Inavel beaktat i sårbarhetsanalys!

En sårbarhetsanalys för den skandinaviska vargstammen publicerades av naturvårdsverket den 2 juli.  Avsikten var att den skulle  ligga i botten för fortsatta diskussioner om det behövliga antalet vargar i Sverige. Den har inte ”beaktat” genetik (inavel, dålig migration), vilket rapporten själv betonar som en begränsning. Vargentusiaster, såsom rovdjursföreningen, vill helt underkänna sårbarhetsanalysen av denna anledning, trots att sårbarhetsanalys faktiskt kan ses som ett krav av EU. Allmänheten bibringas genom naturvårdsverkets (bl a i sitt sammandrag av arbetet) och även rapportens egna formuleringar uppfattningen att det är en förutsättning för de framräknade MVP att vargstammens nuvarande svåra genetiska problem (underförstått t ex hög inavel och låg migration) blir lösta för att analysen skall gälla (som exempel artiklar i Aftonbladet och DN). Detta förringar, ifrågasätter och nedtonar i hög grad värdet av rapporten, fast det substansiella underlaget till reservationen är obetydligt (se nedan). Men det är framfört så tolkningen blir en annan och mer omfattande än rapportförfattarna avsåg. Vargfakta har uppmärksammat min anmärkning.

Sanningen är att sårbarhetsanalysen beaktar den höga inaveln i dagens vargpopulation och att det är mycket osannolikt att denna inavel ökar. Det är alltså helt onödigt att dra igång en stor cirkus med en genetisk MVP. Trots detta gjorde naturvårdsverket det, och lyckades få naturvårdsverkets förväntan om högre vargantal uppfyllt genom att välja en felaktig metod.

Jag tycker det är mycket bra att sårbarhetsanalysen utelämnat de genetiska bitarna. Sårbarhetsanalysen isolerar det demografiska, dvs sannolikheten att stammen dör ut, om ”det genetiska” hålls oförändrat. Det är en förutsättning för att den demografiska sårbarhetsanalysen utan hänsyntagande till genetiken inte skall ge missvisande låga MVP att inaveln inte ökar nämnvärt, dvs att ”genetiken” inte försämras under hundraårsperioden. Jag argumenterar nedan för att detta sannolikt inte kommer att ske.

Jag anser att om varg kan ges gynnsama bevarandestatus nu, så blir det möjligt att minska inaveln genom beståndsbegränsande förvaltningsjakt 2013 och att jag hoppas att EUs nuvarande hysteriska oro att svenskarna skall driva vargen till ny utrotning skall tonas ner. Den tar sig nu uttryck i att varje skyddsjaktsbeslut måste tillställas EU inom 24 timmar. Lena Ek var i Bryssel strax efter publiceringen av sårbarhetsrapporten och diskuterade varg, kanske sårbarhetsanalysen gjorde att det blir en vettig diskussion, men EU-kommisionären hängde  upp sig på att den inte var inskrivet i förvaltningsplanen , fast det är ju inte så svårt att förstå att gynnsam bevarandestatus med några motiv borde stå där. Min avsikt nu är att sluta att utveckla den här vargwebben  om det blir trovärdigt (genom proposition t ex) att det blir en förvaltningsjakt 2013 intensiv nog att verkligen ge en genetisk effekt, så jag kan känna att vargpolitiken blivit genetiskt vettig. EU-kommissionären öppnade för förvaltningsjakt 2013, ”Eu-komissionären avslutar sin kommentar med att slå fast: – Efter vårt möte är jag övertygad om att vi kan förvänta oss fler förbättringar av förvaltningsplanen innan den träder i kraft i januari 2013”. Enligt Lena Eks pressekretere accepterade han sårbarhetsanalysen som ett underlag. Nu återstår för regeringen att hänga på, att deklarera att vargen har gynnsam bevarandestatus och planera förvaltningsjakten 2013. Om regeringen (Lena Ek) vill utnyttja de möjligheter som öppnats förstås. Tiden för passiv väntan för regeringen att något skall hända (remissvar etc) borde nu vara över.

Om man försökte ta med genetiken i analysen skulle den bli mindre transparant och det skulle öka osäkerheten i resultaten utan att i sak göra analysen tillförlitligare. Jag tycker inte vidare analyser med beaktande av inavel (genetik) behövs inför propositionsskrivande och riksdagsbeslut i höst, inavelns påverkan har så marginell betydelse för sårbarheten att detta inte får förhala återupptagandet av en vargpolitik. Och denna vargpolitik bör deklarera att varg nu har gynnsamt bevarandestatus, sårbarhetsanalysen ger underlag till detta. Sårbarhetsanalysen ger ett minimiantal på hundra eller lägre, men eftersom analysen uttryckligen nämner hundra med hänsyn till katastrofer och eftersom hundra är ett jämnt och bekvämt tal så kan det vara bra att använda hundra i argumentationen. Men man måste komma ihåg att redan hundra innebär att man ligger över det absoluta minimiantalet eftersom det bygger på osannolikt stora katastrofer, och att inga eller nästa inga katastrofer kom i närheten av hundra, och alltså redan tillgodoser kravet på att ligga en bit över miniminivån enligt kriteriet. Det högsta behövliga vargantalet utan katastrof var 38. Hypotetiska katastrofer lägger alltså till en faktor 2.6, vilket verkar omotiverat mycket.

