Jakten formade människans själ

Tidigare trodde många att jakt varit den viktigaste faktorn som drivit på människans evolution och format vår arts genetik ända sedan linjen separerade från chimpanserna för kanske 6 millioner år sedan. Senare forskning har nedtonat jaktens betydelse för mer än 100 000 år sedan, men betydelsen anses fortfarande stor, och det är mycket en fråga om hur vitt man definierar jakt. Tidigare var människan samlare och jägare. För tiotusen år sedan slog utnyttjandet av domesticerade arter igenom och människans huvudföda blev säd och mjölkprodukter, detta kan knappast betraktas som naturligt och människan kan inte heller sägas hunnit anpassa sig genetiskt för den nya dieten. För tiotusen år sedan var vi förmodligen huvudsakligen färdigformade genetiskt för de väsentliga funktionerna, som gör oss till människor. Huvuddelen av de gener som gör oss till vad vi är har utvecklats i ett komplicerat samspel mellan många gener och ett sådant behöver lång tid att utvecklas. Ett stort steg i Homo sapiens utveckling var utvandringen av den linje som så småningom blev huvuddelen av den moderna människan från Afrika för förmodligen 60 000 år sedan, utanför Afrika är artens molekylära diversitet låg. Den är något - men inte mycket – större i Afrika.

De första människorna i Sverige
Sverige befolkades med början kanske 13000 år sedan längst i söder och strax därefter långt i norr. Däremellan låg under många tusen är delar av inlandsisen kvar och en stor smältvattensjö. Människan invandrade säkert nästan samtidigt som landet blev fysiskt tillgängligt, jägar-samlar samhället var relativt mobilt och relativt flexibilt att utnyttja nyöppnade miljöer. Övervintringsteknologin var utvecklad, människan kunde ju gå över Berings sund tidigare. Man kan förmoda att miljön blev ganska näringsrik och inte alltför kärv ganska snart efter att inlandisen dragit sig tillbaks.  Detta skapade förutsättningar för ett djurliv och ett underlag för ett jägarfolk (inklusive fisk och säl). Först blev det kanske tillfälliga läger för klaner, som hade huvudverksamheten i något mer etablerade ekosystem.  Människan var en tidig invandrare och även om det var mycket få kan man utgå från att människan som annorstädes var den ekologiskt dominerande arten. Det har egentligen aldrig funnits någon natur i Sverige (sedan förra interglacialen) eftersom människan ingick i de nya ekosystemen som ersatte inlandisen. Hela Sveriges ”natur” och ”ekologi” kan ses som ”kulturpåverkat”. En doktorsavhandling påpekar älgjakt som en avgörande faktor för de tidiga människorna i Norrland.

Varg och människa kom samtidigt till Skandinavien
Även vargen var en tidig invandrare som människa. Den enda rimliga synen är att människa och varg har samexisterat i det svenska ekosystemet sedan detta bildades när inlandsisen drog sig tillbaks. Eftersom båda är jägare och utnyttjar i stort sett samma byten var de konkurrenter från allra första början, och begränsar i viss mån resursbasen för varandra. Men vargen var för svårjagad, för allmännt spridd och återinvandrade för lätt, för att det skull löna sig eller vara möjligt för de tidiga svenskarna att hålla vargantalet lågt av det skälet. En av de först domesticerade arterna var varg (hund), de tidiga svenskarna hade hundar, det finns ganska tidiga arkeologiska fynd som bekräftar detta och hunden följde människan in. Så triangelsamspelet människa – varg – hund har funnits i Sverige sedan inlandisen drog sig tillbaks.

