Beståndsbegränsande licensjakt ökar vargstammens genetiska värde internationellt
Den skandinaviska vargstammen kan tillsammans med andra vargstammar bidra till att vargens evolutionära potential och genetiska adaptionsförmåga bevaras på lång sikt. Dock ger stammen för närvarande ett närmast försumbart bidrag i ett sådant mer storskaligt bevarande. Bidraget blir betydelsefullt endast om vi först sänker inaveln och bygger på en vargstam med bidrag från många fler ”grundare”. Som påpekas i andra artiklar åstadkommes detta bäst i en liten vargstam med selektiv jakt för att höja det genetiska värdet av stammen. Först när detta är gjort är det dags att diskutera hur Nordeuropas vargstammar och subpopulationer kan organiseras i megapopulationer för långsiktig förvaltning och hur de olika ländernas bidrag bör organiseras.
Rovdjursutredningens expertpanel har föreslagit att det behövs tusentals vargar för att vargen skall behålla sin långsiktiga evolutionära potential och genetiska mångfald och kunna ges gynnsam bevarandestatus. Vargarna skulle dock delas på Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Sveriges andel kanske skulle hamna på 700 förutsatt att de andra länderna tar sina delar. Hur bör expertpanelens slutsats påverka den svenska vargstammens förvaltning?
Den skandinaviska vargstammens genmassa domineras av gener från tre vargar. Detta är ett mycket litet bidrag till genetisk mångfald och evolutionär potential. De östliga stammarna har gener från många gånger fler förfäder. Det dummaste Sverige kan göra för den långsiktiga internationella vargförvaltningen är att nu blåsa upp denna begränsade genmassa, vars genetiska värde inte ökar bara för att det blir fler vargar som bär den. Istället bör Sverige följa rovdjursutredningens förslag att i ett första steg minska inaveln genom införsel av nya gener och förfäder. Denna införsel blir effektivare om vargstammen hålls liten och om vi selekterar så att den gamla genmassan minskar och den införda förstärks. Intensiv licensjakt riktad mot den gamla ”inavlade” genmassan förstärker effekten. När inavelsminskningen är genomförd kommer genmassan att härröra från många fler vargar och vara ett mycket värdefullare bidrag till den nordosteuropeiska vargens evolutionära potential. Det närmaste decenniet bör alltså Sverige insats för den nordeuropeiska vargens genetik vara intensiv selektiv beståndsbegränsande licensjakt inriktad mot den ”gamla” genetiskt lågvärdiga arvsmassan.
Panelen har förtjänstfullt fäst uppmärksamheten på att vargens ”genbevarande” i ett långt tidsperspektiv inkluderar vargstammar långt utanför Sveriges gränser, och därigenom berett marken för nytänkande i detta avseende. Under det närmaste decenniet bör detta nytänkande vidgas till en större del av vargens utbredningsområde. Det ter sig otroligt Sveriges del i detta behöver vara mer omfattande än den nuvarande svenska vargstammen. Panelens överväganden styrker att den nuvarande svenska vargstammen bör ges gynnsam bevarandestatus, eftersom det finns förutsättningar att den kan ses som en del av en tillräckligt stor vargpopulation tillsammans med andra nordeuropeiska vargstammar.
Ett aber med att licensjakt skall vara effektiv i att minska inaveln är att det måste finnas ett inflöde av nya invandrare. Bortom 2013 sjunker värdet av att skydda avkomlingar till 2008 års två invandrare. Nya invandrare behövs för att argumentet för licensjakt skall fortsätta att vara kraftfullt efter 2013. Ur den synpunkten vore det mycket bra om Idretiken alias Kilsbergtiken alias Karslborgstiken fick valpar 2012. Det vore också bra om valpflyttprogrammet kom igång 2012.
Från finsk synpunkt borde det vara ett intresse att den svenska vargstammen berikas genetiskt före den blåses upp. Migration från Sverige till Finland förekommer. Den finska vargstammen är avsevärt mindre än den svenska och har behov att stödja sig också på den svensk/norska vargstammen. Som det är nu skulle det genetiska stödet från Sverige/Norge i huvudsak vara uttömt efter två migranter, vidgas den genetiska basen i Sverige innan vargstammen blåses upp ökar värdet av den svenska vargstammen för Finland. Samförvaltning med Finland är viktig för Sverige, det är bra om Sverige agerar så det finns en finsk fördel i samarbetet. Om Sverige blåser upp sin vargstam oproportionerligt i förhållande till Norge och Finland i förhoppning att de skall följa efter, men utan att stödja sig på tvingande motiv, så är det troligt att Finlands och Norges myndigheter och olika opinioner kommer att påverkas och reaktionen kanske inte blir positiv. Bättre om det finns harmoni mellan Sveriges och grannarnas politik.
Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Mer kommer.
