Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på bloggen. 

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat.  Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.

Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.

Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Ur inavelssynpunkt ter sig den vargstammens inte akut hotad.

Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).

Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.

En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!

Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.

Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.

Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.

Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.

Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.

Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.

Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!

EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer!   EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.

EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1.   Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).

Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former!  Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har “stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu skett saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt.

Stödet hos kategorier vars acceptans av vargen och ökning av dess numerär är viktig för regeringens vargpolitik tycks mycket lågt.

Enda lösningen för regeringen, om de nu inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, och samtidigt komma ifrån EUs inblandning, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!!  Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven på gynnsam bevarandestatus kan ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga.  Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.

Skyddsjakt på invandrarvargar från Finland, som bär gener som kan sänka inaveln, kan tänkas bli vanligare eftersom Jämtland får en stor kvot. Vargar kan störa rennäringen! Det är bara att vänta tills de skadar några renar, så blir skadan snabbt stor nog för att EU skall acceptera skyddsjakten! 

Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :

1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 25% per år utan någon vision om var tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar, som kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom;
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla i somras, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter;
8) meddela att ett sk etappmål inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns när man gått vidare;
9) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter dem med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
10) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
11) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 25% i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, särskilt inte för varg som har liten betydelse för ekosystemet, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tycks oroa sig för och där konsekvenserna på ekosystemet verkar så små;
12) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför vill söka nya vägar att minska motståndet?;
13) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till – säg 600 – vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande, då är det bättre med en snabb ökning så man sedan, när antalet stabiliserats om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
14) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller låta påverka vargpopulationens ökning;
15) att jägarna gör bäst i att glömma det där med licensjakt och förvaltningsjakt, erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler;
16) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser av polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, stimulering till angiveri etc. bör eftersträvas. En politik där det inte “lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt, saknar varje verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer.
17) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterföräldrar från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
18) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del, som blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet. Det är inttrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga.
19) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargtätheten ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
20) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet, andra problem är bara psyko-sociala och en fråga att vänja sig.
21) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar några år sedan skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan dess.
22) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får vi inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasätta deras åsikter om svensk varg.

Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingarna, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog eller schasa undan renarna. Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och därmed mera svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till “höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.

Den ytterligara skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej.  Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre varproblem. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .

Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.

Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om dialogen med EU som jag nog mer tycker verkar en monolog.

Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av “minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att “högst” 210 vargar med mindre inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än “minst” 450 inavlade inte slagit rot hos de som  bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.

Jag skrev denna artikel på en annan blogg som inte är min huvudblogg med en länk så bloggen sågs på DN. Jag hoppades att locka över de som “klickade” till den här bloggen genom att ge länkar hit, men det var nästan ingen som gjorde. Jag förbättrade successivt artikeln och nu tycker jag den är så bra så jag inte vill undanhålla den för den hör bloggens läsare. Jag försökte i början att hålla denna blogg vetenskaplig och objektiv, men vargpolitiken är för konstig och ovetenskaplig och det går inte att göra något åt det med argument utan ett åtföljande högt röstläge och man kommer inte ifrån alla psyko-sociala aspekter. Men plötsligt stängdes jag av från listan på bloggar i samband med DN-artikeln! Någon måste ha anmält detta inlägg som olämpligt!!  Vem det kan vara har jag ingen aning om för att artikeln innehåller pikar åt de flesta aktörer, fast det känsligaste är kanske pikarna åt EU. Det belyser ytterligare hur infekterad vargfrågan är.

Det fordras ett mycket stort antal flyttade djurparksvalpar om vargförvaltning enligt nuvarande modell skall ge tillräcklig inavelsminskning

Enligt rovdjursutredningen måste inaveln sänkas till F=0.1 för att varg skall få ”gynnsam bevarandestatus” och licensjakt tillåtas. Vargen har idag inaveln F=0.28. För att sänka inaveln till 0.1 fordras att man flyttar 260 djurparksvalpar till vilda lyor. En fjärdedel av valparna förmodas mogna till 65 föräldravargar några år efter flytten. Den skandinaviska vargstammen antas bestå av 100 föräldravargar (vad den kommer att vara om ett år). Inaveln (släktskapen) från de 35 (= 100-35 = 35%) föräldravargarna av gamla skolan blir då 0.35*0.28= 0.1, de tillförda 65 antas inte tillföra någon inavel (släktskap). Om tillförseln av djurparksvalpar är 8 per år, tar det 33 år att få ned inaveln till nödvändig nivå (under förutsättning bl a att vargstammen inte blir större). Om varje valpflytt kostar en miljon så blir totalkostnaden 260 miljoner.

Reservation  Detta är en mycket förenklad beräkning. Tyvärr måste jag som genetiker tillstå att denna beräkning inte är “genetiskt vetenskapligt acceptabel” och kan överdriva valpflyttbehovet avsevärt och vara missledande hur man bör tänka, men det finns andra som borde göra beräkningar, och jag har svårt att tänka mig att de inte snart kommer att göras. De beräkningar som är gjorde som jag sett är inte heller acceptabla för beslutsfattande. Att göra det genetiskt acceptabelt är för jobbigt för den här artikeln, artikeln blir ändå snart blir inaktuell när bättre beräkningar kommer och det skulle göra beräkningen oförståelig för läsarna. Det viktigaste syftet är att provocera fram bättre beräkningar och understryka att ökat vargantal orsakar en proportionell ökning av insatsen, inte att detta skall användas som nya beräkningar för beslutsfattare.

Mitt intryck är att de inavelssänkningar som tycks föresväva rovdjursutredningen är orealistiska att uppnå på rimlig tid. Det vore bättre att fastställa att den nuvarande inavelsnivån räcker för gynnsam bevarandestatus, så att de inavelssänkande åtgärderna kan genomföras på ett effektivare sätt.

Samma överslagsberäkning presenteras på ett alternativt sätt. Överslagsberäkningen avser att ge ett ungefärligt intryck av behövlig dimensionering och att visa att det tar lång tid. Inaveln i den skandinaviska vargstammen är nu F=0.28. Antalet föräldravargar i stammen sätts till 100. Detta svarar mot mindre än 50 föryngringar per år och mindre än 500 vargar. Det kommer visserligen att finnas fler om några år, men siffrorna är enkla att räkna med och ingen vet var antalet hamnar om några år. Ingen jakt. Fyra flyttade djurparksvalpar resulterar (efter två år) i en föräldravarg, dvs en vuxen varg som blir förälder. De flyttade valparna antas inte vara släkt med andra vargar eller varandra (orealistiskt optimistiskt, vargar i djurparkerna är släkt med varandra så att inaveln är ungefär F=0.1). Hela valpflyttprogrammet antas koncentrerat till en generation. Alla föräldradjur från flyttade valpar med F=0 ges plats i populationen, som kompletteras med föräldravargar från den gamla populationen med F=0.28 för att nå upp till 100. N = flyttade valpar. Inaveln som funktion av antal flyttade valpar minst två år tidigare blir F=(100 – 0.25N)*0.28/100

Tabell. Inavel som funktion av antalet flyttade valpar

# utgångsläge (nuläge)
## trolig årlig effekt
### inavelsmål för gynnsam bevarandestatus F=0.1
#### hela stammen består av flyttade valpar. Inavelsvärdet blir 0 eftersom det antagits att djurparksvalparna inte är släkt med andra valpar. Men beaktas släktskapet inom djurparkerna blir värdet F=0.1. Den förenklade modellen underdriver i detta avseende behovet av flytt.

Det behövs 260 flyttade valpar för att sänka inaveln till F=0.1

Rovdjursutredningens beräkningar
På sid 42 i Rovdjursutredningen görs en uppskattning att det behövs upp till 20-40 framgångsrikt förflyttade föräldradjur, dvs 80-160 djurparksvalpar. En förutsättning är då att populationen omfattar hälften så många vargar (240) som jag räknat med (knappt 500) och valpbehovet beror proportionellt mot populationsstorleken. Således är mina beräkningar i god överenstämmelse med rovdjursutredningens överväganden. 

Vidgade beräkningar är möjliga
Beräkningen kan utvidgas och ta hänsyn till fler faktorer. Man kan göra ett antagande att djurparksvalparna är släkt med varandra med genomsnittliga släktskapen (inaveln) F=0.1, vilket är ungefär det riktiga värdet. En annan beaktansvärd faktor är att tre genetiskt värdefulla vargar skjutits i skyddsjakt under 2011. En avkomma till en invandrare som inte trätt i reproduktion kan värderas till ungefär en fjärdedel av en reproduktiv invandrare, dvs man får dra av de första tre valpflyttarna för att komma tillbaks till startnivån (F=0.28) för inaveln.

Man kan vidga med ett antagande att de tillförda valparna får en fördel med en faktor 1.25 för att de icke inavlade har en fördel i konkurrensen med de inavlade. En faktor 2 kan beakta om selektiv beståndsbegränsande licensjakt bedrivs (som 2010), en sådan jakt skulle gynna de tillförda valparna och deras avkommor. Den naturliga migrationen från öster är inte beaktad. Den genetiska driften är inte beaktad. Den naturliga migrationen räcker nog till för att kompensera för genetisk drift, om inte behöver fler valpar införas.

Ytterligare en multiplikationsfaktor 1.25 kan läggas till om konkurrensen från andra valpar elimineras och djurparksvargarna därigenom får en fördel. En multiplikationsfaktor 0.8 kan införas, som kvantifierar den nackdel det innebär att djurparksvalparna drabbas av större dödlighet än andra valpar, eftersom själva tillförseln är en operation som stör vargfamiljen, och eftersom tillförseln - som den görs idag - ökar antalet valpar i kullen, och därmed konkurrensen med styvsyskonen om begränsade resurser, som kan förmodas leda till högre valpdödlighet hos valpar i de kullar vars storlek har ökats på grund av tillförseln.

Dessa beräkningar är förenklade bland annat genom att den ackumulerade effekten av förflyttningar under många generationer behandlas som förändring i en generation. Därigenom blir modellen mycket enklare och man kommer ifrån många osäkra antaganden och osäkerheter. Det finns andra genetiska svagheter i beräkningarna.

Detta är en av en serie artiklar i anslutning till rovdjursutredningens rapport. Flera följer!

Skandinaviens viktigaste varg har en lång och spännande historia men vi får kanske inte höra hur den slutade. Hon kom in i historien i slutet av 2010 och nu kanske hon lämnat den. Under nästan ett år har hon haft ett sändarhalsband, som gjorde det möjligt att följa hennes långa och komplexa vandringar och äventyr, men nu är det slut med det. Det skydd som ett halsband och att det var känt att skandinaviens värdefullaste varg gav ett skydd och en hjälp att lösa problemen på annat sätt. Hon har kanske rivit några renar men det var inte många! En websida med betraktelser om bl a henne når man om man klickar här. 

Mitt förslag till förbättring av den skandinaviska vargens genetik är att minska inaveln genom att skjuta de inavlade (mer än 90 procent) och skydda de icke inavlade genetiskt värdefulla! Framförallt den enda invandraren från öst som nu rör sig i Skandinaviens skogar. Det strider mot min uppfattning om god vargförvaltning att göra sig av med den genetiskt värdfullaste vargen i Sverige, skjut gärna ett stort antal icke genetiskt värdefulla vargar istället!

Det är en tik som vandrade in på egna ben från öster i slutet av 2010. Hon uppehåll sig i gränslandet mellan Dalarna, Jämtland och Gävleborg län. För att få bort henne från renbetesområdet förflyttades hon i slutet av mars till Kilsbergen i Örebro län. Därifrån vandrade hon via Norge till Idre (110 mil). I Idre satte hon upp ett revir och skaffade en pojkvän, förökning i familjen kunde emotses till sommaren. Jag tyckte inte man skulle flyttat paret i det läget. Men i mitten av december vräktes hon och pojkvännen och deporterades till Tiveden (nära Karlsborg i Västra Götaland). Ett symboliskt vargdrev arrangerades vid tillfället av lokala LRF-grupper som en åsiktsyttring. Men då hade paret redan lämnat Västra Götaland. Deras vägar skildes men båda vandrade i stort mot varifrån de kom. För pojkvännen fullföljdes de symboliska intentionerna med det symboliska drevet och han dödades på hemvägen. Påvisad illegal jakt är mindre vanlig än vad de flesta tror, detta var det andra fallet sedan 2010, där det finns säker ett samband, och sättet att lämna kvar halsbandet förefaller en arrogant demonstration. Chansen att tiken dödas är stor, det har inte tagits påvisbar hänsyn till genetiskt värde vid tidigare skyddsjaktsärenden och synpunkten från LRF och jägarna var att det inte skulle vara ett hinder att döda genetiskt värdefulla vargar vid skyddsjakt. Av nio vargar fällda vid skyddsjakt 2011 var minst tre genetiskt värdefulla, samtliga avgjorde av naturvårdsverket, och därför finns det skäl att befara att länsstyrelser inte heller skall ta påtaglig hänsyn, utöver kortvariga försök till andra åtgärder som är formellt nödvändigt. Jag börjar undra varför naturvårdverkets policy faktiskt ökar inaveln i vargstammen mot de politiska intentionerna (och därigenom direkt försvårar att nå gynnsam bevarandestatus). Det skulle kunna bero på att de icke inavlade vargarna är vitalare och aktivare och initiativrikare och mer benägna till långvandringar, vilket stöder att vargstammen skulle bli kvalitativt bättre om inaveln förbättrades. Hennes återkomst till renbetesområdet efter besökte i Tiveden blev känt av allmänheten som ett skyddsjaktsärende, även om nu skyddjakt inte längre är akut förestående! Dn tredje flytt söderut blev snart akutell! Den tredje flytten söderut utfördes 120208, Härigenom slapp man skjuta Sveriges värdefullaste varg! Man kunde demonstrera att både hon och rennäringen var värdefulla genom att betala stora summor för att skilja dem åt.

Det är den första tik som invandrat sedan den svenska stammen kom till. Om hon hade fått valpar var det fyra år sist en lyckad invandring skedde och det kan mycket väl ta tio år till nästa direktinvandrare kommer så nära valpning. Stammen bygger på fem grundare, hade denna invandring lyckats så hade den genetiska variationsbredden ökat med 20 procent.

En varg”population” måste bestå av många tusen vargar för att vara genetiskt långsiktigt uthållig. En sådan population kan dock omfatta mycket mer än ett land. Forskare och EU’s grupp för rovdjur har sagt att invandringen måste vara minst en ”effektiv” varg (dvs en varg som får avkomma) per varggeneration (fem år) för att man skall kunna slå ihop vargstammarna i närliggande länder (områden). Får tiken valpar i vår, kan Sverige hävda att EU’s krav överträffats med bred marginal. Det är då inte en skandinavisk stam, utan en del i en nordeuropeisk vargstam, som är tillräckligt stor. Önskemålet om långsiktig genetisk uthållighet blir därmed tillfredställt utan att den svenska vargstammen behöver bli större än den är nu!

