Kostnad för varg

Vargens årliga samhällskostnad skattas till 120 millioner för de första 200 vargarna (2010 års situation) och 0.5 miljoner för varje ytterligare varg. 2012 blir kostnaden 160 millioner och när 500 vargar nåtts 270 millioner.  Tillkommer 0.3 döda per år vid 200 vargar och 0.75 vid 500 vargar. Beräkningen nedan.

Rovdjursutredningen  gjorde inga kostnadsuppskattningar, men konstaterade att de kan vara betydande och att det vore vore intressant med bättre belysning av frågan. När statsmakterna nu inte gjort användbara kostnadsskattningar blir det angelägnare de tas fram på annat sätt inför politiska beslut.

Statsbudgetens kostnad för alla rovdjur är enligt senaste och tidigare rovdjursutredning i storleksordningen 160 miljoner. Förmodligen är det lite mer för utredande och diskuterande, polis och rättsväsende mm. Jan Milds hemsida har en kostnadsuppställning och riksdagens utredningstjänst har gjort ett försök att sammanställa en del kostnader. En uppskattning av olika samhällskostnader här. Det är lite förvånande att dessa kostnader inte ökat med ökande vargantal de sista fem åren, knappast ens inflationskompensation. Inte heller den senaste rovdjursutredningen har lyckats särskilja vargens del. Det är dock att förmoda att varg är en relativt stor del. Den senaste rovdjursutredningen har inte lyckats utreda vargens kostnader bättre än den föregående. Den senaste rovdjursutredningen konstaterar resursbrist och det har länsstyrelserna också påpekat. Den största enskilda posten är rennäringens skador och är 55 miljoner, och där är varg en liten del (någon eller några miljoner).  Bara en mindre del av ”kostnaden” hamnar direkt hos staten och skattebetalarna. Staten har ett intresse att skatta andra kostnader lågt för att undvika att de hamnar på statsbudgeten. Vargens kostnader konkurrerar med andra anslag för ”värdefull natur” och gör att det blir mindre pengar för andra ändamål inom sektorn.Eftersom skador och stängsel delvis ersätts får de räknas lågt i nedanstående kalkyler, men de är en begränsad del av kostnaderna. För förvaltning, inventering, skyddsjakt, forskning, genetisk förstärkning, information, polis, utredande etc räknar jag med 40 miljoner för de tvåhundra första och 0.1 för varje ytterligare eller 20 miljoner i baskostnad + 0.1 miljoner per varg.

Vargens ”kostnader” (nackdelar) diskuteras och kvantifieras. Det kan röra sig om försäkringsutbetalningar eller utbetalningar från samhället för vargdödade hundar, får eller andra ”ägda” djur. Det kan röra sig om förluster i minskat jaktutbyte av kött. Det kan röra sig om minskat jaktarrende. Jaktindustrin generar stora kostnader och ett stort rekreationsvärde. Det kan vara tilläggskostnader i merarbete för ägare och utsatta. Det kan vara kostnader för anläggning och underhåll av vargstängsel. Det kan vara ideella kostnader i minskat utbyte av jakt (betraktat som en fritidssysselsättning). Det är förvaltningskostnader. Det är juridiska och polisiära kostnader, exempelvis tjuvjaktrelaterade. Närvaro av varg konkurrerar med andra utgifter, framförallt sådana som syftar till landsbygdsutveckling och naturvård. Det går inte att göra en exakt kostnadsberäkning.

Vargkostnad som vargens del i viltets kostnader för samhället Så här tror jag man kan resonera för att få en vargkostnad ur samhällets synpunkt. Det finns en viltstam i Sverige. Den orsakar dödsfall (älgkrockar, vådaskjutning, älgdödade etc.) och stora kostnader (viltstängsel efter vägar, trafikolyckor med vilt, skogsskador, trädgårdskador). Den totala kostnaden kan förmodas vara av storleksordningen 10 döda och 2 miljarder årligen. Hur stora skadorna egentligen är beror på många gränsdragningar och avvägningar och det skulle gå att göra en lång utredning. Bara älgskadorna och de förknippade kostnaderna skattas ofta till 2 miljarder och 5 döda, så skattningen här är en underskattning av totala viltskador, men jag vill inte göra vad som av många uppfattas som en överskattning, och det är viktigt att kvantitativa skattningar görs. ”Vargfoder” för 200 vargar innebär att vargen utnyttjar drygt 6% av älgarna , fast mindre i ”köttandel” eftersom vargarna företrädelsevis tar kalvar och lite av den annat än älg går åt, så vargfodrets del i de totala viltskadorna är 3%. Detta innebär 0.3 döda och 60 miljoner i skador årligen som vargarnas viltrelaterade kostnader vid 200 vargar. Detta är  300 000 och 0.0015 männsikoliv per varg för vargens andel i viltets samhällskostnader, denna kan kanske antas oberoende av vargantalet och ingen del ligger i ”statens kostnader”. Möjligen skulle det kunna vara så att om det blir tätare med vargar och färre bytesdjur, så äter de en större del av fällt byte, isåfall skulle marginalkostnaden bli något lägre.  Det här tillämpade sättet att räkna kan sägas innebära att man fixerar viltstammen (genom jakt) och ser den som en samhällskostnad där vargen har en del. För huvuddelen av viltet finns en reell och ideell inkomstsida, detta kanske gäller för vargen också, men det diskuteras inte i den här artikeln. Med detta sätt att räkna behöver ”samhället” inte beakta vinster och förluster ur jägarenas eller jaktrelaterade intressenters synpunkt, vilket lätt väcker motargument och polarisering.

Det förefaller nu som om närvaron av varg snarast ökade älgantal och älgskador. Jägarna minskar sitt uttag av älg mer än ökningen av uttaget som vargen gör. Dels vill jägarna ofta kompensera och hålla älgstammen genom att minska sitt uttag, dels blir det olustigare att jaga när risken blir stor att vargen tar hunden. När verkligen älgstammen blir låg kanske jägarna inte betraktar den som jaktbar.. Det hävdas ibland att vargnärvaro gör älgen mindre jaktvärd, dels genom att det blir färre älgar och dels genom att jägarna tvekar att använda löshund. Därigenom kan varg leda till fler älgar och därigenom större skogsskador. Jag ifrågasätter om detta inte i huvudsak kommer att kompenseras genom lägre arrende och på andra sätt minskade kostnader för jägaren Men räknesättet förutsätter att älgstammen totalt och därmed skadorna hålls konstant och inte påverkas av det minskade jägaruttaget.

Vargen är en ren köttätare. En varg behöver 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en varg två kg per dag. Men vargen dödar och förstår mycket mer än vad den äter. Säg att en varg dödar 2000 kg per år – varav den äter kanske en tredjedel – och att köttet i producentledet är värt 50kr/kg, så skulle varje vargs föda vara värt 100 000 kronor/år. En normalstor vargflock dödar mellan 100 och 120 älgar på ett år. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, som väger mindre. Säg varje djur är värt 5000 då blir det 500 000 per år dvs storleksordningen 100 000 per varg.  Viltet kostar mycket mer i skador än köttvärdet vilket är något att tänka på!  Jägareförbundet har räknat ut vargens årliga kostnader för jägare med 2010 års vargstam till drygt 80 millioner för förlorat kött och förlorat rekreationsvärde.  För ”bruttovärdet” (snarare omsättningen) av all jakt har siffran 3 miljarder per år nämnts, det är samma storleksordning som skadorna jag utgår från. Folkaktionen redovisar årliga jaktliga förluster i storleksordningen en million per varg och förluster i fastigheters taxeringsvärde anges till 47 miljoner per varg.  Visserligen ”äger” jägarna inte det ”levande” köttet men jag tycker det kan vara rätt att betrakta förlust av kött för human konsumption som en samhällskostnad. Man framför att vargen reducerar älgantalet och därmed minskar skogsskador och trafikolyckor, men om man jämför vid lika många älgar rör det sig om kött som antingen går till varg eller till human konsumption, då måste det som inte går till human konsumption ses som en samhällskostnad.  Förlorat rekreationsvärde, arrendeförluster och minskade markvärden är däremot mycket svårt att kostnadsbedömma. Om man bara ser till viltets effekter utanför jägarna och jakt och intressenter kommer man ifrån svårigheterna med värderingar ur intressenters synpunkt.

En stor kostnad ur ett samhällsperspektiv är underlaget för vargens födointag. Växtätare, för vargens födas del huvudsakligen älg, lever huvudsakligen på att beta vegetation eller böka i vegetation. En del viltproduktionsförmåga kan man troligen hävda är given av marken och gratis och skulle inte ge någon annan nyttighet om det fanns mindre vilt. Vegetationskadorna (för älg huvudsakligen skador på skogstillväxten, skador på trädgårdar och andra odlingar) medför årliga miljardkostnader. Viltet orsakar också andra kostnader, som trafikolyckor och stängselkostnader (mot älg, rådjur, vildsvin och sånt). Stängsle till skydd mot vilt fragmentiserar och gör naturen mindre tillgänglig (och t ex vägstängsel mot älg hindrar i hög grad vargens rörelsefrihet). Älgkött är inte heller klimatsmartare än kokött, vilket nog skulle kunna ses som en kostnad (jmfr värdet av utsläppsrätter).

Ersättning för döda tamdjur och hundar I ersättning för tamdjur angripna av varg utgick 2011 ca 1 miljon och hundar angripna av varg en halv miljon. Detta är försumbart små belopp jämfört med andra vargrelaterade kostnader. En ytterligare kostnad för staten och enskilda som förmodligen är lika stor som ersättningen är administrationen omkring skadeersättningarna.

Stängselkostnad En stor post är stängselkostnader för att skydda framförallt får. Den tillkommande stängselkostnaden verkar bli en mycket större post än utbetalningen för skador. och en stor del faller på privatpersoner och egenföretagares egna arbete. Ett staket kanske skyddar mot annat än varg (lo och hund t ex). Staket fordrar underhåll (elektricitet leds från den understa tråden till marken varför det är viktigt att röja). Behovet av staket är olika på olika platser och det varierar i tiden. I många fall kan det räcka med enkla ”naturliga” staket. Vargstaket har också en immateriell kostnad, det minskar ”tillgängligheten” av naturen och bidrar till fragmentisering. VSC lär ha räknat fram att det skulle kosta 1,2 miljarder att reducera angreppen på får med 50 % i södra Sverige. Jag tror emellertid inte det är ekonomiskt att bygga ut överallt, det är så mycket billigare att ta skadorna när skaderisken inte är hög. Rimligen hålls vargtätheten lägre där skaderisken är högre. I viss mån anpassar sig fårnäringen till vargtrycket så att stängslbehovet i någon grad minskar. Stängselkostnaden blir högre när vargantalet ökar eftersom vargen kommer att expandera in i fårtätare områden.  Säg att vargstängsel skall debiteras 500 miljoner i kapitalkostnad för 500 vargar i 20 år, det blir 50 000 per år, och lika mycket för underhåll, det blir 100 000 kr per varg i årlig vargstängselkostnad. Som årligt bidrag föreslår rovdjursutredningen 6 miljoner per år vilket ligger väsentlig under de belopp jag kalkylerar så jag kanske räknat fel. Men det är nog snarare ett uttryck för att vargen förväntas att sprida sig mycket långsamt till nya fårtätare områden, den har ju knappast spritt sig söderut alls under sista decenniet. En stor del av vargstängseln är nog inte lönsamma ur den enskildas synpunkt ens om ingen skadeersättning utgår och bidrag till stängslet utgår, och därför behöver man nog inte kalkylsera att statens kostnader till bidrag blir stora.   Rovdjursutredningens underlag från naturvårdsverket räknar bara på bidragsbehov och anser att kostnaden kan vara flera gånger större.

Årlig kostnad för varg

De samhällsekonomiska huvudkostnaderna är förvaltning, del i viltskador och vargavvisande stängsel. Detta är 20 miljoner +  (100 000+ 300 000+100 000)* antalet vargar. Det kan formuleras: årlig vargskostnad för samhället i miljoner kr = 20 +0.5*antalet vargar   Detta blir 120 miljoner för läget 2010 (200 vargar) + 0.5 miljoner för varje ytterligare.  2012 fanns det kanske 240 vargar dvs 160 miljoner i årlig kostnad. Därutöver blir det en årlig kostnad i människoliv  på 0.0015* antalet vargar, dvs 0.75 liv vid 500 vargar.

En sådan här beräkning blir väl osäker och det kan finnas vissa dubbelräkningar. Stängselkostnaden kan ha överskattats på grund av vargens långsamma spridning, och det finns en viss dubbelräkning för stängsel. Viltskadekostnaden har förmodligen underskattats.

Reflektioner Den stora kostnaden är jakt och viltrelaterad, och här finns inte mycket positivt ur de drabbades synpunkt, och det är de som rör sig mest i den del av naturen där vargarna finns, och också de som är kunnigast, så det är inte förvånande ur samhällets synpunkt att det blir reaktioner. Kostnaderna som går till ersättning av skador orsakade av varg på tamdjur, hundar och renar är en mycket liten del av kostnadsproblematiken. Kostnadsersättningar gör inte vargen till en vinsthistoria för vargutsatta grupper, och är nog mer ett sätt att få legitimitet för vargen för utomstående betraktare (riksdagsmän t ex). En varg kostar i storleksordning som en människa, det är kanske inte orimligt att då satsa på några hundra. Och satsar man på hundratals människor så dör fler av dem årligen än vargens kostnad i liv.

Tidigare version: Det står en del kompletterande information (bl a ”inkomster” och huruvida ”folket” kanske tycker det är värt kostnaden vilket är långtifrån otroligt) i en tidigare post om detta.  Jag har räknat upp kostnaderna väsentligt jämfört med mina tidigare beräkningar efter att Rovdjursutredningen kom i april 2012. Jag ville ligga lågt innan jag såg om utredningen hade gjort användbara skattningar. Utredningen gjorde inga kostnadsuppskattningar men konstaterade att de kan vara betydande och att det vore vore intressant med bättre belysning av frågan. När statsmakterna nu inte gjort användbara kostnadsskattningar blir det angelägnare de tas fram på annat sätt inför politiska beslut.

In English about Swedish wolf situation

This blog is mainly meant for Sweden domestic, but I make one article in English summarizing the status and my considerations on this blog.

There are more than 200 wolves in Sweden, in the autumn 2012 it maybe 240 more than one year old and 100 pups (violating limits set by parliament). The stem is rather seriously inbred (F=0.3) because the stem has few founders. Most experts and me believe that actions to reduce inbreeding should be the first priority over raise in number. Immigration from the eastern neighbour Finland is low, but two immigrants got their first pups 2008 and their progeny has formed a number of family groups, and therefore the inbreeding has decreased somewhat. Preparations are made for translocating pups from zoos to wild dens, but will not be executed before 2013.  The increase in wolf number was reduced by hunting 2010 and 2011. But the EU commission did not like that and indicated it may violate EU-law, as the wolf was hunted without being declared FCS (”favorable conservation status”). Now growth is uncontrolled and no evident long-term policy is enforced. Three documents (investigations on behalf of the government) exist to form a basis for a long-term policy (Liljelund Apr 11, Liljelund Apr 12 and NVV June 12 available as draft). No-one knows what the Swedish government dares to do without risking complaints from EU or if the growth will stop before the biological limit is reached. The groups who oppose more wolves get better organised and more active. The last months even rather large organisations opposed any wild wolves (a new situation, earlier only unorganized individuals existed). Those who want more wolves remain active.

The investigations which together with opinions about them and governmental suggestions should give the ground for policies taken by parliament this autumn. The documents are now open for discussion. They do not in my opinion constitute an acceptable basis for a long-term policy. The documents make conclusions and assumptions about the effect of immigration and translocations based on calculations, which are not relevant for the current status and future scenarios. Programs are suggested, which probably are impossible besides very expensive and time-consuming. The wolf number and other criteria suggested for FCS are subjective and have not sufficient scientific basis. Proper definitions of key terminology is required.

It will not be possible to reach FCS without selective hunting keeping the population number low, but hunting is not permitted by EU without FCS.

A goal of inbreeding F=<0.1 is suggested as a prerequisite for favorable conservation status (FCS). The current rate of inbreeding is not that harmful and no obstacle to FCS. Everybody agrees it is a priority to get the inbreeding reduced, but that can hardly be done without hunting.

The effect of one immigrant or translocation on the inbreeding is smaller the larger the recipient population. The current considerations assume the number of wolves remains constant at the 2010 level. Reduction will be slower if the population is larger. This seems realised by Liljelund, who suggested conditions required to reach FCS. He suggested to reduce inbreeding before the population raised. This proposal has not been honored by the government, but the stem grows and the protection hunt done is not selective. Remains to see if government/parliament change opinion and follow this good advice from the investigations they ordered for the new policy decided in the autumn.

Hunting sparing the immigrants, their progeny and other members in the family group in a revir (grandchildren) reduces inbreeding. The licensed hunts 2010 and 2011 were arranged excepting areas occupied by immigrants and their descendents. Of 47 wolves felled no-one was ”genetically valuable” (not  a child or grandchild to an immigrant). This  can be expected to magnify the effect of immigration reducing inbreeding. This effect of hunting has been confirmed by information obtained by genetic markers. If selective hunting is repeated the next years and intensive enough to prevent population growth, the reduction of inbreeding caused by the recent immigrants is expected to raise by a factor two or more. This positive effect of hunting has been neglected in any calculations till now. If intensive hunting is not done 2013 and 2014 this is equivalent to abstain from one or two immigrants. Neither it has been fully considered that non inbred immigrants and their progeny have larger reproductive success. The investigation suggests that the immigration from Finland is insufficient for FCS, for reducing the inbreeding or for maintaining inbreeding at a lower level. This seems incorrect. The natural immigration is sufficient for reducing the inbreeding, it is sufficient for FCS and it is sufficient to maintain inbreeding at a lower level. Still I support the planned translocations and suggesting allowing at least one immigrant to settle in northern Sweden to strengthen the immigration the coming decade.

NVV has indicated intention to make new calculations taking the factors pointed out above into consideration and predictions, but not said when results will be available, certainly not before required by the political process.

The suggested FCS with a minimum number 450 is not based on a recent relevant vulnerability study or compilation. A foreign group was consulted and based their suggestion on long time evolutionary potential and maintaining genetic variation using the wolves in other countries. This is not required as a basis for FCS.

However even if not strictly needed for FCS, it seems a good idea to construct an international metapopulation of wolves not below 500 ”effective wolves” (about 2000 real) with some physical and genetic connectedness. This would assure long-term sustainability of the north European wolf including evolutionary potential and conservation of genetic variation with a modest Swedish share. The documents suggest such a metapopulation, but is possible to include a larger geographic area. But it is a disadvantage for the functions of this metapopulation if the Swedish wolf population is enlarged the next decades.  The Swedish stem will not contribute reasonable to the international metapopulation, unless its inbreeding is reduced and fresh founders efficiently introduced, and that can hardly be done within a decade or if the stem is allowed to grow. Thus the possibility to form a metapopulation for long-term sustainability is an argument for maintaining the Swedish wolf population at a low-level the next decades, and that gives time for discussions and data collection for the formation of the metapopulation.

The background material does not contain quantitive estimates of costs outside the state sector (hundreds of millions annually) and other problems (”social”) with the current or enlarged wolf stem, neither an environmental consequence study, thus parliament will not be in a good situation to balance cons against pros with an enlarged wolf stem.

Primary factors for management are inbreeding and number. Even if this is not evident for the public, but only for a low number of experts, the meaning of these terms is variable and thus any management decisions made from the documentation will be unclear and open to different interpretations. Improved definitions are needed!

Brev till EU och miljöministern

EU borde avskriva överträdelseärendet, när förvaltningsplanen presenterats i början på juni. Då har Sverige levt upp till EUs viktigaste förväntningar när det gäller dokumentation och en process till långsiktiga beslut (en förvaltningsplan), och det skall inte behöva gå ytterligare ett år av kiv om precis vad som står eller borde stå i förvaltningsplanen innan vargpolitiken 2013 och framåt sjösätts av riksdagen i höst.

EU inledde ”överträdelseförfarandet” våren 2010, och det fick direkta konsekvenser för vargpolitiken i augusti 2011. Opinionen polariseras. De som överhuvudtaget inte vill ha varg i Sverige (noll-visionen) organiserar sig. Nyligen bestämde en stor jägarorganisation sig för att ta avstånd från frilevande varg i Sverige. För den största jägareorganisationen genomdrevs ett ordförandebyte pga för lamt agerande i rovdjursfrågan.  Det bildades ett politiskt enfrågeparti mot varg för några månader sedan. En vargskeptisk blogg har fått stort genomslag sedan sommaren. Det går knappast att tala om massiv enighet för att det skall finnas varg i Sverige längre, även om det fortfarande är en stor majoritet som stödjer det. Det finns inget annat djur som är mer kontroversiellt och klyftan fördjupas av avsaknaden av politiskt trovärdiga beslut. Enda sättet som jag ser att förebygga ytterligare polarisering är ett långsiktigt trovärdigt riksdagsbeslut i höst, och enda sättet att komma dit - om nu Sverige inte vill riskera att åtalas vid EU domstolen - är att EU deklarerar att de åtminstone för tillfället släpper uppmärksamheten på Sverige.

Med det syftet har jag april 17 skrivit ett brev till EUs miljökommissionär och ett brev till Sveriges miljöminister.

Båda har ”bloggar”. Janez Potocniks facebooksida  är: http://www.facebook.com/potocnikjanez Jag lade in brevet på ”anteckningar Wolves in Sweden” förutom att jag sänt det med post. Kommissionären är intresserad nog att lägga ut personliga kommentarer om den svenska vargen!! Av senast inkommande meddelanden utifrån så informerade 7 om den ”tragiska” utvecklingen för den svenska vargen medan 7 hade andra ärenden.

Miljöminister Lena Ek har en blogg http://www.centerpartiet.se/lenaek  Denna blogg antyder dock frånvaro av intresse för den svenska vargen, det finns ingen ”tag” för ”varg” eller ”rovdjur” eftersom detta inte är diskuterade ämnen, och det finns knappast något ställe att lägga ut brevet. Hon skrev en post ”nu vill jag veta vad du tycker”, fast hon avsåg inte att be om synpunkter om annat än vad som var i hennes huvud. Men där tycks 20% vara vargsynpunkter med de vanliga debattörerna, så intresset att frågan tas upp finns. Inläggen verkar inte censurerade. Länkar framställs inte som länkar. Kanske ändå lägger brevlänken på Lena Eks blogg också om det kommer någon relevant artikel. Intrycket är att EUs ”vargminister” är mer intresserad av synpunkter omkring svenska vargar än sveriges ”vargminister”. Och svenskar är definitivt mer intresserade att hålla miljökommissionären underrättad om utvecklingen av varg i Sverige än att framlägga synpunkter till miljöminstern i Sverige!

I och för sig förstår jag miljöministern, det är inte skoj för Sveriges vargminister att vara ansvarig för ett område, där regeringen valt att lyssna på Bryssel, och som regeringen inte tycker de kan göra mycket åt innan remisserna på förvaltningsplanen och rovdjursutredningen kommit. Regeringen kan inte annat än fungera som slagpåse om man försöker diskutera ämnet. Farhågan från debattörerna är förstås att även när det är dags att diskutera frågan tidsfönstret blir smalt och regeringen kommer snart att begrava ärendet i nya utredningar istället för långsiktiga riksdagsbeslut. Och varg diskuteras mycket mer och intensivare än frågans faktiska betydelse för riket motiverar. De frågor miljöministern tar upp är vanligen relevanta och hennes inlägg välskrivna och kanske kunde få mer kommentarer än de får. Men å andra sidan är ministern ansvarig för ett område med många starkt engagerade och då är det tveksamt att bara låtsas som om frågan inte fanns. Ointresset på miljödepartementet kan vara ett skäl att flytta jaktfrågor och rovdjurspolitik till landsbygdsministern.

Skulle det komma svar på mina brev kommer jag förmodligen att lägga ut dem här, men i mitten av maj har jag inte hört något.

I dagarna har en ”förremiss” om förvaltningsplanen sänts ut från NVV som jag besvarat. Jag lägger mitt svar på artikeln om förvaltningsplanen.

Jakt minskar generationstiden

Jakt ökar dödligheten och minskar därigenom i praktiken generationstiden. Om generationstiden blir lägre så ökar den genetiska driften per år och migrationen per generation minskar vid en viss årlig migration. Jakt kan också medföra att andelen reproducerande vargar ökas och därmed den genetiska driften minskas så det är inte säkert den genetiska driften ökar av jakt. Hur mycket generationstiden minskar och den genetiska driften påverkas på grund av jakt beror på jaktens utforming och det fodrar simulering för att analysera. Analyser av olika alternativ för förvaltningsjakt borde utföras innan den startas. Det är önskvärt att förvaltningsjakten utformas så att generationstiden blir lång. Det är möjligt man i teorin kan utforma jakt så att generationstiden ökar, men det är knappast praktiskt möjligt. Det verkar lämpligt att spara äldre reproduktiva vargar. Förmodligen är det positivt att ta bort ”inavlade” valpar vid tillförsel av djurparksvalpar. Meningen med den här posten är egentligen att undersöka hur förvaltningsjakt ur genetisk synpunkt bör utföras innan den verkställs.

Alla studier som analyserar sårbarhet eller effekten av immigation har maxantal vargar som input men det är oklart hur vargantalet begränsas och det är säkert att det inte görs på ett optimalt sätt, ens om syftet bara är att minimera effekten av drift. Därför tenderar nog alla studier som gjorts, där inavelsändringen per år är en del, att överdriva inaveln. Detta är ett ytterligare skäl för ytterligare studier.

Rovdjursutredningens slutbetänkande – kommentarer

Rovdjursutredningen har kommit med sitt slutbetänkande april 2012. Delbetänkandet 2011 föreslog att först sänka inaveln till F=0.1 och därefter öka vargantalet till minst 450 (eller snarare minst 45 föryngringar). Slutbetänkandet 2012 ändrar detta och ger istället utrymme för successiv ökning till 2024.

Det är inte sannolikt att F=<0.1 kommer att nås till 2024, även om tillväxten begränsas till 4 procent årligen från cirka 300 våren 2012 till 500 tolv år senare. Det saknas auktoriserade uppskattningar vad som fordras eller hur mycket det kostar med genetisk förstärkning i det nya läget med en större stam, dessa kalkyler överlämnas till förvaltningsplanen. Utan den beståndsbegränsande förvaltningsjakt utredaren föreslagit blir det varit helt omöjligt att få ned inaveln ordentligt. Med förslaget blir det bara krävande och begränsad sannolikhet att nå målet. Men man kan komma långt på vägen och får arbetsro att utveckla metodiken under förutsättning att tillräckligt kraftfull och genomtänkt förvaltningsjakt inleds före våren 2013 och kommer kanske fram till att det inte är så förtvivlat viktigt att nå ända ned till F=0.1.  eller att den naturliga invandringen räcker för att så småningom nå resten av vägen till målet eventuellt med några modifikationer och eventuellt något efter 2024. Diskussionen om eventuellt önskvärd ytterligare sänkning av inaveln och förbättrad genetisk kontakt österut behöver inte resultera i förnyad uppslitande tids och resurskrävande övergripande diskussion om vargantal förrän om ett decennium, när polariseringen troligen lugnat ned sig. Förvaltningsjakt öppnar möjligheter, som underlättar att få godkännande för valpflytt av markägare. Det är ekologiskt riskfyllt att tolerera ökning av en nyckelart med fri tillväxt inom områden som redan kan vara mättade och där tillväxten trots detta är hög. Med utredningens förslag kommer man ifrån denna stora svaghet med dagens ”vargförvaltning”. Med utredningen och förvaltningsplanen och remissvar i ryggen kan statsmakterna återta initiativet i vargfrågan i höst.

Det är önskvärt att åtminstone temporärt med riktad förvaltningsjakt sänka stammen till drygt 200 genom jakt 2013 och 2014, för att tillfullo utnyttja potentialen av invandrarna 2008 att reducera inaveln, sedan kan stammen tillåtas växa för att reducera den genetiska driften tills nya invandrare kommit/tillförts och den första föryngringen med nya tillförda vargar observerats.

Det är inte definierat vilken ”inavel” som skall vara F=0.1. Är det genomsnittligt släktskap hos reproducerande individer eller genomsnittet av alla levande individernas inavel? Vad är referenspunkten när F=0? Definitionen har väsentlig betydelse när F sätts så lågt som 0.1, det finns distinktioner och fällor, som har med exakt definition att göra. Det är viktigt förvaltningsplanen utformar definitioner. Detta bör inte läggas på den politiska nivån.

Utredaren tycks anse att jakt är ett nödvändigt inslag i förvaltningen för att nå önskvärt status och reducerad inavel på vargstammen. Därigenom nalkas gynnsam bevarandestatus snabbare. Detta är viktigt mot bakgrund av EU kommissionens och regeringens ställningstagande. Om nu tricket går hem att kalla det förvaltningsjakt och ha det inskrivet i en förvaltningsplan, det är mycket egendomligt att ingen kommit på det förut och vittnar om hur ogenomskinlig bevarandeadministration är. Det försvagar avsevärt Sveriges sak mot EU att det inte framhålls hur effektiv förvaltningsjakt och lågt antal är för att förstärka effekten av tillförda och invandrade vargar.

Det förslås att flytta vargar till hägn (”mjukt släpp”), därigenom minskar chansen att de vandrar långt efter flytten. Detta bör prövas, jag förstår inte varför det inte prövades med den invandrare som skaffat partner och satt upp ett revir i norra Dalarna. Risken för långvandring var uppenbar redan efter andra flyttförsöket och paret kunde hållits ihop i hägnet. Direktförflyttade man vargar från renbetesområdet i Finland till hägn i Sverige, som samtidigt är karantän, så skulle det gå att få ned inaveln till önskvärd nivå. Tillvänjning till lokala förhållanden med hägn skulle samtidigt kunna hjälpa att sprida vargen till nya områden.

Det verkar som om utredningen avser att öppna mot enstaka etableringar i renbetesområdet där vargens villkor accepteras, utredaren kan tänka sig ”vargavtal”. I genomsnitt en årlig vargföryngring i renbetesland, där den ena föräldern är invandrare, som inte gått att flytta, skulle förmodligen långsiktigt lösa kontaktproblemet med vargstammarna österut.

Det finns ingen egentlig motivering för just 450. Det har inte utförts någon modern sårbarhetsanalys eller analys av mean viable population, en referens som beskriver det länkas här. Den expertgrupp som utredningen anlitade föreslog något i stil med 700. Men det värdet förutsätter att en som dålig betraktad genetisk kontakt med Finland förbättras, och ökningar av vargstammen i Finland, Norge och ryska Karelen. Det är med all sannolikhet hopplöst att få dessa länder att ta sin andel av det ökade antal vargar expertgruppen anser behövs, varför Sveriges vargantal måste läggas över 700 om expertgruppens åsikter skall vara utgångspunkt. Detta är konsekvensen av att utredningen utgått från en fristående expertgrupp och dimmiga riktlinjer istället för sunt förnuft. Det blir nu förvaltningsplanen som får utforma motiveringen för att minimivargantalet är vetenskapligt förankrat utan att hänvisa till rovdjursutredningens expertgrupp. Motiveringen kan spinna på de resonemang  jag framfört. Jag tror dock inte det går eftersom beslutet om vargantalet är en politisk kompromiss och inte resultat av vetenskapliga överväganden. På kort sikt (några decennier) anser jag vetenskapliga skäl talar för en vargstam på några hundra, på längre sikt finns det inte vägande genetiska skäl att inte besluta enligt rovdjursutredningen, men är då politiska, juridiska och ekologiska skäl som styr, inte genetiska.

