Förvaltningsplan – synpunkter
Förvaltningsplan – Naturvårdsverket
Naturvårdsverket har ett regeringsuppdrag att göra en förvaltningsplan för varg som skall vara klar i i början av juni 2012. Förvaltningsplanen gick ut på en förremiss i slutet av april och NVV inhämtar allmänhetens synpunkter på hur relationerna med varg skall förbättras i början av maj. Jag skriver mina synpunkter högst upp på detta inlägg, jag gör sedan en nytt inlägg när den slutliga förvaltningsplanen kommer. Mina synpunkter nedan från hösten har redigerats med hänsyn till rovdjursutredningens slutbetänkande.
Förremissvar till naturvårdsverkets förvaltningsplan i slutet av april 2012
Det saknas definition av den ”inavelsgrad”, som skall sänkas till under 0.1. Eftersom jag anser det är något annat som är bättre att få sänkt, och skillnaden är inte obetydlig, så är det inte trivialt och avgörandet bör inte godtyckligt överlåtas på en framtida rapportförfattare eller kanske flera olika. Rapporten 2011 (Åkesson och dessutom kanske den andra rapporten) som hänvisas till är inte tillfredställande ur denna synpunkt, och kraven på vad som rapporteras bör övervägas mer i detalj. Jag tycker Åkessons rapport är jättebra och utomordentligt värdefull och välgjord, jag är jättenöjd med den och föreslår bara tekniskt enkla kompletteringar och preciseringar från förvaltningsplanen till vad som publiceras.
Det saknas definition av antalet vargar, som skall vara minst 450. Hur antalet definieras är inte en trivial fråga.
MÅL bör inte vara oklara i avsaknad av bra definitioner. Inte i detta dokument som förmodas reglera Sveriges mål för vargförvaltning!
EUs miljökommissionär har vid flera tillfällen satt sin tillit och sina förhoppningar till förvaltningsplanen. Anser naturvårdsverket att man ansträngt sig för att tillgodose miljökommissionärens förhoppningar?
Citat från planen ”I enlighet med EU-domstolens praxis bör det även innebära att jakt kan medges om den inte förhindrar återställandet av gynnsam bevarandestatus” Licensjakt sänker inaveln och underlättar för varg att nå gynnsam bevarandestatus. Detta bör utvecklas närmare, eftersom varken EU eller ens regeringen verkar förstått det att döma av EUs reaktioner på tidigare licensjakter och regeringens undfallenhet att låta frågan prövas rättsligt. Och om regeringen och EU inte heller fattar rovdjursutredarens utläggning om förvaltningsjakt, så behövs nu ytterligare verbal utveckling.
Rovdjursutredningens slutbetänkande skriver minst 450 vargar 2024. Det är inte ett provisoriskt värde. Förvaltningsplanen remissversion för vidare föråldrade uppgifter.
Genom att flytta invandrarvarg från renbetesområdet söderut har naturvårdsverket fördärvat en lovande familjebildning och ingen flyttning har ”lyckats”. Med hänsyn till detta föreslås blygsammare formuleringar i den nya förvaltningsplanen. Jag anser i genomsnitt en föryngring i renbetesland bör tolereras för att förbättra invandringen, och undrar om förvaltningsplanen ger en helt riktig bild att riksdagen utfärdat och rovdjursutredaren stöder totalförbud?
Rovdjursutredarens förslag att inavelsmålet skall nås för populationsmålet nämns inte bland faktorerna som uppräknas för hur stammen skall tillväxa.
Genetiskt viktig varg är fortfarande ganska entydigt, men det kommer det inte att vara efter valpningen 2013, och snart kommer den genetiska viktigheten att röra sig om relationer med resten av populationen. Licensjakt bör anpassas så att det ges en dominerande vikt hur den påverkar stammens genetik, men efter 2013 bör detta uttryckas mer nyanserat. Vad som står i förvaltningsplanen stämmer inte heller med vad naturvårdsverket bestämt vid ett sammanträde. Anpassning av terminologin till mer komplexa förhållanden rekommenderas redan nu.
I vissa fall kan man göra avkall på att man måste känna den genetiska viktigheten före beslut om skyddsjakt. Det bidrar till det ”genetikhat” som vuxit fram det sista året och försvårat acceptansen för genetisk förstärkning.
Årlig rapportering av vargstatus bör uttryckligen omfatta ödet för ”genetiskt värdefulla vargar” (framförallt skyddsjakt) och helst en analys av de genetiska effekterna.
Syftet är att sänka vargens inavel bör anges utan angiven tidsgräns ”tills den blir 0.1 eller annat beslutas” (2017, som anges, kommer inte inavelsgraden att ha sjunkit till 0.1). Det går förstås att ha en plan som bara sträcker sig till 2017, men det måste framgå att ambitionerna inte slutar då.
Om det är så att vargantalet får begränsas utan att inavelsmålet nåtts eller invandringen från Finland ökat (vilket rovdjursutredaren anser behövs) så bör det klart framgå. För närvarande påstår t ex jag att det är det biologiska taket som gäller, eftersom inaveln inte kommer att nå målet och bruttoinvandringen från Finland knappast öka. Det vore bra för acceptansen om den oro detta skapar kunde skingras genom att det av förvaltningsplanen klart framgår att det räcker med att minimiantalet uppnåtts för att stoppa tillväxten med jakt, andra önskemål behöver inte uppfyllas.
Valpar bör (av biologiska skäl och för bättre acceptans av lokala intressen) tas bort från kullar dit valpar tillförs, helst fler än som tillförs. Förstår inte varför detta inte ens diskuteras.
Citat ”Naturvårdsverket avser att undersöka det bevarandebiologiska behovet och de juridiska förutsättningarna för att underlätta den genetiska förstärkningen genom selektiv, riktad och populationsreglerande jakt. En sådan jakt skulle därmed kunna utgöra en komponent i den genetiska förstärkningen för att åtgärderna ska få en snabbare effekt i populationen. Undersökningen ska omfatta såväl förutsättningarna för att utifrån genetisk status rikta jakten mot särskilda revir, som att reglera stammens storlek för att öka den genetiska förstärkningens effekt.” ”Naturvårdsverket avser att 2012 inleda arbetet med att utveckla former för en mer selektiv licensjakt och att ta fram föreskrifter för länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter varg. Bland annat kommer möjligheten att rikta jakten mot revir med särskilt låg genetiskt status och effekterna av en sådan jakt att undersökas.”
Det är anmärkningsvärt att Sverige först nu verkar kommit på iden att utvärdera effekten av jakt och tillförsel av vargar under olika förutsättningar inklusive de rådande nu och 2010. De uträkningar som gjorts är inte relevanta, det är tveksamt om naturvårdsverket verkligen tänker göra allmänt relevantare beräkningar, t ex genom att ta hänsyn till att vargstammen nu är större än beräkningarna förutsatt. Det verkar dock av förvaltningsplanen, som naturvårdsverket nu hade för avsikt att ta initiativ till sådana beräkningar, som rimligen borde utförts för några år sedan. Någon borde insett att beslutsfattande normalt skall ha en konsekvens och kostnadsanalys. Detta gäller även den allmänna uppfattningen om riksdagsbeslut. Att genetik kan användas som ett motiv för att minska vargantal och inte ensidigt öka det skulle bidra till en mindre genetikhatisk inställning hos de vargnegativa elementen, vilket i sin tur skulle underlätta genetikförstärkningen och öka acceptansen för den. Beräkningarna måste dock utföras skyndsamt om de skall bli ett beslutsunderlag till 2013 års förvaltningsjakt. Jag får känslan av att möjligheterna att få ett långsiktigt riksdagsbeslut hösten 2012, som möjliggör förvaltningsjakt 2013, medvetet förhalas.
Citat ”Naturvårdsverket och Jordbruksverket kommer under 2013 att upprätta ett femårigt handlingsprogram som bland annat innehåller:… - Ett kvantitativt mål för minskad inavelsnivå”
För att kunna koppla detta kvantitativa mål till insatta åtgärder borde uppdaterade relevanta räkningar utföras och det skall vara klart 2013, så inte bidrar det till jakt 2013.
Förvaltningsplanen kunde kontinuerligt utvärdera hur acceptansen för de som är närmast vargarna utvecklas med tiden och – om den försämrats sista halvåret, vilket jag tror – varför de åtgärder som vidtagits inte varit effektiva.
Nedan är några synpunkter från mig vad en förvaltningsplan kunde omfatta eller reglera. Naturvårdsverkets sida om förvaltningsplansarbetet är http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-och-vilt/Viltforvaltning/Regeringsuppdrag-om-vilt/Forvaltningsplan-for-varg/ (naturvårdsverket har bytt URL till sina rovdjurssidor URL är uppdaterad även om inte sidans text är det).
Jag har lagt ned mycket arbete på denna vargweb som ger underlag för många aspekter av vargförvaltning http://vargdag.wordpress.com/. Mycket råder det säkert i princip enighet om, men en del finns ingenannanstans och även där de flesta är överens kanske detta ger ytterligare perspektiv. Denna artikel kommer nog kontinuerligt att förbättras och förändras. En del motiv finns här, en del på den här webben och jag länkar till några. Beträffande de flesta tror jag det råder enighet om behovet. Förvaltningsplanen ges nu stor betydelse av EU och regeringen medan betydelsen av den rovdjursutredning som skall komma med sitt betänkande i början av april tonas ned. Även rovdjursutredningen själv verkar anse att svaren om vargens väg till gynnsam bevarandestatus och vad det är skall ges av förvaltningsplanen. Den nya ”vargkommitten” säger sig ha bidragit.
Jag tror inte rovdjursutredningen lyckats formulera ett genomförbart mål eller väg och jag tror att nyckeln för att lösa rovdjursförvaltningens dödläge är att ge vargen gynnsamt bevarandestatus idag och jag tror det ligger i förvaltningsplanen makt att skriva in detta, men jag tror knappast det moraliska modet föreligger.
Förvaltningsplan för varg i Sverige.
#1 Det genomsnittliga släktskapet i den skandinaviska vargens genpool skall årligen beräknas och redovisas i ett uppdaterat diagram som visar utvecklingen över tiden. Skälen förklaras på http://vargdag.wordpress.com/2011/10/23/genomsnittligt-slaktskap-berakningsmetod/:
#2 Den skandinaviska vargstammens utbredning söder om latitud 59 bör årligen redovisas i ett diagram, som visar utvecklingen över åren. Motiv: framryckningen söderut går märkligt och oacceptabelt sakta och måste stimuleras och ges ökad uppmärksamhet och analys de närmaste åren. Vidare motivation: http://vargdag.wordpress.com/2011/11/14/sydgrans-svensk-varg/ Det finns också ett behov att följa spridningen österut, men här är framstegen påtagliga och fordrar inte omedelbar uppmärksamhet. Norrut tas säkert upp av andra. I #13 föreslås länsvis fördelning av vargar vilket är ett verktyg för att följa utvecklingen av den regionala fördelningen på nationell nivå.
#3 Den svenska vargstammens utbredning skall vidgas. Huvudmetoden för detta är utformning av skydds- och licensjakt. Speciell uppmärksamhet skall ges spridning i Götaland.
#4 Det viktigaste och högst prioriterade förvaltningsmålet är att sänka vargstammens inavel som i förvaltningsplanen bör omformuleras till att sänka det genomsnittliga släktskapet. När och om det genomsnittliga släktskapet faller under 0.15, så bör prioriteten för ytterligare sänkningar diskuteras och troligen omprövas.
#5 För att sänka inaveln skall genbidraget från de tre tidigaste ”grundarna” successivt reduceras. Detta borde skrivas in i förvaltningsmålet för de närmaste åren.
#6 Den prioriterade metoden att sänka inaveln är att förvalta generna från naturliga invandrare eller nyinförda vargar väl. Nyinvandrade vargar skall i princip aldrig avlivas och deras reproduktion skall inte försvåras, men flyttning kan ibland vara motiverat.
#7 Jakt skall arrangeras så att avkomma till nyinförda vargar sällan skjuts. Barnbarn behöver generellt inget specifikt individuellt skydd utöver ett skydd för invandrarnas familjer och revir som i första hand är till för att skydda den genetiskt värdefulla vargen, i andra dess partner och först i tredje hand barnbarnen.
#8 Alla ”genetiskt värdefulla” vargar (avkommor till invandrare) är inte lika mycket värda och värdet är inte konstant över tiden. Invandrare får barn och barnbarn och sprider sina gener i stammen. Nya ”fräscha” vargar tillkommer. Därför minskar behovet av skydd och särbehandling över tiden för de nuvarande genetiskt värdefulla vargarna. Det bör göras en omräkning av genetiskt värde varje år. Eftersom vi är ovana vid detta, så kan man inte heller lägga fast i en förvaltningsplanen hur uträkningen skall göras, bara att den skall göras årligen. Detta genetiska värde behövs såväl för skyddsjakter (hur mycket ”extra” skada som måste tolereras) som för licensjakt (vilka revir som skall fredas). Synpunkter och förslag på min web: http://vargdag.wordpress.com/2011/11/24/invandrare-och-deras-avkommors-genetiska-varde/
#9 Statistik skall föras över genetik hos skjutna vargar baserat på DNA analys, och det genetiska värdet hos skjutna vargarna skall årligen sammanställas. Detta är en kontroll på att de genetiskt värdefulla vargarna får ett tillfredställande skydd.
#10 Riktvärdet för den svenska vargstammens storlek till 2019 skall sättas till lägsta möjliga. Regeringen har tagit bort taket men hänvisar till rovdjursutredningen (SOU2010:34). Rovdjursutredningen föreslår i första betänkandet att antalet inte ökar förrän inaveln minskar och i det andra att golvet gäller först från 2024. Jag tillstyrker detta varmt eftersom det är lättare att minska inaveln i en liten vargstam än en stor. Olika poster på min web visar att en liten vargstam ökar den inavelsreducerande effekten av både invandring och införsel.
#11. Huvudskattningen av vargstammens storlek definieras som det skattade antalet vargar 1 april respektive år. Därefter kommer valpningen och det tar lång tid innan man får grepp över den och dödligheten (dödligheten av valpar är stor och osäker i början). 1 april är vargantalet förhållandevis säkert, kanske säkrast. 1 april är minimitalet under årscykeln, dvs det kommer nästan alltid att finnas fler vargindivider än antalet anger, det är den naturligaste utgångspunkt för årscykeln i antal. Jakt och spårning kommer huvudsakligen att ske på vintern före 1 april (egentligen före 1 mars men justeringar kanske görs). Det blir därför ingen förvirring om antalet avser före eller efter eventuell licensjakt. Statusrapporterna under sommaren hösten ligger så nära skattningstidpunkten som möjligt. Motiv: statsmakterna har inte definierat antalet vargar i Sverige, därför bör förvaltningsplanen göra en definition (se http://vargdag.wordpress.com/antal-vargar/)
#12 Praxisen att räkna norsk-svenska vargar som svenska ändras och ersätts av en överenskommen delning. Det ger en felaktig bild av de båda ländernas vargstammar att räkna för högt till Sverige. Detta innebär att vargantalet i Sverige sjunker med kanske 20 vargar och måste justeras bakåt.
#13 Förvaltningsplanen bör se till att årliga fördelningar av antalet vargar på län görs och sprids. Naturvårdsverket gör länsfördelningen och bestämmer viktningen av vargar som rör sig över länsgränserna. En sådan skattning skulle objektivare än tidningsuppgifter, som lätt överdriver vargens roll i länet. Idén med skattningen är att skattningen i län summerar ihop till riksskattningen. Fördelningen behövs för att få nationell överblick om vargförvaltningen regionaliseras. Man får överväga hur man skall beakta och fördela icke stationära vargar, bla för att visa att varg faktiskt förekommer även i län utan föryngringar.
#14 Den naturliga invandringen från Finland skall stimuleras och förbättras. Metoder för detta är diskussioner med Finland om hur invandringen av vargar från Finland till Sverige skall förbättras, gemensamma diskussioner (Finland) med ryska Karelen hur deras vargstatus ser ut och hur migration till Finland samt österut i Ryssland kan förbättras. Beträffande effekterna av migration på inavel se min web:http://vargweb.wordpress.com/2011/11/29/invandring-av-vargar-fran-ost-sanker-inaveln/
#15 Ökad tolerans mot vargetableringar i renbetesområdet när det rör sig om direktinvandrare som envisas med att bosätta sig där och bildat revir med partner, såsom ”Idretiken (se http://vargdag.wordpress.com/2011/10/31/skandinaviens-viktigaste-varg-idrevargen/.
#16 Den genomsnittliga generationstiden baserat på årets nya föräldrapar beräknas årligen. Det är av intresse att studera hur jakt påverkar generationstiden, troligen sjunker den. Hur detta skulle kunna gå till åskådliggörs på http://vargdag.wordpress.com/2011/11/21/generationstid-lagre-an-formodat/
#17 Huvudfrågan om vargantalet i Sverige beror på vetenskapen och för hur varggener diffunderar genom en fragmentiserad, ganska liten östlig icke avgränsad vargpopulation, som genomgår dynamiska snabba förändringar; samt underlaget (beskrivningar) av denna vargpopulation. På kort sikt är fler vargar en nackdel eftersom det försvårar en genetisk förstärkning och permanent utökning av spridningsområdet. Jag föreslår därför att vargförvaltningsplanen uttalar sig i första hand för ingen ökning och i andra att eventuell ökning skall förläggas till andra län än Värmland, Dalarna, Gävleborg, Örebro och Västmanland, som idag är mättade, och i övrigt hänvisar till högre vargantal som en fråga för nästa omgång av förvaltningsplanen.
Allmänna synpunkter:
# De restriktioner och den höjning av debattemparturen som EUs uppmärksamhet angående jaktformerna givit, har föranlett regeringen och be EU om ett ökat nationellt utrymme för vargpolitiken, vilket EU inte beviljat utan istället talat om att tillräcklig flexibilitet finns. Detta gör utformningen av vargpolitik och även förvaltningsplan besvärlig, bla vet man inte vad EU egentligen vill och man vet inte hur EU kommer att reagera. Att vargen inte har gynnsamt bevarandestatus överför makt från Sverige till Bryssel, det har inte gått att lägga ett riksdagsbeslut med över 80% av riksdagen bakom som underlag till ett treårigt vargbeslut pga av EUs oförutsägbarhet. Nu skall det beslutas om villkoren för gynnsam bevarandestatus. Tvärtom vad många tror styrs inte villkoren huvudsakligen av Bryssel, EUs rovdjursriktlinjer ger handlingsfrihet för Sverige att förklara att dagens vargstam uppfyller kraven för gynnsam bevarandestatus, och att göra detta skulle ge Sverige större handlingsfrihet. Rovdjursutredningen skriver in önskemål i still med att inaveln reduceras till 10% som sedan blir ett villkor för gynnsam bevarandestatus som troligen inte kommer att uppnås. Det är naturligtvis bra med höga ambitioner och det finns en drift att få överbetyg. Jag föreslår att den svenska vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus som den är, fast marginalen inte är jättestor. Andra krav och önskemål uttrycks i förvaltningsplanen. Syftet är inte att sänka ambitionsnivån i vargförvaltningen utan att Sverige skall ta en större andel av ansvaret och få större möjligheter att välja den effektivaste vägen mot målet.
# Naturvårdsverket har under hösten 2011 gjort den vargrelaterade information svårtillgängligare eller kanske ibland helt otillgänglig. Sidor som förut var lätt tillgängliga är nu lösenordskyddade; eller omöjliga att klicka sig fram till; eller har tagits bort. Det finns en sökfunktion på Naturvårdsverkets web, men det är svårt att söka igenom systematiskt och det är svårt att finna menyer att söka från, och även när man hittat något nytt relevant, så är det inte säkert tillgängligt när man ”klickar” länken. Det blir svårare eller kanske så omöjligt att utvärdera Sveriges vargförvaltning för oberoende observatörer utanför ”etablissemanget” (som jag). Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet och hur jag märkte att Naturvårdsverket försökte hålla information lättillgänglig, nu verkar det inte finnas skäl för beröm längre och steget till klander är inte så långt.
# Det är svårt med myndigheter och organisationer i allmänhet och vargdebatt i synnerhet, de tar i allmänhet inte åt sig av synpunkter, som inte kommer från en auktoriserad källa (jag är ju privatperson). Man upplever att enda chansen är att skriva i t ex tidningar och då måste det vara kort och onyanserat och lite vinklat, detta leder inte till en dialog och det gör debattklimatet mer polariserat. Jag upplever lite ”konstruktiv kritik” och att det är lite för lätt att sälja kvalificerade ideer utan ett intellektuellt kvalificerat motstånd. Jag gör ganska skarpa utsagor om hur den svenska vargpolitiken borde förbättras (även kommentarer om specifika inlägg av kvalificerade namngivna personer, och i andra fall mot förslag/beslut av t ex naturvårdsverket). Vore det ett bra vetenskapligt debattklimat borde det komma mer kommentarer från dessa. I de flesta fall så är det tystnad, annars tack för synpunkterna eller vi är inte intresserade. Det blir mest onyanserat skäll. Fast å andra sidan så tror jag även auktoriserade källor känner ganska mycket frustation i just vargfrågan, och den mesta informationen är fortfarande lättillgänglig även om den från just naturvårdsverket blir sämre.
# Det uttalas ofta att en MKB eller snarare motsvarighet till MKB för varg borde utföras. Förvaltningsplanen kan omfatta den information och analys som ges i en MKB (miljökonsekvensbedömning) som skall föregå en ny verksamhet, dvs. en genomgång av miljökonsekvenserna av introduktion av varg. Varg är ju inte ny för latituderna 59-62, men för huvuddelen av Sverige är det en nyhet med permanent vargnärvaro. Det principiella förfarandet kan vara av värde även för verksamheter man har viss erfarenhet av, speciellt när ämnet är så kontroversiellt och så många olika delvis överdrivna uppfattningar är i svang.
# Det är svårt att förstå utgångspunkterna för förvaltningsplanen eftersom de politiska intentionerna är oklara, konfliktfulla och med säkerhet kommer att modifieras inom ett år. LCIE dokumentet, som hänvisas till i förutsättningarna, kommer från en grupp vars åsikter om den svenska vargförvaltningen inte har respekteras av EU-kommissionen och som ger utrymmer för ett brett spektrum av tolkningar när det skall appliceras på svensk varg. Jag kan inte förstå annat än att förvaltningsplanen blir ett vargpolitiskt instrument.
# Debattklimatet skärptes ytterligare i samband med EUs inblandning; genom regeringens försök att blidka EU; och genom att naturskyddsverket inte är lyhört för statsmakternas intentioner. Tycker det vore bättre att vänta med förvaltningsplan tills överträdelseförfarandet avslutats. Då skulle det bli något mindre turbulent och hetsat debattklimat och förvaltningsplanen kunde göras mer fristående från vad olika intressenter hävdar att EU menar.
# Det blir ännu svårare genom att vargantalet tycks öka bortom politisk kontroll till valpningen våren 2012 och vida överträffa de tidigare satta politiska målen.
Umeå november/december 2011 tillägg april 2012
Kvantifiering av genetiskt värde
Kvantifiering av det genetiska värdet
En varg vandrar in från öster eller en varg tillförs populationen. Stammen behöver ett tillskott av obesläktade vargar och de skall skyddas. De får avkommor som skall skyddas. Deras familjer skall skyddas. Jag diskuterar detta inför 2012 och 2013 och utifrån invandrarna Idretiken, Kynna- 2 hannen och Galven hannen och deras avkomma. Underlaget blir bättre och mer komplext när nya obesläktade vargar och mer resultat kommer om vad som händer med invandrarna och deras gener. Detta är en början till en diskussion och överväganden. Metodik för överväganden behövs omedelbart vid skyddsjaktsbeslut. Diskussionen och metodikutvecklingen bör fördjupas sommaren 2012. Då har familjeparen till 2011 års föryngringar släktskapsbestämts; antalet reproduktiva avkommor uppdaterats och vuxit och andelen av genetiskt värdefulla vargar ökats, så skillnaderna i deras värde blir viktigare att förstå.
Genetiskt värdefulla vargar är olika värdefulla
Den nya invandraren som etablerat sig och tycks skaffat en partner i norra Dalarna (Idre-tiken alias Kilsbergvargen) är i dagsläget Sveriges i särklass genetiskt värdefullaste varg (se nedan).
För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma om den inte får några barnbarn. Även om en invandrare får avkomma är det tio procent av vargstammens föräldravargar som inte fått barnbarn och sålunda inte bidrar alls till stammens framtida genpool. För säker etablering fordras två avkommor som reproducerat sig, annars finns en påtaglig risk att invandrarnas genlinjer kommer att slockna och att de inte kommer att ge något långsiktigt genetiskt bidrag alls. Även om de ger ett bidrag kommer många av genvarianterna att försvinna snabbt eller så småningom av slumpskäl i ett så litet stickprov som två. Två avkommor per förälder är vad som förväntas i en stabil population utan urval, men de skyddade invandrarna och deras skyddade avkomma förväntas kunna prestera bättre än det och väntevärdet blir högre i en växande population.
De nuvarande nya invandrarna bör i princip aldrig skyddsjagas. Om de inte producerar minst 5 reproduktiva avkommor, så är det en besvikelse med det närmast obegränsade skydd som gäller för dem och deras familjer och det höga skydd deras avkommor skall ha och att de faktiskt fått ganska många valpar. Genomsnittsvärdet för reproduktiva vargar i den skandinaviska vargstammen var historiskt 3.7 (se annan artikel på denna web). Genomsnittsstorleken av avkommor uttryckt i reproduktiva vargar kan dock förmodas sjunka från 2010 med högre avskjutning. För närvarande är det troligt att både Kynna-2 och Galven kommer att nå över fem och förhoppningsvis ännu högre.
De nya invandrarnas nuvarande status
Utgående från information i Wabakken et al 2011 görs en beskrivning. Både Galven och Kynna-2 har invandrare som fäder, de ha producerat valpkullar 2008, 2009 och 2o1o, men föryngringar väntas inte 2011.
Galvenavkommor: Det finns en familjegrupp i reviret 2011, men inga spår av alfahona, bara hanen, och föryngring 2011 är osannolik, men det är inte otroligt att hannen senare år kommer att få fler avkommor. Minst 16 valpar födda 2008-2010. En föryngrade sig 2010 (Riala), några har dött, några har blivit registerade i revirmarkerande par som möjligen kan ge föryngring 2011. Slutsats: En säker reproduktiv avkomma ger inte tillräckigt säker etablering i vargstammen, det är troligt att avkommorna kommer att öka till åtminstone fyra (en per valp) och det kan inte uteslutas det blir fler. Fortfarande klassade som genetiskt värdefulla och skyddsvärda åtminstone till slutet av 2012.
Kynna-2 avkommor: Det finns inte spår av den invandrade hanen sedan tidigt 2011 eller föryngring 2011. Minst 24 valpar födda 2008-2010. Några har dött, fyra har registrerats i revirmarkerande par och två har reproducerat sig 2010 (Skugghöjden och Gåsborn). Slutsats: verkar etablerat sig i vargstammen och det förefaller troligt att det kommer att bli mer än sex reproduktiva avkommor. Fortfarande klassad som genetiskt värdefull och skyddsvärd till slutet av 2012, men i något lägre grad än Galvenavkommor eftersom valpproduktionen varit större och fler av dem gått i reproduktion.
Jakt på avkommor till invandrarvargar. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen av invandrarvargarna eller deras avkommor eller någon medlem av invandrarnas familjer. Detta visar mycket klart att det går att rikta jakt så att genetiskt värdefulla vargar får ett mycket effektivt skydd. Dock har några genetiskt värdefulla vargar fällts genom skyddsjakt. Detta var inte misstag, utan olägenheterna bedömdes så stora att de sköts trots att de var genetiskt värdefulla och hade inavelskoefficienten 0. Detta diskuteras i annan artikel på denna web. Jag tycker att det är rimligt att det förekommer att invandraravkommor skyddsjagas men att det måste bygga på en analys av deras genetiska värde relaterat till olägenheterna, och något försök att analysera genetiskt värde har jag aldrig sett i någon dokumentation från naturvårdsverket eller i de motiv för skyddsjakt som finns tillgängliga. Ett skäl till denna sida är att det är en början till sådana analyser.
De nya invandrarnas är raska på att få barnbarn! Galven och Kynna-2 invandrarhanarna har initialt lyckats ganska bra efter invandring 2007, första reproduktion 2008, och 2010 har de nu barnbarn i tre revir. År 2008 började 16 familjer reproduktion. År 2010 hade 10 dessa 16 par inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt för de 16 en halv reproduktiv avkomma per par. De två invandrarna hade fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än genomsnittet när det gäller att sätta barnbarn till världen och gjort en mycket lovande start på den reproduktiva karriären som antyder en reproduktiv överlägsenhet för invandrare (vilket inte vore förvånande, men som nog ännu inte skall diskonteras i huvudprognoserna än)!
Föreslagen prognos När man fått klart för sig den reproduktiva framgången av avkommorna från Galven och Kynna-2 2011, förmodligen sommaren 2012, initieras nya beräkningar och överväganden görs om genetiska värden och deras beräkning och användning. Blir det aktuellt med jakt innan dess kan man redan nu förfara enligt följande: Först kompletterar man listan över reproduktivt framgångsrika avkommor (Tre 2010). Totala antalet avkommor från invandrarna t o m 2011 vet man redan eftersom det inte blir ny föryngring i invandrarrevir 2011. Dra av kända döda eller reproducerande. Det kan göras en skattning hur många saknade som lever. Sedan kan man utgående från levande avkommor och om de satt upp ett revir och fått en partner göra en prognos på hur många reproduktiva avkommor invandrarna kommer att få - givet avkommorna inte har någon fördel (vilket de troligen har, så de skattningar som görs den närmaste tiden är nog underskattningar). Hamnar man på prognoser på sju eller däröver reproduktiva avkommor utan att förmoda osäkra ”extra bonus” för invandrarbarn varav tre etablerade bevisade reproduktiva revir, kan nog avkommor och deras familjer avföras från vargar som behöver ett speciellt skydd som genetiskt värdefulla vargar i situationer, om antalet skyddade genetiska vargar annars blir ohanterligt stort (större än kanske en tredjedel av reviren). Detta innebär inte att de inte har ett mervärde utan bara att det är så begränsat, så det är för jobbigt att beakta det, och det skall inte innebära ett sämre skydd än ”vanliga vargar”. Det innebär inte heller att skyddsjakt skall vara omöjligt på vargar som är värdefulla, bara att kraven på olägenhet (eller andra åtgärder än skyddsjakt) skall vara väsentligt högre än för ”vanliga” vargar. Invandrarna själva (Galvenhanen och Idratiken för Sveriges del) bör dock normalt skyddas livet ut. Gissningsvis resulterar ett sådant här resonemang i ca 10 skyddade föräldrapar 2013 av totalt cirka 30. Diskussionen under senare delen av 2012 bör dock göras mer sofistikerade än denna.
DNA-test av skyddsjakthotade icke stationära vargar.
Jag anser inte man i dagsläget behöver DNA testa icke stationära vargar före skyddsjakt, om man inte misstänker de är direktinvandrare. Värdet att veta motiverar inte längre det administrativa besväret för Kynna-2 och Galven, som har både barnbarn och barn som kan få barnbarn. Många avkommor känner man till eftersom de har sändarhalsband. Den sk östgötavargen var det alltså enligt min mening korrekt att inte DNA analysera före skyddsjakt. Detta innebär inte att det är korrekt att inte ta tillräckligt hänsyn till att det rör sig om en invandraravkomma om det är känt.
Genomslaget av invandrarnas gener kanske blivit mycket bättre än förväntat!
