Liten vargstam överlever – rovdjursutredningen överdriver!

Rovdjursutredningen överdriver utdöenderisken!

EU:s enda ofrånkomliga krav på den svenska vargstammen är att den skall omfatta fler individer än vad som fordras för att den inte skall dö ut de närmaste hundra åren. Utdöenderisken är ett motiv för att rovdjursutredningen föreslår att fördubbla vargantalet, men det räcker med mycket färre för att uppfylla EU:s krav.

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår (minst) 450 vargar i Sverige (drygt en fördubbling). EU:s rovdjursriktlinjer fordrar att vargstammen skall ligga över vad som behövs för att risken för utdöende skall vara  liten, och det är det enda krav som ställs.  Risken för utdöende blir tillräckligt liten med ett betydligt lägre vargantal än som finns i dag. LCIE har utarbetat ”rovdjursriktlinjer” som anger möjliga vägar att nå gynnsam bevarandestatus. Riktlinjerna är godkända av EU.

Att den svenska vargstammen skall vara tillräckligt stor för att sannolikt finnas kvar om hundra år är ett bra kriterium, som är lätt för alla att förstå, och det står också uttryckligen i EU:s rovdjursriktlinjer (se nedan) som det grundläggande kravet som man skall ligga över. Varför Sverige måste ligga mer än fyra kanske åtta gånger över är svårt att förstå, åtminstone för dem som inte är professionella på EUs bevarandejuridik.

En líten vargpopulation har överlevt lång tid i en isolerad population på Isle Royale
Istället för teoretiskt snack, bevarandebiologisk teori, simuleringar med gissade data, generaliseringar av erfarenheter från 100 andra arter, kategori D eller E principer och utländska expertutlåtanden kan man titta på verkligheten. Hur väl klarar sig en mycket liten, isolerad och verklig vargpopulation över tiden?

Det finns en perfekt vargpopulation för att bedöma den svenska vargstammens överlevnadsförmåga. Vargpopulationen lever på en ö isolerad av vatten i de stora sjöarna i USA. Ön heter Isle Royale och är fem kvadratmil stor, som hälften av ett svenskt vargrevir. Där finns en vargpopulation, en älgpopulation och lite annat. Vargpopulationen grundades av ett vargpar som gick över isen en extrem vinter i slutet av 40-talet. Vargpopulationen har överlevt till nu. Det kom en ny immigrantvarg 1997. Ön är ett naturreservat huvudsakligen avsett för studier av vargpopulationen och annat, människan ingriper inte. Vargpopulationen består typiskt av tre flockar, antalet föräldravargar är ofta bara fyra, antalet vargar fluktuerar mellan 12 och 50 (typiskt 20), viktiga dödsorsaker är svält och konflikter mellan vargar. Även huvudbytesdjuret (älg) fluktuerar kraftigt (mellan 300 och 2200). Det är ett komplicerat ekologiskt samspel, där inte bara skolboksekologin att varg äter älg påverkar stammarnas kraftiga fluktuationer. Vargarna visar tecken på inavelsdepression. Eftersom denna vargpopulation överlevt mer än sex decennier och fortfarande finns kvar kan man förmoda att chansen för utdöende på 100 år är 50 % (kanske lite mindre men resonemanget nedan överlever lite lägre gissning och 50% är en jämn siffra). Eftersom stammen har uppenbara problem och överlevnaden har ett inslag av tur är det dock en lärdom att tre föryngringar och fem kvadratmil är för lite för att med rimlig säkerhet hålla en isolerad vargpopulation i hundra år. Den ansvariga forskaren för ön utvärderar resultaten att en uthållig vargpopulation skall ha minst 50 vargar. 

Den skandinaviska vargstammen är mer än tio gånger så stor; den har mer än tio gånger så många föryngringar och föräldravargar; den effektiva populationsstorleken är mer än tio gånger så stor; den är utsatt för långt mindre fluktuationer; fluktuationerna i procent är långt mindre; fluktuationerna i födotillgång väsentligt mindre och födotillgången är vanligen god; tillgänglig areal storleksordningar större; inflödet av immigranter är större, ekologiskt variation inom området avsevärt större, inaveln väsentligt lägre och dessutom sjunkande. De svenska vargarna har gott om utrymme och gott om mat, medan brist på mat och utrymme är viktigaste dödsorsak för ö-vargarna. Den enda relativa nackdelen för svenskvargarna – omfattande tjuvjakt – verkar nu eliminerats.

Det verkar solklart att svenskvargarna har storleksordningar bättre odds att överleva ett sekel än ö-vargarna och således mindre än 5 % chans att dö ut. Det är möjligt att spela djävulens advokat, men att ange ett provisoriskt referensvärde som omprövas 2019 är inte en rättegång där en åtalad skall överbevisas bortom rimligt tvivel, utan bara fråga om vad som ter sig troligt. Sunt förnuft borde vara tillräckligt för bedömningen. Detta gäller även för halva den svenska eller skandinaviska stammen (ibland får man byta ut tio gånger mot fem gånger i jämförelsen ovan).