Det verkar lite egendomligt att rovdjursutredaren anser att kravet på spridning till ”hela det naturliga utbredningsområdet” är uppfyllt, vargföryngringar förekommer bara i en liten del av Sverige och området utvidgas mycket långsamt. Vare sig EUs direktiv eller rovdjursriktlinjerna ger entydig ledning, antalsuppskattningar blir huvudsakligen subjektiva bedömningar.

Utredaren tycker det den närmaste tiden är viktigare att få ned inaveln än att snabbt nå antalsmålet. Jag stöder detta helhjärtat. Jag har argumenterat för att dagens vargstam skulle kunna ges gynnsam bevarandestatus. Huvudskälet var att ge svensk handlingsfrihet att reducera inaveln på effektivaste sätt. Jag ville också tydliggöra att ”genetiska skäl” inte automatiskt stödjer stora antal och att det går att argumentera för att lägre antal än dagens räcker med genetiska resonemang. Det bästa för vargen vore om riksdagen deklarerade att vargen nu har gynnsam bevarandestatus och att antalet temporärt kan sänkas om syftet är att minska inaveln. Risken är stor att det politiska maskineriet går trögt, EU trasslar och förvaltningsjakten fördröjs och beläggs med restriktioner, vilket försvårar den genetiska förstärkningen. Hade EU inte blandat sig i och bara rovdjursutredningen legat till underlag för ett svenskt beslutsfattande hade jag inte propagerat för gynnsam bevarandestatus nu och engagerat mig mindre i varg. Men om rovdjursutredningen och förvaltningsplanen leder till ett snabbt riksdagsbeslut och förvaltningsjakt 2013 så kan jag sluta att engagera mig.

Utredaren tycker förvaltningsjakt skall skötas av länsstyrelser/naturvårdsverk. Teoretiskt sett borde det bli bättre styrning att ta ut vargar på sätt som förbättrar genetiken mest, men jag tror att det fungerar tillräckligt bra med licensjakt. Ingen av de 47 vid licensjakterna 2010-2011 fällda vargarna var genetiskt värdefull. Intrycket att myndigheterna hittills inte varit överdrivet alerta på frågan hur genetik kan stödjas med jakt, så jag är inte övertygad om att det verkligen i realiteten blir bättre för genetiken med myndighetsjakt.

Utredningen gör ingen samhällsekonomiskt utvärdering av vad vargen kostar vid olika antal. De största kostnaderna är att vargen reducerar vilt och vargavvisande stängsel, inte kostnaderna för statsbudgeten, som bara bär en mindre del av dessa kostnader. Gynnsam bevarandestatus är mest en fråga om vilka krav man har på uthållighet, kraven i EUs direktiv är inte väldefinierade. Exempelvis är rovdjursutredaren villig att ta en större risk med vargens framtid än vad utredningens expertpanel vill, och jägareförbundet sätter kraven lägre än rovdjursutredaren. Rovdjursutredaren uttryckte mycket tydligt att en annan utredare skulle kunna komma till ett annat resultat. Förvaltningsplan och regering kan mycket väl besluta om högre eller lägre minimi antal utan att bryta mot EU-fördraget och utan att komma i konflikt med utredningen annat än utredarens personliga subjektiva vägning. Graden av risktagande att förvaltningen senare inte lever upp till uthålligheten måste vägas mot kostnader och olägenheter, när dessa är så stora som för varg. En sådan vägning behöver inte gå utanför vad som ryms inom rimliga tolkningar av direktivet.

Jag tycker riksdagen skall besluta om eftersträvad miniminivå för vargantal och när den skall vara uppnådd. Vargen är så kontroversiell och det finns så mycket misstro och låg acceptans är så vanlig och EU så intresserad att det behövs ett riksdagsbeslut som stöd. För varg har Sverige 2012 hamnat mycket långt från riksdagsbeslutet, men risken är mycket stor att man hamnar ännu skevare om det inte finns ett riksdagsbeslut och att ansvaret vilar hos riksdagen  tydliggör var huvudansvaret ligger om avsedd politik inte genomförs. Det har fördelar för myndigheterna att kunna hänvisa till riksdag och statsmakter, även om det naturligtvis kan te sig bekvämt för riksdag och regering att slippa ta ansvar och kunna skylla problem på klantiga myndigheter.

Varför >210 vargar våren 2012?

Våren 2012 finns det fler än 210 vargar i Sverige fast riksdagens rovdjurspolitiska beslut 2009 och regeringens vargpolitik till augusti 2011 lovat HÖGST 210. Denna artikel avser att diskutera orsakerna till detta och olika skattningar och uppgifter om antalet vargar våren 2012.

Redaktionell anmärkning: Mer allmän information om antal och osäkerheter och varianter av skattningar finns på en sida på denna web. En sida riktad till politikerna finns på webben, denna sida ger en del av svaret på de frågor som ställts. 

Hur många vargar i början av 2012?
Det anses nu enligt många artiklar i samband med Vålådalsmötet i mitten av mars 2012 finnas 300 vargari Sverige, och det skulle alltså behövts skjutas 100 vid den inställda licensjakten 2012 om man nu antar att riksdagen med ”högst” menar storleken i årscykeln när vargantalet är lägst och att man skall sikta in sig på lite under det högsta värdet. Här är citat av Olof Libergs uttalanden till Jakt och Jägare i början av december 2011 som måste ha baserats på den slutliga statusrapporten 2010/2011 och som gissar på 350 vargar. Antalet föryngringar 2011 i Skandinavien förutses bli någon färre än 2010, det är lite svårt att få det att gå ihop med att det blev för många vargar. Antalet föryngringar 2010 var 28 svenska inkl svensk norska och 3 norska, och det anses finnas 10 ggr så många vargar som föryngringar och det är 280 eller 270. Men detta klarnar väl.

Den viktigaste orsaken till att vargantalet är högre än 210 i början av 2012 är dimensioneringen av licensjakten 2011
Den sista betydelsefulla beslutspunkten som kunde påverka vargantalet var dimensionering av licensjakten 2011. Beslutet var 20 djur men det sköts bara 19. Naturvårdsverket beställde och fick ett beslutsunderlag av Grimsö,  vad jag förstår korrekt så till vida att det var en bedömning av behövligt uttaget för att det skulle finnas högst 210 vargar kvar EFTER licensjakten 2011 (senvintern-våren 2011). En liknande process och dokument fanns inför licensjakten 2010 så det fanns erfarenhet. Vad som faktiskt hände var att det tilldelades 20 och sköts 19. Underlaget nämner olika tilldelningar och ger ingen entydigt rekommendation. Det högsta antalet är 40. Men det nämns också lägre antal än 20. Det räknas ut sannolikheten att komma över 220, men den ter sig inte stor. Rapporten är inte daterad, men den måste kommit omkring årskiftet, då användbar information om vargantalet vintern 2010/2011 och föryngringar 2010 inte förelåg, utan fick gissas utgående från förhållandena 2009/2010 (Wabakken m fl 2010) och en antagen tillväxt. Något så när goda skattningar om aktuellt vargantal innevarande år man först i mitten på mars, och informationen måste analyseras och kvoter beslutas, så licenjakten måste förläggas tidigast till slutet av april om ”det sista årets” information skall kunna vara ledande men ändå opålitlig, och att lägga licensjakten så sent vill man inte av etiska skäl och den skulle också bli svår att utföra utan spårsnö. Det är därför inte konstigt om man gissar fel baserat på information som är ett år gammal när licensjakt dimensioneras. Uppdraget formulerades som en  beskattningsnivå ”för att uppnå riksdagens etappmål om minst 20 årliga föryngringar och en stam som inte överstiger 210 individer.” Därmed är det klart att NVV tolkar att ”statsmakterna” med ”högst 210″ avsåg ”det lägsta vargantalet i årscykeln fick inte överskrida 210″. Jag tror också att riksdagen avsåg 200 (20 föryngringar) som önskvärd storlek, inte minimal, av den anledningen borde avskjutningen nog satts 10 vargar högre.

Man utgick från två alternativa antaganden om 13% och 19% tillväxt från 2009/2010 och tre olika modeller användes. Tillväxten 1998-2009 låg på 13% och 2003-2009 18%. Det står inte hur skyddsjakt beaktats men jag antar att det ”drogs ifrån” i tillväxtantagandena. De kalkylerade tillväxterna är alltså inklusive historisk skyddsjakt, dvs tillväxten utan skyddsjakt är nog säg drygt 4% högre.

Modell             13%   19% chans >220
Liberg-Sand    20     29      -
Forslund          19      32      25%
Chapron           18     40      30%   

Våren 2010 skattades det finnas 190 vargar ”i Sverige” jämfört med 196 året innan (medeltal min-max).  2010 års licensjakt (28 djur 14%) verkade således givit ett något för stort uttag.  Skattningen 190 vargar våren 2010 måste gjorts från statusrapporten Wabakken mfl 2010, medel av min och max,  Helsvenska 200; + Svensknorska 35 som sedan med avdrag för dödlighet och licensjakt (28) hamnat på 190* vilket verkar något mycket, men jag förstår inte hur beräkningen gjorts.

Värdena i tabell 5 år byggda på en korrigering för att försäkra sig om minst 22 föryngringar, sattes bara ett väntevärde på 20 skulle jaktuttaget kunna ökas med drygt 6 vargar. Detta beror på om riksdagen faktiskt ville ha MINST 20 föryngringar eller bara 20 föryngringar. Eftersom det senare är rimligare kanske korrigeringen inte borde gjorts.

Ur tabell 5 i Liberg m fl kan följas vargantalets årcykler vid olika tillväxt och avskjutning, det första värdet i tabellen nedan avser underlaget tillväxt 13% avskjutning 20, det andra tillväxt 19% avskjutning 29, det tredje dagens skattning                                  
Antal                13%   19%  
våren 2010     190*  190*
hösten 2010   243#  252#   274&
våren  2011     199#  200#   274-25!-19=230, skulle behöva skjuta 20 till för att komma ned till 210 eller 30 för 200
hösten 2011     251# 258# 
våren   2012                         300¤ pers medd vargspanare Jämtland
*från statusrapport 2009/2010 ; # beräknat nyår 2011 från modeller;  & från statusrapport 2010/2011 ;¤gissat vår 2012 från Viltskadecentrum Vålådalsrapporter; !dödlighet; Statusrapporten Wabakken et al 2011 ger en facit för hösten 2010 och våren 2011 i tabellen ovan. NVV säger att 2011 års licensjakt är något försiktig och tar de mer försiktiga forskarförslagen.

Liberg m fl ger också en rapport till naturvårdsverket i slutet av 2011 inför beslut om skyddsjakt 2013 Ärendenr. NV-06115-11. Ur detta dokument: Tillväxttakten i vargstammen varierar starkt och slumpmässigt mellan åren och ligger i genomsnitt på mellan 19 och 22 procent beroende på mellan vilka år beräkningen görs. Tillväxten 2010/2011 till 2011/2012 bedöms bli mellan 20 och 25 procent. Forskarna har arbetat med två olika modeller för att beräkna antalet djur som kan fällas för att uppnå olika tillväxttakter i vargstammen. Modell 1 anger att 54 vargar kan fällas år 2012 för att undvika en fortsatt ökning av vargstammen (nolltillväxt) medan Modell 2 ger mellan 39 och 47 vargar för att uppnå detta resultat. Förstår inte riktigt dessa värden är lägre som behövs för att gå tillbaks till 200 men mycket högre än tidigare licensjakter.

Kommentarer: Analysen av möjlig avskjutning verkar kompetent gjord. Den behövliga avskjutningen hade blivit 6 högre om man i inriktat sig på att få ”ungefär 200 vargar” dvs 20 föryngringar, vilket nog var andemeningen i riksdagsbeslutet, istället för att försäkra sig om 22 för att inte få för få föryngringar. I efterhand, när man känner uppskattningen av statuset 2010/2011, kan man säga att det skulle fordrats en licensjakt på 40 istället för 20 för att komma ned till 210. Huvudorsakerna till att ökningstakten varierar mellan år är dels varierande effekter av mätfelet och dels slumpmässig variation i tillkommande antal och föryngringar samt variationer i dödlighet. Om man förväntar 30 slumphändelser (föryngringar) så har slumpen ett standardfel på drygt 5. Om varje föryngring ger fyra valpar på förvintern så blir standardavvikelsen för antalet 22, något mindre än 10%. Avgång under året av andra skäl än jakt är kanske 40 och har en standardavvikelse på drygt 6 så det blir också några procent. Det sanna antalet vargar vid samma fruktsamhet och förväntade avgångar skulle alltså kunna variera 10% upp eller ned jämfört med beräknat av slumpskäl. Antalet föryngringar kan nog inte betraktas som helt slumpmässigt som jag gjort här, och det finns ett kausalt samband mellan vargar och föryngringar ett år och det följande, analysen överdriver troligen slumpen något, men storleksordningen åskådliggörs. Det finns fel i vargantalskattningar, anges som ett intervall mellan kvalitetssäkrade och inklusive mer osäkra skattningar. I praktiken räknas medelvärdet av dessa skattningar. Det finns ett mörkertal i skattningarna av döda under vintern och gränsvargar kan räknas lite olika vid olika observationer. Fluktuationerna i skattningarna jämfört med ”sanna värden” kan säkert vara +-15 dvs de skattade värden har standardavvikelser på drygt 5% beroende på mätfel men detta gäller båda ingångsåret och utgångsåret och felen adderas. Ingångsdata våren 2010 från inventeringen 2009/2010 kanske skulle vara 10 större och utgångsdata från inventeringen 2010/2011 10 mindre, sådana fel är tillräckliga som förklaring om man bara ser skillnaden mellan två år. Det är ivarjefall tankeväckande att felet i antal efter jakten låg väsentligt utanför vad två modeller betraktade som sannolikt fel. Felmodellerna har nog utgått från att värdena är ”sanna” och inte behäftade med ”fel” och därför underskattat chansen att komma fel. Det är ändå lite förvånande att variationen i sant antal inte gav större utslag i sannolikheten för avvikelser i modellerna.  Vargens tillväxt utan licensjakt kan ha varit större än 19%, men det var inte lätt att gissa när underlaget utarbetades och det är sannolikt att osäkerhet i skattningarna bidragit.

Tjuvjakt kan vara en orsak till att det nu finns för många vargar. Tjuvjakten har minskat i procentuell betydelse senare år men var tidigare en väsentig del av avgångarna. Detta innebär att mortaliteten minskat. Modellerna för jaktuttag bygger på historiska mortaliteter och antar därför för låga ökningar av stammen utan jakt. Detta bidrar till det för låga uttaget vid 2011 års licensjakt.

Inavelseffekter.  Icke inavlade vargar har högre fertilitet än inavlade och detta ökar vargens fertilitet och överlevnad, men hittills har bidraget från detta varit ganska begränsat. Och det är ganska troligt att ”inavelseffekterna” av den inavel som har släktskap långt bak i tiden klingar av med tiden men relativt lite. Detta ökar tillväxten och kan göra att de 19% som räknats med som ett övre alternativ nu bör justeras uppåt. Den inavelseffekt på kullstorleken som man tidigare skattat kan också tänkas vara för hög pga statistisk slump. Inavelseffekten kanske inte är linjär, incest ger större effekt men blir ovanligar när vargstammen blivit större.

Minskad skyddsjakt kan bidra till fler vargar  
Det skyddsjagades bara 9 vargar 2011 mot 13 2010 och tror jag 2 till mitten av mars 2012 och en allmän förväntan  av 5% som troligen räknats in i tillväxten och bidragit till att den ökat. Nedgång i skyddjakt bidrar till att avgångarna blivit lägre och vargantalet våren 2012 blir högre än förväntat, men knappast mer än 5.  Även några andra kända dödsorsaker förefaller lägre 2011 än 2010 såsom trafik.

Sammanfattning av orsakerna att det blev för många vargar
Det verkar inte som någon inblandad gjort något fel som förtjänar kritik. NVV har legat lite lågt, men erkänt det och mot bakgrund av underlagsrapporten kan det knappast betecknas som överdrivet försiktig. Det sköts en varg för lite. Dödligheten av olika orsaker 2011 har varit lägre än det fanns skäl att tro när licensjakten dimensionerades, den kända dödligheten (skyddsjakt, trafikolyckor mm) var fem procentenheter lägre än förväntat och den okända (tjuvjakt) bör också varit några procentenheter lägre. Fertiliteten verkar vara högre än förväntat, men hur mycket har jag inte data att spekulera omkring. Men den viktigaste orsakerna är nog att osäkerheten i observationerna mot sanna värden ger upphov till fluktuationer, och att de som bestämde hur och när antalet skall räknas bestämde sig för att det var efter en adaptiv licensjakt och att riksdagen avstod från möjligheten att bestämma över vilket antal som skulle vara lägre än 210.

Hur snabbt växer vargstammen?
Nu finns gissningar på att tillväxten (utan jakt) stannat av och det finns gissningar på att den är 40%. Jag tycker att tills någon expert kommer med andra beräkningar man skall utgå från att ”fertiliteten”, vargarnas förmåga att tillväxa, utan avdrag för förvaltnings och skyddsjakt är konstant sedan säg 2009, eller ökat något pga den minskande inaveln. Licensjakten kan ha ändrat marginellt men uttaget var ändå begränsat och inte alltför skevt, så den kan inte ändrat mycket jämfört med tillväxten utan jakt. Huvudorsakerna till att ökningstakten varierar mellan år är dels varierande effekter av mätfelet och dels slumpmässig variation i antal och föryngringar. Om man förväntar 30 slumphändelser (föryngringar) så har slumpen ett standardfel på drygt 5. Standardfelet på skillnaden mellan två år blir 8. Om varje föryngring ger fyra valpar på hösten så är alltså standardavvikelsen för antalet som två år skiljer sig 24, dvs nästan 10%. Nu är den sanna skillnaden i föryngringar nog något mindre än slumpmässig men å andra sidan slår slumpen mot individer också. En ”sann” tillväxt på uppåt  15% ” kan drunkna” i statistiskt nojs. Att antalet föryngringar inte ökat mellan två år som inträffat nu skall inte tas som en indikation att vargstammens tillväxt upphört för att det blivit för trångt eller fruktsamheten minskat utan kan vara en fluktuation utan kausal orsak. Det vore önskvärt om det fanns en sida med faktiska beräkningar över nuvarande tillväxttakt och prognoser för 2013 och 2014 (under förutsättning ingen förvaltningjakt och nuvarande uttag i skyddsjakt) och diskussion om osäkerheterna, ”marknaden” kommer att lyssna till hypoteser och förenklade tidningsartiklar, det borde finnas en webadress med ”bästa” estimat för att inte de mer vildvuxna spekulationerna skall få för stort och för motiverat genomslag. 

Många bud och svårt att prognosticera framtidens eller ens dagens vargantal
Det är så många uppfattningar i cirkulation om vargantalet 2012 och dess utveckling de allra närmaste åren så jag tycker det vore befogat om ”man” (myndigheterna) såg till att möjligheterna att bilda sig en realistisk uppfattning förbättras. Det räcker inte med intervjuer av de mest kända och representiva utan behövs en akutell hemsida av god kvalitet. Den årliga rapporteringen framförallt statusrapporten från Hedmark är bra men borde kompletteras med mer lättillgänglig information. Några exempel på skattningar

Nordulv trodde det fanns 103 vargar före 2011 års licensjakt
Vargfakta skattade i mitten på 2011 på minst – men huvudalternativ - 356 vargar vid ingången av vintern 2011/2012. Bra gissning för att vara så tidig (före information om föryngringen 2011
Naturvårsverket gissade i början 2012 på 21-24 föryngringar 2010/2011 svarande mot 200-240 vargar. Låter missledande lågt! 
Gissning på 500 våren 2012 av bloggare
Det måste skjutas 300-600 vargar 2014 för att komma ned till 210 hävdar jägare vid besök hos landsbygdsministern
Liberg trodde i mitten av 2011 att det skulle hamna på 350 vargar till vintern
Gissning på 8000 vargar till 2020

Hur göra?
Man kommer aldrig att veta precis hur många man har vid en viss tidpunkt, ännu mindre hur många som kommer att finnas om ett år. Det hjälper inte ens med säkerhetsmarginaler och sannolikheter eller att hamna inom intervall, även detta blir lätt fel, men att försöka beakta det kan ha stora effekter i något oväntad riktning. När man får ett bättre definierat minimiantal bör det vara ett riktvärde. Förvaltningsjakt skall inte dimensioneras så att prognosen för utfallet hamnar  under minimivärdet, det är så miniminivå bör tolkas. Det kan beslutas att ligga över minimivärdet, men skälet skall normalt inte vara att man är rädd att hamna en bit under. Hamnar man för lågt så kommer det året efter eller två år efter yttra sig som en neddragning av förvaltningsjakten. Det verkliga antalet kommer alltså att fluktuera omkring den fastställda miniminivån. Delar av den ”sanna” fluktuationen observeras inte eftersom observationerna har mätfel. Det senaste borde beaktas bättre vid simuleringar för att ge intervall. På sikt är nuvarande observationer för dyra och säkerheten ändå inte hög, det ter sig önskvärt att utveckla billigare rutiner när vargarna blivit fler, men tillväxtfasen är inte rätt tid att reducera inventeringsarbetet.

Riksdagens vargpolitiska beslut till 2012

Riksdagen fattade beslut om vargpolitiken 2009. Beslutet skulle gälla till slutet av 2012. Sverige har inte levt upp till detta beslut och regeringen verkar inte ha för avsikt att göra det.

Riksdagsbeslutet innebar att vargstammen skulle omfatta (minst) 20 föryngringar och HÖGST 210 vargar (ett tidigare etappmål förlängdes). Vargstammen skulle kontrolleras genom beståndsbegränsande licensjakt. Genetiken skulle förstärkas. Vargens utbredningsområde skall på sikt sprida sig åt öster och söder (det naturliga utbredningsområdet) men fast närvaro skall inte finnas på rennäringens åretruntmarker. En utredning om vad som skulle göras efter 2012 skulle tillsättas och ligga till underlag för ett nytt vargpolitiskt beslut av riksdagen före utgången av 2012.

Det är nu en bit in på 2012 och det finns anledning att granska hur Sverige levt upp till 2009 års beslut inför det nya riksdagsbeslutet hösten 2012.

I samband med Vålådalskonferensen framfördes en skattning av nuvarande vargantal till  300 vargar i Sverige. Detta är en skattning av antalet vargar på våren före valpningen 2012 (personligt meddelande).  Liberg har också uttalat sig. Det är uppenbart att vargantalet är långt över den gräns ”högst 210″ som riksdagen bestämt.  

Riksdagen kan inte skylla på EU och regeringsbeslutet augusti 2011. Beståndsbegränsande vargjakt ägde rum som planerat 2011 med syfte att hålla vargantalet under 210. Med ”högst” borde väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012, som ställts in. Om riksdagen menar att högst inte betyder högst utan skall tolkas att det lägsta vargantalet under året skall vara högst 210 ter det sig som en okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddjakten som regeringen initierade i augusti 2011 borde också ha påverkat dagens vargantal nedåt. Även om nu riksdagen skulle tolkat högst 210 som efter 2012 års inställda licensjakt, så skulle denna licensjakt behövt omfatta hela 90 vargar för att nå upp till riksdagens mål och det är inte trovärdigt. Det behövs egentligen en jakt på 100 vargar för riksdagens målsättning var nog 200 vargar, fast högst 210, inte exakt 210. Vargförvaltningen tycks planerats så den skulle framtvinga en spektakulärt stor vargjakt 2012.

Sverige har inte accepterat EU kommissionens tolkning av EU-direktivet. Visserligen är EUs direktiv överordnade beslut av Sveriges riksdag, men så länge EUs domstol inte har behandlat eller ens anhängigjort ärendet, så förefaller det icke verkställda hotet om åtal inte vara tillräckligt skäl för regeringen att gå emot ett Riksdagsbeslut.

Den genetiska förstärkningen genom varg och valpflytt har hittills misslyckats. Det är otroligt att någon valpflytt från djurparker kommer att ske 2012. Av fem vuxna vargar som flyttats söder från renbetesland har ingen stannat kvar söder om renbetesland. Däremot avbröt ”förstärkningsprogrammet” en familjebildning, som skulle resulterat i valpar 2012 av en ny reproduktiv invandrare om paret lämnats ifred.

Det optimistiska genetiska förstärkningsprogram som rovdjursutredningen skisserat med valpflytt och flytt av invandrare till hägn räcker förmodligen inte för att sänka inaveln till nivån rovdjursutredningen föreslår på F=<0.1 ens på drygt tio år om vargantalet tillåts långsamt öka från dagens nivå (300).

Den ”genetiska förstärkningen” skulle tillföra högst 20 indiver till vargstammen till 2014, men har hittills inte tillfört en enda. Den ”genetiska förstärkningen” har hittills resulterat en genetisk försvagning. En genetiskt förstärkning kan ske genom licensjakt, där man sparar genetiskt värdefulla revir och därigenom sänker inaveln. Då förstärks effekten av tidigare invandring. 2010 och 2011 genomfördes framgångsrik genetisk förstärkning på detta sätt (ingen av 47 fällda vargar var genetiskt värdefull), men nu har man valt att avstå från denna metod. Istället tillämpar man skyddsjakt där den förutsedda skadan är kriteriet och inte den genetiska effekten. En tredjedel av alla vargar som fällts vid skyddsjakt sedan början av 2011 har varit genetiskt värdefulla (F1 avkommor), de genetiskt värdefulla vargarna är starkt överrepresenterade i skyddsjaktstatistiken. Man har också en genetisk drift, som långsamt ökar inaveln varje år om inte någon ny invandrare kommer eller effekten av de som invandrade 2008 förstärks med förvaltningsjakt. Minskningen av ”inaveln” invandrarna gav upphov till kommer att avklinga 2013 utan förvaltningsjakt. Sedan licensjakten 2011 ger vargpolitiken upphov till en genetisk försvagning av den svenska vargstammen, fortsätter vargförvaltningen på den inslagna vägen till årets slut, så har 60% av tiden riksdagsbeslutet avsåg ägnats åt genetisk försvagning.

Vargens utbredningsområde (föryngringar) verkar inte ha utvidgats åt söder eller öster. Men målsättningen att hindra spridning i renbetesområdet (i strid mot EUs direktiv) har varit framgångsrik.

Riksdagens ställningstagande till varg i renbetesland innebär att den naturliga invandringen från Finland inte utnyttjas väl. Ett nytt riksdagsbeslut att i genomsnitt en föryngring per år i renbetesland accepteras, även om det skulle orsaka betydande olägenheter för rennäringen, skulle vara ett väsentigt bidrag till genetisk förstärkning och skapa måttliga olägenheter för rennäringen.

Riksdagsbeslutet 2009 var att ett nytt långsiktigt mål skulle sättas genom ett nytt riksdagsbeslut i slutet av 2012 baserat på utredningsarbete. Rovdjursutredningen kom med ett slutbetänkande i april 2012 och sedan skall det komma en förvaltningsplan i juni 2012, dokumenten skall remissbehandlas och sedan skall regeringskansliet behandla ärendet. Jag inser inte hur det skall vara möjligt med regeringens nuvarande inställning att riksdagen skall fatta ett långsiktigt beslut 2012. Den senaste uppdateringen av läget framgår av redovisning av ett möte med landsbygdsminister Eskil Erlandsson i mitten av mars 2012. Det framgår att en förvaltningsplan (av regeringen) blir klar först sommaren 2013 efter EUs hörande. Det gör att inget meningsfullt långsiktigt riksdagsbeslut kan fattas före 2012 års utgång, även om rovdjursutredningens slutbetänkande med remissvar samt det utkast till förvaltningsplan som naturvårdsverket skall ha klart juni 2012 och eventuell regeringsbehandling skulle föreligga då. Det är också en klar indikation att det inte blir någon beståndsbegränsning 2013 och det kanske inte ens 2014.

Det första delbetänkandet av rovdjursutredningen 2011, som mest handlade om huruvida vargen har gynnsam bevarandestatus, har redan blivit föråldrad. Utredningens förslag (att först sänka inaveln och först därefter öka stammen) har inte följts. Rovdjurstredningen tycks inte varit medveten om konsekvenserna av EUs direktiv, vilket är ett skäl att betrakta den som föråldrad. Att regeringen valt att öka den inavlade stammen först men ställt in förvaltningsjakten innebär att det inte kommer att bli möjligt att sänka inaveln till den nivå som utredningen ansåg önskvärd på rimlig tid. Remissvaren på delbetänkandet har legat och samlat damm ett år utan att leda till något och de ter sig nog föråldrarede idag. Själv anser jag inte rovdjursutredningens delbetänkande 2011 vilar på vetenskaplig grund utan kommit till ett ganska godtyckligt ”politiskt motiverat” beslut. 

Riksdagsbeslutet avsåg beträffande varg att höja acceptansen hos de av varg mest berörda grupperna och att öka det regionala inflytandet och delägarskapet av vargförvaltningen, men jag har inte sett positiva kommentarer hur detta i praktiken gått från företrädare för grupperingar med insyn i detta. Däremot är det gott om negativa indikationer.

Vad det rovdjurspolitiska beslutet 2009 egentligen innebar kan riksdagen själv tar ställning till, men regeringen förklarar det med: ”Under tre år sätts ett tillfälligt tak på 210 vargar” … ”  En utredning har tillsatts med bred sammansättning som ska föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Uppdraget ska redovisas under sommaren 2012.”

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR eller vad som är regeringens avsikt genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna gissningar.

ren och varg

En föryngring av varg i norra Sverige räcker genetiskt.

Det kan rennäringen samexistera med!

Vargstammens största problem är att den genetiska kontakten österut (med Finland) är dålig. Detta medför dels hög inavel och dels att den skandinaviska stammen anses för liten för att kunna betraktas som långsiktigt uthållig. Det kommer naturligt en reproduktiv invandrare från öst vart femte år (en varggeneration). Att det inte kommer fler beror på att fast närvaro av varg är i praktiken förbjuden mellan finska gränsen och vargbältet i mellanSverige. Få vargar klarar den vandringen. Om två invandrarvargar vart femte år (en varggeneration) fick avkomma i Sverige, skulle detta räcka för att sänka inaveln och kunna räkna ihop den svenska vargstammen med den finska och nordeuropeiska, och därmed inte behöva fyrsiffrigt antal vargar i Sverige för långsiktig uthållighet. Om den naturliga invandringen förstärks genom tolerans för EN årlig föryngring i norra Sverige skulle den naturliga invandringen vara tillräcklig och annan tillförsel blir onödig.

En invandrad varg måste ge upphov till en föryngring i Sverige för att generna skall nå den svenska vargstammen. För detta fordras att den kan bosätta sig i ett revir tillsammans med en partner av motsatta könet. Om det fanns chans att invandrade vargar kunde ”fångas upp” i norra Sverige skulle fler komma in. Om man hade accepterat att en invandrad tik, som bildat revir och skaffat en partner i Idre i vintras fick vara ifred skulle det blivit tillökning i sommaren 2012, och det genetiska underlaget till den svenska vargstammen skulle ökats med 20%. Man skulle kunna göra ETT försök med flytt från norra till södra Sverige om det är ensamma invandrare långt norrut innan man accepterade att de bosatte sig lång norrut.

