EUs rovdjursriktlinjer – inte mycket ledning

EUs rovdjursriktlinjer – tveksam hjälp

EUs (”=LCIEs”) rovdjurs-riktlinjer orsakar stora problem. Riktlinjerna kan tolkas olika resulterande i drastiskt olika minsta vargantal, delvis beroende på subektiva uppfattningar av den som tolkar. Det är svårt eller omöjligt för tolkaren att förstå vilka förvaltningskonsekvenser de valda tolkningarna leder till.

Det har utfärdats riktlinjer för hur EU:s direktiv skall tolkas för bl. a varg som kan benämnas ”EU:s (=LCIEs) rovdjursriktlinjer”. Man kan ifrågasätta om det skall tolkas som EUs riktlinjer. Det är inte översatt till svenska fast EU dokument översätts till svenska. Det sägs uttryckligen att det är EU:s direktiv och inte LCIEs riktlinjer som gäller.  Men hur kan och bör LCIE dokumentet tolkas? Dokumentet ger mycket information, men inte tillräcklig ledning och för stort utrymme för subjektivitet! EUs direktiv talar också mycket om acceptansrelaterade faktorer som grundval till undantag vilket knappast nämns i LCIEs riktlinjer. Vargfakta räknar upp några omständigheter att det kan vara goda skäl att få godkänt på vargjakten.

Minimalt antal vargar
Jag anser riktlinjerna kan tolkas som att gynnsam bevarandestatus kräver minst det antal vargar, som gör att sannolikheten att stammen dör ut inom hundra år är lägre än 10 %, beräknat enligt en sårbarhetsanalys. Sårbarhetsanalysen kan inskränka sig till vad som ter sig troligt. På sidan 20 står den för Sverige mest kritiska formuleringen:

“In summary, we suggest that favourable reference population be defined”… “The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years)”… Det låter ju bra och trovärdigt vid första påseendet att det skall vara en rimligt hög sannolikhet att vargstammen överlever 100 år.

Meningen summerar avsnittet ”An operational proposal to define Favourable Reference Population” och måste alltså vara vad som slutligen gäller oberoende av andra formuleringar.

Läser man riktlinjerna sid 22 står det:”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…och ”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs. ”riktlinjerna” ställer hårdare krav än EU-direktivet. Emellertid är det ett subjektivt beslut hur mycket hårdare.

D.v.s. man kan tolka riktlinjerna antingen som att de anger minimikrav på nödvändigt antal eller att man skall ligga högre men i en grad man får tolka själv. ”Levels” kan avse en faktor 100 högre (10000 vargar istället för 100), medan ”much larger” kan tolkas som 25 % (125 vargar istället för 100, 25 är mycket mer än 100). I detta avseende kan man alltså säga att man följt inte bara EU-direktivet utan också riktlinjernas rekommendationer om man ligger minst 25 % över. Det går väl bra att också besluta 100 vargar om PVA ger 100 vargar och skriva att beslutet tagits på grundval av EU:s rovdjursriktlinjer (man behöver inte gå längre . Jag tycker inte det är acceptabelt med riktlinjer som lämnar så vida marginaler till godtyckliga tolkningar. Riktlinjerna undergräver förtroendet för hela den svenska rovdjurspolitiken och EU:s rovdjurspolitik om de leder till resultat som är så svåra att enkelt och trovärdigt motivera som rovdjursutredningens förslag. Beträffande nödvändigt antal (referenspopulation) tycker jag man i stället skall gå tillbaks till EU-direktivet och dess riktlinjer och inte försöka tänka över de speciella rovdjursriktlinjerna med deras hopblandning med det extremt långsiktiga. Det är bättre att diskussion sker vid de revisioner EU gör baserat på rovdjursriktlinjerna och direktiv, som kan resultera i ändringar i förvaltningsplaner, än att från svensk sida göras sig till uttolkare av EU:s vilja rörande referenspopulationer när den är så oklart formulerad.

Det diskuteras knappast hur faktisk inavel påverkar gynnsam bevarandestatus, bara inavelsökning. Detta är inte relevant för den svenska vargpopulationen eftersom inaveln minskar. Man kan få med inavel indirekt genom att lägga in det i sårbarhetsanalysen. Det orsakar lätt extra säkerhetsmarginaler som adderas till de på annat sätt pålagda säkerhetsmarginalerna. Det är olyckligt att detta sammanblandas med diskussioner om ”genetisk viabilitet”.