Vill man få det att se mer vetenskapligt ut kan man använda matematik. Betrakta en svensk vargstam med 100 vargar som är i lika dåligt skick som öpopulationens. Denna vargstam kan ses som fem upprepningar av östammens 20 vargar. Chansen för utdöende av alla av fem upprepningarna på 100 år blir mindre än 5 % (0.5^5). Men eftersom upprepningarna inte är isolerade och kan återbevargas från en upprepning till en annan så måste i praktiken alla fem upprepningarna dö ut inom samma 20 årsperiod för att stammen skall dö ut, och chansen för det är 0,005 % (5*0.1^5, faktorn 5 eftersom det är fem 20-årsperioder på 100 år). Om man gör upprepningarna av ö-populationerna mindre sårbara genom att fyrdubbla ö-storlekarna och reglerar populationerna med jakt, så minskas de viktigaste stressorsakerna (svält och vargkonflikter). Detta skulle leda till att  fluktuationerna i vargarnas numerär och populations exponering för livshotande stress skulle minskas och minska utdöenderisken.

Jag har scannat Rovdjurens bevarandestatus, där det enda omnämnandet om Isle Royale är expertpanelen, som konstaterar att inavelsdepression har konstaterats, dvs. den möjliga bidragande förklaringen att ö-populationen överlevt kan inte vara att den är befriad från inavelsdepression. Att den mycket begränsade populationen faktiskt överlevt lång tid varken nämns eller kommenteras i övrigt. Det kan betraktas som ett uppseendeväckande dyrt experiment (fem kvadratmil avsatta och dokumenterade under mer än ett halvsekel) för att studera just precis den nu aktuella frågan om minsta nödvändiga vargstamstorlek, då är det magstarkt att helt negligera resultatet!

En vargstam med 20 effektiva vargar under svenska förhållanden klarar sig hundra år framåt
Den skandinaviska vargstammen omfattar 2011 åtminstone 60 ”föräldravargar”, dvs vargar som får avkomma (en föryngring indikerar två föräldravargar, men det kan finnas något fler eftersom en föräldravarg kan ”hoppa över valpar” något år). Effektiva vargar kan sättas lika med vargar som får avkomma. En tumregel är att vargantalet är 5 ggr så stort men det är nog något mindre. Låt oss betrakta en vargstam med 20 föräldravargar (alltså hundra vargar eller något färre). Hur stor chans har den stammen att överleva 100 år? Startar man med 20 föräldravargar förväntas de ge upphov till en ny generation med 20*3.7/2 = 37 föräldravargar. Att ett föräldrapar ger upphov till 3.7 föräldravargar bygger på observationer i den skandinaviska vargstammen med dess höga släktskap, inavel och tjuvjakt. Standardavvikelsen omkring väntevärdet 37 blir om föräldravargarnas antal varierar slumpmässigt drygt 6 (roten ur 37). Chansen att antalet föräldravargar i den följande generationen kommer att något understiga 20 är då några chanser på 1000. Skulle detta inträffa är det bara någon chans på 100 att antalet färäldravargar inte återhämtar sig till minst 20 i den därnäst följande generationen. Det är mindre än en chans på 1000 att antalet föräldravargar skulle minska på 2 generationer, och även om det skulle inträffa kommer stammen sannolikt att återhämta sig. Det är näst intill uteslutet (mycket mindre än 10% chans) att stammen inte skulle överleva hundra år = 20 varggenerationer. Detta resonemang är inte helt invändningsfritt och skulle kunna göras längre och mer sofistikerat, men illustrerar att chansen för utdöende är tillräckligt låg med långt färre vargar än idag.

Statistik på den svenska vargstammens utveckling   familjegrupper och revirmarkerande par under perioden 1997/98 – 2010/11 visar att i samtliga tvåårsperioder steg antalet (dvs var högre två år senare, det finns ett undantag när den bara var lika. dvs inte sjönk). Den procentuella trenden över perioden verkar stigande (trots licensjakt i slutet av perioden).  Utvecklingen under perioden ger inte anledning att tro att vargantalet skulle sjunka annat än mycket begränsat och tillfälligt orsakat av statistiska fluktuationer. Endast en kraftig och generell försämring av vargens villkor under en följd av år skulle kunna orsaka detta. Om en så stor förändring skulle inträffa och leda till utdöende är det svårt att tro att en fördubbling av vargens antal skulle vara en permanent lösning, kanske hålla populationen vid liv fem år till.

Enligt ett svenskt vargsymposium med internationella experter 2002 så är det acceptabelt att skörda en svenskliknande vargstam på 100 vargar på <5% i skyddsjakt, vilket antyder att de tycker 100 är nära det minsta nödvändiga.  Vid samma symposium påpekas att de enda dokumenterade fallen när väletablerade vargstammar, vilket den svenska är nu, försvunnit är medveten förgiftning/utrotning. Vid tillräckligt immigration (vilket kan hävdas föreligger) ansågs att det räckte med 150-200 vargar i Skandinavien för att undvika genetiska och demografiska problem av kortsiktig natur, alltså räcker dagens vargstam.

