20 år, det blir 50 000 per år, och lika mycket för underhåll, det blir 100 000 kr per varg i årlig vargstängselkostnad.

Årlig kostnad för varg

De samhällsekonomiska huvudkostnaderna är förvaltning, del i viltskador och vargavvisande stängsel. Detta är 20 miljoner +  (75 000+ 300 000+100 000)* antalet vargar. Utjämnat obetydligt uppåt kan de formuleras: årlig vargskostnad för samhället i miljoner kr = 20 +0.5*antalet vargar = 120 miljoner för läget 2010 (200 vargar) + 0.5 miljoner för varje ytterligare.  2012 fanns det kanske 240 vargar dvs 160 miljoner i årlig kostnad.

Det förekommer uppgifter i tidningar om att en skyddsjagad problemvarg orsakar kostnader för någon miljon kronor. Det är inte mer än vad kanske tre vargar kostar årligen i genomsnitt, eller annorlunda uttryckt: de skyddsjagade ”problemvargarna” och de problem de orsakar enligt nu gällande ribba för skyddsjakt, medför kostnader och besvär som en utökning av den totala vargstammen med kanske 50.

Jag frågar mig om man bör se vargstammens storlek som något som är exakt definierat av gynnsam bevarandestatus, som det inte finns någon tillnärmelsevis exakt vetenskap att beräkna. Man kan istället se det som risker för att det händer något mer eller mindre hemskt med den svenksa vargstammen. Den svenska stammen eller den skandinaviska stammen eller den nordeuropeiska populationen eller vargen som art kan gå under i vargpest. Denna risk ökar ju mindre utbredningen och numerären är och ju högre inaveln och släktskapen är. Vargstammen kan gå under även om den uppnått viss bevarandestus, som man lite godtyckligt betecknar som gynnsam. Risken blir större att det hemska inträffar ju längre från det ganska subjektivt bestämda ”gynnsam bevarandestatus” man ligger. Vargens kostnader är en försäkringspremie, vi betalar för att det hemska inte skall få så stora konsekvenser. Ju mer vi betalar ju mindre är chansen att det hemska skall få hemska konsekvenser. Hemskheter kan inträffa på andra områden också, andra arter eller raser eller kulturfenomen kan gå under. Och försäkringspremien behöver bara ersätta ett återställningsvärdet, dvs flygtransport och inplantering av 25 vuxna vargar från Ryssland och att hålla dem i ett stort stängsel i sex månader, när de släppts blir det nog en bra vargstam igen av sig själv, i sammanhanget tror jag detta är en kostnadspost som är långt mindre än  kostnadsreduktionen i att ha en lägre vargstam än önskvärt några decennier. Men försöker vi räkna in risken för det hemska i gynnsam bevarandestatus så blir de kvantitativa skattningarna av det hemska ytterligt osäkra och vi hamnar lätt på försäkringspremier som gör att vi föredrar att inte betala premien för ett osannolikt scenario. I norra halvan av Sverige accepterar vi att hålla vargen utrotad eftersom vi anser ”kostnaden” för hög att ha vargen i hela dess naturliga utbredningsområde. Det går inte att komma ifrån att göra en vägning av marginalnyttan att ha dubbelt så många vargar jämfört med dagens antal, särskilt om man anser de huvudsakligen skall rymmas inom det nuvarande svenska utbredningsområdet.

Det tillgrips underligt formulerade motiveringar när vargar skyddjagas med att jakten på en enstaka vargen inte försvårar uppnåendet av ett gynnsamt bevarandestatus. Detta måste inneböra att man lägger socio-ekonomiska värderingar i gynnsam bevarandestatus. Annars kan man hävda att de flesta fall av jakt försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus eftersom detta blir bättre med fler vargar.

När kostnader diskuteras så är det vanligen ur enstaka aktörers sida och inte ur samhället som helhets. Det är också svårt att separera vargkostnad från annat, t ex andra rovdjur. Olika partsintressen för uppmärksamheten till sina intressen och från andra partsintressens påpekanden. Man kan diskutera vem som ”äger” vilt och var kostnaden för vargslaget vilt och sämre jakt hamnar. Men visst är vad vargen äter och dödar och skadar en påtaglig kostnad som också kan ha kringkostnader. Vad är värdet av ideelt arbete? Man kan diskutera det ekonomiska värdet av rekreation. Man kan diskutera vad vargen kostar för lantbrukare och hur stor del av detta som andra betalar.

Jägareförbundet har uppskattat ”sina” årliga kostnader för vargstammen för något år sedan till 84 miljoner.  Det saknas inte höga kostnadsuppskattningar, här är en som vill debitera en halv miljard per år för den nuvarande vargstammen.

Det tycks finnas en betydande betalningsvilja hos medborgarna för att upprätthålla en svensk rovdjursstam som överskrider kostnaden. Det finns därför möjlighet att höja uttaget på skattesedeln väsentligt. Betalningsviljan är avsevärt lägre i rovdjurslänen. Det finns hos många i vargområdet en motvilja mot varg som per innevånare har ett högre värde än den positiva inställningen annorstädes. Det har föreslagits från ekonomer att det nog är meningsfullt att söka en lösning med ”bygdepeng” från statsbudgeten till varglän och vargkommuner.

Eftersom varg är så kontroversiell, varg är så uppmärksammad i den allmänna debatten, varg är en hjärtefråga för den ideella naturvården och acceptansen för den del av befolkningen som anser sig drabbad av olägenheterna är så låg, och eftersom statsmakterna inte fört en politik som mildrat dessa problem, tycker jag det är en moraliskt skyldighet av staten att inte småsnåla på vargpolitiken de närmaste åren, det är rimligt att statens vargrelaterade satsningar ökar proportionellt mot vargstammens tillväxt tills denna stabiliserats och legat konstant några år, när det nog blir ett mer avspänt klimat.