Det var först för 5000-6000 år sedan domesticerade arter började spela en viktig roll för den svenska livsmedelsförsörjningen. Jordbruket spreds långsamt till nordliga kalla områden där de naturliga förutsättningarna var sämre. Den långa vinterperioden gjorde jakten viktig som ett komplement även efter att jordbruk och tamdjur blivit vanliga. Även i andra delar av världen på nordliga latituder var jakten till de sista århundrandena en relativt viktig del av försörjningen. Det verkar som jakten varit ett viktigt inslag i försörjningen under hela den tid det funnits människor i Sverige. Jordbruket kom med invandrade stammar från söder för 6000 år sedan som skiljde sig genetiskt från de norliga jägar-samlarfolken och assimilationen tog nästan ett årtusende. Den speglas fortfarande som genetiska skillnader mellan å ena sidan norrlänningar – finnar som har 40% jägargener och sydsvenskar som har 30%.

Människans jakt är en trolig orsak till försvinnandet av andra ”människoarter” och megafauna för något eller några tiotusental år sedan
Arten homo sapiens som vi tillhör, är sedan minst 10 000 år den enda ”människoarten”, men nyligen levde minst tre andra människoliknande arter samtidigt, och det är troligt att utbredningsområdena ibland överlappade. Det är inte känt varför de andra försvann, men för mig ter det sig troligt att orsaken att de försvann var att de utkonkurrerades av människan, som var en skickligare jägare. De tre arterna är (1) Homo neanderthalensis förmodas vara huvudsakligen jägare och dog ut för troligen 24000 år sedan    (2) Homo floresiensis upptäcktes 2003 på ön Flores i Indonesien och samexisterat på samma ö med sapiens, jakt verkar varit ett viktig inslag i försörjningen, de dog troligen ut 12000 år sedan.  (3) Denisovar. 2010 upptäcktes små fragment av en människoart som levde i Sibirien 41000 år sedan.

Tre återstående sannolika systerarterna till oss levde sannolikt samtidigt med oss i samma områden för mindre än 50 000 år sedan. Människan blev ekologiskt dominerande art på jorden för ca 50 000 år sedan och inflytandet har sedan dess kontinuerligt ökat.

Det förefaller som tempot i människans (och därmed jaktens) tekniska utveckling accerelerade för ca 50 000 år sedan. I samband med istidens avslutning varierade klimatet - ibland ganska våldsamt - vilket också kan givit vår art en fördel för dess större flexibilitet.

Utdöendet av megafaunaarter verkar accerelerat starkt för cirka 12000 år sedan jämfört med de tidigare årmillionerna. Mammutarnas försvinnande är det mest kända. I Amerika verkar artutdöendet slående parallellt med människans invandring över Berings sund. Europa, Nord och Sydamerika, Australien och stora öar förlorade huvuddelen av biodiversiteten av stora djur inklusive de största. I Afrika, där megafaunan kanske hann anpassa sig till människan tidigare och mer successivt var dock förlusten av megafauna liten.  Stora uttag genom jakt verkar en viktig faktor för utdöendet.

Att megafaunan minskade i EuroAsien och Nordamerika verkar vara en trolig orsak att dagens varg blev så vanlig och dominerande. Tidigare vara de största djuren större (mammutar) och det behövdes större rovdjur för att rå på dem och vargen hade då en mer undanskymd plats i ekologin. Men när älg blev största bytesdjuret var vargen tillräckligt stor för att som toppredator dominera ekologin och när de större rovdjuren försvann så försvann vargens viktigaste konkurrenter (utom människan) om de stora bytesdjuren. Så att vargen blev så vanlig i naturen sedan istiden till 1800-talet beror sannolikt på människans inverkan och vargtätheterna skulle varit lägre om människan inte tillkommit.

Det verkar helt osannolikt att denna drastiska minskning av arter (inklusive våra egna kusiner), som uppträdde samtidigt som Homo sapiens expanderade geografiskt, numerärt och tekniskt inte skulle bero på människan och den mest direkta mekanismen är jakt. Dessa händelser visar hur ekologiskt viktig människan blivit bl a genom jakt för några tiotusentals år sedan vilket är ett resultat av våra gener, men dessa förutsättningar skapades i huvudsak tidigare.  Det verkar som vi marginaliserade och konkurrerade ut de tre systerarterna, och eftersom jakt var viktigt kan mekanismen ha varit att vi reducerade villebrådet så att det bara räckte till oss med vår högre utvecklade teknik.