Man kan minska inaveln väsentligt genom licensjakt där genetiskt värdefulla vargar sparas och icke värdefulla skjuts, men detta fordrar ett kontinuerligt tillskott av invandrade vargar, och för att möjligheten att minska inaveln med licensjakt skall kvarstå är det nu dags för nytillskott utöver de två invandrare som började få avkomma 2008, men nu verkar ha avlidit.

Att sänka stammens inavel är statsmakternas viktigaste förvaltningsmål och utpekas som det viktigaste målet av rovdjursutredningen (SOU 2011:37). Inaveln började sjunka 2008 när färska spontana invandrarna från Finland började berika stammen med sin avkomma. Inaveln i den svenska vargstammen bör halveras. Om tiken får avkomma 2012, så har det invandrat tre genetiskt effektiva vargar den sista varggenerationen! Denna invandringstakt räcker mer än väl för att så småningom sänka inaveln till en acceptabel nivå, och eliminerar behovet av ytterligare artificiell vargtillförsel från djurparker och andra länder!

Tiken har inte “dvärgbandmask” (analyser har gjorts vid flera tillfällen). Eftersom hon varit i Skandinavien ett år och rabies visar sig inom ett halvår har hon inte det. Det är ingen hundbastard. Hon har en GPS sändare och kan hållas under översikt.

Tiken har redan vandrat många hundratals mil, troligen den längsta dokumenterade långvandringen av någon varg någonsin! Den envisa kraftfulla beslutsamhet hon visat är imponerande! Jämtland borde vara stolt över att ge ett hem till Skandinaviens viktigaste varg som hon kämpat så hårt för att komma till. Själva idén med ”vilt” och ”natur” måste omfatta respekt för en envis natur och att ibland låta naturen få som den vill. Detta är en av tjusningarna med natur, ett skäl av samma typ som motiverar att ha varg i Sverige! Denna vargtik förtjänar erkännande och respekt för sina insatser. De som inte gillar varg kan ändå visa aktning, respekt och erkännande för en extraordinärt kompetent spelare i motståndarlaget! Men naturbyråkraterna vill inte acceptera en “naturlig” natur där de inte lägger sig i, det skall vara bokstavstro på politikernas intentioner ibland, EUs intentioner ibland, men ibland är det andra paragrafer och bedömningar man lutar sig mot.

Det har redan satsats mångmiljonbelopp på denna varg, ”förstärkningsprogrammet” har redan försvagat acceptansen som redan är dålig pga. vargstammens i stort sett okontrollerade tillväxt i strid mot riksdagsbeslutet och rovdjursutredningens förslag (att först sänka inaveln). Naturvårdsverket har redan (med skyddsjakt och onödiga flytt) försvårat det prioriterade målet att sänka inaveln. Skjuts hon nu, kan ”förstärkningsprogrammet” beskrivas som ett fullständigt misslyckande åtminstone tills när och om man kan triumfera med stora framgångar med valpflyttarna om ett år.

Några förslag (inget av dem har tillämpats):
* Huvudförslaget är att lämna tiken i fred (shasa bort henne från renarna är förstås OK, men räkna inte med att det inte blir störningar):

• Kanske flyttar hon från renbeteslandet av sig själv.
• Det är värt många miljontals kronor att få en ny invandrare, det räcker att ersätta skador och olägenheter.
• Rovdjursutredaren skulle föreslå en ”vargkorridor” till Finland, detta kunde bli första byggstenen!
• Förslag till uppluckrad politisk skrivning för renbeteslandet: Vargföryngring i norra Sverige kan i undantagsfall accepteras, när det rör sig om en ny invandrare, där flyttning försökts, men vargen återvandrat norrut.
• Fordrar inget omedelbart slutligt beslut, genetiskt värdefull varg kan tolereras en tid i renbeteslandet. Idre-samerna samexisterade med paret uppåt ett halvår, och verkar inte tycka situationen blev bättre när dessa vargar flyttades och några andra sköts.

* Plan B är att flytta tiken till ett hägn, ge henne en – helst genetiskt värdefull – partner och låta dem få valpar. Därefter släpps hela flocken till det vilda. Att de fått chansen att acklimatisera sig i ett hägn ökar nog chansen att de stannar i närheten, och har de väl fått valpar släpar de nog inte iväg med dem på långvandring. Med en uppvisning av snabb och radikal handlingskraft och kreativitet kan detta genomföras omedelbart, och det kan resultera i valpar i sommar, som det blivit om man inte flyttat från Idre. Hittar man en genetisk värdefull partner till hägnet så kan detta bli genetiskt bättre än om paret fått stanna i Idre, eftersom generna från en bra make skulle få en extra skjuts genom att “lifta” på tikens gener. Det verkar vara en ny invandrare på gång i nordligaste Sverige. Sätter man tiken i hägn men, inte hinner med reproduktion 2012 kan man flytta den nya invandraren (om det är en hane) direkt till hägnet, det funkar då som karantän och de kan båda acclimatisera sig på den nya platsen, de accepterar troligen ”tvångsgiftet” och man satsar på valpar 2013 istället.  Ryktet om plan B har spritts till Dalarnas tidning!

* Plan C så flyttas valparna till vilda lyor som djurparksvalparna och tiken får leva vidare i hägn som avelsdjur (kanske i anslutning till ett zoo?). Den genetiska variationen från djurparkerna är inte outtömlig som genkälla, och det kan ha fördelar att vara mindre beroende av djurparksföreningen som valpkälla.

Att bara flytta henne en tredje gång utan att pröva något nytt sätt att få henne att stanna tycker jag har för mycket över sig att bara skjuta ett problem ifrån sig för att slippa ta ansvar för det och sedan med gått samvete skjuta henne eller i det tysta hoppas på att någon löser problemet på annat sätt. Det kanske inte är så dumt att låta samerna skjuta henne när hon faktiskt angriper en ren, det anknyter ju faktiskt till gamla samiska traditioner att skydda renarna från varg. Och det kommer att ytterligare sänka acceptansen för den genetiska förstärkningsprogrammet om det inte lyckas.

Naturvårdsverket har bestämt att inte satsa på avkommor till invandrare utan bara invandrare. Det tycker jag är helt fel attityd när det gäller en oprövad metod, att förbättra prognos och kontroll hur vargen faktiskt vandrar istället för att rycka på axlarna och säga att det har vi inte en aning fast erfarenheten säger att de vandrar tillbaks, men blir en ursäkt för att döda vargen om några månader (“vi gjorde vad vi kunde”). Jag tycker inte man skall använda bara de allra värdefullaste direktinvandrarna till sådan metodutveckling utan just invandraravkommor som inte är lika värdefulla och som är bättre att samla erfarenhet och utveckla teknik med. 

En modell för hur jag tycker det kunde se ut i norra Sverige är att målsättningen sätts till en föryngring varje år i Norra Sverige, där den ena partnern är en direktinvandrare, i första hand sådana där det gjorts ett flyttförsök först. Denna “regeländring” skulle innebära en effektiv invandrare mer från öst i varje varggeneration (vart femte år). Man kan räkna med ytterligare en effektiv invandrare per år som antingen tar sig ned till södra Sverige själv eller stannar där vid första flyttförsöket. Då blir antalet invandrare och kontakten med Finland tillräcklig och långsiktigt uthållig. Berörda renskötare får tillräckligt bra ersättning för att se produktion av rovdjursmat som en ekonomiskt lönsam del av rennäringen. Samerna är ett ursprungsfolk och rennäringen bedrivs delvis av historiskt kulturella skäl och att hantera varg i samband med ren var ett viktigt inslag i rennäringen som den bedrevs för drygt ett sekel sedan, och varg är en del av den samiska traditionen, som nu med statligt stöd bevaras (återupplivas) i en generation. Det blir minst 20 ggr fler föryngringar i södra landshalvan. När hittillsvarande etappmålet 20 föryngringar överskridits är det också naturligt att överväga en geografiskt vidare spridning. EU tycker också att det strider mot EU-direktivet att varg hålls undan från norra Sverige, om Sverige nu låter sig styras av EUs direktiv och tog det här med fridlysning på allvar, så är det ett brott att flytta den här vargen och därmed hålla vargen i praktiken utrotad i norra landshalven förutom att den i praktiken hålls utrotad i södra. Ur rennäringens synpunkt så kommer fler vargar att läcka in i renbetesområdet ju större vargstammen blir, så rennäringen i Jämtland kan se fram emot ett ökat vargtryck på grund av Sveriges statsmakter prioriterar att undvika störningar i rennäringen framför att reducera inaveln. Det är viktigt att åtgärder är kostnadseffektiva och verkligen värda vad man lägger ned. Det är ofta svårt att sätta ett värde på åtgärder som försämrar uthållighet och ökar acceptans, men i det här fallet är det lätt. Värdet är vad det kostar att reparera kostnaden. Om man  dödar den här tiken så är skadan för den genetiska förstärkningen värd för att tillföra en obesläktad reproduktiv varg drygt fem miljoner (vad man är villig att lägga ned på att få en motsvarande genetisk förstärkning med valpflytt enligt de kostnadsuppskattningar som gjorts). I Idre var det 80% chans att föryngringen skulle lyckas, dvs den skada det orskat vargens genetiska kvalitet kostar 4 miljoner att reparera. Därtill kommer en eller två miljoner med flytten och dvs investeringar förut. 6 miljoner nedlagt på att reducera olägenheterna för rennäringen. Eftersom denna kostnad ligger på att skydda rennäringen från rovdjur så bör den bokföringsmässigt hamna där. Jag tycker det vore bättre om rennäringen själv fick göra beslutet, alltså fick göra valet antingen fem miljoner kontant eller få önskemålet på skyddsjakt mot tiken tillgodosett. Även andra skyddsjakter i renbeteslandet borde finansieras på samma sätt (bokföras som subventioner åt rennäringen för dess allt överskuggande värde att inte försvåra för de traditionella näringarna). Lyssnar man bara på krav och önskemål som inte kostar något att föra fram blir det lätt inte kostnadseffektivt. Om nu Sverige ville skydda rennäringen så kunde man fått ett undantag som Finland, nu verkar det mycket av en efterkonstruktion. Inte skapar det nån bra stämning i landet heller när man statsmakterna skyller på skyddet för rennäringen för att det blir kaotiskt okontrollerad tillväxt av varg som kommer att skapa mycket fler olägenheter för rennäringen.

En fördel är att det funnits några veckor att tänka igenom strategierna för vargförvaltarna, det är inget oväntat som hänt. Renägarna borde varit alerta minst en vecka i förväg. Vargflytt är ännu ingen beprövad metod relaterad till vargpsykologi, man vet inte vart vargarna går fast man nu vet det är en god chans de går “tillbaks”. För att lära sig vargpsykologin kan man göra “experiment” med flyttvärda invandraravkommor, som är mindre värdefulla än invandrare. Om det är för besvärligt att använda sig av hägn skulle man kunna använda den plats där det fanns minst vargrevir norr om utsläppsplatsen och minst chans att vargen “kände igen” sig. Reflexmässigt rör hon sig nog mot norr men om hon hittar ett ledigt attraktivt revir på vägen så kanske hon stannar där innan hon hunnit “hem”. Det bör ligga något sådant resonemang bakom. Man skulle kunna placera henne på den sydligaste utsläppsplatsen. Visserligen finns det en högröstad opinion emot, men i den artikel som jag skrev i Boråstidningen kom det bara en arg insändare fast jag räknat med tio liknande och länsstyrelsen i Göteborg har i sitt remissvar till rovdjursutredningen önskat en snabbare uppbyggnad av vargpopulationen än vad rovdjursutredningen föreslagit. Den nya vargen i Kronoberg var tveksamt isolerad, med en utbyggnad i södra Götaland istället blir det mer sammanhängande. Har man Sveriges värdefullaste varg så blir det svårt att förorda skyddsjakt när det är värt 5 miljoner att hålla henne vid liv, det skulle bli en forcerad stängselutbyggnad istället och därmed kunde man använda vargen som murbräcka mot södra Sverige. I norr är hon dömd för att man inte kan hägna in renarna men i söder kan man hägna in fåren. Södra Götaland är längst ifrån Norrland av utsläppsplatserna och det kan ge en vecka till innan hon dyker upp i Renbetesmarkerna förutom att det minskar chansen att hon verkligen gör det. “Risken” att hon stannar i närheten av utsläppsplatsen är ju i varje fall mycket liten.

Egentligen verkar invandringen från Finland vara tillräcklig - om man förstärker effekten av den invandring som faktiskt sker med selektiv populationsbegränsande licensjakt - men den lösningen accepteras inte av EU, och kanske egentligen inte av svenska intressen heller, just eftersom det innebär en politisk möjlighet att via vargarna komma åt att markanvändningen på över halva Sveriges yta kontrolleras av en ganska obetydlig näring som bedrivs av en mycket liten minoritet.

Den här artikeln fick stor uppmärksamhet hos LRFare, eftersom jag antytt att LRFare motarbetar genetisk förstärkning. LRFare borde veta så mycket om biologi som att det kan vara bra med minskad inavel och att inte protestera våldsamt emot försök till genetisk förstärkning, även om jag har förståelse för att de är oroade av ökade olägenheter vid en ökning av vargstammen. Kritik har framförts att det nog uppfattas som stressande för den stackars honan.

Jag känner nog också en viss empati för vargtiken. Någon slags belöning för sin energi och försök att hjälpa oss människor med genetisk diversitet, hon kan ju knappast fatta att Norrland är vargförbjudet även om det ibland dyker upp någon slags monstermyggor där som faktiskt är mycket irriterande. Som erkänsla för hennes insatser och som en slags ödmjukhet för en otämjd natur, så känner jag för att vi kan ge henne livet.

Det finns tre artiklar om Skandinaviens värdefullaste varg. Idrevargen! 1) , 2),  3) Det finns också många andra artiklar om skyddsjakt och skyddsjakt på genetiskt värdefulla vargar.

EUs (“=LCIEs”) rovdjurs-riktlinjer orsakar stora problem. Riktlinjerna kan tolkas olika resulterande i drastiskt olika minsta vargantal, delvis beroende på subektiva uppfattningar av den som tolkar. Det är svårt eller omöjligt för tolkaren att förstå vilka förvaltningskonsekvenser de valda tolkningarna leder till.