Intäkter

Det finns en immateriell intäktsida. Det blir en känsla av att leva upp till höga ideal och att väl uppfylla vår internationella roll i detta sammanhang. Man kan känna att Sverige har en rik natur. Jag tror att människan ökar sina överlevnadschanser om det finns värden vi satsar på som går ut på att vi inte bara skall driva exploatering för materiella fördelar utan kan driva projekt som inte har materiella fördelar och minskar exploateringen av naturresurser till vår egen mer påtagliga nytta. Kanske det rent av kan bidra till att minska människans ekologiska fotspår. Varg är underhållande och skapar mycket fritidssysselsättning att läsa populära böcker och se på nyheter och naturprogram. Om Sverige har en rik natur blir Sveriges röst högre i naturfrågor i världen. Det finns en mer materiell intäktssida, det går att locka fler turister om Sverige tycks erbjuda Europas sista orörda vildmark. Man kan ordna vargsafaris. Jag tror den materiella intäktssidan är liten och osäker och att det snarast är provocerande att försöka värdesätta den. Det är de immateriella värdena som skall ses som den väsentliga ”fördelen” (=intäkten). Vargen kan också antas göra en reell nytta och öka biodiversiteten, kanske det är fel att räkna hela denna nytta som immateriell. Kadaver i skogen blir vanligare vissa årstider, vilket gagnar en del arter. Vargen påverkar ”mellanpredatorer”. Den immateriella nyttan ökar nog inte alls av ytterligare vargar i vargbältet, det är snarare en ekologisk kostnad, fler vargar i vargtäta områden som Värmland resulterar förmodligen i sämre snarare än bättre ekologisk jämvikt. Man kan argumentera att det är en intäkt att vargen håller visa djurstammar nere, framför allt älg, och därigenom minskar skador av dessa djur, och den höga älgtätheten kan nog ses som en ekologisk obalans. Klövviltstammar kan bättre kontrolleras med konventionell jakt om det betraktas som önskvärt, men en svårighet är då att det ur jaktig synpunkt ofta betraktas som fördelaktigt med en stam som skapar ganska stora olägenheter. Argumentet diskuteras mer nedan, men behandlas inte som en intäkt i detta avsnitt.

Rovdjursturism. Få människor har ledning av rovdjursturism som en väsentlig inkomstkälla, någon relevant sammanställning finns inte men det rör sig knappast om inkomster på mer än några miljoner.

Rekreationsvärde för allmänheten
Sedan kan man ju räkna in rekreationsvärdet. Vargartiklar förekommer i media, det finns populära skrifter. Det sysselsätter kulturarbetare och ger rekreationsvärde till läsare och tittare. Varg är attraktion för djurparker som omsätter väsentliga belopp. Omsättningen blir större om man räknar med besökarnas nedlagda kostnader och rekreationsvärde. Kanske närvaro av varg bidrar till att kunna sälja Sverige turistiskt som Europas sista vildmark? Ideellt engagerade på ”båda” sidor upplever det som något meningsfullt att ägna sin tid åt varg (inluderar mig), så vargens existens bidrar till att ge mening åt livet åt ett antal människor, som förmodligen är större än antalet vargar.

Opinion

Opinionsundersökning (SLU)
SLU forskare presenterade en opinonsundersökning  om opinionsläget 2009 (jämfört med 2004). Man fick ta ställning till målet 200 vargar (riksdagens rovdjurspolitiska beslut 2001), om man ville ha fler vargar (?, 27)  , om målet var lagom (?, 57)  eller att man tyckte det skulle vara färre vargar (34, 16).  Den första siffran är genomsnitt av varglän och den andra snitt för riket). (Jag kunde inte utläsa ? siffror ur dokumentet.) I 7 av 25 kommuner i varglänen ville en majoritet sätta riksmålet lägre än 200. Något över hälften i varglänen gillar att det finns varg i Sverige. Jämfört med 2004 är inställningen till varg i varglänen fallande. Jag tycker man kan utläsa att mer än hälften av folket i Sverige och även i varglänen stöder att det skall vara minst cirka 200 vargar. I en fjärdedel av kommunerna i varglänen tycker en majoritet att vargantalet skall sänkas under 200. Undersökningen övertygar om att det inte finns någon majoritet hos svenskarna för den ökning av vargantalet som håller på att verkställas, och i varglänen är det uppenbart att stödet hos genomsnittsbefolkningen saknas. Jag tror att attityderna hos genomsnittsmänniskan blivit något mer negativa av den intensiva vargdebatten och EUs inblanding och därav föranledda höjningar efter 2009, framförallt i varglänen. Rimligen måste det också vara så att om man viktar mot hur starkt de enskilda människorna är för eller emot, så ligger det mer vikt bakom de negativa attityderna i varglänen. Dessutom finns ”not in my backyard”-fenomenet, så att de som stödjer 200 vargar i riket vill ändå inte att vargarna skall vara koncentrerade till det egna länet eller den egna kommunen. Detta är vad jag förstår den ”pålitligaste” opinionsundersökningen, senare är mindre täckande. Jag har svårt att tänka mig att opinionen utvecklats positivt för varg sedan dess, men den kan mycket väl ha utvecklats negativt.

Såg nyligen (slutförd feb 2012) en röstning i Expressen där 63% av 12000 röstande inte ville ha någon varg alls. Visserligen tror jag inte det var representativt, men tror ändå inte ett sådant resultat hade varit möjligt för tre år sedan.

Reflektion om acceptans
Vissa ganska små men ganska märkbara grupper drabbas av olägenheterna. Skall acceptansen nära de berörda grupperna ökas är det viktigt att närvaro av varg lokalt (för tex markägare, jakträttsinnehavare eller boende på landsbygden i vargtätt områd) för en stor del av de berörda innebär fördelar.  Om samhället ville ha ökad acceptans för varg så tror jag det vore klokt att inte låta vargantalet tillväxa alls innan ett mål för antalet hade satts, och sedan hålla tillväxten lägre än idag och hålla politiska löften. Det är också viktigt vid snabb tillväxt av vargen att låta de resurser som ökar acceptansen växa i samma takt, efter att vargantalet hållit sig konstant några år kan acceptanssatsningar reduceras.

Skyddsjakt 2012 enligt Naturvårdsverket

Naturvårdsverkets skyddsjaktstankar – tämligen trångsynt

Naturvårdsverket lämnade en utredning till regeringen om hur skyddsjakt skulle kunna vidgas. Då skrev jag huvuddelen av den följande texten, men nu verkar det finnas möjlighet att koppla blogginlägget till det faktiska skyddsjaktsbeslutet från naturvårdsverket i mitten av januari 2012 så jag tar den chansen. Kanske moderniserar jag det här inlägget. Jag gjorde ett scenario vart den nuvarande vargpolitiken leder på länken här.

Den huvudansvariga för skyddsjaktsbeslut och förmodligen utredningen uttalar att det nog inte blir någon dramatiskt ökad skyddsjakt, så detta är förmodligen ett dokument med ganska liten betydelse, vars vidarebearbetning kostar mer än det är värt, fast det håller ju vargdebatten vital. Vore bättre om regeringen givit klarare direktiv om man verkligen önskat något, som kan få påtaglig effekt i vargfrågan. Jag låter lite kritisk, men det riktar sig inte bara mot naturvårdsverket, utan också mot regeringen som inte tycks ställt frågor så svaret blev uttömmande.

