Brev till EU och miljöministern

Jag har skrivit till EU-kommissionären och miljöminister Lena Ek om vargfrågan, och efter tre månader har jag inte fått något svar eller reaktion att meddelandet mottagits. De fyra gånger jag skrivit till regeringen/ministrar och EU förut i andra frågor har det kommit en respons och ibland ganska utförlig.

Dock träffades de två 1o juli och det kom en pressrelease från EU. Jag tycker mig märka att ”diskussionsklimatet” förbättrats, tidigare har det bara förekommit ensidiga utsagor från regeringen om den goda dialogen med EU. De synpunkter jag framfört kanske bidragit. Det är positivt att EU enligt sitt pressmeddelande trycker på (och alltså inte kan förutses läggas hinder i vägen för) att förvaltningsplanen skall vara klar så den kan träda i kraft till nyår 2013, så en långsiktigt svensk vargpolitik kan inledas 2013, med klara ställningstaganden och nya löften om förvaltningsjakt, som kan ersätta gamla inoperativa.

EU borde avskriva överträdelseärendet, när förvaltningsplanen presenterats i början på juni. Då har Sverige levt upp till EUs viktigaste förväntningar när det gäller dokumentation och en process till långsiktiga beslut (en förvaltningsplan), och det skall inte behöva gå ytterligare ett år av kiv om precis vad som står eller borde stå i förvaltningsplanen innan vargpolitiken 2013 och framåt sjösätts av riksdagen i höst. Fast det var ett misstag att inte underrätta sig om den viktigaste informationen som borde stått i förvaltningsplanten innan den skrevs, det hade ökat chansen att ärendet nu kunnat avskrivas.

EU inledde ”överträdelseförfarandet” våren 2010, och det fick direkta konsekvenser för vargpolitiken i augusti 2011. Opinionen polariseras. De som överhuvudtaget inte vill ha varg i Sverige (noll-visionen) organiserar sig. Nyligen bestämde en stor jägarorganisation sig för att ta avstånd från frilevande varg i Sverige. För den största jägareorganisationen genomdrevs ett ordförandebyte pga för lamt agerande i rovdjursfrågan.  Det bildades ett politiskt enfrågeparti mot varg för några månader sedan. En vargskeptisk blogg har fått stort genomslag sedan sommaren. Det går knappast att tala om massiv enighet för att det skall finnas varg i Sverige längre, även om det fortfarande är en stor majoritet som stödjer det. Det finns inget annat djur som är mer kontroversiellt och klyftan fördjupas av avsaknaden av politiskt trovärdiga beslut. Enda sättet som jag ser att förebygga ytterligare polarisering är ett långsiktigt trovärdigt riksdagsbeslut i höst, och enda sättet att komma dit - om nu Sverige inte vill riskera att åtalas vid EU domstolen - är att EU deklarerar att de åtminstone för tillfället släpper uppmärksamheten på Sverige.

Med det syftet har jag april 17 skrivit ett brev till EUs miljökommissionär och ett brev till Sveriges miljöminister.

Båda har ”bloggar”. Janez Potocniks facebooksida  är: 
http://www.facebook.com/potocnikjanez
 Jag lade in brevet på ”anteckningar Wolves in Sweden” förutom att jag sänt det med post. Kommissionären är intresserad nog att lägga ut personliga kommentarer om den svenska vargen!! Av senast inkommande meddelanden utifrån så informerade 7 om den ”tragiska” utvecklingen för den svenska vargen medan 7 hade andra ärenden.

Miljöminister Lena Ek har en blogg
http://www.centerpartiet.se/lenaek
  Denna blogg antyder dock frånvaro av intresse för den svenska vargen, det finns ingen ”tag” för ”varg” eller ”rovdjur” eftersom detta inte är diskuterade ämnen, och det finns knappast något ställe att lägga ut brevet. Hon skrev en post ”nu vill jag veta vad du tycker”, fast hon avsåg inte att be om synpunkter om annat än vad som var i hennes huvud. Men där tycks 20% vara vargsynpunkter med de vanliga debattörerna, så intresset att frågan tas upp finns. Inläggen verkar inte censurerade. Länkar framställs inte som länkar. Kanske ändå lägger brevlänken på Lena Eks blogg också om det kommer någon relevant artikel. Intrycket är att EUs ”vargminister” är mer intresserad av synpunkter omkring svenska vargar än sveriges ”vargminister”. Och svenskar är definitivt mer intresserade att hålla miljökommissionären underrättad om utvecklingen av varg i Sverige än att framlägga synpunkter till miljöminstern i Sverige!