Det har utfärdats riktlinjer för hur EU:s direktiv skall tolkas för bl. a varg som kan benämnas ”EU:s (=LCIEs) rovdjursriktlinjer”. Man kan ifrågasätta om det skall tolkas som EUs riktlinjer. Det är inte översatt till svenska och EU dokumnet översätts till svenska. Det sägs uttryckligen att det är EU:s direktiv och inte LCIEs riktlinjer som gäller.  Men hur kan och bör LCIE dokumentet tolkas? Dokumentet ger mycket information, men inte tillräcklig ledning och för stort utrymme för subjektivitet!

Minimalt antal vargar
Jag anser riktlinjerna kan tolkas som att gynnsam bevarandestatus kräver minst det antal vargar, som gör att sannolikheten att stammen dör ut inom hundra år är lägre än 10 %, beräknat enligt en sårbarhetsanalys. Sårbarhetsanalysen kan inskränka sig till vad som ter sig troligt. På sidan 20 står den för Sverige mest kritiska formuleringen:

“In summary, we suggest that favourable reference population be defined”… “The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years)”… Det låter ju bra och trovärdigt vid första påseendet att det skall vara en rimligt hög sannolikhet att vargstammen överlever 100 år.

Meningen summerar avsnittet ”An operational proposal to define Favourable Reference Population” och måste alltså vara vad som slutligen gäller oberoende av andra formuleringar.

Läser man riktlinjerna sid 22 står det:”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…och ”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs. “riktlinjerna” ställer hårdare krav än EU-direktivet. Emellertid är det ett subjektivt beslut hur mycket hårdare.

D.v.s. man kan tolka riktlinjerna antingen som att de anger minimikrav på nödvändigt antal eller att man skall ligga högre men i en grad man får tolka själv. ”Levels” kan avse en faktor 100 högre (10000 vargar istället för 100), medan ”much larger” kan tolkas som 25 % (125 vargar istället för 100, 25 är mycket mer än 100). I detta avseende kan man alltså säga att man följt inte bara EU-direktivet utan också riktlinjernas rekommendationer om man ligger minst 25 % över. Det går väl bra att också besluta 100 vargar om PVA ger 100 vargar och skriva att beslutet tagits på grundval av EU:s rovdjursriktlinjer (man behöver inte gå längre . Jag tycker inte det är acceptabelt med riktlinjer som lämnar så vida marginaler till godtyckliga tolkningar. Riktlinjerna undergräver förtroendet för hela den svenska rovdjurspolitiken och EU:s rovdjurspolitik om de leder till resultat som är så svåra att enkelt och trovärdigt motivera som rovdjursutredningens förslag. Beträffande nödvändigt antal (referenspopulation) tycker jag man i stället skall gå tillbaks till EU-direktivet och dess riktlinjer och inte försöka tänka över de speciella rovdjursriktlinjerna med deras hopblandning med det extremt långsiktiga. Det är bättre att diskussion sker vid de revisioner EU gör baserat på rovdjursriktlinjerna och direktiv, som kan resultera i ändringar i förvaltningsplaner, än att från svensk sida göras sig till uttolkare av EU:s vilja rörande referenspopulationer när den är så oklart formulerad.

Det diskuteras knappast hur faktisk inavel påverkar gynnsam bevarandestatus, bara inavelsökning. Detta är inte relevant för den svenska vargpopulationen eftersom inaveln minskar. Man kan få med inavel indirekt genom att lägga in det i sårbarhetsanalysen. Det orsakar lätt extra säkerhetsmarginaler som adderas till de på annat sätt pålagda säkerhetsmarginalerna. Det är olyckligt att detta sammanblandas med diskussioner om “genetisk viabilitet”.

Riktlinjerna går in på långsiktig genetik på ett mycket olyckligt sätt som bäddar för konflikter och bristande acceptansen som vad vi nu ser utspelat i Sverige.
Redan av rubriken till dokumentet framgår att riktlinjerna avser populationer (eller som riktlinjerna själva förklarar menas med populationer i rubriken vad som ofta kallas subpopulationer). Den svenska vargstammen eller troligen den svensk-norska kan betraktas som en sådan (sub-)population. Kanske eller kanske inte den karelska subpopulationen kan räknas in i en skandinavisk-karelsk subpopulation. Att sedan på ett oklart sätt gå över till hur megapopulationer skall byggas upp kan inte leda till annat än att dokumentet blir djupt förvirrande och beroende av spekulationer om dessa megapopulationer. Som dokumentet själv förklarar i ord som antyder att det är en långsiktig målsättning (sid 23): “From a strictly conservation perspective the preferred overall goal would be to establish a metapopulation of interconnected populations, each of which is at a level exceeding the minimum threshold for Favourable Conservation Status.” Denna ordalydelse indikerar inte att VPA storleken behöver överskridas avsevärt och av ordalydelsen framgår att det är något långsiktigt. Det är för megapopulationerna och inte populationerna eller subpopulationerna eller de individuella stammarna det gäller. Men med åsidosättande av vad rovdjursriktlinjerna egentligen skulle gälla, så trampar rovdjursriktlinjerna vidare (sid 17):”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers both short term demographic and long term genetic components”…”is recognized. This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals.” Många hundra tolkas ofta som 3000-5000 vargar. Meningen uttrycker en förmodan av vad direktivet avser. Även i övrigt förekommer det mycket ofta förmodanden som leder till att det som ett taftologiskt mantra upprepas ”PVA ger ett minimum, vi rekommenderar mer” EU bör själv ta initiativ till en sammanställning av ryska vargstammar, subpopulationer och deras konnektivitet.

Selektiv jakt inriktad för att minska inaveln fördubblar effekten av tillförda vargar
Det förvånar mig att de jaktkunniga och jurister inte kunnat finna ett undantag för detta, jag saknar en förklaring i EU:s rovdjursriktinjer varför detta är omöjligt, vilket tycks vara vad naturvårdsverket och regeringen kommit fram till. Jag tycker det borde stämma in på vad som står på rovdjursriktlinjerna sid 29 ”Using a derogation depends on competent national authorities determining that”…”conditions are being met. The first condition is to demonstrate a reason for wanting derogation.”… “Article 16 permits for derogation” … (d) “For the purpose of … repopulating and re-introducing these species and for the breeding operations necessary for these purposes…” Den svenska vargstammen som återbevargar Sverige kom med få individer och lider därför av inavel som alla är eniga om bör reduceras. Detta är ett naturligt led i att återuppbygga en livskraftig vargstam. Riktlinjerna borde förklarat varför detta inte är acceptabelt motiv för dödlig kontroll. Gruppen från LCIE som gav ett utlåtande om vargjakten i Sverige 2011 borde också förklarat varför det inte anses som en acceptabel ursäkt.

Lättläst?
Fast rovdjursriktlinjernas författare säkert ansträngt sig, så ger dokumentet ändå ett intryck av fikonspråk för specialister. Det är svårt att fatta vad som egentligen är centralt, jag har själv lagt ned mycket tid och betraktas som genetikprofessorskompetent, men förstår ändå inte ännu dokumentet till fullo. Omedvetet vill specialister undvika kvalificerad inblandning från andra och göra sin omgivning beroende av sig. Ett hjälpmedel är att omgärda ämnet med speciell terminologi och begrepp och underförstådda resonemang och beslut från andra källor och dunkla hänvisningar. I en nyckelmening ovan står exempelvis ”IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA)”, men det står inte vad PVA är eller något mer om IUCN criterion E. Men det blir ändå knepigare när dessa begrepp blir föremål för juridisk tolkning.

För att ta del av den oftast oklara diskussion som finns måste man förstå innebörden av begrepp som Favourable Conservation Status (FCS); Favourable Reference Values (FRV); Favourable Reference Population (FRP); minimum viable population (MVP); mature animals; “optimum density”;  ”Demographic Viability”; ”population viability”; MVP; BVA; ”Genetic viability”; Favourable Conservation Status (FCS); Critically Endangered, Endangered, Vulnerable; IUCN categories of “Near Threatened” or “Least Concern”, innebörden är långtifrån kristallklar. Läser man ”rovdjursriktlinjerna” tycks menaS att för FCS skall bla FRT uppfyllas och detta bör helst vara större än MVP.

Det minskar trovärdigheten att diskussionen i riktlinjerna ofta är svåförståelig och svårtolkbar, och detta i speciellt hög grad när det leder till slutsatser som ter sig som orimliga eller kontraintuitiva för de flesta, som att det behövs minst dubbelt så många vargar i Sverige som idag för att vargen skall ha en rimlig chans att överleva, och att närheten till tiotusentals vargar i Ryssland eller hundratusen gråvargar inte skall vara tillräcklig för att ge genetisk säkerhet på lång sikt. Det minskar också trovärdigheten att så många kvalificerade bedömmare ifrågasätter resultaten. Skall dessa stora populationer accepteras bör det förklaras pedagogiskt mer kraftfullt och övertygande av rovdjursutredningen varför det är så. 

Acceptans. Dokumentet nämner acceptans som viktigt och LCIE har uttalat sig om (accepterat) den svenska licensjakten 2010 och 2011 i ett acceptans-sammanhang. Detta påverkade dock inte EU att lägga ned sitt överträdelseförfarande. Detta visar att EU inte har förtroende för LCIE och det minskar avsevärt värdet och trovärdigheten av dess riktlinjer. Dokumentet uppmanar till nationella krav på antal vargar för gynnsam bevarandestatus, som är mycket högre än vad EUs direktiv kräver eller vad som är naturvetenskapligt berättigat, och detta leder säkert till minskad acceptans för rovdjurspolitiken hos de som uppfattar olägenheterna som påtagliga. Nationella myndigheter skyller nog då ofta lite orättvist på fördrag med EU istället för de svenska myndigheternas egna ambitioner. Detta minskar nog den nationella acceptansen av EU.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.

Riktlinjerna inte anpassade för den svenska situationen
LCIE riktlinjerna analyserar inte de som är mest relevanta för den svenska vargens situation. Detta framgår av denna serie av artiklar om rovdjursutredningen. LCIE analyserar inte att prioriteten är att först sänka inaveln eller att jakt kan utformas så att den stärker effekten av tillförsel/invandring av obesläktade vargar. När faktiskt en isolerad population återuppbyggs från ett händelsevis uppträdande par så råder speciella omständigheter som det borde finnas större förståelse för. Det borde finnas större hänsyntagande till situationen när det är en ohotad art och ”ras” (nordeuropeisk varg) det rör sig om som kan flytta sig mer än 100 mil mellan generationerna och fortfarande är sammanhängande. Det borde tas större hänsyn till att vargen har uppvisat en förvånande förmåga att återhämta sig även efter fullständig utrotning. Det borde tas större hänsyn till att acceptansen är mycket dålig och olägenheterna mycket dyra och krävande att hantera så att de säkerhetsmarginaler som gäller för lätthanterligare arter (inkluderande lo och björn) inte bör strikt tillämpas för varg. Knappast heller vad man gör då acceptansen försämras när antalet stiger okontrollerat och snabbt på grund av strikt förbud att skjuta andra vargar än sådana som kan bevisas ha orsakat stor skada. Jag tror att dessa riktlinjer är en källa till en del extra problem och de anvisningar de ger är olyckliga och ett skäl för den mycket hårda konflikt detta orsakat i Sverige. Jag föreslår att man inte tar så mycket ledning av riktlinjerna utan bara tittar direkt på direktivet. Jag föreslår också att den bevarandebiologiska forskningen utvecklas till något mindre dogmatiskt.  

Referens: Linnell J., V. Salvatori & L. Boitani (2008). Guidelines for population level management plans for large carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2). 

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

Ett skäl att rovdjursutredningen hamnar på ett stort antal vargar i Sverige är vargbehovet för ”långsiktig genetisk viabililitet”, där även vargstammar utöver den svenska räknas in. Men det räcker med den nuvarande svenska vargstammen som Sveriges bidrag! Egentligen är detta bara ett ordrikt försvar för den uppfattning som tidigare framförts: Det finns tillräckligt många vargar i nordöstra Europa inklusive Ryssland för att vi inte skall behöva tusentals i Sverige för att försäkra oss om genetisk uthållighet!

Rovdjursutredningen skriver: ”En livskraftig vargpopulation utgörs av åtminstone 3 000–5 000 individer i Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Historiskt och genetiskt utgör bestånden i dessa geografiska områden en gemensam vargpopulation.”. Detta bygger på en analys av en utländsk expertpanel (bilaga till rovdjursutredningen).

Många forskare anser att minst knappt 2000 och upp till 5000 vargar behövs för att en vargpopulation skall betraktas som genetiskt långsiktigt uthållig. Detta behövs för evolutionär potential, för att garantera att genetisk variation långsiktigt upprätthålls och för långsiktig anpassningsförmåga. Ofta framförs att det behövs 500 ”effektiva vargar” vilket svarar mot knappt 2000, och fördelas det rättvist mellan länderna i det angivna området skulle Sveriges andel bli ungefär 500, och detta kan sägas vara ett av motiven för att rovdjursutredningen fastnat på 450. För närvarande finns det långt färre vargar i det angivna området än 5000, men området kan förmodligen göras avsevärt större och omfatta långt fler vargar, och bör inte fixeras nu.

För att göra den svenska vargstammen värdefull i ett internationellt långsiktigt perspektiv, bör den inte öka de närmaste decennierna, vilket jag framhåller i en tidigare artikel på denna web. En eventuell ökning av dagens svenska vargstam (referenspopulationens storlek) är därför inte nära förestående för att förbättra den långsiktigt genetiska uthålligheten. Det närmaste decenniet bör användas bl. a till att fundera över hur en metapopulation omfattande många vargstammar med minst 2000 eller fler vargar kan byggas upp och hur funktionella nuvarande stammar är. Det viktigaste för Sveriges del är det genetiska sambandet med Finland, det kan nu hävdas att det är tillräckligt, men det bygger på mycket få immigrationsfall och bör säkras ytterligare.

Som påpekas i rovdjursriktlinjerna är den teoretiska vetenskapen om detta mycket bristfällig utöver att det behövs fler vargar än som torde bli aktuellt för den svenska vargstammen. Dessutom är kunskapen om de aktuella vargstammarna öster EU bristfällig och samarbetsformerna inte upparbetade, så det är bra att det finns gott om tid att göra detta. Rovdjursutredningen föreslår att referenspopulationens storlek omprövas 2019, så frågan om långsiktig genetisk uthållighet är inget argument för att öka vargstammens storlek idag eller sätta referenspopulationen högre än dagens vargstam.

