Vargarna inte mer släkt än helsyskon

Släktskapsförhållanden och inavel i den skandinaviska vargstammen rapporteras årligen. Den senaste rapporten (Åkesson 2012) behandlar väsentligen 2011 års föryngringar.  Den genomsnittliga inavelskoefficienten för de reproducerande parens avkommor  är F=0.249. Detta är den lägsta inaveln som noterats sedan 1998 (Figur 3). Bland nybildade par är den genomsnittliga inavelskoefficienten bland avkommorna F=0.223. Detta innebär att det inte längre finns vetenskapligt underlag för det ofta upprepade påståendet att de skandinaviska vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, för detta fordras att F>0.25.

Inaveln har sjunkit i 2010 och 2011 års föryngringar.

Orsakerna till nedgången är framförallt etableringen av två invandrare 2008. Nedgången i inavel har i betydande grad förstärkts av licensakterna 2010 och 2011, som undantog genetiskt värdefulla vargar.  Ytterligare bidragande orsaker är att genetiskt värdefulla vargar har högre fertilitet och vitalitet.

Slumpfaktorer, ”mätfel” och sättet att räkna spelar roll. Man kan inte påstå att vargarna nu är mindre släkt än helsyskon, bara att påståendet att de nu är mer släkt än helsyskon inte har vetenskapligt stöd. På den här webben finns utförliga räkningar grundade på stamträdet tom 2010 års föryngringar.

Jag förutspår att inaveln inte kommer att sjunka ytterligare i 2012 års föryngringar eller kanske öka, eftersom det inte genomfördes någon selektiv förvaltningsjakt 2012 och eftersom inga ytterligare obesläktade vargar tillförts den reproducerande populationen sedan 2008. I genomförd skyddsjakt verkar genetiskt värdefulla vargar överrepresenterade, och skyddsjakt utan förvaltningsjakt ökar alltså inaveln. Inaveln ökas också av genetisk drift. Viltskadecentrum skriver om kriterier för skyddsjakt : ”Det är viktigt att även vargindivider med ”värdefull genuppsättning”, t ex invandrare från Finland/Ryssland, behandlas enligt samma kriterier, eftersom en särbehandling i form av högre ribba för skyddsjakt skapar ett rationellt incitament för att illegalt döda invandrande vargar. Förekomst av särbehandlade invandrande vargar skulle ju innebära att boende i området får ”tåla” mer olägenheter än om man haft en annan varg.” Visserligen skriver naturvårdsverket  att ”skyddsjakten får inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för den aktuella artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde”. För mig är det uppenbart att ökning av inaveln försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus, men naturvårdsverket verkar inte tycka det i motiveringarna till sina tillstyrkanden av skyddjakt. Naturvårdsverket har i juni utfärdat ett dokument som skall vara vägledande för skyddsjakt, men det går inte att utläsa hur eller om genetiskt status skall vägas in, det ligger nog på länsstyrelserna att besluta, men något starkt uttalat skydd för genetiskt värdefulla vargar verkar inte ges.

I pressmeddelandet om naturvårdsverkets förvaltningsplan 1 juni står:

Minskad inavel viktigt i vargförvaltningsplanen

För första gången har Sverige en förvaltningsplan för hur vi ska ta hand om den svenska vargstammen. Planen bildar plattformen för ett aktivt arbete för minskad inavel. Lyckas vi med det ökar möjligheterna att återinföra jakt.

Eftersom Sverige nu delvis genom vargjakt lyckats minska inaveln så kan man kanske hävda att fältet enligt naturvårdsverket ligger öppet för att återinföra en jakt utformad så att den ytterligare sänker inaveln.

Synd att naturvårdsverket förstörde möjligheterna till föryngring 2012 för den senaste invandraren och därmed kanske försatt den mest konkreta möjligheten till ytterligare inavelssänkningar bortom 2013.

Antalet föryngringar 2011 är lägre än antalet 2010. Detta innebär inte att vargantalet har slutat att öka, det finns slumpmässiga variationer. Men dessa slumpmässiga variationer är en orsak till att många för några månader sedan överskattade vargstammens tillväxt.

Varg orsakar dödsfall

En djurskötare på Kolmårdens djurpark har blivit dödad av djurparksvargar. Detta är djupt tragiskt och understryker att vargen inte är ofarlig. Men många fler liv kan läggas vargarna till last.

Om attack av vilda vargar kommer att orsaka ett dödsfall per hundra år och attack av djurparksvargar ytterligare ett dödsfall, så är det två döda per århundrade. Men det foder (bytesdjur) vi håller vargarna med kan antas orsaka 50 dödsfall under samma tid som kan tillskrivas vargarna. En avsevärd del av detta är dödsolyckor vid krockar med älg, vargarna bör belastas i proportion till sitt uttag ur älgstammen. De direkta vargattackerna är alltså en liten del av vargarnas letala konsekvenser för människan.