Sårbarhetsanalysen bygger vad jag förstår på en ”cap”, ett högsta värde som vargantalet hålls under. Detta är inte samma sak som en nedre gräns, en botten. Det genomsnittliga vargantalet under 100 årsperioden blir lägre än ”cap”, därför kan man säga att MVP egentligen ligger lite lägre än vad sårbarhetsanalysen visar.

Dagens vargstam är avsevärt större än 100! Man kan se det så att kravet på 100 har kommit fram med ett huvudsakligen naturvetenskapligt resonemang, hur mycket över man skall ligga är ett huvudsakligen politiskt beslut med ett inslag av politiska ställingstaganden om hur man ser på naturvetenskaplig information (hur säker den är, hur långt i framtiden man skall vara säker, vem man skall tro på, och isåfall hur mycket, hur genetisk variation skall vägas mot inavel, vad möjligheterna är att reparera effekterna genom senare beslut av ett för lågt värde idag). Att man bestämmer att varg uppnått gynnsam bevarandestatus innebär inte att man avbryter det långsiktiga arbetet med att sänka inaveln, tvärtom, om vargen nu ges gynnsam bevarandestatus möjliggörs meningsfullt genetiskt förstärkningsarbete. Att antalet är tillräckligt för gynnsam bevarandestatus innebär inte att vargantalet stannar vid detta, gynnsam bevarandestatus ger bara en miniminivå. Det finns långt fler björnar i Sverige än som behövs för att uppehålla villkoret gynnsam bevarandestatus. Gynnsam bevarandestatus är minimivillkor (en mognadsexamen) som ger fullmakt att gå vidare att förbättra med egna ideer.

Hur motiverar Grimsö forskarrapportens formuleringar om att dagens genetiska problem måste vara lösta?
Jag har fått kontakt direkt med Olof Liberg (Grimsö) som skriver: ”De MVP-värden vi beräknat bygger på data från vår nuvarande vargpopulation för perioden 1998 – 2011. Under den perioden har inaveln i populationen varierat mellan ungefär 0,21 och 0,31 (årsmedeltal). Det är alltså sant att våra data speglar situationen i en inavlad population. Det innebär att våra värden på MVP förmodligen är något högre, än de skulle vara för en motsvarande population helt utan inaveln, men där allt annat var lika. Men med tanke på de rätt så modesta effekter av inaveln på demografin, som vi hittills kunnat uppmäta, skulle skillnaden förmodligen inte vara så stor.
Vad våra värden på MVP INTE gäller för är en situation 100 år fram i tiden om vår population fortsätter att vara isolerad. Inaveln skulle då fortsätta att stiga till nivåer långt över dagens, med okända men förmodligen allvarliga negativa konsekvenser för demografin. För att beräkna hur stor populationen skulle behöva vara för att behålla sin  livskraft 100 år fram i tiden med ett sådant isolerat scenario, måste man alltså ta hänsyn till de genetiska problemen som då skulle öka kraftigt.
Det är detta vi menar när vi skriver ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta”. Formuleringen  ”…, som idag förekommer i vår vargpopulation…” var olycklig, det medgives.”.

Oron för konsekvenserna av om det inte kommer några nya migranter i framtiden är inte helt oberättigad. De vargar i den skandinaviska vargstammen som har inavel över F>0.4 (i samtliga fall pga av incest, dvs helsyskon eller föräldra – barn parning) verkar ha så dålig fertilitet och vitalitet att det kan vara ett hot mot stammens överlevnad. Nilsson (2004) fann höga värden på MVP när inaveln fick ackumuleras över tusen år, vilket understryker att det är önskvärt inavel inte ackumuleras utan hela tiden motbalanseras av migration.

Det tar dock lång tid av frånvaro av migration innan den farliga nivån nås. Jag citerar med smärre modifieringar från min tidigare analys på denna blogg: ”Inaveln varierar starkt mellan olika föräldrapar. Det finns föräldrapar som ger valpar med hög inavel, fram till 2006 har det funnits 5 reproduktiva par som producerat valpar med inavel över 0.4. Två av dessa familjer med hög inavel har inte givit upphov till någon reproducerande avkomma; tre en; och ingen mer än en. Genomsnittet för alla vargstammens familjer till 2000 var 3.4. Detta får betecknas som ett bevis att inavel över F>0.4 resulterar i få livskraftiga vargar och stöder att en påtaglig ökning av inaveln i vargstammen nämnvärt utöver 0.3 (säg 0.35) kan förmodas reducera stammens livskraft i sådan grad att stammens överlevnad riskeras och vid F=0.4 kanske stammens överlevnad kan sägas vara omedelbart och allvarligt hotad.

Vissa formuleringar skrevs innan jag fick Libergs kommentar och jag har inte alltid modifierat dem.