Ett längre tidsperspektiv

Vad skiljer människor från apor?
Den upprätta gången. Därmed frigörs händerna för att bära, för att använda verktyg och för tillverkning
Händer anpassade för att manipulera föremål
Lite kroppsbehårning
Göra och använda avancerade verktyg
Göra och vidmakthålla eld
Det talade språket
Konstnärliga utsmyckningar
Lång barndom
Stora hjärnor
Kan springa långa sträckor uthålligt
och mycket mer och senare förvärvade egenskaper

Många av dessa egenskaper gynnar jakt och förekomsten av jakt kan leda till större accentuering av egenskaperna. Upprätt gång gynnar jakt eftersom det ger högre och bättre överblick. Händerna friställs för hantering och tillverkning av jaktredskap. Den upprätta gången och händerna underlättar transport av byte till samlingplats så det blir lättare att hantera ett stort byte.
Redskap för styckning underlättar transport och redskap för att tillvarata näringen är effektivare än tänder eller klor. Påkar och spjut är effektivare vapen än tänder och klor och minskar risken för jägaren. Nästan alla verktyg och redskap gjordes av material som inte finns kvar. Det talade språket gjorde att erfarenheter kunde ackumuleras och klanen samordnas effektivare. Människan blev mindre egocentrisk än apan, reciprocitet och vänskapsförhållanden blev viktigare. Mellan man och kvinna underlättade det större hjärnor och längre barndom att inte försörjningen lades helt på modern. Jägarlaget blev en effektivare enhet än summan av sina medlemmar. Energirik och lättsmält mat underlättade mer investering på stora och energikrävande hjärnor som förbättrade språkliga och sociala egenskaper. Att dela mat är en viktig komponent, som kan göra ett stort inslag av jakt viktigare, eftersom jakten är osäker och ofta misslyckas men när den lyckas kan den ge ett tillfälligt överflöd som kan delas av alla. Den gör det också göra det lättare att klara av säsongvariationer, som vintern i Sverige. ”Grottkonst” fokuserar mycket på villebråd vilket indicerar vikten av jakt. Barndomen var lång och barnen lärde sig mycket, det viktigaste var kanske att bli bättre jägare och fylla en roll i jakten.

Respekt för jakten
Eftersom jakt är en mycket viktig del av vår arts kulturella bakgrund och har bidragit till att forma oss genetiskt förtjänar den att behandlas med respekt, och under överskådlig tid bevaras som resterna av en urgammal kulturyttring. Det finns således sociala och historiska motiv att bevara jaktliga traditioner.

Diverse reservationer  Vi vet mycket lite om våra anfäder, mindre ju äldre de är. Det vi vet är från några få fynd som bevarats och inte är ett statistiskt stickprov och förmodligen långt från representativa. Miljöer och omständigheter har varierat, olika saker har haft olika vikt. Våra förfäder skiljde sig från människoaporna i djungelmiljö för kanske 7 miljoner år sedan och den miljön bevarar få fossil. Även om människan idag förefaller vara en art med relativt liten genetisk diversitet finns ändå stora olikheter mellan individer inom arten. Fiske och annan fångst i grunda vatten har varit viktigt för många tidiga människor (samlare-jägare). Det är kanske så att jagandet blev verkligt viktigt först de sista några hundratusen åren, tidigare var födan övervägande vegetarisk även om den blev successivt mer animal och den animala kanske en gång i tiden bestod mest av as. Det är odiskutabelt att jakt var en viktig del av den miljö som format oss, även om den kvantitativa vikten kan diskuteras. Jag föredrar att tro att jakten var mycket viktig och viktig även tidigt, kanske för att andra hypoteser känns mindre gloriösa och för att de ganska svaga indicier som finns lämnar ganska mycket utrymme för olika hypoteser. Sedan var det nog bra även för den forntida människans hälsa om födan inte blev alltför protein-kött dominerad. Egentligen tänkte jag och borde för att svara upp mot titeln skriva och tänka mer hur det var tidigare för att nå upp till titelns ambition, men det känns nu som jag måste tänka och läsa mer och jag kanske aldrig gör det, så jag lägger ut artikeln som den är nu.