EU-s miljökommissionär Janez Potocnik skrev i en reaktion till regeringen att EUs direktiv  ger  medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor. Åtgärder skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Så det finns minsann inte några hinder i vägen för naturvårdsverk eller regering att beakta specifikt svenska problem! Men detta verkar inte gått fram fullt ut till Naturvårdsverket. Dokumentet är inte så kreativitet och verkar inte vidga handlingsmöjligheterna tillräckligt. Inte heller gör dokumentet ett försök att se skyddjakter ur ”vargens” perspektiv. Miljöminister Lena Ek uttalar att det viktigaste är att förhindra att vargfrågan tas över av EU. Då tappar vi balansen i den politik vi försöker föra. Det är just precis vad som verkar ha hänt och som det här dokumentet verkar vara ett tecken på. Juridiska svårförståeliga spetsfundigheter. Otillgänglig och svårförståelig miljöjuridik. Fast det kan ju leda till något bra ändå.

Skador och olägenheter med varg bör inte ses oberoende av övriga viktiga vargförvaltningsfaktorer. De viktigaste faktorerna för att få ”gynnsam bevarandestatus” och en livskraftig vargstam är minskning av inavel och bättre spridning i det ”naturliga utbredningsområdet”. Jag hittar inte ett ord om hur detta skall vägas in i Naturvårdsverkets skyddsjaktsdokument.

Även vargantalet är viktigt, men antalet kan lätt justeras till önskad nivå på mindre än fem år. Det finns ett delbetänkande från rovdjursutredningen, som regeringen hänvisade till när de tog bort ”taket”. Där föreslås att antalet inte skall ökas förrän inaveln sänkts. Det finns riksdagsbeslut och intentioner med innebörden att stammen skall hållas konstant tills riksdagen tagit ställning till förändring. Detta bör inte köras över totalt, bara för att ett tak, som inte var ett tekniskt bra styrmedel, tagits bort. Det raskt ökade antalet leder till att de andra målen, som är svårare att nå, blir ännu mera svårnåbara och kanske hamnar utom räckhåll. Att bygga upp en vargstam till ett mer permanent tillstånd borde få ta ett decennium eller två ytterligare. Det borde inte forceras fram på det oöverlagda sätt, som nu görs för någon slags fundamentalistisk men blind EU-lojalitet. Tänk i termer av kvalitét istället för att förblindas av snabba resultat på kvantiteten.

Valpflytten ger mindre effekt per förflyttad valp ju större vargstammen görs innan valpflytten görs. Invandrade vargar ger mindre effekt ju större stammen är. Genom att blåsa upp en inavlad vargstam till större numerör blir det svårare att minska inaveln och fordrar större resurser!

Naturvårdsverket tycks anta att det ligger en svårighet i att försvara vargjakt med att den skulle försvåra uppnåendet av gynnsamt bevarandestatus. Faktum är att huvuddelen av aktuell vargjakt förbättrar vargens bevarandestatus och leder till målet att målet ”gynnsam bevarandestatus” nås snabbare. Skjuter man de inavlade vanliga vargarna och sparar de genetiskt värdefulla så minskar inaveln, vilket är den viktigaste prioriteten enligt rovdjursutredningen. En minskning av inaveln som 2012 helt bygger på naturligt invandrade vargar! Det är bara där vargen söker sprida sig till nya delar av det naturliga utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull, som avlivning rimligen försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus, men det tyckte ju inte Naturvårdsverket om Kronobergsvargen, så ur gynnsam bevarandestatus synpunkt är vargjakt väldigt bra när vargen inte vidgar utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull. Sedan undrar man ju vad det fyller för funktion att Naturvårdsverket vitt och brett sprider att det inte försvårade uppnåendet av gynnsam bevarandestatus i Kronobergsfallet, det vore bättre om Naturvårdsverket använde formuleringar, som inte kan uppfattas som lögn.

Att skyddsjakt kan bedrivas utan att någon skada inträffat utan bara att det föreligger en risk förekommer väl redan, så behövs verkligen regeländring? Norrbotten Gällivare sameby genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515, ingen skada orsakad av vargen föregick avlivningen.

Man kan inte bara skjuta vargar rakt av när skadan överskrider en viss standardnivå, som Viltskadecentrum brukar skriva i sina remissvar. Detta måste vägas bl a mot hur genetiskt värdefull vargen är. Vill man hålla vargstammen i schack, vilket är genetiskt motiverat, så är det bara att sänka standardnivån under vilken skyddsjakt rekommenderas. Från den synpunkten är det korkat att försöka definiera bort svårigheterna för en jakt som har formen av nationellt särdrag med kulturell och social betydelse, det är ju sånt som miljökommissionären mer eller mindre direkt uppmanar till att ta hänsyn till. Var kreativa och tänk på vad som är bäst för vargens gynnsamma bevarandestatus i första hand och anpassa den nödvändiga skadenivån och möjligheten till andra åtgärder till detta!

Vargens närvaro i Södra Sverige söder om latitud 59 är inför vintern 2011/2012 sämre än den var före den första licensjakten 2010. Skandinaviens sydligaste vargflock och sydligaste föryngring har flyttat norrut, liksom andra mätare på sydlig vargnärvaro, och detta trots att Sveriges vargantal och föryngringar ökat snabbt. En bidragande orsak till detta var licens och skyddsjakt. Varg förefaller knappast avancerat söderut sedan slutet av förra årtusendet. Det känns helt fel att inför 2012 diskutera generella lättnader i skyddsjakt, som försämrar vargens bevarandestatus genom att försvåra att spridningsområdet vidgas söderut. Ribban för skyddsjakt måste sättas högre när det rör de vargar som vidgar spridningsområdet söderut. Dels är det viktigt att snabbt ge större geografiskt spridning i ett läge med en snabbt växande vargstam, dels kommer skadorna på tamboskap att bli höga innan och medan stängsel byggts ut. Toleransnivån mot skador innan skyddsjakt sätts in måste alltså ställas betydligt högre i sådana fall. Generellt missgynnar de föreslagna reglerna vargens spridning söderut eftersom skador på tamdjur blir större. Man kan göra avvägningar och ha relativt lite mindre varg längre söderut där skadan per varg nog blir större, men sådana överväganden bör göras först när sydlig varg är etablerad, inte förhindra etableringsfasen.