Vargens kostnader i bla liv beräknas och diskuteras utförligare i en tidigare post på denna blogg.

Bl a följande tidningsartiklar har i samband med det tragiska dödsfallet inbjudit till att publicera bloggar:

DN  ; SvD ; ab1 gp sr dn1 svd123 ;Nordskånskan  ; Skånska Dagbladet ; Arbetarbladet

Svenska vargar 2011

En rapport med bl a föryngringar 2011 har kommit. http://www.viltskadecenter.se/images/stories/Publikationer/varg_i_sverige_1112.pdf

Sju fall av framgångsrik skyddsjakt jan-apr 2012 är inte så mycket att det klart indikerar en ökning av skyddsjaktens omfattning, som har varit en politisk avsikt.

Vargens sydgräns har knappast rört sig söderut det sista decenniet, inte heller 2011. Vargen sprider sig inte heller åt öster. Blir det förvaltningsjakt 2013 bör den inte omfatta området söder om en linje Strömstad- Laxå eller öster om Västerås. Kanske är det så att vargen själv tvekar att varaktigt sprida sig till mer befolkade områden.

Det tycks vara så att antalet föryngringar är lägre 2011 än 2010. Men sedan 1998 har det aldrig hänt att antalet föryngringar blivit lägre än två år tidigare och antalet stationära vargar och par ökar, så det finns ingen anledning att tro att varg inte ökar. Eftersom det inte blev någon licensjakt 2012 kan man förutspå ett kraftigt hopp uppåt i föryngringar 2012, långt över riksdagsdagsbeslutet 2009 som omfattade perioden 2010-2012, men inte uppfyllts ens innan regeringens omsvängning i vargpolitik i augusti 2011.

Vargjakterna 2010 och 2011 med 57 skjutna vargar har inte eliminerat ökningen av vargantalet. Skall vargantalets ökning brytas fordras att minst 35 och troligen fler vargar skjuts vid 2013 års förvaltningsjakt förutom skyddsjakten.

De högsta visionerna om vargantalets ökning har inte infriats. En websida med bästa prognos på aktuellt vargantal i varje ögonblick skulle minska risken för spridning av väl höga skattningar av den nuvarande tillväxten, som ger intryck att vargantalet inte är under kontroll.

Sårbarhetsanalys

Denna artikel kanske är lite föråldrad eftersom sårbarhetsanalysen faktiskt utförts och publicerats nu, men får stå kvar en tid av historiska skäl.

Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att presentera sårbarhetsanalyser för varg. Uppdraget innebär presententation av kvantitativa sårbarhetsanalyser, som tydliggör minsta livskraftiga population. Regeringen hänvisar till följande skrivning i rovdjursriktlinjedokumentet: ”Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år).” Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet första veckan i juli 2012 vad beträffar varg.

Det har gjorts sårbarhetsanalyser förut och de kan ge mycket olika resultat beroende på vad utföraren lägger i begreppet sårbarhetsanalys och (i mindre grad) vilka värden som sätts in i modeller. Med hög katastrofrisk, genetisk isolering och krav på mycket låg teoretisk förlustrisk av genetisk variation kan en sårbarhetsanalys resultera höga antal. Men det framgår av regeringens instruktion att det inte är avsikten att få sådana scenarior belysta, utan bara en enkel utvärderingen hur stor stammen behöver vara för att det inte skall vara stor risk att den dör ut. Den minsta livskraftiga population skall åskådliggöras och detta måste innebära en strävan att redovisa det lägsta rimliga resultatet, inte att krångla till det. Avsikten är inte att få en hög säkerhet i olika scenarior som har låg sannolikhet eller täcka in alla osäkerheter eller att få underlag för höga ambitioner. Även om ett antal alternativ kan nämnas i redovisningen av uppdraget skall det ingå ett minimialternativ som huvudalternativ. Detta skall vara sveriges andel av det vargantal som fordras för att sannolikheten för att den svensk/norska vargstammen skall överleva det närmaste seklet skall vara minst 90%.

Man kan förutsätta att inaveln varken ökar eller minskar. Man kan sätta in aktuell vitalstatistik för dagens inavlade vargstam. Inaveln ökar endast om den spontana invandringen från Finland blir avsevärt lägre än vad den varit, möjligheten att förstärka den inavelsreducerande effekten med selektiv jakt inte utnyttjas och de planerade åtgärderna med valp- och vargflytt misslyckas, vilket kan bortses från. Förmodligen kommer inaveln och inavelsdepressionen att sjunka, men det är svårt att kvantifiera. Blir vargantalet måttligt kanske det räcker med att påpeka denna extra säkerhetsmarginal. Skall man ta hänsyn till inavelsändringar måste man också ta hänsyn till jaktens effekt på inaveln och det säger naturvårdsverket att de skall göra först nästa år. Hur en viss formell inavel egentligen verkar på lång sikt är knappast klarlagt, det finns risk att effekten överskattas, enklare räkna med konstant inavel. Vargen har lätt att anpassa sig till varierande förhållanden, så att räkna med oförändrade förhållanden leder förmodligen inte fel, men det kan påpekas att en förutsedd ökning av spridningsområdet ger en extra säkerhet.