Vad som står skrivet här är delvis baserat på hur jag tycker och tror att det borde ha varit. ”The hunting hypothesis” är inte en ny ide och har haft många och kvalificerade advokater sedan lång tid. Men de nya fynd och tankar, som givit upphov till konkurrerande hypoteser, har kanske skymt jaktens möjliga betydelse lite grand de sista decennierna.

Allmäna referenser:
http://humanorigins.si.edu/ Från Smithsonian Institute i Washington
http://www.popularhistoria.se/artiklar/manniskan-utrotade-forntida-jattedjur/

Ny migrant – mirakelkur för Isle Royale?

Ett vargpar vandrade över isen till en isolerad ö (Isle Royale) 5 mil2 stor i slutet på 40-talet och lade grunden till en vargstam. Där fanns redan en älgpopulation. Föräldraparet gav upphov till en vargstam med typiskt 3 familjegrupper, som levde i dynamisk balans med älgarna allteftersom inaveln växte. Inavelskoefficient över 0.8 har nämnts (nästan tre gånger så hög som för de svenska vargarna!). År 1997 kom en ny varg över isen! Det var en mirakelkur för de inavlade vargarna. Den nya vargen spred snabbt sina gener och inaveln bröts temporärt. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna kom från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Man har i detalj kunnat följa förloppet när en vargstam berikas med en obesläktad nykomling. Det är uppenbart att den införda vargen haft mycket större reproduktiv framgång än de andra vargarna och detta kan tillskrivas att varken invandrarvargen själv eller dess avkomma led av inavel, medan de andra vargarna var allvarligt nedsatta av svår inavel. Man kommer snart att kunna göra liknande betraktelser hur väl generna spritts från de två invandrare som kom till den skandinaviska vargpopulationen 2007/2008, för närvarande ser det bra ut hur deras gener sprids. Exemplet från Isle Royale visar att vi kan förvänta att gener från invandrare från öster sprids betydliget effektivare än från de befintliga inavlade vargarna. Man får dock hålla i minnet en del viktiga skillnader: 1) Det finns avsevärt fler familjegrupper och vargar i Skandinavien, man kan därför inte förvänta en jämförlig dominans från en enstaka invandrare; 2) Tillgången på mat (älg) är god och inte begränsande i Sverige, medan på ön är födan starkt begränsande, man kan tala om svält som en viktig dödsorsak, vargarna var ofta för många i förhållande till älgarna. 3) Vargtätheten är mycket högre än i Sverige; 2) och 3) leder till att konflikter mellan vargarna är en viktig dödsorsak på ön och genomsnittsåldern är låg. 4) Vargen i Skandinavien har fler anfäder. 5) Att det bara var två grundare, att populationen är liten och generationstiden kort måste lett till en mycket högre inavelsgrad på ön än vad som nu är fallet i Sverige 6) Ön är mycket mindre och ekologiskt enhetligare än Skandinavien, dynamiska förändringar förväntas därför bli mer drastiskta 7) Ön är ett naturreservat och människan ingriper inte, och det finns inga på ön utom forskare och turister. I Sverige finns skydds- och licensjakt. Det finns inte skäl att befara att en invandrare skall få FÖR stort genomslag i den skandinaviska stammen, fast detta förmodligen har skett på ön. Exemplet troliggör dock att migranter är effektivare att minska inaveln, än vad de enklare modeller som använts i svenska överväganden ger anledning att förmoda. Det finns anledning att vara optimistisk och tro att den naturliga och planerade artificiella (såsom valpflytt) migrationen skall ha större effekt än i de överslagsberäkningar rovdjursutredningen stött sig på.

