Vargantalsförslag efter sårbarhetsanalys

Vargantal i Sverige utgående från sårbarhetsanalys

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar men antalet hålls på 200 de närmaste åren.

Varför gynnsam bevarandestatus? Om svensk varg har gynnsam bevarandestatus blir det näst intill omöjligt att ifrågasätta beståndsbegränsande jakt hos internationella organ. Jakt är ett mycket viktigt hjälpmedel för vargförvaltningen. Sverige får större handlingsfrihet att bestämma villkoren för skyddsjakt. Sverige får större respekt för sin rovdjursförvaltning om det är gynnsam bevarandestatus.

När är det gynnsam bevarandestatus?.  EU och andra organisationer har villkor, krav och riktlinjer som skall beaktas. De är ofta luddiga i detaljer, besvärliga att tolka, ingen klar skiljelinje mellan naturvetenskapligt versus mer subjektivt tyckande, och de ger handlingsutrymme för tolkaren (som oftast hamnat i ”expertrollen” pga av relativt positiv inställning till varg). Det är Sverige som ger innehåll till kraven, inte EU. I mitten på 2013 skall Sverige rapportera om vargens status relaterat till kraven. ”Rovdjurens bevarandestatus” anser inte två förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda: immigrationen  och antalet anses otillräckliga. Jag anser dessa krav uppfyllda och att vargen omedelbart skall förklaras ha gynnsam bevarandestatus. Se: https://vargdag.wordpress.com/2012/02/28/gynnsam-bevarandestatus-nu/

Har EU åtalat Sverige inför EU-domstolen för licensjakt på varg? Nej. Sverige är inte dömt eller åtalat för fördragsbrott och ärendet är inte anhängiggjort vid EU-domstolen. Men EU kommissionen har inlett ett ”överträdelseförfarande” och hotat att gå vidare med detta till EU domstolen om Sverige bedriver licensjakt på varg trots att vargens bevarandestatus inte fastställts. Det är mycket osäkert om EU domstolen skulle betrakta vargjakten som ett allvarligt fördragsbrott, t ex har den kommitte som utarbetat EUs rovdjursriktlinjer ansett jakten var acceptabel. Sverige har dock inte fullgjort sina formella skyldigheter rörande dokumenterat ställningstagande till vargens bevarandestatus. EUs irritation på denna punkt är förståelig. Men den verkar småaktig när Sverige faktiskt planerat att göra denna precisering av vargens bevarandestatus nu även utan EUs ingripande. Sverige har av politiska skäl velat vara tillmötesgående mot EU hellre än att se ärendet avgjorts i domstol.

Vad har sårbarhetsanalys med gynnsam bevarandestatus att göra? Sårbarhetsanalys utvärderar chansen att vargstammen skall överleva som funktion av (huvudsakligen) dess storlek. Regeringen gav ett uppdrag att utföra en sårbarhetsanalys och hänvisade till följande skrivning i rovdjursriktlinjerna, som kopplar sårbarhetsanalysen till krav för gynnsam bevarandestatus: “Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år).” En sårbarhetsanalys bör ligga i botten för en analys av gynnsam bevarandestatus. Genom att en relevant aktuell sårbarhetsanalys kom in så sent i processen, så blir det ett centralare och viktigare dokument än det skulle varit om t ex rovdjursutredningen, vargkommitten eller förvaltningsplanen tagit fram relevant underlag för framtidens vargförvaltning.

Min argumentation: Det är inte frågan om ett brottsmål eller ens en vetenskaplig uppsats där det bortom rimligt tvivel skall bevisas att vargstammen uthålligt överlever, bara att det är sannolikt. Det är meningslöst att vara perfektionist, detta är ändå inte avgörande i detaljer. Vissa formuleringar har mindre reservationer och är något oförsiktigare än jag skulle använda i en vetenskaplig rapport (gäller allmänt om bloggen).

