Några hundra vargar i Sverige räcker långsiktigt

Tusentals vargar behövs, men det räcker med några hundra i Sverige

Ett skäl att rovdjursutredningen hamnar på ett stort antal vargar i Sverige är vargbehovet för ”långsiktig genetisk viabililitet”, där även vargstammar utöver den svenska räknas in. Men det räcker med den nuvarande svenska vargstammen som Sveriges bidrag! Egentligen är detta bara ett ordrikt försvar för den uppfattning som tidigare framförts: Det finns tillräckligt många vargar i nordöstra Europa inklusive Ryssland för att vi inte skall behöva tusentals i Sverige för att försäkra oss om genetisk uthållighet!

Rovdjursutredningen skriver: ”En livskraftig vargpopulation utgörs av åtminstone 3 000–5 000 individer i Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Historiskt och genetiskt utgör bestånden i dessa geografiska områden en gemensam vargpopulation.”. Detta bygger på en analys av en utländsk expertpanel (bilaga till rovdjursutredningen).

Många forskare anser att minst knappt 2000 och upp till 5000 vargar behövs för att en vargpopulation skall betraktas som genetiskt långsiktigt uthållig. Detta behövs för evolutionär potential, för att garantera att genetisk variation långsiktigt upprätthålls, för att minska risken för ackumulation av dåliga mutationer och för långsiktig anpassningsförmåga. Ofta framförs att det behövs 500 ”effektiva vargar” vilket svarar mot knappt 2000, och fördelas det rättvist mellan länderna i det angivna området skulle Sveriges andel bli ungefär 500, och detta kan sägas vara ett av motiven för att rovdjursutredningen fastnat på 450. För närvarande finns det långt färre vargar i det angivna området än 5000, men området kan förmodligen göras avsevärt större och omfatta långt fler vargar, och bör inte fixeras nu.

För att göra den svenska vargstammen värdefull i ett internationellt långsiktigt perspektiv, bör den inte öka de närmaste decennierna, vilket jag framhåller i en tidigare artikel på denna web. En eventuell ökning av dagens svenska vargstam (referenspopulationens storlek) är därför inte nära förestående för att förbättra den långsiktigt genetiska uthålligheten. Det närmaste decenniet bör användas bl. a till att fundera över hur en metapopulation omfattande många vargstammar med minst 2000 eller fler vargar kan byggas upp och hur funktionella nuvarande stammar är. Det viktigaste för Sveriges del är det genetiska sambandet med Finland, det kan nu hävdas att det är tillräckligt, men det bygger på mycket få immigrationsfall och bör säkras ytterligare.

Som påpekas i rovdjursriktlinjerna är den teoretiska vetenskapen om detta mycket bristfällig utöver att det behövs fler vargar än som torde bli aktuellt för den svenska vargstammen. Dessutom är kunskapen om de aktuella vargstammarna öster EU bristfällig och samarbetsformerna inte upparbetade, så det är bra att det finns gott om tid att göra detta. Rovdjursutredningen föreslår att referenspopulationens storlek omprövas 2019, så frågan om långsiktig genetisk uthållighet är inget argument för att öka vargstammens storlek idag eller sätta referenspopulationen högre än dagens vargstam.

Teorin för metapopulationer för att ge genetisk långsiktig uthållighet är inte väl utvecklad. Se EU:s rovdjursriktlinjer. Rovdjursriktlinjerna skriver ”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers” … ”long term genetic components,”… ”This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals”  En allmännt accepterad tumregel talar om effektiva antal på 500 dvs 2000 vargar. Rovdjursriktlinjerna betonar hela tiden det internationella, dvs att man kan slå ihop över gränser. Jag tror inte en effektiv migrant per generation skall tolkas som mellan alla subpopulationer i en metapopulation, och subpopulationerna har vanligen fragmenterats så sent att det knappast är relevant än.

Att utgående från de ganska diffusa idéer och ganska omogna modeller och exempel på funderingar som ligger väldigt långt från varg komma med exakta rekommendationer för det behövliga vargantalet i Sverige och dess grannar som är uppenbart kontroversiella och vida större än andra kvalificerade uppskattningar tycker jag inte är så välbetänkt av panelen och rovdjursutredningen tog inte heller förslaget i första vändan.

