Tjuvjakt och inavel

Som så mycket annat i den svenska vargdebatten är statistiken och skattningarna motsägelsefull. Enligt den senaste – och därför troligen tillförlitligaste – statistiken från Naturvårdsverket så förekom ett känt fall av illegal jakt för 2010 och 2011, en procent av alla kända dödsfall.  Detta kontrasterar skarpt mot vad man hittar om man tittar på relevanstoppen på Goggle för dödsorsaker för varg där tjuvjakt verkar dominerande och detta ger intryck av att vara väl underbyggt.

Minst två fall är kända från januari 2012, det verkar som tjuvjakten efter några års nedgång åter började stiga 2011 och 2012. Förmodligen är det ett konkret uttryck för en minskande acceptans för varg. När samhället låter vargen öka okontrollerat tror jag det vore klokt att satsa mer på åtgärder så att acceptansen inte faller ytterligare, hur nu detta åstadkoms.

Tjuvjakt har haft betydelse för den svenska vargstammens utveckling och förvaltning. Enligt en ny rapport till WWF, så stod tjuvjakten för hälften av dödligheten för varg fram till 2006, men har därefter fallit. En mindre viktig orsak till att den har fallit sista åren är att definitionen på tjuvjakt ändrats, man ser nu mildare på att en varg skjuts när ett angrepp på tamdjur, ren eller hund verkar förestående, och några fall av tjuvjakt som ingår i statistiken fram till 2006 skulle inte räknats som tjuvjakt idag. Det är bara tjuvjakt av svensk varg som minskat, inte för andra rovdjur och inte för norsk varg. Inte heller tjuvjakten på finsk varg verkar minskat de sista åren (se nedan), vilket möjligen skulle kunna indikera att nedgången överskattas av undersökningen, det finns alltid en stor osäkerhet i sådana här undersökningar och även om det är signifikant att det är en nedgång behöver den inte vara så stor som är troligast från data isolerat. Den snabba ökningen av vargstammen de sista åren gör det troligt att tjuvjakten verkligen gått ned avsevärt, och inte längre är lika viktig som dödsorsak.

Det har presenterats en rapport från vargspårare och rovdjursansvariga, som menar att tjuvjakten är fortsatt hög, men det är långifrån säkert.  Den står i SvD 111031. Kanske slutresultatet blir en kompromiss, tjuvjakten har sjunkit avsevärt men inte riktig så mycket, som den sk WWF rapporten föreslår.

Tjuvjakten har hållit vargstammens populationsantal lägre än vad som annars varit fallet till 2009 och därmed ökat den inavelsökning, som den sk genetiska driften i små populationer åstadkommer. Inaveln minskar när reproduktiva vargar kommer in från öster. Tjuvjakten har minskat invandringen av reproduktiva vargar, en del invandrare levde inte så länge så de fick avkomma. Även tjuvjakten i Finland har bidragit till minskad invandring eftersom färre vargar nått riksgränsen. Tjuvjakt i Norge bidrar också till en långsammare utveckling av den skandinaviska vargstammen och sämre möjligheter för invandrare att nå fram till ”vargbältet”.

Två invandrare etablerade sig i Skandinavien 2007, därefter finns F1 avkomma, sk genetiskt värdefulla vargar, utöver oetablerade invandrare. Licensjakt och i viss mån skyddsjakt tar hänsyn till detta och undviker att de skjuts. Tjuvjakt tar inte sådan hänsyn, det kan till på köpet vara tvärtom. Detta är också en mekanism som gör att inaveln blir högre än den blivit utan tjuvjakt.

Tjuvjakten har alltså lett till högre inavel och gener från färre anfäder. Därmed har tjuvjakten lett till mindre gynnsam bevarandestatus och fortsatt tjuvjakt gör att det går långsammare att nå gynnsam bevarandestatus och vargantalet för gynnsam bevarandestatus bör sättas högre i relation till tjuvjaktens storlek.

Tjuvjakten kan ses som ett direkt hot mot den finska vargstammen, den har sjunkit i antal och har ett effektivt skydd bara längst i öster nära ryska gränsen, där gränsskyddet nog verkar återhållande. Det är tur att de svenska tjuvjägarna inte är så effektiva som de finska!