Grimsö och naturvårdsverket formulerar sig på ett sätt som starkt överdriver risken för att deras sårbarhetsanalys skulle ge en för låg MVP med hänsyn till vad som kan hända i slutet av en hundraårsperiod.

Visst kan inaveln få mycket allvarliga effekter om en vargstam är helt isolerad i 100 år om vargstammen tillåts ha ett numerär under 100. Men jag håller inte med om att ”dagens” (snarare gårdagens) invandring av varg är otillräcklig för att i framtiden hålla inaveln under F=0.3. Detta utvecklar jag närmare nedan och i andra artiklar på denna blogg. Även om inaveln blev högre än F=0.4 kanske vargstammen skulle överleva, vargstammen på Isle Royale har överlevt mycket högre inavel med mycket lägre numerär än den svenska. Det kan kanske räknas in i katastroferna som vargstammen överlever. Vargförvaltningen skall vara adaptiv och bygga på uppföljande observationer, det är dags nog att diskutera svårigheterna som uppstår om vargstammen skulle bli helt isolerad när det säg 2030 konstaterats att det inte kommit några fler migranter, man behöver inte betona möjligheten av ett osannolikt scenario idag. Att man vill betona detta är nog delvis en fråga om historiska erfarenheter, alla utom jag som är involverade i vargdebatten fick sina uppfattningar formade av situationen för några år sedan. Först för något år sedan hade avkommorna till de två nya immigranterna inte fått fotfäste och translokationer var ingen aktuell fråga, tidigare var det en mycket påtagligare fråga vad som hände om det aldrig skulle några fler migranter. Ännu är det vad jag förstår bara jag som kraftfullt hävdat att förvaltningsjakt kraftigt förstärker migrationseffekterna och tidigare var det en massiv enighet om att vargarna inte kunde skjutas till bättre hälsa. Tanken att tillförsel av vargar har mindre effekt ju fler vargar som finns och att det är svårare att sänka inaveln ju fler vargar som finns har tidigare inte tillmätts vikt, men nu verkar den allmänt accepterad. Förfinade metoder att artificiellt tillföra obesläktade vargar utvecklas. Betoningen och fruktan av vad som händer om den naturliga migrationen upphör är mycket större än vad som nu är berättigat hos de, som fått sin inställning präglad för några år sedan eller tidigare.

MVP är inte meningen att tillämpas bokstavligt, man kan utgå från att det kommer att finnas fler än hundra vargar i framtiden också. Hur lång tid tar det för inaveln att stiga från dagens nivå säg F= 0.25 (Åkessons senaste analys) till en riskabelt hög nivå där vitalitet och fertilitet kan bli avsevärt lägre än idag, säg F=0.35, om vi gör det ytterst osannolika antagandet att all migration upphör det kommande seklet. Inaveln ökar då varje generation till följd av genetisk drift. Vid dagens inavel och populationsstorlek ökar F då med ungefär 0.5 procentenheter per generation. Det tar 20 varggenerationer dvs ett sekel för inaveln att öka så mycket att MVP kan bli allvarligt underskattat, dvs dagens MVP förutsätter inte att migration förekommer, än mindre att den skall öka eller måste vara en migrant per generation. Om man fördubblade vargstammen för att minska risken att inaveln når beståndshotande värden så tar det tvåhundraår istället för hundra år med dagens vargstam. Anmärkning: Per Forslund (2010), som rovdjursutredningen citerar och som Skandulv återpresenterar i sitt senaste nyhetsbrev har något högre prognoser på inavelsökning per generation utan migration jämfört med mina beräkningar (50% högre, vilket inte ändrar mina överslagsberäkningar här väsentligt). Dessa beräkningar återgivs i rovdjursutredningen.  Det finns andra underligheter och tveksamheter i Forslunds beräkningar, men Forslund har inte responderat om vad detta kan bero på eller att responderat på invit från mig att diskutera tillsammans varför vi får olika resultat, inte heller någon annan på Grimsö har  informerat om varför Forslund inte svarat när jag frågat eller själv svarat. Eftersom skillnaderna mellan Forslunds och mina beräkningar inte mycket stora så nöjer jag mig med denna markering. Det är ett generellt och allvarligt problem att många aktörer är ovilliga att diskutera vargfrågan i syfte att förbättra analyser.

Menar en del kanske att inaveln måste sänkas till F<0.1 innan gynnsam bevarandestatus uppnås och därmed förvaltningsjakt kan tillämpas?
Rovdjursutredaren föreslår att inaveln skall sänkas till F=<0.1.