Teorin för metapopulationer för att ge genetisk långsiktig uthållighet är inte väl utvecklad. Se EU:s rovdjursriktlinjer. Rovdjursriktlinjerna skriver “Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers” … “long term genetic components,”… “This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals”  En allmännt accepterad tumregel talar om effektiva antal på 500 dvs 2000 vargar. Rovdjursriktlinjerna betonar hela tiden det internationella, dvs att man kan slå ihop över gränser. Jag tror inte en effektiv migrant per generation skall tolkas som mellan alla subpopulationer i en metapopulation, och subpopulationerna har vanligen fragmenterats så sent att det knappast är relevant än.

Att utgående från de ganska diffusa idéer och ganska omogna modeller och exempel på funderingar som ligger väldigt långt från varg komma med exakta rekommendationer för det behövliga vargantalet i Sverige och dess grannar som är uppenbart kontroversiellt och vida större än andra kvalificerade uppskattningar tycker jag inte är så välbetänkt av panelen och rovdjursutredningen tog inte heller förslaget i första vändan.

Panelen skriver (sid 110) ”Favourable Conservation Status for the Fennoscandian-Karelian grey wolf population, with effective population sizes (Ne) that secure a potential for future evolution (500 or more). This number corresponds to census population sizes (N) of somethousands (at least 3,000–5,000) individuals.” Vilket är den mest uppblåsta uppskattning av växelkursen mellan de båda antalen jag sett (2000 vore mer i samklang med andras (t ex Ryman, Laikre och Liberg) skattningar). Men denna uppblåsta skattning får alltså får ligga till underlag för en rekommendation. Mycket svagt underbygt för att vara så viktigt!!!!!!  Panelen tycks inte se skillnad mellan en megapopulation och en subpopulation, det behövs 3000-5000 vargar i en isolerad skandinavisk population. Panelen avfärdar dock den möjligheten pga den höga inaveln dvs de inser i princip att det inte är lämpligt att blåsa upp den svenska vargpopultionen idag.

Gråvargen förekom för 200 år sedan nästan kontinuerligt i större delen av Eurasien eller ivarjefall Europa. Sedan dess har antalet vargar minskat och populationerna har fragmentiserats. Vargar kan migrera storleksordningen hundra mil (vilket inte minst visats genom etableringen i Sverige de sista decennierna). I norra Europa kan de passera vatten på vintern när det är is. Vargar är brett anpassade och kan sprida sig och överleva i de flesta geografiska områden. Det är således goda förutsättningar för att metapopulationer av varg kan omfatta mycket stora geografiska områden.

En hel underart (gråvarg) kanske kan ses som en enda metapopulation. För att bevara underarten gråvarg så är det säkert berättigat med 5000 individer. Man kan diskutera hur många och hur omfattande lokala varieteter som skall stödjas. Jag tycker själv det är ett berättigat och “vetenskapligt” välgrundat genetiskt betingat önskemål att arten gråvarg i det vilda inte skall tillåtas falla under 5000 vargar. Jag väger då in artens stora historiska betydelse och numerär och det betydande antalet aktörer och vida geografiska område ”bördan” kan fördelas över. Jag ansluter mig också – som genetiker – till tanken på att bevara varieteten nordeuropeisk varg omfattande (förutom Sverige, Norge och Finland) den ryska vargen väst om Ural och den baltiska vargpopulationen med tillsammans minst 5000 vargar (av de kanske 40 000 som finns idag). Bevarandet bör också ha en viss täthet och bevara anpassningar inom arten när det är en stor och viktig art, vilket är ett motiv för att satsa ganska mycket på “mindre” segment än hela arten.

Metapopulationsbevarande är inte lika viktigt som subpopulationsbevarande och subpopulationer behöver inte nödvändigtvis vara genetiskt överbryggade
Ett lägre antal innebär sannolikt inte undergång för varieteten inom några tusen år, men minskar chansen att populationen består och består den är det betydande risk att den kan betraktas som något utarmad och nedsatt. Man kan inte bortse från andra faktorer som minskar risken. Den naturvårdsteknik vi själva utvecklar för den svenska vargstammen med utnyttjande av den genetiska variation som finns i djurparkerna och flyttoperationer mellan vargstammar kan förstås appliceras i ett större sammanhang för att överbrygga fragmentering och reparera nedsatta delar av populationen när naturen inte verkar klara av det själv. Eftersom det rör sig om förvaltning av naturen skall målsättningen vara att klara sig utan sådant, men det behöver inte vara absolut säkert att ”naturen” klarar av det, om naturen inte klarar det så kommer “plan B” sannolikt att finnas utvecklade. För övrigt är det fruktansvärt osäkert vad som händer i ett tusenårigt perspektiv så det blir aldrig särskilt säkert hur höga krav som än ställs på utgångsläget. Optionen att ha kvar naturlig gråvarg om tusen år skall otvivelaktigt bevaras, men behöver man släpa med sig nästan hela den genetiska mångfalden inklusive anpassningar och varieteter? Redan gråvarg är ju en varietet. Det verkar tillräckligt att bevara individuella stammar/subpopulationer på 100 års sikt med sammanlagt 5000 individer, så att de som kommer efter kan använda sin mer avancerade teknik för migration mellan subpopulationer i den mån det inte funkat tillräckligt bra. Det är effektivare att bevara gener i många subpopulationer än i en stor ”omrörd” megapopulation, detta är ett direkt argument mot ”megapopulationstänkandet”. Det demografiska bevarandet blir också säkrare i en fragmenterad megapopulation. Om “vargpesten” dödar en subpopulation kan den byggas upp eller spridas naturligt från de andra, men om den sprids i hela megapopulationen kan det innebära varietetens undergång.

Vissa variationer mellan subpopulationer är förväntade även om det finns en viss migration och måttliga variationer mellan subpopulationer bör inte ses som ett argument mot att föra dem till samma metapopulation. Subpopulationer är ofta så små, så att genetisk drift leder till märkbara förändringar av genfrekvenser över hundra år. Redan att den skandinaviska subpopulationen bara hade tre grundare gör den annorlunda från andra subpopulationer för den överskådliga framtiden. Att det finns små skillnader i genfrekvenser mellan subpopulationer är inget bra argument för att de inte skall ses som delar i en metapopulation. En metapopulation behöver inte innebär ett exakt bevarande av något ursprungligt utan bör tvärtom ge ett visst utrymme för en evolution och anpassning till nya förhållanden som kan vara olika inom meta-popuationens område. Troligen är LCIE-kriteriet en effektiv migrant per generation för högt för att diskvalificera till metapopulationsbildning, men för lågt för att det inte skall utvecklas märkbara skillnader mellan subpopulationerna. Förhållandena och migrationsmönster ändras över tiden och kan komma och gå. T ex motorvägar och järnvägar skapar fragmentering, men förmodligen har den processen nu stoppat eftersom man är mer medveten om den fragmenterande effekten och i högre grad vidtar motåtgärder. Detta kan förväntas leda till minskad fragmentisering av de ryska vargarna. Att bevara vargen är också en ny ide i Ryssland och Baltikum, vilket kan leda till förbättringar ur metapopulationssynpunkt. Subpopulationsstruktur och migration är dynamiska och ändras över hundra år. Även om gener inte migrerar direkt mellan avgränsade subpopulationer kan de hoppa stegvis över flera generationer. Förmodligen skall inte metapopulationer avgränsas abrupt när det rör sig om i huvudsak kontinuerliga populationer utan på något successivt sätt (kanske de ryska populationerna öst om ryska Karelen skall reduceras med en faktor som är större ju östligare de är). Rovdjursutredningen utpekar ett för litet område för en megapopulation som behöver tusentals vargar Det inte finns något gott skäl eller acceptabelt resonemang varför det inte utpekats ett större geografiskt område som idag har tillräckligt med vargar, så att dessa outvecklade idéer ger grund för ett provisoriskt referensantal som förhindrar att höja den svenska vargstammens internationella värde genom att blockera utredningens målsättning att i ett första steg väsentligt reducera inaveln.

Metapopulationen kan utsträckas till områden med långt fler än 5000 vargar
Att panelen inte utsträcker området längre bygger på en referens (Aspi m fl. 2009), som jag läst och tror misstolkats. Panelen anser att den genetiska kontakten med ryska Karelen är låg (mindre än 0.03) och därför sannolikt ännu mindre med andra delar av Ryssland. LCIE önskemålet för genetisk kontakt är att det skall vara minst en immigrant per generation. 0.03 låter lite men är procent av den finska populationen som är direktimmigranter, och betyder något i stil med 6 migranter, vilket LCIE tycker är en bra kontakt. Aspi 2009 studerar också kontakten med Oblast Arkhangelsk som ligger öster om Karelen och inte gränsar till Finland. Enligt uppsatsen är det enligt en utvärderingsmetod mer än 1 immigrant både mellan Finland och ryska Karelen, mellan Finland och Arkhangelsk och (betydligt mer än 1) mellan Arkhangelsk och ryska Karelen. Den förmodligen enda undersökning som gjorts stödjer inte att det genetiska sambandet är för svagt för att utvidga området, det bara tolkas så av panelen utan stöd av data.

I det centralEuropa, som är fragmentiserat av kommunikationsleder, urbaniserade områden och renodlade jordbruksområden och sällan frusna vattendrag, förekommer vargvandring mellan Tyskland och Belarus, skulle vargarna då inte klara av migration t ex inom Ryssland?

LCIE riktlinjerna (appendix 1) har uttalat sig om olika populationer och subpopulationer av varg. Där står:”The North-eastern European populations constitute a part of the largest continuous wolf population in the world. In its full extent it joins with other wolf populations to form a more or less continuous population stretching from the Baltic Sea” ”The Karelian population is a portion of the large Russian population and it connects with Baltic population in the south.”…”Baltic population: This population is the westernmost portion of the large Russian population and it connects with the Karelian population.” … “In Poland, although the distribution is not continuous, dispersal might be still possible between the Baltic and Carpathian populations.”…”The separation between the Karelian and Baltic populations is made here only as an administrative decision to produce units of practical size and with more homogenous internal conditions” LCIEs riktlinjer har analyserat populationer för det här ändamålet och tycker det är en kontinuerlig utbredning av storleksordningen 30 000 vargar. Panelen får använda starkare argument om de skall motbevisa det. Även om det finns fragmentering och den genetiska kontakten är sporadiskt bör det ändå kunna räknas in i metapopulationen, så länge inte en betydligt noggrannare utredning av både teorin för metapopulationer och hur de olika subpopulationerna, som är aktuella, förhåller sig till varandra och deras relativa värde.

Denna nuvarande ”metapopulation” är avsevärt större än 5000 vargar (det högsta förslaget som framförts av panelen), så någon varg i Skandinavien behövs egentligen inte för den nordeuropeiska vargens långsiktiga genetiska uthållighet. Men jag tycker idén med uthållig genetik på lång sikt stöder en svensk vargstam på minst 200 idag. En genetiskt långsiktigt uthållig vargpopulation bör ha en viss täthet och den skulle bli låg med 100 på Sveriges areal. Det glest befolkade och stora skogslandet Sverige, där vargtätheten är lägre än i många andra länder, borde kunna hysa 200 som en del av det internationella bevarandet av den nordeuropeiska vargen. Det är ett svenskt vargintresse att vargtätheten i Finland och västligaste Ryssland ökar och detta blir mindre trovärdigt om Sverige har mindre än ett par hundra vargar. Vargantalet i Ryssland kan minska i framtiden. Osäkerheten om vargens framtid minskar om Sverige är en vargförvaltare av viss kvantitativ betydelse.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.

Den skandinaviska vargstammen kan tillsammans med andra vargstammar bidra till att vargens evolutionära potential och genetiska adaptionsförmåga bevaras på lång sikt. Dock ger stammen för närvarande ett närmast försumbart bidrag i ett sådant mer storskaligt bevarande. Bidraget blir betydelsefullt endast om vi först sänker inaveln och bygger på en vargstam med bidrag från många fler ”grundare”. Som påpekas i andra artiklar åstadkommes detta bäst i en liten vargstam med selektiv jakt för att höja det genetiska värdet av stammen. Först när detta är gjort är det dags att diskutera hur Nordeuropas vargstammar och subpopulationer kan organiseras i megapopulationer för långsiktig förvaltning och hur de olika ländernas bidrag bör organiseras.

Rovdjursutredningens expertpanel har föreslagit att det behövs tusentals vargar för att vargen skall behålla sin långsiktiga evolutionära potential och genetiska mångfald och kunna ges gynnsam bevarandestatus. Vargarna skulle dock delas på Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Sveriges andel kanske skulle hamna på 700 förutsatt att de andra länderna tar sina delar. Hur bör expertpanelens slutsats påverka den svenska vargstammens förvaltning?

Den skandinaviska vargstammens genmassa domineras av gener från tre vargar. Detta är ett mycket litet bidrag till genetisk mångfald och evolutionär potential. De östliga stammarna har gener från många gånger fler förfäder. Det dummaste Sverige kan göra för den långsiktiga internationella vargförvaltningen är att nu blåsa upp denna begränsade genmassa, vars genetiska värde inte ökar bara för att det blir fler vargar som bär den. Istället bör Sverige följa rovdjursutredningens förslag att i ett första steg minska inaveln genom införsel av nya gener och förfäder. Denna införsel blir effektivare om vargstammen hålls liten och om vi selekterar så att den gamla genmassan minskar och den införda förstärks. Intensiv licensjakt riktad mot den gamla ”inavlade” genmassan förstärker effekten. När inavelsminskningen är genomförd kommer genmassan att härröra från många fler vargar och vara ett mycket värdefullare bidrag till den nordosteuropeiska vargens evolutionära potential. Det närmaste decenniet bör alltså Sverige insats för den nordeuropeiska vargens genetik vara intensiv selektiv beståndsbegränsande licensjakt inriktad mot den “gamla” genetiskt lågvärdiga arvsmassan.

Panelen har förtjänstfullt fäst uppmärksamheten på att vargens ”genbevarande” i ett långt tidsperspektiv inkluderar vargstammar långt utanför Sveriges gränser, och därigenom berett marken för nytänkande i detta avseende. Under det närmaste decenniet bör detta nytänkande vidgas till en större del av vargens utbredningsområde. Det ter sig otroligt Sveriges del i detta behöver vara mer omfattande än den nuvarande svenska vargstammen. Panelens överväganden styrker att den nuvarande svenska vargstammen bör ges gynnsam bevarandestatus, eftersom det finns förutsättningar att den kan ses som en del av en tillräckligt stor vargpopulation tillsammans med andra nordeuropeiska vargstammar.

Ett aber med att licensjakt skall vara effektiv i att minska inaveln är att det måste finnas ett inflöde av nya invandrare. Bortom 2013 sjunker värdet av att skydda avkomlingar till 2008 års två invandrare. Nya invandrare behövs för att argumentet för licensjakt skall fortsätta att vara kraftfullt efter 2013. Ur den synpunkten vore det mycket bra om Idretiken alias Kilsbergtiken alias Karslborgstiken fick valpar 2012. Det vore också bra om valpflyttprogrammet kom igång 2012.