I genomsnitt en föryngring per varggeneration innebär utrymme för mer än en framgångsrik invandring per varggeneration. Ett visst vargpar i ett revir, som är skyddat från jakt, får valpar ungefär tre år, så det ger utrymme för fler invandrare per varggeneration.

Det blir kanske lite fler strövargar i renbetesland så vargtrycket i renbetesland skulle öka lita av den anledningen också. Av valparna kommer en mindre del att finna partner i vargbältet än efter en föryngring i vargbältet. Någon valp kanske hamnar i Finland vilket är bra eftersom den genetiska kontakten med Finland blir trovärdigare om den är ömsesidig, och det finns så få vargar i Finland att en genetisk förstärkning från Sverige har värde. Kanske det blir så att nästa invandrare som fångas upp i norra Sverige gör det med en partner från F1-avkommorna i den föregående föryngringen i norra Sverige. Tolerans av i genomsnitt en föryngring i norra Sverige kommer att leda till att några F1 avkommor till denna i norra Sverige skjuts vid skyddsjakt. Detta förekommer dock redan och det kommer förhoppningsvis att blir vanligare med olika former av genetiskt värdefulla vargar i Sverige och denna kostnad för ett löfte till rennäringen förefaller acceptabel. Det förekommer också strövargar i norra Sverige, speciellt på gränsen till vargbältet. Så länge det inte rör sig om F1-avkommor tycker jag skyddsjakten på dessa kan intensifieras och ribban sänkas som en kompensation, när väl en föryngring i norra Sverige etablerats. Det kan alltså räcka med blotta närvaron av varg i södra delen av renbetesområdet.

Ett vargrevir (som kan innehålla en familjegrupp ”vargflock”) omfattar typiskt tio kvadratmil och vargarna rör sig sällan utanför reviret. Detta är mindre än en procent av renbetesområdet. Det kommer att orsaka avsevärda svårigheter för berörd sameby, men svårigheterna blir lokala och effekterna på rennäringen totalt marginella.

I genomsnitt en föryngring per år i norra Sverige är fyra procent av de svenska vargföryngringarna i den södra halvan av Sverige. Det kan ändå göra en himmelsvid skillnad för den svenska vargstammen. Det medför en påtaglig förbättring av efterlevnaden av svenska riksdagsbeslut, internationella traktat och EUs direktiv. Det bidrar till att blidka EUs syn på svensk vargförvaltning. Det blir ett påtagligt argument mot de i södra Sverige som anser det orättvist att de skall drabbas av varg, men den norra landshalvan vara vargfritt.

EU skriver i sitt ”hot” att föra Sverige till domstol i juni 2011:  ”Aspects of Swedish wolf policy that still raise concerns include:… effective measures to address the high level of inbreeding in the population by facilitating the natural migration of wolves into Sweden or through the active translocation of wolves”. Att underlätta för naturliga migranter är det mest effektiva och på kort sikt realistiska sättet att tillmötesgå denna kritik från EU, att avliva dem är uppenbart att försvåra istället för underlätta.

Det har funnit hopp om att man skulle kunna transportera vargar som kommit in i norra Sverige till vargbältet i södra Sverige, fem sådana förflyttningar har gjorts under ett år och alla resulterade i att vargarna återvände norrut. Tills vidare kan man inte utgå från att detta fungerar. Det finns avancerade planer på att flytta djurparksvalpar till vilda lyor, men det stöter på svårigheter av administrativ natur, och även om det går administrativt kan det vara biologiskt och logistiskt svårt. Det är inte läge att påstå att det fungerar de närmaste åren innan det har praktiskt bevisats. Många organisationer har uttalat sig för att underlättande av naturlig invandring är den bästa vägen att gå för att förstärka vargens genetik. 

Återstår att acceptera att varg etablerar sig i renbetesområdet. Detta bör dock givetvis göras på för rennäringen skonsammaste sätt. Jag tror det räcker med att acceptera i genomsnitt en föryngring av varg i renbetesområdet den närmaste tiden. Efter en tid kan det utvärderas hur det fungerat genetiskt, hur det fungerat för rennäringen och om nya metoder gör det onödigt att fortsätta.

Renbetesland är norra Sverige. Fast närvaro av varg eller föryngringar har inte accepterats där. Men vissa öppningar i riksdagsbeslut finns.  ”Målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.” . “Målet för stammens utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade åretruntmarkerna.” Precis var gränsen går till ”åretruntmarkerna” (åretruntmarkerna ligger huvudsakligen i väst) är oklart för mig, men här är en karta som kan vara till hjälp http://www.regeringen.se/content/1/c6/05/82/57/8df0fdc4.pdf 

Det är troligt att den naturliga invandringen faktiskt är tillräckligt hög även utan föryngringar i norra Sverige, men dels känns det osäkert om det verkligen är så, dels kan det ta mycket lång tid, och dels ger det ökad säkerhet och minskad inavel att få in några ytterligare migranter de närmaste åren så vargstammens svagheter kan tonas ned på dagordningen, men slutsatsen vid nästa utvärdering kan mycket väl bli att ytterligare föryngringar i renbeteslandet inte behövs.

Länkar med info om konflikten rennäring rovdjur (varg)
http://www.de5stora.com/rovdjurManniska/renar/vargen/
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-ar-brattom-med-en-ny-rovdjurspolitik_6913487.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rennaringens-kris-ar-inte-vargens-fel_6865983.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vargen-varderas-hogre-an-samerna_6861819.svd

http://www.vk.se/586955/inte-vargens-fel-rennaringen-ar-i-kris

http://www.vk.se/581926/vargen-varderas-hogre-an-samerna

http://www.vk.se/591401/repliken-rovdjurspolitiken-omojliggor-renskotsel

http://www.vk.se/585532/repliken-problemet-med-svenska-vargen-ar-den-hoga-inaveln

http://www.sourze.se/Rensk%C3%B6tsel_som_n%C3%A4ring_en_ren_myt_10660581.asp

http://www.sourze.se/Samer_utnyttjar_ers%C3%A4ttning_f%C3%B6r_rivna_djur_10674958.asp

http://www.suonttavaara.se/dokument/Syntetiska%20samer.html

http://www.samer.se/2304

Gynnsam bevarandestatus nu

Jag har granskat förslaget om villkoren för gynnsam bevarandestatus för varg av Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) och funnit att det är möjligt och önskvärt att deklarera att svensk varg nu har gynnsam bevarandestatus. Jag framför kritik mot rovdjursutredningens slutsats i ett antal inlägg som här sammanfattas. Olof Liberg lade fram det i Karlstad i slutet av februari 2012 som ett val mellan två vägar – 400 vargar med låg inavel eller 2000 med hög, men jag håller inte med, det är omöjligt att få ned inaveln enligt rovdjursutredningens önskemål innan det blivit 2000 vargar om inte tillväxten stoppas innan inavelsmålet nåtts, och vettigast är att nu minska antalet med selektiv jakt tills inavelsmålet nåtts.

Det står i svenska institutioners makt att förklara att vargen nu har gynnsam bevarandestatus. I första hand rovdjursutredningens slutbetänkande, i andra hand i förvaltningsplanen kan inleda den processen. Det skulle ge Sverige större handlingsfrihet att agera så vargpolitiken blir i enlighet med politiska intentioner, vilka jag gissar är: 1) genetisk förstärkning, (i första hand minskad inavel); 2) licensjakt; 3) regional förvaltning; 4) vidare utbredningsområde; 5) begränsad tillväxt. Dessutom ett tillkommande mål 6) svensk handlingsfrihet inom ramen för EU-fördraget. De viktigaste skälen att ge vargen gynnsam bevarandestatus är att det möjliggör sänkning av inaveln, ökning av den effektiva invandringen från Finland och effektivisering av valpflyttprogrammet. Sverige skulle slippa underställa Bryssel varje skyddsjaktsärende. Gynnsam bevarandestatus kan fastställas enligt instruktioner i fördrag med EU, men det är Sverige som tolkar när villkoren är uppfyllda. Jag redovisar hur det är vetenskapligt möjligt att motivera. Vad som behövs därutöver är den politiska viljan!

EU har rovdjursriktlinjer, men de är svårtolkade och ger stort utrymme åt godtycke, framförallt för de som gillar höga tal. EU har underkänt den utvärdering av Svensk licensjakt, som riktlinjernas författare gjort, så EUs rovdjursriktlinjer är ingen bra utgångspunkt. Bättre och lättare att använda EUs direktiv, det är ändå det som gäller, och skulle det gå till prövning av EU eller domstol är det bäst att tillämpa källan och inte gå via en tolkning.

Gynnsam bevarandestatus innebär inte att ansträngningarna att förbättra vargstammens uthållighet avbryts, utan är ett steg på vägen, som underlättar ytterligare förbättring av uthålligheten. Gynnsam bevarandestatus innebär att den genetiska förstärkningen blir mycket kostnadseffektivare.

Rovdjursutredningen 2011 uttalande om gynnsam bevarandestatus är bara att se som ett förslag som ger ett underlag för vidare behandling (senast när Sverige rapporterar till EU 2013). Eftersom regeringen i sitt beslut i augusti 2011 inte beaktat rovdjursutredningens förslag givet i april 2011 att reducera inaveln innan antalet höjdes, och eftersom rovdjursutredningen utgått från konstant vargantal och bortsett från inverkan av EUs direktiv och regler, så finns nu inte vägande skäl att utan vidare instämma i utredningens slutsats, att varg idag inte har gynnsam bevarandestatus. Vad jag förstår finns det direkta sakfel i rovdjursutredningen på för slutsatserna viktiga punkter och andra har fått ensidig belysning.

Eftersom det finns avsevärt fler vargar idag och antalet tillväxer okontrollerat jämfört med föreställningen när rovdjursutredningen skrevs och remissvaren till denna författades våren/sommaren 2011, bör dessa dokument ges liten vikt. Året utan licensjakt och utan långsiktig vargpolitik har tillfört erfarenheter, vilka givetvis bör utnyttjas.

Ett flertal artiklar, som behandlar olika vargfrågor, speciellt genetiska varav många har relevans för rovdjursutredningen och förvaltningsplanen finns på http://vargdag.wordpress.com/ De som mer direkt berör rovdjursutredningen och bevarandestatus listas på http://vargdag.wordpress.com/category/rovdjursutredning/ . Det mest centrala för bedömande av gynnsam bevarandestatus finns också på SLUs forskarblogg: http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?cat=73  och på denna blogg.

Antalet vargar är tillräckligt för att risken för populationsutdöende är låg trots den höga inaveln. Den genetiska kontakten med öst är tillräcklig. Den genetiska variationen ökar och inaveln minskar. Denna process går avsevärt fortare om vargstammen inte växer över ca 200 och om selektiv beståndsbegränsande jakt tillämpas. Långsiktigt bevarande av varg fordrar högre numerär än den svenska stammen, men vargar utanför Sverige bidrar och vargstammen bör inte ökas de närmaste decennierna av den anledningen. Vargen kan bevaras långsiktigt och uthålligt i tillräckliga numerär genom att inkludera tillräckligt stora geografiska områden i en megapopulation. Inaveln är relativt hög, men är inget hot mot vargstammen. Såväl inaveln som dess effekter minskar. Internationellt (IUCN), dvs öst om Sverige, klassas vargen som ”species of least concern”.

Att reducera inaveln i föreslagen grad med djurparksvalptillförsel verkar med nuvarande tillväxt och jaktbestämmelser bli mycket dyrt, fordrar ett program som tar många decennier. De av EU framtvingade förändringarna i vargpolitiken sänker kostnadseffektiviteten med uppåt en faktor fyra! Att överlåta kontrollen till EU leder till fri tillväxt, osäkert hur lång tid.

Den nuvarande vargpolitiken sänker acceptansen hos grupper som det anses viktigt att ha acceptans hos. Detta kan ha långsiktiga konsekvenser även för rovdjursförvaltningen som helhet. Den är också långsiktigt förödande för statsmakternas förmåga att styra om deras beslut och löften inte är trovärdiga.

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Dessutom har jag visat en invandrare är 2.5 effektiva. Sverige har alltså passerat ribban för gynnsam bevarandestatus som lades av utredaren 2007. Men 2011 års utredare lägger ribban på dubbla höjden!.Och ändå bara provisoriskt till 2019. Rovdjursutredningens uppfattning om gynnsam bevarandestatus verkar vara som horisonten: något man går emot utan att komma närmare. Går man femton år bak i tiden så tyckte ”Natuvårdsverket” att det räckte med 15 föryngringar och man såg fram emot licenjakt för att hålla stammen vid det antalet, men populationsgenetikerna protesterade och yrkade det behövdes 200 vargar och en helt isolerad stam då skulle fordra 500.

Ett svenskt beslut att tilldela vargen gynnsam bevarandestatus kommer nog att granskas av EU, men inte direkt underställas kommissionen eller kopplas till nuvarande överträdelseärende och i diskussion med andra EU-länder, som också hanterar varg. Granskningen tar också tid.

Detta är det sista inlägget i en serie som avsåg påvisa svagheter med rovdjursutredningens slutsatser som startade 14e december.

Antal och Genetik

Vargar – antal och genetik i konflikt

Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på bloggen. 

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat.  Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Effektiva vargar per generation	Inavelsgrad vid jämvikt (F)
0.6	0.3
1	0.2
2	0.11
3	0.08

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln. Jakt ökar dödligheten och sänker generationstiden, detta leder till att migrationen per generation minskar vid en given migration per år vilket kommer att leda till en sänkning av migrationen, detta bör beaktas vid framtida överväganden.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.

Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.

Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Det var motiverat att se inaveln som ett överhängande hot mot vargstammen 2008 i avsaknad av sen invandring, men den situationen är nu historia. Inaveln är nu inte ett akut hot mot vargstammen.

Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).

Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.

En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!

Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.

Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.

Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.

Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.

Ny utvärdering av Liberg slutet av februari 2012. Liberg anser att det räcker med hälften så stor tillförsel som jag räknat med i det ”äktsvenska” alternativet för att få en sänkning av inaveln till F=0.1. Jag tycker med stöd av andra artiklar på denna web detta verkar väl optimistiskt, men har ingen invändning mot att målet för tillförsel av fräscha reproduktiva vargar begränsas till minst en per år inklusive naturlig invandring tills en acceptabel F nåtts. Låt mig erindra om att sedan 2009 det varit noll fräscha reproduktiva vargar och enda (lilla) chansen att få en 2012 är att ”den gula pendlaren” får valpar 2012 och enda stora chansen 2013 är om man låter bli att döda henne. Att nå en reproduktiv ny varg per år nödvändiggör ett radikalt nytänkande i svensk vargpolitik.

Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.

Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.

EU försvårar vargpolitiken och acceptansen

EU gör det svårt för vargen

Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!

EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer!   EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.

EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1.   Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).

Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former!  Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har ”stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu skett saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt.  Stödet hos kategorier vars acceptans av vargen och ökning av dess numerär är viktig för regeringens vargpolitik tycks mycket lågt.  Den senaste modifieringarna och tidsplanerna i svensk vargpolikt framfördes av Eskil Erlansson i mars 2012.

Enda lösningen för regeringen, om de nu inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, och samtidigt komma ifrån EUs inblandning, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!!  Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven på gynnsam bevarandestatus kan ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga.  Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.

Skyddsjakt på invandrarvargar från Finland, som bär gener som kan sänka inaveln, kan tänkas bli vanligare eftersom Jämtland får en stor kvot. Vargar kan störa rennäringen! Det är bara att vänta tills de skadar några renar, så blir skadan snabbt stor nog för att EU skall acceptera skyddsjakten! 

Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :

1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 25% per år utan någon vision om var tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar. Detta kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom;
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla i somras, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter;
8) meddela att om någon fått för sig att det var juni 2012 förvaltningsplanen skulle vara klar så måste det vara en missuppfattning som regeringen inte kan lastas för;
9) meddela att ett sk etappmål inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns efter att man gått vidare;
10) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter dem med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
11) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
12) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 25% i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, särskilt inte för varg som har liten betydelse men positiv effekt för ekosystemet, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tror kan vara förenat med oväntade överraskningar;
13) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför vill söka nya vägar att minska motståndet?;
14) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till – säg 600 – vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande, då är det bättre med en snabb ökning så man sedan, när antalet stabiliserats om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
15) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller kvantifiera eller låta påverka vargstammens ökning;
16) att jägarna gör bäst i att glömma det där med licensjakt och förvaltningsjakt, erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler;
17) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser av polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, straffbelägga förberedelse, stimulering till angiveri etc. bör eftersträvas. En politik där det inte ”lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt, saknar varje verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer;
18) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterföräldrar från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
19) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del, som blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet. Det är intrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga att ingånga överenskommelser inte respekteras i återstående delar.
20) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargtätheten ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
21) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet om det kan ledas i bevis att det är rovdjursskador, andra problem är bara psyko-sociala och en fråga att vänja sig.
22) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar några år sedan skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan dess.
23) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får Sverige inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasättande av en småsak, som svensk varg.
23) På den gamla goda tiden kastade kejsaren misshagliga till lejonen, men EU har ett modernare och mer Europainriktat styrsystem och kastar dem till vargarna istället.

Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket för mer varg. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingen, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog (eller schasa undan renarna). Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och mer svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till ”höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.

Den ytterligare skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej.  Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre varproblem. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .

En förteckning av de ”miljö” överträdelseärenden kommissionen hanterar, Sverige är inte särskilt vanligt och överträdelsärendet ter sig relativt måttligt. Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.

Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om ”dialogen” med EU som jag nog tycker verkar en ”monolog”.

Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av ”minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag och det kostar kanske mer än det egentligen smakar för samhället, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser för jägarna som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att ”högst” 210 vargar med låg inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än ”minst” 450 gravt inavlade inte slagit rot hos de som  bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.

Jag skrev denna artikel på en annan blogg som inte är min huvudblogg med en länk så bloggen sågs på DN. Jag hoppades att locka över de som ”klickade” till den här bloggen genom att ge länkar hit, men det var nästan ingen som gjorde. Jag förbättrade successivt artikeln och nu tycker jag den är så bra så jag inte vill undanhålla den för den hör bloggens läsare. Jag försökte i början att hålla denna blogg vetenskaplig och objektiv, men vargpolitiken är för konstig och ovetenskaplig och det går inte att göra något åt det med argument utan ett åtföljande högt röstläge och man kommer inte ifrån alla psyko-sociala aspekter. Men plötsligt stängdes jag av från listan på bloggar i samband med DN-artikeln! Någon måste ha anmält detta inlägg som olämpligt!!  Vem det kan vara har jag ingen aning om för att artikeln innehåller pikar åt de flesta aktörer, fast det känsligaste är kanske pikarna åt EU. Men några veckor hände något liknande med en bloggannonsering på DN som inte kan retat andra än ”vargkramare”, så det var ingen slump och det är en del av någons ”vargkramarstrategi”. Detta belyser ytterligare hur infekterad vargfrågan är och att en del anser sig kunna tillgripa mycket kontroversiella metoder.

Valpflytt sänker inaveln sakta

Valpflytt

Det fordras ett mycket stort antal flyttade djurparksvalpar om vargförvaltning enligt nuvarande modell skall ge tillräcklig inavelsminskning

Enligt rovdjursutredningen måste inaveln sänkas till F=0.1 för att varg skall få ”gynnsam bevarandestatus” och licensjakt tillåtas. Vargen har idag inaveln F=0.28. För att sänka inaveln till 0.1 fordras att man flyttar 260 djurparksvalpar till vilda lyor. En fjärdedel av valparna förmodas mogna till 65 föräldravargar några år efter flytten. Den skandinaviska vargstammen antas bestå av 100 föräldravargar (vad den kommer att vara om ett år). Inaveln (släktskapen) från de 35 (= 100-35 = 35%) föräldravargarna av gamla skolan blir då 0.35*0.28= 0.1, de tillförda 65 antas inte tillföra någon inavel (släktskap). Om tillförseln av djurparksvalpar är 8 per år, tar det 33 år att få ned inaveln till nödvändig nivå (under förutsättning bl a att vargstammen inte blir större). Om varje valpflytt kostar en miljon så blir totalkostnaden 260 miljoner.

Reservation  Detta är en mycket förenklad beräkning. Tyvärr måste jag som genetiker tillstå att denna beräkning inte är ”genetiskt vetenskapligt acceptabel” och kan överdriva valpflyttbehovet avsevärt och vara missledande hur man bör tänka, men det finns andra som borde göra beräkningar, och jag har svårt att tänka mig att de inte snart kommer att göras. De beräkningar som är gjorde som jag sett är inte heller acceptabla för beslutsfattande. Att göra det genetiskt acceptabelt är för jobbigt för den här artikeln, artikeln blir ändå snart blir inaktuell när bättre beräkningar kommer och det skulle göra beräkningen oförståelig för läsarna. Det viktigaste syftet är att provocera fram bättre beräkningar och understryka att ökat vargantal orsakar en proportionell ökning av insatsen, inte att detta skall användas som nya beräkningar för beslutsfattare.

Mitt intryck är att de inavelssänkningar som tycks föresväva rovdjursutredningen är orealistiska att uppnå på rimlig tid. Det vore bättre att fastställa att den nuvarande inavelsnivån räcker för gynnsam bevarandestatus, så att de inavelssänkande åtgärderna kan genomföras på ett effektivare sätt.

Samma överslagsberäkning presenteras på ett alternativt sätt. Överslagsberäkningen avser att ge ett ungefärligt intryck av behövlig dimensionering och att visa att det tar lång tid. Inaveln i den skandinaviska vargstammen är nu F=0.28. Antalet föräldravargar i stammen sätts till 100. Detta svarar mot mindre än 50 föryngringar per år och mindre än 500 vargar. Det kommer visserligen att finnas fler om några år, men siffrorna är enkla att räkna med och ingen vet var antalet hamnar om några år. Ingen jakt. Fyra flyttade djurparksvalpar resulterar (efter två år) i en föräldravarg, dvs en vuxen varg som blir förälder. De flyttade valparna antas inte vara släkt med andra vargar eller varandra (orealistiskt optimistiskt, vargar i djurparkerna är släkt med varandra så att inaveln är ungefär F=0.1). Hela valpflyttprogrammet antas koncentrerat till en generation. Alla föräldradjur från flyttade valpar med F=0 ges plats i populationen, som kompletteras med föräldravargar från den gamla populationen med F=0.28 för att nå upp till 100. N = flyttade valpar. Inaveln som funktion av antal flyttade valpar minst två år tidigare blir F=(100 – 0.25N)*0.28/100

Tabell. Inavel som funktion av antalet flyttade valpar

Flyttade valpar	Inavel (F)
0 (startvärde) #	0.28
8 (trolig årlig) ##	0.27
40	0.25
200	0.14
260 ###	0.10 (mål)
400 (=hela stammen)####	0.00

# utgångsläge (nuläge)
## trolig årlig effekt
### inavelsmål för gynnsam bevarandestatus F=0.1
#### hela stammen består av flyttade valpar. Inavelsvärdet blir 0 eftersom det antagits att djurparksvalparna inte är släkt med andra valpar. Men beaktas släktskapet inom djurparkerna blir värdet F=0.1. Den förenklade modellen underdriver i detta avseende behovet av flytt.

Det behövs 260 flyttade valpar för att sänka inaveln till F=0.1

Rovdjursutredningens beräkningar
På sid 42 i Rovdjursutredningen görs en uppskattning att det behövs upp till 20-40 framgångsrikt förflyttade föräldradjur, dvs 80-160 djurparksvalpar. En förutsättning är då att populationen omfattar hälften så många vargar (240) som jag räknat med (knappt 500) och valpbehovet beror proportionellt mot populationsstorleken. Således är mina beräkningar i god överenstämmelse med rovdjursutredningens överväganden. Miljöminister Lena Ek trodde dock detta skulle klaras av på några år och att vargarna sedan skulle sköta det själva, fast det är kanske naturligt att hon inte är så välinformerad eftersom hon är ny och detta ter sig väl också som en obetydlig detalj.

Vidgade beräkningar är möjliga
Beräkningen kan utvidgas och ta hänsyn till fler faktorer. Man kan göra ett antagande att djurparksvalparna är släkt med varandra med genomsnittliga släktskapen (inaveln) F=0.1, vilket är ungefär det riktiga värdet. En annan beaktansvärd faktor är att tre genetiskt värdefulla vargar skjutits i skyddsjakt under 2011. En avkomma till en invandrare som inte trätt i reproduktion kan värderas till ungefär en fjärdedel av en reproduktiv invandrare, dvs man får dra av de första tre valpflyttarna för att komma tillbaks till startnivån (F=0.28) för inaveln.

Kvantitativ korrektion för några faktorer
Man kan vidga med ett antagande att de tillförda valparna får en fördel med en faktor 1.25 för att de icke inavlade har en fördel i konkurrensen med de inavlade. En faktor 2 kan beakta om selektiv beståndsbegränsande licensjakt bedrivs (som 2010), en sådan jakt skulle gynna de tillförda valparna och deras avkommor. Den naturliga migrationen från öster är inte beaktad. Den genetiska driften är inte beaktad. Den naturliga migrationen räcker nog till för att kompensera för genetisk drift, om inte behöver fler valpar införas. Ytterligare en multiplikationsfaktor 1.25 kan läggas till om konkurrensen från andra valpar elimineras och djurparksvargarna därigenom får en fördel. En multiplikationsfaktor 0.8 kan införas, som kvantifierar den nackdel det innebär att djurparksvalparna drabbas av större dödlighet än andra valpar, eftersom själva tillförseln är en operation som stör vargfamiljen, och eftersom tillförseln - som den görs idag - ökar antalet valpar i kullen, och därmed konkurrensen med styvsyskonen om begränsade resurser, som kan förmodas leda till högre valpdödlighet hos valpar i de kullar vars storlek har ökats på grund av tillförseln.

Möjliga genetiska skillnader hos djurparskvargar
Det har spekulerats över att djurparksvargar är utsatta för ett urval som gör dem mindre lämpliga för livet i det fria. Tror inte det är ett stort problem, Det är troligt att urvalet av till avelsdjur och den svagare ”naturliga” selektionen i viss mån påverkar djurparksvargarna genetiskt och gör dem mindre anpassade för livet i det fria. Det är dock troligt att mycket av urvalet i djurparker har liten betydelse för kapaciteten att leva i det vilda. Detta kommer man att få data om efter några års valpflyttprogram eftersom huvuddelen av de överlevande djurparksvalparna säkert kommer att få GPS-halsband. Vargen har det relativt bra i de svenska skogarna jämfört med en “naturlig” miljö eftersom det finns gott om mat och utrymme, kraven för att överleva är därför lägre än i den ”riktiga” naturen. Även inavlade klarar sig ju bra. Genmassan från djurparksvargarna kommer att blandas upp med “naturliga vargar” och förmodligen inte dominera. När de åter kommer till det vilda kommer eventuella negativa effekter av djurparksurvalet att så småningom selekteras bort. I djurparker präglas vargarna på människor från att lämnar lyan eller kanske tidigare, men i naturen ser de kanske aldrig en människa i barndomen och sedan bara på långt håll. Det är så olika situationer att det knappast kan påverkas av djurparksvalet. Troligen gynnas mindre aggressiva vargar av djurparksurvalet. Dock hänger ”aggressivitet” och kompetens som jägare nog inte ihop. Aggressivitet kan gynna individens gener på gruppens och artens bekostnad, lägre aggressivitet kan vara en fördel även om den naturliga selektionen väljer för aggressivitet, särskilt i den svenska icke så aggressiva miljön. Kanske mindre aggressiva vargar stannar längre i föräldraflocken, detta borde vara en fördel i den svenska miljön. Förmågan att jaga har ingen fördel i djurparken vilket kan förmodas sänka jaktkapaciteten, men jaktinstinkten sitter djupt och hundsläktet är läraktigt. För vargar är utbildning av de unga centralt och därför kan man förmoda att det mesta av deras beteenden är inlärda, och djurparksvargarna kommer att leva tillsammans med sina vilda föräldrar och syskon. Förmodligen är detta långt viktigare för kapaciteten att klara sig i det fria än eventuella handikapp selektionen i djurparken kan ge. Fast jag har inte läst föredragets motiveringar och data.

Dessa beräkningar är förenklade bland annat genom att den ackumulerade effekten av förflyttningar under många generationer behandlas som förändring i en generation. Därigenom blir modellen mycket enklare och man kommer ifrån många osäkra antaganden och osäkerheter. Det finns andra genetiska svagheter i beräkningarna.

Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg!

Skandinaviens viktigaste varg har en lång och spännande historia. Senaste nytt är att hon efter den senaste flytten till norra Uppland dykt upp i Jämtland igen och nu åter är ett skyddsjaktärende, Sundsvalls tidning. Hennes öde är under diskussion.   Nu tycks det vara klart att djurparkvalpflytt inte kommer att kunna genomföras i år. Enda chansen att verksamt minska vargens inavel är att låta denna varg leva och få avkomma. Det kommer att kosta mycket för rennäringen, men ändå lite jämfört med att varg kostar Sverige 100 miljoner 2012 och en liten del av vad rennäringen får i bidrag från staten och vargen har hittills kostad mycket mindre för rennäringen än de andra rovdjuren. Det används som ett argument för att få markägare att gå med på valpflytt att annars kan EU anmäla till EU domstolen och risken för detta borde vara större om man skjuter denna varg. Att valpflytten inte gått att genomföra kan skyllas på oförutsedda omständigheter och en besvärlig situation, men att skjuta denna varg blir ett entydigt beslut som säkert i realiteten fattas på regeringsnivå även om ministern kanske försöker bibehålla deniabilitet.

Under nästan ett år har hon haft ett sändarhalsband, som gjorde det möjligt att följa hennes långa och komplexa vandringar och äventyr, men nu är det slut med det. Det skydd som ett halsband och att det var känt att skandinaviens värdefullaste varg gav ett skydd, men kanske nu kan gagna henne eftersom hon är svårare att hitta och det är svårare att knyta olägenheter till henne. Hon har kanske rivit några renar men det var inte många!

Mitt förslag till förbättring av den skandinaviska vargens genetik är att minska inaveln genom att skjuta de inavlade (mer än 90 procent) och skydda de icke inavlade genetiskt värdefulla! Framförallt den enda invandraren från öst som nu rör sig i Skandinavien!! Det strider mot min uppfattning om god vargförvaltning att avliva den genetiskt värdfullaste vargen, skjut gärna ett stort antal icke genetiskt värdefulla vargar istället!

EU skriver i sitt ”hot” att föra Sverige till domstol i juni 2011:  ”Aspects of Swedish wolf policy that still raise concerns include:… effective measures to address the high level of inbreeding in the population by facilitating the natural migration of wolves into Sweden or through the active translocation of wolves”. Att avliva den enda naturliga migranten som kommit på många år är uppenbart att försvåra istället för underlätta, och försämra relationen med EU i vargfrågan.