EU kraven på gynnsam bevarandestatus nämner inget om inavel eller en högsta acceptabel inavelsnivå, för den händelse statsmakterna skulle besluta om detta är det ett rent svenskt tilläggsbeslut, som jag inte kan hitta något stöd för hos EU eller förhandsbesked från regering eller riksdag att de kommer att besluta. Jag vill inte gärna tro att det är något så korkat skäl som ligger bakom skrivningarna. Det är ïnte möjligt att med rådande fri tillväxt av vargstammen hinna sänka inaveln till F=0.1 innan vargstammen når det biologiska taket, och naturvårdsverket har inte lyckats genomföra en enda valpflytt. Det enda man lyckats med vargflytt är att förhindra att en färsk migrant fick en valpkull i år. Rovdjursutredaren tycker att inaveln skall minskas innan antalet ökas, dvs stöder omedelbar förvaltningsjakt, vilket fordrar gynnsam bevarandestatus. Man gör ofta misstaget att förväxla gynnsam bevarandestatus med önskvärt status för vargen, det finns absolut inget hinder att sänka inaveln efter att gynnsam bevarandestatus uppnåtts, det är tvärtom en förutsättning att man tar gynnsam bevarandestatus först.

För att åstadkomma sänkt inavel måste gynnsam bevarandestatus deklareras med ett ganska lågt vargantal!
Inaveln reduceras med tillförsel av vargar med ”nytt blod” (genetiskt effektiva migranter). En migrant reducerar inaveln mer ju mindre populationen är, eftersom de ”nya” generna från migranten då blir en större del av populationens gener. Selektiv jakt som skyddar revir med genetiskt värdefulla vargar förstärker effekten av migranter. Sammantaget fyrdubblas effekten av migranterna om beståndsbegränsande förvaltningsjakt accepteras vid några hundra vargar, dvs gynnsam bevarandestatus formuleras så det medger omfattande förvaltnigsjakt 2013. Att sänka inaveln anses allmännt viktigare än att öka vargantalet och rovdjursutredningen ville FÖRST sänka inaveln och DÄREFTER öka vargantalet.

Det fordras tusentals vargar i en metapopulation
För att tillförsäkra uthållig varg på lång sikt fordras tusentals vargar men inga behöver vara i Sverige. För att den svenska vargstammen skall vara ett värdefullt tillskott till den internationella metapopulationen är det viktigaste på kort sikt att sänka inaveln (dvs exakt samma mål som för den svensk-norska varstammen isolerat). Sveriges vargstam de närmaste decennierna bör sänka inaveln så den blir ett värdefullare tillskott till den internationella, det är först senare anpassningen som en del av en internationell megapopulation blir viktig.

Sårbarhetsanalysen gäller även om inaveln inte reduceras!
Forskare uttrycker ofta försiktighet och med reservationer, ofta är de överförsiktiga i relation till politiska beslut som måste fattas och oftast tolererar en betydande osäkerhet. Det står: ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta. För att säkerställa en genetisk livskraft är det inte i första hand antalet djur i den egna populationen som är avgörande, utan att det sker ett tillräckligt stort genetiskt utbyte med andra populationer som tillsammans utgör en tillräckligt stor metapopulation för att ha en egen genetisk livskraft.”; ”All our conclusions should therefore be interpreted with the assumption that the inbreeding issues the Scandinavian wolf population is facing have been solved”

Jag anser att de genetiska problemen i vår vargstam ur sårbarhetssynpunkt kan anses lösta och att diskussionen om nödvändig metapopulation och kontakten inom denna bör föras efter det att det deklarerats att gynnsam bevarandestatus föreligger och att sårbarhetsanalysen styrker detta, eftersom en sådan diskussion inte fordras de närmaste åren för regeluppfyllnad enligt EU-direktivet. Jag håller med om att för att säkra genetiken är det inte antalet djur i den egna populationen utan tillflödet från andra populationer som är avgörande, men det har inte mycket med den demografiska sårbarheten eller EUs regler för minimikrav att göra och kan inte tillfredställas med ett större antal svenska vargar, ett större antal svenska vargar nu försvårar tvärtom att sänka inaveln.

Sårbarhetsanalysen bygger på vitalstatistik av den inavlade skandinaviska vargpopulationen. Sänks inaveln de närmaste hundra åren, vilket ter sig troligt, så blir MVP  lägre (fast förmodligen inte mycket lägre). Denna reservation mot resultaten skulle dock uttryckts på ett annat sätt av författarna och eftersom man inte vill underskatta MVP och detta fel så att säga går i rätt riktning så finns det inget skäl att göra någon stor affär av det. Skulle inaveln ökar så ökar MVP och därför görs sårbarhetsanalysen under förutsättning att inaveln inte ökar väsentligt, men det är otroligt att den gör det. Den ökar endast om den naturliga invandringen blir lägre än den varit och försöken att tillföra gener misslyckas, detta ter sig otroligt och möjligheten bör inte formuleras som den gjort i rapporten.