Sårbarhetsanalysen för den svenska vargstammen. Regeringen gav ett uppdrag till naturvårdsverket, som förmedlade det till Grimsö, som skrev en rapport till naturvårdsverket, som sedan naturvårdsverket sände till regeringen med ett brev och utformade en nyhetsnotis. Förloppet och dokumenten framgår av två av naturvårdsverkets URL. Den ena är nyheten: http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Sarbarhetsanalys-for-varg/ den andra redovisade regeringsuppdrag: http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Om-Naturvardsverket/Regeringsuppdrag/Redovisade-regeringsuppdrag-2012/Avrapportering-sarbarhetsanalys-for-varg/  . Via dessa länkar kan man finna: uppdraget från regeringen; forskarrapporten och ett brev med rapportering av uppdraget från naturvårdsverket till regeringen inklusive naturvårdsverkets synpunkter.

Innehållet i själva sårbarhetsanalysen. Huvudresultaten av sårbarhetsanalysen är att den nuvarande skandinaviska vargpopulationen måste omfatta minst 38 vargar (MVP=38 utjämnat till 40) för att slumpvariation inte skall kunna orsaka utdöende inom ett sekel. Utredningen räknar på olika katastrofer med olika skattningsmetoder och verkar då komma fram till att MVP=100.

Måste populationen vara större än MVP för gynnsam bevarandestatus? Det råder delade meningar om detta, se https://vargdag.wordpress.com/2012/07/12/behovs-fler-vargar-an-sarbarhetsanalysen/ . Själv tycker jag inte det är solklart att gynnsam bevarandestatus måste vara större än MVP, det är snarare så att det ofta finns skäl att sätta gynnsam berandestatus högre. De anledningar att den skulle kunna vara större, som nämns specifikt nämns i riktlinjerna,  är
(1) att genetiken inte beaktats, men jag gör troligt i andra artiklar på denna blogg att detta inte leder till högre MVP, utan snarare att MVP blir lägre;
(2) att möjligheten för katastrofer inte beaktats, men här är det tvärtom, risken för katastrofer har lett till att MVP ökats till ett nästan 3 ggr högre värde, som antar katastrofer som för mig ter sig osannolika, så stora ”katastrofer” har inte förekommit under omständigheter som liknar varg i Sverige, varg i Sverige borde klara av katastrofer i högre grad än ”genomsnittsdäggdjuret” och någon form av motåtgärder skulle sättas in om katastrofen var på väg. Givetvis går det att konstruera ett scenario där vargen dör ut, men det mest relevanta är nog inte antalet i sådana fall.  Det blir frågan om gissningar som till stor del ligger bortom den naturvetenskapliga sfären och därför snarare bör bakas in i det värde på gynnsam bevarandestatus som skall vara högre än MVP.
Det förefallet långtifrån självklart att antalet vargar för gynnsam bevarandestatus måste sättas högre än 100 i detta fall när det redan finns ett stort säkerhetspålägg för okända och svårförutsedda katastrofer, men detta kanske mest är ett argument för att inte kräva avsevärt mer än 100 för GYBS. Jag tycker ett rimligare sätt att hantera GYBS när man väl bestämt vilket värde man föreslår är att diskutera det bl a från synpunkten att det ligger över MVP även om med katastrofer beaktade.

Skandulv om sårbarhetsutredning mm. (Olof Liberg) kommenterar i anslutning till utredningen, dess fortsättning och dess tolkning på http://skandulv.nina.no/Nyhetsarkivoginfobrev/Artikkel/tabid/2350/ArticleId/1955/Info-fran-SKANDULV-PVA-on-Scandinavian-wolves.aspx