I och för sig förstår jag miljöministern, det är inte skoj för Sveriges vargminister att vara ansvarig för ett område, där regeringen valt att lyssna på Bryssel, och som regeringen inte tycker de kan göra mycket åt innan remisserna på förvaltningsplanen och rovdjursutredningen kommit. Regeringen kan inte annat än fungera som slagpåse om man försöker diskutera ämnet. Farhågan från debattörerna är förstås att även när det är dags att diskutera frågan tidsfönstret blir smalt och regeringen kommer snart att begrava ärendet i nya utredningar istället för långsiktiga riksdagsbeslut. Dock måste Lena Ek ges en komplimang och kanske ger underverk i det tysta. Genom sårbarhetsutredningen tog regeringen initiativ i vargfrågan och gjorde vad andra negligerat och lade en bra grund till vargdiskussionen. Och varg diskuteras mycket mer och intensivare än frågans faktiska betydelse för riket motiverar. De frågor miljöministern tar upp är vanligen relevanta och hennes inlägg välskrivna och kanske kunde få mer kommentarer än de får. Men å andra sidan är ministern ansvarig för ett område med många starkt engagerade och då är det tveksamt att bara låtsas som om frågan inte fanns. Ointresset på miljödepartementet kan vara ett skäl att flytta jaktfrågor och rovdjurspolitik till landsbygdsministern.

Men nu i mitten på juli har all relevant dokumentation kommit och kunnat smältas och man förväntar sig politiska reaktioner både från Lena Ek och EU-kommissionären som ger ledning om vad som händer sedena före mitten av augusti.

Jakt minskar generationstiden

Jakt ökar dödligheten och minskar därigenom i praktiken generationstiden. Om generationstiden blir lägre så ökar den genetiska driften per år och migrationen per generation minskar vid en viss årlig migration. Jakt kan också medföra att andelen reproducerande vargar ökas och därmed den genetiska driften minskas så det är inte säkert den genetiska driften ökar av jakt. Hur mycket generationstiden minskar och den genetiska driften påverkas på grund av jakt beror på jaktens utforming och det fodrar simulering för att analysera. Analyser av olika alternativ för förvaltningsjakt borde utföras innan den startas. Det är önskvärt att förvaltningsjakten utformas så att generationstiden blir lång. Det är möjligt man i teorin kan utforma jakt så att generationstiden ökar, men det är knappast praktiskt möjligt. Det verkar lämpligt att spara äldre reproduktiva vargar. Förmodligen är det positivt att ta bort ”inavlade” valpar vid tillförsel av djurparksvalpar. Meningen med den här posten är egentligen att undersöka hur förvaltningsjakt ur genetisk synpunkt bör utföras innan den verkställs.

Alla studier som analyserar sårbarhet eller effekten av immigation har maxantal vargar som input men det är oklart hur vargantalet begränsas och det är säkert att det inte görs på ett optimalt sätt, ens om syftet bara är att minimera effekten av drift. Därför tenderar nog alla studier som gjorts, där inavelsändringen per år är en del, att överdriva inaveln. Detta är ett ytterligare skäl för ytterligare studier.

Rovdjursutredningens slutbetänkande – kommentarer

Rovdjursutredningen har kommit med sitt slutbetänkande april 2012. Delbetänkandet 2011 föreslog att först sänka inaveln till F=0.1 och därefter öka vargantalet till minst 450 (eller snarare minst 45 föryngringar). Slutbetänkandet 2012 ändrar detta och ger istället utrymme för successiv ökning till 2024.

Det är inte sannolikt att F=<0.1 kommer att nås till 2024, även om tillväxten begränsas till 4 procent årligen från cirka 300 våren 2012 till 500 tolv år senare. Det saknas auktoriserade uppskattningar vad som fordras eller hur mycket det kostar med genetisk förstärkning i det nya läget med en större stam, dessa kalkyler överlämnas till förvaltningsplanen. Utan den beståndsbegränsande förvaltningsjakt utredaren föreslagit blir det varit helt omöjligt att få ned inaveln ordentligt. Med förslaget blir det bara krävande och begränsad sannolikhet att nå målet. Men man kan komma långt på vägen och får arbetsro att utveckla metodiken under förutsättning att tillräckligt kraftfull och genomtänkt förvaltningsjakt inleds före våren 2013 och kommer kanske fram till att det inte är så förtvivlat viktigt att nå ända ned till F=0.1.  eller att den naturliga invandringen räcker för att så småningom nå resten av vägen till målet eventuellt med några modifikationer och eventuellt något efter 2024. Diskussionen om eventuellt önskvärd ytterligare sänkning av inaveln och förbättrad genetisk kontakt österut behöver inte resultera i förnyad uppslitande tids och resurskrävande övergripande diskussion om vargantal förrän om ett decennium, när polariseringen troligen lugnat ned sig. Förvaltningsjakt öppnar möjligheter, som underlättar att få godkännande för valpflytt av markägare. Det är ekologiskt riskfyllt att tolerera ökning av en nyckelart med fri tillväxt inom områden som redan kan vara mättade och där tillväxten trots detta är hög. Med utredningens förslag kommer man ifrån denna stora svaghet med dagens ”vargförvaltning”. Med utredningen och förvaltningsplanen och remissvar i ryggen kan statsmakterna återta initiativet i vargfrågan i höst.