Urklipp ur Rovdjursriktlinjerna : “Based on the above discussion the absolute bottom line for a Favourable Reference Population (FRP) appears to be something greater than a Minimum Viable Population (MVP). It is therefore important to specify this bottom line in more detail…. Under IUCN red list criteria E a population is regarded as not being threatened with extinction if its probability for extinction is less than 10% over 100 years (IUCN 2003, 2006). This implies that the population is no longer within one of the major threat categories” Detta är visserligen utklippt ur sitt sammanhang, men det är svårt att läsa in annat än att den nuvarande svenska vargstammen med bred marginal uppfyller kraven på referenspopulation (ligger en bra bit över ”bottom line”) och är det en önskan att vargstammen skall vara den minsta förenliga med internationella åtaganden så kan man resonera som jag gör här. Det finns dock ett skäl som gör att man i en eventuell skrivning som motiverar ett beslut bör ligga klart ovanför den lägsta storlek som ger låg sannolikhet för utdöende på 100 år. I rovdjursriktinjerna står ”The guidance document “Assessment, monitoring and reporting under article 17 of the Habitats Directive” does go further and indicates the potential connection between the formal concept of a minimum viable population (MVP) and favourable reference population. The document states that (p19) “However, as concepts to estimate MVP are rather used to evaluate the risk of extinction they can only provide a proxy for the lowest tolerable population size. MVP is by definition different – and in practice lower – from the population level considered at favourable conservation status…”. Tyvärr öppnar det sista uttalandet för tolkningar så det är inte hundra procent säkert att en tolkning godkänns, och öppnar ett utrymme för subjektivitet.

Det finns tankar om att ”viabilitet” skall uttrycka någon slags genetiskt utdöende, att genetisk variation går förlorad. De närmaste hundra åren förväntas den skandinaviska vargstammens variation och antal genvarianter öka och inte minska, så detta är inte relevant.

Det finns en annan form av genetisk ”variation” som inte LCIE beaktat. Det är ”diseqilibrium”. Gener samverkar (epistasis). Gener som ligger nära varandra på kromosomer tenderar att nedärvas som en gen eftersom de är ”kopplade”. Även om de inte är kopplade så påverkas frekvensen av samtidig förekomst av genvarianter. På kort beter de sig som en gen. På längre sikt så löses kopplingsojämvikten upp. Härigenom frigörs genetisk variation.

Rovdjursriktlinjerna ger riktlinjer och varken EU eller Sverige är bundna att följa dem, det finns frihet för båda att välja egna vägar och göra egna tolkningar, det är direktivet som gäller, inte formerna för att uppfylla det. EU:s miljökommissionär har uttryckligen sagt att EU:s direktiv har flexibilitet och möjlighet att anpassa till lokala behov. EU har inte accepterat licensjakterna 2010 och 2011 trots att de accepterats av den grupp som utarbetat EU:s rovdjursriktlinjer, och därmed är bäst insatta i hur riktlinjerna skall tolkas. Det finns således anledning att söka alternativa vägar och inte i allt följa EU:s rovdjursriktlinjer. Det är möjligt att direktivet skall tolkas så att man skall ligga lite över men det erbjuder inga svårigheter med dagens vargstam.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.  

Finland har 250 vargar som referenspopulation. I det finska vargmålet i EU domstolen angav Finland 20 föryngringar som en livskraftig stam.  Den franska vargstammen med < 150 individer har givits gynnsam bevarandestatus. Slovenien anger att de har gynnsam bevarandestatus trots att de har under 100 vargar. osv… Detta bara baserat på en analys av tillräcklig överlevnadschans i 100 år. T ex Finland har satsat på denna med tvekan godkänd nivån, och de har gått igenom ett överträdelseförfarande i EU fram till fällande dom i en mindre detalj om skyddsjakten utan att de prickats för att målsättningen är hälften av utredningens förslag för Sverige. Sedan lever de ju i praktiken bara upp till hälften av detta vargantal trots att licensjaktliknande skyddsjakt förekommer… Varför måste Sverige visa sig duktigare?  

Det höga referensvärde som utredningen föreslår är ett subjektivt beslut, som inte framtvingas av EU eller EU:s rovdjursriktlinjer. Värdet är valt för att rovdjursutredaren och rovdjursutredningens expertpanel känt det som ett ansvar att upprätthålla höga ambitioner när det gäller att ha många rovdjur, som blir en förebild för att bevarar tigrar och noshörningar. Utredningen kan delvis luta sig mot vad några utländska experter sagt istället för att själv sätta sig in i vad reglerna faktiskt ger för möjligheter och sedan ta självständig ställning.