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  genetiken har inte beaktats. I sammanfattningen av analysen från naturvårdsverket till regeringen står ” Naturvårdsverket vill understryka att resultaten i den bilagda forskarrapporten gäller under förutsättning att de genetiska problem, som idag är betydande för vargstammen, är lösta.”  ”avgöra om den nuvarande skandinaviska vargstammen är livskraftig. För att uttala sig om detta måste analysen inkludera även genetiska aspekter.” (de gäller dock för den nuvarande inavlade vargstammen, se kommentaren från Skandulv ovan). Jag anser de genetiska problemen ur den aktuella sårbarhetsanalysen kan betraktas som ”lösta” och betonandet visar att naturvårdsverket inte förstår genetiken. Problemen som ”skall lösas” är att inaveln är hög och immigrationen låg. Förutsättningen borde istället formulerats ”rapporten gäller under förutsättning att inaveln inte ändras väsentligt (framförallt inte ökar) den kommande hundraårsperioden”. Det kunde tillagts ”hade genetiken beaktats hade detta troligen lett till lägre MVP”. Jag har analyserat  ”problemen” med inaveln i artiklarna: https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/ och https://vargdag.wordpress.com/2012/07/03/inavel-beaktat-i-sarbarhetsanalys/ . I rimliga scenarior (”business as usual”, inget ”löst”, eller bara ”partiellt löst”) förefaller inaveln att bli lägre i framtiden än förra decenniet (sårbarhetsanalysen bygger på data från de sista cirka 13 åren), så MVP värdena i sårbarhetsanalysen är sannolikt något för höga. Det är osannolikt att inaveln kommer att öka så mycket så att MVP värdena blir avsevärt högre. ”Genetik” omfattar mer än inavel (t ex genetisk variation, ackumulation av mutationer, evolutionär potential), men på kortare sikt och för MVP för 90 % chans för överlevnad 100 år är den höga inaveln den i särklass viktigaste aspekten. Är inavel initialt hög förbättras de andra faktorerna om inaveln sjunker. T ex den genetiska variationen och evolutionära potentialen kommer med all sannolikhet att vara högre om 100 år än i sårbarhetsanalysens vargpopulation. Mer långsiktigt diskuteras t ex på http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=630 och https://vargdag.wordpress.com/2012/01/13/det-racker-med-nagra-hundra-vargar-genetiskt-langsiktigt/  och andra artiklar på bloggen. En eventuell minskning av genetisk variation under hundraårsperioden skulle yttra sig som en mindre motståndskraft mot katastrofer, och den skattade höjningen för katastrofer (nästan tre gångers höjning av MVP) täcker in också marginellt ökad känslighet pga. andra ändringar i genetiska faktorer än inavel).

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  IUCN kriterium E skall utnyttja all information.  Det skulle bli ungefär samma resultat. De genetiska aspekterna påverkar förmodligen som diskuterats ovan inte mycket. En del ytterligare synpunkter och erfarenheter i relation till vargantal borde nämnts, några nämns i webartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/02/08/antal-och-genetik/  och några i andra artiklar på bloggen som https://vargdag.wordpress.com/2011/12/19/liten-vargstam-overlever-rovdjursutredningen-overdriver/ . Föreslår att sårbarhetsrapporten vidgas till en rapport som kan användas som underlag till att bestämma vargens nationella ”rödlistningskategori”.

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –tveksamt beslutsunderlag  Det finns många invändningar, men
*dels är det vad som faktiskt rekommenderas av nästan alla relevanta organ åtminstone som ett av de verktyg som ger ledning;
* dels finns det förmodligen inget ”bättre” mindre kritiserat alternativ;
* dels kommer sårbarhetsanalysen inte att bli den enda delen i beslutsfattandet;
* dels beror sårbarhetsanalysen på hur välgjord den är, hur väl man känner data, och hur förutsägbar organismen är. Denna sårbarhetsanalys är välgjord och ur den synpunkten nog ovanligt pålitilig;
* dels är MVP ett pedagogiskt och förståeligt mått.

Komplettering med andra genetiska analyser för bedömning av gynnsam bevarandestatus.  Även om genetiska analyser av sårbarhetsanalysens utvärdering av om risken för utdöende inom 100 år är större än 10% förefaller onödiga kan andra genetiska effekter ha betydelse för antalsbehov för gynnsam bevarandestatus. Jag tror dock dessa analyser redan gjorts i tillräcklig utsträckning. På lite längre sikt bör man för att möta långsiktigare önskemål hantera en internationell metapopulation. Men begreppet och funktionen av en internationell metapopulation av nordeuropeisk varg är för outvecklat för att påverka dagens gynnsamma bevarandestatus och om fokus på ”kort” sikt är att sänka inaveln, så kommer också de andra genetiska kriterierna i ett bättre utgångsläge. Det är inte långsiktigt klokt att den nuvarande höga inaveln genom att blåsa upp den nuvarande vargstammen innan inaveln reducerats och det ger tid att bättre hantera och förstå ”metapopulationen”.