Från finsk synpunkt borde det vara ett intresse att den svenska vargstammen berikas genetiskt före den blåses upp. Migration från Sverige till Finland förekommer. Den finska vargstammen är avsevärt mindre än den svenska och har behov att stödja sig också på den svensk/norska vargstammen. Som det är nu skulle det genetiska stödet från Sverige/Norge i huvudsak vara uttömt efter två migranter, vidgas den genetiska basen i Sverige innan vargstammen blåses upp ökar värdet av den svenska vargstammen för Finland. Samförvaltning med Finland är viktig för Sverige, det är bra om Sverige agerar så det finns en finsk fördel i samarbetet. Om Sverige blåser upp sin vargstam oproportionerligt i förhållande till Norge och Finland i förhoppning att de skall följa efter, men utan att stödja sig på tvingande motiv, så är det troligt att Finlands och Norges myndigheter och olika opinioner kommer att påverkas och reaktionen kanske inte blir positiv. Bättre om det finns harmoni mellan Sveriges och grannarnas politik.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Mer kommer.

Sveriges riksdag har beslutat om en vargpolitik, som var tänkt att gälla till hösten 2012. Rovdjursutredningen har våren 2011 föreslagit en fortsättning, men EU har utövat påtryckningar, som lett till en modifiering av politiken. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges intentioner var före EUs intervention (till juli 2011, “Sverige-scenariot”) och efter (från dec 2011, “EU-scenariot”).  Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår. I EU-scenariot fördubblas också vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs inavelsminskningen är en fjärdedel av det “svenska” scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-scenariot, vilket inte gagnar något vettigt ändamål.

Båda scenariorna startar 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Vargstammen 2012 sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inaveln 2012 (F= 0.28) sätts till den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras 10 reproduktiva vargar (det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur). För att göra beräkningarna enkla antas alla vargflyttar genomförs samma år, i praktiken blir det förstås ett utdraget förlopp. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.

I det svenska scenariot bortses från ändringarna i vargpolitiken i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren före 2027 finns det därför inte utrymme för licensjakt. Detta är enligt rovdjursutredningens förslag att först åtgärda inaveln och därefter fördubbla vargstammen.

EU-scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 (före vargflytt) fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter (det antas att jaktlagstiftningen tillåter att fixera vargantalet på dubbla dagens genom utökad skyddsjakt, trots att det är mycket tveksamt om det är så).

Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”, detta inkluderar den norska stammen och ett visst övermått i förhållande till “minimnivån). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Den naturliga invandringen är lika stor. Den huvudsakliga skillnaden är inaveln och dess reduktion. Inaveln blir 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har då sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från initial värdet 0.28 som för EU-scenariot. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska scenariot, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med dubbelt så många vargar tidigare, och fokusering på skyddsjakt kan förmodas minska olägenheterna per varg). Förmodligen är den förmodade skyddsjakten i EU-scenariot väsentligt dyrare än den huvudsakliga licensjakten och totalt färre skjutna vargar i svensk-scenariot.

Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.

EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot uppnås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög.  Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.

Min slutsats är att vargen måste tilldelas gynnsam bevarandestatus omedelbart för att rovdjursutredningens förslag skall kunna genomföras och inte inavelsminskningen te sig patetiskt obetydlig och oansvarigt kostnadskrävande. Om intentionen är att börja öka vargantalet 2022 om man då är tillfreds med inavelsminskningen - som i scenariot blir något lägre än målnivån rovdjursutredningen eftersträvar - kan skrivas in i förvaltningsplanen utan att att sättas som ett villkor för gynnsam bevarandestatus.

Denna beräkning är naturligtvis approximativ och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och att jag tycker naturvårdsverkets intresse för sådan hänsyn hittills verkar svagt.

Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så resultaten blir bättre dokumenterade och förståeliga för de som vill sätta sig in i dem så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en arbetsbok, och att denna verkligen vill använda arbetsarket, så gör jag det.

Det svenska alternativet beskrivs här som att undvika de icke inavlade reviren vid licensjakt. Man får större framsteg om man också unviker de minst inavlade av de inavlade reviren eller skjuter bort de genetiskt olämpligaste reviren. Effektförbättringen blir marginell och det är ganska bökigt att göra på ett bra sätt och det är svårt att beskriva på ett förståeligt sätt.  men man bör tänka efter sådana banor om licensjakten tas upp igen. EU sägs nyligen ha kritiserat Sverige för att urvalet av revir inte gjordes på detta sätt efter “genetiskt värde”. Svaret är att det var precis så Sverige gjorde när man behandlade revir med och utan inavel på olika sätt, Sverige hade kunnat göra en mer sofistikerad indelning,  men mervinsten hade blivit liten, det hade varit svårare att hantera praktiskt, och det är kitsligt att kritisera Sverige för att Sverige gjorde bara nästan rätt. Vad jag minns var frågan uppe till diskussion före jakten, den mer sofistikerade modellen föreslogs av Ryman, men Liberg tyckte att mervinsten var liten i förhållande till merarbetetet.

Ovanstående är förmodligen orättvist mot EU-alternativet. Det är mer sannolikt att beståndsbegränsande selektiv licensjakt tillåts när vargantalet nått 500 och då blir förstärkningsfaktorn 2 tillämpbar för att förstärka tillförseln. Då förloras bara en faktor två i effektivitet, inte en faktor fyra. Men det är inte känt vad som händer med det framtida vargantalet och på något sätt måste illustreras att man är på fel väg. 

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

Dagens vargpolitik extrapolerad till “skräckscenario” 
Sverige bedriver nu en vargpolitik där vargantalet bara reduceras med skyddsjakt, där det enda kriteriet är att skadorna (olägenheterna) måste vara påtagliga. Om nuvarande svenska vargpolitik fortsätter så sätts vargantalet av balansen mellan skyddsjakt och vargens tillväxt. Om utredningens förslag följs, så kommer den svenska vargstammen aldrig att nå ”Gynnsam bevarandestatus” eftersom inaveln inte blir tillräckligt låg tillräckligt snabbt, vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen inte kommer att öka tillräckligt mycket, och migrationen från Finland inte kommer att betraktas tillräckligt hög. Det finns också en risk att utbredningen betraktas som otillräckig, även om rovdjursutredningen inte tycker det. Det finns många bevarandeforskare som pläderar för avsevärt större vargantal än vad rovdjursutredningen gör, här en reaktion på rovdjursutredningens förslag från en i ärendet tung SLU instans. Det finns såledeles anledning för forskningen att prestera analyser av var vargantalet hamnar om inte beståndsbegränsande åtgärder sätts in. 

Vad blir de långsiktiga konsekvenserna om vargpolitiken 2012 fortsätter? Jag försöker skissera ett möjligt svar i ett scenario. Vad jag kan finna finns inte bättre scenarior eller analyser. Det finns politiska beslut på att hålla norra Sverige nästintill vargfritt, detta antages upprätthållas (det är 54% av ytan, om vargförbudet i norra Sverige tas bort kan antalet förväntas öka med säg 60% (jag tror inte det blir 100, eftersom markens biologiska produktionsförmåga är mycket lägre i norr). Det har bedömts att om vargen i första hand väljer revir där människans påverkan (vägar, bebyggelse) är låg och breder ut sig över revir på upp till 10 kvadratmil. När detta utrymme utnyttjats har det uppskattats det finns 1200 vargar i stationära revir. Rovdjursutredningen 2011 citerar denna skattning. Vid tillväxt därutöver torde reviren bli mindre, födotillgången tidvis lägre, spridningen sker närmare mer befolkade och tamdjurstäta områden. Symptom kan vara att det blir vanligare med vargobservationer i revirnära tätorters utkanter och fler varg-vargkonflikter. Detta leder bl a till ökande avgångar pga perioder med sämre livsmedelstillgång, ökade varg-varg konflikter och mer skyddsjakt. Förmodligen kommer stammens storlek att stabiliseras på 2500 vid fri tillväxt utan skyddsjakt, men det kan bli mer (jag tackar Gunnar Glöersson för tips om dessa skattningar). Jag tänker försöka titta på vad som kan hända i Värmland, för Värmlands vargförekomst finns en mycket bra karta från länsstyrelsen med intritade revir. Det finns en annan karta med inritade revir från den nationella framställningen där reviren är mindre. Tänker troligen mer på Värmland senare.

Man kan spekulera över hur “fullt” det är i olika områden och i vilken grad detta påverkar tillväxttakten och fördelning av tillväxt genom förtätning och tillväxt av utbredningsområdet. Några färdiga ideer verkar inte finnas utan det är fritt för spekulationer. Vargens utbredning har ökat ganska lite sedan milleniets början, ökning av spridningsområdet verkar vara en långsam process. Bytesdjuren får sänkt densitet av vargens närvaro, detta gör att utrymmet för varg minskar när stammen förtätas. Bytesdjuren kan minska av andra skäl än varg, samhället kanske agerar så att balansen mellan vegetationsskador, trafikolyckor och andra störningar gör att bytesdjuren minskar och då minskar förstås det maximala vargantalet. Även när det är relativt mättat med vargrevir kan tillväxten bromsa upp även om reviren är stora. Det blir svårare för ungvargar som lämnar föräldrareviret att hitta någonstans de kan slå upp ett nytt. Detta kan innebära att en större del av vargpopulationen blir icke stationär och det kan leda till en större dödlighet och en snabbare ökning av utbredningsområdet. Förtätning där reviren inte ligger tätpackade redan (Uppland och Stockholms län) verkar lättast för fortsatt expansion.

Vargtätheten kan begränsas av sjukdomar, i första hand skabb som dödar svenska vargar. Förekomsten förefaller öka med vargtätheten och därmed en viss ökad avgång. Det tätare vägnätet när befolkningstätheten är högre leder till ökad fragmentisering av habitaten för varg, det kan skapa “holmar” och är en klar störningsfaktor. Vägolyckor är en märkbar dödsorsak för varg och den ökar med ökande vägnät/befolkning. Ökande vargtäthet lokalt gör nog också att vargarna i högre grad kommer ut på de vägar som faktiskt finns. Motorvägar med älgstängsel är uppenbara hinder för vargens rörelsefrihet. Jaktarrendena per ha ökar avsevärt söderut/österut och arrendeinkomsterna blir större med ökande andel utländska trofejägare och storstadbors hobbyjakt.

Det högsta konkreta förslag jag sett för vargantal i Sverige är 2000, och då antas det vargar i norra Sverige också.

Några värden på vargtätheter på olika håll
 2.5 och 2.3 vargar per kvadratmil.   http://www.mendeley.com/research/estimating-wolf-densities-forested-areas-using-network-sampling-tracks-snow-1/  Ontario nationalparkliknande skogklätt
1-2 vargar per kvadratmil. http://www.fur.ca/files/Density,%20Demography%20wolf%20study%20Summary.pdf  Alberta, vargar som “skördas” dvs inte uppnått mättnad  
“Nonetheless, wolf densities in the mountainous portions of the Clearwater Area exceeded those (2.5 to 9.2 wolves/1000km 2) recorded in Jasper National Park (Cowan 1947, Carbyn 1974, Dekker 1986) and those (2.7 to 4.8 wolves/1000km 2) in Banff National Park (Huggard 1991, Hebblewhite 2000, Callaghan 2002, Hebblewhite 2006), likely corresponding to higher prey densities on provincial…” citat, vargtätheten kan vara ganska låg i de nationalparker där bytestätheten är låg.

Hur mycket vargar fanns i Sverige när det fanns som mest? Ekmans bok gör ett försök att ge ett svar: Det fanns mest vargar omkring 1830. Maxantalet skattas till 4000-5000. En viktig begränsande faktor var tillgången till föda på vintern. Jakt tog uppåt 700 vargar/år, beståndet måste varit många tusen för att tåla den skattningsnivån i något decennium. Detta tycker jag stämmer hyggligt med min skattning av ett max utan jakt på 2500 i södra Sverige. Men andra skattningar av vargstammens maximala storlek är lägre, kan nog sägas gå ned till 1500 för södra Sverige. Förr i värden var föda vilt + skogsbetande tamdjur. Nu antar jag tamdjuren i södra Sverige (skyddjsakt skyddar dem) och älgtillgången mm börjar väl bli begränsande vid 2500. Vargfakta har uppskattat att 2000 vargar i södra Sverige nås 2020 och då tror Vargfakta att viltet börjar bli knappt. Jag tror alltså inte att tillväxten kommer att ske så snabbt, men delar uppfattningen att vilttillgången kommer att börja tryta och tillväxten kommer att ske allt långsammare av den orsaken.

 Om restriktiv skyddsjakt tillämpas så kommer detta att öka avgångarna och göra att vargantalet stabiliseras vid en lägre nivå. Nu blir det rena spekulationer av mig. Fem procent av beståndet sköts vid skyddjakt 2010-2011, med utvidgade skyddsjaktskriterierna blir det kanske 8 procent (jag höjde min skattning med en procent när beslutet från naturvårdsverket om skyddsjakt kom i mitten på januari 2012, men efter det senaste uttalandet av EU-kommisionären verkar det troligare det stannar vid 6%, vilket resulterar i fler vargar i slutändan och att man snabbare kommer dit) och skyddsjaktskriterierna antas bestå. Medan vargantalet stiger till 1200 stationära så stiger vargskador och skyddsjakt inte avsevärt snabbare än i proportion till antalet vargar, men när vargantalet går över 1200 och vargarna blir hungrigare och samtidigt sprider sig till tamdjurstätare områden, så ökar skyddsjaktsjaktprocenten snabbare än vargantalet, samtidigt som andra vargdödsorsaker också ökar. Gissar balans inträffar när skyddsjakten står för 15 % av dödligheten och det då finns 1800 vargar totalt varav 270 fälls vid skyddsjakt varje år. Balanspunkten beror på hur bra vargskyddande åtgärder som stängsel fungerar, fungerar de bra blir det lite fler vargar innan det blir balans. Det verkar som spridningen av varg från det utbredningsområde den hade år 2000 går ganska långsamt, de närmaste åren kommer vargens tillväxt att snarare resultera i en förtätning än ett ökat utbredningsområde. Balanspunkten kommer knappast att ha nåtts detta decennium. För 170 år sedan när vargtätheten i riket var som i varglänen nu och när vargens nedgång startade på allvar, dödades mer än 500 vargar om året, men det var ju tillräckligt för att avsevärt reducera stammen, det behövs inte lika mycket för att bara hålla den i schack och siffran omfattar norra Sverige också. Detta scenario sitter säkert bra för den ideella naturvården, några forskare och två riksdagspartier, men jag tror ändå inte det är vad riksdagens majoritet verkligen önskar.