Att invandraravkommor är överrepresenterade i skyddsjaktsansökningar kanske visar att invandrarna lyckats mycket bra att sprida sina gener. Deras valpar kanske är ovanligt vitala och energiska (en effekt av ”heterosis”). De kanske har större överlevnadskraft än andra vargar. Och orkar med längre vandringar så att de har större förmåga att geografiskt sprida populationen. Och de har faktiskt framgångsrikt skyddats under två licensjakter. Om man tittar på en annan artikel på denna blogg om släktskapsförhållanden så är de bättre representerade i reproduktiva vargar fram till 2010 än andra jämförliga reproduktiva vargar. Detta är kanske (troligen) en del i en god nyhet för den skandinaviska vargstammen, invandrarnas är effektivare att sprida sina gener än vad som förmodats, och därför behövs det färre invandrare än förmodat för att reducera inaveln och upprätthålla den genetiska kontakten med Finland! Är det så kanske de också klarar av lite mer skyddsjakt om samhället accepterar en något lägre minskningstakt på inaveln av naturlig invandring!
Nya invandrare
Ju fler ”nya” vargar som fått sina gener införda i stammen ju mindre värda blir varje ytterligare. Värdeminskningen blir större ju fler som tillförts nyligen, säg inom ett decennium tidigare. Värdet blir lägre ju lägre den genomsnittliga släktskapen i stammen är. Värdet blir lägre om den tillförda vargen är släkt med de som redan finns i stammen. Värdet av en ny invandrare eller tillförd varg förädlas. Om den dör innan den får avkomma är den förstås värdelös. Innan den fått avkomma är den värdefullare ju närmare att få avkomma den ligger. Den skall bli könsmogen, den skall hälsodeklareras, den skall ingå i ett revir i ett accepterat område. Den skall få en partner. Idretiken är nu den i särklass genetiskt värdefullaste vargen i Skandinavien, hon har genomgått alla test och har så att säga fått medborgarskap beviljat. Hon har satt upp revir och skaffat en make. Det är mycket goda chanser för tillökning i familjen våren 2012. Det vore mycket bra om hon fick avkomma 2012 bl a politiskt, eftersom man då kan hävda att invandringen från Finland den sista varggenerationen varit så hög att alla problem är lösta (om den fortsätter på det viset). Invandrarens värde beror på hur många ytterligare valpar som kan förväntas. Den invandrade Galven-hanen verkar leva, men inte ha en partner längre vilket gör chansen för ytterligare avkomma låg och minskar vargens värde, men 10% av alla vargar skaffar en ny partner när den första försvinner så hoppet om fler valpar är inte släkt så det är fortfarande motiverat med skydd. Det minskar också värdet om invandraren fått många valpar, säg 25. Dock bör tills vidare direktinvandrare i princip inte avlivas.
Behövs en övre gräns för hur reproduktivt framgångsrik en införd varg får vara?
De närmaste åren bör invandrare åtnjuta högt skydd och frågan om skyddet bör upphöra när de åldras är inte aktuell. Frågan uppkommer om det finns någon gräns och om invandrare skall betraktas som genetiskt värdefulla för evigt. Kan det hända att en tillförd varg får för stort genetiskt inflytande? Ja, teoretiskt sett finns det risk för detta! Två exempel: (1) Den svenska vargstammen grundades av två invandrare 1983, 1991 kom det in en tredje. Inaveln sjönk väsentligt, men var år 2000 en bit över 1990 års nivå, det verkar bidra att alla nya föräldrapar efter 1993 var barn eller barnbarn till den nya invandraren, (2) På ön Isle Royale grundlades en vargstam av ett föräldrapar i slutet av 40-talet, en ny varg invandrade 1997. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna i stammen kommer från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Inaveln verkar åter mycket hög. Dagens skandinaviska vargstam är dock mycket större och risken för ett sådant genomslag försumbart. Men den svenska vargstammen har ett föräldrapar, som bildades år 2000 14 avkommor som givit reproduktion. Detta innebär att en väsentlig del av dagens vargstam bär gener som passerat detta föräldrapar (och dess föräldrar), och detta bidrar något till dagens höga inavel.
Det här resonemanget bör fräschas upp senast 2014, det är inte bra eller helt korrekt, men ännu inte aktuellt, så det är inte viktigt att göra det perfekt. Det är inte önskvärt att en ny varg idag bidrar med mer än knappt en tredjedel av vargstammens gener. Bidraget till inaveln från överrepresentationen skulle då bli F= 0.33*0.33*0.5=0.05. Om de andra två tredjedelarna bidrar med lika mycket relativt, dvs som om det var två obesläktade föräldrar dvs. ungefär dagens situation när vargarna är lika besläktade som halvsyskon, så hamnar man på F=0.15, lägre än så lär vi inte komma innan nya införda vargar börjat reproducera sig, och då är det dags för ny diskussion men en lägre ”högsta andel”. Det blir så småningom aktuellt att reducera reproduktivt framgångsrika äldre invandrares gener, men detta är ingen nackdel jämfört med att reducera bidraget från de ursprungliga invandrarna. 14 reproducerande vargar i en stam i fri tillväxt av säg 30 reproduktiva vargar är hälften och de bär hälften av invandrarbidraget. Dock är det troligen så att icke inavelsbelastade har en fördel härutöver, och med hänsyn till det så är det inte omöjligt det kan nå, men inte passera en tredjedel. Så stora bidrag som 14 inträffar bara i fem procent av familjerna. Slutsatsen av denna diskussion är att risken att någon av invandrarhanarna till Kynna-2 eller Galven (eller deras ”liftande” partners som ju kan få samma höga representation som den fräscha vargen vilket underskattats lite i detta resonemang) skulle dominera vargstammen ”för mycket” är försumbart liten och inte behöver diskuteras igen de närmaste åren.
Färgkodade halsband
Genetiskt värdefulla vargar får ofta sändarhalsband. Dessa borde ha ett färgmönster så vargen och vargens genetiska värde kan identifieras. Det kan bli ett hjälpmedel i licensjakten för att minska risken för fällning av genetiskt värdefull varg och även ett hjälpmedel i andra moment i vargförvaltningen.
Naturvårdsverkets utredning
Naturvårdsverket har våren 2011 tagit ställning till några av de frågor som behandlas ovan för den närmaste tiden. Jag hade inte läst detta dokument före analysen ovan. Mycket håller jag med om och analysen ovan kan ses som en precisering som kan användas för att ”rangordna” och ”väga”. Jag motsätter mig dock det rimliga i någon regel eller ens förmodande att F1-or skall tillåtas för licensjakt efter två år eller kanske bara ett år, detta bör inte bli vanligt inom överskådlig framtid. Det sänker inaveln ytterligare att ha dem kvar längre tid, jag instämmer principiellt med ”Stockholmsforskarnas” synpunkt därvidlag att inaveln reduceras så länge ”invandrargenerna” inte når andelar i populationen som ligger i närheten av bidragen från ”grundarna”. Inavelsreduktionen måste ges större vikt än ”förutsägbarheten”, inavelsminskning är faktiskt ett prioriterat mål. Andra överväganden som jag listar ovan måste beaktas och vägas. Jag tror dock inte det får så stor omedelbar praktisk betydelse. De reproduktiva F1-orna från Galven och Kynna-2 verkar bli många samtidigt som F1-or från nya invandrare inte är aktuella, och det blir ingen licensjakt 2012, och det verkar inte orimlig kompromiss med inavelsminskningen för de få revir det kan röra sig om 2013 att man endast skall undanta 10 revir från licensjakten 2013 under förutsättning att dessa verkligen är bland de säg 12 genetiskt värdefullaste. Jag erindrar om att överväganden mellan revir knappast påverkar länets ”tilldelning” eller antalet vargar i riket och att revir är stora (10 kvadratmil) så att det ändå blir jakt över stora sammanhängande områden. Licensjakt på en invandrare tycker jag skall anses otänkbart 2012-2013. Skyddsjakt på F1 vargar kan i undantagsfall tolereras, men ett villkor måste vara att det faktum att den är genetiskt värdefull noteras och ges hög vikt, och att det förs ett nyanserat resonemang om detta i motiveringen. Erfarenheten hittills av naturvårdsverkets agerande är inte uppmuntrande i det avseendet.
Laikre, Ryman m fl (2011) har beräknat det genetiska bidraget av de tre ursprungliga founders till respektive 35, 35 och 28 procent, således ganska jämn fördelning av de tre olika källorna till ”gammal inavel”. De ”nya” invandrargenerna bidrar (som förväntat) bara med några procent av genmassan. En målsättning att sträva efter är att varje founder skall bidra med lika mycket av generna, det är visserligen helt orealistiskt att detta skall gå att nå för de första ”nya” invandrarna, men det illustrerar det önskvärda i att gynna de ”nya” genernas spridning på de gamlas bekostnad och att låta detta gynnande pågå längre än några år.
En uppseendeväckande och förvånande iakttagelse är att inavelsgrad och släktskap hos de skjutna vargarna verkar lägre än de som var tillgängliga för jakt (dvs inom kategorin ”inavlade”). Eftersom inaveln inte kan kategoriseras för individer understryker detta vikten att verkligen inte skjuta vargar från revir med låg inavel och släktskap. Observationen är så oväntad att kausaliteten måste ifrågasättas. För signifikanstesten har antagits att 195 ”jaktbara” vargar är oberoende observationer. Det är de inte eftersom de kommer från en väsentligt lägre antal grupper med samma inavelskoefficient (helsyskonskaror) och fördelningen av jakten på reviren samt den arealla fördelning av revir med olika inavel säkert inte kan betraktas som helt slumpmässig. Den statistiska signifikansen för observationens kausalitet är alltså lägre än man får ett intryck av. Inte desto mindre är det intressant nog för att vara ett motiv testa även på jakten 2011 och på vid skyddsjakt fällda vargar också. Det långsiktigt betydelsefulla för stammens framtida inavel är genomsnittligt släktskap och inte nuvarande inavel, och i detta viktigare avseende fann undersökningen (som förväntat) ingen effekt av jaktens ”urval” ”inom” den inavlade delpopulationen, det finns såledeles ingen anledning att tro att iakttagelsen motsäger att licensjakten sänker den framtida inaveln i vargpopulationen. Effekten på inaveln är inte dramatisk, dock blev effekten så stor att licensjakten inte föreföll minska inaveln totalt sett, fast igen betonar jag att undersökningen inte stödjer att detta skall tolkas som att licensjakten inte skulle minska släktskapen och därmed inaveln i kommande generationer.
Vid skyddsjakt har jag noterat att de genetiskt värdefulla vargarna verkar överrepresenterade och finns det ett kausalt samband skulle det kunna vara detsamma som för licenjakten: De icke inavlade är mer framåt och aktiva och kan därför oftare bli föremål för jakt. Detta skulle i sin tur kunna vara ett argument för en omvänd målsättning mot den nuvarande: att behålla vargens inavelsnivå för att reducera olägenheterna.
Vad är tillräckligt hänsyn till genetiskt värde?
Det bör andra än jag uttala sig om, men eftersom ”samhällskostnaden” för varg troligen är i storleksordning uppemot 300 kkr per varg, så bör förutsedda skadekostnader i den storleksordningen eller i vissa fall högre vara acceptabla för en genetiskt värdefull invandraravkomma. Skade-ersättningen är 2500 kronor per dödat får, men det är en del ”kringkostnader” också. Storleksordningen 50 dödade får per år som prognos om vargen skulle få leva skulle alltså kunna ge en idé om var toleransnivån skulle kunna ligga för en kringströvande invandraravkomma. Är det en invandrarhona som bildat revir bör toleransnivån kunna ligga högre. Ett argument är också att samhället är villigt att betala många hundratusen för skyddsjakt på en enstaka varg (samhällskostnaden kan mycket väl närma sig en miljon, eftersom mycket av jakttiden är ideellt obetalt arbete). Då borde samhället rimligen vara villigt att betala kostnader i samma storleksordning för att låta en viktig varg leva.
Statsmakternas intentioner: inte fler vargar!
När jag skrev den här artikeln trodde jag att politiker, politiska organ och en del myndigheter egentligen inte ville ha fler vargar och regeringen lät i mitten av augusti 2011 som de skulle hålla vargens tillväxt under kontroll och lovade licensjakt 2013, men eftersom den inofficiella ”planen” nu tycks inrikta sig på exponentiell tillväxt 20% årligen tills det naturliga taket nås med möjligt undantag för den norra landshalvan, och den minister som ”lovade” mest avgick kort därefter, så vet jag inte vad jag skall tro längre. Det är ju inte helt uppenbart vad som är EUs politik som regeringen helt passivt rättar sig efter eller om regeringen faktiskt har ett visst litet handlingsutrymme som självständigt används till att stödja politiken för att förbättra relationerna till två partier och den ideella milövården. Posten får stå kvar en tid, den kanske ändå inte är helt irrelevant, och det blir väl först i höst nån gång när man verkligen förstår var det politiska etablissemanget står.
Först betonar jag att statsmakterna givetvis bestämmer över sina politiska intentioner och att vad som står här är kortsiktigt och gäller min tolkning av de nuvarande politiska intentionerna, vilka naturligtvis kommer att ändras ganska snart. Den som har en underbyggd annan uppfattning om de politiska intentionerna kan ju meddela dem i en kommentar till denna artikel eller på ett klarare sätt en diverse oklar mummel.
Myndigheter skall rätta sig efter statsmakternas intentioner, här försöker jag tolka dessa, skulle jag inse att andra tolkningar är motiverade ändrar jag på detta. När intentioner står klart, entydigt och inte motstridigt i första hand i riksdagsbeslut och i andra regeringsbeslut, är det enkelt att tolka. Skall statsmakternas mening tolkas kan man också se på ”förarbeten” såsom uttalanden från riksdagsutskott och propositioner. Men för det vargantal vi skall inrikta oss på i Sverige under 2012 och säg fram till april 2013 eller till 2020 är det inte lätt att få eller tolka statsmakternas nuvarande intentioner. Det senaste uttalandet är från regeringen 17 Augusti som säger att det inte gäller något tak (hittills 210) men lämnar i övrigt stammens storlek som en öppen fråga, dvs inga nya intentioner. Regeringen motiverar taket 210 kan tas bort eftersom diskussionen om en långsiktig storlek på vargstammen har initierats i rovdjursutredningens delbetänkande (SOU 2011:37). Men meningen måste väl ändå ha varit att etappmålet fanns kvar tills riksdagen gjort en ny bedömning. SOU 2011:37 skriver om proposition Prop. 2008/09:210 som beslutades av riksdagen Bet. 2009/10:MJU8, rskr. 2009/10:7 : ”Dessa målnivåer för ….varg angavs gälla under tiden för den nuvarande Rovdjursutredningens genomförande”. Vad rovdjursutredningen lämnat är bara ett delbetänkande, utredningen skall slutredovisas 120401 sedan skall denna utredning nötas tills riksdagen kan göra en ny bedömning. Någon gång hösten 2012.
I rovdjursutredningens delbetänkande står: ”Det avgörande skälet till att vargen inte har en gynnsam bevarandestatus är den mycket höga inavelsgraden” … ”Detta behöver åtgärdas i ett första steg”… ”I ett andra steg, när inavelsgraden har sänkts, bör det skandinaviska vargbeståndet öka i storlek”… Jag anser det kommer att ta till (minst) 2020 innan inavelsgraden har sänkts enligt rovdjursutredningens intentioner (från F=0.3 till F=0.1). Egentligen tror jag det kommer att ta till 2020 innan man sänkt både inavel, genomsnittligt släktskap och målsättning tillräckligt för att inte längre prioritera inavelssänkning. Detta är naturligtvis min uppfattning, men så länge inget ”statsmakterna” uttalat eller bestämt något annat så förefaller det den troligaste utvecklingen. Jag kommer att ändra eller ta bort denna post om statsmakterna på något sätt klart uttrycker intentioner som inte är förenligt med vad jag skriver, eller jag på annat sätt finner det troligt att intentionerna verkligen är högre för vargstammens storlek något år framåt.
Regeringens ändringar 17 augusti syftade till att hindra EU-kommissionen att inledda en formell juridisk process mot Sverige i EU-domstolen, inte att den politiska intentionen med minst 20 föryngringar och cirka 200 vargar skulle bort omedelbart, bara att den politiska diskussionen nu har initierats. Att ta bort taket 210 vore motiverat även om EU processen inte hade funnits. Risken att man överskrider 210 vargar med en politisk intention på 200 och minst 20 föryngringar är oacceptabelt stor, det är för lång tid mellan åtgärder (som licensjakt) och att effekterna kan bedömmas. Dessutom har taket 210 ändå inte upprätthållits. Hellre än att starta en politiskt infekterad process mot de ansvariga som eventuellt kan utpekas för övertrampet (några naturvårdsverkschefer förmodligen, men ansvaret skulle ju t ex kunna ligga hos tjuvjägarna, som inte lyckats så väl i sitt uppsåt som man räknat med). Det verkar politiskt rimligt att dra ett streck över vad som varit och börja på ny kula med liknande intentioner. Regeringens ändringar kan inte tolkas som väsentligt ändrade politiska intentioner. Riksdagen har möjlighet att karlägga de nya politiskt intentionerna med anledning av regerings förändrade hållning 17 augusti i samband med behandlingen av till riksdagen inlämnade vargmotioner. Är det klart att den politiska intentionen är att vargstammen april 2010 avses att överskridas före april 2012 (dvs alldeles före valpningen), bör detta framgå vid denna riksdagsbehandling. Annars kan de som skall ta hänsyn till politiska intentioner för beslut utgå från att den politiska intentionen inte är att vargstammen skall öka tidigare än de beslut som behöver fattas, som påverkar antalet föryngringar och reproduktiva vargar 2012. Det framgår ganska klart av föredragningen vid presskonferensen att den dödliga kontrollen av vargantalet skall fortgå för att begränsa stammen. I första hand genom att skadan vid vilken skyddsjakt kan tillgripas formuleras så att skyddsjakten ökas.
Målnivåerna fastställdes 2009 av riksdagen som etappmål: minst 20 föryngringar per år av varg samtidigt som antalet individer inte ska överstiga 210. När etappmålet är nått skall en förnyad bedömning göras. 5% av träffarna på Goggle tolkar intentionerna som minst 20 föryngringar, resten (inklusive sittande rovdjursutredningen) bara 20 föryngringar, men det är en försiktigare tolkning med minst, så jag utgör från den. Den förnyade bedömningen är på gång, men inte verkställd. Regeringen meddelade den 17 augusti EU-kommissionen ”Begränsningen till ett givet tak för den svenska vargstammen gäller inte längre.” Att ta bort ett tak innebär inte att vargstammen inte får hamna under det gamla taket. Men etappmålet 20 föryngringar kvarstår nog som en politisk intention. Inget om ett nytt etappmål för antalet föryngringar står i 2011:37. Ett etappmål kan överskridas, men är det ett etappmål följt av en utredning för nytt beslut måste det tolkas som att man inte skall hamna avsevärt över etappmålet innan ett nytt politiskt beslut om detta fattas, vilket inte skett. Beträffande antalet föryngringar finns inte ens ett politiskt sanktionerat förslag för att initiera en diskussion. Antalet föryngringar i Sverige var (enligt nuvarande definition) 26 st år 2010 (enligt rovdjursutredningen) och intentionerna är enligt min mening att det inte skall vara fler och gärna något färre.
Detta verkar dock länsstyrelserna och naturvårdsverket inte förstå, det verkar inte som nivån för att acceptera skyddsjakt sänkts! Det pågår nog en diskussion på naturvårdsverket, men det verkar inte läcka uppgifter om hur tongångarna går.
Strider intentionerna mot EU? Knappast, vargens bevarandestatus är på uppgång (se andra poster här). Regeringen har meddelat sin intention att återuppta licensjakten 2013, så det döljs inte för EU att regeringen tror på statsmakternas politik i det avseendet. Regeringen försäkrar EU att de kommer att följa EU. Taket 210 är de facto borttaget och kommer att så förbli, detta är bara en formell bekräftelse. Jag tror att egentligen tänker statsmakterna - om de nu tänker - höja vargantantalet lite grand så småningom men inte nämnvärt de närmaste åren, det är jag och ingen annan som tolkar rovdjursförädlingens förslag som ingen ökning före 2020. Även om statsmakterna ändrar intentionerna så snabbt detta låter sig göra, så måste vargförvaltningen läggas upp med så god framförhållning att det inte antar högre vargstamsintentioner före slutet av mars 2012, dvs den vinterstam som kan reproducera sig skall inte ligga mycket över vad som behövs för 20 föryngringar. Intentionen måste vara att vargstammen är ungefär 200 med minst 20 - men inte många fler - föryngringar till dess. Detta måste genomsyra beslut av naturvårdverk och länsstyrelser de närmaste månaderna.
Regeringens agerande beskrevs i pressen i samband med presskonferensen 17 augusti och det ger väl en riktig bild utöver att man överdriver aspekten att regeringen ”lurar” EU och för kommissionen bakom ljuset. Dels (1) tror jag knappast det är möjligt, EU är nog inte dummare än att de skaffar sig ett eget begrepp om vad som sägs på en presskonferens med anledning av en respons till EU, och vet även utan det skvaller om svenska regeringens onda uppsåt, som förekommer på den ansvariga EU kommissionärens Facebooksida, förmodligen från beskäftiga vargentusiaster. Dels (2) tvivlar jag någon ansvarig regeringsföreträdare eftersträvar en direkt oärlig dialog, Sverige är inte så korrupt, och det skulle slå igen på mycket annat att vara direkt oärlig. Ett visst inslag av att lägga tonvikten vid olika aspekter inför olika fora accepteras nog av alla politiskt bevandrade. Skall man gissa på intrigspel (korrekt handlat enligt min uppfattning om det förekommit) skulle det kunna vara att vid det socialiseringsmöte som ägde rum mellan Sverige och EU-kommissionen (12-14 juli), regeringens handlande framstod som den taktiskt bästa vägen. Om detta är riktigt borde nyheten snart komma att EU lagt ned ärendet. Annars tycker jag det verkar svek både av regeringen och av EU. Om EU säger att de går till domstol om Sverige inte ändrar sin vargpolitik och sedan gör det trots att Sverige ändrat på politiken är det inte bra. Sverige ändrar faktiskt på ett politiskt mycket kännbart sett dels eftersom regeringen agerar mot riksdagens beslut och dels eftersom regeringen ådrar sig kritik och vargförvaltningen blir ännu kontroversiellare och svårhanterligare än förut. Den ansvariga ministern rensades ut ur regeringen strax efter beslutet!
Jag fick i slutet av oktober 2011 frågan varför har vi idag (början av vintern 2011) dubbelt så många vargar som de politiska intentionerna om de politiska intentionerna kvarstår. Jag svarar
* Det beror mycket på hur man räknar (se tidigare post) och det sätt att räkna enligt vilket vargantalet faktiskt skulle överenstämma med de politiska intentionerna efter vargjakten 2011 gör en något tveksam tolkning av vad de politiska intentionerna menar med antal.
* Vargantalet vid ingången av vintern 2011 (1 oktober) har inget med ändrad politik i mitten av augusti att göra, utan är en produkt av den 2009 av riksdagen beslutade vargpolitiken.
* Det är svårt och ovant att göra prognoser inför licens- och ”modern” skyddsjakt. Det är inte oväntat om prognoser och utfall blir annorlunda.
* Det har funnits en vilja att vara försiktig att inte komma för lågt, vilket bidragit till att vargantalet idag blivit högre än beräknat.
* Politiska intentioner innebär inte att det behöver bli som avsett. Oväntade faktorer kan bidra. Tjänstemän kanske inte är tillräckligt lyhörda. Politikerna engagerar sig inte tillräckligt för att de politiska intentionerna skall följas eller motarbetar varandra.
* Vargförvaltning måste vara adaptiv och kunna anpassa sig till nya fakta. Om vargjakt 2011 inte varit tillräckligt för att få ned antalet vargar enligt de politiska intentionerna måste alla samarbeta (både tjänstemän och politiker) och dra åt samma håll för att kompensera detta med en mer omfattande vargjakt 2012 och vad som är kvar av 2011. Med vargjakt menar jag något som kan kallas skyddsjakt.
* Olof Liberg skattar att vi nu i Sverige i slutet av förra vintern hade 250 vargar som valpade och skapade dagens vargantal, detta är alltså resultatet av en vargpolikti
Naturvårdsverket versus statsmakternas mål
Inför licensjakten 2011 skriver Naturvårdsverket. ”Vi har satt tilldelningen för att klara målet att stabilisera vargstammen på 210 vargar och 20 föryngringar. Vi har bedömt att tillväxttakten är cirka 13 procent, vilket är den lägsta bedömningen av tillväxten som forskarna ger. Då landar vi på 20 vargar och har kvar utrymme att besluta om skyddsjakt på varg. Den försiktigheten är nödvändig för att inte beskatta stammen mer än vad som krävs för att nå riksdagens mål.” Jag tycker att Naturvårdsverket har feltolkat riksdagens mål som var högst 210 vargar. Stabilisera på 210 innebär ett väsentigt högre vargantal. Jag tycker således att Naturvårdsverkets feltolkning av statsmakterna intentioner är orsak till att det idag finns kanske 10 vargar fler än om Naturvårdsverket bara gjort en mindre uppenbar övertolkning av statsmakternas intentioner. Men antalet vargar på våren 2011 före valpningen skattas till 250. Det är 40 mer än riksdagens maxnivå. De 30 som jag inte anser skapades av naturvårdsverkets vantolkning av regeringens instruktioner orsakades dels av oväntat god reproduktion (kanske 18) och dels en något överdriven försiktighet som ändå kan tolereras som acceptabel i skenet av det överhängande hotet från EU (kanske 12 och det hade kanske varit 6 mindre utan EU).
Generationstid kortare än förmodat!
Generationstid för varg
Generationstiden för varg har vanligen schablonmässigt satts till fem år. Beräkningar tyder på att generationstiden i den skandinaviska vargstammen är något lägre än vad som hittills, cirka 4.5 år istället för 5! Fem år är bra nog för att använda i uppslagsverk, läroböcker och liknande. Mer exakta överväganden och prognoser rörande t ex inavelns utveckling och effekten av tillförda vargar kan vara betjänta av nogggrannare skattningar för den aktuella stammen. Att generationstiden är kort är dåliga nyheter för vargens inavel. Denna ökar snabbare pga genetisk drift i den begränsade vargpopulationen än man tidigare antagit och invandringen från Finland måste vara större för att sänka inaveln. Skillnaden är dock marginell.
Generationstiden är viktig information vid beräkningar av storleken av inavelsändringar över tiden. En längre generationstid gör att inaveln stiger långsammare pga genetisk drift och att en viss migration per år hinner få större genomslag på en generation. Små populationer förlorar genetisk variation och ökar inavel vid generationsskiften. Å andra sidan minskar inaveln genom migration. Dessa två mekanismer för ändring av inavelskoefficient (egentligen genomsnittligt släktskap) är additiva. De överslagsberäkningar som utförs utgår vanligen från diskreta generationer med generationstiden schablonmässigt satt till fem år. Man utgår från observerad invandring per år och får istället per generation genom att multiplicera den med fem.
Data som presenteras i Figur 1 i Åkesson 2011 ger underlag för en skattning av generationstiden. Figuren ger nästan 200 tidsavstånd mellan att ett föräldrapar får sina första valpar tills de reproduktiva barnen (söner och döttrar) får sina första valpar. Detta måste kunna betraktas som generationslängd, tiden mellan två generationer. Jag sammmanställde data i ett EXCELark årsvis ordnade efter föräldrapars första valpkull med identifikation; tid sedan morföräldrarna fick första valpar; tid sedan farföräldrarna fick sina första valpar. Det blev knappt 200 värden, ett litet antal fall uteslöts som okända eller tveksamma. Följande fördelning på tidsrymder erhölls:
| Kön/ Ålder vid första kull | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
| hona | 0 | 16 | 25 | 15 | 10 | 11 | 12 | 3 | 4 | 4 | 0 |
| hane | 1 | 20 | 22 | 15 | 13 | 10 | 4 | 3 | 3 | 1 | 2 |
Ingen observation var större än 11 år. Detta är inte skattningar av vargars livslängd eller ålder vid första kull utan skattningar av ”generationstid” från föräldrars första kull till en avkommas första kull, och det är inte lätt att tolka vad tabellen egentligen säger om spridningen av generationstider mer än att den är avsevärd. Genomsnittsvärden visas i tabellen nedan, det är skattningar av generationstiden för skandinavisk varg.
| Föräldrars första kull | 83-10 | 83-09 | 2010 |
| hona | 4.67 | 4.71 | 4.44 |
| hane | 4.29 | 4.47 | 3.38 |
Material från alla föräldrapar visas i andra kolumnen, det är huvudresultatet. Generationstiden är 4.48 år i genomsnitt. Något längre för honor och något kortare för hanar. I tredje och fjärde kolumnen har materialet delats upp på vargpar som fick sin första avkomma 2010 och de som fick den tidigare. Generationstiden är ungefär 10% lägre än schablonvärdet 5 och materialet förefaller tillräckligt stort för att kunna säga att generationstiden för Skandinavisk varg är något kortare än vad som tidigare antagits. Jag noterar också att i en varguppsats av Aspi m fl 2006 om Finlands vargar antas generationstider på 3 och 4 år; och för en uppsats om en ny invandrare till Isle Royle nämns en genomsnittlig generationstid på 4.2 år, vilket antyder att utländska vargforskare använder värden under fem år. Generationstiden är kortare på hansidan. Men det förefaller inte säkert att materialet är tillräckligt stort för att dra slutsatsen att det är en verklig effekt och inte en slumpmässig.
Det förväntas att licensjakten 2010 sänker generationslängden eftersom dödligheten nästan fördubblades. Detta bör slå på såväl medellivslängd som generationstid. Den observerade effekten på generationstiden på hansidan ter sig förvånansvärt stor. Nästa år, när stamträd för 2011 års föryngringar föreligger, kan en säkrare slutsats om jaktens kvantitativa betydelse göras. Jag skall försöka att den närmaste tiden inte ta initiativ till spekulationer mer precist genom vilka mekanismer jakten påverkar generationstiden och hur dessa möjligen skulle kunna påverkas. Men att ett jaktuttag som det gjordes vid licensjakterna 2010 och 2011 faktiskt sänker generationstiden tycker jag man kan utgå från.
Det mest naturliga sättet att skatta generationstiden är genomsnittsåldern av föräldern när dess avkommor föds. Nu har jag inte dessa data. Men det väsentliga är att tiden mellan ekvivalenta tillfällen när en cykel börjar och slutar registreras, det spelar mindre roll vilka punkter det är. Detta nu använda sättet att mäta har fördelar, man är inte beroende av att vänta in den sista avkomman till föräldrar vilket tar nästan ett decennium utan kan omedelbart få och läsa av aktuella förändringar. Måttet kopplar direkt till reproduktiva vargar, som är de enda som har betydelse på sikt.
”Kostnader” och ”opinion” för varg
Skrivet av DagL i rovdjursutredning, varg, 20 november, 2011
Utgående från resonemang nedan sätter jag vargens årliga samhällskostnad till 120 millioner för de första 200 (2010 års situation) och 0.5 miljoner för varje ytterligare varg. 2012 är kostnaden 140 millioner. Den relevanta är kostnaden för en ökning i intervallet mellan 200 och 500 vargar. Jag har räknat upp kostnaderna väsentlig efter att Rovdjursutredningen kom i april 2012, eftersom jag ville ligga lågt innan jag såg om utredningen hade gjort användbara skattningar. Nu när statsmakterna inte gjort användbara kostnadsberäkningar blir det angelägnare att utträckningarna görs av sådana som mig. Opinion diskuteras nederst.