Begränsad vargstam och förvaltningsjakt gör att inaveln sänks mycket snabbare. Jag hänvisar t ex till bloggartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/01/08/svensk-vargpolitik-fyra-ganger-battre-an-eus-variant/  För att kunna minska den höga inaveln genom att kombinera naturlig och artificiell immigration med förvaltningsjakt och lågt vargantal är det viktigt att gynnsam bevarandestatus sätts så lågt som möjligt.

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar i Sverige, är detta förenligt med EU direktivet? Riktlinjernas viktigaste vägledning är: “Therefore, a MVP must be regarded as the absolute minimum population size that can be tolerated as a preliminary level for favourable reference population. This reflects the facts that most PVAs do not always include genetic information and catastrophic events as, for example, outbreaks of diseases such as parvovirus or rabies” “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as…: ..The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterionE (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years). Jag tolkar det som att det är möjlighet att sätta in MVP=38, men tycker detta låter alldeles för lite. Man kan sätta in MVP=100. Detta har då tagit hänsyn till genetiska faktorer (de ändrar inte slutsatsen att MVP=100, se ovan) och katastrofer, så det behövs ingen stor ytterligare ”säkerhetsmarginal”. Jag föreslår ett tillägg med 50 procent så för gynnsam bevarandestatus av den Skandinaviska vargen behövs minst 150 vargar, men för Sveriges del blir det 125 vargar. Jag anser dock ökningen 100/38 = 2.6 ggr för katastrofer stor, nästan alla beaktade katastrofer fordrar färre vargar. De höga MVP värdena kommer nog från katastrofer som utplånar merparten av populationen och inträffar mindre en än gång per 100 år och underlaget för antaganden om mycket sällsynta sådana katastrofer är allmännt dåligt. För varg finns inget sådant dokumenterat och är knappast ens troligt. De ”populationsnedgångar” för varg där orsaken inte är av människan mot vargen riktade åtgärder och som täcker mer än vargar inom en familj eller ett mycket litet område är inte stora och mindre än för organismer i allmänhet. I statistik är allvarligare ”katastrofer” överrepsenterade. De svenska vargarna kan (om de inte blir fler) förutses ha permanent ganska gott om mat och utrymme och när önskvärt antal nåtts ganska permanent storlek, och detta borde leda till att risken för stora katastrofer blir låg. Varg klarar sig bra i nästan alla miljöer så länge det finns mat, vilket borde minska vargens ”katastrofkänslighet” jämfört med de flesta andra organismer. Man kan kanske se det så att sårbarhetsanalysbegreppet utvecklades innan katastrofer och det är bl a för att beakta katastrofrisk man vill ha höga ”säkerhetsfaktorer”. Utan katastrof blir MVP=38. 150/38= 3.9. 150 ligger mycket över 38 bland bland annat för att ta hänsyn till risken för oförutsebara stora och mycket sällsynta katastrofer. Jag tycker det finns administrativa skäl att ligga mycket lågt  

Jag föreslår 200 vargar i Sverige. Jag gör ingen grundlig genomgång av de vetenskapliga skälen för att inte ha färre, men fler än 200 vargar är dåligt om det som nu finns möjligheter att sänka inaveln genom selektiv jakt och inavelssänkning är ett prioriterat mål. Fler än 200 vargar är också dåligt för att få genomslag för ny migration men man kan vänta med reduktionen till 200 tills de nya vargarna fått sin första kull. Jag fokuserar på de politiska fördelarna med 200 vargar. År2009 fastlade riksdagen 200 vargar fram till ett nytt beslut 2012, mitt förslag kan utformas som en förlängning av detta riksdagsbeslut. Det är faktiskt ett fullföljande av en mycket äldre målsättning av riksdagen. Då stod en massiv parlamentarisk enighet bakom beslutet med acceptans från brukarorganisationerna, det borde inte vara svårt att få liknande stöd idag. Av enkätsvar att döma stöddes denna vargpolitik också av en stor del av folket. Egentligen skulle Sverige fastställa nya minimiantal, men man har hamnat i en situation utan vargpolitik, rovdjursutredningen föreslår att endast långsamt öka vargstammen, vargstammen är i fri och praktiskt taget okontrollerad tillväxt, ett acceptabelt trovärdigt beslutsunderlag har inte kommit fram (jag exemplifierar med naturvårdsverkets hantering av sårbarhetsanalysen), acceptansen för varg har sjunkit hos viktiga befolkningssegment som reflekteras i att det nu finns riktiga organisationer som förespråkar nollvision och att jägareförbundets ordförande fått sparken för en för kompromiss och vargvänlig inställning. I detta läge är det motiverat att falla tillbaks på en lösning det går att få samling omkring.