Det finns ingen aktuell sammanställning om hur nära mättningspunkten man kan vara i varglänen, förmodligen kan vargtätheten öka väsentligt även i Värmland och Dalarna. Inga observationer tyder på att varg-varg konflikter blivit vanligare, vilket kan tänkas vara ett symptom.

Är det troligt regeringen låter vargstammen växa till 2000?
Nu går det nog inte så här. Regeringen har lovat licensjakt 2013, men det är ett löfte jag inte litar på, och att skyddjakten 2012 skulle bli utvidgad, fast det nu verkar regeringen tolka vidgad skyddsjakt som oförändrad skyddsjakt, men det blir kanske marginellt vidgat. Rovdjursutredningen tycker inte vargantalet skall höjas innan inaveln sänkts, fast det har regeringen satt sig över och det är väl bara av historiskt intresse nu. Inaveln ökat sedan utredningens förslag presenterades (på grund av att invandraravkommor är överrepresenterade vid skyddsjakt. men vargantalet har höjts väsentligt. Hösten 2012 är ett nytt riksdagsbeslut planerat, det kanske accepterar regeringens löfte om licensjakt 2013 och tillåter den att vara så intensiv så att löftet till hösten 2012 uppfylls retroaktivt men det ter sig ytterst osannolikt. Det är möjligt att EU-reglerna kan tolkas som att det räcker med att uppnå en fördubbling av vargantalet om rovdjursutredningens förslag accepteras för att få gynnsam bevarandestatus och tillåta införande av licensjakt om några år, det verkar otroligt, men man vet ju aldrig vilka tolkningar andra gör, det är oförutsägbart. Problemet är att det verkar så oförutsägbart vad som verkligen händer, även om beslut fattas av organ som i många frågor försöker genomdriva sina beslut. Om riksdagen tar rovdjursutredningens förslag som det står, och inget annat ändras tämligen radikalt ter sig mitt scenario troligt. När EU rynkar på pannan och uttrycker sitt ogillande….  EU hotar med interemistiskt totalförbud av EU domstolen för jakt om ett högt skyddsjaktsuttag sker i vinter. Lite romersk kejserlig stil över EU-styret faktiskt, antingen gör ni som EU vill, eller så kastar EU er till vargarna (det finns ju inte lejon i Sverige). Rovdjursutredningen har föreslagit ett “provisoriskt referensvärde” på 450 vilket öppnar för ribbhöjningar efter att 450 nås och rovdjursutredningen vill också underkänna den svenska vargstammen för dess dåliga konnektivitet med Finland fast den inte är så dålig. Visserligen finns det flexibilitet i EUs rovdjursriktlinjerna för att tilldela den svenska vargstammen gynnsam bevarandestatus idag, om svenska beslutsfattare så önskar. Men flexibiliteten är också troligen tillräcklig för att realisera “skräckscenariot” ovan med stöd i de flexibla riktlinjerna, om svenska beslutsfattare så önskar eller inte förstår bättre.

Det finns inget man kan lita på i svensk vargpolitik, inte ens riksdagsbeslut eller regeringsbeslut, det blir väldigt beroende av gissningar!

Eftersom inaveln skall ha sänkts till under 10 %  och invandringen från Finland måste förbättras och rovdjurutredningens expertpanel tycker att vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen måste öka tre gånger för att gynnsam bevarandestatus skall föreligga, räcker det inte med att det finns 450 vargar, och då ställs frågan om det verkligen stannar vid 450. Och hur lång tid från nu kommer det att ta innan man är på 500? Tre år? Två? Ingen vet en sådan sak ens eftersom vargantalet är så osäkert och inte ens tillnärmelsevis entydigt definierat!

Den osäkra situationen är ett resultat av att Sverige släppt kontrollen av vargpolitiken och valt att ställa sig under EU:s beskydd, samtidigt som inte heller EU kan ge klara förhandsbesked. Regeringen har klagat hos EU att direktivet inte gav tillräckligt nationellt handlingsutrymme och kommissionären har svaret att det ger all flexibilitet som behövs. Men varken naturvårdsverket eller regeringen eller utredningen har visat den kreativa förmågan att utnyttja denna flexibilitet. Talet om flexibilitet kanske bara är ett symptom på maktkamp mellan olika nivåer. EU verkar för överstatlighet och att dess paragrafer och metoder är vad länder skall rätta sig efter. Det är kanske EU som inte är flexibelt nog mot behovet av nationellt handlingsutrymme. Vad jag förstår förlorar alla på konflikten. Störst förlorare är de svenska statsmakterna, som framstår som opålitliga när de inte verkar leva upp till formella löften. Statsmakterna kan inte ens skylla på att vargjakten anmälts till EU-domstolen eller att Sverige faktiskt dömts, eftersom det räckte med blotta hotet från EU utan att någon anmälan faktiskt lämnats in (“ministerstyre som vi kallar det nationellt“). Sverige tycker inte Sverige gjort fel och eftersom ärendet inte varit föremål för domstolsbehandling så har inget prejudikat skapats. Sveriges löfte om respekt för reglerna innebär inte att Sverige lovat att inte utnyttja den flexibilitet som Sverige anser finns i reglerna och som miljökommisionären har uppmanat att söka efter, och eftersom Sverige anser sig har följt gällande regler så förpliktar inte ett löfte att inte utnyttja och tänja på reglerna i fortsättningen till den kursändring svenska beslutsfattare önskar,  men hur det kommer att slå i verkligheten är mycket ovisst.

Rovdjursutredningen överför mer av kontrollen av vargpolitiken till EU genom att deklarerar att vargen inte uppfyller gynnsam bevarandestatus och inte ge något reellt löfte om när eller under vilka villkor detta skulle kunna ske. Detta i en situation när beroendet av EU redan lett till att det knappast föreligger något som kan kallas vargpolitik idag. Detta i en situation när Euro-länderna uppenbarligen inte klarar av den centrala funktionen att sköta sin valuta på grund av att medlemmarna negligerar vad man kommit överens om. Jag tror det skett för att utredningsmannen inte satt sig in i konsekvenserna av sina förslag och inte fattat hur EU fungerar, eftersom de bidrar till att omöjliggöra utredningens förslag.

Alla vargexperter som uttalar sig säger att nyckeln till vargens närvaro är lokal acceptans. EU behöver inte bry sig om den sociala acceptansen i Sverige. EU behöver inte analysera sitt agerande utifrån möjligheterna att minska vargstammens sårbarhet enligt svenska bedömningar. EU behöver inte ta ansvar för de långsiktiga följderna av att statsmakternas förlorat kapacitet att ingjuta ett långsiktigt förtroende för att det överhuvudtaget existerar en vargpolitik och vad den isåfall kommer att leda till. EU och dess svenska talesman kan fokusera på att övervaka att Sverige följer de förpliktelser medlemskapet i EU hypotetiskt innebär och godtar inte de svenska statsmakternas tolkningar i ärendet. Att EU använder det som ett direkt hot att stoppa skyddsjakt av varg i Sverige för att EU gör bedömningen att den kan komma att omfatta några fall där skyddsjakt enligt EUs mening inte är berättigad är oerhört opsykologiskt. Ett inslag i en vettig vargpolitik måste vara att det finns verktyg och beredskap att ingripa, hot att ta bort verktyg för detta har stora pyskosociala konsekvenser. Sverige bör minimera inflytandet från EU i rovdjurspolitiken, eftersom EU uppvisat bristande förståelse för de långsiktiga konsekvenserna av att använda indragen vargjakt som ett hot för att hävda övernationell auktoritet. Det skulle ju kunnat vara ett överilat misstag men det är det uppenbarligen inte eftersom det upprepas ihållande under hittills ett halvår.   

Hur skall Sveriges statsmakters ansträngningar att föra ansvaret för rovdjursfrågor ned till länsnivå kunna lyckas, om det inte högst upp finns en strävan att överföra ansvar nedåt i hierarkin? Om statsmakternas instruktioner till länsstyrelserna (max 210 till nytt beslut hösten 2012) inte följs så leder detta i sin tur till undergrävt förtroende för länsstyrelserna. EUs vilja blir regeringens vilja blir naturvårdsverkets vilja blir länsstyrelsernas vilja och i alla led förloras förtroende för styrningen.

En enkel lösning - acceptera att svensk vargs status är gynnsam idag!
Det finns vad jag förstår en enkel lösning. Sverige finner att den nuvarande svenska vargstammen uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus enligt EU:s rovdjursriktlinjer. Detta är fullt möjligt utan att hårddra riktlinjerna, jag försöker ge ideer till hur det kan motiveras i denna artikelserie. EU har faktiskt rätt i att det finns tillräcklig flexibilitet, men utredningen har inte utnyttjat detta. Rovdjursriktlinjerna inbjuder på ett försåtligt sätt användaren till ambitionen att visa sig duktig och ambitiös genom att gå långt längre än minimikraven, dessutom är det mindre jobbigt att motivera om man ser till hur man skall minimera EUs påverkansmöjligheter istället för att låtsas leva upp till höga krav som ingen egentligen fattar och därför ingen kan beskriva på ett begripligt sätt. Utredningen har fallit i fällan och därmed avsvurit sig den nationella kontrollen till ett oförutsägbart EU! Forskarpanelens ambitioner att vida överträffa minimikraven är förståeliga. Men att utredaren och ingen i den till utredningen knutna expertkommittén lyckats hålla sina egna förmodligen höga ambitioner i schack och istället grubblat mer om konsekvenserna av olika alternativ i ett lite större sammanhang är egendomligt och beklagligt.

Om vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus kan regeringens löfte om licensjakt 2013 uppfyllas utan att komma i konflikt med EU. Regeringens önskemål om större nationell handlingsfrihet uppfylls. Utredningens förslag att sänka inaveln och förbättra invandringen kan effektivt realiseras utan att komma i konflikt med EU!

Men innebär detta inte ett sämre bevarande av den svenska vargstammen med lägre ställda krav? Riskerar vi inte framtiden för ett rödlistat, fridlyst och utrotningshotat djur? Nej, nej och åter nej, total missuppfattning!!!! De krav som ställs i EU:s rovdjursriktlinjer är inga maximikrav, det finns inget förbud att ha en högre nationell ambitionsnivå, tvärtom är det lovvärt om staterna går längre än riktlinjernas minimikrav! Gynnsam bevarandestatus a la EU innebär inte att alla nationella mål behöver vara uppfyllda! Det finns väl andra exempel där det finns fler djur än som nödvändigtvis behövs för gynnsam bevarandestatus? Finns det inte tre gånger så många björnar? Vi är fria att ha 500 vargar även vi säger att 200 räcker för gynnsam bevarandestatus. Planerna för den nationella vargförvaltningen kan skrivas in i den förvaltningsplan som EU tjatar om skall finnas! EU är inte principiellt emot licensjakt på varg, men vill att vissa formella krav skall vara uppfyllda. Är det så svårt att fatta att det formella uppfyllandet av krav som man själv definierat är viktigare än att göra bort sig genom att sätta så höga krav så det inte kan uppfyllas! Kraven kan uppfyllas genom att följa rovdjursriktlinjerna (med vissa kreativa tolkningar, ge vargen gynnsam bevarandestatus omedelbart, men utforma en förvaltningsplan där planer på sänkning av inaveln skrivs in. I förvaltningsplanen kan skrivas in vad de svenska statsmakterna kommer fram till. Är utgångspunkten att vargen redan uppnått gynnsam bevarandestatus är Sverige friare att utforma en nationell strategi med mindre störningar från en bråkig debatt! Utredningsmannen misstänker väl ändå inte statsmakterna för att ha en dold agenda att utrota vargen som vargen måste skyddas från? (Ja, man vet ju inte, EU verkar verkligen ha sådana misstankar). Fattas besluten i Sverige så blir de lättare att påverka utan att vara byråkrat med expertfunktion och säkrare att det blir som det sägs.

Om nu Sverige gör något som EU ogillar och kommer att anklaga Sverige för låga ambitioner, när vargstammen förklaras ha gynnsam bevarandestatus? Ja vad kan EU göra?  Anmäla Sverige till EU-domstolen igen? Icke! Sverige skall rapportera vargstatus till EU 2013 och då har EU möjlighet att kommentera. Men det blir säkert på låg nivå. Jämförelser kommer att göras med andra länder som jagar varg och tycker deras vargpopulationer måste hållas under kontroll, det blir svårare att statuera ett exempel mot Sverige isolerat. Stor chans det klaras av utan att ens nå politisk nivå och även om det gör det, är det mycket lättare att förklara och motivera gynnsam bevarandestatus än licensjakt, eftersom reglerna är mycket luddigare och öppnare för olika resonemang.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

EU:s enda ofrånkomliga krav på den svenska vargstammen är att den skall omfatta fler individer än vad som fordras för att den inte skall dö ut de närmaste hundra åren. Utdöenderisken är ett motiv för att rovdjursutredningen föreslår att fördubbla vargantalet, men det räcker med mycket färre för att uppfylla EU:s krav.

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår (minst) 450 vargar i Sverige (drygt en fördubbling). EU:s rovdjursriktlinjer fordrar att vargstammen skall ligga över vad som behövs för att risken för utdöende skall vara  liten, och det är det enda krav som ställs.  Risken för utdöende blir tillräckligt liten med ett betydligt lägre vargantal än som finns i dag. LCIE har utarbetat ”rovdjursriktlinjer” som anger möjliga vägar att nå gynnsam bevarandestatus. Riktlinjerna är godkända av EU.

Att den svenska vargstammen skall vara tillräckligt stor för att sannolikt finnas kvar om hundra år är ett bra kriterium, som är lätt för alla att förstå, och det står också uttryckligen i EU:s rovdjursriktlinjer (se nedan) som det grundläggande kravet som man skall ligga över. Varför Sverige måste ligga mer än fyra kanske åtta gånger över är svårt att förstå, åtminstone för dem som inte är professionella på EUs bevarandejuridik.

En líten vargpopulation har överlevt lång tid i en isolerad population på Isle Royale
Istället för teoretiskt snack, bevarandebiologisk teori, simuleringar med gissade data, generaliseringar av erfarenheter från 100 andra arter, kategori D eller E principer och utländska expertutlåtanden kan man titta på verkligheten. Hur väl klarar sig en mycket liten, isolerad och verklig vargpopulation över tiden?