Samhällets (=statsbudgetens) kostnad för alla rovdjur är enligt senaste och tidigare rovdjursutredning i storleksordningen 160 miljoner. Förmodligen är det lite mer för utredande och diskuterande, polis och rättsväsende mm. Jan Milds hemsida har en kostnadsuppställning och riksdagens utredningstjänst har gjort ett försök att sammanställa en del kostnader. En uppskattning av olika samhällskostnader här. Det är lite förvånande att detta inte ökat med ökande vargantal de sista fem åren. och att inte heller den senaste rovdjursutredningen lyckats särskilja vargens del. Det är dock att förmoda att vargen tar en relativt stor del. Den senaste rovdjursutredningen har inte lyckats utreda vargens kostnader bättre än den föregående. Den senaste rovdjursutredningen konstaterar resursbrist och det har länsstyrelserna också påpekat. Den största enskilda posten rör sig om rennäringens skador och är 55 miljoner, och där är varg en liten del. Ett problem med vargens kostnadssida är att bara en mindre del av ”kostnaden” hamnar direkt hos staten och skattebetalarna, och att staten känner ett intresse att skatta andra kostnader lågt för att undvika att de hamnar på statsbudgeten. Eftersom skador och stängsel delvis ersätts får de räknas lågt i nedanstående kalkyler, men de är en begränsad del av kostnaderna. För förvaltning, inventering, skyddsjakt, forskning, information, polis, utredande etc räknar jag med 35 miljoner för de tvåhundra första och 75 000 för varje ytterligare eller 20 miljoner i baskostnad + 75000 per varg.
Vargens ”kostnader” (nackdelar) diskuteras och kvantifieras. Det kan röra sig om försäkringsutbetalningar eller utbetalningar från samhället för vargdödade hundar, får eller andra ”ägda” djur. Det kan röra sig om förluster i minskat jaktutbyte av kött. Det kan röra sig om minskat jaktarrende. Jaktindustrin generar stora kostnader och ett stort rekreationsvärde. Det kan vara tilläggskostnader i merarbete för ägare och utsatta. Det kan vara kostnader för anläggning och underhåll av vargstängsel. Det kan vara ideella kostnader i minskat utbyte av jakt (betraktat som en fritidssysselsättning). Det är förvaltningskostnader. Det är juridiska och polisiära kostnader, exempelvis tjuvjaktrelaterade. Närvaro av varg konkurrerar med andra utgifter, framförallt sådana som syftar till landsbygdsutveckling och naturvård. Det går inte att göra en exakt kostnadsberäkning.
Vargkostnad som vargens del i viltets kostnader för samhället
Så här tror jag man kan resonera för att få en vargkostnad ur samhällets synpunkt. Det finns en viltstam i Sverige. Den orsakar dödsfall (viltolyckor, vådaskjutning, älgdödade) och stora kostnader (viltstängsel efter vägar, trafikolyckor med vilt, skogsskador, trädgårdskador). Den totala kostnaden kan förmodas vara av storleksordningen 10 döda och 2 miljarder årligen (varav hälften faller på älg). ”Vargfoder” för 200 vargar innebär att vargen utnyttjar drygt 6% av älgarna , fast mindre i ”köttandel” eftersom vargarna företrädelsevis tar kalvar och lite av den annat än älg går åt, så vargfodrets del i viltskadorna är 3%. Detta innebär 0.3 döda och 60 miljoner i skador årligen som vargarnas viltrelaterade kostnader vid 200 vargar. Detta är 300 000 per varg för vargens andel i viltets samhällskostnader, denna kan kanske antas oberoende av vargantalet och ingen del ligger i ”statens kostnader”. Möjligen skulle det kunna vara så att om det blir tätare med vargar, så äter de en större del av fällt byte, isåfall skulle marginalkostnaden bli något lägre. Detta sätt att räkna kan sägas innebära att man fixerar viltstammen (genom jakt) och ser den som en samhällskostnad där vargen har en del. För huvuddelen av viltet finns en reell och ideell inkomstsida som inte diskuteras här. Med detta sätt att räkna behöver ”samhället” inte beakta vinster och förluster ur jägarens synpunkt, vilket lätt väcker motargument och polarisering.
Det förefaller nu som om närvaron av varg snarast ökade älgantal och älgskador. Jägarna minskar sitt uttag av älg mer än ökningen av uttaget som vargen gör. Dels vill jägarna ofta kompensera och hålla älgstammen genom att minska sitt uttag, dels blir det olustigare att jaga när risken blir stor att vargen tar hunden. När verkligen älgstammen blir låg kanske jägarna inte betraktar den som jaktbar.. Det hävdas ibland att vargnärvaro gör älgen mindre jaktvärd, dels genom att det blir färre älgar och dels genom att jägarna tvekar att använda löshund. Därigenom kan varg leda till fler älgar och därigenom större skogsskador. Jag ifrågasätter om detta inte i huvudsak kommer att kompenseras genom lägre arrende och på andra sätt minskade kostnader för jägaren Men räknesättet förutsätter att älgstammen totalt och därmed skadorna hålls konstant och inte påverkas av det minskade jägaruttaget.
Vargen är en ren köttätare. En varg behöver 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en varg två kg per dag. Men vargen dödar och förstår mycket mer än vad den äter. Säg att en varg dödar 2000 kg per år – varav den äter kanske en tredjedel – och att köttet i producentledet är värt 50kr/kg, så skulle varje vargs föda vara värt 100 000 kronor/år. En normalstor vargflock dödar mellan 100 och 120 älgar på ett år. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, som väger mindre. Säg varje djur är värt 5000 då blir det 500 000 per år dvs storleksordningen 100 000 per varg. Viltet kostar mycket mer i skador än köttvärdet vilket är något att tänka på! Jägareförbundet har räknat ut vargens årliga kostnader för jägare med 2010 års vargstam till drygt 80 millioner för förlorat kött och förlorat rekreationsvärde. Folkaktionen redovisar årliga jaktliga förluster i storleksordningen en million per varg och förluster i fastigheters taxeringsvärde anges till 47 miljoner per varg. Visserligen ”äger” jägarna inte det ”levande” köttet men jag tycker det kan vara rätt att betrakta förlust av kött för human konsumption som en samhällskostnad. Man framför att vargen reducerar älgantalet och därmed minskar skogsskador och trafikolyckor, men om man jämför vid lika många älgar rör det sig om kött som antingen går till varg eller till human konsumption, då måste det som inte går till human konsumption ses som en samhällskostnad. Förlorat rekreationsvärde, arrendeförluster och minskade markvärden är däremot mycket svårt att kostnadsbedömma. Om man bara ser till viltets effekter utanför jägarna och jakt och intressenter kommer man ifrån svårigheterna med värderingar ur intressenters synpunkt.
En stor kostnad ur ett samhällsperspektiv är underlaget för vargens födointag. Växtätare, för vargens födas del huvudsakligen älg, lever huvudsakligen på att beta vegetation eller böka i vegetation. En del viltproduktionsförmåga kan man troligen hävda är given av marken och gratis och skulle inte ge någon annan nyttighet om det fanns mindre vilt. Vegetationskadorna (för älg huvudsakligen skador på skogstillväxten) medför årliga miljardkostnader. Det utymme som t ex älg tar från vegetation och kan sägas minska produktionen av annat än vilt kanske är värt drygt en miljard. Viltet orsakar också andra kostnader, som trafikolyckor och stängselkostnader (mot älg, rådjur, vildsvin och sånt). Älgkött är inte heller klimatsmartare än kokött, vilket nog skulle kunna ses som en kostnad (jmfr värdet av utsläppsrätter).
Ersättning för döda tamdjur och hundar I ersättning för tamdjur angripna av varg utgick 2011 ca 1 miljon och hundar angripna av varg en halv miljon. Detta är försumbart små belopp jämfört med andra vargrelaterade kostnader.
Stängselkostnad
En stor post är stängselkostnader för att skydda framförallt får. Den tillkommande stängselkostnaden verkar bli en mycket större post än utbetalningen för skador. och en stor del faller på privatpersoner och egenföretagares egna arbete. Ett staket kanske skyddar mot annat än varg (lo och hund t ex). Staket fordrar underhåll (elektricitet leds från den understa tråden till marken varför det är viktigt att röja). Behovet av staket är olika på olika platser och det varierar i tiden. I många fall kan det räcka med enkla ”naturliga” staket. Vargstaket har också en immateriell kostnad, det minskar ”tillgängligheten” av naturen och bidrar till fragmentisering. VSC lär ha räknat fram att det skulle kosta 1,2 miljarder att reducera angreppen på får med 50 % i södra Sverige. Jag tror emellertid inte det är ekonomiskt att bygga ut överallt, det är så mycket billigare att ta skadorna när skaderisken inte är hög. Rimligen hålls vargtätheten lägre där skaderisken är högre. Stängslekostnaden blir högre när vargantalet ökar eftersom den kommer att expandera in i fårtätare områden. Säg att vargstängsel skall debiteras 500 miljoner i kapitalkostnad för 500 vargar i 20 år, det blir 50 000 per år, och lika mycket för underhåll, det blir 100 000 kr per varg i årlig vargstängselkostnad.
Årlig kostnad för varg
De samhällsekonomiska huvudkostnaderna är förvaltning, del i viltskador och vargavvisande stängsel. Detta är 20 miljoner + (75 000+ 300 000+100 000)* antalet vargar. Utjämnat obetydligt uppåt kan de formuleras: årlig vargskostnad för samhället i miljoner kr = 20 +0.5*antalet vargar = 120 miljoner för läget 2010 (200 vargar) + 0.5 miljoner för varje ytterligare. 2012 fanns det kanske 240 vargar dvs 160 miljoner i årlig kostnad.
Det förekommer uppgifter i tidningar om att en skyddsjagad problemvarg orsakar kostnader för någon miljon kronor. Det är inte mer än vad kanske tre vargar kostar årligen i genomsnitt, eller annorlunda uttryckt: de skyddsjagade ”problemvargarna” och de problem de orsakar enligt nu gällande ribba för skyddsjakt, medför kostnader och besvär som en utökning av den totala vargstammen med kanske 50.
Jag frågar mig om man bör se vargstammens storlek som något som är exakt definierat av gynnsam bevarandestatus, som det inte finns någon tillnärmelsevis exakt vetenskap att beräkna. Man kan istället se det som risker för att det händer något mer eller mindre hemskt med den svenksa vargstammen. Den svenska stammen eller den skandinaviska stammen eller den nordeuropeiska populationen eller vargen som art kan gå under i vargpest. Denna risk ökar ju mindre utbredningen och numerären är och ju högre inaveln och släktskapen är. Vargstammen kan gå under även om den uppnått viss bevarandestus, som man lite godtyckligt betecknar som gynnsam. Risken blir större att det hemska inträffar ju längre från det ganska subjektivt bestämda ”gynnsam bevarandestatus” man ligger. Vargens kostnader är en försäkringspremie, vi betalar för att det hemska inte skall få så stora konsekvenser. Ju mer vi betalar ju mindre är chansen att det hemska skall få hemska konsekvenser. Hemskheter kan inträffa på andra områden också, andra arter eller raser eller kulturfenomen kan gå under. Och försäkringspremien behöver bara ersätta ett återställningsvärdet, dvs flygtransport och inplantering av 25 vuxna vargar från Ryssland och att hålla dem i ett stort stängsel i sex månader, när de släppts blir det nog en bra vargstam igen av sig själv, i sammanhanget tror jag detta är en kostnadspost som är långt mindre än kostnadsreduktionen i att ha en lägre vargstam än önskvärt några decennier. Men försöker vi räkna in risken för det hemska i gynnsam bevarandestatus så blir de kvantitativa skattningarna av det hemska ytterligt osäkra och vi hamnar lätt på försäkringspremier som gör att vi föredrar att inte betala premien för ett osannolikt scenario. I norra halvan av Sverige accepterar vi att hålla vargen utrotad eftersom vi anser ”kostnaden” för hög att ha vargen i hela dess naturliga utbredningsområde. Det går inte att komma ifrån att göra en vägning av marginalnyttan att ha dubbelt så många vargar jämfört med dagens antal, särskilt om man anser de huvudsakligen skall rymmas inom det nuvarande svenska utbredningsområdet.
Det tillgrips underligt formulerade motiveringar när vargar skyddjagas med att jakten på en enstaka vargen inte försvårar uppnåendet av ett gynnsamt bevarandestatus. Detta måste inneböra att man lägger socio-ekonomiska värderingar i gynnsam bevarandestatus. Annars kan man hävda att de flesta fall av jakt försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus eftersom detta blir bättre med fler vargar.
När kostnader diskuteras så är det vanligen ur enstaka aktörers sida och inte ur samhället som helhets. Det är också svårt att separera vargkostnad från annat, t ex andra rovdjur. Olika partsintressen för uppmärksamheten till sina intressen och från andra partsintressens påpekanden. Man kan diskutera vem som ”äger” vilt och var kostnaden för vargslaget vilt och sämre jakt hamnar. Men visst är vad vargen äter och dödar och skadar en påtaglig kostnad som också kan ha kringkostnader. Vad är värdet av ideelt arbete? Man kan diskutera det ekonomiska värdet av rekreation. Man kan diskutera vad vargen kostar för lantbrukare och hur stor del av detta som andra betalar.
Jägareförbundet har uppskattat ”sina” årliga kostnader för vargstammen för något år sedan till 84 miljoner. Det saknas inte höga kostnadsuppskattningar, här är en som vill debitera en halv miljard per år för den nuvarande vargstammen.
Det tycks finnas en betydande betalningsvilja hos medborgarna för att upprätthålla en svensk rovdjursstam som överskrider kostnaden. Det finns därför möjlighet att höja uttaget på skattesedeln väsentligt. Betalningsviljan är avsevärt lägre i rovdjurslänen. Det finns hos många i vargområdet en motvilja mot varg som per innevånare har ett högre värde än den positiva inställningen annorstädes. Det har föreslagits från ekonomer att det nog är meningsfullt att söka en lösning med ”bygdepeng” från statsbudgeten till varglän och vargkommuner.
Eftersom varg är så kontroversiell, varg är så uppmärksammad i den allmänna debatten, varg är en hjärtefråga för den ideella naturvården och acceptansen för den del av befolkningen som anser sig drabbad av olägenheterna är så låg, och eftersom statsmakterna inte fört en politik som mildrat dessa problem, tycker jag det är en moraliskt skyldighet av staten att inte småsnåla på vargpolitiken de närmaste åren, det är rimligt att statens vargrelaterade satsningar ökar proportionellt mot vargstammens tillväxt tills denna stabiliserats och legat konstant några år, när det nog blir ett mer avspänt klimat.
Intäkter
Det finns en immateriell intäktsida. Det blir en känsla av att leva upp till höga ideal och att väl uppfylla vår internationella roll i detta sammanhang. Man kan känna att Sverige har en rik natur. Jag tror att människan ökar sina överlevnadschanser om det finns värden vi satsar på som går ut på att vi inte bara skall driva exploatering för materiella fördelar utan kan driva projekt som inte har materiella fördelar och minskar exploateringen av naturresurser till vår egen mer påtagliga nytta. Kanske det rent av kan bidra till att minska människans ekologiska fotspår. Varg är underhållande och skapar mycket fritidssysselsättning att läsa populära böcker och se på nyheter och naturprogram. Om Sverige har en rik natur blir Sveriges röst högre i naturfrågor i världen. Det finns en mer materiell intäktssida, det går att locka fler turister om Sverige tycks erbjuda Europas sista orörda vildmark. Man kan ordna vargsafaris. Jag tror den materiella intäktssidan är liten och osäker och att det snarast är provocerande att försöka värdesätta den. Det är de immateriella värdena som skall ses som den väsentliga ”fördelen” (=intäkten). Vargen kan också antas göra en reell nytta och öka biodiversiteten, kanske det är fel att räkna hela denna nytta som immateriell. Kadaver i skogen blir vanligare vissa årstider, vilket gagnar en del arter. Vargen påverkar ”mellanpredatorer”. Den immateriella nyttan ökar nog inte alls av ytterligare vargar i vargbältet, det är snarare en ekologisk kostnad, fler vargar i vargtäta områden som Värmland resulterar förmodligen i sämre snarare än bättre ekologisk jämvikt. Man kan argumentera att det är en intäkt att vargen håller visa djurstammar nere, framför allt älg, och därigenom minskar skador av dessa djur, och den höga älgtätheten kan nog ses som en ekologisk obalans. Klövviltstammar kan bättre kontrolleras med konventionell jakt om det betraktas som önskvärt, men en svårighet är då att det ur jaktig synpunkt ofta betraktas som fördelaktigt med en stam som skapar ganska stora olägenheter. Argumentet diskuteras mer nedan, men behandlas inte som en intäkt i detta avsnitt.
Rovdjursturism. Få människor har ledning av rovdjursturism som en väsentlig inkomstkälla, någon relevant sammanställning finns inte men det rör sig knappast om inkomster på mer än några miljoner.
Rekreationsvärde för allmänheten
Sedan kan man ju räkna in rekreationsvärdet. Vargartiklar förekommer i media, det finns populära skrifter. Det sysselsätter kulturarbetare och ger rekreationsvärde till läsare och tittare. Varg är attraktion för djurparker som omsätter väsentliga belopp. Omsättningen blir större om man räknar med besökarnas nedlagda kostnader och rekreationsvärde. Kanske närvaro av varg bidrar till att kunna sälja Sverige turistiskt som Europas sista vildmark? Ideellt engagerade på ”båda” sidor upplever det som något meningsfullt att ägna sin tid åt varg (inluderar mig), så vargens existens bidrar till att ge mening åt livet åt ett antal människor, som förmodligen är större än antalet vargar.
Opinion
Opinionsundersökning (SLU)
SLU forskare presenterade en opinonsundersökning om opinionsläget 2009 (jämfört med 2004). Man fick ta ställning till målet 200 vargar (riksdagens rovdjurspolitiska beslut 2001), om man ville ha fler vargar (?, 27) , om målet var lagom (?, 57) eller att man tyckte det skulle vara färre vargar (34, 16). Den första siffran är genomsnitt av varglän och den andra snitt för riket). (Jag kunde inte utläsa ? siffror ur dokumentet.) I 7 av 25 kommuner i varglänen ville en majoritet sätta riksmålet lägre än 200. Något över hälften i varglänen gillar att det finns varg i Sverige. Jämfört med 2004 är inställningen till varg i varglänen fallande. Jag tycker man kan utläsa att mer än hälften av folket i Sverige och även i varglänen stöder att det skall vara minst cirka 200 vargar. I en fjärdedel av kommunerna i varglänen tycker en majoritet att vargantalet skall sänkas under 200. Undersökningen övertygar om att det inte finns någon majoritet hos svenskarna för den ökning av vargantalet som håller på att verkställas, och i varglänen är det uppenbart att stödet hos genomsnittsbefolkningen saknas. Jag tror att attityderna hos genomsnittsmänniskan blivit något mer negativa av den intensiva vargdebatten och EUs inblanding och därav föranledda höjningar efter 2009, framförallt i varglänen. Rimligen måste det också vara så att om man viktar mot hur starkt de enskilda människorna är för eller emot, så ligger det mer vikt bakom de negativa attityderna i varglänen. Dessutom finns ”not in my backyard”-fenomenet, så att de som stödjer 200 vargar i riket vill ändå inte att vargarna skall vara koncentrerade till det egna länet eller den egna kommunen. Detta är vad jag förstår den ”pålitligaste” opinionsundersökningen, senare är mindre täckande. Jag har svårt att tänka mig att opinionen utvecklats positivt för varg sedan dess, men den kan mycket väl ha utvecklats negativt.
Såg nyligen (slutförd feb 2012) en röstning i Expressen där 63% av 12000 röstande inte ville ha någon varg alls. Visserligen tror jag inte det var representativt, men tror ändå inte ett sådant resultat hade varit möjligt för tre år sedan.
Reflektion om acceptans
Vissa ganska små men ganska märkbara grupper drabbas av olägenheterna. Skall acceptansen nära de berörda grupperna ökas är det viktigt att närvaro av varg lokalt (för tex markägare, jakträttsinnehavare eller boende på landsbygden i vargtätt områd) för en stor del av de berörda innebär fördelar. Om samhället ville ha ökad acceptans för varg så tror jag det vore klokt att inte låta vargantalet tillväxa alls innan ett mål för antalet hade satts, och sedan hålla tillväxten lägre än idag och hålla politiska löften. Det är också viktigt vid snabb tillväxt av vargen att låta de resurser som ökar acceptansen växa i samma takt, efter att vargantalet hållit sig konstant några år kan acceptanssatsningar reduceras.
Skyddsjakt 2012 enligt Naturvårdsverket
Naturvårdsverkets skyddsjaktstankar – tämligen trångsynt
Naturvårdsverket lämnade en utredning till regeringen om hur skyddsjakt skulle kunna vidgas. Då skrev jag huvuddelen av den följande texten, men nu verkar det finnas möjlighet att koppla blogginlägget till det faktiska skyddsjaktsbeslutet från naturvårdsverket i mitten av januari 2012 så jag tar den chansen. Kanske moderniserar jag det här inlägget. Jag gjorde ett scenario vart den nuvarande vargpolitiken leder på länken här.
Den huvudansvariga för skyddsjaktsbeslut och förmodligen utredningen uttalar att det nog inte blir någon dramatiskt ökad skyddsjakt, så detta är förmodligen ett dokument med ganska liten betydelse, vars vidarebearbetning kostar mer än det är värt, fast det håller ju vargdebatten vital. Vore bättre om regeringen givit klarare direktiv om man verkligen önskat något, som kan få påtaglig effekt i vargfrågan. Jag låter lite kritisk, men det riktar sig inte bara mot naturvårdsverket, utan också mot regeringen som inte tycks ställt frågor så svaret blev uttömmande.
EU-s miljökommissionär Janez Potocnik skrev i en reaktion till regeringen att EUs direktiv ger medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor. Åtgärder skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Så det finns minsann inte några hinder i vägen för naturvårdsverk eller regering att beakta specifikt svenska problem! Men detta verkar inte gått fram fullt ut till Naturvårdsverket. Dokumentet är inte så kreativitet och verkar inte vidga handlingsmöjligheterna tillräckligt. Inte heller gör dokumentet ett försök att se skyddjakter ur ”vargens” perspektiv. Miljöminister Lena Ek uttalar att det viktigaste är att förhindra att vargfrågan tas över av EU. Då tappar vi balansen i den politik vi försöker föra. Det är just precis vad som verkar ha hänt och som det här dokumentet verkar vara ett tecken på. Juridiska svårförståeliga spetsfundigheter. Otillgänglig och svårförståelig miljöjuridik. Fast det kan ju leda till något bra ändå.
Skador och olägenheter med varg bör inte ses oberoende av övriga viktiga vargförvaltningsfaktorer. De viktigaste faktorerna för att få ”gynnsam bevarandestatus” och en livskraftig vargstam är minskning av inavel och bättre spridning i det ”naturliga utbredningsområdet”. Jag hittar inte ett ord om hur detta skall vägas in i Naturvårdsverkets skyddsjaktsdokument.
Även vargantalet är viktigt, men antalet kan lätt justeras till önskad nivå på mindre än fem år. Det finns ett delbetänkande från rovdjursutredningen, som regeringen hänvisade till när de tog bort ”taket”. Där föreslås att antalet inte skall ökas förrän inaveln sänkts. Det finns riksdagsbeslut och intentioner med innebörden att stammen skall hållas konstant tills riksdagen tagit ställning till förändring. Detta bör inte köras över totalt, bara för att ett tak, som inte var ett tekniskt bra styrmedel, tagits bort. Det raskt ökade antalet leder till att de andra målen, som är svårare att nå, blir ännu mera svårnåbara och kanske hamnar utom räckhåll. Att bygga upp en vargstam till ett mer permanent tillstånd borde få ta ett decennium eller två ytterligare. Det borde inte forceras fram på det oöverlagda sätt, som nu görs för någon slags fundamentalistisk men blind EU-lojalitet. Tänk i termer av kvalitét istället för att förblindas av snabba resultat på kvantiteten.
Valpflytten ger mindre effekt per förflyttad valp ju större vargstammen görs innan valpflytten görs. Invandrade vargar ger mindre effekt ju större stammen är. Genom att blåsa upp en inavlad vargstam till större numerör blir det svårare att minska inaveln och fordrar större resurser!
Naturvårdsverket tycks anta att det ligger en svårighet i att försvara vargjakt med att den skulle försvåra uppnåendet av gynnsamt bevarandestatus. Faktum är att huvuddelen av aktuell vargjakt förbättrar vargens bevarandestatus och leder till målet att målet ”gynnsam bevarandestatus” nås snabbare. Skjuter man de inavlade vanliga vargarna och sparar de genetiskt värdefulla så minskar inaveln, vilket är den viktigaste prioriteten enligt rovdjursutredningen. En minskning av inaveln som 2012 helt bygger på naturligt invandrade vargar! Det är bara där vargen söker sprida sig till nya delar av det naturliga utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull, som avlivning rimligen försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus, men det tyckte ju inte Naturvårdsverket om Kronobergsvargen, så ur gynnsam bevarandestatus synpunkt är vargjakt väldigt bra när vargen inte vidgar utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull. Sedan undrar man ju vad det fyller för funktion att Naturvårdsverket vitt och brett sprider att det inte försvårade uppnåendet av gynnsam bevarandestatus i Kronobergsfallet, det vore bättre om Naturvårdsverket använde formuleringar, som inte kan uppfattas som lögn.
Att skyddsjakt kan bedrivas utan att någon skada inträffat utan bara att det föreligger en risk förekommer väl redan, så behövs verkligen regeländring? Norrbotten Gällivare sameby genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515, ingen skada orsakad av vargen föregick avlivningen.
Man kan inte bara skjuta vargar rakt av när skadan överskrider en viss standardnivå, som Viltskadecentrum brukar skriva i sina remissvar. Detta måste vägas bl a mot hur genetiskt värdefull vargen är. Vill man hålla vargstammen i schack, vilket är genetiskt motiverat, så är det bara att sänka standardnivån under vilken skyddsjakt rekommenderas. Från den synpunkten är det korkat att försöka definiera bort svårigheterna för en jakt som har formen av nationellt särdrag med kulturell och social betydelse, det är ju sånt som miljökommissionären mer eller mindre direkt uppmanar till att ta hänsyn till. Var kreativa och tänk på vad som är bäst för vargens gynnsamma bevarandestatus i första hand och anpassa den nödvändiga skadenivån och möjligheten till andra åtgärder till detta!
Vargens närvaro i Södra Sverige söder om latitud 59 är inför vintern 2011/2012 sämre än den var före den första licensjakten 2010. Skandinaviens sydligaste vargflock och sydligaste föryngring har flyttat norrut, liksom andra mätare på sydlig vargnärvaro, och detta trots att Sveriges vargantal och föryngringar ökat snabbt. En bidragande orsak till detta var licens och skyddsjakt. Varg förefaller knappast avancerat söderut sedan slutet av förra årtusendet. Det känns helt fel att inför 2012 diskutera generella lättnader i skyddsjakt, som försämrar vargens bevarandestatus genom att försvåra att spridningsområdet vidgas söderut. Ribban för skyddsjakt måste sättas högre när det rör de vargar som vidgar spridningsområdet söderut. Dels är det viktigt att snabbt ge större geografiskt spridning i ett läge med en snabbt växande vargstam, dels kommer skadorna på tamboskap att bli höga innan och medan stängsel byggts ut. Toleransnivån mot skador innan skyddsjakt sätts in måste alltså ställas betydligt högre i sådana fall. Generellt missgynnar de föreslagna reglerna vargens spridning söderut eftersom skador på tamdjur blir större. Man kan göra avvägningar och ha relativt lite mindre varg längre söderut där skadan per varg nog blir större, men sådana överväganden bör göras först när sydlig varg är etablerad, inte förhindra etableringsfasen.
Vid förlängningen av Kronobergsskyddsjakten skrevs ett pressmeddelande. I pressmeddelandet nämndes inte att vargen var genetiskt värdefull eller att vargen spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel. Däremot skrev Naturvårdsverket: ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet”. Därmed klargör Naturvårdsverket att kraven för skyddsjakt i fortsättningen kan läggas lägre eftersom vargantalet ökat, även om gynnsamt bevarandestatus inte uppnåtts. Detta verkar länsmyndigeterna i varglänen inte förstått. I de områden vargen nu är tät (Värmland, Dalarna) ter det sig rimligt att antalet minskar 2012, och all tillväxt av stammen 2012-2013 läggs i regioner som inte är mättade. Bestämmer man sig för att bara ha varg där den finns nu genom att blåsa upp antalet där tills det är tillräckligt för landet blir det helt låst att öka spridningsområdet senare när det redan finns tillräckligt med vargar i landet, och det lär inte få trovärdighet att man skall sänka vargtätheten senare om man inte gör det nu. EU har en övertro på att låta vargen växa fritt där den råkar finnas istället för att först åstadkomma en önskvärd spridning. Erfarenhetsmässigt tar decennier för vargen att sprida sig naturligt. Det är direkt dumt att nu permanenta vargens begränsade utbredning i mellanSverige genom att låta den växa fritt där istället för att lägga ett tak där vargen är vanlig. I Estland och ryska Karelen - där det finns en vargtäthet som liknar den Värmländska accepteras vargjakt för att myndigheterna tycker att det är för stora olägenheter. För skyddsjakt borde det bara vara att identifiera var olägenheterna är störst.
Skyddsjakt går i praktiken att göra med beaktande av andra faktorer, ”Kynna” skulle få skyddsjagas med mindre skador om det varit i Värmland. Det går att sänka kravet för skyddsjakt i Dalarna och Värmland. Kan man ta hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av varg nationellt vid skyddsjakt, så kan man ta hänsyn till den regionala utvecklingen också, dvs lägga lägre krav i t ex Dalarna och Värmland.
Naturvårdsverket nämner i sina skyddsjaktsbeslut att alla faktorer vägs, men det finns ingen redovisad diskussion om hur stor vikt de olika faktorerna ges. Det är ett uppenbart intresse för de som ogillar att skadorna blir höga samt som vägledning för länsstyrelser, att föra diskussioner om hur faktorerna geografisk spridning och genetiskt värde påverkar den skadenivå som måste tålas.
Jag skrev en debattartikel om skyddsjakt nyligen, och uppfattar det inte helt lätt att via webben få relevant information om de senare skyddsjakterna. Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet, får se om jag reviderar den uppfattningen.
Undantaget d) för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter skulle kunna diskuteras mer. Det är ju faktisk återinplantering av vargen Sverige håller på med, vi vill förstärka de nya inplanterade (eller, ekvivalent, på egna ben invandrade) generna och samtidigt eliminera en del av de andra, som det finns för mycket av och som är ett hot mot stammens överlevnad.
Kan vargbegränsning åstadkommas med preventivmedel eller något liknande? Förmodligen kommer det i strid med direktivets anda, men man kan ju fundera lite.
Naturvårdsverket använder uttrycket ”allt överskuggande allmänintresse” fast advokatbyrån som anlitades tyckte att ”väsentligt allmänintresse” kunde vara en riktigare tolkning. Detta gör att läsaren tror att ribban ibland ligger högre än den egentligen gör.