Panelen skriver (sid 110) ”Favourable Conservation Status for the Fennoscandian-Karelian grey wolf population, with effective population sizes (Ne) that secure a potential for future evolution (500 or more). This number corresponds to census population sizes (N) of somethousands (at least 3,000–5,000) individuals.” Vilket är den mest uppblåsta uppskattning av växelkursen mellan de båda antalen jag sett (2000 vore mer i samklang med andras (t ex Ryman, Laikre och Liberg) skattningar). Men denna uppblåsta skattning får alltså får ligga till underlag för en rekommendation. Mycket svagt underbygt för att vara så viktigt!!!!!!  Panelen tycks inte se skillnad mellan en metapopulation och en subpopulation, det behövs 3000-5000 vargar i en isolerad skandinavisk population. Panelen avfärdar dock den möjligheten pga den höga inaveln dvs de inser i princip att det inte är lämpligt att blåsa upp den svenska vargpopulationen av idag.

Gråvargen förekom för 200 år sedan nästan kontinuerligt i större delen av Eurasien eller ivarjefall Europa. Sedan dess har antalet vargar minskat och populationerna har fragmentiserats. Vargar kan migrera storleksordningen hundra mil (vilket inte minst visats genom etableringen i Sverige de sista decennierna). I norra Europa kan de passera vatten på vintern när det är is. Vargar är brett anpassade och kan sprida sig och överleva i de flesta geografiska områden. Det är således goda förutsättningar för att metapopulationer av varg kan omfatta mycket stora geografiska områden. Jag länkar till Fredrik Widemo som har kommenterat metapopulationens avgränsning i sin blogg.

En hel underart (gråvarg) kanske kan ses som en enda metapopulation. För att bevara underarten gråvarg så är det säkert berättigat med 5000 individer. Man kan diskutera hur många och hur omfattande lokala varieteter som skall stödjas. Jag tycker själv det är ett berättigat och ”vetenskapligt” välgrundat genetiskt betingat önskemål att arten gråvarg i det vilda inte skall tillåtas falla under 5000 vargar. Jag väger då in artens stora historiska betydelse och numerär och det betydande antalet aktörer och vida geografiska område ”bördan” kan fördelas över. Jag ansluter mig också – som genetiker – till tanken på att bevara varieteten nordeuropeisk varg omfattande (förutom Sverige, Norge och Finland) den ryska vargen väst om Ural och den baltiska vargpopulationen med tillsammans minst 5000 vargar (av de kanske 40 000 som finns idag). Bevarandet bör också ha en viss täthet och bevara anpassningar inom arten när det är en stor och viktig art, vilket är ett motiv för att satsa ganska mycket på ”mindre” segment än hela arten.

För mammutar verkar det räckt med en effektiv populationsstorlek på 500 för att hålla den sista kvarlevan av mammutpopulationen vid liv i 6000 år på en ö i arktiska oceanen vilket stöder att det räcker med 2000 vargar i en metapopulation.

Metapopulationsbevarande är inte lika viktigt som subpopulationsbevarande och subpopulationer behöver inte nödvändigtvis vara genetiskt överbryggade
Ett lägre antal innebär sannolikt inte undergång för varieteten inom några tusen år, men minskar chansen att populationen består och består den är det betydande risk att den kan betraktas som något utarmad och nedsatt. Man kan inte bortse från andra faktorer som minskar risken. Den naturvårdsteknik vi själva utvecklar för den svenska vargstammen med utnyttjande av den genetiska variation som finns i djurparkerna och flyttoperationer mellan vargstammar kan förstås appliceras i ett större sammanhang för att överbrygga fragmentering och reparera nedsatta delar av populationen när naturen inte verkar klara av det själv. Eftersom det rör sig om förvaltning av naturen skall målsättningen vara att klara sig utan sådant, men det behöver inte vara absolut säkert att ”naturen” klarar av det, om naturen inte klarar det så kommer ”plan B” sannolikt att finnas utvecklade. För övrigt är det fruktansvärt osäkert vad som händer i ett tusenårigt perspektiv så det blir aldrig särskilt säkert hur höga krav som än ställs på utgångsläget. Optionen att ha kvar naturlig gråvarg om tusen år skall otvivelaktigt bevaras, men behöver man släpa med sig nästan hela den genetiska mångfalden inklusive anpassningar och varieteter? Redan gråvarg är ju en varietet. Det verkar tillräckligt att bevara individuella stammar/subpopulationer på 100 års sikt med sammanlagt 5000 individer, så att de som kommer efter kan använda sin mer avancerade teknik för migration mellan subpopulationer i den mån det inte funkat tillräckligt bra. Det är effektivare att bevara gener i många subpopulationer än i en stor ”omrörd” megapopulation, detta är ett direkt argument mot ”megapopulationstänkandet”. Det demografiska bevarandet blir också säkrare i en fragmenterad megapopulation. Om ”vargpesten” dödar en subpopulation kan den byggas upp eller spridas naturligt från de andra, men om den sprids i hela megapopulationen kan det innebära varietetens undergång.