Det kanske finns legalt utrymme för tiken att etablera sig i renbetesland beroende på var hon gör det. ”Målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.” . ”Målet för stammens utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade åretruntmarkerna.” Precis var gränsen går till året runtmarkerna (åretruntmarkerna ligger huvudsakligen i väst) är oklart för mig, men här är en karta som kan vara till hjälp http://www.regeringen.se/content/1/c6/05/82/57/8df0fdc4.pdf 

Det är en tik som vandrade in på egna ben från öster i slutet av 2010. Hon uppehåll sig i gränslandet mellan Dalarna, Jämtland och Gävleborg län. För att få bort henne från renbetesområdet förflyttades hon i slutet av mars till Kilsbergen i Örebro län. Därifrån vandrade hon via Norge till Idre (110 mil). I Idre satte hon upp ett revir och skaffade en pojkvän, förökning i familjen kunde emotses till sommaren. Jag tyckte inte man skulle flyttat paret i det läget. Men i mitten av december vräktes hon och pojkvännen och deporterades till Tiveden (nära Karlsborg i Västra Götaland). Ett symboliskt vargdrev arrangerades vid tillfället av lokala LRF-grupper som en åsiktsyttring. Men då hade paret redan lämnat Västra Götaland. Deras vägar skildes men båda vandrade i stort mot varifrån de kom. För pojkvännen fullföljdes de symboliska intentionerna med det symboliska drevet och han dödades på hemvägen. Påvisad illegal jakt är mindre vanlig än vad de flesta tror, detta var det andra fallet sedan 2010, där det finns säker ett samband, och sättet att lämna kvar halsbandet förefaller en arrogant demonstration. Chansen att tiken dödas är stor, det har inte tagits påvisbar hänsyn till genetiskt värde vid tidigare skyddsjaktsärenden och synpunkten från LRF och jägarna var att det inte skulle vara ett hinder att döda genetiskt värdefulla vargar vid skyddsjakt. Av nio vargar fällda vid skyddsjakt 2011 var minst tre genetiskt värdefulla, samtliga avgjorde av naturvårdsverket, och därför finns det skäl att befara att länsstyrelser inte heller skall ta påtaglig hänsyn, utöver kortvariga försök till andra åtgärder som är formellt nödvändigt. Jag börjar undra varför naturvårdverkets policy faktiskt ökar inaveln i vargstammen mot de politiska intentionerna (och därigenom direkt försvårar att nå gynnsam bevarandestatus). Det skulle kunna bero på att de icke inavlade vargarna är vitalare och aktivare och initiativrikare och mer benägna till långvandringar, vilket stöder att vargstammen skulle bli kvalitativt bättre om inaveln förbättrades. Hennes återkomst till renbetesområdet efter besökte i Tiveden blev känt av allmänheten som ett skyddsjaktsärende, även om det inte blev av! Den tredje flytten söderut blev snart aktuell! Den tredje flytten söderut utfördes 120208, Härigenom slapp man skjuta Sveriges värdefullaste varg! Man kunde demonstrera att både hon och rennäringen var värdefulla genom att betala stora summor för att skilja dem åt.

Det är den första tik som invandrat sedan den svenska stammen kom till. Om hon hade fått valpar var det fyra år sist en lyckad invandring skedde och det kan mycket väl ta tio år till nästa direktinvandrare kommer så nära valpning. Stammen bygger på fem grundare, hade denna invandring lyckats så hade den genetiska variationsbredden ökat med 20 procent.

En varg”population” måste bestå av många tusen vargar för att vara genetiskt långsiktigt uthållig. En sådan population kan dock omfatta mycket mer än ett land. Forskare och EU’s grupp för rovdjur har sagt att invandringen måste vara minst en ”effektiv” varg (dvs en varg som får avkomma) per varggeneration (fem år) för att man skall kunna slå ihop vargstammarna i närliggande länder (områden). Får tiken valpar i vår, kan Sverige hävda att EU’s krav överträffats med bred marginal. Det är då inte en skandinavisk stam, utan en del i en nordeuropeisk vargstam, som är tillräckligt stor. Önskemålet om långsiktig genetisk uthållighet blir därmed tillfredställt utan att den svenska vargstammen behöver bli större än den är nu!

Man kan minska inaveln väsentligt genom licensjakt där genetiskt värdefulla vargar sparas och icke värdefulla skjuts, men detta fordrar ett kontinuerligt tillskott av invandrade vargar, och för att möjligheten att minska inaveln med licensjakt skall kvarstå är det nu dags för nytillskott utöver de två invandrare som började få avkomma 2008, men nu verkar ha avlidit.

Att sänka stammens inavel är statsmakternas viktigaste förvaltningsmål och utpekas som det viktigaste målet av rovdjursutredningen (SOU 2011:37). Inaveln började sjunka 2008 när färska spontana invandrarna från Finland började berika stammen med sin avkomma. Inaveln i den svenska vargstammen bör halveras. Om tiken får avkomma 2012, så har det invandrat tre genetiskt effektiva vargar den sista varggenerationen! Denna invandringstakt räcker mer än väl för att så småningom sänka inaveln till en acceptabel nivå, och eliminerar behovet av ytterligare artificiell vargtillförsel från djurparker och andra länder!

Tiken har inte ”dvärgbandmask” (analyser har gjorts vid flera tillfällen). Eftersom hon varit i Skandinavien ett år och rabies visar sig inom ett halvår har hon inte det. Det är ingen hundbastard. Hon har en GPS sändare och kan hållas under översikt.

Tiken har redan vandrat många hundratals mil, troligen den längsta dokumenterade långvandringen av någon varg någonsin! Den envisa kraftfulla beslutsamhet hon visat är imponerande! Jämtland borde vara stolt över att ge ett hem till Skandinaviens viktigaste varg som hon kämpat så hårt för att komma till. Själva idén med ”vilt” och ”natur” måste omfatta respekt för en envis natur och att ibland låta naturen få som den vill. Detta är en av tjusningarna med natur, ett skäl av samma typ som motiverar att ha varg i Sverige! Denna vargtik förtjänar erkännande och respekt för sina insatser. De som inte gillar varg kan ändå visa aktning, respekt och erkännande för en extraordinärt kompetent spelare i motståndarlaget! Men naturbyråkraterna vill inte acceptera en ”naturlig” natur där de inte lägger sig i, det skall vara bokstavstro på politikernas intentioner ibland, EUs intentioner ibland, men ibland är det andra paragrafer och bedömningar man lutar sig mot.

Det har redan satsats mångmiljonbelopp på denna varg, ”förstärkningsprogrammet” har redan försvagat acceptansen som redan är dålig pga. vargstammens i stort sett okontrollerade tillväxt i strid mot riksdagsbeslutet och rovdjursutredningens förslag (att först sänka inaveln). Naturvårdsverket har redan (med skyddsjakt och onödiga flytt) försvårat det prioriterade målet att sänka inaveln. Skjuts hon nu, kan ”förstärkningsprogrammet” beskrivas som ett fullständigt misslyckande åtminstone tills när och om man kan triumfera med stora framgångar med valpflyttarna om ett år.

Några förslag:
* Huvudförslaget är att lämna tiken i fred (shasa bort henne från renarna är förstås OK, men räkna inte med att det inte blir störningar):

• Vänta kanske flyttar hon från renbeteslandet av sig själv.
• Det är värt många miljontals kronor att få en ny invandrare, det räcker att ersätta skador och olägenheter till rennäringen.
• Rovdjursutredaren skulle föreslå en ”vargkorridor” till Finland, detta kunde bli första byggstenen!
• Förslag till uppluckrad politisk skrivning för renbeteslandet: Vargföryngring i norra Sverige kan i undantagsfall accepteras, när det rör sig om en ny invandrare, där flyttning försökts, men vargen återvandrat norrut.
• Fordrar inget omedelbart slutligt beslut, genetiskt värdefull varg kan tolereras en tid i renbeteslandet. Idre-samerna samexisterade med paret uppåt ett halvår, och verkar inte tycka situationen blev bättre när dessa vargar flyttades och några andra sköts.

Plan B och C är väl inte aktuella längre men kanske kan tänkas på till nästa gång.
* Plan B är att flytta tiken till ett hägn, ge henne en – helst genetiskt värdefull – partner och låta dem få valpar. Därefter släpps hela flocken till det vilda. Att de fått chansen att acklimatisera sig i ett hägn ökar nog chansen att de stannar i närheten, och har de väl fått valpar släpar de nog inte iväg med dem på långvandring. Med en uppvisning av snabb och radikal handlingskraft och kreativitet kan detta genomföras omedelbart, och det kan resultera i valpar i sommar, som det blivit om man inte flyttat från Idre. Hittar man en genetisk värdefull partner till hägnet så kan detta bli genetiskt bättre än om paret fått stanna i Idre, eftersom generna från en bra make skulle få en extra skjuts genom att ”lifta” på tikens gener. Det verkar vara en ny invandrare på gång i nordligaste Sverige. Sätter man tiken i hägn men, inte hinner med reproduktion 2012 kan man flytta den nya invandraren (om det är en hane) direkt till hägnet, det funkar då som karantän och de kan båda acclimatisera sig på den nya platsen, de accepterar troligen ”tvångsgiftet” och man satsar på valpar 2013 istället.  Ryktet om plan B har spritts till Dalarnas tidning!

* Plan C så flyttas valparna till vilda lyor som djurparksvalparna och tiken får leva vidare i hägn som avelsdjur (kanske i anslutning till ett zoo?). Den genetiska variationen från djurparkerna är inte outtömlig som genkälla, och det kan ha fördelar att vara mindre beroende av djurparksföreningen som valpkälla.

Det kanske inte är så dumt att låta samerna skjuta henne när hon faktiskt angriper en ren, det anknyter ju faktiskt till gamla samiska traditioner att skydda renarna från varg. Och då slipper naturvårdsverket problemet.

Naturvårdsverket har bestämt att inte satsa på avkommor till invandrare utan bara invandrare. Det tycker jag är helt fel attityd när det gäller en oprövad metod, att förbättra prognos och kontroll hur vargen faktiskt vandrar istället för att rycka på axlarna och säga att det har vi inte en aning fast erfarenheten säger att de vandrar tillbaks, men blir en ursäkt för att döda vargen om några månader (”vi gjorde vad vi kunde”). Jag tycker inte man skall använda bara de allra värdefullaste direktinvandrarna till sådan metodutveckling utan just invandraravkommor som inte är lika värdefulla och som är bättre att samla erfarenhet och utveckla teknik med. 

En modell för hur jag tycker det kunde se ut i norra Sverige är att målsättningen sätts till en föryngring varje år i Norra Sverige, där den ena partnern är en direktinvandrare, i första hand sådana där det gjorts ett flyttförsök först. Denna ”regeländring” skulle innebära en effektiv invandrare mer från öst i varje varggeneration (vart femte år). Man kan räkna med ytterligare en effektiv invandrare per år som antingen tar sig ned till södra Sverige själv eller stannar där vid första flyttförsöket. Då blir antalet invandrare och kontakten med Finland tillräcklig och långsiktigt uthållig. Berörda renskötare får tillräckligt bra ersättning för att se produktion av rovdjursmat som en ekonomiskt lönsam del av rennäringen. Samerna är ett ursprungsfolk och rennäringen bedrivs delvis av historiskt kulturella skäl och att hantera varg i samband med ren var ett viktigt inslag i rennäringen som den bedrevs för drygt ett sekel sedan, och varg är en del av den samiska traditionen, som nu med statligt stöd bevaras (återupplivas) i en generation. Det blir minst 20 ggr fler föryngringar i södra landshalvan. När hittillsvarande etappmålet 20 föryngringar överskridits är det också naturligt att överväga en geografiskt vidare spridning. EU tycker också att det strider mot EU-direktivet att varg hålls undan från norra Sverige, om Sverige nu låter sig styras av EUs direktiv och tog det här med fridlysning på allvar, så är det ett brott att flytta den här vargen och därmed hålla vargen i praktiken utrotad i norra landshalven förutom att den i praktiken hålls utrotad i södra. Ur rennäringens synpunkt så kommer fler vargar att läcka in i renbetesområdet ju större vargstammen blir, så rennäringen i Jämtland kan se fram emot ett ökat vargtryck på grund av Sveriges statsmakter prioriterar att undvika störningar i rennäringen framför att reducera inaveln. Det är viktigt att åtgärder är kostnadseffektiva och verkligen värda vad man lägger ned. Det är ofta svårt att sätta ett värde på åtgärder som försämrar uthållighet och ökar acceptans, men i det här fallet är det lätt. Värdet är vad det kostar att reparera kostnaden. Om man  dödar den här tiken så är skadan för den genetiska förstärkningen värd för att tillföra en obesläktad reproduktiv varg drygt fem miljoner (vad man är villig att lägga ned på att få en motsvarande genetisk förstärkning med valpflytt enligt de kostnadsuppskattningar som gjorts). I Idre var det 80% chans att föryngringen skulle lyckas, dvs den skada det orsakat vargens genetiska kvalitet kostar 4 miljoner att reparera. Därtill kommer en eller två miljoner med flytten och dvs investeringar förut. 6 miljoner nedlagt på att reducera olägenheterna för rennäringen. Eftersom denna kostnad ligger på att skydda rennäringen från rovdjur så bör den bokföringsmässigt hamna där. Jag tycker det vore bättre om rennäringen själv fick göra beslutet, alltså fick göra valet antingen fem miljoner kontant eller få önskemålet på skyddsjakt mot tiken tillgodosett. Även andra skyddsjakter i renbeteslandet borde finansieras på samma sätt (bokföras som subventioner åt rennäringen för dess allt överskuggande värde att inte försvåra för de traditionella näringarna). Lyssnar man bara på krav och önskemål som inte kostar något att föra fram blir det lätt inte kostnadseffektivt. Om nu Sverige ville skydda rennäringen så kunde man fått ett undantag som Finland, nu verkar det mycket av en efterkonstruktion. Inte skapar det nån bra stämning i landet heller när man statsmakterna skyller på skyddet för rennäringen för att det blir kaotiskt okontrollerad tillväxt av varg som kommer att skapa mycket fler olägenheter för rennäringen.

En fördel är att det funnits några veckor att tänka igenom strategierna för vargförvaltarna, det är inget oväntat som hänt. Renägarna borde varit alerta minst en vecka i förväg. Vargflytt är ännu ingen beprövad metod relaterad till vargpsykologi, man vet inte vart vargarna går fast man nu vet det är en god chans de går ”tillbaks”. För att lära sig vargpsykologin kan man göra ”experiment” med flyttvärda invandraravkommor, som är mindre värdefulla än invandrare. Om det är för besvärligt att använda sig av hägn skulle man kunna använda den plats där det fanns minst vargrevir norr om utsläppsplatsen och minst chans att vargen ”kände igen” sig. Reflexmässigt rör hon sig nog mot norr men om hon hittar ett ledigt attraktivt revir på vägen så kanske hon stannar där innan hon hunnit ”hem”. Det bör ligga något sådant resonemang bakom. Man skulle kunna placera henne på den sydligaste utsläppsplatsen. Visserligen finns det en högröstad opinion emot, men i den artikel som jag skrev i Boråstidningen kom det bara en arg insändare fast jag räknat med tio liknande och länsstyrelsen i Göteborg har i sitt remissvar till rovdjursutredningen önskat en snabbare uppbyggnad av vargpopulationen än vad rovdjursutredningen föreslagit. Den nya vargen i Kronoberg var tveksamt isolerad, med en utbyggnad i södra Götaland istället blir det mer sammanhängande. Har man Sveriges värdefullaste varg så blir det svårt att förorda skyddsjakt när det är värt 5 miljoner att hålla henne vid liv, det skulle bli en forcerad stängselutbyggnad istället och därmed kunde man använda vargen som murbräcka mot södra Sverige. I norr är hon dömd för att man inte kan hägna in renarna men i söder kan man hägna in fåren. Södra Götaland är längst ifrån Norrland av utsläppsplatserna och det kan ge en vecka till innan hon dyker upp i Renbetesmarkerna förutom att det minskar chansen att hon verkligen gör det. ”Risken” att hon stannar i närheten av utsläppsplatsen är ju i varje fall mycket liten.

Egentligen verkar invandringen från Finland vara tillräcklig - om man förstärker effekten av den invandring som faktiskt sker med selektiv populationsbegränsande licensjakt - men den lösningen accepteras inte av EU, och kanske egentligen inte av svenska intressen heller, just eftersom det innebär en politisk möjlighet att via vargarna komma åt att markanvändningen på över halva Sveriges yta kontrolleras av en ganska obetydlig näring som bedrivs av en mycket liten minoritet.

En tidigare version av den här artikeln fick stor uppmärksamhet hos LRFare, eftersom jag antytt att LRFare motarbetar genetisk förstärkning. LRFare borde veta så mycket om biologi som att det kan vara bra med minskad inavel och att inte protestera våldsamt emot försök till genetisk förstärkning, även om jag har förståelse för att de är oroade av ökade olägenheter vid en ökning av vargstammen. Kritik har framförts att det nog uppfattas som stressande för den stackars honan.

Jag känner nog också en viss empati för vargtiken. Någon slags belöning för sin energi och försök att hjälpa oss människor med genetisk diversitet, hon kan ju knappast fatta att Norrland är vargförbjudet även om det ibland dyker upp någon slags monstermyggor där som faktiskt är mycket irriterande. Som erkänsla för hennes insatser och som en slags ödmjukhet för en otämjd natur, så känner jag för att vi kan ge henne livet.

 En websida med betraktelser som tidigare omfattade bl a henne når man om man klickar här. Det finns tre artiklar på bloggen om Skandinaviens värdefullaste varg. Idrevargen! 1) , 2),  3) Det finns också många andra artiklar om skyddsjakt och skyddsjakt på genetiskt värdefulla vargar.

EUs rovdjursriktlinjer – inte mycket ledning

EUs rovdjursriktlinjer – tveksam hjälp

EUs (”=LCIEs”) rovdjurs-riktlinjer orsakar stora problem. Riktlinjerna kan tolkas olika resulterande i drastiskt olika minsta vargantal, delvis beroende på subektiva uppfattningar av den som tolkar. Det är svårt eller omöjligt för tolkaren att förstå vilka förvaltningskonsekvenser de valda tolkningarna leder till.

Det har utfärdats riktlinjer för hur EU:s direktiv skall tolkas för bl. a varg som kan benämnas ”EU:s (=LCIEs) rovdjursriktlinjer”. Man kan ifrågasätta om det skall tolkas som EUs riktlinjer. Det är inte översatt till svenska fast EU dokument översätts till svenska. Det sägs uttryckligen att det är EU:s direktiv och inte LCIEs riktlinjer som gäller.  Men hur kan och bör LCIE dokumentet tolkas? Dokumentet ger mycket information, men inte tillräcklig ledning och för stort utrymme för subjektivitet! EUs direktiv talar också mycket om acceptansrelaterade faktorer som grundval till undantag vilket knappast nämns i LCIEs riktlinjer. Vargfakta räknar upp några omständigheter att det kan vara goda skäl att få godkänt på vargjakten.

Minimalt antal vargar
Jag anser riktlinjerna kan tolkas som att gynnsam bevarandestatus kräver minst det antal vargar, som gör att sannolikheten att stammen dör ut inom hundra år är lägre än 10 %, beräknat enligt en sårbarhetsanalys. Sårbarhetsanalysen kan inskränka sig till vad som ter sig troligt. På sidan 20 står den för Sverige mest kritiska formuleringen:

“In summary, we suggest that favourable reference population be defined”… “The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years)”… Det låter ju bra och trovärdigt vid första påseendet att det skall vara en rimligt hög sannolikhet att vargstammen överlever 100 år.

Meningen summerar avsnittet ”An operational proposal to define Favourable Reference Population” och måste alltså vara vad som slutligen gäller oberoende av andra formuleringar.

Läser man riktlinjerna sid 22 står det:”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…och ”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs. ”riktlinjerna” ställer hårdare krav än EU-direktivet. Emellertid är det ett subjektivt beslut hur mycket hårdare.

D.v.s. man kan tolka riktlinjerna antingen som att de anger minimikrav på nödvändigt antal eller att man skall ligga högre men i en grad man får tolka själv. ”Levels” kan avse en faktor 100 högre (10000 vargar istället för 100), medan ”much larger” kan tolkas som 25 % (125 vargar istället för 100, 25 är mycket mer än 100). I detta avseende kan man alltså säga att man följt inte bara EU-direktivet utan också riktlinjernas rekommendationer om man ligger minst 25 % över. Det går väl bra att också besluta 100 vargar om PVA ger 100 vargar och skriva att beslutet tagits på grundval av EU:s rovdjursriktlinjer (man behöver inte gå längre . Jag tycker inte det är acceptabelt med riktlinjer som lämnar så vida marginaler till godtyckliga tolkningar. Riktlinjerna undergräver förtroendet för hela den svenska rovdjurspolitiken och EU:s rovdjurspolitik om de leder till resultat som är så svåra att enkelt och trovärdigt motivera som rovdjursutredningens förslag. Beträffande nödvändigt antal (referenspopulation) tycker jag man i stället skall gå tillbaks till EU-direktivet och dess riktlinjer och inte försöka tänka över de speciella rovdjursriktlinjerna med deras hopblandning med det extremt långsiktiga. Det är bättre att diskussion sker vid de revisioner EU gör baserat på rovdjursriktlinjerna och direktiv, som kan resultera i ändringar i förvaltningsplaner, än att från svensk sida göras sig till uttolkare av EU:s vilja rörande referenspopulationer när den är så oklart formulerad.

Det diskuteras knappast hur faktisk inavel påverkar gynnsam bevarandestatus, bara inavelsökning. Detta är inte relevant för den svenska vargpopulationen eftersom inaveln minskar. Man kan få med inavel indirekt genom att lägga in det i sårbarhetsanalysen. Det orsakar lätt extra säkerhetsmarginaler som adderas till de på annat sätt pålagda säkerhetsmarginalerna. Det är olyckligt att detta sammanblandas med diskussioner om ”genetisk viabilitet”.

Riktlinjerna går in på långsiktig genetik på ett mycket olyckligt sätt som bäddar för konflikter och bristande acceptansen som vad vi nu ser utspelat i Sverige.
Redan av rubriken till dokumentet framgår att riktlinjerna avser populationer (eller som riktlinjerna själva förklarar menas med populationer i rubriken vad som ofta kallas subpopulationer). Den svenska vargstammen eller troligen den svensk-norska kan betraktas som en sådan (sub-)population. Kanske eller kanske inte den karelska subpopulationen kan räknas in i en skandinavisk-karelsk subpopulation. Att sedan på ett oklart sätt gå över till hur megapopulationer skall byggas upp kan inte leda till annat än att dokumentet blir djupt förvirrande och beroende av spekulationer om dessa megapopulationer. Som dokumentet själv förklarar i ord som antyder att det är en långsiktig målsättning (sid 23): “From a strictly conservation perspective the preferred overall goal would be to establish a metapopulation of interconnected populations, each of which is at a level exceeding the minimum threshold for Favourable Conservation Status.” Denna ordalydelse indikerar inte att VPA storleken behöver överskridas avsevärt och av ordalydelsen framgår att det är något långsiktigt. Det är för megapopulationerna och inte populationerna eller subpopulationerna eller de individuella stammarna det gäller. Men med åsidosättande av vad rovdjursriktlinjerna egentligen skulle gälla, så trampar rovdjursriktlinjerna vidare (sid 17):”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers both short term demographic and long term genetic components”…”is recognized. This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals.” Många hundra tolkas ofta som 3000-5000 vargar. Meningen uttrycker en förmodan av vad direktivet avser. Även i övrigt förekommer det mycket ofta förmodanden som leder till att det som ett taftologiskt mantra upprepas ”PVA ger ett minimum, vi rekommenderar mer” EU bör själv ta initiativ till en sammanställning av ryska vargstammar, subpopulationer och deras konnektivitet.

Selektiv jakt inriktad för att minska inaveln fördubblar effekten av tillförda vargar
Det förvånar mig att de jaktkunniga och jurister inte kunnat finna ett undantag för detta, jag saknar en förklaring i EU:s rovdjursriktinjer varför detta är omöjligt, vilket tycks vara vad naturvårdsverket och regeringen kommit fram till. Jag tycker det borde stämma in på vad som står på rovdjursriktlinjerna sid 29 ”Using a derogation depends on competent national authorities determining that”…”conditions are being met. The first condition is to demonstrate a reason for wanting derogation.”… “Article 16 permits for derogation” … (d) “For the purpose of … repopulating and re-introducing these species and for the breeding operations necessary for these purposes…” Den svenska vargstammen som återbevargar Sverige kom med få individer och lider därför av inavel som alla är eniga om bör reduceras. Detta är ett naturligt led i att återuppbygga en livskraftig vargstam. Riktlinjerna borde förklarat varför detta inte är acceptabelt motiv för dödlig kontroll. Gruppen från LCIE som gav ett utlåtande om vargjakten i Sverige 2011 borde också förklarat varför det inte anses som en acceptabel ursäkt.

Lättläst?
Fast rovdjursriktlinjernas författare säkert ansträngt sig, så ger dokumentet ändå ett intryck av fikonspråk för specialister. Det är svårt att fatta vad som egentligen är centralt, jag har själv lagt ned mycket tid och betraktas som genetikprofessorskompetent, men förstår ändå inte ännu dokumentet till fullo. Omedvetet vill specialister undvika kvalificerad inblandning från andra och göra sin omgivning beroende av sig. Ett hjälpmedel är att omgärda ämnet med speciell terminologi och begrepp och underförstådda resonemang och beslut från andra källor och dunkla hänvisningar. I en nyckelmening ovan står exempelvis ”IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA)”, men det står inte vad PVA är eller något mer om IUCN criterion E. Men det blir ändå knepigare när dessa begrepp blir föremål för juridisk tolkning.

För att ta del av den oftast oklara diskussion som finns måste man förstå innebörden av begrepp som Favourable Conservation Status (FCS); Favourable Reference Values (FRV); Favourable Reference Population (FRP); minimum viable population (MVP); mature animals; “optimum density”;  ”Demographic Viability”; ”population viability”; MVP; BVA; ”Genetic viability”; Favourable Conservation Status (FCS); Critically Endangered, Endangered, Vulnerable; IUCN categories of “Near Threatened” or “Least Concern”, innebörden är långtifrån kristallklar. Läser man ”rovdjursriktlinjerna” tycks menaS att för FCS skall bla FRT uppfyllas och detta bör helst vara större än MVP.

Det minskar trovärdigheten att diskussionen i riktlinjerna ofta är svåförståelig och svårtolkbar, och detta i speciellt hög grad när det leder till slutsatser som ter sig som orimliga eller kontraintuitiva för de flesta, som att det behövs minst dubbelt så många vargar i Sverige som idag för att vargen skall ha en rimlig chans att överleva, och att närheten till tiotusentals vargar i Ryssland eller hundratusen gråvargar inte skall vara tillräcklig för att ge genetisk säkerhet på lång sikt. Det minskar också trovärdigheten att så många kvalificerade bedömmare ifrågasätter resultaten. Skall dessa stora populationer accepteras bör det förklaras pedagogiskt mer kraftfullt och övertygande av rovdjursutredningen varför det är så. 

Acceptans. Dokumentet nämner acceptans som viktigt och LCIE har uttalat sig om (accepterat) den svenska licensjakten 2010 och 2011 i ett acceptans-sammanhang. Detta påverkade dock inte EU att lägga ned sitt överträdelseförfarande. Detta visar att EU inte har förtroende för LCIE och det minskar avsevärt värdet och trovärdigheten av dess riktlinjer. Dokumentet uppmanar till nationella krav på antal vargar för gynnsam bevarandestatus, som är mycket högre än vad EUs direktiv kräver eller vad som är naturvetenskapligt berättigat, och detta leder säkert till minskad acceptans för rovdjurspolitiken hos de som uppfattar olägenheterna som påtagliga. Nationella myndigheter skyller nog då ofta lite orättvist på fördrag med EU istället för de svenska myndigheternas egna ambitioner. Detta minskar nog den nationella acceptansen av EU.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.

Riktlinjerna inte anpassade för den svenska situationen
LCIE riktlinjerna analyserar inte de som är mest relevanta för den svenska vargens situation. Detta framgår av denna serie av artiklar om rovdjursutredningen. LCIE analyserar inte att prioriteten är att först sänka inaveln eller att jakt kan utformas så att den stärker effekten av tillförsel/invandring av obesläktade vargar. När faktiskt en isolerad population återuppbyggs från ett händelsevis uppträdande par så råder speciella omständigheter som det borde finnas större förståelse för. Det borde finnas större hänsyntagande till situationen när det är en ohotad art och ”ras” (nordeuropeisk varg) det rör sig om som kan flytta sig mer än 100 mil mellan generationerna och fortfarande är sammanhängande. Det borde tas större hänsyn till att vargen har uppvisat en förvånande förmåga att återhämta sig även efter fullständig utrotning. Det borde tas större hänsyn till att acceptansen är mycket dålig och olägenheterna mycket dyra och krävande att hantera så att de säkerhetsmarginaler som gäller för lätthanterligare arter (inkluderande lo och björn) inte bör strikt tillämpas för varg. Knappast heller vad man gör då acceptansen försämras när antalet stiger okontrollerat och snabbt på grund av strikt förbud att skjuta andra vargar än sådana som kan bevisas ha orsakat stor skada. Jag tror att dessa riktlinjer är en källa till en del extra problem och de anvisningar de ger är olyckliga och ett skäl för den mycket hårda konflikt detta orsakat i Sverige. Jag föreslår att man inte tar så mycket ledning av riktlinjerna utan bara tittar direkt på direktivet. Jag föreslår också att den bevarandebiologiska forskningen utvecklas till något mindre dogmatiskt. 

Andra riktinjer: http://www.naturvardsverket.se/Handbocker/Artskyddsforordningen/Start/  är en handbok i hur artskyddsförordningen skall tillämpas men jag hittade inte relevant om genetik i den.

Referens: Linnell J., V. Salvatori & L. Boitani (2008). Guidelines for population level management plans for large carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2).

Det räcker med några hundra vargar genetiskt långsiktigt

Tusentals vargar behövs, men det räcker med några hundra i Sverige

Ett skäl att rovdjursutredningen hamnar på ett stort antal vargar i Sverige är vargbehovet för ”långsiktig genetisk viabililitet”, där även vargstammar utöver den svenska räknas in. Men det räcker med den nuvarande svenska vargstammen som Sveriges bidrag! Egentligen är detta bara ett ordrikt försvar för den uppfattning som tidigare framförts: Det finns tillräckligt många vargar i nordöstra Europa inklusive Ryssland för att vi inte skall behöva tusentals i Sverige för att försäkra oss om genetisk uthållighet!

Rovdjursutredningen skriver: ”En livskraftig vargpopulation utgörs av åtminstone 3 000–5 000 individer i Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Historiskt och genetiskt utgör bestånden i dessa geografiska områden en gemensam vargpopulation.”. Detta bygger på en analys av en utländsk expertpanel (bilaga till rovdjursutredningen).

Många forskare anser att minst knappt 2000 och upp till 5000 vargar behövs för att en vargpopulation skall betraktas som genetiskt långsiktigt uthållig. Detta behövs för evolutionär potential, för att garantera att genetisk variation långsiktigt upprätthålls och för långsiktig anpassningsförmåga. Ofta framförs att det behövs 500 ”effektiva vargar” vilket svarar mot knappt 2000, och fördelas det rättvist mellan länderna i det angivna området skulle Sveriges andel bli ungefär 500, och detta kan sägas vara ett av motiven för att rovdjursutredningen fastnat på 450. För närvarande finns det långt färre vargar i det angivna området än 5000, men området kan förmodligen göras avsevärt större och omfatta långt fler vargar, och bör inte fixeras nu.

För att göra den svenska vargstammen värdefull i ett internationellt långsiktigt perspektiv, bör den inte öka de närmaste decennierna, vilket jag framhåller i en tidigare artikel på denna web. En eventuell ökning av dagens svenska vargstam (referenspopulationens storlek) är därför inte nära förestående för att förbättra den långsiktigt genetiska uthålligheten. Det närmaste decenniet bör användas bl. a till att fundera över hur en metapopulation omfattande många vargstammar med minst 2000 eller fler vargar kan byggas upp och hur funktionella nuvarande stammar är. Det viktigaste för Sveriges del är det genetiska sambandet med Finland, det kan nu hävdas att det är tillräckligt, men det bygger på mycket få immigrationsfall och bör säkras ytterligare.