EU-kommissionen får nog inte komma med nya ”åtalspunkter” till EU domstolen på det här stadiet, så Sverige behöver nog inte vara överdrivet rädd för att stöta sig med EU vid skyddsjaktens utformning. Sverige har väl blivit dömt många gånger förut för ditt och datt, det är inte så dramatiskt. Jag tror inte ens EU är så roat av att jävlas med Sverige, så att de vill starta upp överträdelseförfarandet från början igen. Även EU måste inse att deras inblandning ytterligare polariserar och försvårar vargdebatten, nu skall det bildas ett politiskt antivarg parti (Naturdemokraterna), det skulle inte gått så långt utan EUs inblandning!! Den ansvariga ministern byttes ut efter eftergiften till EU! Miljökommissionären har själv uttalat att direktivet ger tillräcklig flexibilitet, det gäller att utnyttja denna flexibilitet istället för att göra fundamentalistiska paragraftolkningar! Sverige har väl ett gott rykte för sin vargforskning och vi har ju precis nått ett etappmål för vargen, vi har relativt sett mer varg än våra grannar Finland och Norge och vagens tillväxten är starkare tills nu. Faktorer som gör det svårare att döma ut den idémässigt innovativa svenska vargförvaltningen. Det är oklart om Sverige verkligen döms även om ärendet skulle föras vidare och isåfall för vad. EUs expertgrupp inom området tycker att Sveriges licensjakt var OK, vilket rimligen borde göra det svårare att få en fällande dom. Och Sverige har nu gjort en stor och bekymmerskapande eftergift i att försöka få skyddsjakt att fylla licensjaktens funktion och ta bort det formella taket, vilket rimligen EU borde uppskatta. Min förväntan var att EU skulle lägga ned sin talan när Sverige ställde in licensjakt och slopade taket, görs inte det så kan ett EU rättsförfarande inte undvikas och det hjälper inte att försöka vara lyhörd så då kan man istället göra vad man tycker är rätt i Sverige . Så var inte så överdrivet rädda för EU och känn inte ett behov av att gå på tå av aktning för Bryssel!
Jag skrev tidigare en artikel om att man kunde ha en skyddsjakt som gav möjligheter till förvaltning liknande licensjakten, men detta har tydligen inte varit juridiskt möjligt. Jag klistrar in min tidigare artikel nedan och tar bort den som självständig artikel eftersom den knappast är intressant som fristående inlägg längre.
Utmärkt med skyddsjakt som liknar licensjakten!
Jägarnas organisation önskar en skyddsjakt som liknar licensjakten (se DN 09-22) från ett förvaltningsperspektiv. Ur genetisk synpunkt är det ett utmärkt förslag! Licensjakterna 2010 och 2011 lyckades helt undanta de genetiskt värdefulla vargarna, men reducerade de andra inavlade vargarnas del av stammen. (Naturvårdsverkets skyddsjakt 2011 har däremot i hög grad riktats mot genetiskt värdefulla vargar). Därigenom minskar inaveln, vilket enligt rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är det viktigaste målet för att den svenska vargstammen skall leva upp till EUs regler. En skyddsjakt som undantar de genetiskt värdefulla djuren – men reducerar resten av stammen - kombinerar skyddseffekten med god förvaltning av vargstammen.
Regeringen tog bort taket och hänvisade till det nya referensvärdet som rovdjursutredaren angivit. I rovdjursutredningen delbetänkande anges att vargantalet skall ökas först efter att inaveln sänkts. Det finns visserligen inget angivet tak längre, men genom att regeringen utsagt att det blir utökad skyddsjakt istället för licensjakt, och hänvisat till rovdjursutredningen, som föreslår tills vidare bibehållen vargstam och riksdagen har uttalat sig för taket 210 en bit in på 2012 och etappmål med minst 20 föryngringar och ungefär 200 vargar, som även om regeringen formellt tagit bort taket utgör en viljeyttring från den regeringen överordnade riksdagen. Jag tycker man kan tolka detta som att statsmakternas intentioner är att vargstammen inte skall öka det närmaste året utan snarare återgå till läget vid licensjakten 2010, när skyddsjaktens omfattning och utformning diskuteras.
Vargen i söder drar sig norrut
Sydgränsen för vargens utbredning
Riksdagens vargpolitiska beslut baserat på EUs principer och innebär att vargens utbredningsområde skall vidgas, huvudsakligen söderut. Frågan aktualiserades genom skyddsjakten i Kronoberg oktober/november 2011. En av de faktorer som bör beaktas, när skydds- eller licensjakt diskuteras eller dimensioneras för varg långt söderut, är hur bra vargförvaltningen hittills lyckats med att sprida vargen söderut. Vargförvaltningen och de som övervakar den behöver uppdaterad information. Vargutbredningens förändringar kan analyseras utgående från de årliga skandinaviska vargstatusrapporterna (Wabakken m fl 2010, 2011). Statusrapporten kommer i början på november varje år. Den bygger på information från bl a länsstyrelserna, som huvudsakligen rapporterades under senvåren, och slutligt sammanställts under hösten.
Jag jämförde Figur 1 i rapporten om utbredningen vintern 2009/2010 och 2010/2011 (Figur 5 är relevantare för de senaste uppgifterna). Jag fann då att vargens utbredningsområde retirerat norrut, trots att den ökat avsevärt i antal och antal föryngringar i Sverige som helhet. Vintern 2010/2011 fanns den för Skandinavien sydligaste familjegruppen (”flocken”) vid sydligaste landgränsen till Norge (”Dals Ed Halden”). Det är också den i särklass sydligaste föryngringen (valpkullen) av varg 2010, den näst sydligaste svenska fanns norr om Vänern. För 2009/2010 fanns inte mindre än fyra familjegrupper (flockar) söder därom, varav tre med valpkullar 2009! Dessutom fanns ytterligare ett vargpar. Man kan säga att tre av de sydligaste familjegrupperna (flockar) 2009/2010 den följande vintern ersatts av vargpar utan avkomma, men den sydligaste vargflocken har helt försvunnit.
De årliga rapporterna tar inte upp föryngringar (valpkullar) 2011, först i maj 2012 finns säker information, men någon föryngring på eller söder om latitud 59 har redan iakttagits. När det finns etablerade vargpar vintern före är chansen för föryngring ganska stor, så det är ganska sannolikt att det kommer cirka två föryngringar 2011 och att situationen vintern 2011/2012 kommer att te sig bättre än 2010/2011, men det är mycket osannolikt att det blir lika omfattande vargförekomst som 2009/2010, dvs trenden får betraktas som nedgående söder om 59 inför dimensionering av jakt 2012.
Närvaron av varg syd om latitud 59 är svag 2010/2011 jämfört med vintern innan och försvagades väsentligt genom bortfallet av Skandinaviens sydligaste familjegrupp, Bredfjället, se nedan. På eller söder om latitud 59 fälldes vid licensjakt 4 vargar 2010 och 2 vargar 2011, i efterhand kan detta kanske antas ha bidragit till att stoppa vargens utbredning söderut.
Om man ser Sverige i latituder kan man schablonisera så här:
Landsända Latitud Varg?
Norra Sverige 62-69 i det närmaste vargfritt, förbjudet och politiskt inkorrekt.
MellanSverige 59-62 250 vargar, ökande och politiskt korrekt.
SydSverige 55-59 nästan vargfritt, men tillåtet och politiskt korrekt
Varg finns bara i ett latitudintervall på 3 latituder, trots att Sverige sträcker sig över 14 latituder. Ser man till Skandinavien så är mönstret konstant sedan mer än ett decennium, nästan alla vargar mellan 59 och 62 även om det var färre förut. Om Sverige vore tre länder av Danmarks storlek skulle varg hållits utrotad i två av dem genom jakt på de vargar som dristar sig in. Reell fridlysning upprätthålls bara i det mellersta landet.
Förekomst av varg i södra Sverige före 2009
De årliga rapporterna om vargförekomst går längre bak än 2009. År 1999/2000 var senaste vintern förut som det bara fanns en vargflock (föryngring) vid eller söder om latitud 59, sedan 2000/2001 och fram till 2009/2010 har det alltid funnits minst två, det är först den sista vinterdet gått ner till en igen. Ser man det i ett längre tidsperspektiv så har vargen stått och stampat vid latitud 59 väster om Vänern sedan mer än ett decennium utan att gjort några stora framsteg. Den sydligaste vargflocken och sydligaste föryngringen är ungefär samma 2011 som 1999. Intrycket är att vargen sedan dess har spritt sig från Värmland/Dalsland åt öster mot Östersjön men inte åt söder, fast den gjordes framstötar 2008-2010, men närvaron 2011 är knappast mer markerad än för tio år sedan. Med hänsyn till ökningen av vargens totala förekomst och den påtagliga expansionen österut så är det förvånande att sydfronten är så intakt. Det antyder att jakttrycket varit för stort.
Tamdjurskador av varg i södra Sverige
Viltskadecenter följer tamdjurskador och gör också en prognos över skadeutvecklingen där det står att vargattackerna förväntas öka 2009-2011. Antalet angrepp förväntas framförallt öka i Götaland, där tamdjurstätheten är betydligt högre än längre norrut i Sverige. Tamdjurstammen växer och vargantalet växer. Alla har förmodat att vargens utbredningsområde breder ut sig åt söder, men jag har visat att så knappast varit fallet 2010-2011 jämfört med åren tidigare. Motsäges detta av skadestatistik? Nej, tamdjursangreppen i Götaland var lägre 2010 än tidigare. Jag sammanställde antalet angrepp (enligt broschyren länkad ovan, med den indelningen i Götaland och Svealand) samt Viltskaderapporten för 2010. Det blev följande tabell över vargangreppstillfällen per år mot tamdjur fördelat på ungefär de gamla varglänen och södra landsdelen.
År 2006-2008 2010 2009-2011 (prognos enligt vargbarometer)
Svealand 23 40 31
Götaland 21 11 26
Kommentar: Vargattackantalet påverkas mycket av enstaka vargar som gör serieattacker, ren slump kan åstadkomma svängningar på tiotals fall. 2011 blir det högre värden i Götaland. Götaland påverkas ganska mycket av vargar som inte kommer från Götaland, ofta har de vandrat långa sträckor före attacken. Jag vet inte hur många attacker i Södra Sverige som beror på andra vargar än Götalands, men det är säkert en hel del, och antalet vargar som ”vandrar ned” i Götaland kan förutses öka med det totala vargantalet i landet och att det nu är ganska mättat med varg norr om latitud 59, åtminstone norr om Västra Götaland.
Län med de sydligaste vargarna
De två sydligaste varglänen är i första hand Västra Götaland och i andra hand Örebro. De är berörda av den sydligaste vargens minskning 2010 och 2011 jämfört med tidigare år och decennium. Aktuell varginformation för dessa län finns på deras webbar. Det finns en skrift nyhetsbrev Rovdjur Västra Götaland, och en vargsida för Örebro.
Aktuellt läge i Västra Götaland
Etablering. En aktuell lägesbeskrivning gavs i Bohuslänningen 111117. Mina anmärkningar i rött och understruket. Ingen vargflock kvar på Kroppefjäll, efter att två varghanar och en tik har skjutits under två licensjakter på fjället. På Bredfjället nära Ljungskile har två föryngringar ägt rum de senaste åren. Men inte 2010, reviret upplöst! När varghonan på Herrestadsfjället sköts under licensakt 2009, lämnade hannen reviret. Men nu finns här ett nybildat vargpar. Hittar inte uppgifter om reviret i info från Västra Götaland, men det rör sig ivarjefall inte om föryngring 2011. På Kynnefjäll (Kynnefjäll ligger några mil söder om latitud 59) gick en ensam hona vintern 2010/2011. Men nu har hon familj runt sig med en hanne som härstammar från en finsk vargsläkt. Detta är också den sydligaste vargfamilj man känner till just nu. Dvs ca 6 mil längre norr jämfört med 2009/2010, och det lär inte komma kännedom om någon sydligare ”familj” 2011, eftersom det inte finns någon känd stationär vargförekomst längre söderut i mars. Dals Ed/Haldenreviret. Hannen försvann förra vintern någon gång och tiken blev ensam. Nu tror man hon lockat till sig en ny alfahanne från ett helnorskt revir (Linnekleppen-reviret) norr om Dals Ed/Haldenreviret. Så den sydligaste vargflocken i slutet av 2010 har problem, men det kanske löser sig!
En norsk tidning om reviret: I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret. Foreløpig er det usikkert om ulv har ynglet i reviret i 2011.
Aktuellt läge i Örebro län (enligt kontakt med rovdjursansvarig). Hasselforsreviret har fått valpar i sommar. Gamla tiken i Hasselfors har fått sällskap av en Värmlandshane från Ackjön. I Tiveden, som ligger ännu mera söderut, kan det vara en ny vargetablering på gång. Från årsskiftet och nu under hösten har varg observerats regelbundet i Tiveden. Antalet observationer av ensamma vargar i södra Örebro län, utanför etablerade vargrevir, har varit ovanligt högt under hösten och tyder på att det är flera vandrande vargar på väg söderut.
Bredfjällsreviret
Bredfjällsreviret i Sverige år lokaliserat norr om Kungälv vid Göteborg i Västra Götalands län och verkar nu försvunnet. Det var 2009 den sydligaste fasta etableringen och föryngringen av varg som förekommit på över ett sekel i Skandinavien. Etablerat vintern 2007/2008. Hannen i paret var tidigare alfahane i Kroppefjällsreviret. Paret fick valpar våren 2008. Far till första kullen dog i augusti samma år vid skyddsjakt, men modern fick valpar med en ny hane 2009. Vintern 2009-2010 fanns en familjegrupp med 5-7 vargar, inklusive ledarpar.
Dals Ed/Haldenreviret
I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret, også i 2010.
Hasselforsreviret
Ett revirmarkerande par har spårats åtskilliga gånger under vintern 2010/2011. Reviret delas med Värmlands län. Hasselforsreviret har påvisat stationära vargar sedan vintern 1998/99, föryngringar har tidigare konstaterats nio år i rad (2000-2008).
Skäl för lägre vargtäthet i söder
Vargrevir tenderar utan aktiv styrning att hamna i glest bebyggt och vägfattigt land. Görs en karta över detta så finns färre ”vargvänliga” platser i södra Sverige. Det finns mer tamdjur och större befolkning i södra Sverige, som ökar antalet konflikter. Det finns därför rationella skäl för att eftersträva lägre vargtäthet i södra Sverige.
Politiska beslut
Antalet vargar regleras inte längre av vargens reproduktionsbiologi. Politiska beslut om utformningen av skydds- och licensjakt blir istället avgörande. Politiska beslut bör göras om i vilken grad varg skall vara närvarande i södra Sverige, att den skall ha en närvaro är dock redan beslutat.
Vad sade rovdjursutredningen 2007?
Det finns inte anledning att alltför starkt begränsa vargstammens utbredning i Sverige. Däremot finns goda skäl att söka motverka tendenserna tll en stark koncentration av vargtammen till några få län i landet.
Samma förälder i flera föräldrapar
Skrivet av DagL i Uncategorized, 13 november, 2011
Samma förälder i flera föräldrapar
Några föräldrar får kullar med olika partner, de blir delar av flera föräldrapar. Släktskapsträdet i Åkesson 2011 (se andra artiklar på denna web) omfattar den skandinaviska vargstammen 1983-2010. Detta möjliggör en analys av hur vanligt detta är. Bara de vargar som blir föräldrar och har genetisk betydelse beaktas. Kalenderåret nedan är det år en föräldravarg får sina första valpar.
Jag gjorde en analys och fann att ungefär tolv procent av föräldrarna har två partner och en procent har tre. En varg är trogen sin partner, men när en partner dör kan den ersättas.
De första 13 åren 1983-1996 fick två tikar valpar med tre hanar vardera, två andra hade bara en partner. Två tredjedelar av alla föräldravargar med flera partner var tikar.
Tabell: Tiden mellan första valpkullen med första partner och med sista
| Tid (år) |
_ |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
5< |
| Föräldrar |
165 |
2 |
5 |
4 |
1 |
2 |
0 |
Tabell: Föräldrar med olika antal partner
|
Partner: |
83-96 |
97-06 |
07-10 |
Sum |
Gissning % |
|
1 |
11 |
71 |
83 |
165 |
87 |
|
2 |
0 |
10 |
1 |
11 |
12 |
|
3 |
2 |
0 |
1 |
3 |
1 |
Efter 1997, när vargantalet inte är extremt lågt, finns endast ett fall med tre partner. Skälet att räkna de senaste 4 åren i en separat grupp är att det kan ta fem år tills en ny partner dyker upp, så frekvensen av partnerskiften underskattas efter 2006.
Jag har gjort en sammanvägning (gissning) av procenten föräldravargar som får avkomma med flera partner under livet. Det är lite approximativt, men även om man kan räkna exaktare, tror jag inte resultatet skulle bli säkrare, det måste bygga på ett antal osäkra antaganden. Hur jag läst och tolkat detaljer från Åkesson 2011 är också en osäkerhetskälla. Jag finner det rimligt att i övervägningar anta att antalet föräldravargar är ungefär 90% av antalet föräldrapar och antalet kullar en förälder får är ungefär 10% större än ett föräldrapar får.
Stamtavla och resultat
Åkesson (2011) har beskrivit släktskapsförhållanden och inavel i den skandinaviska vargstammen sedan den etablerades. Denna stamtavla ligger förutom beräkningarna nedan till underlag för beräkningar och resultat som presenteras i andra artiklar på denna blogg.
Fig 1 från Åkesson (2011). Klicka på bilden om inte hela bilden syns. Släktträd över den skandinaviska vargstammens reproducerande föräldrar. Årtal för första reproduktion. Avkommans inavelskoeff (också färgkodad, beräknad från stamtavlan) och beteckning (”revir”) i varje fyrkant. Vita ”IM” är immigranter från öst, antas obesläktade och icke inavlade.
Bra ordning!
Det är förmodligen unikt att en sådan här stor och geografiskt spridd population av stora djur fullständigt kartlagts under hela sin 30-åriga existens. Detta är ett underlag för framtida studier med detta underlag.
Kommer vargens stamträd att följas i fortsättningen?
Fördubblas vargantalet tror jag inte det längre kommer att gå att hålla ordning på varje reproduktiv varg så här. Det blir för dyrt och logistiskt omfattande, fast det är inte laboratoriekostnaderna, som kommer att sätta gränsen. En annan synpunkt är att det nog inte går att fånga släktträdet lika överskådligt med ett ensidesdiagram om vargantalet ökar.
Hög inavel ger lite reproducerande avkomma
Inaveln varierar starkt mellan olika par. Det finns föräldrapar som ger valpar med hög inavel, fram till 2006 har det funnits 5 reproduktiva par som producerat valpar med inavel över 0.4. Två av dessa familjer med hög inavel har inte givit någon reproducerande avkomma; tre en och ingen mer än en. Genomsnittet för alla familjer till 2000 var 3.4. Detta får betecknas som ett bevis att inavel över F=0.4 resulterar i få livskraftiga vargar och stöder att en ytterligare påtaglig ökning av inaveln i vargstammen utöver 0.3 kan förmodas reducera stammens livskraft i sådan grad att stammens överlevnad riskeras.
Några valpar har låg inavel i förhållande till genomsnittet
Samtidigt som valpar med hög inavel föds det också valpar med en mycket lägre inavel än genomsnittet, så även om hög inavel är negativt, så tar det tid innan en hög inavel påverkar hela stammens livskraft, den skulle inte dö ut på några få år utan att varningsignaler hann registreras.
Den tredje invandraren spred sina gener effektivt!
År 1991 började en tredje invandrare att få avkomma. Den har producerat fem reproduktiva avkommar som alla i sin tur producerat reproduktiva avkommor. Sedan 1993 hade alla vargar som trädde i reproduktion den nyinvandrade vargen i stamtavlan. Detta styrker annan erfarenhet att invandrare förmår vitalisera populationen och att de fräscha generna penetrerar populationen.
De nya invandrarnas avkommor reproducerar sig bra!
År 2008 började 16 familjer reproduktion. Utgående från par som startat reproduktion senast år 2010 hade 10 de 16 paren som började reproduktion 2008 inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt 0.5 reproduktiva avkommor per par. Bland 2008 års par fanns två där en invandrare var den ena föräldern (kallas Galven och Kynna 2). Dessa har fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än andra vargar. Detta stöder vad jag hävdar på andra håll på denna web, att invandrarna får ett mycket större inslag än deras rent aritmetiska bidrag.
För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma om den inte får några barnbarn. De två nya invandrarna har nu visat sin kapacitet att föra generna vidare, när de nu har fått barnbarn kan man utgå från att de verkligen kommer att bidra till den framtida genmassan av den skandinaviska vargstammen för all framtid.
Hur variabel är familjestorleken?
Baserat på fig 1 familjer fram till år 2003 tabelleras hur många reproduktiva avkommor (streck framåt) familjerna ger upphov till
Familjestorlek 0 1 2 3 4 5 6 8 14 Sum=74
Familjer 2 3 0 2 2 3 2 1 1 Sum=20
Endast 10 procent av familjerna är utan reproducerande avkomma och alltså ”genetiskt döda linjer”. 10 procent av familjerna är mycket stora ”outliers”. Föräldraparet Nyskog 5, som började reproduktion år 2000, har 14 reproduktiva avkommor vilket gör att en väsentlig del av dagens vargstammen har gener från detta föräldrapar vilket blir ett avsevärt bidrag till dagens inavel oberoende av stammens tidigare historia.
Eftersom det finns fall med tio år till en avkomma reproducerar sig blir det för missvisande att inkludera föräldrapar som börjar reproduktion efter 2003. Det finns fall där samma förälder förekommer i flera föräldrapar, så statistiken skulle bli lite annorlunda om skulle avse individuella föräldrars fertilitetsrelationer. Jag har gjort en skattning av betydelsen av detta i en annan artikel på denna web, och det är ungefär 10%, dvs enskilda föräldrars avkommor är ungefär 10% större än ”familjernas”. Det rör sig om en population i ”fri tillväxt” dvs ej utsatt för medveten skattning (utöver begränsad skyddsjakt och tjuvjakt). Från 2010 har stammen reglerats med jakt, vilket sänker familjestorleken. Den genomsnittliga familjestorleken är 3.7, vid konstant stam förväntas 2. Vi kan alltså inte förvänta lika stora familjer i framtiden. Invandrare som skyddas från jakt kan dock få lika stora familjer som i den här tabellen.
Hur vanlig är incest?
Med incest menar jag här ett föräldrapar där föräldrarna antingen är helsyskon eller den ena föräldern är barn till den andra, inte andra former av ”mildare” incest. För i övrigt ”ideala” föräldrar blir inaveln då 0.25. Jag hittade 4 sådana föräldrapar (3 syskon och en mor-son) bland 14 (=29%) under tiden 1984-1993. Det fanns inte många partners att välja bland i början av stammens historia. Det fanns 11 (samtliga markerade för hög inavel, inget annat fall av hög inavel) bland 88 (=12%) tiden 2000-2010. Av dessa var 9 syskon, en far-dotter och en mor-son. Incest tycks förekomma i drygt en tiondel av alla föräldrapar i en tillräckligt stor och något så när tät vargpopulation, men kan bli högre om populationen är liten. Syskonpar är den vanligaste typen av incest.
Eftersom drygt 10% av vargparen är mellan nära släktingar, eftersom detta påverkar genomsnittlig inavel med ungefär F=0.02 och eftersom det finns ett begränsat antal reproducerande vargpar, så leder slumpmässiga variationer i incestfrekvens till slumpmässiga variationer i F mellan år av storleksordningen ±0.01 vilket kan ge ett väsentligt bidrag till iakttagna årsvariationer. Eftersom reproduktionen är så nedsatt efter inavel, så överskattas inaveln i vargstammen något med Åkessons metod att ta genomsnittet av de reproduktiva paren. Eftersom incest förekommer, så får drygt en tiondel av stammen hög inavel, hur lågt man än pressar ner inaveln med t ex vargflytt.
Jag har hittat en tidigare undersökning om incest hos varg, som inte fann något fall bland sexton familjegrupper. Detta motsäger inte statistiskt det aktuella resultatet. Det aktuella materialet är fem gånger större.
Ovanligt med flera föräldrar i samma familjegrupp
Det finns ingen notering om att olika avkommor i en familjegrupp skulle ha olika föräldrar. Jag vet inte hur stor chans det är att detta skulle noterats. Men det kan inte vara särskilt vanligt, isåfall borde de som arbetat intensivare med detta material upptäckt och noterat det.
Osäkerhet i mina beräkningar
Jag har manuellt läst av Åkesson 2011 fig 1 och gjort en egen databas. Det är dock många osäkerheter. Jag gör direkta fel, det är tidsödande och okulärt svårläst, det är det svårt att följa linjerna för föräldrar som binder ihop familjerna, det finns vissa osäkerheter och något fel i själva figuren, och det finns några osäkerheter i grundmaterialet. Mina beräkningar är troligen inte missledande fel, men för vetenskapligt publicering skulle det behöva kvalitetssäkras t ex genom att något annan gjorde samma genomgång och beräkningar. Att skriva t ex på denna web betraktar jag inte vetenskaplig publicering.
En uppsats Liberg med fl ”Släktskap och inavel i den skandinaviska vargstammen” http://www.wwf.se/source.php/1117011/wwf-1076721-1.pdf beskriver utvecklingen fram till 2003.
Frågetecken som kanske tas bort så småningom: Fig 1 arj (2007) verkar ha två fäder och ingen moder.
Effektiva vargar olika effektiva!
Stamträdet för de skandinaviska vargarna (Åkesson 2011) omfattar samtliga föräldrapar som fått valpar under stammens historia med få osäkerheter till 2010. Jag har beräknat och gjort statistik på hur många av avkomman från ett föräldrapar (familj) som i sin tur fått avkomma (”familjestorlek”). Statistiken fram till år 2003 har tabellerats. Att senare statistik inte beaktats beror på att reproduktiv avkomma fortfarande kan visa sig efter 10 år, tabellen är alltså en underskattning av familjestorleken, men materialet blir litet om inte statistiken 2001-2003 visas.
Tabell. Hur många reproduktiva vargar härstammar från olika familjer (=föräldrapar)?
Familjestorlek: 0 1 2 3 4 5 6 8 14 Summa=74
Antal familjer: 2 3 0 2 2 3 2 1 1 Summa=20
Endast 10 procent av föräldraparen blir utan reproducerande avkomma och därmed ”genetiskt döda linjer” (genetiska återvändsgränder), trots att det är reproduktivt effektiva individer. Det genomsnittliga antalet ”effektiva vargar” i avkomman från ”effektiva vargpar” var 3.7. Vid konstant stam förväntas två, men eftersom stammen är i tillväxt blir det mer. Denna tillväxttakt svarar mot nästan en fördubbling av stammen per varggeneration (fem år), och det är väl inte långt från vad vi upplevt det sista decenniet. En sänkning är förväntad när åtgärder för att minska stammens tillväxt får genomslag. Om familjer skyddas från jakt, vilket gäller för de invandrade vargarnas familjer (Galven och Kynna) och deras avkomma fram till reproduktion, är det dock ungefär dessa familjestorlekar som förväntas.
Två av familjerna är mycket stora, detta kan knappast förklaras enbart av statistisk slump och är överraskande. Någon lika stor familj finns inte efter 2003, men kan visa sig senare, eftersom de familjerna fortfarande växer. De två stora familjerna analyseras närmare i Tabellen nedan.
| Revir (föräldrapar) | Nyskoga 5 | Årjäng |
| År första valpkull | 2000 | 1997 |
| Reproduktiva avkommor 3 år senare | 1 | 3 |
| Reproduktiva avkommor 5 år senare | 4 | 5 |
| Reproduktiva avkommor till 2010 | 14 | 8 |
| Senaste reproducerande avkomman | 2010 | 2005 |
Föräldraparet Nyskoga 5, som började reproduktion år 2000, har 14 reproduktiva avkommor, vilket gör att en väsentlig del av dagens vargstam har gener från detta föräldrapar, vilket ger ett avsevärt bidrag till dagens släktskap och inavel oberoende av andra delar av stammens tidigare historia. Det är inte uteslutet att familjen visar sig ännu större 2011. Det är nästan fyra gånger så mycket som genomsnittliga reproduktiva vargpar (3.7). År 2000 fanns det totalt 10 vargpar i Skandinavien och först 2005 översteg antalet 14. Ett enda vargpar är alltså kapabelt att vara föräldrar till huvuddelen av en vargstam av den storlek den skandínaviska hade för mindre än ett decennium sedan. Nyskoga 5 reviret är ovanligt, eftersom mindre än en tredjedel av de reproduktiva avkommorna fått valpar inom fem år efter att föräldraparet fick valpar, det är egendomligt att den stora reproduktionen inte också reflekteras i tidig reproduktion.
Det finns ett mindre tekniskt problem som jag inte beaktat. Avkommestorleken blir lite större (kanske 10%, se annan artikel på denna web) om man räknar per föräldravarg istället för per föräldrapar. Föräldravargar får ibland avkomma med flera partner (efter varandra, inte samtidigt).
Skandinaviens viktigaste varg – Idrevargen
Skandinaviens värdefullaste varg!
I nordligaste Dalarna fanns under hösten Skandinaviens viktigaste varg! Det är en tik troligen född 2009, som invandrade på egna ben från Finland för ett år sedan. Hon hade ordnat bostad och make. Förökning i familjen kunde emotses till sommaren 2012! Att den skandinaviska vargstammen berikas med nytt blod har hänt fem gånger förut i stammens historia, de två första var det föräldrapar som grundlade stammen. Denna invandrare ökar stammens genetiska variationsbredd med en femtedel om hon får valpar. Det var fyra år sedan det hände sist, då kom två invandrare till Skandinavien. Det kan ta ett decennium innan det händer igen.
Jag uppdaterar i en nyare version av den här artikeln.
En vargpopulation måste bestå av många tusen vargar för att vara genetiskt långsiktigt uthållig. En population kan omfatta mycket mer än ett land. Forskare och EU’s grupp för rovdjur har sagt att invandringen måste vara minst en ”effektiv” varg (dvs en varg som får avkomma) per varggeneration (fem år) för att man skall kunna slå ihop vargstammarna i närliggande länder (områden). Får Idrevargen valpar i vår, kan Sverige hävda att EU’s krav överträffats, och att det inte rör sig om en skandinavisk stam, utan en del i en nordeuropeisk population, som är tillräckligt stor. Önskemålet om genetisk uthållighet blir därmed tillfredställt utan att den svenska vargstammen behöver bli större!
Att sänka stammens inavel är statsmakternas viktigaste förvaltningsmål och utpekas som det viktigaste målet av rovdjursutredningen (SOU 2011:37). Inaveln började sjunka 2008 när färska spontana invandrarna från Finland började berika stammen med sin avkomma. Inaveln i den svenska vargstammen bör halveras. Om Idrevargen får avkomma 2012, så har det invandrat tre genetiskt effektiva vargar den sista varggenerationen! Denna invandringstakt räcker för att sänka inaveln till en acceptabel nivå, och eliminerar behovet av ytterligare artificiell vargtillförsel från djurparker och andra länder!
Tiken har inte ”dvärgbandmask” (analyser har gjorts vid flera tillfällen). Eftersom hon varit i Skandinavien ett år och rabies visar sig inom ett halvår har hon inte det. Det är ingen hundbastard.
Varför är Idretiken (eller Kilsbergstiken) värdefullare än andra invandrare? Två invandrare började sätta barn till världen 2008 och fick barnbarn 2010. Deras geners framtid i vargstammen är redan säkrad och dessa invandrare har redan fullföljt det allra viktigaste önskemålet. Förmodligen är dessa invandrare döda vid ingången av 2012 och får inte mer avkomma. Skulle det komma ytterligare en ny invandrare återstår att passera nödiga test, etablera revir och skaffa partner. Väntetiden kan vara fem eller tio år innan man kommer så långt som med Idretiken igen. I vår kanske man gör valpflytt, men det tar ytterligare några år innan man kommer lika nära föryngring som med Idretiken. Valpflytt och inflyttning från utlandet är oprövade idéer och inte beprövad erfarenhet, vad som görs nästa år får betraktas som till vilda vargar utvidgad försöksverksamhet, det är inte alls säkert det lyckas. Idretiken har lyckats med nästan alla steg, återstår bara det sista som är erfarenhetsmässigt ganska säkert det lyckas om familjen lämnas ifred.