Isle Royale är en nationalpark där människan inte ingriper utan ekologin lämnas ifred. Det mest intressanta är samspelet mellan byte (älg) och predator (varg), men det finns många fler spelare och faktorer i ett komplicerat ekologiskt nätverk, vars komplexitet underskattades när studien började. Där bor 1000 (300-2200) älgar och 20  (12-50) vargar (det är typiska värden och inom parantes extremer). Vargar och älgar varierar cykliskt och en faktor i detta är att vargstammen växer och blir större än vad älgstammen tål så den kollapsar och då räcker inte maten till vargarna så den stammen kollapsar etc., men det är mycket mer komplicerat än så och den ekologiska standardmodellen stämmer inte särskilt bra!!! För att översätta siffrorna till i Sverige använda siffror så är det 1000 älgar per 500*100 hektar dvs 20 älgar per 1000 hektar och varje vargrevir är knappt 2 mil2. Med liknande tätheter i Sverige skulle det rymmas något i storleksordning 2000 vargflockar och 800 000 älgar. Ett svenskt vargrevir är uppåt 10 kvadratmil. Detta innebär att vad som i Sverige betraktas som en hög älgtäthet kan samexistera med ett vargtryck som är fem gånger större än i ett svenskt vargrevir. En älgstam kunde snabbt byggas upp i en period när vargtrycket ”bara” var tre gånger så högt som i ett svenskt vargrevir! Älgstammen har dock varit väsentligt under 10 älgar/1000 hektar bara en gång 2008 och det är ännu för tidigt att säga hur snabbt den återhämtar sig efter det.

Både älgarna och vargarna föreföll under perioder efter ankomsten av den nya invandraren mer hotade än under ett tidigare perioder. Älgarna drabbades av hårda vintrar och andra problem, stammen var liten redan 1997 när den nya invandraren kom och rekordlåg ca 2007. Den brutna inaveln reflekterades inte i vitalstatistik för vargstammen, men den maskerades troligen av den låga älgtätheten, och den reproduktiva framgången kan vara tecken nog på invandrargenernas vitalitetshöjande effekt. Antalet vargflockar föreföll sommaren 2011 reducerad till en och antalet vuxna honor till två och inaveln var mycket hög igen och nu är det så få vargar kvar så incest blir vanligt och ger inaveln en ytterligare kick. Även om både älg och varg haft det besvärligt skall man förmodligen inte se det som en sen effekt av störningen invandringen.

En sammanfattning av resultaten på Isle Royale här.

Vargjakt sänker inaveln

Vargjakt utformad så att den skyddar de genetiskt mest värdefulla vargarna sänker inavel och gör att vargarna blir mindre släkt. Ett kvantitativt överslag visar att licensjakt enligt den modell som tillämpats i Sverige kan ungefär fördubbla den inavelssänkande effekten av naturliga eller tillförda invandrare jämfört med renodlad skyddsjakt. En artikel som populärt förklarar detta har publicerats i Svensk Jakt 2011(8):34-35.  http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/Licensjakt-minskar-inavel/

Utförligare beräkningar och analyser finns på webplatsen  http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/varg/ Det är emellertid i en EXCEL arbetsbok som jag tror är svår att hämta, jag kan sända den om ni ber.

Från jakt undantas nya vargar, deras avkommor och avkommans familjer. Detta sker genom att inte bedriva jakt i de områden där de icke inavlade vargarna uppehåller sig. För övriga (inavlade) vargar ungefär fördubblas dödsrisken genom jakt som håller populationen konstant.  Effekten av att det nya blodet skyddas från jakt knappt tio år (två varggenerationer) efter tillförseln blir ungefär samma som om dubbelt så många vargar tillfördes.