Som påpekas i rovdjursriktlinjerna är den teoretiska vetenskapen om detta mycket bristfällig utöver att det behövs fler vargar än som torde bli aktuellt för den svenska vargstammen. Dessutom är kunskapen om de aktuella vargstammarna öster EU bristfällig och samarbetsformerna inte upparbetade, så det är bra att det finns gott om tid att göra detta. Rovdjursutredningen föreslår att referenspopulationens storlek omprövas 2019, så frågan om långsiktig genetisk uthållighet är inget argument för att öka vargstammens storlek idag eller sätta referenspopulationen högre än dagens vargstam.

Teorin för metapopulationer för att ge genetisk långsiktig uthållighet är inte väl utvecklad. Se EU:s rovdjursriktlinjer. Rovdjursriktlinjerna skriver ”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers” … ”long term genetic components,”… ”This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals”  En allmännt accepterad tumregel talar om effektiva antal på 500 dvs 2000 vargar. Rovdjursriktlinjerna betonar hela tiden det internationella, dvs att man kan slå ihop över gränser. Jag tror inte en effektiv migrant per generation skall tolkas som mellan alla subpopulationer i en metapopulation, och subpopulationerna har vanligen fragmenterats så sent att det knappast är relevant än.

Att utgående från de ganska diffusa idéer och ganska omogna modeller och exempel på funderingar som ligger väldigt långt från varg komma med exakta rekommendationer för det behövliga vargantalet i Sverige och dess grannar som är uppenbart kontroversiella och vida större än andra kvalificerade uppskattningar tycker jag inte är så välbetänkt av panelen och rovdjursutredningen tog inte heller förslaget i första vändan.

Panelen skriver (sid 110) ”Favourable Conservation Status for the Fennoscandian-Karelian grey wolf population, with effective population sizes (Ne) that secure a potential for future evolution (500 or more). This number corresponds to census population sizes (N) of somethousands (at least 3,000–5,000) individuals.” Vilket är den mest uppblåsta uppskattning av växelkursen mellan de båda antalen jag sett (2000 vore mer i samklang med andras (t ex Ryman, Laikre och Liberg) skattningar). Men denna uppblåsta skattning får alltså får ligga till underlag för en rekommendation. Mycket svagt underbygt för att vara så viktigt!!!!!!  Panelen tycks inte se skillnad mellan en metapopulation och en subpopulation, det behövs 3000-5000 vargar i en isolerad skandinavisk population. Panelen avfärdar dock den möjligheten pga den höga inaveln dvs de inser i princip att det inte är lämpligt att blåsa upp den svenska vargpopulationen av idag.

Gråvargen förekom för 200 år sedan nästan kontinuerligt i större delen av Eurasien eller ivarjefall Europa. Sedan dess har antalet vargar minskat och populationerna har fragmentiserats. Vargar kan migrera storleksordningen hundra mil (vilket inte minst visats genom etableringen i Sverige de sista decennierna). I norra Europa kan de passera vatten på vintern när det är is. Vargar är brett anpassade och kan sprida sig och överleva i de flesta geografiska områden. Det är således goda förutsättningar för att metapopulationer av varg kan omfatta mycket stora geografiska områden. Jag länkar till Fredrik Widemo som har kommenterat metapopulationens avgränsning i sin blogg.

En hel underart (gråvarg) kanske kan ses som en enda metapopulation. För att bevara underarten gråvarg så är det säkert berättigat med 5000 individer. Man kan diskutera hur många och hur omfattande lokala varieteter som skall stödjas. Jag tycker själv det är ett berättigat och ”vetenskapligt” välgrundat genetiskt betingat önskemål att arten gråvarg i det vilda inte skall tillåtas falla under 5000 vargar. Jag väger då in artens stora historiska betydelse och numerär och det betydande antalet aktörer och vida geografiska område ”bördan” kan fördelas över. Jag ansluter mig också – som genetiker – till tanken på att bevara varieteten nordeuropeisk varg omfattande (förutom Sverige, Norge och Finland) den ryska vargen väst om Ural och den baltiska vargpopulationen med tillsammans minst 5000 vargar (av de kanske 40 000 som finns idag). Bevarandet bör också ha en viss täthet och bevara anpassningar inom arten när det är en stor och viktig art, vilket är ett motiv för att satsa ganska mycket på ”mindre” segment än hela arten.

För mammutar verkar det räckt med en effektiv populationsstorlek på 500 för att hålla den sista kvarlevan av mammutpopulationen vid liv i 6000 år på en ö i arktiska oceanen vilket stöder att det räcker med 2000 vargar i en metapopulation.

Metapopulationsbevarande är inte lika viktigt som subpopulationsbevarande och subpopulationer behöver inte nödvändigtvis vara genetiskt överbryggade
Ett lägre antal innebär sannolikt inte undergång för varieteten inom några tusen år, men minskar chansen att populationen består och består den är det betydande risk att den kan betraktas som något utarmad och nedsatt. Man kan inte bortse från andra faktorer som minskar risken. Den naturvårdsteknik vi själva utvecklar för den svenska vargstammen med utnyttjande av den genetiska variation som finns i djurparkerna och flyttoperationer mellan vargstammar kan förstås appliceras i ett större sammanhang för att överbrygga fragmentering och reparera nedsatta delar av populationen när naturen inte verkar klara av det själv. Eftersom det rör sig om förvaltning av naturen skall målsättningen vara att klara sig utan sådant, men det behöver inte vara absolut säkert att ”naturen” klarar av det, om naturen inte klarar det så kommer ”plan B” sannolikt att finnas utvecklade. För övrigt är det fruktansvärt osäkert vad som händer i ett tusenårigt perspektiv så det blir aldrig särskilt säkert hur höga krav som än ställs på utgångsläget. Optionen att ha kvar naturlig gråvarg om tusen år skall otvivelaktigt bevaras, men behöver man släpa med sig nästan hela den genetiska mångfalden inklusive anpassningar och varieteter? Redan gråvarg är ju en varietet. Det verkar tillräckligt att bevara individuella stammar/subpopulationer på 100 års sikt med sammanlagt 5000 individer, så att de som kommer efter kan använda sin mer avancerade teknik för migration mellan subpopulationer i den mån det inte funkat tillräckligt bra. Det är effektivare att bevara gener i många subpopulationer än i en stor ”omrörd” megapopulation, detta är ett direkt argument mot ”megapopulationstänkandet”. Det demografiska bevarandet blir också säkrare i en fragmenterad megapopulation. Om ”vargpesten” dödar en subpopulation kan den byggas upp eller spridas naturligt från de andra, men om den sprids i hela megapopulationen kan det innebära varietetens undergång.

Vissa variationer mellan subpopulationer är förväntade även om det finns en viss migration och måttliga variationer mellan subpopulationer bör inte ses som ett argument mot att föra dem till samma metapopulation. Subpopulationer är ofta så små, så att genetisk drift leder till märkbara förändringar av genfrekvenser över hundra år. Redan att den skandinaviska subpopulationen bara hade tre grundare gör den annorlunda från andra subpopulationer för den överskådliga framtiden. Att det finns små skillnader i genfrekvenser mellan subpopulationer är inget bra argument för att de inte skall ses som delar i en metapopulation. En metapopulation behöver inte innebär ett exakt bevarande av något ursprungligt utan bör tvärtom ge ett visst utrymme för en evolution och anpassning till nya förhållanden som kan vara olika inom meta-popuationens område. Troligen är LCIE-kriteriet en effektiv migrant per generation för högt för att diskvalificera till metapopulationsbildning, men för lågt för att det inte skall utvecklas märkbara skillnader mellan subpopulationerna. Förhållandena och migrationsmönster ändras över tiden och kan komma och gå. T ex motorvägar och järnvägar skapar fragmentering, men förmodligen har den processen nu stoppat eftersom man är mer medveten om den fragmenterande effekten och i högre grad vidtar motåtgärder. Detta kan förväntas leda till minskad fragmentisering av de ryska vargarna. Att bevara vargen är också en ny ide i Ryssland och Baltikum, vilket kan leda till förbättringar ur metapopulationssynpunkt. Subpopulationsstruktur och migration är dynamiska och ändras över hundra år. Även om gener inte migrerar direkt mellan avgränsade subpopulationer kan de hoppa stegvis över flera generationer. Förmodligen skall inte metapopulationer avgränsas abrupt när det rör sig om i huvudsak kontinuerliga populationer utan på något successivt sätt (kanske de ryska populationerna öst om ryska Karelen skall reduceras med en faktor som är större ju östligare de är). Rovdjursutredningen utpekar ett för litet område för en megapopulation som behöver tusentals vargar Det inte finns något gott skäl eller acceptabelt resonemang varför det inte utpekats ett större geografiskt område som idag har tillräckligt med vargar, så att dessa outvecklade idéer ger grund för ett provisoriskt referensantal som förhindrar att höja den svenska vargstammens internationella värde genom att blockera utredningens målsättning att i ett första steg väsentligt reducera inaveln.

Metapopulationen kan utsträckas till områden med långt fler än 5000 vargar
Att panelen inte utsträcker området längre bygger på en referens (Aspi m fl. 2009), som jag läst och tror misstolkats. Panelen anser att den genetiska kontakten med ryska Karelen är låg (mindre än 0.03) och därför sannolikt ännu mindre med andra delar av Ryssland. LCIE önskemålet för genetisk kontakt är att det skall vara minst en immigrant per generation. 0.03 låter lite men är procent av den finska populationen som är direktimmigranter, och betyder något i stil med 6 migranter, vilket LCIE tycker är en bra kontakt. Aspi 2009 studerar också kontakten med Oblast Arkhangelsk som ligger öster om Karelen och inte gränsar till Finland. Enligt uppsatsen är det enligt en utvärderingsmetod mer än 1 immigrant både mellan Finland och ryska Karelen, mellan Finland och Arkhangelsk och (betydligt mer än 1) mellan Arkhangelsk och ryska Karelen. Den förmodligen enda undersökning som gjorts stödjer inte att det genetiska sambandet är för svagt för att utvidga området, det bara tolkas så av panelen utan stöd av data.

I det centralEuropa, som är fragmentiserat av kommunikationsleder, urbaniserade områden och renodlade jordbruksområden och sällan frusna vattendrag, förekommer vargvandring mellan Tyskland och Belarus, skulle vargarna då inte klara av migration t ex inom Ryssland?

LCIE riktlinjerna (appendix 1) har uttalat sig om olika populationer och subpopulationer av varg. Där står:”The North-eastern European populations constitute a part of the largest continuous wolf population in the world. In its full extent it joins with other wolf populations to form a more or less continuous population stretching from the Baltic Sea” ”The Karelian population is a portion of the large Russian population and it connects with Baltic population in the south.”…”Baltic population: This population is the westernmost portion of the large Russian population and it connects with the Karelian population.” … “In Poland, although the distribution is not continuous, dispersal might be still possible between the Baltic and Carpathian populations.”…”The separation between the Karelian and Baltic populations is made here only as an administrative decision to produce units of practical size and with more homogenous internal conditions” LCIEs riktlinjer har analyserat populationer för det här ändamålet och tycker det är en kontinuerlig utbredning av storleksordningen 30 000 vargar. Panelen får använda starkare argument om de skall motbevisa det. Även om det finns fragmentering och den genetiska kontakten är sporadiskt bör det ändå kunna räknas in i metapopulationen, så länge inte en betydligt noggrannare utredning av både teorin för metapopulationer och hur de olika subpopulationerna, som är aktuella, förhåller sig till varandra och deras relativa värde.

Denna nuvarande ”metapopulation” är avsevärt större än 5000 vargar (det högsta förslaget som framförts av panelen), så någon varg i Skandinavien behövs egentligen inte för den nordeuropeiska vargens långsiktiga genetiska uthållighet. Men jag tycker idén med uthållig genetik på lång sikt stöder en svensk vargstam på minst 200 idag. En genetiskt långsiktigt uthållig vargpopulation bör ha en viss täthet och den skulle bli låg med 100 på Sveriges areal. Det glest befolkade och stora skogslandet Sverige, där vargtätheten är lägre än i många andra länder, borde kunna hysa 200 som en del av det internationella bevarandet av den nordeuropeiska vargen. Det är ett svenskt vargintresse att vargtätheten i Finland och västligaste Ryssland ökar och detta blir mindre trovärdigt om Sverige har mindre än ett par hundra vargar. Vargantalet i Ryssland kan minska i framtiden. Osäkerheten om vargens framtid minskar om Sverige är en vargförvaltare av viss kvantitativ betydelse.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.

Beståndsbegränsande licensjakt ökar vargstammens genetiska värde internationellt

Den skandinaviska vargstammen kan tillsammans med andra vargstammar bidra till att vargens evolutionära potential och genetiska adaptionsförmåga bevaras på lång sikt. Dock ger stammen för närvarande ett närmast försumbart bidrag i ett sådant mer storskaligt bevarande. Bidraget blir betydelsefullt endast om vi först sänker inaveln och bygger på en vargstam med bidrag från många fler ”grundare”. Som påpekas i andra artiklar åstadkommes detta bäst i en liten vargstam med selektiv jakt för att höja det genetiska värdet av stammen. Först när detta är gjort är det dags att diskutera hur Nordeuropas vargstammar och subpopulationer kan organiseras i megapopulationer för långsiktig förvaltning och hur de olika ländernas bidrag bör organiseras.

Rovdjursutredningens expertpanel har föreslagit att det behövs tusentals vargar för att vargen skall behålla sin långsiktiga evolutionära potential och genetiska mångfald och kunna ges gynnsam bevarandestatus. Vargarna skulle dock delas på Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Sveriges andel kanske skulle hamna på 700 förutsatt att de andra länderna tar sina delar. Hur bör expertpanelens slutsats påverka den svenska vargstammens förvaltning?

Den skandinaviska vargstammens genmassa domineras av gener från tre vargar. Detta är ett mycket litet bidrag till genetisk mångfald och evolutionär potential. De östliga stammarna har gener från många gånger fler förfäder. Det dummaste Sverige kan göra för den långsiktiga internationella vargförvaltningen är att nu blåsa upp denna begränsade genmassa, vars genetiska värde inte ökar bara för att det blir fler vargar som bär den. Istället bör Sverige följa rovdjursutredningens förslag att i ett första steg minska inaveln genom införsel av nya gener och förfäder. Denna införsel blir effektivare om vargstammen hålls liten och om vi selekterar så att den gamla genmassan minskar och den införda förstärks. Intensiv licensjakt riktad mot den gamla ”inavlade” genmassan förstärker effekten. När inavelsminskningen är genomförd kommer genmassan att härröra från många fler vargar och vara ett mycket värdefullare bidrag till den nordosteuropeiska vargens evolutionära potential. Det närmaste decenniet bör alltså Sverige insats för den nordeuropeiska vargens genetik vara intensiv selektiv beståndsbegränsande licensjakt inriktad mot den ”gamla” genetiskt lågvärdiga arvsmassan.

Panelen har förtjänstfullt fäst uppmärksamheten på att vargens ”genbevarande” i ett långt tidsperspektiv inkluderar vargstammar långt utanför Sveriges gränser, och därigenom berett marken för nytänkande i detta avseende. Under det närmaste decenniet bör detta nytänkande vidgas till en större del av vargens utbredningsområde. Det ter sig otroligt Sveriges del i detta behöver vara mer omfattande än den nuvarande svenska vargstammen. Panelens överväganden styrker att den nuvarande svenska vargstammen bör ges gynnsam bevarandestatus, eftersom det finns förutsättningar att den kan ses som en del av en tillräckligt stor vargpopulation tillsammans med andra nordeuropeiska vargstammar.

Ett aber med att licensjakt skall vara effektiv i att minska inaveln är att det måste finnas ett inflöde av nya invandrare. Bortom 2013 sjunker värdet av att skydda avkomlingar till 2008 års två invandrare. Nya invandrare behövs för att argumentet för licensjakt skall fortsätta att vara kraftfullt efter 2013. Ur den synpunkten vore det mycket bra om Idretiken alias Kilsbergtiken alias Karslborgstiken fick valpar 2012. Det vore också bra om valpflyttprogrammet kom igång 2012.

Från finsk synpunkt borde det vara ett intresse att den svenska vargstammen berikas genetiskt före den blåses upp. Migration från Sverige till Finland förekommer. Den finska vargstammen är avsevärt mindre än den svenska och har behov att stödja sig också på den svensk/norska vargstammen. Som det är nu skulle det genetiska stödet från Sverige/Norge i huvudsak vara uttömt efter två migranter, vidgas den genetiska basen i Sverige innan vargstammen blåses upp ökar värdet av den svenska vargstammen för Finland. Samförvaltning med Finland är viktig för Sverige, det är bra om Sverige agerar så det finns en finsk fördel i samarbetet. Om Sverige blåser upp sin vargstam oproportionerligt i förhållande till Norge och Finland i förhoppning att de skall följa efter, men utan att stödja sig på tvingande motiv, så är det troligt att Finlands och Norges myndigheter och olika opinioner kommer att påverkas och reaktionen kanske inte blir positiv. Bättre om det finns harmoni mellan Sveriges och grannarnas politik.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Mer kommer.

Rovdjursutredningens förslag försämras en faktor fyra av EUs inblanding!

Kvantitativ jämförelse av Rovdjursutredningens förslag före och efter EUs inblandning 

Sveriges riksdag har beslutat om en vargpolitik, som var tänkt att gälla till hösten 2012. Rovdjursutredningen har våren 2011 föreslagit en fortsättning, men EU har utövat påtryckningar, som lett till en modifiering av politiken. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges intentioner var före EUs intervention (till juli 2011, ”Sverige-scenariot”) och efter (från dec 2011, ”EU-scenariot”).  Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår. I EU-scenariot fördubblas också vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs inavelsminskningen är en fjärdedel av det ”svenska” scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-scenariot, vilket inte gagnar något vettigt ändamål.

Båda scenariorna startar 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Vargstammen 2012 sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inaveln 2012 (F= 0.28) sätts till den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras 10 reproduktiva vargar (det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur). För att göra beräkningarna enkla antas alla vargflyttar genomförs samma år, i praktiken blir det förstås ett utdraget förlopp. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.

I det svenska scenariot bortses från ändringarna i vargpolitiken i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren före 2027 finns det därför inte utrymme för licensjakt. Detta är enligt rovdjursutredningens förslag att först åtgärda inaveln och därefter fördubbla vargstammen.

EU-scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 (före vargflytt) fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter (det antas att jaktlagstiftningen tillåter att fixera vargantalet på dubbla dagens genom utökad skyddsjakt, trots att det är mycket tveksamt om det är så).

Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”, detta inkluderar den norska stammen och ett visst övermått i förhållande till ”minimnivån). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Den naturliga invandringen är lika stor. Den huvudsakliga skillnaden är inaveln och dess reduktion. Inaveln blir 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har då sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från initial värdet 0.28 som för EU-scenariot. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska scenariot, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med dubbelt så många vargar tidigare, och fokusering på skyddsjakt kan förmodas minska olägenheterna per varg). Förmodligen är den förmodade skyddsjakten i EU-scenariot väsentligt dyrare än den huvudsakliga licensjakten och totalt färre skjutna vargar i svensk-scenariot.

Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.

EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot uppnås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög.  Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.

Min slutsats är att vargen måste tilldelas gynnsam bevarandestatus omedelbart för att rovdjursutredningens förslag skall kunna genomföras och inte inavelsminskningen te sig patetiskt obetydlig och oansvarigt kostnadskrävande. Om intentionen är att börja öka vargantalet 2022 om man då är tillfreds med inavelsminskningen - som i scenariot blir något lägre än målnivån rovdjursutredningen eftersträvar - kan skrivas in i förvaltningsplanen utan att att sättas som ett villkor för gynnsam bevarandestatus.

Denna beräkning är naturligtvis approximativ och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och att jag tycker naturvårdsverkets intresse för sådan hänsyn hittills verkar svagt.

Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så resultaten blir bättre dokumenterade och förståeliga för de som vill sätta sig in i dem så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en arbetsbok, och att denna verkligen vill använda arbetsarket, så gör jag det.

Det svenska alternativet beskrivs här som att undvika de icke inavlade reviren vid licensjakt. Man får större framsteg om man också unviker de minst inavlade av de inavlade reviren eller skjuter bort de genetiskt olämpligaste reviren. Effektförbättringen blir marginell och det är ganska bökigt att göra på ett bra sätt och det är svårt att beskriva på ett förståeligt sätt.  men man bör tänka efter sådana banor om licensjakten tas upp igen. EU sägs nyligen ha kritiserat Sverige för att urvalet av revir inte gjordes på detta sätt efter ”genetiskt värde”. Svaret är att det var precis så Sverige gjorde när man behandlade revir med och utan inavel på olika sätt, Sverige hade kunnat göra en mer sofistikerad indelning,  men mervinsten hade blivit liten, det hade varit svårare att hantera praktiskt, och det är kitsligt att kritisera Sverige för att Sverige gjorde bara nästan rätt. Vad jag minns var frågan uppe till diskussion före jakten, den mer sofistikerade modellen föreslogs av Ryman, men Liberg tyckte att mervinsten var liten i förhållande till merarbetetet.

Ovanstående är förmodligen orättvist mot EU-alternativet. Det är mer sannolikt att beståndsbegränsande selektiv licensjakt tillåts när vargantalet nått 500 och då blir förstärkningsfaktorn 2 tillämpbar för att förstärka tillförseln. Då förloras bara en faktor två i effektivitet, inte en faktor fyra. Men det är inte känt vad som händer med det framtida vargantalet och på något sätt måste illustreras att man är på fel väg. 

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

Rovdjursutredningen överlåter kontrollen till EU…

Rovdjursutredningens förslag överlåter kontrollen till EU!

Dagens vargpolitik extrapolerad till ”skräckscenario” 
Sverige bedriver nu en vargpolitik där vargantalet bara reduceras med skyddsjakt, där det enda kriteriet är att skadorna (olägenheterna) måste vara påtagliga. Om nuvarande svenska vargpolitik fortsätter så sätts vargantalet av balansen mellan skyddsjakt och vargens tillväxt. Om utredningens förslag följs, så kommer den svenska vargstammen aldrig att nå ”Gynnsam bevarandestatus” eftersom inaveln inte blir tillräckligt låg tillräckligt snabbt, vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen inte kommer att öka tillräckligt mycket, och migrationen från Finland inte kommer att betraktas tillräckligt hög. Det finns också en risk att utbredningen betraktas som otillräckig, även om rovdjursutredningen inte tycker det. Det finns många bevarandeforskare som pläderar för avsevärt större vargantal än vad rovdjursutredningen gör, här en reaktion på rovdjursutredningens förslag från en i ärendet tung SLU instans. Det finns såledeles anledning för forskningen att prestera analyser av var vargantalet hamnar om inte beståndsbegränsande åtgärder sätts in. 

Vad blir de långsiktiga konsekvenserna om vargpolitiken 2012 fortsätter? Jag försöker skissera ett möjligt svar i ett scenario. Vad jag kan finna finns inte bättre scenarior eller analyser. Det finns politiska beslut på att hålla norra Sverige nästintill vargfritt, detta antages upprätthållas (det är 54% av ytan, om vargförbudet i norra Sverige tas bort kan antalet förväntas öka med säg 60% (jag tror inte det blir 100, eftersom markens biologiska produktionsförmåga är mycket lägre i norr). Det har bedömts att om vargen i första hand väljer revir där människans påverkan (vägar, bebyggelse) är låg och breder ut sig över revir på upp till 10 kvadratmil. När detta utrymme utnyttjats har det uppskattats det finns 1200 vargar i stationära revir. Rovdjursutredningen 2011 citerar denna skattning. Vid tillväxt därutöver torde reviren bli mindre, födotillgången tidvis lägre, spridningen sker närmare mer befolkade och tamdjurstäta områden. Symptom kan vara att det blir vanligare med vargobservationer i revirnära tätorters utkanter och fler varg-vargkonflikter. Detta leder bl a till ökande avgångar pga perioder med sämre livsmedelstillgång, ökade varg-varg konflikter och mer skyddsjakt. Förmodligen kommer stammens storlek att stabiliseras på 2500 vid fri tillväxt utan skyddsjakt, men det kan bli mer (jag tackar Gunnar Glöersson för tips om dessa skattningar). Jag tänker försöka titta på vad som kan hända i Värmland, för Värmlands vargförekomst finns en mycket bra karta från länsstyrelsen med intritade revir. Det finns en annan karta med inritade revir från den nationella framställningen där reviren är mindre. Tänker troligen mer på Värmland senare.

Man kan spekulera över hur ”fullt” det är i olika områden och i vilken grad detta påverkar tillväxttakten och fördelning av tillväxt genom förtätning och tillväxt av utbredningsområdet. Några färdiga ideer verkar inte finnas utan det är fritt för spekulationer. Vargens utbredning har ökat ganska lite sedan milleniets början, ökning av spridningsområdet verkar vara en långsam process. Bytesdjuren får sänkt densitet av vargens närvaro, detta gör att utrymmet för varg minskar när stammen förtätas. Bytesdjuren kan minska av andra skäl än varg, samhället kanske agerar så att balansen mellan vegetationsskador, trafikolyckor och andra störningar gör att bytesdjuren minskar och då minskar förstås det maximala vargantalet. Även när det är relativt mättat med vargrevir kan tillväxten bromsa upp även om reviren är stora. Det blir svårare för ungvargar som lämnar föräldrareviret att hitta någonstans de kan slå upp ett nytt. Detta kan innebära att en större del av vargpopulationen blir icke stationär och det kan leda till en större dödlighet och en snabbare ökning av utbredningsområdet. Förtätning där reviren inte ligger tätpackade redan (Uppland och Stockholms län) verkar lättast för fortsatt expansion.

Vargtätheten kan begränsas av sjukdomar, i första hand skabb som dödar svenska vargar. Förekomsten förefaller öka med vargtätheten och därmed en viss ökad avgång. Det tätare vägnätet när befolkningstätheten är högre leder till ökad fragmentisering av habitaten för varg, det kan skapa ”holmar” och är en klar störningsfaktor. Vägolyckor är en märkbar dödsorsak för varg och den ökar med ökande vägnät/befolkning. Ökande vargtäthet lokalt gör nog också att vargarna i högre grad kommer ut på de vägar som faktiskt finns. Motorvägar med älgstängsel är uppenbara hinder för vargens rörelsefrihet. Jaktarrendena per ha ökar avsevärt söderut/österut och arrendeinkomsterna blir större med ökande andel utländska trofejägare och storstadbors hobbyjakt.

Det högsta konkreta förslag jag sett för vargantal i Sverige är 2000, och då antas det vargar i norra Sverige också. Liberg nämner i slutet av februari 2012 2000 vargar efter fri tillväxt (vilket är vad jag kommer till för södra Sverige, Liberg anger ej den geografiska begränsningen, men det är samma storleksordning jag kommer till och jag noterar att Liberg inte ser något i dokument eller principer som kan stoppa en sådan utveckling. 

Några värden på vargtätheter på olika håll
 2.5 och 2.3 vargar per kvadratmil.   http://www.mendeley.com/research/estimating-wolf-densities-forested-areas-using-network-sampling-tracks-snow-1/  Ontario nationalparkliknande skogklätt
1-2 vargar per kvadratmil. http://www.fur.ca/files/Density,%20Demography%20wolf%20study%20Summary.pdf  Alberta, vargar som ”skördas” dvs inte uppnått mättnad  
”Nonetheless, wolf densities in the mountainous portions of the Clearwater Area exceeded those (2.5 to 9.2 wolves/1000km 2) recorded in Jasper National Park (Cowan 1947, Carbyn 1974, Dekker 1986) and those (2.7 to 4.8 wolves/1000km 2) in Banff National Park (Huggard 1991, Hebblewhite 2000, Callaghan 2002, Hebblewhite 2006), likely corresponding to higher prey densities on provincial…” citat, vargtätheten kan vara ganska låg i de nationalparker där bytestätheten är låg.

Hur mycket vargar fanns i Sverige när det fanns som mest? Ekmans bok gör ett försök att ge ett svar: Det fanns mest vargar omkring 1830. Maxantalet skattas till 4000-5000. En viktig begränsande faktor var tillgången till föda på vintern. Jakt tog uppåt 700 vargar/år, beståndet måste varit många tusen för att tåla den skattningsnivån i något decennium. Detta tycker jag stämmer hyggligt med min skattning av ett max utan jakt på 2500 i södra Sverige. Men andra skattningar av vargstammens maximala storlek är lägre, kan nog sägas gå ned till 1500 för södra Sverige. Förr i värden var föda vilt + skogsbetande tamdjur. Nu antar jag tamdjuren i södra Sverige (skyddjsakt skyddar dem) och älgtillgången mm börjar väl bli begränsande vid 2500. Vargfakta har uppskattat att 2000 vargar i södra Sverige nås 2020 och då tror Vargfakta att viltet börjar bli knappt. Jag tror alltså inte att tillväxten kommer att ske så snabbt, men delar uppfattningen att vilttillgången kommer att börja tryta och tillväxten kommer att ske allt långsammare av den orsaken.

 Om restriktiv skyddsjakt tillämpas så kommer detta att öka avgångarna och göra att vargantalet stabiliseras vid en lägre nivå. Nu blir det rena spekulationer av mig. Fem procent av beståndet sköts vid skyddjakt 2010-2011, med utvidgade skyddsjaktskriterierna blir det kanske 8 procent (jag höjde min skattning med en procent när beslutet från naturvårdsverket om skyddsjakt kom i mitten på januari 2012, men efter det senaste uttalandet av EU-kommisionären verkar det troligare det stannar vid 6%, vilket resulterar i fler vargar i slutändan och att man snabbare kommer dit) och skyddsjaktskriterierna antas bestå. Medan vargantalet stiger till 1200 stationära så stiger vargskador och skyddsjakt inte avsevärt snabbare än i proportion till antalet vargar, men när vargantalet går över 1200 och vargarna blir hungrigare och samtidigt sprider sig till tamdjurstätare områden, så ökar skyddsjaktsjaktprocenten snabbare än vargantalet, samtidigt som andra vargdödsorsaker också ökar. Gissar balans inträffar när skyddsjakten står för 15 % av dödligheten och det då finns 1800 vargar totalt varav 270 fälls vid skyddsjakt varje år. Balanspunkten beror på hur bra vargskyddande åtgärder som stängsel fungerar, fungerar de bra blir det lite fler vargar innan det blir balans. Det verkar som spridningen av varg från det utbredningsområde den hade år 2000 går ganska långsamt, de närmaste åren kommer vargens tillväxt att snarare resultera i en förtätning än ett ökat utbredningsområde. Balanspunkten kommer knappast att ha nåtts detta decennium. För 170 år sedan när vargtätheten i riket var som i varglänen nu och när vargens nedgång startade på allvar, dödades mer än 500 vargar om året, men det var ju tillräckligt för att avsevärt reducera stammen, det behövs inte lika mycket för att bara hålla den i schack och siffran omfattar norra Sverige också. Detta scenario sitter säkert bra för den ideella naturvården, några forskare och två riksdagspartier, men jag tror ändå inte det är vad riksdagens majoritet verkligen önskar.