Det finns en perfekt vargpopulation för att bedöma den svenska vargstammens överlevnadsförmåga. Vargpopulationen lever på en ö isolerad av vatten i de stora sjöarna i USA. Ön heter Isle Royale och är fem kvadratmil stor, som hälften av ett svenskt vargrevir. Där finns en vargpopulation, en älgpopulation och lite annat. Vargpopulationen grundades av ett vargpar som gick över isen en extrem vinter i slutet av 40-talet. Vargpopulationen har överlevt till nu. Det kom en ny immigrantvarg 1997. Ön är ett naturreservat huvudsakligen avsett för studier av vargpopulationen och annat, människan ingriper inte. Vargpopulationen består typiskt av tre flockar, antalet föräldravargar är ofta bara fyra, antalet vargar fluktuerar mellan 12 och 50 (typiskt 20), viktiga dödsorsaker är svält och konflikter mellan vargar. Även huvudbytesdjuret (älg) fluktuerar kraftigt (mellan 300 och 2200). Det är ett komplicerat ekologiskt samspel, där inte bara skolboksekologin att varg äter älg påverkar stammarnas kraftiga fluktuationer. Vargarna visar tecken på inavelsdepression. Eftersom denna vargpopulation överlevt mer än sex decennier och fortfarande finns kvar kan man förmoda att chansen för utdöende på 100 år är 50 % (kanske lite mindre men resonemanget nedan överlever lite lägre gissning och 50% är en jämn siffra). Eftersom stammen har uppenbara problem och överlevnaden har ett inslag av tur är det dock en lärdom att tre föryngringar och fem kvadratmil är för lite för att med rimlig säkerhet hålla en isolerad vargpopulation i hundra år. Den ansvariga forskaren för ön utvärderar resultaten att en uthållig vargpopulation skall ha minst 50 vargar. 

Den skandinaviska vargstammen är mer än tio gånger så stor; den har mer än tio gånger så många föryngringar och föräldravargar; den effektiva populationsstorleken är mer än tio gånger så stor; den är utsatt för långt mindre fluktuationer; fluktuationerna i procent är långt mindre; fluktuationerna i födotillgång väsentligt mindre och födotillgången är vanligen god; tillgänglig areal storleksordningar större; inflödet av immigranter är större, ekologiskt variation inom området avsevärt större, inaveln väsentligt lägre och dessutom sjunkande. De svenska vargarna har gott om utrymme och gott om mat, medan brist på mat och utrymme är viktigaste dödsorsak för ö-vargarna. Den enda relativa nackdelen för svenskvargarna – omfattande tjuvjakt – verkar nu eliminerats.

Det verkar solklart att svenskvargarna har storleksordningar bättre odds att överleva ett sekel än ö-vargarna och således mindre än 5 % chans att dö ut. Det är möjligt att spela djävulens advokat, men att ange ett provisoriskt referensvärde som omprövas 2019 är inte en rättegång där en åtalad skall överbevisas bortom rimligt tvivel, utan bara fråga om vad som ter sig troligt. Sunt förnuft borde vara tillräckligt för bedömningen. Detta gäller även för halva den svenska eller skandinaviska stammen (ibland får man byta ut tio gånger mot fem gånger i jämförelsen ovan).

Vill man få det att se mer vetenskapligt ut kan man använda matematik. Betrakta en svensk vargstam med 100 vargar som är i lika dåligt skick som öpopulationens. Denna vargstam kan ses som fem upprepningar av östammens 20 vargar. Chansen för utdöende av alla av fem upprepningarna på 100 år blir mindre än 5 % (0.5^5). Men eftersom upprepningarna inte är isolerade och kan återbevargas från en upprepning till en annan så måste i praktiken alla fem upprepningarna dö ut inom samma 20 årsperiod för att stammen skall dö ut, och chansen för det är 0,005 % (5*0.1^5, faktorn 5 eftersom det är fem 20-årsperioder på 100 år). Om man gör upprepningarna av ö-populationerna mindre sårbara genom att fyrdubbla ö-storlekarna och reglerar populationerna med jakt, så minskas de viktigaste stressorsakerna (svält och vargkonflikter). Detta skulle leda till att  fluktuationerna i vargarnas numerär och populations exponering för livshotande stress skulle minskas och minska utdöenderisken.

Jag har scannat Rovdjurens bevarandestatus, där det enda omnämnandet om Isle Royale är expertpanelen, som konstaterar att inavelsdepression har konstaterats, dvs. den möjliga bidragande förklaringen att ö-populationen överlevt kan inte vara att den är befriad från inavelsdepression. Att den mycket begränsade populationen faktiskt överlevt lång tid varken nämns eller kommenteras i övrigt. Det kan betraktas som ett uppseendeväckande dyrt experiment (fem kvadratmil avsatta och dokumenterade under mer än ett halvsekel) för att studera just precis den nu aktuella frågan om minsta nödvändiga vargstamstorlek, då är det magstarkt att helt negligera resultatet!

En vargstam med 20 effektiva vargar under svenska förhållanden klarar sig hundra år framåt
Den skandinaviska vargstammen omfattar 2011 åtminstone 60 “föräldravargar”, dvs vargar som får avkomma (en föryngring indikerar två föräldravargar, men det kan finnas något fler eftersom en föräldravarg kan “hoppa över valpar” något år). Effektiva vargar kan sättas lika med vargar som får avkomma. En tumregel är att vargantalet är 5 ggr så stort men det är nog något mindre. Låt oss betrakta en vargstam med 20 föräldravargar (alltså hundra vargar eller något färre). Hur stor chans har den stammen att överleva 100 år? Startar man med 20 föräldravargar förväntas de ge upphov till en ny generation med 20*3.7/2 = 37 föräldravargar. Att ett föräldrapar ger upphov till 3.7 föräldravargar bygger på observationer i den skandinaviska vargstammen med dess höga släktskap, inavel och tjuvjakt. Standardavvikelsen omkring väntevärdet 37 blir om föräldravargarnas antal varierar slumpmässigt drygt 6 (roten ur 37). Chansen att antalet föräldravargar i den följande generationen kommer att något understiga 20 är då några chanser på 1000. Skulle detta inträffa är det bara någon chans på 100 att antalet färäldravargar inte återhämtar sig till minst 20 i den därnäst följande generationen. Det är mindre än en chans på 1000 att antalet föräldravargar skulle minska på 2 generationer, och även om det skulle inträffa kommer stammen sannolikt att återhämta sig. Det är näst intill uteslutet (mycket mindre än 10% chans) att stammen inte skulle överleva hundra år = 20 varggenerationer. Detta resonemang är inte helt invändningsfritt och skulle kunna göras längre och mer sofistikerat, men illustrerar att chansen för utdöende är tillräckligt låg med långt färre vargar än idag.

Statistik på den svenska vargstammens utveckling   familjegrupper och revirmarkerande par under perioden 1997/98 – 2010/11 visar att i samtliga tvåårsperioder steg antalet (dvs var högre två år senare, det finns ett undantag när den bara var lika. dvs inte sjönk). Den procentuella trenden över perioden verkar stigande (trots licensjakt i slutet av perioden).  Utvecklingen under perioden ger inte anledning att tro att vargantalet skulle sjunka annat än mycket begränsat och tillfälligt orsakat av statistiska fluktuationer. Endast en kraftig och generell försämring av vargens villkor under en följd av år skulle kunna orsaka detta. Om en så stor förändring skulle inträffa och leda till utdöende är det svårt att tro att en fördubbling av vargens antal skulle vara en permanent lösning, kanske hålla populationen vid liv fem år till.

Enligt ett svenskt vargsymposium med internationella experter 2002 så är det acceptabelt att skörda en svenskliknande vargstam på 100 vargar på <5% i skyddsjakt, vilket antyder att de tycker 100 är nära det minsta nödvändiga.  Vid samma symposium påpekas att de enda dokumenterade fallen när väletablerade vargstammar, vilket den svenska är nu, försvunnit är medveten förgiftning/utrotning. Vid tillräckligt immigration (vilket kan hävdas föreligger) ansågs att det räckte med 150-200 vargar i Skandinavien för att undvika genetiska och demografiska problem av kortsiktig natur, alltså räcker dagens vargstam.

Urklipp ur Rovdjursriktlinjerna : “Based on the above discussion the absolute bottom line for a Favourable Reference Population (FRP) appears to be something greater than a Minimum Viable Population (MVP). It is therefore important to specify this bottom line in more detail…. Under IUCN red list criteria E a population is regarded as not being threatened with extinction if its probability for extinction is less than 10% over 100 years (IUCN 2003, 2006). This implies that the population is no longer within one of the major threat categories” Detta är visserligen utklippt ur sitt sammanhang, men det är svårt att läsa in annat än att den nuvarande svenska vargstammen med bred marginal uppfyller kraven på referenspopulation (ligger en bra bit över ”bottom line”) och är det en önskan att vargstammen skall vara den minsta förenliga med internationella åtaganden så kan man resonera som jag gör här. Det finns dock ett skäl som gör att man i en eventuell skrivning som motiverar ett beslut bör ligga klart ovanför den lägsta storlek som ger låg sannolikhet för utdöende på 100 år. I rovdjursriktinjerna står ”The guidance document “Assessment, monitoring and reporting under article 17 of the Habitats Directive” does go further and indicates the potential connection between the formal concept of a minimum viable population (MVP) and favourable reference population. The document states that (p19) “However, as concepts to estimate MVP are rather used to evaluate the risk of extinction they can only provide a proxy for the lowest tolerable population size. MVP is by definition different – and in practice lower – from the population level considered at favourable conservation status…”. Tyvärr öppnar det sista uttalandet för tolkningar så det är inte hundra procent säkert att en tolkning godkänns, och öppnar ett utrymme för subjektivitet.

Det finns tankar om att “viabilitet” skall uttrycka någon slags genetiskt utdöende, att genetisk variation går förlorad. De närmaste hundra åren förväntas den skandinaviska vargstammens variation och antal genvarianter öka och inte minska, så detta är inte relevant.

Det finns en annan form av genetisk “variation” som inte LCIE beaktat. Det är “diseqilibrium”. Gener samverkar (epistasis). Gener som ligger nära varandra på kromosomer tenderar att nedärvas som en gen eftersom de är “kopplade”. Även om de inte är kopplade så påverkas frekvensen av samtidig förekomst av genvarianter. På kort beter de sig som en gen. På längre sikt så löses kopplingsojämvikten upp. Härigenom frigörs genetisk variation.

Rovdjursriktlinjerna ger riktlinjer och varken EU eller Sverige är bundna att följa dem, det finns frihet för båda att välja egna vägar och göra egna tolkningar, det är direktivet som gäller, inte formerna för att uppfylla det. EU:s miljökommissionär har uttryckligen sagt att EU:s direktiv har flexibilitet och möjlighet att anpassa till lokala behov. EU har inte accepterat licensjakterna 2010 och 2011 trots att de accepterats av den grupp som utarbetat EU:s rovdjursriktlinjer, och därmed är bäst insatta i hur riktlinjerna skall tolkas. Det finns således anledning att söka alternativa vägar och inte i allt följa EU:s rovdjursriktlinjer. Det är möjligt att direktivet skall tolkas så att man skall ligga lite över men det erbjuder inga svårigheter med dagens vargstam.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: “(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna “criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.  

Finland har 250 vargar som referenspopulation. I det finska vargmålet i EU domstolen angav Finland 20 föryngringar som en livskraftig stam.  Den franska vargstammen med < 150 individer har givits gynnsam bevarandestatus. Slovenien anger att de har gynnsam bevarandestatus trots att de har under 100 vargar. osv… Detta bara baserat på en analys av tillräcklig överlevnadschans i 100 år. T ex Finland har satsat på denna med tvekan godkänd nivån, och de har gått igenom ett överträdelseförfarande i EU fram till fällande dom i en mindre detalj om skyddsjakten utan att de prickats för att målsättningen är hälften av utredningens förslag för Sverige. Sedan lever de ju i praktiken bara upp till hälften av detta vargantal trots att licensjaktliknande skyddsjakt förekommer… Varför måste Sverige visa sig duktigare?  

Det höga referensvärde som utredningen föreslår är ett subjektivt beslut, som inte framtvingas av EU eller EU:s rovdjursriktlinjer. Värdet är valt för att rovdjursutredaren och rovdjursutredningens expertpanel känt det som ett ansvar att upprätthålla höga ambitioner när det gäller att ha många rovdjur, som blir en förebild för att bevarar tigrar och noshörningar. Utredningen kan delvis luta sig mot vad några utländska experter sagt istället för att själv sätta sig in i vad reglerna faktiskt ger för möjligheter och sedan ta självständig ställning.

Rovdjursriktlinjerna, som inte är pigga på praktiska erfarenheter från verkliga populationer, nämner några möjligheter att skatta risken för utdöende istället för att diskutera utifrån verkliga erfarenheter. Man kan göra teoretiska studier av risken för utdöende på 100 år. Dessa kan kallas risk och sårbarhetsstudier. Man kan göra simuleringar från data och göra många simulerade upprepningar. Sådana sårbarhetsstudier har gjorts med den svenska vargpopulationen och redovisas i ett avsnitt av den tidigare rovdjursutredningen (SOU2007: 89 avsnitt ”Sårbarhetsanalys för varg” och s 311-312,  <5 % chans för utdöende inom 100 år är Johnsson och Ebenhart (1996) 50-200 djur; Ebenhart (2000) <10% <200 djur; Fritts Carbyn (1995)100 djur livskraftig; Chapron m fl (2003) 100 individer livskraftig, Nilsson (2003) fann att högre antal behövdes för att tillförsäkra överlevnad vid katastrofer (som dödade ca 86% av populationen). Utredaren (2007) tyckte - vad jag förstår utgående från samma ”regler” som idag - att svensk varg låg nära GYBS 2006. Hade regeringen utnyttjat samma utredare, så hade förmodligen förslaget blivit att vargstammen nu är GYBS. Utfallet förefaller beroende på vem som utreder. Skillnaden beror nog på att riktlinjerna ger två alternativ, antingen vet man en del om vargar och då använder man vad man vet till en sårbarhetsanalys (E) eller så bestämmer man sig för att man inget vet och får då använda ett standardvärde (D). Den tidigare utredaren ansåg att det var känt en del om vargar, så sårbarhetsanalyser kunde utföras, men fyra år senare hade kunskapen avtagit så utredaren använde standardvärdet istället och vet man inget blir det ett större värde än om man vet något. Eller det var bara enklare att använda standardproceduren istället för att göra en sårbarhetsanalys.  Den enda sårbarhetsanalysen som tas upp i den nya utredningen tycks vara den av sårbarhetsanalyserna från den tidigare rovdjursutredningen som kommer fram störst antal, men det är i samband med en så exceptionell katastrof att den knappast är typisk per 100 år. Det är relevant att diskutera katastrofer som en del i en sårbarhetsanalys i en sammanvägning med de andra arbetena och också Isle Royale och andra typer av erfarenheter, men relevansen av just denna studie isolerad är mycket diskutabel.