Lågt antal för gynnsam bevarandestatus hindrar inte ett högre vargantal! Ett minimiantal är inte ett önskvärt antal utan en botten. Vargstammen både kan och kommer att hållas högre än vad som behövs för gynnsam bevarandestatus, det är t ex fallet för björn i Sverige. Rovdjursutredaren räknade med 50 vargar över vad som behövs för gynnsam bevarandestatus. Jag föreslår att för gynnsam bevarandestatus behövs minst 125 vargar i Sverige, men att det skall finnas 200 de närmaste åren. Det är naturligt att ett internationellt organ sätter regler som gör det möjligt med lägre antal vargar än en ambitiös stat som Sverige vill ha.

Vad tycker EU om Sverige bestämmer att antalet som krävs för gynnsam bevarandestatus är lågt? EU räknar i ett pressmeddelande efter man mottagit sårbarhetsanalysen med att besluten skall kunna träda i kraft i januari 2013, detta tyder på att EU accepterar att sårbarhetsanalysen blir utgångspunkt för gynnsam bevarandestatus. Sverige rapporterar status för varg till EU sommaren 2013, om EU skulle tycka att antalet är för lågt kan de höra av sig då. EUs missnöje beror på att Sverige inte har deklarerat sig ha gynnsam bevarandestatus, inte hur många vargar Sverige anser behövs. Även EU borde uppfatta det som positivt om inte svensk vargpolitik uppfattas som dirigerad och detaljreglerad från Bryssel på ett för regeringen förödmjukande sätt. Om den vargpolitik jag förespråkar gick igenom skulle det styrka Lena Ek och regeringen trots att hon märkts väldigt lite i vargdebatten, även detta borde EU kunna se fördelar i. Ett lågt krav för gynnsam bevarandestatus ligger i Sveriges intresse eftersom det ger nationell handlingsfrihet och det finns därför inget skäl att av någon slags bror Duktig attityd spela bort fördelarna med ett lågt golv, Sverige kan istället frivilligt och med nationellt bror Duktig attityd nationellt ligga över golvet, vilket jag föreslår.

Lägre antal för gynnsam bevarandestatus än faktiskt vargantal ger många fördelar.
*Inga problem med förvaltningsjakt 2013.
*Låg chans för trubbel med EU domstolen när jagad varg hade gynnsam bevarandestatus.
*
EUs intresse för att i detalj följa den svenska skyddsjakten försvinner.
*Nationellt oberoende.
* Det finns ett visst ”förhandlingsutrymme” om problem skulle uppstå senare. Sverige kan t ex ta ansvar för Norges del också, dvs Sverige lovar att Sverige och Norge tillsammans kommer att ha 150 vargar även om Norge inte lever upp till sin del. I min sinnevärld kommer Sverige aldrig att gå ned till 125 vargar och bara som följd av att utfallet inte leder till vad man beräknat under 150.
* Sverige ter sig bättre i internationella sammanhang och vid diskussion om andra bevarandeproblem om Sverige ligger över miniminivån för vargar.
* Adaptiv vargförvaltning  möjliggörs, antalet kan anpassas till specifika förhållanden för året.
* Det blir möjligt att ta hänsyn till socioekonomiska förhållanden.
*Jämnare spridning av vargstammen geografiskt underlättas. *Om inavels nivån reduceras bör det nationella vargantalet sänkas något.
*Kompensation för utsättning av vargvalpar kan utformas så vargtrycket minskar i berörda revir, görs ingenting för att förbättra acceptansen hos markägare för att ta emot vargvalpar kommer man sällan att få markägarens tillstånd.
* Jag har inte beräknat det vargantal som maximerar inavelssänkningen, det är inte okomplicerat att göra det och det har större trovärdighet om det görs av någon annan än mig, det kommer att ta tid, och innan det är gjort vill jag inte föreslå lägre antal än jag gjort här och jag vill inte ta risken att de då blir för låga. Men det är inte omöjligt optimeringen ger lägre vargantal. Ligger man en bit över gynnsam bevarandestatus finns möjligheten att sänka vargantalet om det senare skulle visa sig optimalt.