Idre-tiken har vandrat hundratals mil innan hon funnit sig till rätta, tio gånger längre än typiska vargar. Den envisa kraftfulla beslutsamhet hon visat när hon bosatt sig i norra Dalarna är imponerande! Dalarna borde vara stolta över att ge ett hem till Skandinaviens viktigaste varg som hon kämpat så hårt för att komma till målet i Dalarna. Istället vill Dalarna deportera henne och vräka familjen! Själva idén med ”vilt” och ”naturlig natur” omfattar respekt för en envis natur och att ibland låta naturen få som den vill. Detta är en av tjusningarna med natur! Denna vargtik förtjänar erkännande och respekt för sina insatser. De som inte gillar varg kan ändå visa aktning för en extraordinärt kompetent spelare i motståndarlaget!
Flytten innebär gissningsvis att chansen för valpar 2012 halveras. Vargen har flyttats förut för ett drygt halvår sedan och vandrade då tillbaks. Dock tror jag det blev en marginell förbättring, eftersom en större del av reviret hamnat utanför det viktigaste renbeteslandet. Hennes vandringar efter att hon släppts ned i Örebro län till Idre gick till stor del genom delar av Norge där acceptansen för permanent närvaro av varg är minst lika låg som i norra Sverige och risken för tjuvjakt högre.
Tre vargflytt har gjorts hittills i Sverige, inget ledde till att vargen hamnade på lämplig plats. Två sköts efter flytten, Idretiken är det tredje fallet, som man nu vill flytta igen eftersom man inte tycker hon hittade rätt. Nu är chansen till framgångsrik flytt lägre, eftersom det är en mer komplicerad operation med att flytta ett par och inte bara en individ. Paret kan splittras eller blir så störda så det inte blir någon valpkull i år. Sövning i samband med flytt är en riskabel operation som kostade två genetiskt värdefulla vargar från Galven-reviret livet för ett år sedan.
Sveriges i särklass värdefullaste varg är för dyrbar för att riskeras en gång till i en flytt där chansen till framgång är så liten! Vargflytt verkar här tillämpas för att skyffla undan och fördröja ett problem snarare än att lösa svensk vargförvaltnings viktigaste problem.
Tillägg 111212 nu har flytten genomförts till Tiveden och tycks ha lyckats, båda har flyttat och släppts tillsammans och återhämtat sig så nu får vi se vad som händer näst men jag gissar att nästan hälften av de extra svårigheterna som flytten lade i vägen av förflyttningen för en valpkull 2012 har övervunnits genom en blandning av kompetens och tur. Att inte avslöja detaljer för snabbt anser jag är klokt och minskade risken för olika typer av ovälkommen uppmärksamhet. Det är dock korrekt att avslöja resultaten med viss typ av fördröjning, det är ett legitimt intresse att få reda på hur det gått.
Tillägg 120104. Paret verkar ha splittrats och de är så långt ifrån varandra att återförening verkar osannolik. Chansen för valpar 2012 har minskat avsevärt. Men det är inte moget för slutsummering så länge tiken lever. Hon är fortfarande Sveriges värdefullaste varg även om värdet sjunkit signifikant. Det känns också tidigt att avskriva flytt som metod under utprövning även om jag tycker detta var ett väl värdefullt objekt för metodutveckling.
Diskussion omkring chansen att flyttet lyckas
Huvudproblemet är inte om tiken överlever förflyttningen – chansen är hög och man har en ganska god grund att stå på för förflyttningstekniken. Problemet är att ingreppet minskar chansen för föryngring i vår. Flytt av ett nybildat par från ett etablerat revir är nog något nästan helt oprövat. Paret kanske separeras, man kanske inte kan fånga och söva båda samtidigt. Paret kanske skiljs i samband med utsläppet. De kanske vandrar någonstans där de inte är mer välkomna än i Idre eller tillbaks till Idre. De kanske kommer i konflikt med andra vargar eller råkar ut för något annat som bryter upp paret. Om de klarar av hålla ihop efter flyttningen och etablera sig i ett nytt revir som är acceptabelt beläget, så kanske ändå störningen av flytten och vandringen efter är så stor att det inte blir valpar. Om flyttningen genomförs så är det bra om det sker så tidigt som möjligt, så de får tid att etablera sig vid slutmålet och att det finns tid för ytterligare flytt när spårsnön finns kvar, om man konstaterar att det gått dåligt. Risken för att en opinion mobiliseras minskar också om förloppet inte blir utdraget. Att flytta en enstaka varg som inte bildat revir och inte har en partner och står inför snar föryngring är mindre diskutabelt. Det är troligt att hanen är mindre benägen att långvandra än tiken, och det kanske leder till att de har lättare för att finna ett revir nära utsläppsplatsen, jämfört med om man bara släppte den vandringsbenägna tiken. Det kanske är mer frestande att vandra norrut på våren än under senhösten. Kanske också livsbetingelserna är bättre i närheten av utsläppsplatsen, Idre låter ganska kärvt för mig, men jag vet inte hur det ter sig ur vargarnas perspektiv. Ett sätt att minska chansen för separation är att använda ett acklimatiseringshägn. Detta ökar nog chansen att de etablerar ett nytt revir i anslutning till nedsläppsplatsen och hägnet. Då kan de fraktas separat om de inte fångas samtidigt och chansen minskar de kommer ifrån varandra i förvirringen vid själva släppet. Jag är inte god nog vargpsykolog för att ge goda svar på de möjligheter jag pekar på. Men jag tror inte det är en lätt operation med ett hägn. Ett hägn är kanske redan planerat, flytten har ju förberetts minst en månad nu, och eftersom uppmärksamhet kan störa operationen, så vill man nog hålla tyst om detaljerna. Det är nog klokt att inte offentliggöra flytten eller flyttbeslutet förrän flytten är över för att undvika besvärande uppmärksamhet. Det går nog att hävda att även om det inte blir föryngring 2012 så kan det bli det 2013, kanske med en annan partner. Hamnar tiken fel kan man göra en tredje flytt. Jag gissade att chansen för föryngring 2012 halverades genom flytten, men risken för att det inte blir en föryngring någon gång i framtiden minskas nog mindre. Jag vet inte hur stor chansen för en föryngring är första året för ett nyetablerat par, dvs jag vet inte hur stor chansen är för att ett revirmarkerande par utan familjegrupp på förvintern resulterar i en föryngring på våren, den kanske är mindre än jag nu tror, och då har det mindre betydelse att processen som leder till valpar inte störs. Försenas föryngringen så blir det totalt antalet förväntade valpar lägre.
Den genetiska förbättringen licensjakt åstadkommer minskar när invandringen ligger längre bak i tiden och det tar ett par år innan valpflytten ger nya invandrare, så det blir lättare att argumentera för licensjakt de närmaste åren om Idrevargen får avkomma.
Skandinaviens viktigaste varg – bakgrund
Denna post är bakgrund till posten ”ovanför” i denna blogg om Skandinaviens viktigaste varg – Idrevargen. Titta på den posten först istället och återvänd sedan till den här posten för detaljer om intresset kvarstår. En artikel i Dalarnas tidningar 11-11-01 med argument för att inte verkställa vargflytt för Idrevargen! En artikel i DN 11-11-01 berättar att det fattasts beslut om lämpliga utsläppsplatser, någon av dem kan den närmaste månaden få sina invigningsvargar. En sida på naturvårdsverket ger en översikt och också responsen från de individulla länsstyrelserna. Grafik finns här. Eftersom Dalarna inte hittat någon lämplig utsläppsplats för importerade vargar, kan det vargpar (Idrevargen) Dalarna vill exportera istället stanna kvar i Dalarna.
I slutet på 2010 invandrade en varg från öster till Sverige, den betecknas G82-10 och är av östligt ursprung (Finland eller Ryssland). Jag betecknar den i fortsättningen ”Idrevargen”. Det är en tik, den föddes troligen 2009 och väger drygt 40 kg. Det är den enda tik som invandrat till Skandinavien sedan stammen grundlades, och hon har rört sig unikt långt och unikt länge (över ett år) för en tik i sin strävan att finna ett lämpligt revir. Ett foto av henne pryder omslaget till årets huvudrapport om den skandinaviska vargstammen.
Idrevargen påträffades 16 november 2010 i Norrbotten. I februari 2011 var den kring Bräcke och Länstersjön. Spillningsprover har givit DNA och frånvaro av ”bandmask”. DNA proverna bevisar att det är en invandrare och att det inte är en bastard med hund. Hon bär inte rabiessmitta, den skulle redan brutit ut. Tiken har under vintern 2010/2011 tidvis uppehållit sig i gränslandet mellan Dalarna, Jämtland och Gävleborg.
Vargflytt med koppling till Idrevargen
Naturvårdsverkets vargflyttsida visar två genomförda vargflytt 2011. Efter att jag skrivit detta i slutet på oktober så gjorde Naturvårdsverket i mitten på november sidan hemlig, dvs lösenordsskyddad. I slutet av november hade sidan tagits bort.
Idrevargen flyttades 21 mars från Jämtland till Kilsbergen i Örebro län. Vargen sövdes från helikopter med en bedövningspil. Det är samma metod och medel som man använder då stora rovdjur förses med sändare av forskningsskäl. Man följde vargen tills bedövning tog. Därefter tog man en del prover och vargen försågs med radiosändare, samt avmaskades. Veterinär var med under sövning och biltransport till utsläppsplatsen (Kilsbergen). Vargens rörelsemönster följs noga via radiosändaren för att man ska kunna konstatera att allt går bra.
Vargflytt är inte ofarligt. Sövningen är farlig, två genetiskt viktiga vargar från Galvenreviret dog i slutet av 2010 i samband med uppvaknandet
Efter flytten av Idrevargen
Vargen höll sig kvar i Kilsbergen de första dygnen, men gick sedan åt nordväst och in i Norge den 5 april. Den 3 maj återvände hon till Sverige, Idre i norra Dalarna. Ett tag såg det ut som om den var på väg mot Idre nya sameby, men den har fortsatt österut och gick sedan in i Jämtland för att den 8 maj återvända till Dalarna.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/vargretur-forvanar-inte-forskare Liberg spekulerar att vargar som vandrat långt förut kommer att vandra långt igen efter vargflytt och föreslår att det kanske inte fungerar bra med vargar med stark vandringsdrift.
Naturvårdsverkets månadsrapporter och information om förestående förnyad vargflytt av Idrevargen
Naturvårdsverket uppdaterar aktuell varginformation I maj 2011 uttalade generaldirektören: ”Det kan inte uteslutas att vi kommer att flytta Kilsbergsvargen igen om det blir problem och om det är möjligt att fånga in den på barmark” Nu är barmarksperioden över och vargen är inte flyttad och familjeskäl försvårar förflyttningen, så det är logiskt att låta den stanna. Av annan information drar jag dock slutsatsen att vargflytt utanför barmarksperioden inte längre ses som en möjlighet av naturvårdsverket. I slutet av maj stod om ”Idrevargen”: ”Den östliga vargtik som flyttades till Kilsbergen är kvar i norra Dalarna. Hittills har inga skador rapporterats. Naturvårdsverket hade under några dagar hög beredskap att flytta vargen på nytt om tiken kommit nära renhjorden samebyn i Idre norra under kalvningstiden. Så skedde inte och vi har återgått till normal beredskap att vidta åtgärder vid behov. Den andra flyttade vargen avlivades i skyddsjakt sedan den återvänt till Norrbotten och närmade sig Gällivare skogssameby. Vargen avlivades från helikopter innan den nått fram till renarna. Risken var stor för allvarliga skador på rennäringen och vi bedömde att vi inte kunde vänta in ett angrepp eftersom ljudet från helikoptern kunnat skrämma även renarna.” Daterat sista oktober stod: ”Planering inför flytt av vargar i Idre. Planeringen rör två vargar som rör sig i vinterbetes- samt åretruntmarkerna för Idre sameby. Efter att Länsstyrelsen i Dalarna avslog en ansökan om skyddsjakt på vargarna planerar Naturvårdsverket nu för en flytt av vargparet. Det rör sig om den genetiskt värdefull tik som invandrat från Ryssland och den hanne som slagit följe med henne. Tiken har tidigare blivit flyttad. Vart vargarna flyttas är inte bestämt. Naturvårdsverket kommer att överväga de områden som länsstyrelserna pekat ut.”
Från Rovdjurssymposium våren 2011: Trots ganska många alternativ så finns det nackdelar och risker med alla och Helene Lindahl Vik framhöll att spontan immigration är det allra bästa alternativet.
Funkar flyttning av vuxna vargar?
Av fyra fall i Skandinavien där vargflytt genomförts har ingen visats fylla syftet. Den Nordamerikanska erfarenheten är bättre. Vargarna överlever, men vart de går är mycket osäkert, och det kan bli mycket långt. Metoden kan inte betraktas som väl beprövad och tillräckligt förutsägbar när det gäller vargarnas beteende efter flyttet, vilket var en besvikelse, det fanns förra vintern skäl att hoppas att det skulle fungera bättre utgående från utländska erfarenheter. Men det är för tidigt att dömma ut metoden som sådan, den kan fungera i många fall och man får försöka söka sig till de närmare omständigheterna när det är lämplig, men den förefallet inte tillräckligt säker och beprövad för att använda på Idrevargsparet, där det är viktigast att lyckas.
Att vargar har en tendens att flytta långt (hem) efter flyttning finns ett exempel på i tidiga diskussioner http://www.vargfakta.se/nyheter/dokument-fran-1979-anger-flyttning-av-varg-som-omojlighet/
Nya artiklar om skador och annat rörande Idrevargen
Länsstyrelsen i Dalarna avslog 111021 skyddsjakt i Idre med hänvisning till planerad flytt.
Idrevargen orsakar också skador och problem för Idre sameby! Och…
Socialdemokraterna i Idre har protesterat mot Idrevargen i en insändare. Ett tydligare stöd i en större och mindre lokal organisation emot Idrevargen verkar inte kunnat mobiliseras och det blir inte många kommentarer. Den politiska redaktören i Dala tidningarna noterar motståndet i en krönika utan att ta ställning. 11 kommentarer som inte refererar speiciellt till Idrevargen
En sammanfattning om Idrevargens öden till mitten av oktober finns i en norsk tidningsartikel
Olika skyddsjaktsärenden i Dalarna med beröring till Samebyar i norra Dalarna mitten av 2010 till mitten av 2011 enligt lista på Naturvårdsverkets jaktsida, jag har inte analyserat dem
11-04-20 bifall, Rufhten Sijte sameby (pdf 1MB)
11-04-13 avslag, Idre nya sameby (pdf 149 kB)
10-12-22 avslag, Idre (pdf 134 kB)
10-12-01 bifall, Idre (och Ruvhten) samebyar (pdf 382 kB)
10-11-04 bifall, Idre nya sameby (pdf 2 mB)
10-09-14 avslag, Idre nya sameby (pdf 100 kB)
10-06-17 avslag, Idre nya sameby (pdf 97 kB)
Intrycket är att Idre är en vargsänka, mycket skyddsjakt och stort skyddsjaktsbehov (åtminstone subjektivt), så tycker man att eftersom frekvensen icke genetiskt värdefulla vargar skall reduceras, så är det positivt att hålla området öppet och underlätta för nya skyddsjakter. Det kan vara ett skäl att flytta de värdefulla därifrån.
Tidigare förflyttningar (före 2011)
http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-rovdjur-och-vilt/Rovdjur/Regeringsuppdrag-om-rovdjur/Regeringsuppdrag-om-vargflytt/ Regeringsuppdrag om vargflytt 2010. bilaga 1. Liberg m fl Utdrag ”Från Skandinavien finns mycket begränsade erfarenheter av flyttning av varg. Vi känner endast till två fall, flyttningen av den s.k. Skåne-vargen 1984, och den s.k. Galventiken som av norska myndigheter nyligen flyttades från sitt etableringsområde norr om Kongsvinger utanför den s.k. vargzonen, till en plats nära svenska gränsen.” ”Den första vargen som flyttades i Skandinavien, den s.k. Skånevargen (hanvarg), utvandrade från Värmland försommaren 1984 och gick söderut, tills den i juli hamnade på Falsterbonäset i sydvästligaste Skåne. Den sövdes och släpptes sedan 600 km längre norrut, i västra Dalarna. Efter släppet rörde den sig lokalt en kortare tid och gav sig sedan av söderut igen och följde samma färdriktning som vid den ursprungliga utvandringen, tills den sköts i Halland den 12 september 1984, c:a 450 km från släpp-platsen” Galventiken är ännu för tidigt att säga vad som hände.
Erfarenheterna från USA är att det verkar gå bra att flytta familjegrupper till hägn och då håller de ihop efteråt, släpps de direkt är chansen större att de separerar.
”….en buffert-zon på 150 km från norska gränsen och från renskötselområdet räcka. Det skulle innebära att av 20 släppta vargar skulle vi förvänta oss att högst 5 -6 skulle ta sig in i de olämpliga områdena”. Dokumentet byggde på amerikanska erfarenheter, som inte tycks vara tillämpliga, av 3 svenska förflyttningar har alla 3 flyttat avsevärt längre 150 km.
Rennäringen lider skada om Idrevargen får stanna
Genomförs inte flytten och en vargflock bildas och blir kvar förhoppningsvis fem år, så får detta konsekvenser för rennäringen. Det har hittills funnits ett undantag för vargrevir som stör rennäringen. Jag förstår inte mycket om rennäring och har inte tillgång till alla handlingar, men tecknar ned några möjliga argument/handlingsalternativ.
* ”Det genetiska värdet” på detta vargpar är större än vad rennäringen konfronterat i modern tid
* Myndigheterna har redan investerat stora summor och omfattande åtgärder inklusive skyddsjakter för att skydda de utsatta samebyarna, dvs gjort mycket för att skydda rennäringen i detta område.
* Dessa vargars revir sträcker sig också utanför renbetesland, konflikten upplevdes som begränsad i början och kanske aldrig blir SÅ svår.
* Givetvis har samebyarna rätt till full kompensation för detta ingrepp i rennäringen. Det kan bli dyrt, detta bör samhället acceptera.
* Förvaltningen av detta vargpar och den förutsedda flocken är värd mycket för Sverige, vinsterna är stora, då borde beredvilligheten att vid behov betala mycket också vara stora
* Den största vinsten är att landets framtida vargstam kanske kan sättas lägre, detta medför mycket stora vinster för landet.
* En kompensation som står under Dalarnas rovdjursförvaltnings kontroll kan vara att i möjligaste mån i gengäld eliminera trycket från andra rovdjur och andra vargar
* Man kan kompensera länet genom att uttryckligen - så länge tiken finns kvar i länet - kompensera genom att eliminera minst dubbla vargtrycket på andra ställen i länet
* Myndigheten kan lova att ingen mer stationär närvaro av varg kommer att tillåtas i ”renbeteslandet” till minst tom 2016 om detta lyckas.
* EU-kommissionen och den ideella naturvården har anmärkt på att norra halvan av Sverige är undantaget, denna uppluckring av skyddet för norra Sverige skulle fungera som motargument en tid.
* Renskötseln har under lång tid varit skyddad från varg med skyddsjakt. Näringen har därför utvecklats så att den blir sårbart för varg. Om man någonstans exponerar rennäringen för varg kan metoder att klara vargtrycket kanske utvecklas. Om det inte går, blir svårigheterna klarare bevisade och dokumenterade på ett modernt underlag.
* Vargtrycket medför oundvikligen skador, kostnader och olägenheter. Det känns orättvist för södra halvan av landet om inte norra halvan får någon del av olägenheterna, och det bidrar inte till acceptans. Fördubblas vargstammen minskar också acceptansen för en bibehållen total fredning av landets norra halva.
* Rennäringen är ett ursprungsfolks klassiska näring och har kulturellt och historiskt värde. För hundra år sedan och tidigare var varg ett mycket viktigt inslag i denna näring, det har historiskt och kulturellt värde att (i liten skala) återintroducera ett lokalt vargtryck i näringen.
* Statsmakterna har redan brutit mot de formella och reella begränsningarna av vargstammen i 2009 års riksdagsbeslut, så styrkan av eventuellt andra tidigare åtaganden av statsmakterna i vargförvaltning har försvagats.
* I oktober 2009 beslöt riksdagen enligt en proposition ”att etappmålet kompletteras med kraftfulla åtgärder som stärker populationens genetiska status”. Någon direkt kraftfull åtgärd som stärker den genetiska statusen kan sedan dess inte sägas ha framgångsrikt genomförts. Men nu finns chansen att visa kraftfullhet genom att helt enkelt inte göra någonting (fast därmed komma i värre konflikt med rennnäringsskyddet)!
* Varg är svårhanterat och måste ha ett inslag av kompromisser mellan önskemål och överkörningar, alla heliga kor inte kan inte bevara heligheten för evigt, detta gäller nog för varg i norra Sverige också.
Förslag till uppluckrad politisk skrivning för renbeteslandet
* Vargföryngring i norra Sverige kan i undantagsfall accepteras, när det rör sig om en ny invandrare, där flyttning försökts men vargen återvandrat och etablerat revir med partner. Med denna uppluckring skulle ett fall liknande det här kunna bli acceptabelt.
Utvärdering av responsen på artikeln i Dalarnas Tidningar på webben, där den publicerades 31 oktober
Utförd på kvällen 2 november. Artikeln fick 26 kommentarer, mer än någon av de 19 andra artiklar man kunde kommentera på sidan. 3 eller 4 kan sägas vara direkt positiva till artikeln. Ungefär 3 verkar fientliga till rennäring medan ungefär 3 tycker det är riktigt att det finns lite mer utrymme för varg vid sidan om rennäringen. Ett par antydde tjuvjakt som en lämplig lösning. Några var allmänt fientliga utan att jag kunde utläsa exakt varför relaterat till dessa vargar. 2 angav troligen äkta för och efternamn. Ungefär åtta vargfientliga och mot dessa vargar i synnerhet. Två nämnde EU i negativa ordalag som verkade kopplat till varg. Bara 1-2 tog fasta på vad jag betraktar som huvudskäl. Ingen antydde att det var något fel i mina påståenden eller ifrågasatte dem utöver allmän vargfientlighet.
De flesta ”rovdjurlitteraturbevakningssidor” nämnde den, kanske normalt för Dalarnas Tidningar vargartiklar. Den refereras av Jaktjournalen http://www.jaktjournalen.se/index.php?id=9859&avd1=0 och Svensk Jakt http://www.jaktojagare.se/varnar-for-en-andra-flytt-av-vargtiken. Trots att referaten var utförliga så har de missat de för vargfientliga jägare viktigaste poängerna, att om tiken får valpar 2012 så försvinner det genetiska motivet för fler vargar och inplantering. Inte heller kommentarerna vittnar om insikt i detta. Kommentarerna i den senare var genomgående vargfientliga (de flesta skulle nog i alla väder plädera för ”nollvisionen”). Det var dock inte solklart att alla var aggressivt negativa mot iden. En tredjedel påpekade att det är en varghundhybrid så den myten är väl förankrad. Ingen tog fasta på att det var bra med migration från Finland och att denna varg kunde göra vargantalet tillräckligt. Att det var renbetesland (samer) berördes av 3. I tidskriften brukar det dock vara fler kommentarer när det är något som retar upp jägarna, så reaktionen var måttlig (10). Hanteringen tycks visa att jägarna inte vill ha någon insikt i några resonemang omkring vargar och vad som är bäst, utan det som känns bäst är besinningslöst argumenterande för nollvisionen.
Även på denna web kom en grinig kommentar, dock inte en extrem nollvisionär utan kunde tänka sig några flockar längst i norr.
Hundgener i varg
Varg och hund är inte strikt åtskilda arter. Bastarder kan bildas och få fertil avkomma. Invandrare från öst eller tillförda vargar skulle teoretiskt kunna vara bastarder. Spontana bastarder skulle kunna bildas och tillföra vargstammen hundgener.
För den senaste invandraren (Kilsbergsvargen) har det noterats att den förefaller lik en hund och är gulaktig och frågan har ställts om det inte skulle kunna vara en bastard, exempelvis i ett debattinlägg i Västerbottenskuriren. Argumentet återkommer ofta, tex i Jaktjournalen 2012 och i en kommentar på den här bloggen, och en fråga på forskarbloggen. Hybrider mellan varg och hund skulle kunna vara ganska vanliga och måhända farliga. Argumenten åberopar oftast Valerius Geist och även Erik Granqvist som har titlar och biografier som borde ge trovärdighet. Den moderna diskussionen och analysen bygger huvudsakligen på DNA och inte utseende eller historik, och dessa två namn är gamla och har förmodligen inte följt med eller är intresserade av de moderna metoderna utan fick sin begreppsvärld för många decennier sedan. Med hänsyn till det stora värde vargskeptikerna tycks fästa vid just denna aspekt tycker jag det officiella Sverige skulle göra ytterligare ansträngningar att få kommenterer från fler fackmän än Mikael Åkesson (vars kommentarer jag personligen tycker är mycket trovärdiga och tillräckligt klarläggande). Fast nu kanske den aktuella tiken snart blir historia och därmed mindre intressant.
De skandinaviska vargarna är närmare besläktade än helsyskon och bygger huvudsakligen på tre individer. Det är inget förvånande om en invandrad varg har ett utseende som gör den något avvikande. Tvärtom är det just för att obesläktade vargar är annorlunda och bidrar till den genetiska mångfalden vi vill få in fler vargar. Eftersom hund uppenbart är mycket varierande så är det inte förvånande att vargen också har en variationsrikedom.
Det går bra att skilja varg och hund med DNA och även en del hundraser kan identifieras.
Skandinavien har god ordning på sina vargar, alla föräldravargar stambokförs och analyseras med molekylära metoder. Dessa metoder förbättras med tiden. Sådana analyser visar att den senast invandrade vargen (Kilsbergstiken, Idretiken) inte är en bastard med hund och inte har en hund i anfadergenerationen före heller. Detta är nog känt för alla nuvarande och tidigare föräldravargar i Skandinavien och de som kommer att tillföras vargstammen. De metoder som används nu är knappast kraftfulla nog för att ge mer information, vargens och hundens gener är för lika och deras genetiska variation är inte tillräckligt kartlagd. Frågan förefaller inte viktig nog för att motivera utvecklingsarbete i den riktningen i enbart Sverige, men kanske EU kunde ta initiativ.
Frågan om hund eller varggener är delvis filosofisk. Hund differentierades från en annan vargras än vår och skillnaderna är kanske till stor del primärt skillnader mellan vargraser. Det finns hundgener i varg som kommit in efter differentieringen, men det verkar inte vara någon stor del av vargens genmassa. Deras förekomst varierar säkert lite i olika delar av vargens utbredningsområde. I några fall har introgression av hundgen bevistats åtminstone för delar av vargstammen Ett något varierande inslag av hundgener måste anses som ett naturligt inslag i vild varg. Jag har inte stött på något bra och översiktligt arbete om detta baserat på faktiska mätningar. Introduktion av varggener har varit ett inslag i hundförädling, vilket ökar risken för överföring till naturlig varg. Hundar eller varghundar kanske har förvildats och börjat jaga och accepterats av en varg av motsatta könet och de har satt upp ett revir tillsammans och fått valpar, tanken är inte helt orimlig.
Gör tamhundgener vargar farligare?
Hundar skiljer sig från vargar genom att de är mindre skygga för människor, men detta får man förmoda mycket är ett socialt beteende. Tama hundar lever hela tiden nära människor, vilda vargar i Sverige ser inte en människa i barndomen och i vuxen ålder bara på avstånd. Man har svårt att se oräddheten för just människor som något nedärvt, men man kan kanske tänka sig en mer allmän oräddhet hos domesticerade hundar. Även de vilda vargarna kan vara gosiga mot människor om de växer upp i männsklig miljö och situationer kan uppstå så att även tama hundar blir farliga. Naturliga vargar är skygga och man tror att dödliga kontakter för människor är mycket ovanligt och det ter sig väl inte så troligt att ett inslag av tamhundgener skulle ändra det så radikalt så att de blev jättefarliga.
Hund har utvecklats från vild varg. Den domesticerade hunden förefaller baserat på huvudsakligen molekylära undersökningar uppkommit för ungefär 15 000 år sedan, sannolikt i Sydöstra Asien. Den varg som domesticerades var en annan ras än vår eftersom den molekylära klockan verkar ha tickat ungefär hundratusen år sedan hund skiljde sig från ”vår” vargras. Det har kommit in varggener i hundraser flera gånger och varggeninslaget kan vara lite olika för olika hundraser, vilket försvårar att lösa historien om den ursprungliga domesticeringen. Hunden förefaller vara den första arten som domesticerades. Att omfattande domesticering av jordbruksväxter och husdjur blev viktigt för ungefär 10 000 år sedan gör det lite otroligt att hunden skulle kommit väldigt mycket tidigare. Men varg och hund verkar baserat på molekylära olikheter ha differentierat för drygt 100 000 år sedan och det finns indikationer på samexistens av varg och människa mycket tidigare än 15 000 år sedan.
Varg är världens mest geografiskt spridda landrovdäggdjur under de sista hundratusen åren och den är anpassningsbar till olika förhållanden. Vargen lever av jakt och jakt har också varit centralt för människans livsmedelsförsörjningen före jordbruket. Varg och människa har dragits till samma villebråd. Varg och människa - och därmed domesticerad hund - har i stor utsträckning samexisterat i samma områden under mycket lång tid. När inlandsisen drog sig tillbaks lämnade den ett tämligen varmt och fruktbart område, jungfrulig mark, efter sig. Varg och människa – och domesticerad hund - invandrade ganska omgående i de nya områdena som öppnades när inlandsisen drog sig tillbaks. Människan förekom kanske mycket sparsamt i början, men vargens täthet var inte heller hög, man skall nog se det så att varg och människa kom samtidigt. Varg kanske kom först till vissa inlandsbiotoper men knappast generellt.
Varg och domesticerad hund måste samexisterat över en stor del av arealen under mycket lång tid fram till nu i t ex NordEuropa. En kontaktyta mellan varg och hund är ingen nyhet för de sista hundra eller tusen åren utan måste funnits under hundens hela existens. Det är underligt att varg och hund är så distinkta arter som de är, och detta faktum i sig gör det otroligt att bastardbildning skulle kunna bli ett stort problem. Spåren av varggener i hundens evolution finns, men verkar obetydligt efter att hunden differentierades. Även om barriärerna inte är uppenbara så måste det ändå vara så att det utbildats olikheter som fungerar som praktiska artbarriärer. Olikheterna gör att bastarder sällan bildas; och om bastarder bildas har de lägre chans att överleva och fortplanta sig. Vore det inte så skulle varg och hund inte vara så distinkt skilda. Ändå så måste det finnas ett litet genflöde, chansen för bastardbildning är inte noll och bastarden kan någon gång överleva och fortplanta sig i vargmiljö, eller människan har hållit bastarder, som fått avkomma med vilda vargar som haft lättare att överleva i det vilda. Det måste finnas ett varierande inslag av hundgener i naturlig varg, och det skall inte ses som ett viktigt, önskvärt eller möjligt mål att utplåna ett hundinslag, men det bör begränsas.