Rovdjursriktlinjerna, som inte är pigga på praktiska erfarenheter från verkliga populationer, nämner några möjligheter att skatta risken för utdöende istället för att diskutera utifrån verkliga erfarenheter. Man kan göra teoretiska studier av risken för utdöende på 100 år. Dessa kan kallas risk och sårbarhetsstudier. Man kan göra simuleringar från data och göra många simulerade upprepningar. Sådana sårbarhetsstudier har gjorts med den svenska vargpopulationen och redovisas i ett avsnitt av den tidigare rovdjursutredningen (SOU2007: 89 avsnitt ”Sårbarhetsanalys för varg” och s 311-312,  <5 % chans för utdöende inom 100 år är Johnsson och Ebenhart (1996) 50-200 djur; Ebenhart (2000) <10% <200 djur; Fritts Carbyn (1995)100 djur livskraftig; Chapron m fl (2003) 100 individer livskraftig, Nilsson (2003) fann att högre antal behövdes för att tillförsäkra överlevnad vid katastrofer (som dödade ca 86% av populationen). Utredaren (2007) tyckte – vad jag förstår utgående från samma ”regler” som idag – att svensk varg låg nära GYBS 2006. Hade regeringen utnyttjat samma utredare, så hade förmodligen förslaget blivit att vargstammen nu är GYBS. Utfallet förefaller beroende på vem som utreder. Skillnaden beror nog på att riktlinjerna ger två alternativ, antingen vet man en del om vargar och då använder man vad man vet till en sårbarhetsanalys (E) eller så bestämmer man sig för att man inget vet och får då använda ett standardvärde (D). Den tidigare utredaren ansåg att det var känt en del om vargar, så sårbarhetsanalyser kunde utföras, men fyra år senare hade kunskapen avtagit så utredaren använde standardvärdet istället och vet man inget blir det ett större värde än om man vet något. Eller det var bara enklare att använda standardproceduren istället för att göra en sårbarhetsanalys.  Den enda sårbarhetsanalysen som tas upp i den nya utredningen tycks vara den av sårbarhetsanalyserna från den tidigare rovdjursutredningen som kommer fram störst antal, men det är i samband med en så exceptionell katastrof att den knappast är typisk per 100 år. Det är relevant att diskutera katastrofer som en del i en sårbarhetsanalys i en sammanvägning med de andra arbetena och också Isle Royale och andra typer av erfarenheter, men relevansen av just denna studie isolerad är mycket diskutabel.

Det viktigaste man hittar i rovdjursriktlinjerna är: “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as the sum of the following criteria:”… “(2) The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years), or criterion D (number of mature individuals).“ Det är rätt så anmärkningsvärt att det inte står förklarat i riktlinjerna vad en PVA är, det får man lista ut själv (”sårbarhetsanalys”) eller något mer om vad ”IUCN criterion E” är. Det är inte kristallklart om utredaren valt kriterium D, men det är uppenbart att ingen ordentlig sårbarhetsanalys gjorts eftersom bara ett arbete med speciell inriktning på osannolika men möjliga katastrofer nämns. Expertpanelen har inte lagt ned något krut på vad som behövs för överlevnad på 100 års sikt utan helt fokuserat på evolutionär potential. Återkommer om det i en senare artikel men jag tycker den svenska vargstammen är stor nog för det också.

Om den svenska stammen blir 500 enligt rovdjursutredningens förslag och vi accepterar att kontakten med den norska, och kareliska (finska + ryska Karelen) stammarna är tillräckligt bra och inte blir större så blir det säg 800 vargar jämfört med de 100 som räcker för att tillförsäkra överlevnad i hundra år och alltså som referenspopulation enligt en rimligt minimitolkning av rovdjursriktlinjerna så tar rovdjursutredningen till med en faktor åtta fler vargar än absolut nödvändigt för att uppfylla kraven.

Data måste vara rätt och täcka det relevanta området åt båda håll och vara i samklang med sunt förnuft. Data ändras med tiden och den svenska vargen på 90-talet är inte vad den är nu, inte ens ett par år gamla data är relevanta, dvs. gamla simuleringar överskattar nog generellt utdöende risken och nödvändiga antal om de inte tagit ut svängarna så de täcker nuvarande status när vargstammen etablerat sig ordentligt och jag tvivlar i högsta grad på att de varit så förutseende om detta inte uttryckligen sägs.  Viktiga faktorer har inte beaktats i tidigare dokument och överväganden och inte ens i de överväganden som gjorts i den färska rovdjursutredningen. Detta är ursäktligt eftersom det är ny kunskap, men gör att det fordras nya överväganden: 1) Tjuvjakten har tills för några månader sedan ansetts vara den viktigaste dödsorsaken för varg, men en ny och allmänt accepterad studie i WWFs regi gör troligt att tjuvjakten de senaste åren minskat drastiskt och nu bara har marginell betydelse; 2) ny invandring har skett och lett till att inaveln nu sjunker och icke längre ökar, och man kan räkna med att den kommer att fortsätta att minska; 3) vargarnas fertilitet eller möjligen bara tillväxtpotential verkar ha ökat kraftigt senaste åren, vilket bl.a. yttrar sig i att licensjakten som dimensionerades för att hålla vargantalet under 210 knappast märks som en avvikelse i en figur visande vargantalets tillväxt; 4) selektiv jakt som skonar genetiskt värdefulla ger en kraftigt förstärkande effekt av inavelsreduktionen av såväl naturlig som artificiell immigration. Dessa faktorer är så kvantitativt betydelsefulla att utredningens uppfattning om den nödvändiga ”referenspopulationen” redan ter sig föråldrad även om 2009 års forskningsfront använts. Det är också psykologiskt olämpligt att verka för att ambitionsnivån på vargantalet måste ökas just när vargstammens livskraft ökat så iögonenfallande. Lyckligtvis finns det tid för utredningen att göra denna tilläggsutredning av sårbarheten om den lägger på ett kol omedelbart. Utredningen skriver att det räcker med en experts bedömning för att ge underlag till ett referensvärde (dvs. antal för GYBS).