*När det kommer flera invandrare eller tillförda bör vargantalet sänkas för att det nya blodet skall få större genomslag.
*Kommer det inte nya invandrare kan vargantalet ökas för att minska den genetiska driften. Att på detta sätt direkt och uppenbart anpassa vargantalet till migrationen och inavelsänkningen kommer att skapa ökad acceptans för migration och vargförflyttningar hos de viktiga segment av befolkningen som idag är vargnegativa.
*Skulle så småningom vargens spridningsområde ökas enligt riksdagsbeslut och kanske också norrut kan man kanske höja det nationella vargantalet något samtidigt som trycket i de nuvarande vargområdena kan minskas.
*Att anpassa jaktuttag för att inte underskrida gynnsam bevarandestatusgränsen kommer att nödvändiggöra att man ligger 25 eller 50 vargar över gränsen, men om man inriktar sig på 200 vargar kommer man aldrig under gränsen 125. Kommer man +-25 fel kan detta korrigeras i uttagen följande år.
*Länen kan planera mer sjävständigt och om summan av länens ageranden hamnar fel, så kan det korrigeras kommande år utan att det nationella värdet blir för lågt.
*Det kan finnas skäl att Sveriges del i den internationella metapopulationen, som kommer att sättas upp med deltagande av många länder, och som sammantaget bör omfatta tusentals vargar, blir större än 200. Beslut om detta bör dock avvakta minst ett decennium tills inaveln minskat väsentligt och antalet grundarvargar ökats väsentligt och de administrativa formerna för samförvaltningen mellan länder tagit fastare former. 

Vem och när bestämmer om det är gynnsam bevarandestatus?
naturvårdsverkets rovdjursinformation i början av September står ”Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram referensvärden för gynnsam bevarandestatus för björn, varg, lodjur och järv till juni 2013. För varg kommer Naturvårdsverket att redan under hösten redovisa vad som ska vara gynnsam bevarandestatus…” Någon annan tidsangivelse finns inte. Jag får intrycket att resultatet inte kommer att behandlas politiskt och att vargtrycket i Sverige inte kommer att tas upp av Sveriges riksdag.

, , , , ,

  1. #1 av Roger Engstrand på 25 augusti, 2012 - 14:44

    Med MVP = 38 finns inga skäl att diskutera 125-200 vargar. Vad skulle det vara för katastrof som ska inträffa de närmaste 100 åren? Canis lupus lupus är som ras minst 150.000 år gammal. Ingen katastrof tycks ha inträffat under den tiden. Och om det ändå skulle inträffa så är det ju bara att importera 38 nya vargar från samma ställe som dom nuvarande kommer ifrån.