Det är önskvärt att åtminstone temporärt med riktad förvaltningsjakt sänka stammen till drygt 200 genom jakt 2013 och 2014, för att tillfullo utnyttja potentialen av invandrarna 2008 att reducera inaveln, sedan kan stammen tillåtas växa för att reducera den genetiska driften tills nya invandrare kommit/tillförts och den första föryngringen med nya tillförda vargar observerats.

Det är inte definierat vilken ”inavel” som skall vara F=0.1. Är det genomsnittligt släktskap hos reproducerande individer eller genomsnittet av alla levande individernas inavel? Vad är referenspunkten när F=0? Definitionen har väsentlig betydelse när F sätts så lågt som 0.1, det finns distinktioner och fällor, som har med exakt definition att göra. Det är viktigt förvaltningsplanen utformar definitioner. Detta bör inte läggas på den politiska nivån.

Utredaren tycks anse att jakt är ett nödvändigt inslag i förvaltningen för att nå önskvärt status och reducerad inavel på vargstammen. Därigenom nalkas gynnsam bevarandestatus snabbare. Detta är viktigt mot bakgrund av EU kommissionens och regeringens ställningstagande. Om nu tricket går hem att kalla det förvaltningsjakt och ha det inskrivet i en förvaltningsplan, det är mycket egendomligt att ingen kommit på det förut och vittnar om hur ogenomskinlig bevarandeadministration är. Det försvagar avsevärt Sveriges sak mot EU att det inte framhålls hur effektiv förvaltningsjakt och lågt antal är för att förstärka effekten av tillförda och invandrade vargar.

Det förslås att flytta vargar till hägn (”mjukt släpp”), därigenom minskar chansen att de vandrar långt efter flytten. Detta bör prövas, jag förstår inte varför det inte prövades med den invandrare som skaffat partner och satt upp ett revir i norra Dalarna. Risken för långvandring var uppenbar redan efter andra flyttförsöket och paret kunde hållits ihop i hägnet. Direktförflyttade man vargar från renbetesområdet i Finland till hägn i Sverige, som samtidigt är karantän, så skulle det gå att få ned inaveln till önskvärd nivå. Tillvänjning till lokala förhållanden med hägn skulle samtidigt kunna hjälpa att sprida vargen till nya områden.

Det verkar som om utredningen avser att öppna mot enstaka etableringar i renbetesområdet där vargens villkor accepteras, utredaren kan tänka sig ”vargavtal”. I genomsnitt en årlig vargföryngring i renbetesland, där den ena föräldern är invandrare, som inte gått att flytta, skulle förmodligen långsiktigt lösa kontaktproblemet med vargstammarna österut.

Det finns ingen egentlig motivering för just 450. Det har inte utförts någon modern sårbarhetsanalys eller analys av mean viable population, en referens som beskriver det länkas här. Den expertgrupp som utredningen anlitade föreslog något i stil med 700. Men det värdet förutsätter att en som dålig betraktad genetisk kontakt med Finland förbättras, och ökningar av vargstammen i Finland, Norge och ryska Karelen. Det är med all sannolikhet hopplöst att få dessa länder att ta sin andel av det ökade antal vargar expertgruppen anser behövs, varför Sveriges vargantal måste läggas över 700 om expertgruppens åsikter skall vara utgångspunkt. Detta är konsekvensen av att utredningen utgått från en fristående expertgrupp och dimmiga riktlinjer istället för sunt förnuft. Det blir nu förvaltningsplanen som får utforma motiveringen för att minimivargantalet är vetenskapligt förankrat utan att hänvisa till rovdjursutredningens expertgrupp. Motiveringen kan spinna på de resonemang  jag framfört. Jag tror dock inte det går eftersom beslutet om vargantalet är en politisk kompromiss och inte resultat av vetenskapliga överväganden. På kort sikt (några decennier) anser jag vetenskapliga skäl talar för en vargstam på några hundra, på längre sikt finns det inte vägande genetiska skäl att inte besluta enligt rovdjursutredningen, men är då politiska, juridiska och ekologiska skäl som styr, inte genetiska.