Den svenska vargpopulationen själv ger viss information, den har överlevt i 30 år och har med nuvarande status bättre chans för långsiktig överlevnad och lägre sårbarhet än någonsin förr, och nu har man bestämt att minska den svagaste punkten, inaveln. Mellan 1900 och 1950 knagglade den svenska vargstammen sig fram med mindre än 100 individer då det var skottpengar, varghatet var större än idag (!!!) och det sågs som en okontroversiell välgärning mot nationen att avliva en varg. Mellan 1955 och 1983 är det en smaksak om man ser vargens som utrotad i Sverige eller ej. Många ser det så att stammen aldrig gick under även om den genetiska kontinuiteten gått förlorad. Man kan se det så att den svenska vargstammen har överlevt kontinuerligt i 10 000 år, först på slutet med fridlysning, så det verkar troligt den skulle klara sig nästa hundra år också när dess antal är högre än någon gång förut på säg 130 år. Den svenska vargstammen var för 170 år sedan ungefär 1500 vargar ganska jämnt fördelade över landet och betraktades då inte som utrotningshotad. Nu är den 250 vargar på väsentligen en sjättedel av ytan. Varför skall vargen inom sitt nuvarande centrala utbredningsområde betraktas som utrotningshotad när den inte betraktades så för 170 år sedan? Historiska betraktelser nämns som ett sett att ge ledning i rovdjursutredningen. Visserligen finns varg inte i hela Sverige, men många länder (de baltiska t ex) har väl GYBS på vargtätheter liknande tätheterna i vargbältet. Visserligen kan vargen betraktas som utrotad i Götaland, men det är den ju i Danmark också (en del av vargens naturliga utbredningsområde) utan att EU gör något liv om det. Den svenska vargpolitiken verkar gå ut på att det skall finnas fler vargar i Värmland 2014 än det funnits i genomsnitt de sista 8 000 åren, eftersom den värmländska vargen är så utrotningshotad. 

Panelen väljer istället att diskutera på mycket lång sikt, vilket alltså inte behövs för att uppfylla de fördragsenliga kraven. De utsträcker ”överlevnad” dvs. ”icke utrotad” till mer bildlig genetisk överlevnad och evolutionär potential istället för demografisk överlevnad. Detta är inte ointressant eller irrelevant, jag instämmer i att det krävs många inblandade vargar, fler än som finns i Sverige idag, för att försäkra sig om evolutionär potential och fånga upp den genetiska mångfalden i ett mycket långsiktigt tidsperspektiv. Jag återkommer till det relaterat till den svenska vargstammens storlek och rovjursriktlinjerna i en senare artikel. Genetisk variabilitet är något som måste angripas på en mycket högre nivå i hierarkierna, kanske hela arten, och det är man inte mogen för. Den svenska vargstammens variabilitet kommer att öka de närmaste decennierna så det är ganska meningslöst att göra djupdykningar i små minskningar av genetisk variation i en avlägsen framtid för den svenska vargstammen. Så småningom bör den svenska vargstammen ses som en del i något större. Men detta kan vänta tills den akuta inaveln minskats och behövs inte för ett provisoriskt värde till 2019 och fordrar en mer omfattande genomgång av den nordosteuropeiska vargens geografi. Det sämsta sättet att för Sverige att ge ett bidrag till den nordeurpeiska vargens genetiska mångfald och evolutionspotential är att blåsa upp generna till de tre grundarna så de helt kommer att dominera den svenska vargstammen de närmaste hundra åren.

Jägareförbundets policy
Jägareförbundets handlingsplan talar om 15 föryngringar. Det är möjligt detta skulle kunna vara en utgångspunkt för en vargstam med mindre än 10% chans att försvinna under de närmaste hundra åren, som skulle kunna vara förenlig med Sveriges internationella åtaganden. En direkt fördel med jägareförbundets handlingsplan jämfört med vargens nuvarande status är att den geografiska fördelningen är vidare. Men minimiantal eller eftersträvade nivåer måste anges istället för maximiantal. Bara att maximera förekomst skapar ingen garanti för rimlig överlevnad 100 år.