Vid förlängningen av Kronobergsskyddsjakten skrevs ett pressmeddelande. I pressmeddelandet nämndes inte att vargen var genetiskt värdefull eller att vargen spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel. Däremot skrev Naturvårdsverket: ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet”. Därmed klargör Naturvårdsverket att kraven för skyddsjakt i fortsättningen kan läggas lägre eftersom vargantalet ökat, även om gynnsamt bevarandestatus inte uppnåtts. Detta verkar länsmyndigeterna i varglänen inte förstått. I de områden vargen nu är tät (Värmland, Dalarna) ter det sig rimligt att antalet minskar 2012, och all tillväxt av stammen 2012-2013 läggs i regioner som inte är mättade. Bestämmer man sig för att bara ha varg där den finns nu genom att blåsa upp antalet där tills det är tillräckligt för landet blir det helt låst att öka spridningsområdet senare när det redan finns tillräckligt med vargar i landet, och det lär inte få trovärdighet att man skall sänka vargtätheten senare om man inte gör det nu. EU har en övertro på att låta vargen växa fritt där den råkar finnas istället för att först åstadkomma en önskvärd spridning. Erfarenhetsmässigt tar decennier för vargen att sprida sig naturligt. Det är direkt dumt att nu permanenta vargens begränsade utbredning i mellanSverige genom att låta den växa fritt där istället för att lägga ett tak där vargen är vanlig. I Estland och ryska Karelen - där det finns en vargtäthet som liknar den Värmländska accepteras vargjakt för att myndigheterna tycker att det är för stora olägenheter. För skyddsjakt borde det bara vara att identifiera var olägenheterna är störst.

Skyddsjakt går i praktiken att göra med beaktande av andra faktorer, ”Kynna” skulle få skyddsjagas med mindre skador om det varit i Värmland. Det går att sänka kravet för skyddsjakt i Dalarna och Värmland. Kan man ta hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av varg nationellt vid skyddsjakt, så kan man ta hänsyn till den regionala utvecklingen också, dvs lägga lägre krav i t ex Dalarna och Värmland.

Naturvårdsverket nämner i sina skyddsjaktsbeslut att alla faktorer vägs, men det finns ingen redovisad diskussion om hur stor vikt de olika faktorerna ges. Det är ett uppenbart intresse för de som ogillar att skadorna blir höga samt som vägledning för länsstyrelser, att föra diskussioner om hur faktorerna geografisk spridning och genetiskt värde påverkar den skadenivå som måste tålas.

Jag skrev en debattartikel om skyddsjakt nyligen, och uppfattar det inte helt lätt att via webben få relevant information om de senare skyddsjakterna. Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet, får se om jag reviderar den uppfattningen.

Undantaget d) för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter skulle kunna diskuteras mer. Det är ju faktisk återinplantering av vargen Sverige håller på med, vi vill förstärka de nya inplanterade (eller, ekvivalent, på egna ben invandrade) generna och samtidigt eliminera en del av de andra, som det finns för mycket av och som är ett hot mot stammens överlevnad.

Kan vargbegränsning åstadkommas med preventivmedel eller något liknande? Förmodligen kommer det i strid med direktivets anda, men man kan ju fundera lite.

Naturvårdsverket använder uttrycket ”allt överskuggande allmänintresse” fast advokatbyrån som anlitades tyckte att ”väsentligt allmänintresse” kunde vara en riktigare tolkning. Detta gör att läsaren tror att ribban ibland ligger högre än den egentligen gör.

EU-kommissionen får nog inte komma med nya ”åtalspunkter” till EU domstolen på det här stadiet, så Sverige behöver nog inte vara överdrivet rädd för att stöta sig med EU vid skyddsjaktens utformning. Sverige har väl blivit dömt många gånger förut för ditt och datt, det är inte så dramatiskt. Jag tror inte ens EU är så roat av att jävlas med Sverige, så att de vill starta upp överträdelseförfarandet från början igen. Även EU måste inse att deras inblandning ytterligare polariserar och försvårar vargdebatten, nu skall det bildas ett politiskt antivarg parti (Naturdemokraterna), det skulle inte gått så långt utan EUs inblandning!! Den ansvariga ministern byttes ut efter eftergiften till EU! Miljökommissionären har själv uttalat att direktivet ger tillräcklig flexibilitet, det gäller att utnyttja denna flexibilitet istället för att göra fundamentalistiska paragraftolkningar! Sverige har väl ett gott rykte för sin vargforskning och vi har ju precis nått ett etappmål för vargen, vi har relativt sett mer varg än våra grannar Finland och Norge och vagens tillväxten är starkare tills nu. Faktorer som gör det svårare att döma ut den idémässigt innovativa svenska vargförvaltningen. Det är oklart om Sverige verkligen döms även om ärendet skulle föras vidare och isåfall för vad. EUs expertgrupp inom området tycker att Sveriges licensjakt var OK, vilket rimligen borde göra det svårare att få en fällande dom. Och Sverige har nu gjort en stor och bekymmerskapande eftergift i att försöka få skyddsjakt att fylla licensjaktens funktion och ta bort det formella taket, vilket rimligen EU borde uppskatta. Min förväntan var att EU skulle lägga ned sin talan när Sverige ställde in licensjakt och slopade taket, görs inte det så kan ett EU rättsförfarande inte undvikas och det hjälper inte att försöka vara lyhörd så då kan man istället göra vad man tycker är rätt i Sverige . Så var inte så överdrivet rädda för EU och känn inte ett behov av att gå på tå av aktning för Bryssel!

Jag skrev tidigare en artikel om att man kunde ha en skyddsjakt som gav möjligheter till förvaltning liknande licensjakten, men detta har tydligen inte varit juridiskt möjligt. Jag klistrar in min tidigare artikel nedan och tar bort den som självständig artikel eftersom den knappast är intressant som fristående inlägg längre.

Utmärkt med skyddsjakt som liknar licensjakten!

Jägarnas organisation önskar en skyddsjakt som liknar licensjakten (se DN 09-22) från ett förvaltningsperspektiv. Ur genetisk synpunkt är det ett utmärkt förslag! Licensjakterna 2010 och 2011 lyckades helt undanta de genetiskt värdefulla vargarna, men reducerade de andra inavlade vargarnas del av stammen. (Naturvårdsverkets skyddsjakt 2011 har däremot i hög grad riktats mot genetiskt värdefulla vargar). Därigenom minskar inaveln, vilket enligt rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är det viktigaste målet för att den svenska vargstammen skall leva upp till EUs regler. En skyddsjakt som undantar de genetiskt värdefulla djuren – men reducerar resten av stammen - kombinerar skyddseffekten med god förvaltning av vargstammen.

Jag har försökt diskutera just frågan om man måste ha utformingen av licensjakterna 2010 och 2011 på Newsmill och försökte svara!