Faktorn 2 är ungefär och beror på omständigheterna och kanske skulle reduceras till 1.7 i beaktande omständigheterna 2011-2012. Värdet är en gissning. Licensjakten var mindre intensiv än jag antagit 2011 och 2012 är det ingen licensjakt alls och skyddjakten kommer inte att bromsa tillväxten särskilt mycket. Jag antog konstant population men den har vuxit. Jag antog att skyddjakten gav ett visst skydd för genetiskt värdefulla vargar men skyddet verkar svagare än jag trodde.

Två vargar invandrade till Skandinavien 2007 från Finland och deras ättlingar håller nu på att successivt minska inaveln allteftersom vargarna får avkomma som i sin tur sätter upp revir. Även utan ytterligare tillförda nya vargar kommer inaveln att sjunka de närmaste åren med bibehållen jakt. Detta kommer att bli uppenbart genom att allt fler revir undantas från licensjakten. Varje år med fortsatt jakt kommer genetiken och därmed s.k. ”bevarandestatus” att förbättras. Detta borde göra licensjakten mer acceptabel ur EUs synpunkt. Enligt EU är ett villkor för jakt att den ”inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde”. Den svenska licensjakten lever upp till det villkoret genom att bevarandestatus förbättras, medan det är tveksamt om enbart skyddjakt inkluderande genetiskt värdefulla vargar gör det.  Jag tror dock inte detta förklarats för EU på ett tillräckligt pedagogiskt sätt och för modest sätt. Den svenska regeringen framlägger dock ett ganska bra material i sitt svar till EU kommissionen 17 augusti:

”Enligt regeringens uppfattning har vargstammens genetiska situation inte försämrats till följd av licensjakten. I stället finns underlag som pekar mot en förbättring. Inga genetiskt värdefulla vargar fälldes under licensjakterna.

^{9 Skandulv har anfört att den skandinaviska vargstammens genetiska status inte har försämrats momentant efter de två licensjakterna i Sverige. Den genomsnittliga släktskapskoefficienten (mean kinship coefficient R) i populationen sjönk marginellt, från 0,266 precis före den första jakten i januari 2010 till 0,257 direkt efter den andra jakten i januari 2011. Denna minskning av släktskapet i stammen är givetvis så liten att den saknar praktisk betydelse, men avvisar påståenden om att inavelssituationen skulle ha förvärrats momentant av jakten. Inga kända genvarianter (alleler) försvann med uttagen av de 47 vargarna i licensjakterna 2010 och 2011, se bilaga 8. Vidare framgår aven rapport från Sveriges lantbruksuniversitet, Development of the genetic relatedness in the Scandinavian wolf population after the Swedish quota hunts in 2010 and 2011, att släktskapet mellan vargarna har minskat efter licensjakterna 2010 och 2011, samt att denna minskning kan antas fortsätta ytterligare några år även vid en fortsatt licensjakt under förutsättning att invandrade vargar och deras avkomma även fortsättningsvis skyddas, se bilaga 9. Dessutom har en genetiskt värdefull varg vandrat in från Finland och flyttats av svenska myndigheter från renskötselområdet till ett annat område. ”}

Mot denna bakgrund är det mycket beklagligt att EU förmått regeringen att sätta stopp för licenjakten 2012. Regeringen och dess rådgivare har inte lyckats särskilt bra att klargöra eller ens förstå licenjaktens centrala roll i de svenska statsmakternas nuvarande politik och rovdjursutredningens förslag (SOU 2011:37) att se en sänkning av inaveln som det mest prioriterade målet i svensk vargpolitik. De har ensidigt fokuserat på licensjaktens betydelse för acceptans för inplantering och inte dess betydelse för att inplanterade och invandrade vargars gener utnyttjas väl för att sänka inaveln.”