Det är ett självklart naturvårdsmål att undvika att hundgener kommer in i den skandinaviska vargstammen. Bastarder eller individer, som det är troligt de har mer än säg 1/6 ”hundgener”, bör inte tillföras vargstammen (man fångar nog inte in en lägre andel utan dyra mätningar och genetiska undersökningar av variationsbredd). Vad jag förstår får man inte hålla en varg*hund bastard som husdjur. Eventuellt uppkommande vilda bastarder bör elimineras. Men hund och varg är ju i princip samma art och delar nästan hela genmassan och vår varg skulle kanske fara väl av mer genetisk variation, så ett litet inslag av hundgener kanske snarare kan ses som ett positivt tillskott än något negativt om det skulle komma in. ”Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores in Europe” har några sidor om hundgener i varg och hur de undviks.
Inför utflyttning av djurparksvalpar kommer en genomgång att göras i vilken utsträckning djurparksvargarna kan vara påverkade av hundgener.
Den enda uppsats som jag sett som uttryckligen analyserar ämnet förefaller anse risken att hundgener sprider sig till vilda vargar ganska liten. Ett fall har visserligen förekommit i Skandinavien, men analysen bekräftade vad som redan var känt, och det kan inte sägas vara troligt att fallet har ”smittat” ned den svenska vargstammen eller ens att risken att så skulle ske varit stor. Men det kan hävdas att antalet hundar har växt kraftigt när antalet människor vuxit medan vargarna minskat särskilt i bebygda trakter och detta borde öka chansen att hundgener går över i vild varg. Eftersom Skandinavien har så god kontroll på sina vargar kanske det finns möjligheter att den skandinaviska vargstammen blir mindre påverkad av de sista hundra årens ökning av hundar än i andra delar av vargens utbredning. Vore det så att hundgener är ett långsiktigt hot mot den nordeuropeiska vargens integritet, så inser jag knappast att vi kan göra mer åt det än kolla upp vargimporten, och importera några vargar måste vi göra. Det är i såfall ett gemensamt problem för många länder i nordeuropa och inte bara ett svenskt. Även EU och rovdjursgruppen borde uttala sig klarare innan vi tänkte mer över problemet.
Molekylärgenetiken går framåt och vi kommer om några decennier att ha bättre skattningar av hundgener i faktiskt varg i de områden som kan vara källa till invandring, och vi kan bli observantare på geninslag vi kan selektera emot i den svenska vargstammen för att minska eventuellt hundinflytande. Detta kan vara bidragande argument för att inte omedelbart blåsa upp den svenska vargstammen.
Spekulation om varg-människa: Hunden är människans äldsta och mest älskade och utnyttjade följeslagare. Men hunden är också en vargras! En stor del av alla vuxna svenskar har haft en personlig vänskapsrelation med en varg, och betraktat den som en familjemedlem. Detta är en av de faktorer som gör vargfrågan emotionellt laddad. Djurvänner gillar inte att se något som påminner om en familjemedlem förföljas av hundratals beväpnade jägare, och jägare gillar inte att få en familjemedlem sliten i slamsor. En annan är att den långa och omfattande samexistensen lett till en omfattande mytbildning relaterad till varg (varulvar, vampyrer etc.) och introduktion av varg i språket i många betydelser (vargavinter) och som namn. Varg har en mycket viktig kulturell och historisk betydelse.
Spekulation om gåtan med att den domesticerade hunden bara är 15 000 år gammal, fast varg och hund skiljde sig för 100 000 år sedan (hunden är en avknoppare från en annan vargras än den som finns i närheten av Sverige) och någon form av nära samexistens mellan varg och människa förekom tidigare än för 15 000 år sedan. Jag gissar att isolerade stammar av varg knoppade av i olika isolerade områden (öar, Taiwan kanske?) och hade sin egen mest slumpmässiga evolution. Vild varg är för besvärlig för lyckad ”direktdomesticering” men av småpopulationerna kom det för femtontusen år sedan en som passade för domesticering (efter några trevande försök), och därifrån kommer dagens hundraser. En populär teori nu är att vargarna domesticerades via sophögarna omkring männskliga boningar. Jag har svårt att tro att boningarna var såstora och permanenta och de ätbara sopbergen av sånt som ratats av människan var så omfattande med kontinuerlig tillförsel på samlar-jägarstadiet, att det kunde vara underlag för differentiering och evolution av en människoanpassad varg. http://www.fof.se/node/45257#comment-9183
Länkade relevanta artiklar
Jakt och Jägare: Artikel där Åkesson säger att analyser visar att den invandrade vargen inte är en bastard.
De5Stora frågesida omkring frågan om det går att bestämma hundinflytandet i varg och vilka analyser som behövs, Åkesson svarar att det går att se hund ett par generationer bakåt.
Om Savolainens resultat om hundens domesticering från en hundentusiasts blogg
Kommenterad artikel från Newsmill om bastarder hund - varg. Den fick inte många kommentarer
Hundens domesticering; studentanteckningar
Nya rön om hundens domesticering
Referat från Science : Från stora stygga vargen till människans bästa vän: Science-studier spårar hundens ursprung
From the Cave to the Kennel Om domesticerings historia i Wall Street Journal
http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/Reflections/limits/DogWood.doc About dog variation..
http://fof.se/tidning/2012/2/den-tama-genen Rävförädling mot domesticering
Tjuvjakt och inavel
Som så mycket annat i den svenska vargdebatten är statistiken och skattningarna motsägelsefull. Enligt den senaste - och därför troligen tillförlitligaste - statistiken från Naturvårdsverket så förekom ett känt fall av illegal jakt för 2010 och 2011, en procent av alla kända dödsfall. Detta kontrasterar skarpt mot vad man hittar om man tittar på relevanstoppen på Goggle för dödsorsaker för varg där tjuvjakt verkar dominerande och detta ger intryck av att vara väl underbyggt.
Minst två fall är kända från januari 2012, det verkar som tjuvjakten efter några års nedgång åter började stiga 2011 och 2012. Förmodligen är det ett konkret uttryck för en minskande acceptans för varg. När samhället låter vargen öka okontrollerat tror jag det vore klokt att satsa mer på åtgärder så att acceptansen inte faller ytterligare, hur nu detta åstadkoms.
Tjuvjakt har haft betydelse för den svenska vargstammens utveckling och förvaltning. Enligt en ny rapport till WWF, så stod tjuvjakten för hälften av dödligheten för varg fram till 2006, men har därefter fallit. En mindre viktig orsak till att den har fallit sista åren är att definitionen på tjuvjakt ändrats, man ser nu mildare på att en varg skjuts när ett angrepp på tamdjur, ren eller hund verkar förestående, och några fall av tjuvjakt som ingår i statistiken fram till 2006 skulle inte räknats som tjuvjakt idag. Det är bara tjuvjakt av svensk varg som minskat, inte för andra rovdjur och inte för norsk varg. Inte heller tjuvjakten på finsk varg verkar minskat de sista åren (se nedan), vilket möjligen skulle kunna indikera att nedgången överskattas av undersökningen, det finns alltid en stor osäkerhet i sådana här undersökningar och även om det är signifikant att det är en nedgång behöver den inte vara så stor som är troligast från data isolerat. Den snabba ökningen av vargstammen de sista åren gör det troligt att tjuvjakten verkligen gått ned avsevärt, och inte längre är lika viktig som dödsorsak.
Det har presenterats en rapport från vargspårare och rovdjursansvariga, som menar att tjuvjakten är fortsatt hög, men det är långifrån säkert. Den står i SvD 111031. Kanske slutresultatet blir en kompromiss, tjuvjakten har sjunkit avsevärt men inte riktig så mycket, som den sk WWF rapporten föreslår.
Tjuvjakten har hållit vargstammens populationsantal lägre än vad som annars varit fallet till 2009 och därmed ökat den inavelsökning, som den sk genetiska driften i små populationer åstadkommer. Inaveln minskar när reproduktiva vargar kommer in från öster. Tjuvjakten har minskat invandringen av reproduktiva vargar, en del invandrare levde inte så länge så de fick avkomma. Även tjuvjakten i Finland har bidragit till minskad invandring eftersom färre vargar nått riksgränsen. Tjuvjakt i Norge bidrar också till en långsammare utveckling av den skandinaviska vargstammen och sämre möjligheter för invandrare att nå fram till ”vargbältet”.
Två invandrare etablerade sig i Skandinavien 2007, därefter finns F1 avkomma, sk genetiskt värdefulla vargar, utöver oetablerade invandrare. Licensjakt och i viss mån skyddsjakt tar hänsyn till detta och undviker att de skjuts. Tjuvjakt tar inte sådan hänsyn, det kan till på köpet vara tvärtom. Detta är också en mekanism som gör att inaveln blir högre än den blivit utan tjuvjakt.
Tjuvjakten har alltså lett till högre inavel och gener från färre anfäder. Därmed har tjuvjakten lett till mindre gynnsam bevarandestatus och fortsatt tjuvjakt gör att det går långsammare att nå gynnsam bevarandestatus och vargantalet för gynnsam bevarandestatus bör sättas högre i relation till tjuvjaktens storlek.
Tjuvjakten kan ses som ett direkt hot mot den finska vargstammen, den har sjunkit i antal och har ett effektivt skydd bara längst i öster nära ryska gränsen, där gränsskyddet nog verkar återhållande. Det är tur att de svenska tjuvjägarna inte är så effektiva som de finska!
Tjuvjakt gör den svenska vargstammen mer sårbar och utgör ett tämligen oförutsebart och svårskattat mörkertal. Närvaron av tjuvjakt motiverar därför en större vargstam för att den skall ha gynnsamt bevarandestatus. Att tjuvjakten minskat jämfört med vad som var känt i juli 2011 kan vara ett motiv att sänka kravet på erforderligt antal vargar.
Att uttryckligen öka det behövliga antalet vargar till graden av tjuvjakt skulle ha ett pedagogiskt värde. Det minskar stödet för tjuvjakt om tjuvjakten ledde till ett högre antal vargar. Därför föreslår jag att man nationellt höjer ”vargtaket” med säg 15 pga tjuvjakt i den omfattning man nu tror den förekommer och förklarar att detta tillägg kan ändras uppåt eller nedåt när nästa tjuvjaktsutvärdering görs. Antalet kan fördelas länsvis vid tilldelning för licens- eller skyddsjakt i förhållande till tjuvjaktens förekomst i länet.
Omvänt skulle det ha ett pedagogiskt värde om tjuvjaktens minskning reflekterades i ett lägre värde på GYBS. Nu blir det tvärtom att samtidigt som tjuvjakten minskas så ökas GYBS, en slags omvänd pedagogik.
Tjuvjakten har förmodligen reducerat dagens vargantal bara marginellt trots tidningsuppgifter att det skulle funnits 1000 vargar utan tjuvjakt. Det fanns en gräns på 210 även innan riksdagens senaste beslut. Ansträngningar för att begränsa vargantalet skulle ha satts in tidigare om vargantalet vuxit snabbare. Så länge statsmakterna tillämpade tak och etappmål, så kunde det hävdas att tjuvjakt inte resulterade i färre vargar, bara lägre tilldelning i licensjakt. Men med den okontrollerade och höga tillväxten 2012, så bidrar samhället till ett system där tjuvjakten ”lönar” sig i form av reducerat vargtryck och får större social acceptans. Tjyvjägarna märker, liksom andra, att politiska löften inte hålls, så de blir mindre mottagliga för ”vackra ord”. Beter sig de som bestämmer dåligt, så varför kan inte vi också göra det? Som vargpolitiken bedrivits sedan slutet av 2011 tror jag tjuvjakten ökar.
Eftersom vargantalet nu ökats delvis pga tillväxten varit större en prognosticerat bl a på grund av att tjuvjakten minskat ligger det mycket pedagogiskt att snabbt reagera med ett ökat ”legalt” uttag i vargstammen, nu när uttaget inte längre måste hållas nere pga tjuvjakten. Samhället bör sas visa att tjuvjakten inte behövs för att hålla populationstillväxten under kontroll. Det är dålig pedagogik att samtidigt med att tjuvjakten konstaterats minska, också minska och försvåra det legala uttaget.
Tjuvjakt har ett mycket högt straffvärde, straffskalan för grov tjuvjakt sträcker sig mellan sex månader och fyra år, och tjuvjakt på varg betecknas alltid som grov. Detta gör att straffet på tjuvjakt på varg närmar sig straffet för grov misshandel. Nu är vargstammen så stor så att den tål en skattning av tjuvjakt. Historiskt så var det skottpengar på varg till 1965, dvs vad som nu betraktas som ett mycket svårt brott betraktades juridiskt som en vällovlig gärning för mindre än ett halvsekel sedan, det blir en besvärlig omsvängning i synsättet. Det är också svårt att dra en gräns mellan berättigat ”självförsvar” och illegal jakt som gör att straffet om skuld befinns föreligga kan te sig orimligt hårt. Situationen för varg har ändrats det sista decenniet, nu finns det inte längre så få vargar så att vargen är akut hotad och beståndsbegränsande jakt har förekommit och föreslås av rovdjursutredningen. Därför tycker jag inte tjuvjakt på varg med automatik skall betraktas som grov tjuvjakt längre, det borde förbehållas fall med försvårande omständigheter.
Genomsnittligt släktskap – beräkningsmetod
För att följa den långsiktiga genetiska utvecklingen av den skandinaviska vargstammen är den genomsnittliga släktskapen ett bättre mått än inavel. Jag har inte sett genomsnittligt släktskap tillämpat på varg förrän i en bilaga till regeringens svar till EU augusti 2011!. Mycket bra att detta begrepp nu börjat tillämpas i svensk vargförvaltning!!!!
Liberg, Sand och Åkesson (2011) visar i sitt diagram något som de i axeln kallar släktskap och i tabelltexten ”mean kinship coefficient”. Värdena i figur och tabell är dubbelt så stora som jag tycker de borde vara för mean kinship coefficient. Värdena i tabellen och värdena för ”coefficient of relatedness” är dubbelt så stora som jag tyckte genomsnittligt släktskap skall vara. Att använda det ”föråldrade” begreppet coefficient of relatedness (som ju också översätts med släktskap) är fel och därför trodde jag att vargförädlingen hade kommit in på fel spår. Nu kanske varggenetiken är på rätt spår och bara uttryckt sig klumpigt men det vet jag faktiskt inte. I fortsättningen borde varggenetiken uttrycka sig på ett entydigare sätt! ”Coefficient of kinship” och ”coancetry” är samma sak och det olyckliga kan vara bara att värdena i figuren är dubbelt så höga som de borde vara för att vara analogt med inavelskoefficient. Men när det gäller ”Mean kinship” är det tveksamt vad som egentligen menas och man måste precisera vad som menas på ett sätt som varggenetikerna (inklusive ”Stockholmgenetikerna”) inte lever upp till i de dokument jag hittills sett. Frågan är hur man behandlar indivens släktskap med sig själv (dvs inaveln). Man kan beräkna ”mean kinship” för individer och definiera det som genomsnittet av en individs släktskap med alla andra individer, det kan kanske användas som ett urvalsinstrument och är förståeligt. Men om man beräknar medelvärdet av ”Mean kinship” för individernas ”mean kinship” och kallar det också för ”mean kinship” är det förvirrande och man ger sig ut på semantiskt hal is och använder ”mean kinship” i en betydelse som inte alla som använder uttrycket gör. En del gör det i samma betydelse som group coancestry (se nedan), men djurgenetiker har ofta lite svårt att svälja självsläktskap.
Coancestry = coefficient of kinship för ett par av individer är sannolikheten att en allell från den ena individen härrör från samma gemensamma anfader som en allell från den andra individen. Coancestry för ett par individer blir inavelskoefficienten för deras gemensamma avkomma. Coancestryn för ett syskonpar är 0.25 och inaveln för deras avkomma blir 0.25. Coancestry kopplar elegant ihop inavel och släktskap. Coancestry är en sannolikhet och kan inte bli större än 1. För coancestry behöver man inte sätta coefficient of framför, men det behöver man för kinship. Dessutom kanske kinship är lite otydligt på om faktorn två skall vara med, den otydligheten finns inte för coancestry. Group coancestry är en motsvarighet till inavel på populationsnivå.
Group coancestry = = gruppsläktskap = genomsnittligt släktskap är genomsnittet av alla individers släkskap med varandra inklusive med sig själva. Man kan ställa upp en coancestrymatris med individerna i rader och kolumner och deras coancestry i matriselementen. Group coancestry blir genomsnittet av värdena i matrisen. Group coancestry har en elegant och förmodligen entydig svensk översättning ”gruppsläktskap”. Group coancestry övergår i inavel vid slumpmässig parning inom populationen (inklusive självbefruktning).
Gendiversitet är det mest basala måttet på genetisk diversitet. Det är sannolikheten att olika gener i en population inte är kopior av samma gen, dvs olika, ”diversa”. Denna sannolikhet är (1 – group coancestry =1-Θ). Group coancestry är ett mått på genetisk diversitet, jag brukar beteckna det med Θ. Group coancestry säger hur mycket diversitet som förlorats jämfört med ursprungspopulationen. Värdet på group coancestry säger hur stor del av den nordeurpeiska vargpopulationens gendiversitet som gått förlorat sedan medlemmar från den vilda populationen invandrade till Skandinavien! Detta mått beaktar bl a: (1) det låga antalet invandrare till den skandinaviska vargpopulationen sedan den bildades; (2) deras varierande fertilitet; (3) deras olika bidrag till vargstammens genetiska uppsättning; och (4) den genetiska driften som orsakas av vargstammens låga numerär.
Skyddsjakter 2011 på invandraravkommor
Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011
Skyddsjakt utanför varglänen beviljas av naturvårdsverket. Skyddsjakt har 2011 beviljats för fyra fem vargar (dessutom ett två fall av vargflytt och ett antal icke beviljade). Naturvårdverket har ambitionen att hålla sina dokument tillgängliga, vilket jag ger en komplimang för. Det möjliggör en analys som den här, som utgår från här angiven utgångssida, men kan göra att relevant information missas. Skyddsjaktsärendena förtecknas på och länkas från:
http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-rovdjur-och-vilt/Jakt/Jakt-pa-varg/
Ja till skyddsjakt på varg 2011 av Naturvårdsverket (ej länsstyrelser)
- Kronobergs län 11-10-14 ”genetiskt värdefull”, dotter till en invandrare. Den korrekta proveniensen = härkomsten för vargen (Kynna 2) anges ej. ”Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på denna varg inte kommer att försvåra utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus”, i övrigt inget resonemang omkring att det är en genetiskt värdefull varg. Ej skjuten än 11-10-21.
- Vikbolandet, Östergötlands län 11-08-23 vargens härkomst inte känd, ingen DNA analys och inget resonemang om den skulle kunna vara genetiskt värdefull. Jag gissar att det är drygt 10% chans att den är genetiskt värdefull innan jag vet mer. Skjuten 11-10-15.
- Handölsdalens-Mittådalens sameby, Jämtlands län 2011-01-24 DNA test uförda, formuleringarna i beslutsmotiveringen utesluter inte glasklart att det är en avkomma till en invandrare, men meningen verkar vara att det inte är en genetiskt värdefull varg.
- Tåssåsens sameby. Västernorrland Jämtlands län 2011-01-14 genetiskt värdefull härrör troligen från Kynna -2. Ingen skada av vargen noterad. Det verkar som naturvårdverket hade en annan syn på skyddsjakt i renbeteseland och dess skydd än vad den svenska regeringen ger uttryck för i sin skrivelse till EU den 17 augusti. ”Naturvårdsverket gör bedömningen att skyddsjakt på en avkomma till en genetiskt värdefull varg inte på lång sikt innebär att målet med riksdagens rovdjurspolitik att uppnå gynnsam bevarandestatus äventyras.”, här tolkar naturvårdsverket begreppet ”genetiskt värdefull” varg som bara omfattande nya invandrare och icke dess avkomma. ”…Naturvårdsverket bedömningen att skyddsjakt efter en individ av skandinaviskt ursprung inom renskötselområdet inte långsiktigt försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus” Här betecknar man invandraravkommer (från Galven och Kynna-2) som skandinaviskt ursprung. Inom skogsgenetiken så är detta felaktig användning av ursprung, härkomst betecknar proveniens, den plats där vargen är född. Vargen är av skandinavisk härkomst men inte skandinaviskt ursprung. Vargen fälld. Hård kritik riktades mot denna jakt från den ledande norska vargforskaren http://www.dn.se/nyheter/sverige/forskarkritik-mot-svensk-vargjakt
- Nedan (tillagd varg)Norrbotten Gällivare sameby 110515 genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret)
Av fyra fem vargar som utsatts för skyddsjakt var minst två tre genetiskt värdefulla vargar. Ingen sådan genetiskt värdefull varg fälldes vid licensjakten 2010 eller 2011 (ingen av 47 fällda vargar). Av 26 valpkullar i Skandinavien 2009 gav två genetiskt värdefulla vargar, mindre en tiondel, men jag tror livskraften hos dessa valpar är större såväl som antalet valpar per kull, och de skyddades ju vid licensjakten. Det är troligt att bland de ungvargar som vandrar omkring eller etablerar revir sommaren/hösten 2011 drygt en tiondel är invandrarbarn. Genom att skydda de genetiskt värdefulla vargarna vid licensjakt fördubblas inavelsminskningen av naturliga invandrare (Svensk Jakt 2011(8):34), men denna skattning förutsatte högst genomsnittligt uttag av genetiskt värdefulla vargar vid en skyddsjakt som var mindre omfattande än licenjakten. Naturvårdsverket verkar inte intresserad att göra det bästa möjliga av de invandrare som kommer naturligt från Finland.
De beviljade skyddsjakterna omfattar ibland inte samtliga vargar skyddsjaktsansökan angav. Det förekommer att ansökningar avslås först, men beviljas senare (vanligen eftersom vargskadorna förvärrats). Ofta kan man då inte se de första versionerna. Utlåtanden från remissinstanser finns inte bifogade, men refereras. Jag kan inte hitta dem på viltskadecentrums hemsida.
Av referenserna till utlåtanden från viltskadecentrum (av eller tillstyrkanden) framgår att man inte värderar in genetiskt värdefulla vargar utan det gäller samma kriterier för skador oberoende av vargarnas genetiska värde. Detta tycker jag känns fel. Eftersom det är prioriterat att sänka inaveln måste större olägenheter tålas för de vargar som bidrar till detta. Man väger inte heller uttryckligt geografin, etablering av varg som innebär en vidgning av det geografiska området bör enligt statsmakternas vargpolitik ses positivt. Å andra sidan kanske man tänker att det är naturvårdsverket som skall göra den avvägningen, men då är det ju viktigt att det blir en vägning som ser seriös ut.
Vill man vara elak så kan man hävda att Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011 troligen temporärt utrotat vargen i några län. Nu vill jag inte övervärdera den aspekten. Återetableringen av varg bör ses som något långsiktigt och lite fluktuationer i icke etablerad närvaro och misslyckanden på grund av att den första vargen uppträdde för olämpligt är acceptabelt. Vid närmare eftertanke kanske man kommer att komma fram till att vargrevir inte är önskvärda i alla områden där den någon gång för några hundra år sedan fanns naturligt efter att ha gjort några försök (utöver den norra halvan av landet, som ju redan är undantagen).
En flyttning av varg från Jämtlands län i Norrland till Kilsbergen i Örebro län godkändes. (Verkställdes men vargen vandrade tillbaks norrut). Formellt sett är detta skyddsjakt på en genetiskt värdefull varg, och det utsätter vargen för risker, bl a att åter hamna där den inte är välkommen vilket också hände. Det styrker ett påstående att minst hälften av Naturvårdsverkets skyddsjakter var på genetiskt värdefulla vargar. Men jag anser syftet var gott och avsåg att gynna utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus. De facto har det nu lett till att vargen bosatt sig möjligen något mindre centralt ur renens året runt marker synpunkt och därför möjligen förbättrat situationen. Jag tycker därför inte att det skall räknas in bland naturvårdsverkets skyddsjakter på genetiskt värdefulla vargar.
En flyttning till gjordes. Dessutom skall ”Kilsberg” flyttas igen från Idre men detta är ännu inte verkställt när detta skrivs
Avslagna ansökningar
De enda ansökningar som direkt och totalt avslagits är för Riala norr om Stockholm. Det ena föräldradjuret är en avkomma från Galven och är genetiskt värdefull med invandrarfar, men själv tycker jag inte man skall betrakta valparna som ”genetiskt värdefulla” som individer. De är barnbarn till invandrare, inte barn. Å andra sidan tycker jag familjerna till invandrarnas avkommor skall skyddas så länge de är familjer, dvs tillhör samma revir. Men om ett enskilt barnbarn till en invandrare skall skyddsjagas så tycker jag inte det skall betraktas som skyddat pga dess genetiska värde och det bör ses som oproblematiskt om de skjuts när de lämnat reviret. Men den bieffekt som åstadkommas genom barnbarnens ökade överlevnadschans när man undantar reviret från jakt skall tas tillvara. Men huvudmotivet för avslaget tycks vara att skydda valparna som skulle ha svårt att klara sig och revirets existens skulle därmed hotas. Viltskadecentrum föreslog skyddsjakt på en varg, men specifierade inte vilken. Detta skulle underlätta för de senaste valparna. Men jag tycker om det är EN varg bör det inte vara den genetiskt värdefulla och eftersom de har halsband borde det vara relativt lätt att skjuta rätt varg (jag tycker halsband skall färgkodas om det inte är gjort redan). Sedan kan man hoppas den genetiskt värdefulla finner en ny partner. ”Politiskt” sett tycker jag det är utmärkt att det finns ett vargrevir nära Stockholm. Det gör det svårare och mindre trovärdigt när ”landsbygden” angriper ”Stockholm”, samtidigt som jag faktiskt tycker det har ett värde att det finns vild varg i naturen nära befolkningscentra om angreppen på tamdjur inte är anmärkningsvärt stort.
Länsstyrelsebeslut varg (länk på naturvårdsverket med fattade beslut 2011)
Sex länsstyrelser i mellersta Sverige har rätt att besluta om skyddsjakt på varg: Västra Götaland, Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna och Gävleborg. Listan är inte uppdaterad sen maj, jag skrev och påpekade det i början av november. Fick inget svar men läste senare på en annan sida att det finns något säkerhetsskäl att inte ge tillgång till de senare besluten. Jag misstänker att länsstyrelserna fattar färre beslut om skyddsjakt än de skulle kunna, och att detta bidrar till vargenstammens tillväxt över riksdagens beslutade nivå. Detta samtidigt som regeringen har instruerat om ökad skyddsjakt. Iden är att besluten skall regionaliseras och regionerna visar sig kanske ligga lågt med skyddsjakt och slå vakt om sina vargar. Uppdaterat 2012; Det sköts sammanlagt 9 vargar i skyddsjakt 2011 varav endast 4 verkar länsstyrelsebeslut och 5 (här förtecknade) är beslut av naturvårdsverket direkt.
Naturvårdsverket har agerat så att det finns mycket fler vargar i Sverige sedan oktober 2010 än statsmakternas intentioner
När jag påstår detta tänkar jag bara marginellt på de som fötts 2010 också och vinterstammen 2010/2011. ”Många” fler gäller först från oktober 2011 (vinterstammen 2011/2012). Visserligen har regeringen tagit bort taket genom beslut i Augusti 2011, men detta har inte fått något genomslag i vargantal än, det nuvarande vargantalet är ett resultat av den politik riksdagen beslöt 2009. Att taket tagits bort innebär inte att statsmakternas intentioner ändras, det beror på att det sticker i ögonen på EU eftersom taket inte ger utrymme för en ökning av vargantalet och eftersom taket visat sig vara ett dåligt styrmedel. Riksdagsbeslut om antalet föryngringar kvarstår. Jag vill inte här uttala mig om precis vad vargantalet och antalet föryngringar är, men att det överträffar statsmakternas intentioner och att detta beror på naturvårdsverket tycker jag är uppenbart. Antalet kunde nu nedbringas genom mer skyddsjakt. Jag tror inte varglänsstyrelserna skyddsjagat upp sina ”kvoter”, trots att statsmakternas uttryckliga intentioner om ökad skyddsjakt och ”drygt 20 föryngringar och 200 vargar”. Länsstyrelserna är nog rädda att ändra kriterier på egen hand. Nu har naturvårdsverket beslutat slutet av oktober 2011, men bara att förlänga de gamla villkoren till början av 2012.
Genetiskt värdefulla vargar kan vara olika värdefulla.
Baserat på vad som tidigare stod här har jag skrivit en ny artikel på denna web
Vargflytt i framtiden
Statsmakterna söker förstärka vargens genetik på andra vägar än naturlig invandring. Men detta har inte lyckats än, och man bör inte inteckna utrymme idag i mycket skyddsjakt på genetiskt värdefulla indivder. När vargflytten kommit igång säg 2013 så går det att föra ett resonemang att skyddsjakt på avkommor till införda vargar kan kompenseras med fler införda vargar. Men sådana resonemang bör inte föras innan man verkligen vet att de ”nya” teknikerna fungerar och har något års erfarenhet. Dessutom kvarstår att naturlig invandring är den prioriterade metoden och det är mer förenligt med natur och vilda vargar att vargarna själva får vandra på egna ben dit de bosätter sig, och det finns en liten men inte obefintlig chans att någon annan mer tekniskt metod inte behövs, förutsatt att effekten av de naturliga invandrarnas verkligen utnyttjas effektivt, huvudsakligen genom skydd av avkommor till invandrare och deras familjer.
Uppdaterat 2012: Naturvårdsverket har deklarerat att de inte tänker flytta invandraravkommor i fortsättningen utan bara invandrare eftersom naturvårdsverket tycker att det finns många invandraravkommor. Det betyder att invandraravkommor som förirrar sig in i renbeteslandet kommer att skyddsjagas.
Jaktförordning (1987:905)
23 a § Om det inte finns någon annan lämplig lösning, och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om jakt som avses i 23 b, 24, 25 och 29 §§ meddelas
1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
2. av hänsyn till flygsäkerheten,
3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller
4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter.
Det är en olycklig formulering. Det finns ingen gynnsam bevarandestatus för vargen att upprätthålla. Varje enskild definierad varg som skjuts kan sägas försvåra utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus om inte socio-ekonomiska faktorer vägs in, men gynnsam bevarandestatus skall inte beakta socio-ekonomiska faktorer! För att underlätta utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus för den svenska vargstammen är det dock en fördel om ett stort antal vargar omedelbart skjuts, men undantag bör göras för genetiskt värdefulla vargar eller sådana som vidgar vargens naturliga utbredningsområde.
GPS sändare
Vargar försedda med fungerande GPS sändare är av värde för forskningen och det gäller nog i speciellt hög grad under en episod där många tamdjur angrips. Detta är i sig ett skäl mot skyddsjakt. Vid licensjaktern fälldes - om jag minns rätt – 47 vargar men ingen varg med fungerande GPS sändare och två med halsband, det är önskvärt att sådana vargar undviks vid licensjakt, men förståelsen för motiven minskar om GPS sändarförsedda vargar skyddsjagas.
Geografiskt utbredning
Skyddsjakt och vargflytt eliminerar de nordligaste och sydligaste stationära vargarna 2011 trots att vargens utbredningsområde skall vidgas. Kan man påpeka att vargens utbredningsområde ändå vidgats nyligen så minskar skälen för att avslå skyddsjakt.
Semantisk kommentar
Det är besvärligt och inte bra definierat och med en betydelse som inte är konstant med ”genetiskt värdefull” eller ”genetiskt viktig”. F1 är för fackmannamässigt genetiskt. Invandrare och invandrarbarn kanske inte missförstås, men det ger politiskt inkorrekta associationer att tala om att skjuta invandrare och invandrarbarn och det är inte lämpligt för t ex valpar från zoon. Införda eller tillförda vargar stämmer inte på naturliga migranter. Om man definierar något till dess geografiska härkomst kan det ge missförstånd eftersom samma geografiska association kan ha olika genetiska meningar som ändras med tiden. Det finns inget bra sätt men man får vinnlägga sig om att man förklarar vad som menas.