Det finns ingen aktuell sammanställning om hur nära mättningspunkten man kan vara i varglänen, förmodligen kan vargtätheten öka väsentligt även i Värmland och Dalarna. Inga observationer tyder på att varg-varg konflikter blivit vanligare, vilket kan tänkas vara ett symptom.

Är det troligt regeringen låter vargstammen växa till 2000?
Nu går det nog inte så här. Regeringen har lovat licensjakt 2013, men det är ett löfte jag inte litar på, och att skyddjakten 2012 skulle bli utvidgad, fast det nu verkar regeringen tolka vidgad skyddsjakt som oförändrad skyddsjakt, men det blir kanske marginellt vidgat. Rovdjursutredningen tycker inte vargantalet skall höjas innan inaveln sänkts, fast det har regeringen satt sig över och det är väl bara av historiskt intresse nu. Inaveln ökat sedan utredningens förslag presenterades (på grund av att invandraravkommor är överrepresenterade vid skyddsjakt. men vargantalet har höjts väsentligt. Hösten 2012 är ett nytt riksdagsbeslut planerat, det kanske accepterar regeringens löfte om licensjakt 2013 och tillåter den att vara så intensiv så att löftet till hösten 2012 uppfylls retroaktivt men det ter sig ytterst osannolikt. Det är möjligt att EU-reglerna kan tolkas som att det räcker med att uppnå en fördubbling av vargantalet om rovdjursutredningens förslag accepteras för att få gynnsam bevarandestatus och tillåta införande av licensjakt om några år, det verkar otroligt, men man vet ju aldrig vilka tolkningar andra gör, det är oförutsägbart. Problemet är att det verkar så oförutsägbart vad som verkligen händer, även om beslut fattas av organ som i många frågor försöker genomdriva sina beslut. Om riksdagen tar rovdjursutredningens förslag som det står, och inget annat ändras tämligen radikalt ter sig mitt scenario troligt. När EU rynkar på pannan och uttrycker sitt ogillande….  EU hotar med interemistiskt totalförbud av EU domstolen för jakt om ett högt skyddsjaktsuttag sker i vinter. Lite romersk kejserlig stil över EU-styret faktiskt, antingen gör ni som EU vill, eller så kastar EU er till vargarna (det finns ju inte lejon i Sverige). Rovdjursutredningen har föreslagit ett ”provisoriskt referensvärde” på 450 vilket öppnar för ribbhöjningar efter att 450 nås och rovdjursutredningen vill också underkänna den svenska vargstammen för dess dåliga konnektivitet med Finland fast den inte är så dålig. Visserligen finns det flexibilitet i EUs rovdjursriktlinjerna för att tilldela den svenska vargstammen gynnsam bevarandestatus idag, om svenska beslutsfattare så önskar. Men flexibiliteten är också troligen tillräcklig för att realisera ”skräckscenariot” ovan med stöd i de flexibla riktlinjerna, om svenska beslutsfattare så önskar eller inte förstår bättre.

Det finns inget man kan lita på i svensk vargpolitik, inte ens riksdagsbeslut eller regeringsbeslut, det blir väldigt beroende av gissningar!

Eftersom inaveln skall ha sänkts till under 10 %  och invandringen från Finland måste förbättras och rovdjurutredningens expertpanel tycker att vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen måste öka tre gånger för att gynnsam bevarandestatus skall föreligga, räcker det inte med att det finns 450 vargar, och då ställs frågan om det verkligen stannar vid 450. Och hur lång tid från nu kommer det att ta innan man är på 500? Tre år? Två? Ingen vet en sådan sak ens eftersom vargantalet är så osäkert och inte ens tillnärmelsevis entydigt definierat!

Den osäkra situationen är ett resultat av att Sverige släppt kontrollen av vargpolitiken och valt att ställa sig under EU:s beskydd, samtidigt som inte heller EU kan ge klara förhandsbesked. Regeringen har klagat hos EU att direktivet inte gav tillräckligt nationellt handlingsutrymme och kommissionären har svaret att det ger all flexibilitet som behövs. Men varken naturvårdsverket eller regeringen eller utredningen har visat den kreativa förmågan att utnyttja denna flexibilitet. Talet om flexibilitet kanske bara är ett symptom på maktkamp mellan olika nivåer. EU verkar för överstatlighet och att dess paragrafer och metoder är vad länder skall rätta sig efter. Det är kanske EU som inte är flexibelt nog mot behovet av nationellt handlingsutrymme. Vad jag förstår förlorar alla på konflikten. Störst förlorare är de svenska statsmakterna, som framstår som opålitliga när de inte verkar leva upp till formella löften. Statsmakterna kan inte ens skylla på att vargjakten anmälts till EU-domstolen eller att Sverige faktiskt dömts, eftersom det räckte med blotta hotet från EU utan att någon anmälan faktiskt lämnats in (”ministerstyre som vi kallar det nationellt”). Sverige tycker inte Sverige gjort fel och eftersom ärendet inte varit föremål för domstolsbehandling så har inget prejudikat skapats. Sveriges löfte om respekt för reglerna innebär inte att Sverige lovat att inte utnyttja den flexibilitet som Sverige anser finns i reglerna och som miljökommisionären har uppmanat att söka efter, och eftersom Sverige anser sig har följt gällande regler så förpliktar inte ett löfte att inte utnyttja och tänja på reglerna i fortsättningen till den kursändring svenska beslutsfattare önskar,  men hur det kommer att slå i verkligheten är mycket ovisst.

Rovdjursutredningen överför mer av kontrollen av vargpolitiken till EU genom att deklarerar att vargen inte uppfyller gynnsam bevarandestatus och inte ge något reellt löfte om när eller under vilka villkor detta skulle kunna ske. Detta i en situation när beroendet av EU redan lett till att det knappast föreligger något som kan kallas vargpolitik idag. Detta i en situation när Euro-länderna uppenbarligen inte klarar av den centrala funktionen att sköta sin valuta på grund av att medlemmarna negligerar vad man kommit överens om. Jag tror det skett för att utredningsmannen inte satt sig in i konsekvenserna av sina förslag och inte fattat hur EU fungerar, eftersom de bidrar till att omöjliggöra utredningens förslag.

Alla vargexperter som uttalar sig säger att nyckeln till vargens närvaro är lokal acceptans. EU behöver inte bry sig om den sociala acceptansen i Sverige. EU behöver inte analysera sitt agerande utifrån möjligheterna att minska vargstammens sårbarhet enligt svenska bedömningar. EU behöver inte ta ansvar för de långsiktiga följderna av att statsmakternas förlorat kapacitet att ingjuta ett långsiktigt förtroende för att det överhuvudtaget existerar en vargpolitik och vad den isåfall kommer att leda till. EU och dess svenska talesman kan fokusera på att övervaka att Sverige följer de förpliktelser medlemskapet i EU hypotetiskt innebär och godtar inte de svenska statsmakternas tolkningar i ärendet. Att EU använder det som ett direkt hot att stoppa skyddsjakt av varg i Sverige för att EU gör bedömningen att den kan komma att omfatta några fall där skyddsjakt enligt EUs mening inte är berättigad är oerhört opsykologiskt. Ett inslag i en vettig vargpolitik måste vara att det finns verktyg och beredskap att ingripa, hot att ta bort verktyg för detta har stora pyskosociala konsekvenser. Sverige bör minimera inflytandet från EU i rovdjurspolitiken, eftersom EU uppvisat bristande förståelse för de långsiktiga konsekvenserna av att använda indragen vargjakt som ett hot för att hävda övernationell auktoritet. Det skulle ju kunnat vara ett överilat misstag men det är det uppenbarligen inte eftersom det upprepas ihållande under hittills ett halvår.   

Hur skall Sveriges statsmakters ansträngningar att föra ansvaret för rovdjursfrågor ned till länsnivå kunna lyckas, om det inte högst upp finns en strävan att överföra ansvar nedåt i hierarkin? Om statsmakternas instruktioner till länsstyrelserna (max 210 till nytt beslut hösten 2012) inte följs så leder detta i sin tur till undergrävt förtroende för länsstyrelserna. EUs vilja blir regeringens vilja blir naturvårdsverkets vilja blir länsstyrelsernas vilja och i alla led förloras förtroende för styrningen.

En enkel lösning - acceptera att svensk vargs status är gynnsam idag!
Det finns vad jag förstår en enkel lösning. Sverige finner att den nuvarande svenska vargstammen uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus enligt EU:s rovdjursriktlinjer. Detta är fullt möjligt utan att hårddra riktlinjerna, jag försöker ge ideer till hur det kan motiveras i denna artikelserie. EU har faktiskt rätt i att det finns tillräcklig flexibilitet, men utredningen har inte utnyttjat detta. Rovdjursriktlinjerna inbjuder på ett försåtligt sätt användaren till ambitionen att visa sig duktig och ambitiös genom att gå långt längre än minimikraven, dessutom är det mindre jobbigt att motivera om man ser till hur man skall minimera EUs påverkansmöjligheter istället för att låtsas leva upp till höga krav som ingen egentligen fattar och därför ingen kan beskriva på ett begripligt sätt. Utredningen har fallit i fällan och därmed avsvurit sig den nationella kontrollen till ett oförutsägbart EU! Forskarpanelens ambitioner att vida överträffa minimikraven är förståeliga. Men att utredaren och ingen i den till utredningen knutna expertkommittén lyckats hålla sina egna förmodligen höga ambitioner i schack och istället grubblat mer om konsekvenserna av olika alternativ i ett lite större sammanhang är egendomligt och beklagligt.

Om vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus kan regeringens löfte om licensjakt 2013 uppfyllas utan att komma i konflikt med EU. Regeringens önskemål om större nationell handlingsfrihet uppfylls. Utredningens förslag att sänka inaveln och förbättra invandringen kan effektivt realiseras utan att komma i konflikt med EU!

Men innebär detta inte ett sämre bevarande av den svenska vargstammen med lägre ställda krav? Riskerar vi inte framtiden för ett rödlistat, fridlyst och utrotningshotat djur? Nej, nej och åter nej, total missuppfattning!!!! De krav som ställs i EU:s rovdjursriktlinjer är inga maximikrav, det finns inget förbud att ha en högre nationell ambitionsnivå, tvärtom är det lovvärt om staterna går längre än riktlinjernas minimikrav! Gynnsam bevarandestatus a la EU innebär inte att alla nationella mål behöver vara uppfyllda! Det finns väl andra exempel där det finns fler djur än som nödvändigtvis behövs för gynnsam bevarandestatus? Finns det inte tre gånger så många björnar? Vi är fria att ha 500 vargar även vi säger att 200 räcker för gynnsam bevarandestatus. Planerna för den nationella vargförvaltningen kan skrivas in i den förvaltningsplan som EU tjatar om skall finnas! EU är inte principiellt emot licensjakt på varg, men vill att vissa formella krav skall vara uppfyllda. Är det så svårt att fatta att det formella uppfyllandet av krav som man själv definierat är viktigare än att göra bort sig genom att sätta så höga krav så det inte kan uppfyllas! Kraven kan uppfyllas genom att följa rovdjursriktlinjerna (med vissa kreativa tolkningar, ge vargen gynnsam bevarandestatus omedelbart, men utforma en förvaltningsplan där planer på sänkning av inaveln skrivs in. I förvaltningsplanen kan skrivas in vad de svenska statsmakterna kommer fram till. Är utgångspunkten att vargen redan uppnått gynnsam bevarandestatus är Sverige friare att utforma en nationell strategi med mindre störningar från en bråkig debatt! Utredningsmannen misstänker väl ändå inte statsmakterna för att ha en dold agenda att utrota vargen som vargen måste skyddas från? (Ja, man vet ju inte, EU verkar verkligen ha sådana misstankar). Fattas besluten i Sverige så blir de lättare att påverka utan att vara byråkrat med expertfunktion och säkrare att det blir som det sägs.

Om nu Sverige gör något som EU ogillar och kommer att anklaga Sverige för låga ambitioner, när vargstammen förklaras ha gynnsam bevarandestatus? Ja vad kan EU göra?  Anmäla Sverige till EU-domstolen igen? Icke! Sverige skall rapportera vargstatus till EU 2013 och då har EU möjlighet att kommentera. Men det blir säkert på låg nivå. Jämförelser kommer att göras med andra länder som jagar varg och tycker deras vargpopulationer måste hållas under kontroll, det blir svårare att statuera ett exempel mot Sverige isolerat. Stor chans det klaras av utan att ens nå politisk nivå och även om det gör det, är det mycket lättare att förklara och motivera gynnsam bevarandestatus än licensjakt, eftersom reglerna är mycket luddigare och öppnare för olika resonemang.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

Liten vargstam överlever – rovdjursutredningen överdriver!

Rovdjursutredningen överdriver utdöenderisken!

EU:s enda ofrånkomliga krav på den svenska vargstammen är att den skall omfatta fler individer än vad som fordras för att den inte skall dö ut de närmaste hundra åren. Utdöenderisken är ett motiv för att rovdjursutredningen föreslår att fördubbla vargantalet, men det räcker med mycket färre för att uppfylla EU:s krav.

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår (minst) 450 vargar i Sverige (drygt en fördubbling). EU:s rovdjursriktlinjer fordrar att vargstammen skall ligga över vad som behövs för att risken för utdöende skall vara  liten, och det är det enda krav som ställs.  Risken för utdöende blir tillräckligt liten med ett betydligt lägre vargantal än som finns i dag. LCIE har utarbetat ”rovdjursriktlinjer” som anger möjliga vägar att nå gynnsam bevarandestatus. Riktlinjerna är godkända av EU.

Att den svenska vargstammen skall vara tillräckligt stor för att sannolikt finnas kvar om hundra år är ett bra kriterium, som är lätt för alla att förstå, och det står också uttryckligen i EU:s rovdjursriktlinjer (se nedan) som det grundläggande kravet som man skall ligga över. Varför Sverige måste ligga mer än fyra kanske åtta gånger över är svårt att förstå, åtminstone för dem som inte är professionella på EUs bevarandejuridik.

En líten vargpopulation har överlevt lång tid i en isolerad population på Isle Royale
Istället för teoretiskt snack, bevarandebiologisk teori, simuleringar med gissade data, generaliseringar av erfarenheter från 100 andra arter, kategori D eller E principer och utländska expertutlåtanden kan man titta på verkligheten. Hur väl klarar sig en mycket liten, isolerad och verklig vargpopulation över tiden?

Det finns en perfekt vargpopulation för att bedöma den svenska vargstammens överlevnadsförmåga. Vargpopulationen lever på en ö isolerad av vatten i de stora sjöarna i USA. Ön heter Isle Royale och är fem kvadratmil stor, som hälften av ett svenskt vargrevir. Där finns en vargpopulation, en älgpopulation och lite annat. Vargpopulationen grundades av ett vargpar som gick över isen en extrem vinter i slutet av 40-talet. Vargpopulationen har överlevt till nu. Det kom en ny immigrantvarg 1997. Ön är ett naturreservat huvudsakligen avsett för studier av vargpopulationen och annat, människan ingriper inte. Vargpopulationen består typiskt av tre flockar, antalet föräldravargar är ofta bara fyra, antalet vargar fluktuerar mellan 12 och 50 (typiskt 20), viktiga dödsorsaker är svält och konflikter mellan vargar. Även huvudbytesdjuret (älg) fluktuerar kraftigt (mellan 300 och 2200). Det är ett komplicerat ekologiskt samspel, där inte bara skolboksekologin att varg äter älg påverkar stammarnas kraftiga fluktuationer. Vargarna visar tecken på inavelsdepression. Eftersom denna vargpopulation överlevt mer än sex decennier och fortfarande finns kvar kan man förmoda att chansen för utdöende på 100 år är 50 % (kanske lite mindre men resonemanget nedan överlever lite lägre gissning och 50% är en jämn siffra). Eftersom stammen har uppenbara problem och överlevnaden har ett inslag av tur är det dock en lärdom att tre föryngringar och fem kvadratmil är för lite för att med rimlig säkerhet hålla en isolerad vargpopulation i hundra år. Den ansvariga forskaren för ön utvärderar resultaten att en uthållig vargpopulation skall ha minst 50 vargar. 

Den skandinaviska vargstammen är mer än tio gånger så stor; den har mer än tio gånger så många föryngringar och föräldravargar; den effektiva populationsstorleken är mer än tio gånger så stor; den är utsatt för långt mindre fluktuationer; fluktuationerna i procent är långt mindre; fluktuationerna i födotillgång väsentligt mindre och födotillgången är vanligen god; tillgänglig areal storleksordningar större; inflödet av immigranter är större, ekologiskt variation inom området avsevärt större, inaveln väsentligt lägre och dessutom sjunkande. De svenska vargarna har gott om utrymme och gott om mat, medan brist på mat och utrymme är viktigaste dödsorsak för ö-vargarna. Den enda relativa nackdelen för svenskvargarna – omfattande tjuvjakt – verkar nu eliminerats.

Det verkar solklart att svenskvargarna har storleksordningar bättre odds att överleva ett sekel än ö-vargarna och således mindre än 5 % chans att dö ut. Det är möjligt att spela djävulens advokat, men att ange ett provisoriskt referensvärde som omprövas 2019 är inte en rättegång där en åtalad skall överbevisas bortom rimligt tvivel, utan bara fråga om vad som ter sig troligt. Sunt förnuft borde vara tillräckligt för bedömningen. Detta gäller även för halva den svenska eller skandinaviska stammen (ibland får man byta ut tio gånger mot fem gånger i jämförelsen ovan).

Vill man få det att se mer vetenskapligt ut kan man använda matematik. Betrakta en svensk vargstam med 100 vargar som är i lika dåligt skick som öpopulationens. Denna vargstam kan ses som fem upprepningar av östammens 20 vargar. Chansen för utdöende av alla av fem upprepningarna på 100 år blir mindre än 5 % (0.5^5). Men eftersom upprepningarna inte är isolerade och kan återbevargas från en upprepning till en annan så måste i praktiken alla fem upprepningarna dö ut inom samma 20 årsperiod för att stammen skall dö ut, och chansen för det är 0,005 % (5*0.1^5, faktorn 5 eftersom det är fem 20-årsperioder på 100 år). Om man gör upprepningarna av ö-populationerna mindre sårbara genom att fyrdubbla ö-storlekarna och reglerar populationerna med jakt, så minskas de viktigaste stressorsakerna (svält och vargkonflikter). Detta skulle leda till att  fluktuationerna i vargarnas numerär och populations exponering för livshotande stress skulle minskas och minska utdöenderisken.

Jag har scannat Rovdjurens bevarandestatus, där det enda omnämnandet om Isle Royale är expertpanelen, som konstaterar att inavelsdepression har konstaterats, dvs. den möjliga bidragande förklaringen att ö-populationen överlevt kan inte vara att den är befriad från inavelsdepression. Att den mycket begränsade populationen faktiskt överlevt lång tid varken nämns eller kommenteras i övrigt. Det kan betraktas som ett uppseendeväckande dyrt experiment (fem kvadratmil avsatta och dokumenterade under mer än ett halvsekel) för att studera just precis den nu aktuella frågan om minsta nödvändiga vargstamstorlek, då är det magstarkt att helt negligera resultatet!

En vargstam med 20 effektiva vargar under svenska förhållanden klarar sig hundra år framåt
Den skandinaviska vargstammen omfattar 2011 åtminstone 60 ”föräldravargar”, dvs vargar som får avkomma (en föryngring indikerar två föräldravargar, men det kan finnas något fler eftersom en föräldravarg kan ”hoppa över valpar” något år). Effektiva vargar kan sättas lika med vargar som får avkomma. En tumregel är att vargantalet är 5 ggr så stort men det är nog något mindre. Låt oss betrakta en vargstam med 20 föräldravargar (alltså hundra vargar eller något färre). Hur stor chans har den stammen att överleva 100 år? Startar man med 20 föräldravargar förväntas de ge upphov till en ny generation med 20*3.7/2 = 37 föräldravargar. Att ett föräldrapar ger upphov till 3.7 föräldravargar bygger på observationer i den skandinaviska vargstammen med dess höga släktskap, inavel och tjuvjakt. Standardavvikelsen omkring väntevärdet 37 blir om föräldravargarnas antal varierar slumpmässigt drygt 6 (roten ur 37). Chansen att antalet föräldravargar i den följande generationen kommer att något understiga 20 är då några chanser på 1000. Skulle detta inträffa är det bara någon chans på 100 att antalet färäldravargar inte återhämtar sig till minst 20 i den därnäst följande generationen. Det är mindre än en chans på 1000 att antalet föräldravargar skulle minska på 2 generationer, och även om det skulle inträffa kommer stammen sannolikt att återhämta sig. Det är näst intill uteslutet (mycket mindre än 10% chans) att stammen inte skulle överleva hundra år = 20 varggenerationer. Detta resonemang är inte helt invändningsfritt och skulle kunna göras längre och mer sofistikerat, men illustrerar att chansen för utdöende är tillräckligt låg med långt färre vargar än idag.

Statistik på den svenska vargstammens utveckling   familjegrupper och revirmarkerande par under perioden 1997/98 – 2010/11 visar att i samtliga tvåårsperioder steg antalet (dvs var högre två år senare, det finns ett undantag när den bara var lika. dvs inte sjönk). Den procentuella trenden över perioden verkar stigande (trots licensjakt i slutet av perioden).  Utvecklingen under perioden ger inte anledning att tro att vargantalet skulle sjunka annat än mycket begränsat och tillfälligt orsakat av statistiska fluktuationer. Endast en kraftig och generell försämring av vargens villkor under en följd av år skulle kunna orsaka detta. Om en så stor förändring skulle inträffa och leda till utdöende är det svårt att tro att en fördubbling av vargens antal skulle vara en permanent lösning, kanske hålla populationen vid liv fem år till.

Enligt ett svenskt vargsymposium med internationella experter 2002 så är det acceptabelt att skörda en svenskliknande vargstam på 100 vargar på <5% i skyddsjakt, vilket antyder att de tycker 100 är nära det minsta nödvändiga.  Vid samma symposium påpekas att de enda dokumenterade fallen när väletablerade vargstammar, vilket den svenska är nu, försvunnit är medveten förgiftning/utrotning. Vid tillräckligt immigration (vilket kan hävdas föreligger) ansågs att det räckte med 150-200 vargar i Skandinavien för att undvika genetiska och demografiska problem av kortsiktig natur, alltså räcker dagens vargstam.

Urklipp ur Rovdjursriktlinjerna : “Based on the above discussion the absolute bottom line for a Favourable Reference Population (FRP) appears to be something greater than a Minimum Viable Population (MVP). It is therefore important to specify this bottom line in more detail…. Under IUCN red list criteria E a population is regarded as not being threatened with extinction if its probability for extinction is less than 10% over 100 years (IUCN 2003, 2006). This implies that the population is no longer within one of the major threat categories” Detta är visserligen utklippt ur sitt sammanhang, men det är svårt att läsa in annat än att den nuvarande svenska vargstammen med bred marginal uppfyller kraven på referenspopulation (ligger en bra bit över ”bottom line”) och är det en önskan att vargstammen skall vara den minsta förenliga med internationella åtaganden så kan man resonera som jag gör här. Det finns dock ett skäl som gör att man i en eventuell skrivning som motiverar ett beslut bör ligga klart ovanför den lägsta storlek som ger låg sannolikhet för utdöende på 100 år. I rovdjursriktinjerna står ”The guidance document “Assessment, monitoring and reporting under article 17 of the Habitats Directive” does go further and indicates the potential connection between the formal concept of a minimum viable population (MVP) and favourable reference population. The document states that (p19) “However, as concepts to estimate MVP are rather used to evaluate the risk of extinction they can only provide a proxy for the lowest tolerable population size. MVP is by definition different – and in practice lower – from the population level considered at favourable conservation status…”. Tyvärr öppnar det sista uttalandet för tolkningar så det är inte hundra procent säkert att en tolkning godkänns, och öppnar ett utrymme för subjektivitet.

Det finns tankar om att ”viabilitet” skall uttrycka någon slags genetiskt utdöende, att genetisk variation går förlorad. De närmaste hundra åren förväntas den skandinaviska vargstammens variation och antal genvarianter öka och inte minska, så detta är inte relevant.

Det finns en annan form av genetisk ”variation” som inte LCIE beaktat. Det är ”diseqilibrium”. Gener samverkar (epistasis). Gener som ligger nära varandra på kromosomer tenderar att nedärvas som en gen eftersom de är ”kopplade”. Även om de inte är kopplade så påverkas frekvensen av samtidig förekomst av genvarianter. På kort beter de sig som en gen. På längre sikt så löses kopplingsojämvikten upp. Härigenom frigörs genetisk variation.

Rovdjursriktlinjerna ger riktlinjer och varken EU eller Sverige är bundna att följa dem, det finns frihet för båda att välja egna vägar och göra egna tolkningar, det är direktivet som gäller, inte formerna för att uppfylla det. EU:s miljökommissionär har uttryckligen sagt att EU:s direktiv har flexibilitet och möjlighet att anpassa till lokala behov. EU har inte accepterat licensjakterna 2010 och 2011 trots att de accepterats av den grupp som utarbetat EU:s rovdjursriktlinjer, och därmed är bäst insatta i hur riktlinjerna skall tolkas. Det finns således anledning att söka alternativa vägar och inte i allt följa EU:s rovdjursriktlinjer. Det är möjligt att direktivet skall tolkas så att man skall ligga lite över men det erbjuder inga svårigheter med dagens vargstam.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.  

Finland har 250 vargar som referenspopulation. I det finska vargmålet i EU domstolen angav Finland 20 föryngringar som en livskraftig stam.  Den franska vargstammen med < 150 individer har givits gynnsam bevarandestatus. Slovenien anger att de har gynnsam bevarandestatus trots att de har under 100 vargar. osv… Detta bara baserat på en analys av tillräcklig överlevnadschans i 100 år. T ex Finland har satsat på denna med tvekan godkänd nivån, och de har gått igenom ett överträdelseförfarande i EU fram till fällande dom i en mindre detalj om skyddsjakten utan att de prickats för att målsättningen är hälften av utredningens förslag för Sverige. Sedan lever de ju i praktiken bara upp till hälften av detta vargantal trots att licensjaktliknande skyddsjakt förekommer… Varför måste Sverige visa sig duktigare?  

Det höga referensvärde som utredningen föreslår är ett subjektivt beslut, som inte framtvingas av EU eller EU:s rovdjursriktlinjer. Värdet är valt för att rovdjursutredaren och rovdjursutredningens expertpanel känt det som ett ansvar att upprätthålla höga ambitioner när det gäller att ha många rovdjur, som blir en förebild för att bevarar tigrar och noshörningar. Utredningen kan delvis luta sig mot vad några utländska experter sagt istället för att själv sätta sig in i vad reglerna faktiskt ger för möjligheter och sedan ta självständig ställning.

Rovdjursriktlinjerna, som inte är pigga på praktiska erfarenheter från verkliga populationer, nämner några möjligheter att skatta risken för utdöende istället för att diskutera utifrån verkliga erfarenheter. Man kan göra teoretiska studier av risken för utdöende på 100 år. Dessa kan kallas risk och sårbarhetsstudier. Man kan göra simuleringar från data och göra många simulerade upprepningar. Sådana sårbarhetsstudier har gjorts med den svenska vargpopulationen och redovisas i ett avsnitt av den tidigare rovdjursutredningen (SOU2007: 89 avsnitt ”Sårbarhetsanalys för varg” och s 311-312,  <5 % chans för utdöende inom 100 år är Johnsson och Ebenhart (1996) 50-200 djur; Ebenhart (2000) <10% <200 djur; Fritts Carbyn (1995)100 djur livskraftig; Chapron m fl (2003) 100 individer livskraftig, Nilsson (2003) fann att högre antal behövdes för att tillförsäkra överlevnad vid katastrofer (som dödade ca 86% av populationen). Utredaren (2007) tyckte - vad jag förstår utgående från samma ”regler” som idag - att svensk varg låg nära GYBS 2006. Hade regeringen utnyttjat samma utredare, så hade förmodligen förslaget blivit att vargstammen nu är GYBS. Utfallet förefaller beroende på vem som utreder. Skillnaden beror nog på att riktlinjerna ger två alternativ, antingen vet man en del om vargar och då använder man vad man vet till en sårbarhetsanalys (E) eller så bestämmer man sig för att man inget vet och får då använda ett standardvärde (D). Den tidigare utredaren ansåg att det var känt en del om vargar, så sårbarhetsanalyser kunde utföras, men fyra år senare hade kunskapen avtagit så utredaren använde standardvärdet istället och vet man inget blir det ett större värde än om man vet något. Eller det var bara enklare att använda standardproceduren istället för att göra en sårbarhetsanalys.  Den enda sårbarhetsanalysen som tas upp i den nya utredningen tycks vara den av sårbarhetsanalyserna från den tidigare rovdjursutredningen som kommer fram störst antal, men det är i samband med en så exceptionell katastrof att den knappast är typisk per 100 år. Det är relevant att diskutera katastrofer som en del i en sårbarhetsanalys i en sammanvägning med de andra arbetena och också Isle Royale och andra typer av erfarenheter, men relevansen av just denna studie isolerad är mycket diskutabel.

Det viktigaste man hittar i rovdjursriktlinjerna är: “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as the sum of the following criteria:”… “(2) The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years), or criterion D (number of mature individuals).“ Det är rätt så anmärkningsvärt att det inte står förklarat i riktlinjerna vad en PVA är, det får man lista ut själv (”sårbarhetsanalys”) eller något mer om vad ”IUCN criterion E” är. Det är inte kristallklart om utredaren valt kriterium D, men det är uppenbart att ingen ordentlig sårbarhetsanalys gjorts eftersom bara ett arbete med speciell inriktning på osannolika men möjliga katastrofer nämns. Expertpanelen har inte lagt ned något krut på vad som behövs för överlevnad på 100 års sikt utan helt fokuserat på evolutionär potential. Återkommer om det i en senare artikel men jag tycker den svenska vargstammen är stor nog för det också.

Om den svenska stammen blir 500 enligt rovdjursutredningens förslag och vi accepterar att kontakten med den norska, och kareliska (finska + ryska Karelen) stammarna är tillräckligt bra och inte blir större så blir det säg 800 vargar jämfört med de 100 som räcker för att tillförsäkra överlevnad i hundra år och alltså som referenspopulation enligt en rimligt minimitolkning av rovdjursriktlinjerna så tar rovdjursutredningen till med en faktor åtta fler vargar än absolut nödvändigt för att uppfylla kraven.