Visserligen kan det tolkas vad ”men gärna mycket större” innebär, men denna tolkning skall inte göras inom detta uppdrag och eftersom det är angeläget att vargantalet hålls lågt för att kunna reducera inaveln, så vore det kontraproduktivt för vargstammens uthållighet att sätta kravet för GYBS så att det förhindrar en selektiv beståndsbegränsande vargjakt 2013, dvs högre än några hundra.

Man kan ha huvudalternativ där vargen inte tillåts öka över en maximinivå (50, 100, 200, 400, 800 och 1600 vargar) och sedan i efterhand räknar faktiska genomsnittsantalet vargar i scenariorna. Huvudalternativet bör endast räkna med mycket begränsade avgångar av skyddsjakt, åtminstone när antalet sjunker under 150, eftersom man i ett läge där vargen verkligen ter sig akut hotad givetvis kommer att strikt begränsa all jakt, också skyddsjakt.

Min gissning är att man med rimliga ingångsvärden kan stanna på ett minimalt behov av drygt 50 vargar för att utdöenderisken inte skall bli för stor. Om man sedan av politiska och andra överväganden (andra risker) resonerade sig fram till 250 vargar (halva rovdjursutredningen) skulle regeringen kunna hänvisa till en betryggande säkerhetsmarginal jämfört med absolut minimum. Naturvårdsverket har alltså nu inte fått i uppdrag att filosofera hur mycket större än miniminivån det svenska vargantalet bör ligga. Hur mycket högre man skall ligga är delvis ett politiskt beslut och det är bra att detta ligger hos regering och riksdag och inte huvudsakligen hos naturvetare.

Ett katastrofscenario skulle kunna konstrueras så att man startar på halva maximinivån. Dvs antar att vid ett enstaka tillfälle de närmaste hundra åren hälften av alla vargar plötsligt dör av ”vargpest” eller tillfälligt reduceras av ökad jakt eftersom naturdemokraterna får en vågmästarroll i Riksdagen, som har sitt pris för regeringsbildarna, och därefter låter antalet öka naturligt till maximinivån och kvarstå där tills hundra år (eller kanske bara femtio) gått. När jag googlade på varg + katastrof rörde ingen hit sjukdomar eller dyligt så katastrofscenarior (utöver jakt) för vargens del är något det tänkts lite om. På engelska var det enda jag hittade en hotad vargart där några revir hotas av skogsbränder. Minskad bytestillgång och ökad fragmentering och bebyggelse är nog ett hot, men mer mot bärkraften för många vargar än mot vargens överlevnad. Hoten av den karaktär jag kan föreställa mig möts nog bättre med en vidgad geografisk fördelning av ett givet vargantal än med fler vargar i de nuvarande vargområdet.

Genetisk utarming är onödigt för sårbarhetsanalys eftersom det inte medför ökad utdöenderisk på hundra års sikt, om inaveln eller dess effekter inte ökar. Det får inte dominera resonemanget, som det gjorde i rovdjursutredningens expertgrupp. Genetisk utarming på lång sikt bör utredas först när inaveln reducerats om några decennier, inte akut nu. Detta skulle kunna, men behöver inte, leda till en revision av behövligt antal om några decennier. Man skall inte tro att man kan fastställa ett värde som aldrig kan bli föremål för ändring. T ex är det klart att om alla andra vargar i världen utom de svenska skulle dö, så blir det mer berättigat att ha fler i Sverige. Inaveln är ett problem för den svenska vargstammen, när inaveln reducerats kan MVP reduceras, men det verkar för osäkert att lägga in den troliga reduktionen i dagens överväganden.

Sårbarhetsanalysen bör omfatta en analys av annan information och tidigare studier, inklusive vad som nämns i ett tidigare inlägg på den här bloggen. Man bör nämna Isle Royale, där en vargpopulation av en storlek som svängt omkring tjugo klarat snart 70 år i isolering och den svenska vargstammen, som klarat sig utmärkt och svällt sedan 1992 med enbart tre grundare, lägre numerär och vanligen något högre inavel än idag.

Naturvårdsverket tycks ha bollat ansvaret vidare till Grimsö och Olof Lidberg, fast det tycks tagit några veckor innan detta blev allmännt känt.

Kommentar efter analysens utförande: sårbarhetsanalysen utan katastrofer gav något lägre MVP än jag gissade, men verkar ha saftat till ordentligt i slutsatsen när det gäller sårbarhet med katastrofer.