Tjuvjakt gör den svenska vargstammen mer sårbar och utgör ett tämligen oförutsebart och svårskattat mörkertal. Närvaron av tjuvjakt motiverar därför en större vargstam för att den skall ha gynnsamt bevarandestatus. Att tjuvjakten minskat jämfört med vad som var känt i juli 2011 kan vara ett motiv att sänka kravet på erforderligt antal vargar.

Att uttryckligen öka det behövliga antalet vargar till graden av tjuvjakt skulle ha ett pedagogiskt värde. Det minskar stödet för tjuvjakt om tjuvjakten ledde till ett högre antal vargar. Därför föreslår jag att man nationellt höjer ”vargtaket” med säg 15 pga tjuvjakt i den omfattning man nu tror den förekommer och förklarar att detta tillägg kan ändras uppåt eller nedåt när nästa tjuvjaktsutvärdering görs. Antalet kan fördelas länsvis vid tilldelning för licens- eller skyddsjakt i förhållande till tjuvjaktens förekomst i länet.

Omvänt skulle det ha ett pedagogiskt värde om tjuvjaktens minskning reflekterades i ett lägre värde på GYBS. Nu blir det tvärtom att samtidigt som tjuvjakten minskas så ökas GYBS, en slags omvänd pedagogik.

Tjuvjakten har förmodligen reducerat dagens vargantal bara marginellt trots tidningsuppgifter att det skulle funnits 1000 vargar utan tjuvjakt. Det fanns en gräns på 210 även innan riksdagens senaste beslut. Ansträngningar för att begränsa vargantalet skulle ha satts in tidigare om vargantalet vuxit snabbare. Så länge statsmakterna tillämpade tak och etappmål, så kunde det hävdas att tjuvjakt inte resulterade i färre vargar, bara lägre tilldelning i licensjakt. Men med den okontrollerade och höga tillväxten 2012, så bidrar samhället till ett system där tjuvjakten ”lönar” sig i form av reducerat vargtryck och får större social acceptans. Tjyvjägarna märker, liksom andra, att politiska löften inte hålls, så de blir mindre mottagliga för ”vackra ord”. Beter sig de som bestämmer dåligt, så varför kan inte vi också göra det? Som vargpolitiken bedrivits sedan slutet av 2011 tror jag tjuvjakten ökar.

Eftersom vargantalet nu ökats delvis pga tillväxten varit större en prognosticerat bl a på grund av att tjuvjakten minskat ligger det mycket pedagogiskt att snabbt reagera med ett ökat ”legalt” uttag i vargstammen, nu när uttaget inte längre måste hållas nere pga tjuvjakten. Samhället bör sas visa att tjuvjakten inte behövs för att hålla populationstillväxten under kontroll. Det är dålig pedagogik att samtidigt med att tjuvjakten konstaterats minska, också minska och försvåra det legala uttaget.

Tjuvjakt har ett mycket högt straffvärde, straffskalan för grov tjuvjakt sträcker sig mellan sex månader och fyra år, och tjuvjakt på varg betecknas alltid som grov. Detta gör att straffet på tjuvjakt på varg närmar sig straffet för grov misshandel. Nu är vargstammen så stor så att den tål en skattning av tjuvjakt. Historiskt så var det skottpengar på varg till 1965, dvs vad som nu betraktas som ett mycket svårt brott betraktades juridiskt som en vällovlig gärning för mindre än ett halvsekel sedan, det blir en besvärlig omsvängning i synsättet. Det är också svårt att dra en gräns mellan berättigat ”självförsvar” och illegal jakt som gör att straffet om skuld befinns föreligga kan te sig orimligt hårt.  Situationen för varg har ändrats det sista decenniet, nu finns det inte längre så få vargar så att vargen är akut hotad och beståndsbegränsande jakt har förekommit och föreslås av rovdjursutredningen. Därför tycker jag inte tjuvjakt på varg med automatik skall betraktas som grov tjuvjakt längre, det borde förbehållas fall med försvårande omständigheter.

, , , , ,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s