Tillägg skrivet senare när jag blev medveten om ytterligare en genetiskt värdefull varg
Jag utgick från Naturvårdsverkets websida för vargjakt, men den har visat sig ofullständig. Senare tittade jag på en annan websida om ödet av de två vargflyttarna i början av 2011 . Från den senare klipper jag: ”En varg orsakade i mars störningar för Gällivare skogssameby i Norrbotten. Eftersom det var en avkomma till en östlig varg beslöt Naturvårdsverket att pröva att flytta vargen, istället för skyddsjakt. Länsstyrelsen i Dalarnas län ställde upp med ett lämpligt område i Garpenberg i sydöstra länsdelen. Den 9 april flyttades vargen till Garpenberg. Hannen rörde sig snart norrut, var en tid i Galvenreviret där han föddes men fortsatte sedan tillbaka till Norrbotten, dit han kom den 10 maj. Vargen fortsatte upp mot samma område han tagits ifrån och var på väg mot kalvningslandet. Naturvårdsverket bedömde att den hade kunnat ställa till med stor skada om den nått kalvningslandet. Det handlar både om att ta renar och att störa vajorna när de ska kalva. Därför beslöt vi om skyddsjakt den 15 maj och den genomfördes samma dag. Vargen fälldes innan den kommit fram till renhjorden och orsakat skada.” Vad jag förstår innebär detta att min tidigare analys byggde på ett ofullständigt underlag och det sammandrag jag skrivit i VK är fel. Jag reserverade mig för denna möjlighet i texten ovan och jag tycker inte någon är att klandra, det är svårt att göra sånt här bra och korrekt och inte glömma något, och huvuddelen av informationen fanns ju ändå fast på en annan sida, och jag vill fortfarande ge min komplimang till Naturvårdsverket för att de gör en seriös ansträngning att tillhandahålla information. Jag hittade inte själva skyddsjaktsbeslutet, det är bra om naturvårdsverket har ambitionen att det skall gå att hitta och få en översikt av sådana här uppgifter.
Jag borde därför ha kompletterat listan över skyddsjakter ovan med en femte skyddsjakt och en andra flyttskyddsjakt.
Tilägg mitten av nov. den sida jag fick denna uppgift från är nu inte offentlig längre (belagd med lösen), och uppgifterna om länsstyrelsernas skyddsjakter uppdateras inte, så det går nu inte att göra en skyddsjaktstatistik av en oberoende granskare som jag.
5. Norrbotten Gällivare sameby 110515 genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515.
Två flyttningar av varg och inte bara en godkändes. I båda fallen genetiskt värdefulla vargar så det blir en stor majoritet av genetiskt värdefulla vargar i beviljade skyddsjakter men förflyttningarna avsåg ju primärt att skydda vargarna och bör därför inte räknas in som ”riktiga” skyddsjakter.
Genetiskt värdefull varg i Kronoberg – adjö
En vargtik föddes i reviret Kynna-2 i Norge våren 2009. Fadern var en invandrare från öst, en av de enda två invandrare som genetiskt berikat den skandinaviska vargstammen sedan början av nittio-talet. Hon tillhörde faderns andra valpkull, hon har syskon födda våren 2008 och 2010. Men nu är fadern försvunnen och troligen död så fler syskon blir det inte. Hon försågs med en sändare den 13 januari 2011 och sedan dess har hennes rörelser kunnat följas i detalj och tamdjursangrepp kunde säkert kan knytas till henne. Den 31 maj nådde hon Kronobergs län. Dessförinnan hade hon angripit får i Blekinge och Kalmar län. Sedan den 4 augusti verkar hon skyldig till ca 8 angrepp, varav 6 de sista veckorna före det första skyddsjaktsbeslutet. Ett tjugotal får har dödats. Ansträngningar har gjorts att förhindra vargangrepp innan det första skyddsjaktsbeslutet, akutstängsel har satts upp.
Det blev ett beslut att vargen skall skyddsjagas och att naturvårdsverket uttalade ”Att ta bort den här vargen försvårar inte utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus”. Detta är inte riktigt, det verkar uppenbart att det försvårar att få gynnsamt bevarandestatus att skjuta en icke inavlad genetiskt värdefull varg som är på väg att etablera sig i en ny del av vargens naturliga spridningsområde och bidra till att minska inaveln i den svenska vargstammen. Inte bara naturvårdsverket, utan nästan samtliga massmedia tycktes ställa upp på att det är OK att det är problemfritt att strunta i inaveln i den svenska vargstammen, eftersom naturvårdsverket spred detta i ett pressmeddelande som citerades i en stor del av dagspressen, vilket väl inte hade behövts! Kanske man skulle kunna anfört att hon är så långt från resten av vargstammen att hon kanske aldrig får en partner och därför inte kan föra sina gener vidare och således inte är så viktig, men detta anfördes inte, och jag vet inte hur korrekt det är.
Jag tror att det är ett inbyggt semantiskt problem i jaktlagstiftningen och även EUs regler. För att jaga en enstaka varg uppfattas naturvårdsverket att de måste uttala inte försvåra utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus. I varje enskilt fall kan det argumenteras att det just försvårar utvecklingen mot gynnsamt bevarandestatus! Det blir först som en del av en långsiktig politik inkluderande socio-ekonomiska aspekter, som skyddsjakt mot enskilda individer kan försvaras med att de inte försvårar stammens utvecklingen mot ett gynnsamt bevarandestatus. Men gynnsamt bevarandestatus ses som något som kan fastställas utan socio-ekonomiska aspekter. Jaktlagstiftningen talar om att det inte får försvåra upprätthållhållandet av en gynnsam bevarandestatus, men vargen har inte gynnsamt bevarandestatus. Jag tror denna skyddsjakt och skyddsjakter som uppfyller samma kriterier inte förhindrar utvecklingen mot ett gynnsamt bevarandestatus, tvärtom de kanske underlättar uppnåendet av ett gynnsamt bevarandestatus genom större acceptans med politiken, men visst försvårar det om man inte räknar in det sociala-ekonomiska, ungefär vad EU ogillade för licensjakten. Jag tror EUs formulering är något i stil med ”the derogation is not detrimental to the maintenance of the populations of the species concerned at a favourable conservation status” … ”It must also be duly established that the derogation will not worsen or prevent the restoration of this status.”. Man är nog inte tvingad att skriva det lättsamma ”inte försvåra”. Hur man nu skall formulera det, kanske ”inte avsevärt försvårar”.
Att det var en genetiskt värdefull varg tycker jag borde uppmärksammats, om nu statsmakternas och dess rovdjursutrednings prioritet att reducera inaveln uppmärksammats. Jag Googlade fram alla nyhetsartiklar om denna varg sista månaden och såg igenom dem (16st, månaden före 1110111). Femton av sexton nämnde inte att det var en genetiskt värdefull varg. Jag frågar mig varför samhället är så ointresserat av frågan att minska vargens inavel som sägs vara en hög prioritet? Jag har också tittat igenom alla massmediaartiklar jag hittat om skyddsjaktsbeslutet dagarna efter beslutet, ingen nämner att det var en genetiskt värdefull varg. Det stod inte på Kronobergs läns sida om vargen förrän i remiss om ansökan till skyddsjakt. Bara Sveriges Naturskyddsförenings ledning uttrycker att det var en nackdel förenat med att skyddsjaga en genetiskt värdefull varg! Rovdjursföreningen tycks också lite senare accepterat argumentet. Det inger inte förtroende att det bara är de som ganska ensidigt bevakar naturskyddssynpunkter, som uppmärksammat vad är och förblir en central del av svensk vargförvaltning: att sänka inaveln. Vargen betecknades Kynna-tiken, för en de flesta vargexperter väcker detta associationer till att det är en genetiskt värdefull varg, men bara ett fåtal av folket gör den associationen. Som i andra brancher utvecklas en semantik i vargbranchen som är förvillande och kan ge anledning till missförstånd, vid oklarheter kan detta ge upphov till viss misstänksamhet om någon slags konstruktiv mörkning. Vargar lever i revir, som oftast betecknas med geografiska namn. Vanligen finns ett föräldrapar i ett revir som ger upphov till valpar, normalt är ett vargrevir bebott av en kärnfamilj. Föräldraparet i ett revir kan dock ändras över tiden, valpar från en senare årgång av ett revir behöver inte ha samma föräldrar som en tidigare årgång. Föräldrapar åsätts beteckningar som vanligen är revir + löpnummer. När föräldraparet (eller en av föräldrarna) ändras så får reviret ett nytt nummer, eller ett nummer om de inte fått det tidigare. Revirbeteckningarna för föräldrapar i den skandinaviska vargstammen som fått valpar och deras genetiska släktskap har redovisats av Åkesson 2011. Revirbeteckningen Kynna syftar på ett Skandinaviskt föräldrapar, medan beteckningen Kynna 2 syftar på ett föräldrapar som började reproducera sig 2008 och där fadern är invandrare. Valparna från Kynna 2 är genetiskt värdefulla, de är hybrider mellan en invandrare och en varg av skandinavisk härkomst, medan avkommor från föräldraparet Kynna inte är genetiskt värdefulla. Så det är ingalunda självklart att Kynna associerar till något genetiskt värdefullt ens för vargexperter. För praktiskt bruk är det självklart praktiskt med Kynna eftersom det är platsen invandraren kom ifrån, men i den grundläggande dokumentationen borde stå Kynna-2 vilket det inte gör.
Samtidigt med detta skyddsjaktsbeslut nedlades en skyddsjagad varg i Östergötland, detta har väckt avsevärt mindre protester, troligen hade den dödat fler får. Om den eventuellt var genetiskt värdefull vet man inte än, förmodligen kommer informationen fram så småningom.
Länsstyrelsen i Kronoberg redogör för vargens ursprung i ett yttrande om skyddsjaktansökan daterad 111011. Dessförrinnan har jag inte sett nämnas att det var en genetiskt värdefull varg i Kronobergs län trots att jag följt rapporteringen ganska väl. Att Kronobergs län nämner det i sin ansökan om skyddsjakt är som en respons på en fråga från naturvårdsverket, det är inte på eget initiativ. Vore det inte bättre om Naturvårdsverket själv håll kontroll på sådant än att de måste fråga länsstyrelserna som ju i sin tur måste fråga någon som naturvårdsverket hade kunnat fråga själv? Här är Naturvårdsverkets beslut från 11101?. Där skriver Naturvårdsverket ”Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på denna varg inte kommer att försvåra utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus för den skandinaviska vargstammen.” Skyddsjakt får enligt naturvårdsverket inte ”försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus”, länsstyrelsen använder samma formuleringar. Detta är ett exempel på det orealistiska verklighetsfrånvända fikonspråk bevarandejuridiken använder, det har ju fastslagits att vargen inte uppnått gynnsamt bevarandestatus. Men det skall väl tolkas som att skyddsjakten inte skall nämnvärt försämra bevarandestatus. Jag anser inte den föreslagna skyddsjakten gör det i detta fall, inaveln i den svenska vargpopulationen är på väg nedåt och bevarandestatus uppåt även om man skjuter denna genetiskt värdefulla varg (det finns förmodligen tillräckligt med andra genetiskt värdefulla vargar kvar), men den förväntade uppgången i bevarandestatus blir lägre genom att man skyddsjagar en genetiskt värdefull varg och processen att nå gynnsam bevarandestatus blir långsammare. Naturvårdsverket hade inte behövt skärpa den kanske juridiskt nödvändiga skrivningen, det är naturvårdsverkets val att påstå att skyddsjakten inte kommer att försvåra utvecklingen mot ett gynnsamt bevarandestatus och framföra en lögn när sanningen nog hade dugt. Detta bådar illa för naturvårdsverkets villighet att realisera statsmakternas och rovdjursutredningens intentioner att sänka inaveln! Kanske jag har fel i att det inte är juridiskt nödvändigt att ha den här frasen, men då är det svårt att riktigt förstå hur juridiken samtidigt kan ge utrymme för jakten.
Skyddsjakten pågår när detta skrivs (111020), ordföranden i Kronobergs jägareförbund påpekade reaktionen mot EU:s utvecklade krav på ”genetisk” bevarandestatus. Det heter ”gynnsamt bevarandestatus”, men det vittnar om hur associationerna går att skylla på genetiken för hur många vargar som måste finnas. Min egen genetiskt grundade uppfattning är att vargantalet inte bör öka innan inaveln minskats (se andra artiklar på denna blogg). Den uppfattningen stödjs av rovdjursutredningen. Det står också att Jägarna har ”fått tillstånd från skandinaviska vargcentret att använda gps-sändaren som norska forskare utrustade henne med i januari, innan hon började sin vandring. Men sändaren verkar ha slutat fungera. Senaste signalen kom klockan 04 i söndags morse.” Detta kan kanske har samband med uppgiften: ”Jaktlaget kommer inte att få tillgång till gps-informationen som avslöjar Kynnas rörelser och position. Den tekniken är uteslutande ämnad för forskning. Skyttarna får leta upp henne på andra naturliga vägar, säger Olof Liberg, forskningschef vid SLU, Skandulv till Kvällsposten. ” 111021 verkar sändaren fungera, men ändå vara av begränsad hjälp, förmodligen får jägarna bara tillgång till samma information som allmänheteten som får läget som en kvadratmil stor ruta. ”Sändaren som vargen har på sig visar positionen, men med flera timmars fördröjning, och den är därför inte till mycket nytta.” 111027 ändrades politiken och jägarna fick tillgång till den exakta positionen. De som sätter GPS-sändare på genetiskt värdefulla vargar vet i fortsättningen att de därmed ökar risken att vargarna blir offer för jakt. Kanske man i fortsättningen skulle sätta sändarhalsband på alla vargar, för att inte utsätta de genetiskt värdefulla för den extra risken. Detta beslut vittnar också om hur stor betydelse myndigheterna fäster vid att få slut på denna genetiskt värdefulla varg. Men jägarna verkade mindre hjälpta av GPS-sändaren än jag trodde de skulle vara.
Att 200 jägare fått licens för att jaga vargen gör att jag inte trodde hon skulle klara sig, det blir för stor övermakt även utan att utnyttja GPS-sändaren. Det är också en illustration att de flesta jägare kan få upplevelsen att jaga varg utan att samhället behöver arrangera licensjakt. Ur rekreationssynpunkt för jägarna verkar det fungera lika bra med lämpligt arrangerade skyddsjakter som licensjakter! Det verkar möjligt att anordna beståndskontrollerande jakt mer selektivt och mer inriktad på specifik förvaltning än licensjakterna 2010 och 2011. Även den nyligen avslutade skyddsjakten på en varg i Östergötland lockade över 200 jägare. Om man skyddsjagar 50 vargar om året blir det tillräckligt för 10 000 jägare, lika många som deltog i licensjakterna, och ungefär lika många nedlagda vargar per jägare. Det visar också att det inte leder till några problem att få tillräckligt många jägare att ställa upp att Sveriges jägareförbund bojkottar deltagande i skyddsjakter. Dock tycker jag det drar ned rekreationsvärdet att utnyttja information från GPS-sändare. Det ger en känsla av osportsligt fusk och det blir färre vargjägardagar. Hade man väntat några veckor till hade man fått spårsnö. Men inte ens med GPS-information verkade det vara lätt att hitta vargen.
Sveriges radio hade en omröstning och då fick alternativet ”Fruktansvärd, vi borde låta den leva” över 75% av alla röster första dagen men kategorin sjönk till 60% när röstningen avslutats. Det var 50 kommentarer, men ingen av dem nämnde de speciella skälen att inte skjuta denna varg; (1) att den är i färd att etablera permanent närvaro i ett nytt geografiskt område (det är Sveriges sydligaste varg, som faktiskt etablerat ett revir) och (2) att den är genetiskt värdefull. Intrycket är att de hade tyckt detsamma (vanligen för eller mot, det är blandat) oberoende av dessa faktorer. Inte heller var det någon som nämnde argumentet att det kanske är för långt till presumtiva friare. Skåne avstyrke förlängd skyddsjakt! En rad skrivelser avsändes, åtgärder vidtogs och artiklar skrevs. Länsstyrelsens handläggare både i Kronoberg och Skåne anmäldes till JO, EU-kommissionären underrättades, en debattartikel skrevs i Aftonbladet av ordf f SNF och dess Kronobergsavd och uttalanden i pressen spreds.
Det verkar inte att gå att få större acceptans för skyddsjakt än för licensjakt, så ur den synpunkten verkar det inget hinder att återuppta licensjakten. Överhuvudtaget har jag inte intrycket att temperaturen i vargdebatten sjunkit sedan 2010, så jag tycker statsmakterna och myndigheterna i fortsättningen skulle snegla mindre på det möjliga intrycket på opinionen i vargfrågan och mer till konkreta effekter för vargen och omgivningen. Opinionen kommer ändå att vara mycket splittrad för oöverskådlig tid. Och det går inte att komma ifrån att en del av den lokala opinionen kommer att anstränga sig för att undvika varg i närheten.
Statuera ett exempel att även genetiskt värdefulla vargar kan skyddsjagas
Kronobergs-incidenten i sig kan förmodas att också ha en positiv effekt genom att myndigheterna demonstrerar att det i princip är möjligt att skyddsjaga en genetiskt värdefull varg och därigenom minskar motståndet mot inplantering. Jag tycker alltså själv att det var riktigt att skyddsjaga Kronobergsvargen eftersom skadan verkade utvecklas så negativt och redan var stor, samtidigt som det var så långt ifrån resten av den nuvarande vargutbredningen, men jag vänder mig alltså mot ”mörkningen” av att det var en genetiskt värdefull varg och att det har väsentliga icke önskvärda effekter att man skjuter den. Som framgår av statistiken i en annan artikel på denna blogg är det ju en huvuddel av Naturvårdsverkets senare jakter som riktas mot genetiskt värdefulla vargar, så de som känner att de behöver förtroende för att Naturvårdsverket är i stånd att skyddsjaga även genetiskt värdefulla vargar borde nu känna sig helt nöjda och borde inte upprepa argumentet! Nu när det inte blir licensjakt 2012 är det viktigt att skyddet för avkommor de två invandrarna upprätthålls även om något undantag är acceptabelt för speciellt besvärliga fall, och det finns oroande tecken på att det inte är så.
Överväganden som skulle kunna gjorts inför förlängd skyddsjakt
Om denna varg hade överlevt skyddsjaktsperioden till 4 nov utan nya fårangrepp, så skulle jag kanske bytt fot och inte tyckt att förnyad skyddsjakt automatiskt skulle beviljas, fast nu kom upprepade nya angrepp efter att den första skyddjakten var över. Under tre veckor under skyddsjaktsperioden verkar inga nya angrepp förekommit, utebetesperioden slutar för en del tamdjur, vargstängsel hann inte levereras och sättas upp före skyddsjakten började. Nu skulle man få mer tid och kunde göra det i ett långsammare tempo. Idén vargnärvaro i Småland och Skåne verkar mer accepterad än förväntat. Ett viktigt skäl är också det psykologiska – tror vi på varg i naturen bör vi också låta vargen vinna någon gång, är den tillräckligt skicklig och envis, så kunde vi låta den få en ny chans i detta fall om det inte blev nya angrepp. Kanske möjligen vargen nu förstått att dess tidigare beteende inte uppskattades, fast en troligare förklaring är att det ligger avfall från älgjakten i skogen. Även jaktledaren uttalar sig i positiva och respektfulla ordalag om en skicklig motståndare. I det första skyddsjaktsbeslutet stod att det är för tidigt att flytta vargen (ingen spårsnö eller is), detta borde logiskt sett omprövas. Men å andra sidan är risken stor att vargen ställer till med lika mycket besvär även efter flyttning. Ett nytt skyddsjaktsbeslut borde ha omfatta en analys av hur genetisk värdefull vargen är. Detta beror på faktorer som föryngringar 2011 från Kynna-2 och antalet vargar från Kynna-2, som kan prognosticeras bli reproduktiva 2012-2013. Det borde också vara en analys av hur svårt denna tik kommer att få det att få en partner pga det stora avståndet till närmaste permanenta vargförekomst (är chansen att få en partner relativt stor är det negativt för skyddsjakt). Samt en analys av hur vargområdets spridning söderut varit sista åren (har ”vargfronten” inte flyttat söderut är det negativt för skyddsjakt). Även att vargen har en sändare, som gör den värdefull för forskningen, och speciellt värdefull eftersom data infattar en intensiv fårattackperiod, som forskningen kanske kan hjälpa att reducera, detta bör också mer uttryckligt vägas in.
Förlängd skyddsjakt
Förlängd skyddsjakt har beviljats 111110 till första december. Två nya tamdjursangrepp skedde den sista veckan före den förnyade skyddsjakten och därför tycker jag en upprepad skyddsjakt är berättigad, priset verkar bli för högt att låta vargen vara kvar och det prognosticerade priset i fårskador har redan med en faktor minst två överträffat vad som skulle varit toleransgräns om inte de speciella omständigheterna gällt, och det skulle bli en väldigt isolerad vargförekomst, vill vi verkligen ha en så fragmenterad vargstam? Totalt angreps i landet 2010 201 tamdjur vid 48 angrepp, ”Kynnas” andel verkar storleksordningen 15% på en enda varg under ett halvår och avtar inte, det verkar intolerabelt mycket om inte de ”förmildrande” omständigheterna vore ännu starkare.
De tre ställen jag tittat på hänvisas bara till fortsatta skador , svårigheten att stängsla och hänvisar till ett pressmeddelande. Huvuddelen av pressmeddelandet ströks i tidningarnas rapportering. Skyddsjaktsbeslutet här, det behandlas som en förlängning av det tidigare beslutet, de fortsatta skadorna och att stängsel inte satts upp eller kan sättas upp i tillräcklig skala. Det görs inga nya ställningstaganden i de frågor jag påpekat och (den obetydliga) argumentationen upprepas inte. Ett pressmeddelande har gått ut. I detta nämns det meningslösa kriteriet att skyddsjakten inte ”försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus”, och senare den missledande formuleringen ”skyddsjakt på denna varg inte försvårar utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus”. I pressmeddelandet nämndes inte om och isåfall hur det har vägts in att (1) vargen var genetiskt värdefull, och (2) spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel och (3) hade ett halsband. Däremot skrev Naturvårdsverket ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet” och klargör därmed att gränsen för skyddsjakt i fortsättningen skall läggas lägre (i överensstämmelse med regeringens information 17 augusti).
Jag tycker knappast det ger motiv för tamdjursägare att sätta upp stängsel, när varghotet snart kan förutses eliminerat med skyddsjakt, och knappast återkommer så snart. Det var frivilliga grupper som ville sätta upp skyddstängsel, jag skulle gärna få veta hur mycket de satt upp hittills. Vad jag förstår har de känt det som om deras initiativ avvisats, tycker det är dumt att inte försöka syna åtminstone i några objekt!
Stora jägarinsatser för skyddsjakt
Det kom som en överraskning för mig att skyddsjakterna hösten 2011 i Kronoberg och Östergötland krävde så stora insatser i tid och folk. Har detta varit vanligt vid tidigare skyddsjakter? Det rent ekonomiska argumenten att begränsa vargens antal med mindre ”selektiva” metoder än denna skyddsjakt är kanske ett viktigare argument för mer licensjaktliknande arrangemang än jag trodde förut. Fast å andra sidan är samordning med älgjakten bra och ökar det immateriella rekreationsvärdet av vargjakten, ser man detta som en pluspost så kanske inte jakten blev så dyr.
Jag reagerade emot att Naturvårdsverket tog för lättvindigt på skyddsjakt av genetiskt värdefulla vargar
Det finns en annan artikel på denna web som analyserar alla naturvårdsverkets skyddsjakter 2011, inte bara denna. För någon månad sedan (innan ”Kynna-2″ var aktuellt) skrev jag email till två tjänstemän på naturvårdsverket och bl a påpekade vikten av att ínvandrargenerna tas bra om hand och uttryckte en viss misstro mot viljan att anpassa systemet till de nya förhållandena efter augusti. Jag har också tidigare uttryckt detta på andra sidor på denna blogg. Den relativt svala reaktionen och nu detta beslut gör också att jag kände att jag nu måste höja röstläge. Därför skrev jag en tidningsartikel i VK om problematiken. Tyvärr var det ytterligare en skyddsjakt på en genetiskt värdefull varg jag missade i VK-artikeln, eftersom det skyddsjaktsfallet inte stod på naturvårdsverkets sida för jakt. Så Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011 riktar sig hittills huvudsakligen mot genetiskt värdefulla vargar, inte bara till minst hälften.
Tillfällig sydgräns för varg?
Kanske det är så att man skulle sätta en tillfällig sydgräns för vargen att omprövas säg senast 2020 - ungefär som nordgränsen – permanent närvaro av varg accepteras ej i Skåne, Halland, Blekinge, Kronobergs och Kalmar län, skyddsjakt kan beviljas av länsstyrelserna om vargen troligen inte är genetiskt värdefull. Skälet skulle vara att inte forcera en kostbar stängselutbyggnad och andra åtgärder för enstaka vargar med dålig kontakt med den övriga vargstammen. Medlen för stängselutbyggnad kan användas till en mindre drastiskt sydexpansion de närmaste åren. Återintroduktionen av en svensk vargstam skall inte ses som ett forcerat projekt, som till varje pris måste fullföljas inom ett decennium, utan ett långsamt fortskridande projekt som kan sträcka sig över några decennier till. Det kanske räcker med att få vargen att sprida sig till halva det område i södra Sverige där den ännu ej etablerats det närmaste decenniet.
Möjlig åtgärd för att utsträcka vargens utbredning söderut
Ett sätt att stimulera en sydförflyttning av vargens sydgräns skulle kunna vara att flytta det vargpar som nu uppehåller sig i Idre till någon av de två lämpliga platser länsstyrelsen i Västra Götaland angivit. De är de sydligaste utsläppspunkterna på den lista som nyligen upprättats. De irriterar rennäringen nu och bryter mot den nordgräns politikerna bestämt. Det är ett etablerat par som kanske inte flyttar sig långt från nedsläppsplatsen och chansen är stor att en sådan flytt innebär en sydflyttning av vargens utbredningsområde. Eftersom det är ett etablerat par spelar det ingen roll om det blir långt från annan varg. Det är en invandrare från öst och därmed den i särklass genetiskt värdefullaste vargen i Sverige, vilket gör det ytterst otroligt med skyddsjakt. Staten kommer att betala vad skadorna kostar tills stängsel kommer upp och staten kommer att vara angelägen att stödja detta. Eftersom Naturvårdsverket själv planterar ut vargparet är det inte sannolikt de sen låter skyddsjaga det.
Varg – intresse statistik
Varg diskuteras mycket
Vargfrågan tycks större som fråga än dess praktiska betydelse tycks motivera. Jag belyste detta med några sök i början av januari 2012 (för att få hela år)
Newsmill
Newsmill har en rangordnad lista över diskuterade ämnen på http://www.newsmill.se/subjects. Där kommer ”vargen” på 13e plats, det mest diskuterade ämnet har knappt dubbelt så många artiklar. Vargen är med viss marginal den mest diskuterade miljörelaterade frågan.
DN, SvD, Naturvårdsverket, Naturskydd sök
Jag kan inte söka på varg eller de andra sökorden eftersom de ofta förekommer i andra sammanhang. Jag sökte därför på vargstam och jämförde med andra -stam versioner och fick då följande antal träffar:
sökord DN SvD Naturvårdsverk SNF
vargstam 160 52 172 50
björnstam 6 6 52 0
lostam 0 2 35 2
älgstam 6 15 54 0
viltstam 15 3 58 0
fårstam 0 0 30 0
rennäring 18 14 279 1
Hur är utvecklingen över tiden? För DN vargstam var det för 2011: 47, för 2010: 30 och för det högsta året dessförinnan (2005) 20. För SvD var det 13 för 2011. SNF står för Svenska Naturskyddsföreningen.
Kvoten varg/(varg + björn + lo) 0.96, 0.86, 0.96 för DN SvD och SNF resp
Kvot rennäring/(Varg + rennäring) =0..90, 0.78
Intrycket är att varg diskuteras mer än vad diskussionen kan förväntas påverka i förhållande till andra företeelser i den svenska naturen. Kanske ett sätt att avlänka debatten från andra frågor? Kanske en demonstration av att relativ politisk enighet inte är ett sätt att avlägsna en fråga från debatten? Mitt intryck är att licensjakten och den därpå följande uppmärksamheten från EU har intensifierat en redan före 2010 intensiv och polariserad debatt, men att den falnat lite sista kvartalet 2011. Jag noterar att vargfixeringen verkar störst i den ideella naturvården och minst i den statliga naturvården. Vargens motpol fåren är det minst intressanta ämnet. Jag är naturligtvis själv ett dåligt exempel, eftersom jag gillar att diskutera varg.
Varg och kärnkraft
För ett halvår sedan skrev jag följande betraktelse: Jag sökte ”varg” och ”kärnkraft” på UNT, DN, SvD, Newsmill och Googles och fick ungefär lika många träffar. Kärnkraft dödar många gånger fler människor än varg (fast ändå inte så många). Få får se en vild varg under sin livstid. Vargens närvaro kan drastiskt påverkas inom tio år med tekniskt enkla beslut och metoder, medan för kärnkraften besluten har stora, svårpåverkade och svårförutsebara konsekvenser halvsekel framåt. Kärnkraften bidrar väsentligt varje dag till att vi alla får ljus, TV, varm mat, och mycket annat, och är ett påtagligt ingrepp i den privata budgeten. För både varg och kärnkraft finns nya riksdagsbeslut, men den ungefär lika omfattande debattens huvudmål är att slita upp dessa beslut (med vargen har man lyckats). Varför tycker folket och media att varg och kärnkraft är likställda ödesfrågor?
Utveckling av inavel och släktskap
Inavelns utveckling över tiden i den skandinaviska vargstammen
Figuren är från Åkesson (2011, fig 2) Figuren visar genomsnitt av de för året reproducerande parens avkommas inavelskoefficient utgående från föräldraparens släktskap. Det har inte gjorts någon vägning med avkommans storlek. Den heldragna linjen visar den genomsnittliga inaveln. Det finns en avsevärd variation mellan flockar, som åskådliggörs med de streckade intervallet. Invandrare betraktas som obesläktade utan inavelsbelastning. Avkommorna till de två första obesläktade invandrarna 1983-1985 var inte inavlade (F=0). År 1987-1990 kom avkommorna från föräldrapar, som var syskon eller mor-son med inavelskoefficient F=0.25. En tredje invandrare kom in i början av 90-talet och fick avkomma 1991. Inaveln sjönk då några år och låg 1995-1996 på en lägre nivå än någonsin senare (F=0.12). Därefter steg den. Sedan nivån steg över F=0.25 har den varit ganska konstant. Inaveln har slumpvariationer mellan år, det beror på vilka par som råkar få avkomma, framför allt årets inslag av syskonpar.
Den skandinaviska vargstammen har varit inavlad länge
Under nästan 25 år (cirka fem generationskiften) har vargstammen levat med en inavel på ungefär F=0.25, de sista 12 åren har inaveln legat något över den nivån. Det är att förmoda att en viss anpassning till detta skett och att inavelsdepressionen nu är något lägre, men kvantitativt är det svårt att utvärdera.
Den tredje invandraren
Den tredje invandraren hade en drastikt vitaliserande effekt på den svenska vargstammen, som från att ha låg tillväxt började tillväxa påtagligt. Det ter sig möjligt att den skandinaviska vargstammen gått under till 2007 (när nya invandrare kom) utan den tredje invandraren, och att den höga och växande inaveln isåfall varit en starkt bidragande orsak till detta.