Det viktigaste man hittar i rovdjursriktlinjerna är: “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as the sum of the following criteria:”… “(2) The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years), or criterion D (number of mature individuals).“ Det är rätt så anmärkningsvärt att det inte står förklarat i riktlinjerna vad en PVA är, det får man lista ut själv (“sårbarhetsanalys”) eller något mer om vad ”IUCN criterion E” är. Det är inte kristallklart om utredaren valt kriterium D, men det är uppenbart att ingen ordentlig sårbarhetsanalys gjorts eftersom bara ett arbete med speciell inriktning på osannolika men möjliga katastrofer nämns. Expertpanelen har inte lagt ned något krut på vad som behövs för överlevnad på 100 års sikt utan helt fokuserat på evolutionär potential. Återkommer om det i en senare artikel men jag tycker den svenska vargstammen är stor nog för det också.

Om den svenska stammen blir 500 enligt rovdjursutredningens förslag och vi accepterar att kontakten med den norska, och kareliska (finska + ryska Karelen) stammarna är tillräckligt bra och inte blir större så blir det säg 800 vargar jämfört med de 100 som räcker för att tillförsäkra överlevnad i hundra år och alltså som referenspopulation enligt en rimligt minimitolkning av rovdjursriktlinjerna så tar rovdjursutredningen till med en faktor åtta fler vargar än absolut nödvändigt för att uppfylla kraven.

Data måste vara rätt och täcka det relevanta området åt båda håll och vara i samklang med sunt förnuft. Data ändras med tiden och den svenska vargen på 90-talet är inte vad den är nu, inte ens ett par år gamla data är relevanta, dvs. gamla simuleringar överskattar nog generellt utdöende risken och nödvändiga antal om de inte tagit ut svängarna så de täcker nuvarande status när vargstammen etablerat sig ordentligt och jag tvivlar i högsta grad på att de varit så förutseende om detta inte uttryckligen sägs.  Viktiga faktorer har inte beaktats i tidigare dokument och överväganden och inte ens i de överväganden som gjorts i den färska rovdjursutredningen. Detta är ursäktligt eftersom det är ny kunskap, men gör att det fordras nya överväganden: 1) Tjuvjakten har tills för några månader sedan ansetts vara den viktigaste dödsorsaken för varg, men en ny och allmänt accepterad studie i WWFs regi gör troligt att tjuvjakten de senaste åren minskat drastiskt och nu bara har marginell betydelse; 2) ny invandring har skett och lett till att inaveln nu sjunker och icke längre ökar, och man kan räkna med att den kommer att fortsätta att minska; 3) vargarnas fertilitet eller möjligen bara tillväxtpotential verkar ha ökat kraftigt senaste åren, vilket bl.a. yttrar sig i att licensjakten som dimensionerades för att hålla vargantalet under 210 knappast märks som en avvikelse i en figur visande vargantalets tillväxt; 4) selektiv jakt som skonar genetiskt värdefulla ger en kraftigt förstärkande effekt av inavelsreduktionen av såväl naturlig som artificiell immigration. Dessa faktorer är så kvantitativt betydelsefulla att utredningens uppfattning om den nödvändiga ”referenspopulationen” redan ter sig föråldrad även om 2009 års forskningsfront använts. Det är också psykologiskt olämpligt att verka för att ambitionsnivån på vargantalet måste ökas just när vargstammens livskraft ökat så iögonenfallande. Lyckligtvis finns det tid för utredningen att göra denna tilläggsutredning av sårbarheten om den lägger på ett kol omedelbart. Utredningen skriver att det räcker med en experts bedömning för att ge underlag till ett referensvärde (dvs. antal för GYBS).

Den svenska vargpopulationen själv ger viss information, den har överlevt i 30 år och har med nuvarande status bättre chans för långsiktig överlevnad och lägre sårbarhet än någonsin förr, och nu har man bestämt att minska den svagaste punkten, inaveln. Mellan 1900 och 1950 knagglade den svenska vargstammen sig fram med mindre än 100 individer då det var skottpengar, varghatet var större än idag (!!!) och det sågs som en okontroversiell välgärning mot nationen att avliva en varg. Mellan 1955 och 1983 är det en smaksak om man ser vargens som utrotad i Sverige eller ej. Många ser det så att stammen aldrig gick under även om den genetiska kontinuiteten gått förlorad. Man kan se det så att den svenska vargstammen har överlevt kontinuerligt i 10 000 år, först på slutet med fridlysning, så det verkar troligt den skulle klara sig nästa hundra år också när dess antal är högre än någon gång förut på säg 130 år. Den svenska vargstammen var för 170 år sedan ungefär 1500 vargar ganska jämnt fördelade över landet och betraktades då inte som utrotningshotad. Nu är den 250 vargar på väsentligen en sjättedel av ytan. Varför skall vargen inom sitt nuvarande centrala utbredningsområde betraktas som utrotningshotad när den inte betraktades så för 170 år sedan? Historiska betraktelser nämns som ett sett att ge ledning i rovdjursutredningen. Visserligen finns varg inte i hela Sverige, men många länder (de baltiska t ex) har väl GYBS på vargtätheter liknande tätheterna i vargbältet. Visserligen kan vargen betraktas som utrotad i Götaland, men det är den ju i Danmark också (en del av vargens naturliga utbredningsområde) utan att EU gör något liv om det. Den svenska vargpolitiken verkar gå ut på att det skall finnas fler vargar i Värmland 2014 än det funnits i genomsnitt de sista 8 000 åren, eftersom den värmländska vargen är så utrotningshotad. 

Panelen väljer istället att diskutera på mycket lång sikt, vilket alltså inte behövs för att uppfylla de fördragsenliga kraven. De utsträcker ”överlevnad” dvs. ”icke utrotad” till mer bildlig genetisk överlevnad och evolutionär potential istället för demografisk överlevnad. Detta är inte ointressant eller irrelevant, jag instämmer i att det krävs många inblandade vargar, fler än som finns i Sverige idag, för att försäkra sig om evolutionär potential och fånga upp den genetiska mångfalden i ett mycket långsiktigt tidsperspektiv. Jag återkommer till det relaterat till den svenska vargstammens storlek och rovjursriktlinjerna i en senare artikel. Genetisk variabilitet är något som måste angripas på en mycket högre nivå i hierarkierna, kanske hela arten, och det är man inte mogen för. Den svenska vargstammens variabilitet kommer att öka de närmaste decennierna så det är ganska meningslöst att göra djupdykningar i små minskningar av genetisk variation i en avlägsen framtid för den svenska vargstammen. Så småningom bör den svenska vargstammen ses som en del i något större. Men detta kan vänta tills den akuta inaveln minskats och behövs inte för ett provisoriskt värde till 2019 och fordrar en mer omfattande genomgång av den nordosteuropeiska vargens geografi. Det sämsta sättet att för Sverige att ge ett bidrag till den nordeurpeiska vargens genetiska mångfald och evolutionspotential är att blåsa upp generna till de tre grundarna så de helt kommer att dominera den svenska vargstammen de närmaste hundra åren.

Jägareförbundets policy
Jägareförbundets handlingsplan talar om 15 föryngringar. Det är möjligt detta skulle kunna vara en utgångspunkt för en vargstam med mindre än 10% chans att försvinna under de närmaste hundra åren, som skulle kunna vara förenlig med Sveriges internationella åtaganden. En direkt fördel med jägareförbundets handlingsplan jämfört med vargens nuvarande status är att den geografiska fördelningen är vidare. Men minimiantal eller eftersträvade nivåer måste anges istället för maximiantal. Bara att maximera förekomst skapar ingen garanti för rimlig överlevnad 100 år.

Eftersom jag är genetiker, så ger jag i likhet med utredningen prioritet till en effektiv minskning av inaveln på några decenniers sikt. Det känns roligt att någon vill satsa mycket på genetisk ”förädling”, att förbättra en resurs genetiskt, en förädlingsinriktad genetiker måste stödja en sådan ambition!!!! Detta kräver förvaltningsjakt, som håller stammen låg och undantar genetiskt värdefulla individer. Detta tolereras uttryckligen inte av EU om inte vargen GYBS deklareras först, EU har uttryckligen hotat att försöka utverka ett jaktförbud om jakten blir omfattande och får annan inriktning än hindra svåra skador. Panelens, utredningens och riksdagens prioriterar minskning av inaveln. Detta kan inte genomföras med skyddsjakt, och om vargantalet först skall stiga till 450 eller ännu högre blir kostnaden att minska inaveln orealistiskt stor. En förutsättning för att rovdjursutredningens förslag att minska inaveln skall kunna genomföras är att GYBS deklareras för den nuvarande vargstammen!! Utredningen kunde inte förutse att EU skulle bromsa förvaltningsjakt med hela handen och även om det kallas skyddsjakt, men nu när denna begränsande faktor finns så kan istället möjligheten att sätta ”referensvärdet” lågt utnyttjas. När inaveln väl sänkts blir det det dags att grubbla över evolutionär potential. Det är inte nödvändigt att utsträcka diskussionen till evolutionär potential och liknande om avsikten är att minimera vargantalet på ett sätt som är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

Det finns en genetik-psykologisk synpunkt. Genetik har fått oförtjänt dåligt rykte genom att den genetiska kunskapen missbrukats till att motivera överdrivet höga krav på en äktsvensk lokalras av varg i nationalistisk anda stolt svingande rikets fana som förvaltas med uthållighet bortom nästa milleniumskifte som en självständig från resten av världen fristående enhet. Genetiskt värdefull har blivit ett skällsord, det arrangeras ett symboliskt vargdrev för att bli av med Sveriges genetiskt värdefullaste varg efter att den transporterats till Västra Götaland för att den inte var välkommen i Dalarna (helt i linje med den vargpolitik som utredningen förordar). I samband med jakten på Kynna uttalade sig en jägarrepresentant om kravet på ”genetiskt bevarandestatus”. Om genetik också kan användas för att motivera god kvalitativ förvaltning av vargstammen före lågkvalitativ uppblåsning, så skulle kanske det skamfilade ryktet i någon mån förbättras.

Man behöver inte vara överförsiktig. Skulle vargstammen närma sig undergångens brant kan man sända förstärkningar. Vargflyttekniken utvecklas nu i praktiken och står som stand-by, den svenska vargstammens ursprung är ändå osvenskt och man har redan tagit steget till en mer teknologiskt bevarandeteknik. Applicering av vargflytt-tekniken stöds av utredningen, även om vi inte får göra oss beroende av den. Varg eller nordosteuropeisk varg är inget hotat djur, globalt klassas varg som ”species of least concern”. Globalt är den svenska vargstammens bevarande av liten betydelse, men betydelsen blir större om den bygger på mer av den nordeuropeiska vargens genetiska mångfald, vilket den kommer att göra om intentionerna att minska inaveln fullföljs. Visst skall den svenska vargstammen dimensioneras så den inte går under för att den är för liten. Men den lilla och hypotetiska risken att vargstammen går under kan tillåtas vara något större för svensk varg än för mer hotade arter. Detta gäller i högre grad för varg än nästan någon annan svensk naturvårdsfråga, eftersom olägenheterna med många vargar upplevs som mycket stora och i praktiken äter upp utrymmet för andra naturvårdsintressen, som de flesta bevarandeforskare finner angelägnare. Detta innebär inte att jag ger avkall på kravet av den anledningen, men om det finns invändningar så är det bra att minnas att det inte behövs både hängslen och livrem utan det borde räcka med att det är troligt att kravet uppfylls. Möjligheten finns att EU skulle underkänna det resonemang som Sverige bygger på, det vore ju inte första gången, det är som mycket annat här i värden svårt att förutse vad EU hittar på, men det kan inte tas upp som en fortsättning på det nu avslutade överträdelseförfarandet (EU får inte tillägga helt nya “åtalspunkter” nu, utan det skulle bli ett nytt överträdelseförfarande). Utredningen föreslår ju bara ett provisoriskt värde som kan höjas 2019, och en motiverad höjning kommer då att vara lätt om det finns goda motiv, medan en sänkning blir politiskt omöjligt. Alla länder rapporterar rovdjurstatus till EU, en svensk rapport skall göras 2013 och granskas av EU. Det är lätt att ändra med kort varsel om ett svenskt beslut skulle underkännas av EU och det kan göras mycket diskretare än via jaktlagstiftningen och tar några år. Detta är dock naturligtvis inte avsikten.

Det hade varit mycket bättre om EU hade accepterat licensjakt med syfte att minska vargens inavel och givit spelrum för innovativ naturvård som utnyttjade den stora forskningskapacitet och dokumentationskapacitet som Sverige har! Det hade varit bättre om vargforskningen hade varit mindre självcentrerad och tagit upp det här och fått EUs acceptans för licensjakten, så hade jag sluppit den  här manövern med att argumentera för att vargen är GYBS fast stammen inte är i fullgott skick. Jag tycker det svenska samhället borde haft ambitionen att tydligaregöra att det rörde sig om en licensjakt som gör att man nalkas GYBS snabbare och effektivare än med den skyddsjakt EU påtvingat. Jag försökte framföra detta till Burman, Liljelund, Carlgren, Glöerssen, m fl. Vad EU svarade var att de inte förstod och beräkningarna inte tillräckligt detaljerade för att ta hänsyn till - om jag förstår rätt, däremot sa EU inte att det var fel tänkt. Sverige borde legat på bättre. Den enda som gav ett svar med någon substans var Carlgren, han är nog inte så van vid beundrarpost i vargfrågan, det kändes som han faktiskt formulerat några meningar själv. Men ingen hade det ringaste intresse att lyssna.  Min avsikt var att framföra ungefär vad jag gör nu innan EU omöjliggjorde att sänka vargens inavel på ett rationellt sätt utan nu återstår bara att GYBS deklarera den. Vargstammen är ohotad nog att GYBSas, men tillräckligt hotad för att ändå vidta åtgärder mot inaveln. Men när nu vargetablissemanget är så ointresserat av att få fram alla “expert”-synpunkter och regeringen inte vill anstränga sig för att övertyga EU för logiska vargvårdande argumentet på slutfasen utan skjuter in sig på acceptansen. Acceptansen är mer svårsmält för naturvårdare, och acceptansen har med all sannolikhet sänkts kraftigt pga EU-ingripandet, men detta är ju inte politiskt korrekt att framföra. För rovdjursutredningen hade det varit klokt att anstränga sig för att fånga in relevanta synpunkter tidigare under utredningsarbetet.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.