Regeringen tog bort taket och hänvisade till det nya referensvärdet som rovdjursutredaren angivit. I rovdjursutredningen delbetänkande anges att vargantalet skall ökas först efter att inaveln sänkts. Det finns visserligen inget angivet tak längre, men genom att regeringen utsagt att det blir utökad skyddsjakt istället för licensjakt, och hänvisat till rovdjursutredningen, som föreslår tills vidare bibehållen vargstam och riksdagen har uttalat sig för taket 210 en bit in på 2012 och etappmål med minst 20 föryngringar och ungefär 200 vargar, som även om regeringen formellt tagit bort taket utgör en viljeyttring från den regeringen överordnade riksdagen. Jag tycker man kan tolka detta som att statsmakternas intentioner är att vargstammen inte skall öka det närmaste året utan snarare återgå till läget vid licensjakten 2010, när skyddsjaktens omfattning och utformning diskuteras.

Vargen i söder drar sig norrut

Sydgränsen för vargens utbredning

Riksdagens vargpolitiska beslut baserat på EUs principer och innebär att vargens utbredningsområde skall vidgas, huvudsakligen söderut. Frågan aktualiserades genom skyddsjakten i Kronoberg oktober/november 2011. En av de faktorer som bör beaktas, när skydds- eller licensjakt diskuteras eller dimensioneras för varg långt söderut, är hur bra vargförvaltningen hittills lyckats med att sprida vargen söderut. Vargförvaltningen och de som övervakar den behöver uppdaterad information. Vargutbredningens förändringar kan analyseras utgående från de årliga skandinaviska vargstatusrapporterna (Wabakken m fl 2010, 2011). Statusrapporten kommer i början på november varje år. Den bygger på information från bl a länsstyrelserna, som huvudsakligen rapporterades under senvåren, och slutligt sammanställts under hösten.

Jag jämförde Figur 1 i rapporten om utbredningen vintern 2009/2010 och 2010/2011 (Figur 5 är relevantare för de senaste uppgifterna). Jag fann då att vargens utbredningsområde retirerat norrut, trots att den ökat avsevärt i antal och antal föryngringar i Sverige som helhet. Vintern 2010/2011 fanns den för Skandinavien sydligaste familjegruppen (”flocken”) vid sydligaste landgränsen till Norge (”Dals Ed Halden”). Det är också den i särklass sydligaste föryngringen (valpkullen) av varg 2010, den näst sydligaste svenska fanns norr om Vänern. För 2009/2010 fanns inte mindre än fyra familjegrupper (flockar) söder därom, varav tre med valpkullar 2009! Dessutom fanns ytterligare ett vargpar. Man kan säga att tre av de sydligaste familjegrupperna (flockar) 2009/2010 den följande vintern ersatts av vargpar utan avkomma, men den sydligaste vargflocken har helt försvunnit. 

De årliga rapporterna tar inte upp föryngringar (valpkullar) 2011, först i maj 2012 finns säker information, men någon föryngring på eller söder om latitud 59 har redan iakttagits. När det finns etablerade vargpar vintern före är chansen för föryngring ganska stor, så det är ganska sannolikt att det kommer cirka två föryngringar 2011 och att situationen vintern 2011/2012 kommer att te sig bättre än 2010/2011, men det är mycket osannolikt att det blir lika omfattande vargförekomst som 2009/2010, dvs trenden får betraktas som nedgående söder om 59 inför dimensionering av jakt 2012.

Närvaron av varg syd om latitud 59 är svag 2010/2011 jämfört med vintern innan och försvagades väsentligt genom bortfallet av Skandinaviens sydligaste familjegrupp, Bredfjället, se nedan. På eller söder om latitud 59 fälldes vid licensjakt 4 vargar 2010 och 2 vargar 2011, i efterhand kan detta kanske antas ha bidragit till att stoppa vargens utbredning söderut.

Om man ser Sverige i latituder kan man schablonisera så här:
Landsända          Latitud        Varg?
Norra Sverige   62-69    i det närmaste vargfritt, förbjudet och politiskt inkorrekt.
MellanSverige   59-62   250 vargar, ökande och politiskt korrekt.
SydSverige        55-59    nästan vargfritt, men tillåtet och politiskt korrekt 
Varg finns bara i ett latitudintervall på 3 latituder, trots att Sverige sträcker sig över 14 latituder. Ser man till Skandinavien så är mönstret konstant sedan mer än ett decennium, nästan alla vargar mellan 59 och 62 även om det var färre förut. Om Sverige vore tre länder av Danmarks storlek skulle varg hållits utrotad i två av dem genom jakt på de vargar som dristar sig in. Reell fridlysning upprätthålls bara i det mellersta landet.

Förekomst av varg i södra Sverige före 2009
De årliga rapporterna om vargförekomst går längre bak än 2009. År 1999/2000 var senaste vintern förut som det bara fanns en vargflock (föryngring) vid eller söder om latitud 59, sedan 2000/2001 och fram till 2009/2010 har det alltid funnits minst två, det är först den sista vinterdet gått ner till en igen. Ser man det i ett längre tidsperspektiv så har vargen stått och stampat vid latitud 59 väster om Vänern sedan mer än ett decennium utan att gjort några stora framsteg. Den sydligaste vargflocken och sydligaste föryngringen är ungefär samma 2011 som 1999. Intrycket är att vargen sedan dess har spritt sig från Värmland/Dalsland åt öster mot Östersjön men inte åt söder, fast den gjordes framstötar  2008-2010, men närvaron 2011 är knappast mer markerad än för tio år sedan. Med hänsyn till ökningen av vargens totala förekomst och den påtagliga expansionen österut så är det förvånande att sydfronten är så intakt. Det antyder att jakttrycket varit för stort.

Tamdjurskador av varg i södra Sverige
Viltskadecenter följer tamdjurskador och gör också en prognos över skadeutvecklingen där det står att vargattackerna förväntas öka 2009-2011. Antalet angrepp förväntas framförallt öka i Götaland, där tamdjurstätheten är betydligt högre än längre norrut i Sverige. Tamdjurstammen växer och vargantalet växer. Alla har förmodat att vargens utbredningsområde breder ut sig åt söder, men jag har visat att så knappast varit fallet 2010-2011 jämfört med åren tidigare. Motsäges detta av skadestatistik? Nej, tamdjursangreppen i Götaland var lägre 2010 än tidigare. Jag sammanställde antalet angrepp (enligt broschyren länkad ovan, med den indelningen i Götaland och Svealand) samt Viltskaderapporten för 2010. Det blev följande tabell över vargangreppstillfällen per år mot tamdjur fördelat på ungefär de gamla varglänen och södra landsdelen.