Eftersom jag är genetiker, så ger jag i likhet med utredningen prioritet till en effektiv minskning av inaveln på några decenniers sikt. Det känns roligt att någon vill satsa mycket på genetisk ”förädling”, att förbättra en resurs genetiskt, en förädlingsinriktad genetiker måste stödja en sådan ambition!!!! Detta kräver förvaltningsjakt, som håller stammen låg och undantar genetiskt värdefulla individer. Detta tolereras uttryckligen inte av EU om inte vargen GYBS deklareras först, EU har uttryckligen hotat att försöka utverka ett jaktförbud om jakten blir omfattande och får annan inriktning än hindra svåra skador. Panelens, utredningens och riksdagens prioriterar minskning av inaveln. Detta kan inte genomföras med skyddsjakt, och om vargantalet först skall stiga till 450 eller ännu högre blir kostnaden att minska inaveln orealistiskt stor. En förutsättning för att rovdjursutredningens förslag att minska inaveln skall kunna genomföras är att GYBS deklareras för den nuvarande vargstammen!! Utredningen kunde inte förutse att EU skulle bromsa förvaltningsjakt med hela handen och även om det kallas skyddsjakt, men nu när denna begränsande faktor finns så kan istället möjligheten att sätta ”referensvärdet” lågt utnyttjas. När inaveln väl sänkts blir det det dags att grubbla över evolutionär potential. Det är inte nödvändigt att utsträcka diskussionen till evolutionär potential och liknande om avsikten är att minimera vargantalet på ett sätt som är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

Vargpolitiken ger genetiken dåligt rykte
Det finns en genetik-psykologisk synpunkt. Genetik har fått oförtjänt dåligt rykte genom att den genetiska kunskapen missbrukats till att motivera överdrivet höga krav på en äktsvensk lokalras av varg i nationalistisk anda stolt svingande rikets fana som förvaltas med uthållighet bortom nästa milleniumskifte som en självständig från resten av världen fristående enhet. Genetiskt värdefull har blivit ett skällsord, det arrangeras ett symboliskt vargdrev för att bli av med Sveriges genetiskt värdefullaste varg efter att den transporterats till Västra Götaland för att den inte var välkommen i Dalarna (helt i linje med den vargpolitik som utredningen förordar). I samband med jakten på Kynna uttalade sig en jägarrepresentant om kravet på ”genetiskt bevarandestatus”. Om genetik också kan användas för att motivera god kvalitativ förvaltning av vargstammen före lågkvalitativ uppblåsning, så skulle kanske det skamfilade ryktet i någon mån förbättras.

Man behöver inte vara överförsiktig. Skulle vargstammen närma sig undergångens brant kan man sända förstärkningar. Vargflyttekniken utvecklas nu i praktiken och står som stand-by, den svenska vargstammens ursprung är ändå osvenskt och man har redan tagit steget till en mer teknologiskt bevarandeteknik. Applicering av vargflytt-tekniken stöds av utredningen, även om vi inte får göra oss beroende av den. Varg eller nordosteuropeisk varg är inget hotat djur, globalt klassas varg som ”species of least concern”. Globalt är den svenska vargstammens bevarande av liten betydelse, men betydelsen blir större om den bygger på mer av den nordeuropeiska vargens genetiska mångfald, vilket den kommer att göra om intentionerna att minska inaveln fullföljs. Visst skall den svenska vargstammen dimensioneras så den inte går under för att den är för liten. Men den lilla och hypotetiska risken att vargstammen går under kan tillåtas vara något större för svensk varg än för mer hotade arter. Detta gäller i högre grad för varg än nästan någon annan svensk naturvårdsfråga, eftersom olägenheterna med många vargar upplevs som mycket stora och i praktiken äter upp utrymmet för andra naturvårdsintressen, som de flesta bevarandeforskare finner angelägnare. Detta innebär inte att jag ger avkall på kravet av den anledningen, men om det finns invändningar så är det bra att minnas att det inte behövs både hängslen och livrem utan det borde räcka med att det är troligt att kravet uppfylls. Möjligheten finns att EU skulle underkänna det resonemang som Sverige bygger på, det vore ju inte första gången, det är som mycket annat här i värden svårt att förutse vad EU hittar på, men det kan inte tas upp som en fortsättning på det nu avslutade överträdelseförfarandet (EU får inte tillägga helt nya ”åtalspunkter” nu, utan det skulle bli ett nytt överträdelseförfarande). Utredningen föreslår ju bara ett provisoriskt värde som kan höjas 2019, och en motiverad höjning kommer då att vara lätt om det finns goda motiv, medan en sänkning blir politiskt omöjligt. Alla länder rapporterar rovdjurstatus till EU, en svensk rapport skall göras 2013 och granskas av EU. Det är lätt att ändra med kort varsel om ett svenskt beslut skulle underkännas av EU och det kan göras mycket diskretare än via jaktlagstiftningen och tar några år. Detta är dock naturligtvis inte avsikten.