    • #2 av DagL på 25 augusti, 2012 - 16:44

      Det finns en del skäl att inte ha mycket få vargar, som jag inte diskuterat. Med 38 vargar blir recepientpopulationen för spontana invandrare att finna en partner hos så liten så att migrationen minskar av det skälet och då ökar inaveln. Ett led i att få migranter från Finland är att Finland inte har under 200 vargar och det blir svårare att argumentera för det om vi själva inte har 200. Om migrationen fördubblas så leder det till att det gränsvärde inaveln går mot nästan halveras! Vid 38 vargar räcker migrationen till för att inaveln inte skall öka, men ett större vargantal gör att den minskar eftersom antalet reproduktivt framgångsrika migranter ökar vid konstant migrantantal.
      Sårbarhetsanalysen kom fram till 100 vargar och det byggde vad jag förstår på en referens med en litteraturöversikt för katastrofer med däggdjur som man skulle kunna härleda sannolikheten för en katastrof ungefär en gång vart 500e år skulle ge storleksordningen 50% risk för utdöende och det blir då 10% på hundra år, så helt orationellt är inte värdet även om jag tror att det går att argumentera emot. De katastrofer som skulle kunna ta kål på en vargstam på 100 individer uppmärksammas inte och dokumenteras inte, det kan mycket väl ske i ”det tysta”.
      Bara 38 vargar i Skandinavien skulle leda till att stora nu bevargade områden skulle lämnas obevargade (t ex kanske Värmland skulle råka bli vargfritt). Man kan formulera det så att även om vargen skulle överleva i Skandinavien, skulle den inte göra det regionalt. Men riksdagen vill att varg skall finnas i hela det naturliga utbredningsområdet. Riksdagen vill att varg skall finnas uthålligt och då är 10% chans för utrotning obehagligt hög chans ur naturvårdssynpunkt. Även de kritiker som tycker att höjningen av MVP till 100 för att beakta ”katastrofer” som inte inträffat de sista femton åren accepterar nog en höjning av MVP till minst 50 för att beakta fenomen som epidemi av ”valpsjuka” (som faktiskt inträffat och allvarligt drabbat den lilla vargpopulationen på Isle Royale) eller en extremt kärv vinter eller en mandatperiod där naturdemokraterna spelar en vågmästarroll i riksdagen.

      Visserligen tror jag inte mer långsiktiga genetiska effekter än inavel kan användas som argument för flera tusen vargar i MVP 100 års sammanhang, men det finns genetiska skäl att ha metapopulationern på många tusen vargar. Detta kan lösas internationellt om invandringen är tillräckligt hög och det är den nog. På kort sikt är det viktiga att inaveln minskar och för det behöver vi inte ha många vargar. Men på lång sikt skall dessa vargar vara en del av en metapopulation där Finland, Ryssland och många andra länder med Nordeuropeisk varg bidrar. Sveriges bidrag till denna metapopulation ter sig ynkligt om det bara är 50 vargar, som återstår efter nedbantning av tidigare etappmål på 200. För att få de andra intressenterna (länderna) att bära tillräckliga delar bör Sverige inte gå ned till den lägre gräns jag föreslår (125) annat än kortsiktigt och tillfälligt.

      Om vi nu börjar translokera vargar för naturvård, så kommer vi nog om några tiotal år att se mer avspänt på det. Så vi kanske inte skall vara så rädda att för att ta en chans på tio för utrotning inom 100 år, och de tillförda vargarna blir ju som påpekas en del av samma nordeuropeiska varg om än ett annat stickprov. Vi kan inte säga vi förfogar över en etablerad teknik än, men jag tycker ett viktigt skäl att göra några sådana translokationer är just att ha tekniken till hands eftersom vi inte behöver ställa lika stora krav på ”den svenska vargen”. Det kostar en hel del att translokera 38 vargar och få dem etablerade och det är inte oproblematiskt med risken att smitta införs.

      Dessutom skulle anslagen för vargforskning och rovdjursspanare minska. Det skulle bli färre tjänstemän på länsstyrelser, naturvårdsverk och EU. Massmedia skulle få mindre att skriva om (framförallt jakttidskrifter). Marknaden skulle minska för försäljare och tillverkare av stängsel. Fast dessa reduktioner av BNP kanske skulle mer än kompenseraras av andra ökningar, vad vet jag?:-),:-)

  2. #3 av DagL på 27 augusti, 2012 - 19:46

    Det enda remissvar till rovdjursutredningen (utom mitt eget) där jag hittade ett uttryckligt stöd för vad jag försökt sprida: att begränsat vargantal och selektiv jakt förbättrar genomslaget av migranter, var det från Västernorrlands län. Inte ens jägarorganisationerna ser längre än att det kan underlätta att vargantalet hålls begränsat. Det känns inte roligt att finna att en av mina tanker om vargförvaltning fått sä dåligt genomslag, utan att någon påvisat någon svaghet med resonemanget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s