Data måste vara rätt och täcka det relevanta området åt båda håll och vara i samklang med sunt förnuft. Data ändras med tiden och den svenska vargen på 90-talet är inte vad den är nu, inte ens ett par år gamla data är relevanta, dvs. gamla simuleringar överskattar nog generellt utdöende risken och nödvändiga antal om de inte tagit ut svängarna så de täcker nuvarande status när vargstammen etablerat sig ordentligt och jag tvivlar i högsta grad på att de varit så förutseende om detta inte uttryckligen sägs.  Viktiga faktorer har inte beaktats i tidigare dokument och överväganden och inte ens i de överväganden som gjorts i den färska rovdjursutredningen. Detta är ursäktligt eftersom det är ny kunskap, men gör att det fordras nya överväganden: 1) Tjuvjakten har tills för några månader sedan ansetts vara den viktigaste dödsorsaken för varg, men en ny och allmänt accepterad studie i WWFs regi gör troligt att tjuvjakten de senaste åren minskat drastiskt och nu bara har marginell betydelse; 2) ny invandring har skett och lett till att inaveln nu sjunker och icke längre ökar, och man kan räkna med att den kommer att fortsätta att minska; 3) vargarnas fertilitet eller möjligen bara tillväxtpotential verkar ha ökat kraftigt senaste åren, vilket bl.a. yttrar sig i att licensjakten som dimensionerades för att hålla vargantalet under 210 knappast märks som en avvikelse i en figur visande vargantalets tillväxt; 4) selektiv jakt som skonar genetiskt värdefulla ger en kraftigt förstärkande effekt av inavelsreduktionen av såväl naturlig som artificiell immigration. Dessa faktorer är så kvantitativt betydelsefulla att utredningens uppfattning om den nödvändiga ”referenspopulationen” redan ter sig föråldrad även om 2009 års forskningsfront använts. Det är också psykologiskt olämpligt att verka för att ambitionsnivån på vargantalet måste ökas just när vargstammens livskraft ökat så iögonenfallande. Lyckligtvis finns det tid för utredningen att göra denna tilläggsutredning av sårbarheten om den lägger på ett kol omedelbart. Utredningen skriver att det räcker med en experts bedömning för att ge underlag till ett referensvärde (dvs. antal för GYBS).

Den svenska vargpopulationen själv ger viss information, den har överlevt i 30 år och har med nuvarande status bättre chans för långsiktig överlevnad och lägre sårbarhet än någonsin förr, och nu har man bestämt att minska den svagaste punkten, inaveln. Mellan 1900 och 1950 knagglade den svenska vargstammen sig fram med mindre än 100 individer då det var skottpengar, varghatet var större än idag (!!!) och det sågs som en okontroversiell välgärning mot nationen att avliva en varg. Mellan 1955 och 1983 är det en smaksak om man ser vargens som utrotad i Sverige eller ej. Många ser det så att stammen aldrig gick under även om den genetiska kontinuiteten gått förlorad. Man kan se det så att den svenska vargstammen har överlevt kontinuerligt i 10 000 år, först på slutet med fridlysning, så det verkar troligt den skulle klara sig nästa hundra år också när dess antal är högre än någon gång förut på säg 130 år. Den svenska vargstammen var för 170 år sedan ungefär 1500 vargar ganska jämnt fördelade över landet och betraktades då inte som utrotningshotad. Nu är den 250 vargar på väsentligen en sjättedel av ytan. Varför skall vargen inom sitt nuvarande centrala utbredningsområde betraktas som utrotningshotad när den inte betraktades så för 170 år sedan? Historiska betraktelser nämns som ett sett att ge ledning i rovdjursutredningen. Visserligen finns varg inte i hela Sverige, men många länder (de baltiska t ex) har väl GYBS på vargtätheter liknande tätheterna i vargbältet. Visserligen kan vargen betraktas som utrotad i Götaland, men det är den ju i Danmark också (en del av vargens naturliga utbredningsområde) utan att EU gör något liv om det. Den svenska vargpolitiken verkar gå ut på att det skall finnas fler vargar i Värmland 2014 än det funnits i genomsnitt de sista 8 000 åren, eftersom den värmländska vargen är så utrotningshotad. 

Panelen väljer istället att diskutera på mycket lång sikt, vilket alltså inte behövs för att uppfylla de fördragsenliga kraven. De utsträcker ”överlevnad” dvs. ”icke utrotad” till mer bildlig genetisk överlevnad och evolutionär potential istället för demografisk överlevnad. Detta är inte ointressant eller irrelevant, jag instämmer i att det krävs många inblandade vargar, fler än som finns i Sverige idag, för att försäkra sig om evolutionär potential och fånga upp den genetiska mångfalden i ett mycket långsiktigt tidsperspektiv. Jag återkommer till det relaterat till den svenska vargstammens storlek och rovjursriktlinjerna i en senare artikel. Genetisk variabilitet är något som måste angripas på en mycket högre nivå i hierarkierna, kanske hela arten, och det är man inte mogen för. Den svenska vargstammens variabilitet kommer att öka de närmaste decennierna så det är ganska meningslöst att göra djupdykningar i små minskningar av genetisk variation i en avlägsen framtid för den svenska vargstammen. Så småningom bör den svenska vargstammen ses som en del i något större. Men detta kan vänta tills den akuta inaveln minskats och behövs inte för ett provisoriskt värde till 2019 och fordrar en mer omfattande genomgång av den nordosteuropeiska vargens geografi. Det sämsta sättet att för Sverige att ge ett bidrag till den nordeurpeiska vargens genetiska mångfald och evolutionspotential är att blåsa upp generna till de tre grundarna så de helt kommer att dominera den svenska vargstammen de närmaste hundra åren.

Jägareförbundets policy
Jägareförbundets handlingsplan talar om 15 föryngringar. Det är möjligt detta skulle kunna vara en utgångspunkt för en vargstam med mindre än 10% chans att försvinna under de närmaste hundra åren, som skulle kunna vara förenlig med Sveriges internationella åtaganden. En direkt fördel med jägareförbundets handlingsplan jämfört med vargens nuvarande status är att den geografiska fördelningen är vidare. Men minimiantal eller eftersträvade nivåer måste anges istället för maximiantal. Bara att maximera förekomst skapar ingen garanti för rimlig överlevnad 100 år.

Eftersom jag är genetiker, så ger jag i likhet med utredningen prioritet till en effektiv minskning av inaveln på några decenniers sikt. Det känns roligt att någon vill satsa mycket på genetisk ”förädling”, att förbättra en resurs genetiskt, en förädlingsinriktad genetiker måste stödja en sådan ambition!!!! Detta kräver förvaltningsjakt, som håller stammen låg och undantar genetiskt värdefulla individer. Detta tolereras uttryckligen inte av EU om inte vargen GYBS deklareras först, EU har uttryckligen hotat att försöka utverka ett jaktförbud om jakten blir omfattande och får annan inriktning än hindra svåra skador. Panelens, utredningens och riksdagens prioriterar minskning av inaveln. Detta kan inte genomföras med skyddsjakt, och om vargantalet först skall stiga till 450 eller ännu högre blir kostnaden att minska inaveln orealistiskt stor. En förutsättning för att rovdjursutredningens förslag att minska inaveln skall kunna genomföras är att GYBS deklareras för den nuvarande vargstammen!! Utredningen kunde inte förutse att EU skulle bromsa förvaltningsjakt med hela handen och även om det kallas skyddsjakt, men nu när denna begränsande faktor finns så kan istället möjligheten att sätta ”referensvärdet” lågt utnyttjas. När inaveln väl sänkts blir det det dags att grubbla över evolutionär potential. Det är inte nödvändigt att utsträcka diskussionen till evolutionär potential och liknande om avsikten är att minimera vargantalet på ett sätt som är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

Vargpolitiken ger genetiken dåligt rykte
Det finns en genetik-psykologisk synpunkt. Genetik har fått oförtjänt dåligt rykte genom att den genetiska kunskapen missbrukats till att motivera överdrivet höga krav på en äktsvensk lokalras av varg i nationalistisk anda stolt svingande rikets fana som förvaltas med uthållighet bortom nästa milleniumskifte som en självständig från resten av världen fristående enhet. Genetiskt värdefull har blivit ett skällsord, det arrangeras ett symboliskt vargdrev för att bli av med Sveriges genetiskt värdefullaste varg efter att den transporterats till Västra Götaland för att den inte var välkommen i Dalarna (helt i linje med den vargpolitik som utredningen förordar). I samband med jakten på Kynna uttalade sig en jägarrepresentant om kravet på ”genetiskt bevarandestatus”. Om genetik också kan användas för att motivera god kvalitativ förvaltning av vargstammen före lågkvalitativ uppblåsning, så skulle kanske det skamfilade ryktet i någon mån förbättras.

Man behöver inte vara överförsiktig. Skulle vargstammen närma sig undergångens brant kan man sända förstärkningar. Vargflyttekniken utvecklas nu i praktiken och står som stand-by, den svenska vargstammens ursprung är ändå osvenskt och man har redan tagit steget till en mer teknologiskt bevarandeteknik. Applicering av vargflytt-tekniken stöds av utredningen, även om vi inte får göra oss beroende av den. Varg eller nordosteuropeisk varg är inget hotat djur, globalt klassas varg som ”species of least concern”. Globalt är den svenska vargstammens bevarande av liten betydelse, men betydelsen blir större om den bygger på mer av den nordeuropeiska vargens genetiska mångfald, vilket den kommer att göra om intentionerna att minska inaveln fullföljs. Visst skall den svenska vargstammen dimensioneras så den inte går under för att den är för liten. Men den lilla och hypotetiska risken att vargstammen går under kan tillåtas vara något större för svensk varg än för mer hotade arter. Detta gäller i högre grad för varg än nästan någon annan svensk naturvårdsfråga, eftersom olägenheterna med många vargar upplevs som mycket stora och i praktiken äter upp utrymmet för andra naturvårdsintressen, som de flesta bevarandeforskare finner angelägnare. Detta innebär inte att jag ger avkall på kravet av den anledningen, men om det finns invändningar så är det bra att minnas att det inte behövs både hängslen och livrem utan det borde räcka med att det är troligt att kravet uppfylls. Möjligheten finns att EU skulle underkänna det resonemang som Sverige bygger på, det vore ju inte första gången, det är som mycket annat här i värden svårt att förutse vad EU hittar på, men det kan inte tas upp som en fortsättning på det nu avslutade överträdelseförfarandet (EU får inte tillägga helt nya ”åtalspunkter” nu, utan det skulle bli ett nytt överträdelseförfarande). Utredningen föreslår ju bara ett provisoriskt värde som kan höjas 2019, och en motiverad höjning kommer då att vara lätt om det finns goda motiv, medan en sänkning blir politiskt omöjligt. Alla länder rapporterar rovdjurstatus till EU, en svensk rapport skall göras 2013 och granskas av EU. Det är lätt att ändra med kort varsel om ett svenskt beslut skulle underkännas av EU och det kan göras mycket diskretare än via jaktlagstiftningen och tar några år. Detta är dock naturligtvis inte avsikten.

Stelbenta regler gentemot innovativt tänkande
Det hade varit mycket bättre om EU hade accepterat licensjakt med syfte att minska vargens inavel och givit spelrum för innovativ naturvård som utnyttjade den stora forskningskapacitet och dokumentationskapacitet som Sverige har! Det hade varit bättre om vargforskningen hade varit mindre självcentrerad och tagit upp det här och fått EUs acceptans för licensjakten, så hade jag sluppit den  här manövern med att argumentera för att vargen är GYBS fast stammen inte är i fullgott skick. Jag tycker det svenska samhället borde haft ambitionen att tydligaregöra att det rörde sig om en licensjakt som gör att man nalkas GYBS snabbare och effektivare än med den skyddsjakt EU påtvingat. Jag försökte framföra detta till Burman, Liljelund, Carlgren, Glöerssen, m fl. Vad EU svarade var att de inte förstod och beräkningarna inte tillräckligt detaljerade för att ta hänsyn till - om jag förstår rätt, däremot sa EU inte att det var fel tänkt. Sverige borde legat på bättre. Den enda som gav ett svar med någon substans var Carlgren, han är nog inte så van vid beundrarpost i vargfrågan, det kändes som han faktiskt formulerat några meningar själv. Men ingen hade det ringaste intresse att lyssna.  Min avsikt var att framföra ungefär vad jag gör nu innan EU omöjliggjorde att sänka vargens inavel på ett rationellt sätt utan nu återstår bara att GYBS deklarera den. Vargstammen är ohotad nog att GYBSas, men tillräckligt hotad för att ändå vidta åtgärder mot inaveln. Men när nu vargetablissemanget är så ointresserat av att få fram alla ”expert”-synpunkter och regeringen inte vill anstränga sig för att övertyga EU för logiska vargvårdande argumentet på slutfasen utan skjuter in sig på acceptansen. Acceptansen är mer svårsmält för naturvårdare, och acceptansen har med all sannolikhet sänkts kraftigt pga EU-ingripandet, men detta är ju inte politiskt korrekt att framföra. För rovdjursutredningen hade det varit klokt att anstränga sig för att fånga in relevanta synpunkter tidigare under utredningsarbetet.

Biodiversitetsskäl att begränsa vargantalet
Vargar orsakar olika typer av olägenheter för människor och deras tamdjur och jakt. Men de kan också vara negativa ur biodiversitetssynpunkt och vara övergripande negativa ur de övergripande värden biodiversitetskonventionerna avsåg att skydda. Avvägningen av hur många vargar det skall finnas för att göra vargen uthållig förs helt ur vargens synpunkt isolerat från resten av biosfären. Arterna påverkar varandras livsbetingelser. För en toppredator som vargen kan denna påverkan bli stor och tämligen enhetlig om den får växa fritt så den fyller upp ett landskap. Gynnsam bevarandestatus skall gälla alla arter och vargen i stor frekvens kan sänka det för en del som inte är påtagliga. Biodiversiteten som helhet skall bevaras och gärna utvecklas på landskapsnivå och högre nivåer, om vargen blir för vanlig är det troligt den får en motsatt effekt. Landskapet genomgår stora förändringar även utan varg och rovdjur, detta är i sig ett hot mot mångfalden, som accentueras av ytterligare tillkommande kraftiga störningar som utbyggnad av rovdjurstammar. Länen borde inte vara mättade med vargrevir, det borde finnas utrymme glesbefolkad skogsbygd utan permanent varg (revir) i varje län. Den höga närvaron av varg i vissa regioner skapar ytterligare ett tryck mot (resten av) den biologiska mångfalden. Naturvård och faunavård borde bedrivas med en helhetsbild på olika geografiska nivåer och inte ensidigt fokuserad på tillräcklig nationell förekomst av en art genom att blåsa upp närvaron i några få län, där djuret redan är för vanligt ur biodiversitetssynpunkt. Man försöker med olika metoder upprätthålla biodiversitet, extensiv betning är en, men detta försvåras av närvaron av rovdjur, detta är också en mekanism som vargen sänker biodiversiteten. Förståelsen var och hur man skall sätta sådana gränser är knappast välutvecklad, men det verkar troligt att säg 0.4 vargar per kvadratmil landyta på länsnivå, är en gräns som ur biodiversitetssynpunkt det finns skäl att hålla sig under.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.

Rovdjursutredningen underskattar immigrationen!

Rovdjursutredningen om invandring från öst

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) anser att immigrationen från Finland/Ryssland är så låg att den svenska vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus. Detta är helt fel. Allt talar för att immigrationen är tillräcklig för att mer än halvera den nuvarande inaveln utan vargflytt och att långsiktigt upprätthålla en lägre inavelsnivå. EUs krav på invandringens omfattning från öst för att se den svenska och finska vargstammen som delar i samma population är uppfyllda. Vargens bevarandestatus måste betraktas som gynnsam ur denna synpunkt.

Först framhåller jag att det är omöjligt att veta hur framtiden blir. En analys är inte en rättegång där det bortom rimligt tvivel skall fastläggas en nivå på invandringen, som den inte understiger. Det gäller bara att komma fram till vad som är troligt. Utredningen föreslår bara ett ”provisoriskt referensvärde” som skall omprövas 2019, då behöver man inte både hängslen och livrem!

Hur stor har immigrationen från öst varit till den skandinaviska vargstammen? Invandrare och år första föryngring (valpkull)
Genus År    Revir  Beteckning på invandraren
Hane 1983  Ny-1       ”Nyskoga-hanen”
Hona 1983  Ny-1       ”Nyskoga-honan”
Hane 1991   Gh          ”Gillhov-hanen”
Hane 2008  Kynna-2 ”Kynna-hanen”
Hane 2008  Galven   ”Galven-hanen”
Med invandrare menas invandrare som fått avkomma i Sverige och invandringen räknas från året för den första valpkullen.

Historiskt har det kommit 5 reproduktiva invandrare åren 1983-2011, dvs. 0.9 per varg-generation (5 år). Hade inte föryngringar i renbetesområdet varit förbjudna hade det blivit en till 2012. Invandringen har en ökande trend, det finns inte skäl att förmoda att den skall falla under en migrant/generation i framtiden. Den ökande trenden kan förklaras dels av att tjuvjakten minskat och dels av att vargtätheten ökat, så chansen att finna en partner är större. Den sista varggenerationen har det kommit två invandrare. Det kan ses som beslutat att en del invandrare kommer att få hjälp att fraktas över Norrland, man hoppades på en om året, och att hälften av dessa skulle gå i reproduktion, men de senaste erfarenheterna gör att prognosen för de som framgångsrikt kommer att reproducera sig i södra Sverige efter frakt från norra nog måste skrivas ned till en vart tredje år, vilket ändå leder till en stark ökning. Dessutom diskuteras modeller för ökad tolerans för permanent närvaro av varg i norra Sverige, jag tror Sverige nu inser att i nuläget måste en vargföryngring i norra Sverige med en invandrarförälder tolereras även om det är svårt störande för rennäringen. Å andra sidan har vargtätheten i nordvästra Finland sjunkit, men det verkar komma invandrare ändå, det finns vargar vid gränsen, och Finlands ambition är att vargen i Finland skall återhämta sig. Det ter sig troligt att immigrationen från öst kommer att fortsätta att vara två reproducerande vargar per generation. Det enda skälet att ändra uppskattningen skulle vara om statistik efter 2011 ger anledning till omprövning. Några år tidigare trodde man inte att den effektiva invandringen skulle bli så stor som den faktiskt blivit de senaste åren, denna påverkan av nu föråldrade uppskattningar kan ha påverkat rovdjursutredningen till en överdrivet negativ inställning.

I ett långt tidsperspektiv inställer sig en balans mellan inavel och immigration, däremot spelar populationsstorleken ingen roll för värdet på inaveln vid balans. Genetisk drift orsakar en inavelsökning varje generation och immigrationen orsakar en inavelsminskning varje generation. Dessa två krafter drar populationens inavel mot ett balansvärde. Vilken inavel det blir för regelbunden invandring av obesläktade invandrare beräknas i en annan artikel på denna blogg, resultatet presenteras här:

Immigranter per generation	Inavelsgrad
0.6	0.3
1	0.2
2	0.11
3	0.08

Två effektiva immigranter per generation ger inavelskoefficienten F=0.11.

Man kan fråga sig varför inaveln då blivit så hög. Immigrationen 1983-2007  var 0.6 per generation, vilket svarar mot F=0.3 i tabellen vilket stämmer bra med vargstammens nuvarande inavel. Att inaveln blev hög kan tillskrivas av det varit svårt för invandrare att passera norra Sverige med både skyddsjakt och illegal jakt, och att vargtätheten i mellan Sverige var låg och det därför var svårt att finna en partner. Tabellen ger inavel när balans har uppnåtts, tiden för att nå balans beror på populationsstorleken. Det rör sig om tiotals generationer om populationsstorleken är många hundra, det går fortare om den är liten. Invandringen 2008 reflekteras forfarande i sjunkande inavelsnivå.

Selektiv jakt minskar inaveln
Antalet effektiva immigranter kan vara betydligt större än antalet invandrade reproduktiva vargar. Tabellen bygger på att reproduktiva invandrade vargar är lika reproduktivt effektiva som de reproduktiva vargar som redan finns. Det finns två goda skäl att tro att både invandrarna och deras valpar kommer att sätta fler barn till värden än vargarna i den svenska stammen. Det viktigaste skälet är att de inte utsätts för jakt i samma omfattning. Invandraren, invandrarens barn och barnbarn fick ett 100 %-igt skydd vid licensjakterna 2010 och 2011 och kan förmodas få ett visst skydd vid skyddsjakt. Effekten av skyddet från jakt under en dryg generation från immigrationen kan förmodas ungefär fördubbla effekten av varje immigrant (Svensk Jakt 2011 8:34-35). En reproduktiv immigrant per generation kan alltså räknas som två effektiva i Tabellen under förutsättning att förvaltningsjakt tillämpas. Att licensjakterna sänkte släktskapet med ungefär förutsagd storleksordning eftersom enbart inavlade vargar sköts stöds av analyser med genetiska markörer (Liberg et al 2011).  Det är nog uteslutet att selektiv populationsbegränsande jakt inte kommer att tillämpas så småningom, även om det antal när det sker är oklart.

Vargar utan inavel har en fördel  
Inavlade vargar får färre barn och har nedsatt vitalitet. Nytt friskt blod ger en vitaliseringseffekt som torde yttra sig genom att deras gener får ett större genomslag i populationen än deras andel av generna vid invandringen. Ofta kallas detta fenomen heterosis Det finns minst två exempel på invandrad varg i en liten inavlad population. Det ena är den tredje invandraren till den svenska vargpopulationen, som har en något större genetisk andel i dagens vargar än som svarar mot dess andel vid invandringstillfället. Den hade en mycket kraftigt vitaliserande effekt på den skandinaviska vargstammen. Det andra exemplet är ön Isle Royal som är en ungefär 5 kvadratmil stor ö isolerad av vatten, som är naturreservat där vargen får vara ifred. I slutet på 40-talet invandrade ett vargpar över isen och gav upphov till en stam med typiskt 3 flockar. Det kom en enstaka ny invandrare i slutet på 90-talet, vars gener snart utgjorde mer än hälften av genmassan. Barnen till de två nya invandrarna verkar ha etablerat fler familjer tidigare än motsvarande inhemska vargar, data från 2011 års föryngringar styrker denna förstärkningseffekt av invandrare. Jag föreslår att det effektiva antalet immigrantvargar räknas upp med 25 % (en faktor 1.25) av denna orsak.

Immigrationen från Finland bör alltså vara tillräckligt för att hålla inaveln vid F=0.1 eller sänka den mot den nivån. Även om det bara är en reproduktiv invandrare per generation så blir det med hänsyn till selektiv jakt och fördelen för invandrare 2.5 effektiva vargar, vilket räcker för att pressa inaveln till F=0.1.

Ändrad tolerans mot föryngring i norra Sverige
En regel bör skrivas för när fast bosättning och föryngring av en invandrare i norra Sverige skall tolereras trots väsentliga olägenheter för rennäringen. Detta ryms inom de 5% rovdjursorsakade avgångar rennäringen betraktar som acceptabelt. Föreslår följande som är menat för diskussion. ”Fast etablering och föryngring av en invandrad varg i norra Sverige skall tolereras trots stora olägenheter, om inte en invandrad/tillförd varg fått sin första avkomma i Sverige någon av de föregående tre åren eller en avkomma senaste året och ett försök gjorts att flytta vargen till södra Sverige.” Detta belastar norra Sverige med mindre än en föryngring per år. En artikel med ett liknande förslag här.

Slutsatser: Antalet effektiva immigranter är betydligt högre än antalet invandrade reproduktiva vargar, och kan vara så stort som fem per generation. Naturlig invandring, helst förstärkt med transporthjälp och viss tolerans för föryngring i renbetesområdet, är förmodligen tillräckligt stort för att önskvärd inavelsminskning skall kunna åstadkommas på sikt utan tillförsel av vargar på annat sätt, men detta tar mycket lång tid, speciellt om man inte ger hög prioritet åt genetiskt optimalt utnyttjandet av naturligt invandrade vargar (högre än naturvårdsverket verkar vilja ge för närvarande). Det är önskvärt att forcera inavelsminskningen med valpflytt, men det finns inget skäl att oroa sig för att den erhållna inavelsminskningen inte skall kunna upprätthållas med naturlig invandring. Kravet som ställts av EU:s rovdjursriktlinjer angående genetisk kontakt österut med minst en effektiv migrant per generation är med råge tillfredställt.

Rovdjursutredningens syn
Utredningen skriver ”Rovdjursriktlinjernas kriterium om förbindelse inom och mellan populationer (minst en genetiskt effektiv invandrare per år) är inte uppnått.” Riktlinjerna säger minst en effektiv invandrare per generation och detta verkar uppfyllt med bred marginal. Utredningens slutsats i en för bedömning av gynnsam bevarandestatus central fråga inger tvivel om andra bedömningar är väl underbyggda. Den dåliga kontakten med öst är ett av de två villkor för gynnsam bevarandestatus utredningen inte anser uppfyllt.  
Utredningen skriver i sammanfattningen (s9) ”i det nästan helt isolerade skandinaviska beståndet.” Överdrivet förklenande om en invandring som sista varggenerationen varit bra.
Utredningen skriver: ”Även efter det att inavelsgraden sänkts till under 10 % krävs att invandringen ligger på en relativt hög nivå, 0,5–1 genetiskt effektiv invandrare per år, annars kommer inaveln att öka igen.” Enligt tabellen räcker det med drygt två reproduktiva invandrare (vilket är samma storleksordning som utredningens nedre gränsen 0.5 per år), men med jaktmultiplikatorn 2 räcker det med drygt en reproduktiv invandrare per år, vilket verkar tillräckligt för att inaveln inte skall öka igen.
Utredningen skriver: ”Det kan ändå fastslås att det skandinaviska vargbeståndet behöver vara större än i dag för att inavelsgraden inte ska öka alltför snabbt vid isolering. Beståndet är för närvarande relativt isolerat och det kan inte uteslutas att det i framtiden, åtminstone tillfälligt, kan bli isolerat igen även om insatser görs för att öka invandringen. Ett dubblerat bestånd (500 individer) skulle ge en mer långvarig effekt av den sänkning av inavelsgraden som utredningen rekommenderar i ett första steg. Det gäller särskilt om invandringsnivåerna inte kan upprätthållas på längre sikt och inaveln börjar öka igen. I ett dubblerat bestånd skulle denna ökning av inavelsgraden halveras”. Utredningen har skrivit det här som argument för det provisoriska referensvärdet 450. Ökar man vargantalet före 2019, så minskar man effekten av vargflytten och naturligt invandrade vargar, vill man verkligen medvetet göra detta? Varför kan man inte vänta till omprövningen av det provisoriska referensvärdet 2019 och se hur invandringen utvecklas? Dagens immigration förefaller helt tillräcklig, men blev Sverige genetiskt isolerat, kanske Sverige skulle föredra ett vargflytt vartannat år framför 250 vargar mer? Slutar invandringen så tar det mindre än fem år att fördubbla vargantalet, ökar sedan invandringen igen så kan man tillgodogöra sig den mycket bättre om man halverar vargantalet med selektiv jakt, men det får man inte göra om det är ett villkor för GYBS med 450! Bind inte upp handlingsfriheten för framtiden med så här svaga motiv! Utredningen tycks argumentera mot sig själv, 450 vargar räcker för det är en del i en större metapopulation, sedan påstår utredningen att det räcker med 500 vid total isolation från öst! Eftersom 500 räcker vid total isolation räcker det med dagens antal vid nuvarande immigration!

Utredningens expertpanel skriver:”If a larger population size is allowed, then in the longer term fewer immigrants would be required to keep inbreeding below 10 %, but the exact numbers would have to be determined analytically.” Helt fel, det verkar föreligga allvarliga brister i expertpanelens genetiska kompetens, vilket minskar trovärdigheten av panelens rekommendationer! I ett långt perspektiv inställer sig en jämvikt mellan inavel och immigration som är oberoende av populationsantalet. Å ena sidan tillväxer inaveln hälften så fort i en dubbelt så stor population på grund av genetisk drift, men å andra sidan så minskar varje immigrant inaveln hälften så mycket. Det tar ut varandra. Vad man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna!  Drygt två effektiva immigranter per generation håller inaveln under 10 % oberoende av hur stor den är!!!

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden och en är på gång, så det kanske blir tre; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Sverige har alltså passerat ribban som lades av utredaren 2007, men 2011 års utredare flyttar ribban till dubbla höjden utan mycket tillbakablick! Det verkar därför långtifrån otroligt att ribban till GYBS kommer att höjas igen 2019, när omprövning skall ske.

Historia före fridlysning

Vargstammens historia före fridlysning 1966

Varg har funnits i Sverige sedan inlandsisen började försvinna för drygt 10.000 år sedan. Vargen och människan kom snabbt efter isen. Människan hade visserligen mycket lågt numerär i början, men blev ändå den viktigaste ekologiska faktorn (bland annat med eld och jakt). ”Naturen” och ekologin skulle inte blivit densamma ens ganska snart efter att inlandsisen dragit sig tillbaks, om inte människan funnits. Sveriges ”natur” efter istiden är alltigenom människopåverkad. Därigenom har alltid människan påverkat vargens numerär. I viss mån påverkade vargen också människan ”från början”, eftersom de var konkurrenter om samma villebråd. Påverkan blev viktigare när människorna blev flera och skaffade tamdjur.

Vargen var jagad och förföljd så länge vi har skriftlig dokumentation, redan på 1200-talet i landskapslagarna talas om vargjakt.

Statens syften med att bekämpa rovdjuren blev dubbelt, det gällde att skydda viltet med tanke på de priviligerades jakt och allmänhetens kreatur. Allmänheten ville inte ha varg i närheten men var mindre entusiastisk att lägga ned tid och resurser på nationella kampanjer. Skottpengar på varg infördes 1647. Under 1700 talet sökte staten sprida kunskap om vargutrotning.

 

Förmodligen fanns det fler vargar ca 1830 än i någon annan period. Tamdjuren på skogsbete gav mycket. Ekman 2010 skriver : ”Dagens vargforskare uppskattar att Sverige som mest hade 4000-5000 vargar. Det var så många som vintermaten räckte till.”  Befolkningstillväxten och ökad användning av marken utanför inhängnader till bete blev ännu viktigare incitament för vargutrotning.

1789 släpptes jakten på vilt ganska fri, vilket kan ha minskat viltet och ökat trycket på tamdjuren, den kanske också ledde till att markägarna i mindre grad fokuserade på rovdjuren. Under perioden 1827 och 1839 uppskattades antalet vargar i Skandinavien vara två tusen individer av ( ). Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet snabbt. Den sista vargen i Småland sköts 1868, i Stockholms län 1871, i Upplands län 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen uppskattas 1900 till ett hundratal djur och under 1950-talet var antalet nere i ett tjugotal. År 1966 blev varg fridlyst och skottpengar hade avskaffats.

1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Den snabbaste nedgången i vargstammen kom sedan 1840-1860. Om det fälls över 500 vargar om året medvetet och räknade, hur stor kan stammen då vara som lägst? Knappast under 2000, men hur mycket över?

Sirena Cinque citerar  och jag tycker inte det verkar någon pålitlig referens men det står: För drygt 180 år sedan var den svenska vargstammen uppskattad till att omfatta 1500 individer..Oldhammer & Johansson (2004)..Under perioden 1827 och 1839 uppskattades antalet vargar i hela Skandinavien uppgå till 2000 individer (Aronson & Sand 2004).

1827 började domänstyrelsen föra statistik som sammanfattas av Palmqvist, de första 10 åren skjöts 550 vargar per år i hela landet, därefter avtog det för vargstammen minskade. Brister i statistiken kanske gör att det kan justeras till 600 per år, fast statistiken stämmer nog bra för att det var skottpengar. För att reducera den svenska vargstammen med jakt fordras säg 20% uttag. Men den svenska stammen har gott om mat och utrymme, detta borde inte vara fallet 1830, och uttaget gjordes vid en tidpunkt då det skulle vara skonsamt, så då borde det räcka med 15% uttag i jakt för att initiera en minskning, man får tänka sig att det procentuella uttaget ökade fast antalet först låg konstant. Fast man kan också tänka sig att ett uttag av 20% behövs och att 550 verkligen är riktigt och då också inkludera att kanske små valpar räknas in. Man får också tänka sig att det är regionalt 20% som leder till en regional minskning som sedan sas rullar på till de avlägsnare regioner där uttaget var lite mindre i början. 600/0.15 – 550/0.2 = 2750-4000 vilket alltså är mitt tips för antalet vargar i hela landet strax efter 1830 då jag gissar nedgången började och i antal räknat kulminerade något före 1840.