Det räcker med betydligt mindre än en migrant per generation
Rapporten skriver: ”All our conclusions should therefore be interpreted with the assumption that there is at least one unrelated migrant entering the breeding population per generation”
Det behövs bara så många migranter så att inaveln inte stiger väsentligt över cirka F=0.3, då inaveln kan tänkas förändra de värdena på vitalitet och fertilitet och därigenom öka MVP. Om migranter inte har några fördeler verkar det då räcka med 0.6 migranter per varggeneration (oberoende av populationsstorleken). Men migranterna verkar ha en fördel i fertilitet och vitalitet, så det räcker nog med något färre. Men framförallt minskar selektiv jakt som undantar vargar i revir med genetiskt värdefulla vargar, detta ungefär fördubllar inavelsminskningen av en migrant. Detta gör att det räcker med en halv migrant per generation, dvs en vart tionde år, för att inaveln inte skall öka. Ännu färre kanske räcker. Den naturliga migrationen hittills har varit knappt en migrant per generation, men den sista varggenerationen kom två migranter, det är troligt att uppgången den senaste tiden är verklig eftersom man förväntar sig fler framgångsrika migranter när recepient populationen inte är mycket liten och gles. De stora satsningarna på valputplanteringar borde rimligen lyckas så småningom. I nödfall kan Finland ställa upp med ett stort antal vargar för förflyttning till Sverige, problemet är att Sverige vill ha karantän i Finland före förflyttningen, men man kan förutsätta att detta går att ordna om Sverige betalar tillräckligt mycket för det. Det lyckas med all sannolikhet att tillföra  tio redproduktiva vargar (eller anlända med naturlig invandring den närmaste seklet. Att acceptera fem vargflockar i renbeteslandet under fem år vardera under det kommande seklet skulle lösa hälften av migrationsproblemet på i genomsnitt mindre än en procent av renbeteslandet, detta måste gå att ordna om det verkligen behövs.

Lyckas det nästan men inte riktigt så kan det räknas in i utrymmet för katastrofer. Förmodligen minskar inavelns negativa effekter ju längre tillbaks i tiden det gemensamma släktskapet ligger, så inavelns negativa effekter minskar nog över tiden vid samma inavelskoefficient. Så det finns skäl att räkna med att migrationen blir tillräckligt stor för att sårbarhetsanalyserna skall vara tillförlitliga på ett sekels sikt. Även om inaveln blir mycket högre än F=0.3 kanske vargstammen överlever så som den faktiskt gjort på Isle Royale.

IUCNs villkor för criterion E är inte uppfyllda
Ett dokument om IUCNs klassifieringar kan studeras. Dokumentet är för rödlistning och där verkar det inte finnas någon rekommendation att lägga till litet utöver vad som räknats ut, och ger stor frihet för hur sårbarhetsanalysen utformas. Det är klarare kriterier för rödlistning än för gynnsam bevarandestatus. Några av de utlåtanden som bifogas sårbarhetsrapporten tycker inte författarna är medvetna om att faktorer som populationens genetik skall beaktas, alla relevanta faktorer skall om möjligt beaktas. Givetvis är genetik på mer än 100 års sikt irrelevant eftersom det inte påverkar dödligheten inom hundra år. Kritiken är inte relevant annat än ur rent formell synpunkt. Genetiken blir tillräckligt beaktad genom att “inte beaktas” och de ”andra observationer” som kan göras stödjer analysen. Men jag tycker sårbarhetsanalysen borde kompletteras så att den duger för frågan om vargens rödlistning och sändas in till IUCN-organ för bedömning ur rödlistesynpunkt.

Sårbarhetsanalyser är inte helt pålitiliga
Författarna uttrycker en skeptisk inställning till att basera villkor för gynnsam bevarandestatus på sårbarhetsanalyser. Detta motverkar författarna genom att använda flera olika metoder för att beräkna sårbarheten och jämföra med andra sårbarhetsanalyser och kommer fram till att resultaten inte blir alltför olika. Hur katastrofer skall se ut kan ju alltid diskuteras. Det mest närliggande exemplet är den finska ”katastrofen”.  Jag tror att den finska vargstammen det senaste decenniet sjunkit till 60% av ”gynnsam bevarandestatus”-värdet och koncentrerats till ryska gränsen, men den verkar nu på väg uppåt igen. ”Kastrofen” är inte en engångshändelse utan ett skeende som inte är avlslutat men kan vara ett decennium. Man kan ju fantisera om det finns ett kausalt samband med att katastrofen började samtidigt som EU började ett överträdelseärende så EU skulle vara katastrofen. Hade det hjälpt att sätta det önskvärda värdet högre? Kanske möjligen.

Sårbarhetsanalyser kompletteras med liknande observationer från verkliga vargpopulationer
En metod att analysera är att analysera verkliga vargpopulationer i olika situationer och se om man kan dra några slutsatser av det. Det har jag gjort bl a på denna web. Man kan titta på Isle Royale populationen som överlevt i mer än 60 år på en yta mindre än ett typiskt svenskt vargrevir trots att effektiva population och vargantalet är en tiondel av det svenska, inaveln dubbelt så stor, vitaliteten påtagligt nedsatt av inavel, mycket mindre inflöde av migranter, en katastrofal epidemi och stora svängningar i populationsantal både för vargarna och bytesdjuren. Den nuvarande svenska populationen minskar inte flera år i rad och sannolikheten för det är mycket liten om man inte skördar ordenligt. Den svenska vargstammen har funnits oavbrutet i tiotusen år. Möjligen, men inte säkert, med ett avbrott tre decennier efter 1950, och lyckades då komma igen med egna krafter. Ur MVP synpunkt har den svenska vargstammen egentligen aldrig haft för lågt numerär. Stammen hankade sig fram med under hundra och minskande numerär 1900-1955, men skulle knappast gått under utan en intensiv jakt stödd med skottpengar. Etc. Varg är känt som ett seglivat djur.  Dessa betraktelser kompletter sårbarhetsanalysen i slutsatsen att mer än hundra vargar knappast behövs för att överlevnad 100 år framåt skall vara mycket trolig.

