Historia före fridlysning

Vargstammens historia före fridlysning 1966

Varg har funnits i Sverige sedan inlandsisen började försvinna för drygt 10.000 år sedan. Vargen och människan kom snabbt efter isen. Människan hade visserligen mycket lågt numerär i början, men blev ändå den viktigaste ekologiska faktorn (bland annat med eld och jakt). ”Naturen” och ekologin skulle inte blivit densamma ens ganska snart efter att inlandsisen dragit sig tillbaks, om inte människan funnits. Sveriges ”natur” efter istiden är alltigenom människopåverkad. Därigenom har alltid människan påverkat vargens numerär. I viss mån påverkade vargen också människan ”från början”, eftersom de var konkurrenter om samma villebråd. Påverkan blev viktigare när människorna blev flera och skaffade tamdjur.

Vargen var jagad och förföljd så länge vi har skriftlig dokumentation, redan på 1200-talet i landskapslagarna talas om vargjakt.

Statens syften med att bekämpa rovdjuren blev dubbelt, det gällde att skydda viltet med tanke på de priviligerades jakt och allmänhetens kreatur. Allmänheten ville inte ha varg i närheten men var mindre entusiastisk att lägga ned tid och resurser på nationella kampanjer. Skottpengar på varg infördes 1647. Under 1700 talet sökte staten sprida kunskap om vargutrotning.

 

Förmodligen fanns det fler vargar ca 1830 än i någon annan period. Tamdjuren på skogsbete gav mycket. Ekman 2010 skriver : ”Dagens vargforskare uppskattar att Sverige som mest hade 4000-5000 vargar. Det var så många som vintermaten räckte till.”  Befolkningstillväxten och ökad användning av marken utanför inhängnader till bete blev ännu viktigare incitament för vargutrotning.

1789 släpptes jakten på vilt ganska fri, vilket kan ha minskat viltet och ökat trycket på tamdjuren, den kanske också ledde till att markägarna i mindre grad fokuserade på rovdjuren. Under perioden 1827 och 1839 uppskattades antalet vargar i Skandinavien vara två tusen individer av ( ). Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet snabbt. Den sista vargen i Småland sköts 1868, i Stockholms län 1871, i Upplands län 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen uppskattas 1900 till ett hundratal djur och under 1950-talet var antalet nere i ett tjugotal. År 1966 blev varg fridlyst och skottpengar hade avskaffats.

1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Den snabbaste nedgången i vargstammen kom sedan 1840-1860. Om det fälls över 500 vargar om året medvetet och räknade, hur stor kan stammen då vara som lägst? Knappast under 2000, men hur mycket över?

Sirena Cinque citerar  och jag tycker inte det verkar någon pålitlig referens men det står: För drygt 180 år sedan var den svenska vargstammen uppskattad till att omfatta 1500 individer..Oldhammer & Johansson (2004)..Under perioden 1827 och 1839 uppskattades antalet vargar i hela Skandinavien uppgå till 2000 individer (Aronson & Sand 2004).

1827 började domänstyrelsen föra statistik som sammanfattas av Palmqvist, de första 10 åren skjöts 550 vargar per år i hela landet, därefter avtog det för vargstammen minskade. Brister i statistiken kanske gör att det kan justeras till 600 per år, fast statistiken stämmer nog bra för att det var skottpengar. För att reducera den svenska vargstammen med jakt fordras säg 20% uttag. Men den svenska stammen har gott om mat och utrymme, detta borde inte vara fallet 1830, och uttaget gjordes vid en tidpunkt då det skulle vara skonsamt, så då borde det räcka med 15% uttag i jakt för att initiera en minskning, man får tänka sig att det procentuella uttaget ökade fast antalet först låg konstant. Fast man kan också tänka sig att ett uttag av 20% behövs och att 550 verkligen är riktigt och då också inkludera att kanske små valpar räknas in. Man får också tänka sig att det är regionalt 20% som leder till en regional minskning som sedan sas rullar på till de avlägsnare regioner där uttaget var lite mindre i början. 600/0.15 – 550/0.2 = 2750-4000 vilket alltså är mitt tips för antalet vargar i hela landet strax efter 1830 då jag gissar nedgången började och i antal räknat kulminerade något före 1840.

Min reflektion: under mer än ett halvsekel klarade sig en svensk vargstam med avsevärt lägre numerär än idag i en situation när den inte hade något skydd eller fridlysning. Tvärtom var det skottpengar på varg, det sågs som en okontroversiell välgärning att avliva varg och den var mer hatad än idag. Vargstammen var alltså mycket seglivad. Oron verkar lite överdriven att dagens vargstam på drygt 200 inte skall klara sig ett sekel framåt med denna historiska erfarenhet. Dessutom visade sig ju vargstammen inte oåterkalleligt förlorad på 60-talet utan började växa igen 1983 utan annan hjälp än fridlysning. Även om den nuvarande svenska vargstammen mot all sannolikhet skulle gå förlorad, så har vargen visat att den förmår komma igen.

Källor om vargstammens historia: ”I vargens spår” av Serena Cinque doktorsavhandling 2008; Ekman H 2010 Vargen…, ”Projekt Varg” från SNF: Vargens historia  Wikopedia  Oldhammer, B. & Johansson, P. (2004) I vargens spår : vandringar i Furudalsreviret. Rättvik: Rättviks naturskyddsförening. Aronson, Å. & Sand, H. (2004) Om vargens utveckling i Skandinavien under de senaste 30 åren, i Jansson, G., Seiler, C. & Andrén, H. (red), Vilt och landskap i förändring. Riddarhyttan: Grimsö forskningsstation: Sveriges Lantbruksuniversitet.  Dirke: Varg och stat sedan 1647.    www.paroll.dinstudio.se/files/Vargar_-_13_000_vargar_drpta.doc     

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s