      År       2006-2008  2010  2009-2011 (prognos enligt vargbarometer) 
Svealand    23                   40        31
Götaland    21                   11         26

Kommentar: Vargattackantalet påverkas mycket av enstaka vargar som gör serieattacker, ren slump kan åstadkomma svängningar på tiotals fall. 2011 blir det högre värden i Götaland. Götaland påverkas ganska mycket av vargar som inte kommer från Götaland, ofta har de vandrat långa sträckor före attacken. Jag vet inte hur många attacker i Södra Sverige som beror på andra vargar än Götalands, men det är säkert en hel del, och antalet vargar som ”vandrar ned” i Götaland kan förutses öka med det totala vargantalet i landet och att det nu är ganska mättat med varg norr om latitud 59, åtminstone norr om Västra Götaland.

Län med de sydligaste vargarna
De två sydligaste varglänen är i första hand Västra Götaland och i andra hand Örebro. De är berörda av den sydligaste vargens minskning 2010 och 2011 jämfört med tidigare år och decennium. Aktuell varginformation för dessa län finns på deras webbar.   Det finns en skrift nyhetsbrev Rovdjur Västra Götaland,  och en vargsida för Örebro.  

Aktuellt läge i Västra Götaland
Etablering. En aktuell lägesbeskrivning gavs i Bohuslänningen 111117. Mina anmärkningar i rött och understruket. Ingen vargflock kvar på Kroppefjäll, efter att två varghanar och en tik har skjutits under två licensjakter på fjället. På Bredfjället nära Ljungskile har två föryngringar ägt rum de senaste åren. Men inte 2010, reviret upplöst!  När varghonan på Herrestadsfjället sköts under licensakt 2009, lämnade hannen reviret. Men nu finns här ett nybildat vargpar. Hittar inte uppgifter om reviret i info från Västra Götaland, men det rör sig ivarjefall inte om föryngring 2011. På Kynnefjäll (Kynnefjäll ligger några mil söder om latitud 59) gick en ensam hona vintern 2010/2011. Men nu har hon familj runt sig med en hanne som härstammar från en finsk vargsläkt. Detta är också den sydligaste vargfamilj man känner till just nu. Dvs ca 6 mil längre norr jämfört med 2009/2010, och det lär inte komma kännedom om någon sydligare ”familj” 2011, eftersom det inte finns någon känd stationär vargförekomst längre söderut i mars.  Dals Ed/Haldenreviret. Hannen försvann förra vintern någon gång och tiken blev ensam. Nu tror man hon lockat till sig en ny alfahanne från ett helnorskt revir (Linnekleppen-reviret) norr om Dals Ed/Haldenreviret. Så den sydligaste vargflocken i slutet av 2010 har problem, men det kanske löser sig!
En norsk tidning om reviret: I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret. Foreløpig er det usikkert om ulv har ynglet i reviret i 2011.
Aktuellt läge i Örebro län (enligt kontakt med rovdjursansvarig). Hasselforsreviret har fått valpar i sommar. Gamla tiken i Hasselfors har fått sällskap av en Värmlandshane från Ackjön. I Tiveden, som ligger ännu mera söderut, kan det vara en ny vargetablering på gång. Från årsskiftet och nu under hösten har varg observerats regelbundet i Tiveden. Antalet observationer av ensamma vargar i södra Örebro län, utanför etablerade vargrevir, har varit ovanligt högt under hösten och tyder på att det är flera vandrande vargar på väg söderut.

Bredfjällsreviret
Bredfjällsreviret i Sverige år lokaliserat norr om Kungälv vid Göteborg i Västra Götalands län och verkar nu försvunnet. Det var 2009 den sydligaste fasta etableringen och föryngringen av varg som förekommit på över ett sekel i Skandinavien. Etablerat vintern 2007/2008. Hannen i paret var tidigare alfahane i Kroppefjällsreviret. Paret fick valpar våren 2008. Far till första kullen dog i augusti samma år vid skyddsjakt, men modern fick valpar med en ny hane 2009. Vintern 2009-2010 fanns en familjegrupp  med 5-7 vargar, inklusive ledarpar.

Dals Ed/Haldenreviret
I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret, også i 2010.

Hasselforsreviret
Ett revirmarkerande par har spårats åtskilliga gånger under vintern 2010/2011. Reviret delas med Värmlands län. Hasselforsreviret har påvisat stationära vargar sedan vintern 1998/99, föryngringar har tidigare konstaterats nio år i rad (2000-2008).

Skäl för lägre vargtäthet i söder
Vargrevir tenderar utan aktiv styrning att hamna i glest bebyggt och vägfattigt land. Görs en karta över detta så finns färre ”vargvänliga” platser i södra Sverige. Det finns mer tamdjur och större befolkning i södra Sverige, som ökar antalet konflikter. Det finns därför rationella skäl för att eftersträva lägre vargtäthet i södra Sverige.

Politiska beslut
Antalet vargar regleras inte längre av vargens reproduktionsbiologi. Politiska beslut om utformningen av skydds- och licensjakt blir istället avgörande. Politiska beslut bör göras om i vilken grad varg skall vara närvarande i södra Sverige, att den skall ha en närvaro är dock redan beslutat.

Vad sade rovdjursutredningen 2007?
Det finns inte anledning att alltför starkt begränsa vargstammens utbredning i Sverige. Däremot finns goda skäl att söka motverka tendenserna tll en stark koncentration av vargtammen till några få län i landet.

Samma förälder i flera föräldrapar

Några föräldrar får kullar med olika partner, de blir delar av flera föräldrapar. Släktskapsträdet i Åkesson 2011 (se andra artiklar på denna web) omfattar den skandinaviska vargstammen 1983-2010. Detta möjliggör en analys av hur vanligt detta är. Bara de vargar som blir föräldrar och har genetisk betydelse beaktas. Kalenderåret nedan är det år en föräldravarg får sina första valpar.

Jag gjorde en analys och fann att ungefär tolv procent av föräldrarna har två partner och en procent har tre. En varg är trogen sin partner, men när en partner dör kan den ersättas.

De första 13 åren 1983-1996 fick två tikar valpar med tre hanar vardera, två andra hade bara en partner. Två tredjedelar av alla föräldravargar med flera partner var tikar.