Min reflektion: under mer än ett halvsekel klarade sig en svensk vargstam med avsevärt lägre numerär än idag i en situation när den inte hade något skydd eller fridlysning. Tvärtom var det skottpengar på varg, det sågs som en okontroversiell välgärning att avliva varg och den var mer hatad än idag. Vargstammen var alltså mycket seglivad. Oron verkar lite överdriven att dagens vargstam på drygt 200 inte skall klara sig ett sekel framåt med denna historiska erfarenhet. Dessutom visade sig ju vargstammen inte oåterkalleligt förlorad på 60-talet utan började växa igen 1983 utan annan hjälp än fridlysning. Även om den nuvarande svenska vargstammen mot all sannolikhet skulle gå förlorad, så har vargen visat att den förmår komma igen.

Källor om vargstammens historia: ”I vargens spår” av Serena Cinque doktorsavhandling 2008; Ekman H 2010 Vargen…, ”Projekt Varg” från SNF: Vargens historia  Wikopedia  Oldhammer, B. & Johansson, P. (2004) I vargens spår : vandringar i Furudalsreviret. Rättvik: Rättviks naturskyddsförening. Aronson, Å. & Sand, H. (2004) Om vargens utveckling i Skandinavien under de senaste 30 åren, i Jansson, G., Seiler, C. & Andrén, H. (red), Vilt och landskap i förändring. Riddarhyttan: Grimsö forskningsstation: Sveriges Lantbruksuniversitet.  Dirke: Varg och stat sedan 1647.    www.paroll.dinstudio.se/files/Vargar_-_13_000_vargar_drpta.doc     

Immigration och inavel – räkneverktyg och vargkonsekvenser

På lång sikt beror inavel bara på immigration och inte populationsstorlek!

Inaveln ökar vid varje generationsskifte i en liten isolerad population på grund av ”genetisk drift”. I en liten population får slumpen stor betydelse för frekvensen av arvsanlagen som går vidare. Är populationen inte helt isolerad minskar inaveln genom immigration (invandring till populationen). Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och inavel.  För en given immigration går inaveln med tiden mot ett jämviktsvärde. Jämviktsvärdet nalkas snabbare ju mindre populationen är. I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar sig för olika antal effektiva immigranter per generation.

Immigranter per generation	Inavelsgrad vid jämvikt
0.6	0.3
1	0.2
2	0.11
3	0.08

Lägg märke till att jämvikten inte beror på populationsstorleken! Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Jämvikten beror inte på populationsstorleken!
Genetisk drift är en faktor som ökar inaveln i varje generationsskifte. Ökningstakten är omvänt proportionell till populationens storlek, i en dubbelt så stor population blir ökningen hälften så stor. Immigration är en faktor som minskar inaveln omvänt proportionellt till populationens storlek, i en dubbelt så stor population blir inavelsminskningen en immigrant ger upphov till hälften så stor. Dessa två beroenden av populationsstorleken tar ut varandra, och jämviktsläget blir oberoende av populationsstorleken. Detta ter sig kontraintuitivt innan man tänkt på det en stund.

Större population ger mindre ändring per generation
Det kan ta många generationer innan man kommer i närheten jämviktsläget mellan migration och inavel om population är stor. För en helt isolerad population så nås aldrig jämvikt, utan inaveln ökar varje generationsskifte pga genetisk drift. Inaveln ökar snabbare ju mindre populationen är. I en växande population med ökande immigration kan inaveln snabbt öka de första generationerna, för att senare långsamt avta när migrationen ökar. Ju större populationen blir, ju långsammare går minskningen av inavel.

Antal versus effektivt antal
Antalen i formeln förutsätter ideala individer, dvs alla som räknas in i populationen och alla immigranter har lika stor chans att få avkomma, endast slumpmässiga variationer mellan individer accepteras.  Hur dessa skillnader mellan en ideal situation bäst beaktas och vilka justeringar som kan behövas måste diskuteras från fall till fall. I en praktisk situation så kan en kombination av matematisk förutsägelse enligt formler som använts ovan och relevanta väl anpassade simuleringar ge bäst förutsägelser. 

Andra problem med den använda modellen
Modellen behandlar en eller en serie av på varandra följande distinkta generationsväxlingar, i praktiken kan generationsväxling vara ett utdraget förlopp.  Modellen förutsätter diskreta generationer och konstant generationslängd, detta spelar nog mindre roll. Jag talar här om inavel, egentligen är det genomsnittligt släktskap som är intressant, men man kan se begreppen som samma sak i detta sammanhang. Modellen förutsätter att immigranterna är obesläktade med varandra och med mottagarpopulationen och att migranterna inte är inavlade. Eftersom inavel och släktskap mäts relativt en baspopulation, så behöver man ofta inte ta så stor hänsyn till detta, om det inte rör sig om gemensamma anfäder de senaste generationerna. Om populationen immigranterna kommer från är inbördes nära besläktad så kommer dock senare immigranter att vara mindre effektiva, och man måste nedjustera ”effektiva immigranter” för detta.

”Effektivt antal” är inte entydigt definierat. Även ”genetikexperter” lägger olika mening i det. Det är praktiskt omöjligt att räkna ut i en verklig variabel vanligen växande population vars karakteristika ändras över tiden och med överlappande generationer och varierande livshistorier, förutom svårigheter som har att göra med vilket effektivt antal man åsyftar. Jag är själv ”genetikexpert” och tillhör de mycket få i världen som faktiskt ”myntat” en variant av effektivt antal (”status number”), som används operativt i några förädlingsprogram. ”Status antal” för den skandinaviska vargstammen är strax under två, vargarna är lite mer besläktade än helsyskon, och ”normala” helsyskon har två obesläktade föräldrar. Man kan se det som ett alternativt sätt att uttrycka gruppsläktskap.

Tillämpning för svensk varg

Modellen bygger på att alla vargar är lika reproduktiva. Man skall använda ”effektiva vargar”. Vad detta egentligen är kan experterna diskutera, det är långtifrån enkelt och ”effektiv” varg är inget entydigt begrepp, vilket kanske många tror. För praktiska beräkningar tror jag det är funktionellast och tillräckligt noggrant att bara räkna med reproduktiva vargar, dvs. vargar som producerar avkomma. För en vargpopulation kan man sätta detta till dubbla antalet föryngringar per år för praktiska överväganden (en föryngring har två föräldrar). Detta är lätt att fatta, lätt att räkna ut och sällan gravt missvisande. Det hamnar för svenska vargtillämpningar på ungefär samma ”effektiva” antal som mer sofistikerade beräkningar. Därför räknas immigranter bara om de ger upphov till avkomma i Sverige (man får skatta antalet reproduktiva immigranter per generation, det är färre tillförda valpar än invandrare från öst som blir reproduktiva).

Immigranter har en fördel gentemot de inavlade
Immigranterna är mindre inavlade än de svenska vargarna, och inavel minskar fertiliteten. Effekten av invandringen förstärks av den lägre fertiliteten hos de inavlade svenska vargarna. Dessutom har de icke inavlade vargarna högre vitalitet och hävdar sig nog bättre. Både djurparksvalpar och finska vargar är nog något mer inavlade än de invandrare som grundade den svenska vargstammen, vilket i någon mån reducerar fördelen. Jag tror detta ger +25% fördel för immigranterna, dvs. en immigrant per generation i formeln skall räknas som 1.25 i en situation när immigranterna och deras avkommor inte får något skydd. I 2010 års föryngringar är Galven och Kynna-2 överrepresenterade jämfört med andra inavlade föräldrar som började reproduktion 2008. De invandrade vargarna kommer längre ifrån och är mindre besläktade än i den ”referenssituationen” formeln utgår från. Man kanske skall beakta detta som en ”negativ” inavel (genetikerna kallar det för heterosis). Det finns minst två exempel på effekten av en enda invandrad varg och de visar att en invandrad varg kan ha en stor och positiv effekt. Den ena rör den tredje vargen bland de tre grundarna till den skandinaviska vargstammen som satt sprätt på tillväxten. Det har beräknats att dess andel av genmassan i den svenska vargstammen våren 2011 var 28 %, man skulle förvänta mindre än 25 %, det antyder visserligen en fördel, men den är lite mindre än väntat om fördelen är faktorn 1.25, som jag föreslår. Det andra exemplet är en invandrare till vargön Isle Royal och dess isolerade lilla inavlade vargpopulation, som snabbt fick sina gener spridda och efter en tid stod för 56 % av genmassan mot förväntat en bit under 50. Den skandinaviska stammen och Isle Royal stammen var mycket inavlade och huvuddelen av den gamla genmassan ”liftade” på den nya via invandrarens partner, för nya invandrare blir denna effekt obetydlig och man kan vänta en större överlägsenhet. Jag tror att 1.25 är en rimlig skattning, den kanske kan ändras när man gjort en sammanställning och utvärdering för alla de tre reproduktiva invandrare (1991, 2008, 2008) som faktiskt kommit in, men innan man börjar bör man invänta data för föryngringarna 2011.  

Immigranter skyddas från jakt
Immigranter och deras familjer är skyddade från licensjakt och skyddsjakt, detta ökar antalet reproduktiva avkommor. Värdet av skyddet beror på det uttag ur populationen som de skyddas från (licens- och skyddsjakt), det blir 0 vid fri tillväxt och ganska svagt i ett läge med en låg skyddsjaktsintensitet som inte ger stor vikt åt det genetiska värdet och tillåter populationstillväxt vilket torde vara situationen hösten 2011-2012. Jag går här på rovdjursutredningens delbetänkande, som föreslår konstant vargantal tills inaveln sänkts och regeringen som uttalat att populationsbegränsande licensjakt skall återupptas 2013. I det läget jag gissar +40% ökning av antalet reproducerande avkommor för immigranter och deras familjer. Bara reproducerande vargar räknas i modellen, invandrarna har också ett väsentlig skydd innan de får avkomma, men detta räknas in i antalet immigranter och inte som en multiplikator. Invandrarnas reproduktiva avkommor och deras familjer får också ett ordentligt om än något mindre effektivt skydd, som nog också kan ge +40%. En viktig osäkerhetsfaktor är tjuvjakten, har den minskat så ökar invandringen av reproduktiva vargar. Det förefaller som tjuvjakten på varg i Sverige minskat de sista åren, åtminstone i procent av stammen. 

Modellen förutsätter att migranterna är ”obesläktade” med varandra och de svenska vargarna, avvikelser från detta är nog inte betydelsefull för de första immigranterna, men när tio effektiva vargar tillförts så börjar det bli betydelsefullt och minskar immigrationens inavelsminskande effekt. Djurparksvargarna är besläktade med varandra och vid utsättning så tar man dessutom nog flera helsyskon från varje djurparkskull. De finska vargarna har nu så lågt populationsantal och så begränsad invandring från Ryssland förutom att invandrarna i Sverige kommer från Finland, så det påverkar prognoserna lite grand. Modellen antar också att immigranterna inte är inavlade, igen jämfört med en baslinje som tidigare tillskott till den skandinaviska vargpopulationen härrör från. De nutida finska vargarna är nog något mer inavlade. För att översätta invandring och genetisk drift till inavelsändringar per generation fordras att generationslängden är känd, för varg anses den kunna sättas till fem år. På annat ställe på den här bloggen föreslås att generationslängden är obetydligt lägre och blir något ytterligare lägre vid populationsbegränsande jakt.  Sammanfattningsvis tror jag det ”effektiva” antalet immigranter bör skattas till knappt dubbelt så högt som modellen som tabellen ovan bygger på för de första immigranterna, men för senare immigranter bör man räkna ut och använda en lägre faktor.

Släktskaps och inavelsgraden av den svenska vargpopulationen har kartlagts i en stamtavla, den senaste versionen finns i en rapport av Mikael Åkesson m fl (miljöaktuellt 2011). Inavelsgraden i den svenska vargpopulationen 2010 var ca 0.28 (vargarna är mer släkt än syskon). Det invandrade tre vargar som grundlade den svenska vargpopulationen i början på 80-talet, det kom inga nya invandrare förrän 2007/2008. Det lilla antalet ursprungliga invandrare och den höga genetiska driften i den i början lilla populationen lade grunden till den nuvarande höga inaveln. 

Det kom två invandrare 2007/2008 och att det kom så många kanske reflekterar att vargantalet blivit så högt i Sverige att invandrarna som vandrat igenom norra Sverige har en god chans att finna en partner. Det är en invandrare på gång som verkar etablerat ett revir med en partner 2011. Att invandringen de sista åren varit så hög att inaveln är på väg ned görs troligt av nya resultat med markörgener.

Historiskt har det kommit 5 invandrare 1982-2010, dvs. 0.9 per generation. Invandringen verkar öka. Den naturliga invandringen förefaller tillräcklig för att marginellt sänka inaveln utöver de 0.6 immigranter per generation som behövs. De två invandrarna som kom 2007/2008 ger respit till kanske 2020 innan nya maximinivåer på inaveln nås, därför behöver vargflytten inte forceras om målet vore att hindra ytterligare ökningar av inaveln. Inte heller brådskar det med att öka vargantalet om målet är att förhindra en ytterligare ökning av inaveln.  

Om det fortsätter att komma det två reproduktiva invandrare per generation så kommer inavelsgraden att på sikt sjunka till 0.11 (eller något mer), dvs. den grad som rovdjursutredaren föreslagit. Om inaveln genom vargflytt sänks till 0.1 så finns det hopp om att inte fler vargflytt behövs i framtiden utan inaveln stannar på den nivån (oberoende av antalet vargar i stammen). Detta är optimistiskt men knappast orealistiskt.

Emellertid har jag ovan argumenterat för multiplikatorer av inavelseffekten av immigranter. Utan något skydd för immigranterna efter det de fått avkomma föreslås multiplikatorn 1.25 pga. att vargar utan inavel hävdar sig bättre. Med skydd från en populationsbegränsande jakt föreslås faktorn 2. Man kan alltså räkna med faktorn 4 istället för 2. Då reduceras inaveln så småningom till under Rovdjursutredningens mål F=0.10 enbart med naturlig invandring utan någon vargflytt. Det är alltså ganska sannolikt att den naturliga invandring vi har räcker till för att reducera inaveln i tillräcklig utsträckning, förutsatt att populationen begränsas med jakt som skyddar de genetiskt värdefulla vargarna. 

Formel för förändring av genomsnittligt släktskap (=inavel) vid generationskifte

Genomsnittlig släktskap (inavel för en population) beräknas efter migration i en population med N individer varav M är migranter som inte är inavlade och inte släkt med någon annan individ. Det genomsnittliga släktskapen, Θ, är sannolikheten att två alleler i en populations genpool är kopior av samma gen genom arv, i detta sammanhang kan det tolkas som inavelskoefficient, fast släktskapen kommer före inaveln och det blir missvisande när inaveln är låg, den genomsnittliga släktskapen kan inte bli 0. Avkommegenerationen indiceras med 1 och föräldragenerationen med 0. Inavelskoefficienten i avkomman förväntas efter slumpmässig parning bli det genomsnittliga släktskapet hos föräldragenerationen. Två gånger i rad tas slumpmässigt en gen från populationens genpool. Den första termen uttrycker sannolikheten att det är samma gen (av de 2N i populationen) som tas två gånger. Den andra termen är sannolikheten att båda generna är kopior av samma gen hos en gemensam släkting om de kommer från den ursprungliga populationen, dvs. inte migranterna, och inte heller samma gen tas två gånger (det täcks av den första termen). I så fall är det genomsnittliga släktskapet Θ₀. Övriga fall (att åtminstone den ena genen kommer från immigranterna) ger bidraget noll.

 Θ₁ = 1/2N + (2N-2M)(2N-2M-1)Θ₀ /4N^2, korrektare uttryckt  Θ₁ = 0.5/N + 0.5(N-M)(2N-2M-1)Θ₀ /N^2 (det är svårt att skriva formler i denna editor, denna form är lättast att förstå, den välbekanta faktorn 1/2N =0.5/N återfinns i första termen, som svarar mot drift i en icke inavlad population) 

Formeln kan göras mer komplicerad. Man kan ta hänsyn till inavelskoefficienten; man kan tillåta fertilitetsvariationer; man kan tillåta släktskap även bland immigranterna; man kan tillåta släktskap mellan immigranterna och recepient populationen. Man skulle kunna låta populationsstorleken ändras mellan generationerna (formeln förutsätter i princip konstant population men det är inte känsligt). Men detta kan huvudsakligen kontrolleras med värdena på N och M. Formeln kan ses som en förenklad och utvidgad variant av en formel för släktskap i plantagefrö som härletts av Lindgren och Mullin (1998), detta kan medföra att några förutsättningar inte är uppfyllda och viss försiktighet rekommenderas. Man bör tolka genomsnittligt släktskap, Θ, som latent och approximativ inavelskoefficient. Man kan utgå från ”effektiva” värden på N och M. Det är möjligt att räkna obetydligt exaktare, men formeln verkar ge tillräckligt rättvisande resultat för beslutsfattare. Resultaten verkar stämma bra med en del andra resultat som framförts i bakgrunden till den svenska vargdebatten, framförallt Laikre och Rymans beräkningar. Lindgren D & Mullin TJ 1998. Relatedness and status number in seed orchard crops. Canadian Journal of Forest Research, 28:276-283.

Hjälpmedel för beräkningar av inavelsförändingar vid generationsskiften och Tabellen ovan
Ett verktyg har konstruerats för att beräkna hur ”inaveln” förändras vid generationskiften som en funktion av ”inavel” före generationsskiftet, immigration och populationsstorlek.  Arbetsark i Google, klicka till webplatsen. Användaren kan ändra ingångsvärden. Man kan iterera sig fram till värdena i tabellen ovan, det är bara att ställa in så att inaveln blir konstant i generationsskiften! Sabotera inte arbetsarket för följande användare genom att ändra fel celler!  Det finns en mer detaljerad EXCEL arbetsbok man kan få av mig. Beräkningen verkar (som förväntat) ge resultat som de beräkningar Laikre och Ryman gjort.

Hur allvarlig är inaveln?

Den skandinaviska vargstammens stamtavla är känd och inaveln hög
Med hjälp av markörgener har stamtavlan för skandinavisk varg bestämts, nästan alla reproducerande vargar som någonsin funnits i stammen har satts på plats i denna stamtavla. Släktskap mellan föräldrar samt inavel i valpkullarna kan skattas ur denna stamtavla. Inavel mäts med inavelskoefficient, F, sannolikheten att generna i ett kromosompar är lika genom arv. F kan sägas vara 0.28 i den svenska vargstammen 2010, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon. Den var något högre några år tidigare och verkar ha fallit ytterligare 2011.

Vid obduktion av vargarna som skjutits vid licensjakten 2010 hittades inte defekter som indikerade inavel, men vid obduktion av de som sköts 2011 fanns det några defekter, som kan (men inte måste) ha berott på inavel. Fertiliteten (kullstorleken) verkar ha reducerats till följd av inavel, även om den inte är låg i förhållande till jämförliga vargpopulationer. Studier av populationen visar defekter som möjligen kan bero på inavel. Okulära och subjektiva observationer tyder inte på att svensk varg är nämnvärt hämmad pga. inavel.

Djurparksvargar
Tidigare undersökningar har kopplat defekter hos djurparks-vargar till hög inavel. Inaveln vid djurparker har sedan dess reducerats. Men antalet ”grundare” är ganska lågt. Inaveln är nu drygt 10%, knappt hälften av inaveln hos de vilda svenska vargarna. Även för djurparker vore ett inplanteringsprogram för att sänka inaveln och öka den genetiska variationen av värde.  

Hög inavel förknippas med låg genetisk variation. Detta försämrar en populations förmåga att anpassa sig till ändrade förhållanden. Hög inavel ger generellt lägre vitalitet och fertilitet (inavelsdepression), vilket innebär större sårbarhet och högre risk för utdöende. Den svenska vargstammen har nu gott om mat och utrymme, troligen skulle inavelseffekterna bli mer uppenbara i en mindre gynnsam situation och detta innebär också ökad sårbarhet inför svårförutsebara framtida situationer, men arten varg verkar mycket anpassningsbar till olika förhållanden, så den ökade sårbarheten är kanske inte så farlig.

Olika undersökningar i andra organismer (mest i kontrollerade försök) visar att tilltagande inavel kan leda till utdöende av en linje, och inaveln behöver inte vara större än hos den svenska vargstammen för att detta skall inträffa. Undersökningarna visar också stora olikheter mellan olika genom hur de reagerar på inavel. Det finns många exempel på till synes livskraftiga populationer, som har hög inavel (t ex bäver i Sverige). Många hundraser anses ha utvecklats ur få grundare och alltså ha en hög inavel, och hundar är ju vargraser, så det pekar på att inavel inte behöver vara så farlig hos varg. Det finns ett exempel på att en art av lo kan fortleva med hög inavel. Öar invaderas ofta av smådjur (råttor t ex), invasionen börjar ofta med ett enstaka föräldrapar (eller havande hona) som resulterat i milliontals exemplar och många generationer därefter inte ger något inavelsdeprimerat intryck. Det är svårt att veta är hur stor del av alla linjer som grundas från få individer och har hög inavel, som verkligen överlever långsiktigt, de som gått under observeras ju inte. Den ökade risken för utdöende pga. minskad flexibilitet och minskad livskraft ter sig måttlig i en inavlad population som verkar klara sig bra och där inaveln inte ökar. Om en art överlevt några generationer på en viss inavelsnivå och verkar klarat sig bra (som den svenska vargen gjort nu), så är den ökade risken av denna inavel måttlig och borde kunna kompenseras med en måttlig ökning av numerär och utbredningsområde. En större risk föreligger om inaveln successivt ökar genom att antalet fortsätter att vara lågt och ingen invandring sker, då kan inavelsdepressionen tillta och nå nivåer som hotar populationens överlevnad.

Ca en tiondel av de vargpar som får avkomma är helsyskon, de linjer som startas med deras extremt inavlade avkommor får litet genomslag i vargstammen, vilket bör tolkas som att den svenska vargstammen inte skulle tåla en ökning av inaveln med mer än 0.1. I nuläget sjunker inaveln pga två nyligen invandrade vargar och det kommer att ta flera decennier innan inaveln når riskabelt höga nivåer om invandringen skulle sluta nu.

Exempel på en starkt inavlad vargpopulation som överlevt
Det finns ett exempel på att varg klarar av mycket hög inavel utan att tyna bort. Det är den amerikanska ön Isle Royale. Ön är fem kvadratmil stor, hälften av ett svenskt vargrevir. Denna ö är en nationalpark med det enda väsentliga syftet att studera en mycket liten isolerad vargstam i frihet tillsammans med en älgpopulation. I slutet på 40-talet kom vargar över isen och grundade en vargpopulation, som fortfarande finns kvar. Antalet svänger omkring 20 och typiskt fördelad på tre flockar, dvs. 6 reproducerande djur. Människan ingriper inte och har inga aktiviteter på ön utöver forskning och ekoturism, så vargpopulationen anpassar sig till det naturliga taket.  Populationen är mycket tätare än den svenska. Konflikter mellan vargar en påtaglig dödsorsak. Livsmedelstillgången (huvudsakligen ”älg”) är ibland begränsande, svält är en vanligare dödsorsak. Vargens genomsnittsålder och generationstid är också lägre vilket bidrar till den höga inaveln. Isle Royale populationen visar symptom på inavel. Inaveln har under större delen av vargstammens existens varit mycket högre än den i Sverige. 1997 invandrade det en ny reproduktiv varg, som snabbt sänkte inaveln och spred sina gener, men sedan dess har inaveln stigit igen.

Inavel ökar med tiden, men dess effekter minskar
Den formella inaveln uträknad från stamtavlan ökar generellt i isolerade populationer, den blir större ju fler generationer man går tillbaks. Men den inavel som orsakas av att föräldrar har gemensamma anfäder många generationer tidigare blir mindre betydelsefull en om den gemensamma anfadern ligger nära. Inavel är ett relativt begrepp som refererar till en nollpunkt, inte ett absolut mått. Det finns ingen generell regel som säger var nollpunkten hamnar, oftast görs det där det är praktiskt/funktionellt. I Skandinavien är det invandrade vargarna som räknas som nollpunkt och obesläktade. 

En mycket långsamt ökande formell inavel leder sällan eller aldrig till undergång eller försämringar i en komplex verklighet. Det finns krafter som motverkar såväl inavel som inavelsdepression. Den mest grundläggande kraften och viktigast i ett evolutionärt perspektiv är mutationer, när arvsanlag och DNA-koden förändras. Mutationer har liten betydelse i de relativt korta tidsperspektiv som är relevanta för varg i Sverige. 

Den genetiskt viktigaste förklaringen till inavelsdepression är att en heterozygot ibland är bättre än en homozygot, det är inte lika vanligt att homozygoten är bättre än heterozygoten. Arvsanlagen finns i två varianter, en från modern och en från fadern, är de lika så är det en homozygot, är de olika så är det en heterozygot. Om anlagen är lika kan det bero på att de är kopior av samma gen som satt i en gemensam anfader för ett begränsat antal generationer sedan. Därför ökar chansen för homozygoti om föräldrarna är släkt. De inavlade individerna kan ha det recessiva anlaget i båda sina genuppsättningar och är därför nedsatta. När en inavlad varg får lägre livskraft och fertilitet selekterar det naturliga urvalet mot sådana vargar och sålunda mot de gener som orsakar detta och frekvensen av gener som orsakar inavelsdepression sänks. Därmed minskar inavelns negativa effekter över tiden. En gen kan ha dålig eller ingen funktion, detta gör inget om den andra genen fungerar, men en homozygot för icke fungerande gener innebär en sämre funktion. En del anlag är s.k. recessiva letaler, de leder till att zygoten dör om de finns i båda genuppsättningarna. Ofta resulterar detta i en tidig abort av zygoten som bara observeras som en lägre fertilitet (mindre valpkull). De svenska vargarna har reducerad fertilitet pga. inavel, jag är ganska säker på att denna inavelseffekt är mindre i dagens svenska vargpopulation än när fertilitetssänkningen dokumenterades, men hur mycket mindre är jag ytterst osäker om. Man kan uttrycka att en del homozygoter försvinner som att heterozygoti tenderar att bli mer vanligare än man förväntar från den av stamtavlan beräknade inaveln. Det finns indikationer på att detta är fallet i den skandinaviska vargstammen. Inte bara anlagen för inavelsdepression selekteras emot, utan segment i kromosomerna omkring anlagen (”hitchhiking”). Det naturliga urvalet kommer också att gynna anlag som på olika sätt kompenserar för viktiga funktioner, som fungerar sämre i den inavlade populationen. Ett argument för att öka storleken av en liten inavlad population skulle kunna vara att en större del av inaveln blir ”gammal” och således mindre allvarlig. Experiment och observationer i djurparker indikerar att denna minskande effekt av inavel i inavlade populationer har begränsad betydelse.

Hälften av generna kommer från pappan och hälften från mamman, men det finns ingen motsvarande regel som säger att farfar bidrar med en fjärdedel av generna. Det är bara ett genomsnitt med en stokastisk variation. Inavlade individer med samma F är alltså inte lika inavlade och minskar överlevnaden med F så minskar det ”verkliga” F jämfört med det som beräknas ur stamtavlan. Detta bidrar också till att inavelsdepressionen ter sig avta med avståndet från de gemensamma förfäderna.

Jag tror personligen att det räcker med en ”effektiv populationsstorlek” på 100 (en situation den skandinaviska vargen närmar sig) för att inavelns ökning med genetisk drift skall balanseras av minskningen av dess effekter i en helt isolerad vargpopulation med den höga inavel den svenska vargpopulationen lider av idag. Men det finns knappast ett tillräckligt bra underlag för att bygga vargförvaltning på den gissningen och jag tycker själv det vore riskabelt. Men den skandinaviska vargen är inte helt isolerad!!

Jag sökte efter en minskande inavelsdepression vid en viss inavel i den svenska vargstammen på antalet reproduktiva avkommor inom 3 år för vargar med inavel omkring 0.25, det blev en liten – men inte signifikant – effekt. Den skandinaviska vargstammen har dock knappast funnits länge nog för att förvänta en signifikant effekt i det material jag arbetar med (Stamtavla Åkesson 2011), man måste titta i ett mer omfattande material under längre tid.

Det är intressant att notera att Olov Liberg nu verkar tro att inavelseffekterna på kullstorleken inte längre reducerar kullarna lika mycket som tidigare. Jag förutspådde 2010 att inavelsdepressionen på kullstorlek skulle avklinga ganska snabbt (fast jag är inte säker). Skulle detta vara fallet innebär det dock inte att inavelsdepressionen avklingar lika snabbt i andra karaktärer. Liberg verkar ha intrycket att invalseffekterna på reproduktionen nästan helt försvunnit 2011.

Fragmentering och inavel
Om en stor population fragmenteras i mindre - men mer inavlade – delpopulationer, har detta fördelar för den stora populationen. Den genetiska variationen bevaras bättre och det genomsnittliga släktskapet växer långsammare i den stora populationen. Genom att olika delpopulationer är olika är chansen att några överlever förändringar större, och de kan sedan ersätta de delpopulationer som slagits ut. Hybridiseringen mellan individer från olika inavlade populationer ger en starkare stimulerande effekt när den sker, om den inte sker så ofta. Det kan alltså ha direkta fördelar för förvaltningen av en nordeuropeisk vargpopulation att ha en tämligen isolerad skandinavisk del. Detta har nog knappast nämnts någonstans i debatten.

Behöver en inavlad population vara större?
Jag ger en aspekt. Förmodligen gör inaveln (F=0.28) att de svenska vargarna är knappt 10% mindre och motsvarande mindre vitala än om inaveln sjönk till F=0.1. Om inaveln i den svenska vargstammen minskade skulle 200 vargar kunna fylla den funktion som det behövs 220 till idag. Mindre inavlade vargar skulle erbjuda jaktliga fördelar. De skulle sannolikt vara en mer kompetent motståndare, vilket en jägare borde uppskatta. De skulle göra sig bättre uppstoppade och vara bättre trofeer. Fast blir vargen större och bättre skulle den nog bli en kompetentare älgjägare, bättre på att slå tamdjur, hotfullare etc. så det har också ”fördelar” (om man inte ser till ekologin) att ha mindre och mer inavlade vargar. Däremot tror jag inte de skulle slå fler hundar eftersom hunden är så underlägsen en varg så tio procent handicap för vargen spelar liten roll. 

Reflektioner om ”naturlig”
Man kan ha allmänna funderingar av i vilken grad man skall låta naturen sköta sig själv i s.k. naturliga populationer. Det är naturligt att några få individer (ett enda par) invandrar till ett område, där arten inte finns förut, och ger upphov till en inavlad population. Det är naturligt att fragmentering kommer och går. Dagens fragmentering kanske inte skall ses som ett permanent mönster som för all framtid omöjliggör genetisk kontakt. Varför är det så viktigt att höja vitalitet och fertilitet, när det verkar ganska uppenbart att vargarna klarar sig bra med tillräckliga marginaler med de gener de har? Måste ”naturvårdsvargar” vara i perfekt kondition genetiskt? De har ju en mycket bättre miljö än ”riktiga” naturvargar med gott om mat och livsrum, som kan sägas kompensera för brister i genetiken. Inaveln är visserligen ett långsiktigt hot mot överlevnaden av den skandinaviska vargstammen, men varför kan man inte vänta tills hotet är bättre bevisat, och mer akut överhängande med avancerade och dyra åtgärder?