Den höga inaveln har huvudsakligen orsaker lång tid tillbaka
En del av dagens höga inavel fastlades före ca 1993 eftersom populationen då byggde på de två initiala invandrarna och var mycket liten så att genförlust vid generationsväxlingar pga genetisk drift blev stor, och den återstående delen av variationen från de två första founders blev snävt begränsad. Från den tredje grundaren borde något mer av diversiteten återstå idag. En senare flaskhals är föräldraparet Nyskoga 5, vilket en stor del av dagens vargstam passerat genom (se senare artikel på denna web).
Efter 1996, när effekten av den nya invandraren avklingat, steg inaveln först snabbt och sedan långsammare till något över 0.3 2006. Det lilla antalet reproducerande vargar och den osäkerhet detta orsakar i den tidiga svenska vargpopulationen gör det osäkert att dra exakta slutsatser om vad senare invandring kan leda till utgående från den hittillsvarande invandringen, men en påtaglig nedgång så småningom följd av en långsam uppgång verkar en säker förutsägelse i avsaknad av ny invandring.
Det kom två invandrare (4 och 5) österifrån 2007 som fick avkomma första gången 2008. Detta reflekteras av en måttlig sänkning av inavelsgraden. Att sänkningen inte var så drastisk, bara ungefär en tiondel eller en femtedel, som för den tredje invandraren förklaras av att nu recepientpopulationen är mer än tio gånger större. För den tredje invandraren tog det fyra år innan inaveln började öka igen pga den genetiska driften. Eftersom driften nu är en faktor tio lägre så förväntas det ta längre tid innan ”driften” ätit upp effekten av tillförseln 2007.
Historiskt har det kommit 5 invandrare 1983-2011, dvs. 0.9 per generation. Invandringen verkar öka. Den naturliga invandringen förefaller tillräcklig för att marginellt sänka inaveln utöver de 0.6 migranter, som teoretiskt behövs för att hålla inaveln på F=0.3 (se annan artikel på denna web). De två invandrarna som kom 2007/2008 ger respit till kanske 2020 eller längre innan nya maximinivåer på inaveln nås, därför behöver vargflytten inte forceras om målet är att hindra ytterligare ökningar av inaveln utöver situationen 2006. Inte heller brådskar det med att öka vargantalet, om skälet till detta är att förhindra en ytterligare ökning av inaveln.
Om det fortsätter att komma det två reproduktiva invandrare per generation så kommer inavelsgraden att på sikt sjunka till 0.11 (eller något mer), dvs den grad som rovdjursutredaren föreslagit. Om inaveln genom vargflytt sänks till 0.1 så finns det hopp om att inga mer vargflytt behövs i framtiden utan inaveln stannar på den nivå (oberoende av antalet vargar i stammen). Detta är optimistiskt, men knappast orealistiskt.
En del av stegringen efter bottennivån 1993 är en typ av rekyl, eftersom vad som är långsiktigt relevant är genomsnittligt släktskap och inte inavel, och inaveln tenderar att vara lägre än genomsnittliga släktskapet i början efter invandringen, men skillnaden utjämnas med tiden. F1 avkommorna till en ny invandrare (F=0) är inte inavlade (har F=0) fast de är släkt med den icke nyinvandrade förälderns släktingar.
Utvecklingen av genomsnittligt släktskap under tiden
För att följa utvecklingen över tiden är det bättre att använda genomsnittligt släktskap än inavel. Inavel är beroende av vem som råkar bilda par med vem och såledeles mer utsatt för både slumpmässiga och systematiska fel vid bedömning av den långsiktiga släktskapen.
Figur från Liberg m fl 2011, bilaga 8 i regeringens svar till EU i augusti 2011. Figuren är mycket lik inavelsfiguren ovan, men visar den långsiktiga utvecklingen på ett mer rättvisande sätt. Jag avstår från att skriva figurtext eftersom den liknar den för inavel.
En uppsats Liberg med fl ”Släktskap och inavel i den skandinaviska vargstammen” http://www.wwf.se/source.php/1117011/wwf-1076721-1.pdf beskriver utvecklingen fram till 2003.
Anmärkning Liberg m fl i bilagan till regeringen beräknar genomsnittligt släktskap så att värdena blir en faktor två gånger för stora vilket är olyckligt, okonventionellt och försvårar att se likheten med inavel, men det mycket instruktivt som det är.
Frågetecken som kanske tas bort så småningom. Fig Y-axel variation behöver nog mer specifik förklaring. I texten Åkesson 2011 nämns inavelskoefficienter, som verkar vara något högre än i figuren. Det är svårt att förstå vad Liberg et al 2011 egentligen räknar ut, ens frånsett faktorn 2, det borde klargöras och vad som räknas ut kanske kan förbättras.
Hundskador
Statistik på skadeorsak för hundar försäkrade hos Agria, ungefär 40% av svenska hundar.
Agria försäkrar 50 procent av Sveriges försäkrade hundar eller cirka 40 procent av alla hundar i Sverige, då det finns ett antal oförsäkrade hundar också.
* Antalet dödade/skadade hundar i trafikolyckor är cirka 800 per år, då även inräknat icke jaktrelaterade trafikolyckor.
Kommenteras av Arbetarbladet och Dalarnas tidning. Jägarnas syn på hundskador av varg gentemot andra orsaker som vildsvin.
Utförligare och mer täckande statistik för bl a vargskador publiceras av Viltskadecentrum. Enligt denna dödas 2010 20 hundar av varg och 13 av lo.
Givetvis blir varg en större andel av skadorna inom vargens utbredningsområde, och tabellen har kanske inte tillräckligt många fall för att säga helt säkert att vargskadorna verkar minska.
Jakten formade människans själ
Skrivet av DagL i Uncategorized, 7 oktober, 2011
Tidigare trodde många att jakt varit den viktigaste faktorn som drivit på människans evolution och format vår arts genetik ända sedan linjen separerade från chimpanserna för kanske 6 millioner år sedan. Senare forskning har nedtonat jaktens betydelse för mer än 100 000 år sedan, men betydelsen anses fortfarande stor, och det är mycket en fråga om hur vitt man definierar jakt. Tidigare var människan samlare och jägare. För tiotusen år sedan slog utnyttjandet av domesticerade arter igenom och människans huvudföda blev säd och mjölkprodukter, detta kan knappast betraktas som naturligt och människan kan inte heller sägas hunnit anpassa sig genetiskt för den nya dieten. För tiotusen år sedan var vi förmodligen huvudsakligen färdigformade genetiskt för de väsentliga funktionerna, som gör oss till människor. Huvuddelen av de gener som gör oss till vad vi är har utvecklats i ett komplicerat samspel mellan många gener och ett sådant behöver lång tid att utvecklas. Ett stort steg i Homo sapiens utveckling var utvandringen av den linje som så småningom blev huvuddelen av den moderna människan från Afrika för förmodligen 60 000 år sedan, utanför Afrika är artens molekylära diversitet låg. Den är något - men inte mycket – större i Afrika.
De första människorna i Sverige
Sverige befolkades med början kanske 13000 år sedan längst i söder och strax därefter långt i norr. Däremellan låg under många tusen är delar av inlandsisen kvar och en stor smältvattensjö. Människan invandrade säkert nästan samtidigt som landet blev fysiskt tillgängligt, jägar-samlar samhället var relativt mobilt och relativt flexibilt att utnyttja nyöppnade miljöer. Övervintringsteknologin var utvecklad, människan kunde ju gå över Berings sund tidigare. Man kan förmoda att miljön blev ganska näringsrik och inte alltför kärv ganska snart efter att inlandisen dragit sig tillbaks. Detta skapade förutsättningar för ett djurliv och ett underlag för ett jägarfolk (inklusive fisk och säl). Först blev det kanske tillfälliga läger för klaner, som hade huvudverksamheten i något mer etablerade ekosystem. Människan var en tidig invandrare och även om det var mycket få kan man utgå från att människan som annorstädes var den ekologiskt dominerande arten. Det har egentligen aldrig funnits någon natur i Sverige (sedan förra interglacialen) eftersom människan ingick i de nya ekosystemen som ersatte inlandisen. Hela Sveriges ”natur” och ”ekologi” kan ses som ”kulturpåverkat”. En doktorsavhandling påpekar älgjakt som en avgörande faktor för de tidiga människorna i Norrland.
Varg och människa kom samtidigt till Skandinavien
Även vargen var en tidig invandrare som människa. Den enda rimliga synen är att människa och varg har samexisterat i det svenska ekosystemet sedan detta bildades när inlandsisen drog sig tillbaks. Eftersom båda är jägare och utnyttjar i stort sett samma byten var de konkurrenter från allra första början, och begränsar i viss mån resursbasen för varandra. Men vargen var för svårjagad, för allmännt spridd och återinvandrade för lätt, för att det skull löna sig eller vara möjligt för de tidiga svenskarna att hålla vargantalet lågt av det skälet. En av de först domesticerade arterna var varg (hund), de tidiga svenskarna hade hundar, det finns ganska tidiga arkeologiska fynd som bekräftar detta och hunden följde människan in. Så triangelsamspelet människa – varg – hund har funnits i Sverige sedan inlandisen drog sig tillbaks.
Det var först för 5000-6000 år sedan domesticerade arter började spela en viktig roll för den svenska livsmedelsförsörjningen. Jordbruket spreds långsamt till nordliga kalla områden där de naturliga förutsättningarna var sämre. Den långa vinterperioden gjorde jakten viktig som ett komplement även efter att jordbruk och tamdjur blivit vanliga. Även i andra delar av världen på nordliga latituder var jakten till de sista århundrandena en relativt viktig del av försörjningen. Det verkar som jakten varit ett viktigt inslag i försörjningen under hela den tid det funnits människor i Sverige. Jordbruket kom med invandrade stammar från söder för 6000 år sedan som skiljde sig genetiskt från de norliga jägar-samlarfolken och assimilationen tog nästan ett årtusende. Den speglas fortfarande som genetiska skillnader mellan å ena sidan norrlänningar – finnar som har 40% jägargener och sydsvenskar som har 30%.
Människans jakt är en trolig orsak till försvinnandet av andra ”människoarter” och megafauna för något eller några tiotusental år sedan
Arten homo sapiens som vi tillhör, är sedan minst 10 000 år den enda ”människoarten”, men nyligen levde minst tre andra människoliknande arter samtidigt, och det är troligt att utbredningsområdena ibland överlappade. Det är inte känt varför de andra försvann, men för mig ter det sig troligt att orsaken att de försvann var att de utkonkurrerades av människan, som var en skickligare jägare. De tre arterna är (1) Homo neanderthalensis förmodas vara huvudsakligen jägare och dog ut för troligen 24000 år sedan (2) Homo floresiensis upptäcktes 2003 på ön Flores i Indonesien och samexisterat på samma ö med sapiens, jakt verkar varit ett viktig inslag i försörjningen, de dog troligen ut 12000 år sedan. (3) Denisovar. 2010 upptäcktes små fragment av en människoart som levde i Sibirien 41000 år sedan.
Tre återstående sannolika systerarterna till oss levde sannolikt samtidigt med oss i samma områden för mindre än 50 000 år sedan. Människan blev ekologiskt dominerande art på jorden för ca 50 000 år sedan och inflytandet har sedan dess kontinuerligt ökat.
Det förefaller som tempot i människans (och därmed jaktens) tekniska utveckling accerelerade för ca 50 000 år sedan. I samband med istidens avslutning varierade klimatet - ibland ganska våldsamt - vilket också kan givit vår art en fördel för dess större flexibilitet.
Utdöendet av megafaunaarter verkar accerelerat starkt för cirka 12000 år sedan jämfört med de tidigare årmillionerna. Mammutarnas försvinnande är det mest kända. I Amerika verkar artutdöendet slående parallellt med människans invandring över Berings sund. Europa, Nord och Sydamerika, Australien och stora öar förlorade huvuddelen av biodiversiteten av stora djur inklusive de största. I Afrika, där megafaunan kanske hann anpassa sig till människan tidigare och mer successivt var dock förlusten av megafauna liten. Stora uttag genom jakt verkar en viktig faktor för utdöendet.
Att megafaunan minskade i EuroAsien och Nordamerika verkar vara en trolig orsak att dagens varg blev så vanlig och dominerande. Tidigare vara de största djuren större (mammutar) och det behövdes större rovdjur för att rå på dem och vargen hade då en mer undanskymd plats i ekologin. Men när älg blev största bytesdjuret var vargen tillräckligt stor för att som toppredator dominera ekologin och när de större rovdjuren försvann så försvann vargens viktigaste konkurrenter (utom människan) om de stora bytesdjuren. Så att vargen blev så vanlig i naturen sedan istiden till 1800-talet beror sannolikt på människans inverkan och vargtätheterna skulle varit lägre om människan inte tillkommit.
Det verkar helt osannolikt att denna drastiska minskning av arter (inklusive våra egna kusiner), som uppträdde samtidigt som Homo sapiens expanderade geografiskt, numerärt och tekniskt inte skulle bero på människan och den mest direkta mekanismen är jakt. Dessa händelser visar hur ekologiskt viktig människan blivit bl a genom jakt för några tiotusentals år sedan vilket är ett resultat av våra gener, men dessa förutsättningar skapades i huvudsak tidigare. Det verkar som vi marginaliserade och konkurrerade ut de tre systerarterna, och eftersom jakt var viktigt kan mekanismen ha varit att vi reducerade villebrådet så att det bara räckte till oss med vår högre utvecklade teknik.
Ett längre tidsperspektiv
Vad skiljer människor från apor?
Den upprätta gången. Därmed frigörs händerna för att bära, för att använda verktyg och för tillverkning
Händer anpassade för att manipulera föremål
Lite kroppsbehårning
Göra och använda avancerade verktyg
Göra och vidmakthålla eld
Det talade språket
Konstnärliga utsmyckningar
Lång barndom
Stora hjärnor
Kan springa långa sträckor uthålligt
och mycket mer och senare förvärvade egenskaper
Många av dessa egenskaper gynnar jakt och förekomsten av jakt kan leda till större accentuering av egenskaperna. Upprätt gång gynnar jakt eftersom det ger högre och bättre överblick. Händerna friställs för hantering och tillverkning av jaktredskap. Den upprätta gången och händerna underlättar transport av byte till samlingplats så det blir lättare att hantera ett stort byte.
Redskap för styckning underlättar transport och redskap för att tillvarata näringen är effektivare än tänder eller klor. Påkar och spjut är effektivare vapen än tänder och klor och minskar risken för jägaren. Nästan alla verktyg och redskap gjordes av material som inte finns kvar. Det talade språket gjorde att erfarenheter kunde ackumuleras och klanen samordnas effektivare. Människan blev mindre egocentrisk än apan, reciprocitet och vänskapsförhållanden blev viktigare. Mellan man och kvinna underlättade det större hjärnor och längre barndom att inte försörjningen lades helt på modern. Jägarlaget blev en effektivare enhet än summan av sina medlemmar. Energirik och lättsmält mat underlättade mer investering på stora och energikrävande hjärnor som förbättrade språkliga och sociala egenskaper. Att dela mat är en viktig komponent, som kan göra ett stort inslag av jakt viktigare, eftersom jakten är osäker och ofta misslyckas men när den lyckas kan den ge ett tillfälligt överflöd som kan delas av alla. Den gör det också göra det lättare att klara av säsongvariationer, som vintern i Sverige. ”Grottkonst” fokuserar mycket på villebråd vilket indicerar vikten av jakt. Barndomen var lång och barnen lärde sig mycket, det viktigaste var kanske att bli bättre jägare och fylla en roll i jakten.
Respekt för jakten
Eftersom jakt är en mycket viktig del av vår arts kulturella bakgrund och har bidragit till att forma oss genetiskt förtjänar den att behandlas med respekt, och under överskådlig tid bevaras som resterna av en urgammal kulturyttring. Det finns således sociala och historiska motiv att bevara jaktliga traditioner.
Diverse reservationer Vi vet mycket lite om våra anfäder, mindre ju äldre de är. Det vi vet är från några få fynd som bevarats och inte är ett statistiskt stickprov och förmodligen långt från representativa. Miljöer och omständigheter har varierat, olika saker har haft olika vikt. Våra förfäder skiljde sig från människoaporna i djungelmiljö för kanske 7 miljoner år sedan och den miljön bevarar få fossil. Även om människan idag förefaller vara en art med relativt liten genetisk diversitet finns ändå stora olikheter mellan individer inom arten. Fiske och annan fångst i grunda vatten har varit viktigt för många tidiga människor (samlare-jägare). Det är kanske så att jagandet blev verkligt viktigt först de sista några hundratusen åren, tidigare var födan övervägande vegetarisk även om den blev successivt mer animal och den animala kanske en gång i tiden bestod mest av as. Det är odiskutabelt att jakt var en viktig del av den miljö som format oss, även om den kvantitativa vikten kan diskuteras. Jag föredrar att tro att jakten var mycket viktig och viktig även tidigt, kanske för att andra hypoteser känns mindre gloriösa och för att de ganska svaga indicier som finns lämnar ganska mycket utrymme för olika hypoteser. Sedan var det nog bra även för den forntida människans hälsa om födan inte blev alltför protein-kött dominerad. Egentligen tänkte jag och borde för att svara upp mot titeln skriva och tänka mer hur det var tidigare för att nå upp till titelns ambition, men det känns nu som jag måste tänka och läsa mer och jag kanske aldrig gör det, så jag lägger ut artikeln som den är nu.
Vad som står skrivet här är delvis baserat på hur jag tycker och tror att det borde ha varit. ”The hunting hypothesis” är inte en ny ide och har haft många och kvalificerade advokater sedan lång tid. Men de nya fynd och tankar, som givit upphov till konkurrerande hypoteser, har kanske skymt jaktens möjliga betydelse lite grand de sista decennierna.
Allmäna referenser:
http://humanorigins.si.edu/ Från Smithsonian Institute i Washington
http://www.popularhistoria.se/artiklar/manniskan-utrotade-forntida-jattedjur/
Forslunds inavelsberäkningar
Pär Forslund har gjort liknande, men mer sofistikerade, beräkningar som jag gjort. Jag har sett dem dokumenterade i http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/varg/vargflytt/N-vargflytt-forslund.pdf. Jag framför kritik och kommentarer. Jag har inviterat Forslund till att påverka/kommentera den här artikeln, men inte fått svar (han vet var detta inlägg anslås) och jag sände bl a honom en länk i våras där mina resultat stod. Generellt sett tycker jag forskare skall vara positiva och samarbeta att kommentera om deras resultat kritiseras av andra forskare, detta gäller kanske i särskilt hög grad om det är uppdrag till statliga organ som naturvårdsverket, som använder studierna som beslutsunderlag. Nu finns också möjligheten att kommentera detta och andra inlägg på denna web.
Jag vill först säga att jag inte tycker (tror) det är något fel med beräkningarna eller presentationen i sig. De förefaller kompetent gjorda, de tar hänsyn till stokastisk variation på ett sätt man inte klarar av med formler. Beräkningarna kan förmodligen utvidgas och modifieras så de blir bra. De beräkningar jag gjort och de som Forslund gjort verkar ofta inte i konflikt med varandra även om några av Forslunds resultat är svårförståeliga för mig. Det är först när Forslunds beräkningar sätts i ett sammanhang jag känner stor tveksamhet.
Jag anser inte Forslunds uppdragsredovisningen till naturvårdsverket bör ligga till underlag för svenska vargpolitiska beslut, den är alltför begränsad och skapar lätt underlag för felaktiga föreställningar.
Uträkningarna tar hänsyn till en serie faktorer. Det är dock svårt att följa exakt hur detta gjorts (även om jag går till referenser) och vilka ingångsvärden som använts, även om de sägs hämtats från Skandinaviska vargpopulationen och hur stammen begränsats.
Det allra viktigaste skälet att jag anser beräkningarna missvisande påpekar Forslund själv och lovar att senare komplettera. Skattningen av jakt är slumpmässig, invandrarna och deras familjer (genetiskt värdefulla vargar) skyddas inte. Licensjakten 2010 och 2011 har hundraprocentigt och skyddsjakt i viss mån skyddat invandrare och deras familjer. Enligt mina beräkningar bör detta höja invandrarnas inavelsminskande effekt med en faktor av storleksordningen 2. Tills Forsbergs nya rapport föreligger och under förutsättning att statsmaskineriet (framförallt naturvårdsverket) försöker följa prioriteten av statsmakterna (regering, riksdag och rovdjursutredning) att minska inaveln och skydda genetiskt värdefulla vargar, föreslår jag man utgår från en fördubbling av effekten av tillförsel.
Ett nästan lika viktigt skäl är att jag anser beräkningarna och utsagorna missledande, eftersom de tolkas som populationsstorleken har liten betydelse för inplanteringens effekt och att det kan vara närmast bra med en stor recepientpopulation. Citat från Newsmill: ”Ekolog Per Forslund vid SLU har nyligen visat att den allra bästa effekten av 20 nya vargar fås vid en populationsstorlek på 500 djur dvs den dubbla mot dagens”. Och liknande slås en citering upp på ett sammandrag på rovdjursföreningens web ”Den allra bästa effekten ger införsel av 20 nya vargar om den kombineras med den maximala populationsstorleken på 500 individer”. Detta förefallet en missuppfattning, jag tror att en fördubbling av populationsstorleken i stort sett halverar effekten av tillförseln. I viss mån beror skillnaden på genetisk drift. 500 kan te sig fördelaktigt i vissa scenarior utan ytterligare tillförsel i ett hundraårsperspektiv.
Forslunds beräkningar antar att introduktionen av nya vargar kommer att påbörjas vid en mindre vargpopulation än den 2012. Detta leder till att effekten överskattas, det behövs t ex fler utplanterade valpar för att nå en viss effekt.
För mig är det huvudskälet jag lägger ned så mycket tid på den här artikeln. Jag anser och framför i många andra sammanhang att en dubbelt så stor population fordrar ungefär dubbelt så många införda vargar för att få samma inavelssänkning. Forslunds beräkningar pekar på att det inte behövs så många. Detta kan tyda på att mina beräkningar är fel av något skäl jag inte förstår och jag måste då anstränga mig att förstå om det ligger något i Forslunds beräkningar som kan få mig att inse en svaghet med mina. Jag måste också diskutera dem för att anständigtvis kunna stå för att jag fortfarande tror på mina.
Forslund har antagit ”dagens” populationsstorlek och tillförsel av omedelbart reproduktiva vargar med en fjärdedel vardera under fyra år i två olika scenarior, ett där uttaget håller antalet på konstant nivå och ett där det tillåts öka till 500, dvs fri tillväxt de första åren. Forslund finner: ”Responsen på införsel är också i stort sett oberoende av maximal populationsstorlek. Visserligen blir responsen något långsammare och ger något mindre effekt vid en maximal populationsstorlek på 500 individer jämfört med 240 individer, men skillnaderna är så små att de inte har någon praktisk betydelse (jämför Figur 2b och 2c).” Ett scenario med fri tillväxt och ett med högt jaktuttag jämförs reellt. I scenariot med 500 stiger populationsstorleken under införseltiden, men hinner inte stiga mycket under införselperioden (tre års ökning vad jag förstår, det uppges inte hur mycket populationen stiger per år). Effekten av tillförseln minskar med växande populationsstorlek, men detta hinner inte alls få något betydelsefullt genomslag.
Kanske det har att göra med att generationstiden sänks när den når taket och detta drabbar de tillförda vargarna mindre om taket inte nås förrän en tid efter tillförseln.
Om man räknar i en expanderande population, så blir det inte bara en försening - som Forslund antar -, utan också en sänkt långsiktig effekt om reproduktionen inte startar omedelbart efter flytten (som vid valpflytt). Reproduktionen kommer att ske i en större population om den kommer senare.
Valpflytten lär inte avslutas på fyra år från nu, dvs 2015.
Starka krafter hävdar först tillväxt sedan förflyttning, nu har de alltså fått ett irrelevant men åberopbart beslutsunderlag i den frågan. Själv tycker jag det är ganska självklart att en invandrare får en i första approximationen dubbelt så stor inverkan om populationen är konstant hälften så stor, och att detta döljs av ”black box” beräkningar med irrelevanta förutsättningar. Ett scenario med en från början dubbelt så stor konstant population borde ingått och jag förmodar att detta skulle givit en påtaglig effekt. Jag föreslår alltså ett tillägg med en population som hålls konstant på 500. Det ger mer begriplig information.
Några andra troligen mindre viktiga synpunkter:
Vad menas Forslund med en genetiskt effektiv varg? I en stochastisk modell bestäms det väl om en varg är reproduktiv eller ej av slumpen och efter tillförseln? Antalet genetiskt effektiva vargar får man reda på först i efterhand och det blir då inte ett exakt tal som tillförs! Är en genetiskt effektiv varg en varg som får avkomma någon gång under sin livstid? Förstår inte heller varför det skall vara slumpmässigt hur många vargar som tillförs enskilda år. Jag tycker det blir en bättre simulering om man tillför ett antal vargar och tar det effektiva antalet som ett resultat av simuleringen!
Inavelsdepressionen i kullstorlek tar Forslunds körningar hänsyn till. Jag tror jag förstår. Övriga effekter av inavelsdepressionen verkar inte tas hänsyn till. De icke inavlade är vitalare och detta leder till ökad fertilitet genom andra mekanismer vid sidan om kullstorleken. Alltså borde ett scenario ta hänsyn till dessa andra mekanismer. Det borde i varje fall nämnas att scenariorna sannolikt underskattar effekten av tillförsel.
Ett skäl att Forslund får något högre inavel än jag skulle kunna vara att han implicit antar en minskning av generationstiden fem år som ett resultat av hur dödligheten behandlas. Just i fallet med en växande population (upp till 500) blir generationstiden längre och det kan maskera en del av den minskning av inavelseffekten som jag förutspått, men som ter sig obetydlig i Forslunds körningar.
Forslund startar med inavel F=0.3 år noll, den är något lägre nu. Forslund antar vargflytten slutförd på 4 år, jag tror inte detta är realistiskt.
Egentligen är det inte inaveln utan genomsnittlig släktskap ”group coancestry” som spelar roll långsiktigt. Inavelsminskningen i F1 överdriver den långsiktiga effekten av införseln, fast den effekten klingar av, vilket ter sig som att inaveln snabbt ökar efter första generationen, detta är ett påpekande som bör göras.
Forslund sägar att data från den svenska vargpopulationen används men inte hur eller vilka data. Fertiliteten varierar starkt mellan olika vargar, en varg kan ha flera partners i serie etc. Hur det tas hänsyn till sånt framgår inte.
Forslund skriver ”En intressant egenskap hos detta jämviktsläge är att det teoretiskt är oberoende av populationsstorleken (Hartl & Clark 2007). Det innebär t ex att en population på 500 individer kräver samma invandringsfrekvens som en population på 200 individer för att uppnå samma jämviktsläge för inavelskoefficienten. De resultat som erhållits i mina analyser stämmer väl överens med förutsägelser från populationsgenetisk teori (Hartl & Clark 2007).” Jag håller med om att jämvikten är oberoende av populationsstorleken (se andra artiklar på denna web). Jag noterar att detta påpekande av Forslund inte gått vidare till rovdjursutredningens eller dess expertgrupps texter. Det minskar tilltron för rovdjursutredningen och de genetiska experter de anlitat att de inte insett detta. Jag har härlett mina formler själv och tycker de stämmer med Laikre och Rymans resultat, men borde kanske kolla vad Hart & Clark säger vilket är rätt så krångligt eftersom jag är pensionär.
De jämviktsvärden som ges är kanske något höga, eftersom man nog tar hänsyn till invandrare och genetiskt värde vid uttag även i framtiden och eftersom invandrare har andra fördelar, men detta är jag inte så säker på.
En jämförelse mellan de jämviktslägen mellan immigration och inavel Forslund kommer fram till (extrapolation från hans Figur 3) och de värden jag härlett (se post om immigration på denna web) visar att vi för relativt låg immigration kommer till samma resultat men för hög immigration får Forslund mycket högre inavel än jag. Jag har för närvarande ingen klar hypotes vad denna skillnad beror på och skulle gärna vilja diskutera med någon (kan det vara så att tex min modell är fel?). Jämförelsen ser ut så här (Immigration är reproduktiva vargar per år, jag räknar per generation, en varggeneration sätts till fem år):
Immigration Inavel
0.2 0.2 enl Forslund, 0.2 enl Lindgren, 0.2 enl Laikre och Ryman
0.4 0.11 enl Lindgren
0.5 0.14 enl Forslund
0.6 0.08 enl Lindgren, 0.08 enl Laikre och Ryman
1.0 0.09 enl Forslund, 0.05 enl Laikre och Ryman
Laikre och Ryman har också gjort liknande beräkningar i sin rapport till naturvårdsverket (Tabell 4) vilket jag också lagt in i Tabellen. De kommer till samma värden som jag (med samma förutsättningar), vilket indikerar att mina värden är rätt räknade. Men Forslunds beräkningar har gjorts med lite andra och mer komplexa förutsättningar och utgångspunkter, troligen beror skillnaden på något i detta.
”Gammal” inavel är mindre skadlig än ny, vilket minskar behovet av inflöde för att hålla en maximinivå på inavelsdepressionen (även om den kvantitativa betydelsen av detta är osäker). Detta kanske skulle kunna framföras.
Får
Skrivet av DagL i Uncategorized, varg, 30 september, 2011
Fåraktiga betraktelser
Jag gjorde en jämförelse mellan hur vanligt ”fårstam” var jämfört med ”vargstam” med sökfunktionen på tre organ: DN, SvD och Naturskyddsföreningen. Jag fick flera hundratals träffar på varg, men ingen enda på får. Trots att vi har en faktor tusen gånger fler får och dess betydelse för landets ekonomi måste vara oerhört mycket större. Får är symbol för fred, frid, tämjd, ofarlig, oförarglig och pastoral idyll. Får är en motpol till varg, som står som symbol mer för strid, våld, list, vild, otämjd och okontollerbar. Uppenbarligen saknar de förstnämnda egenskaperna intresse och kan inte ge något läsvärt. De skapar inte engagemang för naturskydd. Detta trots att får omsätter betydande belopp just för naturvård. Det senare reflekteras att naturvårdsverket faktiskt har fårartiklar (knappt en sjättedel så många jämfört med varg), fast detta är alltså inget som fångat naturskyddsföreningens uppmärksamhet.
Fårantal (jordbruksverkets statistik, bagge+tacka) jämfördes 2008 och 2011 (som skall vara jämförliga). Jämförelse Riket mot Dalarna och Värmland (där det enligt länet är för fullt med varg för att få plats med mer). För riket ökade fårantalet med 18% men i Dalarna och Värmland bara 12%. Detta skulle kunna bero på vargarna, men behöver inte göra det. Det skulle isåfall kunna innebära kanske 1000 mindre får och kanske 15 mindre heltidsarbetstillfällen. Men ändå en växande fårstam även i vargbältet!
Det är mycket osäkert men intrycket är att antalet får som angripits per varg minskat och inte ökat över tiden. Det finns mycket stora variationer, 2009 och 2010 skiljer sig mer än en faktor 2. Antalet får har ökat lite under perioden. Mitt intryck är att de angripna fåren i ganska hög grad är långt från de fasta vargarna, angreppen kommer i relativt hög grad från kringvandrande vargar och i (per varg) lägre grad från vargflockar med fasta revir.
| År | 2000 | 2005 | 2008 | 2009 | 2010 | |
| Antal vargar | 55 | 119 | 175 | 200 | 228 | |
| Angripna får | 130 | 170 | 300 | 450 | 200 | |
| får/varg | 2.36 | 1.43 | 1.71 | 2.25 | 0.88 | |
| Väldigt osäkert men intrycket är att det sjunkit och inte ökat | ||||||