Tabell: Tiden mellan första valpkullen med första partner och med sista

Tid (år)	_	1	2	3	4	5	5<
Föräldrar	165	2	5	4	1	2	0

Tabell: Föräldrar med olika antal partner

Partner:	83-96	97-06	07-10	Sum	Gissning %
1	11	71	83	165	87
2	0	10	1	11	12
3	2	0	1	3	1

Efter 1997, när vargantalet inte är extremt lågt, finns endast ett fall med tre partner. Skälet att räkna de senaste 4 åren i en separat grupp är att det kan ta fem år tills en ny partner dyker upp, så frekvensen av partnerskiften underskattas efter 2006.

Jag har gjort en sammanvägning (gissning) av procenten föräldravargar som får avkomma med flera partner under livet. Det är lite approximativt, men även om man kan räkna exaktare, tror jag inte resultatet skulle bli säkrare, det måste bygga på ett antal osäkra antaganden. Hur jag läst och tolkat detaljer från Åkesson 2011 är också en osäkerhetskälla. Jag finner det rimligt att i övervägningar anta att antalet föräldravargar är ungefär 90% av antalet föräldrapar och antalet kullar en förälder får är ungefär 10% större än ett föräldrapar får.

Stamtavla och resultat

Åkesson (2011) har beskrivit släktskapsförhållanden och inavel i den skandinaviska vargstammen sedan den etablerades. Denna stamtavla ligger förutom beräkningarna nedan till underlag för beräkningar och resultat som presenteras i andra artiklar på denna blogg.

Fig 1 från Åkesson (2011). Klicka på bilden om inte hela bilden syns. Släktträd över den skandinaviska vargstammens reproducerande föräldrar. Årtal för första reproduktion. Avkommans inavelskoeff (också färgkodad, beräknad från stamtavlan) och beteckning (”revir”) i varje fyrkant. Vita ”IM” är immigranter från öst, antas obesläktade och icke inavlade.

Bra ordning!
Det är förmodligen unikt att en sådan här stor och geografiskt spridd population av stora djur fullständigt kartlagts under hela sin 30-åriga existens. Detta är ett underlag för framtida studier med detta underlag.

Kommer vargens stamträd att följas i fortsättningen?
Fördubblas vargantalet tror jag inte det längre kommer att gå att hålla ordning på varje reproduktiv varg så här. Det blir för dyrt och logistiskt omfattande, fast det är inte laboratoriekostnaderna, som kommer att sätta gränsen. En annan synpunkt är att det nog inte går att fånga släktträdet lika överskådligt med ett ensidesdiagram om vargantalet ökar.

Hög inavel ger lite reproducerande avkomma
Inaveln varierar starkt mellan olika par. Det finns föräldrapar som ger valpar med hög inavel, fram till 2006 har det funnits 5 reproduktiva par som producerat valpar med inavel över 0.4. Två av dessa familjer med hög inavel har inte givit någon reproducerande avkomma; tre en och ingen mer än en. Genomsnittet för alla familjer till 2000 var 3.4. Detta får betecknas som ett bevis att inavel över F=0.4 resulterar i få livskraftiga vargar och stöder att en ytterligare påtaglig ökning av inaveln i vargstammen utöver 0.3 kan förmodas reducera stammens livskraft i sådan grad att stammens överlevnad riskeras.

Några valpar har låg inavel i förhållande till genomsnittet
Samtidigt som valpar med hög inavel föds det också valpar med en mycket lägre inavel än genomsnittet, så även om hög inavel är negativt, så tar det tid innan en hög inavel påverkar hela stammens livskraft, den skulle inte dö ut på några få år utan att varningsignaler hann registreras.

Den tredje invandraren spred sina gener effektivt!
 År 1991 började en tredje invandrare att få avkomma. Den har producerat fem reproduktiva avkommar som alla i sin tur producerat reproduktiva avkommor. Sedan 1993 hade alla vargar som trädde i reproduktion den nyinvandrade vargen i stamtavlan. Detta styrker annan erfarenhet att invandrare förmår vitalisera populationen och att de fräscha generna penetrerar populationen. 

De nya invandrarnas avkommor reproducerar sig bra!
År 2008 började 16 familjer reproduktion. Utgående från par som startat reproduktion senast år 2010 hade 10 de 16 paren som började reproduktion 2008 inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt 0.5 reproduktiva avkommor per par. Bland 2008 års par fanns två där en invandrare var den ena föräldern (kallas Galven och Kynna 2). Dessa har fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än andra vargar. Detta stöder vad jag hävdar på andra håll på denna web, att invandrarna får ett mycket större inslag än deras rent aritmetiska bidrag.

För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma om den inte får några barnbarn. De två nya invandrarna har nu visat sin kapacitet att föra generna vidare, när de nu har fått barnbarn kan man utgå från att de verkligen kommer att bidra till den framtida genmassan av den skandinaviska vargstammen för all framtid.

Hur variabel är familjestorleken?
Baserat på fig 1 familjer fram till år 2003 tabelleras hur många reproduktiva avkommor (streck framåt) familjerna ger upphov till
Familjestorlek  0   1   2   3    4    5   6   8  14  Sum=74
Familjer             2   3   0   2    2   3   2   1   1    Sum=20
Endast 10 procent av familjerna är utan reproducerande avkomma och alltså ”genetiskt döda linjer”. 10 procent av familjerna är mycket stora ”outliers”. Föräldraparet Nyskog 5, som började reproduktion år 2000,  har 14 reproduktiva avkommor vilket gör att en väsentlig del av dagens vargstammen har gener från detta föräldrapar vilket blir ett avsevärt bidrag till dagens inavel oberoende av stammens tidigare historia.

Eftersom det finns fall med tio år till en avkomma reproducerar sig blir det för missvisande att inkludera föräldrapar som börjar reproduktion efter 2003. Det finns fall där samma förälder förekommer i flera föräldrapar, så statistiken skulle bli lite annorlunda om skulle avse individuella föräldrars fertilitetsrelationer. Jag har gjort en skattning av betydelsen av detta i en annan artikel på denna web, och det är ungefär 10%, dvs enskilda föräldrars avkommor är ungefär 10% större än ”familjernas”. Det rör sig om en population i ”fri tillväxt” dvs ej utsatt för medveten skattning (utöver begränsad skyddsjakt och tjuvjakt). Från 2010 har stammen reglerats med jakt, vilket sänker familjestorleken. Den genomsnittliga familjestorleken är 3.7, vid konstant stam förväntas 2. Vi kan alltså inte förvänta lika stora familjer i framtiden. Invandrare som skyddas från jakt kan dock få lika stora familjer som i den här tabellen.