Riktlinjerna går in på långsiktig genetik på ett mycket olyckligt sätt som bäddar för konflikter och bristande acceptansen som vad vi nu ser utspelat i Sverige.
Redan av rubriken till dokumentet framgår att riktlinjerna avser populationer (eller som riktlinjerna själva förklarar menas med populationer i rubriken vad som ofta kallas subpopulationer). Den svenska vargstammen eller troligen den svensk-norska kan betraktas som en sådan (sub-)population. Kanske eller kanske inte den karelska subpopulationen kan räknas in i en skandinavisk-karelsk subpopulation. Att sedan på ett oklart sätt gå över till hur megapopulationer skall byggas upp kan inte leda till annat än att dokumentet blir djupt förvirrande och beroende av spekulationer om dessa megapopulationer. Som dokumentet själv förklarar i ord som antyder att det är en långsiktig målsättning (sid 23): “From a strictly conservation perspective the preferred overall goal would be to establish a metapopulation of interconnected populations, each of which is at a level exceeding the minimum threshold for Favourable Conservation Status.” Denna ordalydelse indikerar inte att VPA storleken behöver överskridas avsevärt och av ordalydelsen framgår att det är något långsiktigt. Det är för megapopulationerna och inte populationerna eller subpopulationerna eller de individuella stammarna det gäller. Men med åsidosättande av vad rovdjursriktlinjerna egentligen skulle gälla, så trampar rovdjursriktlinjerna vidare (sid 17):”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers both short term demographic and long term genetic components”…”is recognized. This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals.” Många hundra tolkas ofta som 3000-5000 vargar. Meningen uttrycker en förmodan av vad direktivet avser. Även i övrigt förekommer det mycket ofta förmodanden som leder till att det som ett taftologiskt mantra upprepas ”PVA ger ett minimum, vi rekommenderar mer” EU bör själv ta initiativ till en sammanställning av ryska vargstammar, subpopulationer och deras konnektivitet.

Selektiv jakt inriktad för att minska inaveln fördubblar effekten av tillförda vargar
Det förvånar mig att de jaktkunniga och jurister inte kunnat finna ett undantag för detta, jag saknar en förklaring i EU:s rovdjursriktinjer varför detta är omöjligt, vilket tycks vara vad naturvårdsverket och regeringen kommit fram till. Jag tycker det borde stämma in på vad som står på rovdjursriktlinjerna sid 29 ”Using a derogation depends on competent national authorities determining that”…”conditions are being met. The first condition is to demonstrate a reason for wanting derogation.”… “Article 16 permits for derogation” … (d) “For the purpose of … repopulating and re-introducing these species and for the breeding operations necessary for these purposes…” Den svenska vargstammen som återbevargar Sverige kom med få individer och lider därför av inavel som alla är eniga om bör reduceras. Detta är ett naturligt led i att återuppbygga en livskraftig vargstam. Riktlinjerna borde förklarat varför detta inte är acceptabelt motiv för dödlig kontroll. Gruppen från LCIE som gav ett utlåtande om vargjakten i Sverige 2011 borde också förklarat varför det inte anses som en acceptabel ursäkt.

Lättläst?
Fast rovdjursriktlinjernas författare säkert ansträngt sig, så ger dokumentet ändå ett intryck av fikonspråk för specialister. Det är svårt att fatta vad som egentligen är centralt, jag har själv lagt ned mycket tid och betraktas som genetikprofessorskompetent, men förstår ändå inte ännu dokumentet till fullo. Omedvetet vill specialister undvika kvalificerad inblandning från andra och göra sin omgivning beroende av sig. Ett hjälpmedel är att omgärda ämnet med speciell terminologi och begrepp och underförstådda resonemang och beslut från andra källor och dunkla hänvisningar. I en nyckelmening ovan står exempelvis ”IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA)”, men det står inte vad PVA är eller något mer om IUCN criterion E. Men det blir ändå knepigare när dessa begrepp blir föremål för juridisk tolkning.

För att ta del av den oftast oklara diskussion som finns måste man förstå innebörden av begrepp som Favourable Conservation Status (FCS); Favourable Reference Values (FRV); Favourable Reference Population (FRP); minimum viable population (MVP); mature animals; “optimum density”;  ”Demographic Viability”; ”population viability”; MVP; BVA; ”Genetic viability”; Favourable Conservation Status (FCS); Critically Endangered, Endangered, Vulnerable; IUCN categories of “Near Threatened” or “Least Concern”, innebörden är långtifrån kristallklar. Läser man ”rovdjursriktlinjerna” tycks menaS att för FCS skall bla FRT uppfyllas och detta bör helst vara större än MVP.