Nilssons MVP beräkningar
Torbjörn Nilsson har publicerat MVP-värden som är mycket högre än de aktuella värdena. Detta gjorde att jag kände en viss oro att den nya rapporten inte i tillräcklig grad beaktat resultaten av tidigare relevanta beräkningar och missat något väsentligt. Jag frågade därför Nilsson på Rovdjuren Värmland facebook diskussionen. Jag fick ett utmärkt klargörande svar så att jag fick min oro stillad och förstod varför Nilsson fått så stora MVP och varför detta inte minskade trovärdigheten av de nya beräkningarna.  Jag återger min fråga och Nilssons svar här:
Fråga till T Nilsson, länsstyrelsen Värmland, som skrev en kommentar till sårbarhetsanalysen. I rovdjursutredningen är den enda sårbarhetsanalys (det fanns flera att välja bland) som citerades T Nilsson 2004 (2003?)) som gav värden på MVP mellan 400 och 3000. Den nya MVP analysen stannar på 40 utan katastrofer och 100 med. Skillnaden är dramatisk, den nya analysen kan ha missat något väsentligt! Jag vill ju gärna vända på alla stenar. Vad beror de vitt skilda resultaten av dessa analyser på? Varför ansåg rovdjursutredaren bara Nilssons analys värd att citera? Är Nilssons resultat tillfredställande nämnda och analyserade i den nya sårbarhetsanalysen?

Svar från Torbjörn Nilsson:  Korrekt citeringsår för min sårbarhetsanalys är 2004. Fullständig referens och abstract finns på http://www.mendeley.com/research/integrating-effects-of-hunting-policy-catastrophic-events-and-inbreeding-depression-in-pva-simulatio…n-the-scandinavian-wolf-population-as-an-example/ Såvitt jag vet är detta den hittills enda sårbarhetsanalys för varg som beaktat både potentiella katastrofhändelser och effekten av lång tids ackumulering av inavel. Det finns två huvudorsaker till den stora skillnaden mellan mina MVP-uppskattningar och Chapron m fl:s MVP-uppskattningar. Den ena orsaken är att vi använt olika kriterier för livskraft: mitt kriterium var minst 95 % sannolikhet att överleva de sista 100 åren i en 1000-års-simulering även om en allvarlig katastrof drabbade populationen under sista 100 åren; Chapron m fl använde istället det kortsiktiga kriteriet minst 90 % sannolikhet att överleva de närmaste 100 åren (med eller utan katastrofhändelse). Den andra orsaken är att jag inkluderat effekter av inavelsackumulation på utdöenderisken, vilket inte beaktats i den nya analysen av Chapron m fl. Varför rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund valde att citera just min sårbarhetsanalys, och ingen annan gällande varg, vet jag inte – den frågan kan nog bara Liljelund besvara. Chapron m fl har valt att från min sårbarhetsanalys referera en figur som visar sannolikheten för överlevnad under olika 100-årsintervall för en population som inte tillåts bli större än 100 vargar. Chapron m fl har helt korrekt noterat att populationen enligt min analys hade mycket låg utdöenderisk de närmaste 100 åren. Det bör dock uppmärksammas att jag räknade med en lägre inavelskänslighet (mätt som s k letalekvivalenter) än vi idag vet att den vilda vargpopulationen har. Senare analyser av Pär Forslund, som beaktat de senaste årens forskningsresultat om inavelseffekter i vår vilda vargpopulation, har visat att om populationen förblir liten och isolerad så kan inavelseffekterna redan inom kortare tid än 100 år leda till en kraftig ökning av utdöenderisken. Mvh Torbjörn Nilsson

Så här motiverade regeringen sårbarhetsanalysen när uppdraget delades ut.

, , , ,

  1. #1 av Michael Ericson på 3 juli, 2012 - 15:51

    Tack Dag, för att du sätter sista spiken i kistan för inavelsbluffen. /Kolar´n

  2. #2 av glesbygdsbo på 5 juli, 2012 - 17:44

    Och följer vi ditt resonemang till absurdum, skjuter ner vargstammen till några tiotall individer så blir det än lättare att uppnå en inte inavlad vargstam gennom att fylla på med importerade vargar. Korrekt?

    Men sedan får vi börja från början att försöka få folk att acceptera att vargstammen växar, att den tar tamboskap och jakthundar mm. eller vill du att vi bara ska ha en minimal stam, en så låg stam som möjligt, bara den är frisk!
    Förlåt, men du tycks vare en akademisk storstadsbo som endast accepterar naturen när den finns inlindat i plast och kan kontrolleras av oss människor, inte en som egentligen bryr dig stort om den sista varg försvann från SV eller sista tigarn från Indien., eller tar jag fel?