Hur vanlig är incest?
Med incest menar jag här ett föräldrapar där föräldrarna antingen är helsyskon eller den ena föräldern är barn till den andra, inte andra former av ”mildare” incest. För i övrigt ”ideala” föräldrar blir inaveln då 0.25. Jag hittade 4 sådana föräldrapar (3 syskon och en mor-son) bland 14 (=29%) under tiden 1984-1993. Det fanns inte många partners att välja bland i början av stammens historia. Det fanns 11 (samtliga markerade för hög inavel, inget annat fall av hög inavel) bland 88 (=12%) tiden 2000-2010. Av dessa var 9 syskon, en far-dotter och en mor-son. Incest tycks förekomma i drygt en tiondel av alla föräldrapar i en tillräckligt stor och något så när tät vargpopulation, men kan bli högre om populationen är liten. Syskonpar är den vanligaste typen av incest. 

Eftersom drygt 10% av vargparen är mellan nära släktingar, eftersom detta påverkar genomsnittlig inavel med ungefär F=0.02 och eftersom det finns ett begränsat antal reproducerande vargpar, så leder slumpmässiga variationer i incestfrekvens till slumpmässiga variationer i F mellan år av storleksordningen ±0.01 vilket kan ge ett väsentligt bidrag till iakttagna årsvariationer. Eftersom reproduktionen är så nedsatt efter inavel, så överskattas inaveln i vargstammen något med Åkessons metod att ta genomsnittet av de reproduktiva paren. Eftersom incest förekommer, så får drygt en tiondel av stammen hög inavel, hur lågt man än pressar ner inaveln med t ex vargflytt.

Jag har hittat en tidigare undersökning om incest hos varg, som inte fann något fall bland sexton familjegrupper. Detta motsäger inte statistiskt det aktuella resultatet. Det aktuella materialet är fem gånger större. 

Ovanligt med flera föräldrar i samma familjegrupp
Det finns ingen notering om att olika avkommor i en familjegrupp skulle ha olika föräldrar. Jag vet inte hur stor chans det är att detta skulle noterats. Men det kan inte vara särskilt vanligt, isåfall borde de som arbetat intensivare med detta material upptäckt och noterat det.

Osäkerhet i mina beräkningar
Jag har manuellt läst av Åkesson 2011 fig 1 och gjort en egen databas. Det är dock många osäkerheter. Jag gör direkta fel, det är tidsödande och okulärt svårläst, det är det svårt att följa linjerna för föräldrar som binder ihop familjerna, det finns vissa osäkerheter och något fel i själva figuren, och det finns några osäkerheter i grundmaterialet. Mina beräkningar är troligen inte missledande fel, men för vetenskapligt publicering skulle det behöva kvalitetssäkras t ex genom att något annan gjorde samma genomgång och beräkningar. Att skriva t ex på denna web betraktar jag inte vetenskaplig publicering.  

En uppsats Liberg med fl ”Släktskap och inavel i den skandinaviska vargstammen”  http://www.wwf.se/source.php/1117011/wwf-1076721-1.pdf beskriver utvecklingen fram till 2003.

Frågetecken som kanske tas bort så småningom: Fig 1 arj (2007) verkar ha två fäder och ingen moder.

Effektiva vargar olika effektiva!

Stamträdet för de skandinaviska vargarna (Åkesson 2011) omfattar samtliga föräldrapar som fått valpar under stammens historia med få osäkerheter till 2010. Jag har beräknat och gjort statistik på hur många av avkomman från ett föräldrapar (familj) som i sin tur fått avkomma (”familjestorlek”). Statistiken fram till år 2003 har tabellerats. Att senare statistik inte beaktats beror på att reproduktiv avkomma fortfarande kan visa sig efter 10 år, tabellen är alltså en underskattning av familjestorleken, men materialet blir litet om inte statistiken 2001-2003 visas.

Tabell. Hur många reproduktiva vargar härstammar från olika familjer (=föräldrapar)?
Familjestorlek:   0   1   2   3    4    5   6   8  14  Summa=74
Antal familjer:     2   3   0   2    2   3   2   1    1   Summa=20

Endast 10 procent av föräldraparen blir utan reproducerande avkomma och därmed ”genetiskt döda linjer” (genetiska återvändsgränder), trots att det är reproduktivt effektiva individer. Det genomsnittliga antalet ”effektiva vargar” i avkomman från ”effektiva vargpar” var 3.7. Vid konstant stam förväntas två, men eftersom stammen är i tillväxt blir det mer. Denna tillväxttakt svarar mot nästan en fördubbling av stammen per varggeneration (fem år), och det är väl inte långt från vad vi upplevt det sista decenniet. En sänkning är förväntad när åtgärder för att minska stammens tillväxt får genomslag. Om familjer skyddas från jakt, vilket gäller för de invandrade vargarnas familjer (Galven och Kynna) och deras avkomma fram till reproduktion, är det dock ungefär dessa familjestorlekar som förväntas.

Två av familjerna är mycket stora, detta kan knappast förklaras enbart av statistisk slump och är överraskande. Någon lika stor familj finns inte efter 2003, men kan visa sig senare, eftersom de familjerna fortfarande växer. De två stora familjerna analyseras närmare i Tabellen nedan.

Revir (föräldrapar)	Nyskoga 5	Årjäng
År första valpkull	2000	1997
Reproduktiva avkommor 3 år senare	1	3
Reproduktiva avkommor 5 år senare	4	5
Reproduktiva avkommor till 2010	14	8
Senaste reproducerande avkomman	2010	2005

Föräldraparet Nyskoga 5, som började reproduktion år 2000, har 14 reproduktiva avkommor, vilket gör att en väsentlig del av dagens vargstam har gener från detta föräldrapar, vilket ger ett avsevärt bidrag till dagens släktskap och inavel oberoende av andra delar av stammens tidigare historia. Det är inte uteslutet att familjen visar sig ännu större 2011. Det är nästan fyra gånger så mycket som genomsnittliga reproduktiva vargpar (3.7). År 2000 fanns det totalt 10 vargpar i Skandinavien och först 2005 översteg antalet 14. Ett enda vargpar är alltså kapabelt att vara föräldrar till huvuddelen av en vargstam av den storlek den skandínaviska hade för mindre än ett decennium sedan. Nyskoga 5 reviret är ovanligt, eftersom mindre än en tredjedel av de reproduktiva avkommorna fått valpar inom fem år efter att föräldraparet fick valpar, det är egendomligt att den stora reproduktionen inte också reflekteras i tidig reproduktion.

Det finns ett mindre tekniskt problem som jag inte beaktat. Avkommestorleken blir lite större (kanske 10%, se annan artikel på denna web) om man räknar per föräldravarg istället för per föräldrapar. Föräldravargar får ibland avkomma med flera partner (efter varandra, inte samtidigt).