Vissa variationer mellan subpopulationer är förväntade även om det finns en viss migration och måttliga variationer mellan subpopulationer bör inte ses som ett argument mot att föra dem till samma metapopulation. Subpopulationer är ofta så små, så att genetisk drift leder till märkbara förändringar av genfrekvenser över hundra år. Redan att den skandinaviska subpopulationen bara hade tre grundare gör den annorlunda från andra subpopulationer för den överskådliga framtiden. Att det finns små skillnader i genfrekvenser mellan subpopulationer är inget bra argument för att de inte skall ses som delar i en metapopulation. En metapopulation behöver inte innebär ett exakt bevarande av något ursprungligt utan bör tvärtom ge ett visst utrymme för en evolution och anpassning till nya förhållanden som kan vara olika inom meta-popuationens område. Troligen är LCIE-kriteriet en effektiv migrant per generation för högt för att diskvalificera till metapopulationsbildning, men för lågt för att det inte skall utvecklas märkbara skillnader mellan subpopulationerna. Förhållandena och migrationsmönster ändras över tiden och kan komma och gå. T ex motorvägar och järnvägar skapar fragmentering, men förmodligen har den processen nu stoppat eftersom man är mer medveten om den fragmenterande effekten och i högre grad vidtar motåtgärder. Detta kan förväntas leda till minskad fragmentisering av de ryska vargarna. Att bevara vargen är också en ny ide i Ryssland och Baltikum, vilket kan leda till förbättringar ur metapopulationssynpunkt. Subpopulationsstruktur och migration är dynamiska och ändras över hundra år. Även om gener inte migrerar direkt mellan avgränsade subpopulationer kan de hoppa stegvis över flera generationer. Förmodligen skall inte metapopulationer avgränsas abrupt när det rör sig om i huvudsak kontinuerliga populationer utan på något successivt sätt (kanske de ryska populationerna öst om ryska Karelen skall reduceras med en faktor som är större ju östligare de är). Rovdjursutredningen utpekar ett för litet område för en megapopulation som behöver tusentals vargar Det inte finns något gott skäl eller acceptabelt resonemang varför det inte utpekats ett större geografiskt område som idag har tillräckligt med vargar, så att dessa outvecklade idéer ger grund för ett provisoriskt referensantal som förhindrar att höja den svenska vargstammens internationella värde genom att blockera utredningens målsättning att i ett första steg väsentligt reducera inaveln.

Metapopulationen kan utsträckas till områden med långt fler än 5000 vargar
Att panelen inte utsträcker området längre bygger på en referens (Aspi m fl. 2009), som jag läst och tror misstolkats. Panelen anser att den genetiska kontakten med ryska Karelen är låg (mindre än 0.03) och därför sannolikt ännu mindre med andra delar av Ryssland. LCIE önskemålet för genetisk kontakt är att det skall vara minst en immigrant per generation. 0.03 låter lite men är procent av den finska populationen som är direktimmigranter, och betyder något i stil med 6 migranter, vilket LCIE tycker är en bra kontakt. Aspi 2009 studerar också kontakten med Oblast Arkhangelsk som ligger öster om Karelen och inte gränsar till Finland. Enligt uppsatsen är det enligt en utvärderingsmetod mer än 1 immigrant både mellan Finland och ryska Karelen, mellan Finland och Arkhangelsk och (betydligt mer än 1) mellan Arkhangelsk och ryska Karelen. Den förmodligen enda undersökning som gjorts stödjer inte att det genetiska sambandet är för svagt för att utvidga området, det bara tolkas så av panelen utan stöd av data.

I det centralEuropa, som är fragmentiserat av kommunikationsleder, urbaniserade områden och renodlade jordbruksområden och sällan frusna vattendrag, förekommer vargvandring mellan Tyskland och Belarus, skulle vargarna då inte klara av migration t ex inom Ryssland?