    • #3 av DagL på 5 juli, 2012 - 22:32

      I princip tycker jag du gör ett intressant förslag och korrekt ”i princip”. Dock måste tillförsel av nya vargar göras snabbt för att ”genetisk drift” inte skall öka inaveln i en liten population för mycket och för snabbt. Translokationsmetoderna är ännu inte tillräckligt utprövade för att garantera att det går tillräckligt snabbt. Det som ligger närmast är valpflytt, och då blir det inte tillräckligt med lämpliga mottagarhonor med bara ett tiotal individer totalt.
      Men din spekulation var, som du skriver, in absurdum och inget jag vill stödja. Vi får leva med en något långsammare minskning av inaveln än vad som vore möjligt med en drastisk nedskjutning (till under hundra) och återuppbyggnad. Den går ju ganska bra att leva med den nuvarande inaveln. Men det ger ytterligare säkerhet att vargen överlever i framtiden att vi kan förstärka den om den skulle råka gå ned till hotande låga numerär.
      Jo, karaktäristiken av mig som akademisk storstadbo kan vara riktig. Men jag bryr mig lite om männsklighetens överlevnad och jag tror att historisk tradition och långsiktighet och demonstration att vi inte bara bryr oss om ”oss själva” utan också t ex ”naturen” hjälper. Vargen är ett av de viktigaste inslagen i vår historiska, kuturella och framförallt ekologiska tradition och kusin till det domesticerade djur som står oss närmast, hunden. Dess påverkan på ekologin är i princip viktig och bör representeras på ett antal ställen. Folket och dess representanter och alla stora organisationer har bestämt och tycker att vargen skall finnas kvar i Sverige. Det ställer jag upp på!! Men antal och andra former kan diskuteras!

  3. #4 av glesbygdsbo på 5 juli, 2012 - 20:10

    Sedan tycker jag att du (medveten?) misstolkar detta: ”var det en massiv enighet om att vargarna inte kunde skjutas till bättre hälsa” för detta argument har aldrig vad jag vet, använts i sambandet med iden om att det är lättare att minska inaveln i en liten population.
    http://www.dn.se/debatt/sveriges-vargstam-kan-inte-skjutas-till-battre-halsa

    Det ska mera till än BARA skjuta vargar för att deras hälsa, genetiken, ska bli bättre det förstår även jag som lekman.
    Jag förstår även att vi, du inkluderat, bara kan gissa oss till vad framtiden kommer att bjuda våra vargar på som de måste anpassa sig till eller gå under och att vi även bara har skrapat på ytan i fråga om att förstå hur naturen är sammansatt och att vi därför, du inkluderat, egentligen vet allt för lite om hur denna avancerade maskin fungerar för att vi egentligen bör hålla på att mixtra med den.

    Och varför bör man som lekman tro mer på vad du skriver än vad andra kunniga såsom dessa?

    • #5 av DagL på 5 juli, 2012 - 22:58

      Skjuter man de inavlade och skyddar de icke inavlade minskar förstås inaveln och inavel ger sämre hälsa. Eftersom inavel är kopplat till revir är det tekniskt lätt att genomföra med geografisk begränsning av jakt och gick mycket bra vid licensjakterna 2010 och 2011. Inavel är kopplat till sämre hälsa. Sedan är det önskvärt att begränsa populationen för att tillförda (invandrade) vargars effekt på inaveln skall bli större. Jag tycker inte det är en fråga om att BARA skjuta vargar, det är viktigare vilka vargar man INTE ”skjuter” (eller som i fallet ”den gula”, förhindrar att få valpar). Det är också bra att förstärka den naturliga migrationen med valpflytt, då får jakten fler invandrare att förstärka och alltså en kvantitativt viktigare roll.
      Det är svårt och osäkert att förutspå framtiden för vargarna men den är så förutsebar att det är värt att försöka och jag tror vargarnas framtid blir förutsägbarare än mycket annat. De svenska vargarna överlever med mycket hög sannolikhet lång tid framöver!
      Du visar en artikel i DN. I efterhan kan konstateras att artikeln tycks ha gjort felaktiga spådomar. Ingen genetiskt värdefull varg sköts vid 2010 och 2011 års jakter som artikeln befarade. Detta var tack vare utnyttjande av det stamträd som artikeln påstår låg outnyttjat. Artikeln motsäger sig själv, i rubriken påstås att vargen inte kan skjutas till bättre hälsa, men samtidigt påstås att stamträdet inte utnyttjas och att genetiskt värdefulla vargar kan skjutas vilket visar att artikelförfattarna faktiskt förstår att vargen kan skjutas till bättre hälsa, men inte vill erkänna det. Denna manöver minskar förtroendet för författararnas objektivitet till sakfrågan. Istället för ytterligar inavelsskador, som artikeln befarar, har både inaveln och synen på hur allvarliga inavelsskadorna är minskat sedan artikeln. Vargarna i vargstammen är inte mer besläktade än helsyskon som sägs i artikeln. Artikeln framhäver de ekologiska fördelarna av varginplantering i Yellowstone, men nu lyfts det fram att den svenska situationen gör erfarenheterna från Yellowstone ganska irrelevanta. I den senaste vargdebatten tycker jag mig märka bara en av åtta undertecknare.