Det verkar lite egendomligt att rovdjursutredaren anser att kravet på spridning till ”hela det naturliga utbredningsområdet” är uppfyllt, vargföryngringar förekommer bara i en liten del av Sverige och området utvidgas mycket långsamt. Vare sig EUs direktiv eller rovdjursriktlinjerna ger entydig ledning, antalsuppskattningar blir huvudsakligen subjektiva bedömningar.

Utredaren tycker det den närmaste tiden är viktigare att få ned inaveln än att snabbt nå antalsmålet. Jag stöder detta helhjärtat. Jag har argumenterat för att dagens vargstam skulle kunna ges gynnsam bevarandestatus. Huvudskälet var att ge svensk handlingsfrihet att reducera inaveln på effektivaste sätt. Jag ville också tydliggöra att ”genetiska skäl” inte automatiskt stödjer stora antal och att det går att argumentera för att lägre antal än dagens räcker med genetiska resonemang. Det bästa för vargen vore om riksdagen deklarerade att vargen nu har gynnsam bevarandestatus och att antalet temporärt kan sänkas om syftet är att minska inaveln. Risken är stor att det politiska maskineriet går trögt, EU trasslar och förvaltningsjakten fördröjs och beläggs med restriktioner, vilket försvårar den genetiska förstärkningen. Hade EU inte blandat sig i och bara rovdjursutredningen legat till underlag för ett svenskt beslutsfattande hade jag inte propagerat för gynnsam bevarandestatus nu och engagerat mig mindre i varg. Men om rovdjursutredningen och förvaltningsplanen leder till ett snabbt riksdagsbeslut och förvaltningsjakt 2013 så kan jag sluta att engagera mig.

Utredaren tycker förvaltningsjakt skall skötas av länsstyrelser/naturvårdsverk. Teoretiskt sett borde det bli bättre styrning att ta ut vargar på sätt som förbättrar genetiken mest, men jag tror att det fungerar tillräckligt bra med licensjakt. Ingen av de 47 vid licensjakterna 2010-2011 fällda vargarna var genetiskt värdefull. Intrycket att myndigheterna hittills inte varit överdrivet alerta på frågan hur genetik kan stödjas med jakt, så jag är inte övertygad om att det verkligen i realiteten blir bättre för genetiken med myndighetsjakt.

Utredningen gör ingen samhällsekonomiskt utvärdering av vad vargen kostar vid olika antal. De största kostnaderna är att vargen reducerar vilt och vargavvisande stängsel, inte kostnaderna för statsbudgeten, som bara bär en mindre del av dessa kostnader. Gynnsam bevarandestatus är mest en fråga om vilka krav man har på uthållighet, kraven i EUs direktiv är inte väldefinierade. Exempelvis är rovdjursutredaren villig att ta en större risk med vargens framtid än vad utredningens expertpanel vill, och jägareförbundet sätter kraven lägre än rovdjursutredaren. Rovdjursutredaren uttryckte mycket tydligt att en annan utredare skulle kunna komma till ett annat resultat. Förvaltningsplan och regering kan mycket väl besluta om högre eller lägre minimi antal utan att bryta mot EU-fördraget och utan att komma i konflikt med utredningen annat än utredarens personliga subjektiva vägning. Graden av risktagande att förvaltningen senare inte lever upp till uthålligheten måste vägas mot kostnader och olägenheter, när dessa är så stora som för varg. En sådan vägning behöver inte gå utanför vad som ryms inom rimliga tolkningar av direktivet.

Jag tycker riksdagen skall besluta om eftersträvad miniminivå för vargantal och när den skall vara uppnådd. Vargen är så kontroversiell och det finns så mycket misstro och låg acceptans är så vanlig och EU så intresserad att det behövs ett riksdagsbeslut som stöd. För varg har Sverige 2012 hamnat mycket långt från riksdagsbeslutet, men risken är mycket stor att man hamnar ännu skevare om det inte finns ett riksdagsbeslut och att ansvaret vilar hos riksdagen  tydliggör var huvudansvaret ligger om avsedd politik inte genomförs. Det har fördelar för myndigheterna att kunna hänvisa till riksdag och statsmakter, även om det naturligtvis kan te sig bekvämt för riksdag och regering att slippa ta ansvar och kunna skylla problem på klantiga myndigheter.