LCIE riktlinjerna (appendix 1) har uttalat sig om olika populationer och subpopulationer av varg. Där står:”The North-eastern European populations constitute a part of the largest continuous wolf population in the world. In its full extent it joins with other wolf populations to form a more or less continuous population stretching from the Baltic Sea” ”The Karelian population is a portion of the large Russian population and it connects with Baltic population in the south.”…”Baltic population: This population is the westernmost portion of the large Russian population and it connects with the Karelian population.” … “In Poland, although the distribution is not continuous, dispersal might be still possible between the Baltic and Carpathian populations.”…”The separation between the Karelian and Baltic populations is made here only as an administrative decision to produce units of practical size and with more homogenous internal conditions” LCIEs riktlinjer har analyserat populationer för det här ändamålet och tycker det är en kontinuerlig utbredning av storleksordningen 30 000 vargar. Panelen får använda starkare argument om de skall motbevisa det. Även om det finns fragmentering och den genetiska kontakten är sporadiskt bör det ändå kunna räknas in i metapopulationen, så länge inte en betydligt noggrannare utredning av både teorin för metapopulationer och hur de olika subpopulationerna, som är aktuella, förhåller sig till varandra och deras relativa värde.

Denna nuvarande ”metapopulation” är avsevärt större än 5000 vargar (det högsta förslaget som framförts av panelen), så någon varg i Skandinavien behövs egentligen inte för den nordeuropeiska vargens långsiktiga genetiska uthållighet. Men jag tycker idén med uthållig genetik på lång sikt stöder en svensk vargstam på minst 200 idag. En genetiskt långsiktigt uthållig vargpopulation bör ha en viss täthet och den skulle bli låg med 100 på Sveriges areal. Det glest befolkade och stora skogslandet Sverige, där vargtätheten är lägre än i många andra länder, borde kunna hysa 200 som en del av det internationella bevarandet av den nordeuropeiska vargen. Det är ett svenskt vargintresse att vargtätheten i Finland och västligaste Ryssland ökar och detta blir mindre trovärdigt om Sverige har mindre än ett par hundra vargar. Vargantalet i Ryssland kan minska i framtiden. Osäkerheten om vargens framtid minskar om Sverige är en vargförvaltare av viss kvantitativ betydelse.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.

Annonser

, ,

  1. #1 av Åke Edlund på 15 januari, 2012 - 17:28

    Varför utelämnas konsekvent problemen med att hålla vargstammarna genetiskt rena (utan inblandning av hundar) i alla diskussioner om vargens framtid.
    I alla länder, i vilka man försökt återintroducera varg i numera bebyggda områden, har man detta problem.

    Man kan även ifrågasätta om det är rätt att kalla gråvargen, om det är den sibiriska skogsvargen man åsyfter med detta begrepp, som en underart av varg.
    Eftersom alla vargar och hundar kan para sig med varandra och får fertil avkomma borde man väl i stället betrakta alla varianter inom arten Canis Lupus som olika raser.

    Utseendemässigt är onekligen exempelvis ryska laikor och vissa sibirian huskeys betydligt mer lika vargar än de är lika pudlar och kinesiska nakenhundar.
    Korsningar (ex vis laika/varg och huskey/varg) är mer vanliga än de flesta tror. Avkommar efter sådana korsningar är mycket vanliga. Såväl som ”sällskapsdjur” som i vilt tillstånd. I exempelvis Norge, Finland, Ryssland, Tyskland och de baltiska staterna har man konstaterat sådana vilda bastarder. I USA har förekomsten av korsningar med f a coyote men även med hund blivit allt mer vanliga i de vilda vargstammarna.

    Det finns troligen hundgener i den svenska populationen också. Mycket talar för det. Men detta problem tar ingen upp i diskussionen om den svenska vargförvaltningen. Varför har det blivit så? Är det inte politiskt korrekt? Är man rädd för svaret? Eller gör det detsamma, om det skulle vara så?

    Denna utveckling ställer alla nuvarande teorier om långsiktigt livskraftiga vargstammar på ända. Med hundinblandningar blir avelsbasen oerhört stor.
    Alla teorier om att man hjälper till med att bevara vissa vargtyper (säg -raser), genom återintroduktion av dem i numera bebyggda oråden blir obegripliga.
    Detta problem har bl a forskarna Valerius Geist och Roland Kays i USA påpekat och varnat för. Varför lyssnar ingen?

    • #2 av DagL på 19 januari, 2012 - 18:34

      Det finns en artikel om hundgener i varg. Den molekylärgenetiska utvecklingen går framåt, om 10-20 år vet vi mer om inslaget av hundgener i varg. Kanske det skall ses som ytterligare ett motiv att inte blåsa upp den svenska vargstammen det närmaste decenniet tills vi kan utreda bättre och det kan vara ett motiv att inte försöka bevara varje segment av gråvargen.

  1. Varg Hund Hybrid | Wolf Is My Soul

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s