      DN artikeln fick en replik av fler undertecknare varav de flesta synts nyligen i vargdebatten, som inte höll med om en del av vad författarna till den av dig nämnda artikeln framförde. Ingressen sammanfattas: Vargforskare: Den biologiska knäckfrågan är om en tillfällig nivå på 210 svenska vargar är tillräcklig. Vårt svar är ja. Men till skillnad från författarna av den tidigare artikeln verkar de oreflekterat anamma den tidigare artikelns demagogiska budskap att vargen inte kan skjutas till bättre hälsa. Jag konstaterar att författarna till den senare artikeln inte betraktats som trovärdiga av arkitekterna till svenska vargpolitik.

      Du frågar vad skälen skulle vara att tro på mig istället för artikelförfattarna? Jag disputerade på inavel och har 35 års erfarenhet i ledande ställning där utredning av inavel, släktskap och populationsstorlek och dess konsekvenser var viktigt. Jag är en av de senaste som skrivit en rapport till regeringen om genetisk variation. Jag är en av de få i värden som givit namn åt ett sätt att mäta effektiv populationsstorlek. Men framförallt har jag arbetat mycket med den genetiska effekten av riktig urval för att ändra karaktärer, det är en ovanlig situation för bevarandegenetiker att ändring av karaktärer har högsta prioritet. Därför kanske jag har en bättre bakgrund att bedömma vargjaktens effekt på inaveln än de forskarna som uttalat sig i den artikel du nämnde. Forskarna som påstod att man inte kan skjuta vargar till bättre hälsa gjorde det innan man faktiskt började skjuta vargar eller kanske influerade av känslosvallet kring första dagarnas vargjakt, det finns nu bättre underlag för att fundera. Men jag tycker de som går in i debatten skall vinnlägga sig om att förstå argumenten snarare än att hänga upp sig på detaljer i författarnas formella meritering.

  4. #6 av Kerstin Fredin på 28 juli, 2012 - 20:29

    Hej Dag Lindgren!

    Jag har sett att ”vargfakta” har refererat till dig, din blogg och det svar du fått av Olov Liberg. http://www.vargfakta.se/nyheter/sarbarhetsanalysen-sa-beaktades-inaveln-och-genetiken/

    Nu undrar jag hur du själv tolkar att ”vargfakta” bara tar med hälften av Libergs svar, och utelämnar en viktig del:

    CITAT: Vad våra värden på MVP INTE gäller för är en situation 100 år fram i tiden om vår population fortsätter att vara isolerad. Inaveln skulle då fortsätta att stiga till nivåer långt över dagens, med okända men förmodligen allvarliga negativa konsekvenser för demografin. För att beräkna hur stor populationen skulle behöva vara för att behålla sin livskraft 100 år fram i tiden med ett sådant isolerat scenario, måste man alltså ta hänsyn till de genetiska problemen som då skulle öka kraftigt. SLUT CITAT

    Att ljuga eller desinformera kan man ju göra på olika sätt, bl a genom att utesluta vissa fakta.

    Som sagt – vad tycker du själv om vargfaktas handskande med dina och andras uttalanden?

    • #7 av DagL på 28 juli, 2012 - 22:48

      Hej Kerstin Fredin
      Tack för ditt intresse. Jag har full förståelse att Vargfakta tror att läsarna har lättare att ta till sig den första än den andra delen av Libergs svar. Vargfakta anger ju också ett förmodande om vad rovdjuren menar, som kanske var riktigt. Det är ju så att när något är aktuellt gäller det att agera snabbt för att bli uppmärksammad vilket går ut över exakthet. I det här fallet har vad jag förstår vargfakta angivit URL till min web där man kan läsa den fulla texten som du också gjort. Intressant är att Liberg själv sas offentligjort den första delen, men om den andra bara att det skulle fordra en utredning 23 juli http://skandulv.nina.no/Nyhetsarkivoginfobrev/Artikkel/tabid/2350/ArticleId/1955/Info-fran-SKANDULV-PVA-on-Scandinavian-wolves.aspx . Dock grubblade jag över ”andra” delen av vad Liberg skrev och tycker han har fel och skrev en ny artikel som står högst på bloggen nu och kommer förmodligen att reagera ytterligare på nått sätt.
      Jag är genetikprofessor och tycker att genetiska argument ofta missbrukas i vargdebatten. Naturvårdsverkets kommentar till pressen av sårbarhetsutredningen är ett exempel på sådant missbruk av genetik och leder till sådana övertolkningar som rovdjursföreningen ger uttryck för.

  1. Ord mot ord « Kolar'n
  2. Sårbarhetsanalysen - så beaktades inaveln och genetiken - Vargfakta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s