Det minskar trovärdigheten att diskussionen i riktlinjerna ofta är svåförståelig och svårtolkbar, och detta i speciellt hög grad när det leder till slutsatser som ter sig som orimliga eller kontraintuitiva för de flesta, som att det behövs minst dubbelt så många vargar i Sverige som idag för att vargen skall ha en rimlig chans att överleva, och att närheten till tiotusentals vargar i Ryssland eller hundratusen gråvargar inte skall vara tillräcklig för att ge genetisk säkerhet på lång sikt. Det minskar också trovärdigheten att så många kvalificerade bedömmare ifrågasätter resultaten. Skall dessa stora populationer accepteras bör det förklaras pedagogiskt mer kraftfullt och övertygande av rovdjursutredningen varför det är så.

Acceptans. Dokumentet nämner acceptans som viktigt och LCIE har uttalat sig om (accepterat) den svenska licensjakten 2010 och 2011 i ett acceptans-sammanhang. Detta påverkade dock inte EU att lägga ned sitt överträdelseförfarande. Detta visar att EU inte har förtroende för LCIE och det minskar avsevärt värdet och trovärdigheten av dess riktlinjer. Dokumentet uppmanar till nationella krav på antal vargar för gynnsam bevarandestatus, som är mycket högre än vad EUs direktiv kräver eller vad som är naturvetenskapligt berättigat, och detta leder säkert till minskad acceptans för rovdjurspolitiken hos de som uppfattar olägenheterna som påtagliga. Nationella myndigheter skyller nog då ofta lite orättvist på fördrag med EU istället för de svenska myndigheternas egna ambitioner. Detta minskar nog den nationella acceptansen av EU.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.

Riktlinjerna inte anpassade för den svenska situationen
LCIE riktlinjerna analyserar inte de som är mest relevanta för den svenska vargens situation. Detta framgår av denna serie av artiklar om rovdjursutredningen. LCIE analyserar inte att prioriteten är att först sänka inaveln eller att jakt kan utformas så att den stärker effekten av tillförsel/invandring av obesläktade vargar. När faktiskt en isolerad population återuppbyggs från ett händelsevis uppträdande par så råder speciella omständigheter som det borde finnas större förståelse för. Det borde finnas större hänsyntagande till situationen när det är en ohotad art och ”ras” (nordeuropeisk varg) det rör sig om som kan flytta sig mer än 100 mil mellan generationerna och fortfarande är sammanhängande. Det borde tas större hänsyn till att vargen har uppvisat en förvånande förmåga att återhämta sig även efter fullständig utrotning. Det borde tas större hänsyn till att acceptansen är mycket dålig och olägenheterna mycket dyra och krävande att hantera så att de säkerhetsmarginaler som gäller för lätthanterligare arter (inkluderande lo och björn) inte bör strikt tillämpas för varg. Knappast heller vad man gör då acceptansen försämras när antalet stiger okontrollerat och snabbt på grund av strikt förbud att skjuta andra vargar än sådana som kan bevisas ha orsakat stor skada. Jag tror att dessa riktlinjer är en källa till en del extra problem och de anvisningar de ger är olyckliga och ett skäl för den mycket hårda konflikt detta orsakat i Sverige. Jag föreslår att man inte tar så mycket ledning av riktlinjerna utan bara tittar direkt på direktivet. Jag föreslår också att den bevarandebiologiska forskningen utvecklas till något mindre dogmatiskt.

Andra riktinjer: http://www.naturvardsverket.se/Handbocker/Artskyddsforordningen/Start/  är en handbok i hur artskyddsförordningen skall tillämpas men jag hittade inte relevant om genetik i den.

”Riktlinjernas” huvudförfattare har utvecklat en del i en ny artikel xxxxx   Building biological realism into wolf management policy: the development of the population approach in Europe. Linnella,, Boitani. Hystrix, the Italian Journal of Mammalogy som publiceras på nätet April 2012. Det rör sig om en konferensskrift från en konferens våren 2010 som alltså inte påverkats nämvärt av EUs behandling av svenska vargjakten och ett dokument som inte kan kommenteras.

Referens: Linnell J., V. Salvatori & L. Boitani (2008). Guidelines for population level management plans for large carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2).

,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s