Stelbenta regler gentemot innovativt tänkande
Det hade varit mycket bättre om EU hade accepterat licensjakt med syfte att minska vargens inavel och givit spelrum för innovativ naturvård som utnyttjade den stora forskningskapacitet och dokumentationskapacitet som Sverige har! Det hade varit bättre om vargforskningen hade varit mindre självcentrerad och tagit upp det här och fått EUs acceptans för licensjakten, så hade jag sluppit den  här manövern med att argumentera för att vargen är GYBS fast stammen inte är i fullgott skick. Jag tycker det svenska samhället borde haft ambitionen att tydligaregöra att det rörde sig om en licensjakt som gör att man nalkas GYBS snabbare och effektivare än med den skyddsjakt EU påtvingat. Jag försökte framföra detta till Burman, Liljelund, Carlgren, Glöerssen, m fl. Vad EU svarade var att de inte förstod och beräkningarna inte tillräckligt detaljerade för att ta hänsyn till – om jag förstår rätt, däremot sa EU inte att det var fel tänkt. Sverige borde legat på bättre. Den enda som gav ett svar med någon substans var Carlgren, han är nog inte så van vid beundrarpost i vargfrågan, det kändes som han faktiskt formulerat några meningar själv. Men ingen hade det ringaste intresse att lyssna.  Min avsikt var att framföra ungefär vad jag gör nu innan EU omöjliggjorde att sänka vargens inavel på ett rationellt sätt utan nu återstår bara att GYBS deklarera den. Vargstammen är ohotad nog att GYBSas, men tillräckligt hotad för att ändå vidta åtgärder mot inaveln. Men när nu vargetablissemanget är så ointresserat av att få fram alla ”expert”-synpunkter och regeringen inte vill anstränga sig för att övertyga EU för logiska vargvårdande argumentet på slutfasen utan skjuter in sig på acceptansen. Acceptansen är mer svårsmält för naturvårdare, och acceptansen har med all sannolikhet sänkts kraftigt pga EU-ingripandet, men detta är ju inte politiskt korrekt att framföra. För rovdjursutredningen hade det varit klokt att anstränga sig för att fånga in relevanta synpunkter tidigare under utredningsarbetet.

Biodiversitetsskäl att begränsa vargantalet
Vargar orsakar olika typer av olägenheter för människor och deras tamdjur och jakt. Men de kan också vara negativa ur biodiversitetssynpunkt och vara övergripande negativa ur de övergripande värden biodiversitetskonventionerna avsåg att skydda. Avvägningen av hur många vargar det skall finnas för att göra vargen uthållig förs helt ur vargens synpunkt isolerat från resten av biosfären. Arterna påverkar varandras livsbetingelser. För en toppredator som vargen kan denna påverkan bli stor och tämligen enhetlig om den får växa fritt så den fyller upp ett landskap. Gynnsam bevarandestatus skall gälla alla arter och vargen i stor frekvens kan sänka det för en del som inte är påtagliga. Biodiversiteten som helhet skall bevaras och gärna utvecklas på landskapsnivå och högre nivåer, om vargen blir för vanlig är det troligt den får en motsatt effekt. Landskapet genomgår stora förändringar även utan varg och rovdjur, detta är i sig ett hot mot mångfalden, som accentueras av ytterligare tillkommande kraftiga störningar som utbyggnad av rovdjurstammar. Länen borde inte vara mättade med vargrevir, det borde finnas utrymme glesbefolkad skogsbygd utan permanent varg (revir) i varje län. Den höga närvaron av varg i vissa regioner skapar ytterligare ett tryck mot (resten av) den biologiska mångfalden. Naturvård och faunavård borde bedrivas med en helhetsbild på olika geografiska nivåer och inte ensidigt fokuserad på tillräcklig nationell förekomst av en art genom att blåsa upp närvaron i några få län, där djuret redan är för vanligt ur biodiversitetssynpunkt. Man försöker med olika metoder upprätthålla biodiversitet, extensiv betning är en, men detta försvåras av närvaron av rovdjur, detta är också en mekanism som vargen sänker biodiversiteten. Förståelsen var och hur man skall sätta sådana gränser är knappast välutvecklad, men det verkar troligt att säg 0.4 vargar per kvadratmil landyta på länsnivå, är en gräns som ur biodiversitetssynpunkt det finns skäl att hålla sig under.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.

, , , ,

  1. #1 av Karl Hedin på 11 april, 2012 - 10:34

    Tack!

    Det bästa jag läst i just detta problemkomplex. Problemet är de skador som vargen orsakar för människor, problemet är inte vargen. Att finna en lösning som tillfredställer EU s gamla omoderna art och habitatstext med så låga kostnader (statens och enskildas) som möjligt borde vara regeringens mål i förvaltningsarbetet.
    Denna artikel belyser att det faktiskt finns en väg som nog kan accepteras av de som skadas. Det är bråttom att vinna förståelse för detta, tiden går och vare sig byråkrater i EU, miljödepartementet eller naturvådsverket kan ändra på det. Det mellansvenska landskapet är inte statiskt och styrs inte bara av byråkratiska texter. Tåget går och rovdjursförvaltnignen står kvar på perrongen och har nu tappat greppet om både vargpopulationen och gelsbygdspopulationen även om man inte har förstått det ännu. Något nytt måste in i maskineriet för att få stopp på detta eskalerande och resursförstörande expriment, denna artikel är en bit i det paketet.

    Karl Hedin

    • #2 av DagL på 12 april, 2012 - 11:30

      Den enda av de sårbarhetsanalyser som utförts, som ansågs värd att citera av Liljelund var en som analyserade ”katastrofscenarior” och följdaktligen den analys som gett störst värden. De sårbarhetsanalyser (simulatorscenarior) som utförts tidigare har nackdelen att data och problemställningar härrör från en tid när vargstammen var liten och inte låg nära slutnivån och förvaltningsjakt inte var omedelbart förestående. Förvaltningsjakt inriktad på att minska inaveln finns inga analyser av utöver de jag gjort, som visar att jakten kan fördubbla effekten av immigration, en fyrdubbling under rätt förhållanden ligger inom möjligheternas gräns.
      Jag stödjer därför nya sårbarhetsanalyser. Dessa kan utföras i samband med att andra viktiga faktorer beräknas eller fristående med huvudsyfte att få fram värden som kan användas för diskussion av lägsta nivån på GYBS.

      De simuleringar som ligger närmast är Forslunds, men de svarar inte på relevanta frågor och jag är dessutom misstänksam mot kvaliten på arbetet, eftersom han inte reagerarat på min kritik varken på den här bloggen eller personligen. Normalt forskarbeteende är att försöka kommentera kritik, och görs inte det så finns det skäl till misstänksamhet. Så jag tycker inte han skall göra de nya sårbarhetsanalyserna.

      De simuleringar som gav upphov till dimensioneringen på licensjakten 2011 resulterade i 100 vargar för mycket våren 2012, utan att man förstår av ”sårbarhetsanalyserna” att osäkerheten kan ge sådana avvikelser, så det förefaller finnas ett behov av att omkonstruera Grimsös vargsimulatorer utgående från denna erfarenhet.

      Det är bra om man kan hantera skillnaden mellan skattade och verkliga värden.

      Det är bra forskarna, som ofta görs i andra sammanhang, kan göra public domain program, dvs simulatorn kan tas hem från nätet och andra kan sätta in de värden de vill och förutsättningar de vill och studera om de tror på programmets algoritmer. Jag har försökt arbeta så i skogsgenetiken med ganska begränsad framgång, men nu har det ju gått en tid sedan dess så IT borde funka bättre. Det ligger åtminstonde ett program som jag gjort tillgängligt på Google på min web.

  2. #3 av DagL på 13 april, 2012 - 18:48

    Om man nu satsar på att göra något som kanske går lätt och snabbt så spånar jag här om en möjlig metod. Funderar på om man kan spinna vidare på föräldravargar och par. Det förefaller enkelt och jag har analyserat med hjälp av vargarnas stamträd. Jag har en analys som ett argument för att det inte behövs fler vargar men den är lite för grov, buntar ihop ökningen under en hel generation med ett standardrecept.
    https://vargdag.wordpress.com/2011/12/19/liten-vargstam-overlever-rovdjursutredningen-overdriver/

    Det blir inte mer att hålla reda på än man klarar av. Man struntar sas i hur många vargar det finns och deras livshistorier utan räknar bara på de blivande föräldravargarna (strecken i Åkessons diagram), som ju är det enda som spelar roll på sikt. Om man struntar i inaveln och migrationen, bara säger att inavelsdepressionen inte kommer att bli större de närmaste 100 åren än historiska (som ju data bygger på) och har input antal blivande föräldravargar (maximalt, jakt kommer att reducera det till givet antal), genomsnittligt antal avkommor per föräldravarg (inputen kan ändras men 4 är historiskt värde i den svenska vargpopulationen utan ”licensjakt”, genom att ändra inputvärdet kan man se vad som händer med en mer eller mindre inavlad stam, ökande tjuvjakt, epidemi). Programmet slumpar hur många blivande föräldravargar en föräldravarg får och vilket år de får sin första avkomma. Föräldravargarna skiljer sig mer åt i antalet föräldravargar de sätter till värden än Poisson, här får man anpassa någon annan funktion till data. Programmet gör par av föräldravargarna så samma slumpade värden gäller för två föräldravargar (så att slumpmässigheten tar hänsyn till att det finns par). Populationen betraktas som utdöd när det bara finns en föräldravargar. Huvudresultatet är frekvensen gånger vargstammen dör ut, fördelningen av återstående föräldravargar visas. En konceptionell svårighet är att programmet hanterar några ännu ej födda föräldravargar och bara låter dem jagas innan de fått sin första kull. Föräldravargarna tilldelas virtuella början och slut. Relationen mellan programmets föräldravargar och verkliga vargar och föryngringar beräknas från den verkliga historiska vargpopulationen. De ”konceptionella” svårigheterna svarar mot svårigheten att förstå ”effektiv populationsstorlek”. Förmodligen är det här en analytiskt ny approach, jag skulle inte kommit på det om inte de enda vargdata som är tillgängliga för mig var Åkessons stamträd och då har jag tänkt vad man kan göra med dem och kom fram till att man kan göra ganska mycket och det behövs inte mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s