Förlorare i vargpolitiken och skademinimering

De största förlorarna på sitt stöd till en svensk vargstam!

De som förlorar mest på att de stött varg i Sverige är jägareförbundet och centerpartiet. Statsmakterna och naturvårdsverket är också förlorare trots sitt stöd.

Centerpartiets minister (Carlgren) lyckades sy ihop en vargpolitik med brett stöd och bäring på långsiktighet, men den retade upp några partier och miljöorganisationer. Dessa hade framgång med en vädjan till EU som resulterade i att vargen ”förvaltas” med fri tillväxt för obestämd tid, vilket den nuvarande vargministern görs till syndabock för. Centerpartiet riskerar nu att elimineras från riksdagen om den vargpolitik centerpartiets ministrar formellt har ansvaret för inte uppfattas som rimlig. Gissar att vargfrågan bidragit till att den centerminister som lyckades med konststycker att få relativt samförstånd om varg byttes ut till en mindre vargintresserad.

Svenska jägareförbundet har förlorat en mycket stor del av sina medlemmar till en konkurrerande jägarorganisation, som till skillnad mot jägareförbundet antagit en nollvision, och jägareförbundets ordförande fick inte förnyat förtroende för att han varit för mjuk i vargfrågan. Vargfrågan har bidragit till att ”jägarna” svartmålats, förlöjligats och demoniserats som kollektiv gentemot allmänheten, ”blodtörstiga varghatare”. Även i artiklar och kommentarer till naturvårdsverkets utspel att det blev ingen jakt 2013 för EU inte ville för det gick dåligt med valpflytten förekom åtskilligt nedsättande och irrelevant. Jag uppfattar detta som djupt orättvist, när jägareförbundet faktiskt stött ett för jägarkåren kontroversiellt program, som ligger nära det nuvarande och bättre uppfyller de politiska intentionerna och de avtal Sverige skrivit på än vad naturvårdsverket lyckats med (bredare geografiskt spridning är viktigare än högt antal på en liten del av arealen). Detta bidrar till oansvarigt fyrkantiga reaktioner, överdriven stingslighet och myndighetsmisstro. Det känns ovist handlat av naturvårdsverket om de inte utnyttjar sitt politiska handlingsutrymme, så att centern och jägareförbundet inte kan visa på några framgångar i vargfrågan, ”någon belöning” för att de stött varg, trots att de i praktiken bara fått ovett för det.

Stor  skada vargen gör eftersom förtroendet för det demokratiska systemet sjunker. Respekten för demokratiska beslut i laga ordning undergrävs. Ett beslut med bred parlamentarisk majoritet för ett beslut som gav stor flexibilitet för ändring 2013 borde ha respekterats. Det borde inte löna sig att söka genvägar förbi detta förfarande. Det uppmuntrar till anarki.

Naturvårdsverket tillhör också förlorarna. Den generella trovärdigheten minskar.

En väg att reducera dessa skadeverkningar för de som stött svensk varg kunde vara att snabbt anta en långsiktig vargpolitik, som har naturlig anknytning och kontinuitet mot den som lämnats och inte innebär en drastisk ändring.

, ,

  1. #1 av Calle Seleborg på 14 oktober, 2012 - 10:21

    Författaren har liksom andra en felaktig utgångspunkt. Den att vargen tillför något positivt till svensk landsbygd. Efter en intensiv propagande om artens förträfflighet lurades svenskarna och deras politiska representanter att rösta för vargens återetablering i Sverige. Någon oberoende konsekvensutredning har inte gjorts utan motarbetats av de vargfrälsta. Inte ens när regeringen ger ett utredningsuppdrag där de socioekonomska delarna ska redovisas blir det gjort. Utredarens struntar i det med Naturvårdsverkets goda minne. Rovdjurspolitiken riskerar en tredjedel av våra arter. Det tusenåriga traditionella mulbetet kan inte vidmakthållas med friströvande skyddade stora rovdjur. Fäbodkulturen är mycket mer en museal kuriositet. Den är nyckeln till en stor uthållig produktionskapacitet av mat vilken vi kommer att behöva den dag världsmarknaden inte längre vill förse oss med 50% av vår mat.
    Vill vi ha en chans i framtiden måste vi återgå till våra fäders viktigaste princip. Att bekämpa våra rovdjur i närheten av vår boskap är en medborgerlig plikt.

    • #2 av DagL på 14 oktober, 2012 - 10:48

      Min utgångspunkt är genetik och sänkning av inaveln. Jag ställer mig lojal mot tankarna i habitat-direktivet och riksdagsbeslut att varg skall finnas uthålligt i Sverige. De flesta delar säkert uppfattningen att man oftast bör vara lojal mot riksdagsbeslut. Jag har förståelse för de synpunkter som framförs ovan liksom annat jag snappat upp, och försöker därför fokusera i nederkant, vad är det lägsta vargtryck som är förenligt med måluppfyllnad?
      Statsmakterna har ändrat regelverket så att det är lättare att bekämpa varg i närheten av boskap och hundar.
      Under nästan hela den långa tid som ”traditionellt” mulbete förekom har det varit tillsammans med i praktiken obegränsad vargförekomst. Varg var ett stort problem, men gjorde inte mulbetet omöjligt.
      Det vore bra om en ordentlig konsekvensutredning hade gjorts, men förmodligen hade den visat att en del synpunkter från vargskeptiker är överdrivna (detta gäller en del synpunkter från vargvänner också).

      • #3 av Calle Seleborg på 14 oktober, 2012 - 11:34

        Det vore små problem med fäbodar och annat mulbete om det kunde utföras under samma premisser som fordom. Rovdjuren skyddades då inte av staten utan tvärtom blev man belönad om man tog bort dem. Så Dag använd aldrig argumentet att det gick bätre förr eftersom spelreglerna har helt förändras. Sedan är det tyvärr inte så att ett demokratiskt beslut inte alltid är det rätta. Historiens värsta exempel är väl Tyskland för 80 år sedan. Nazisterna kom till makten via allmänna val. Och de införde 1900-talets strängaste djurskyddslagar. §28 är ett skämt. Om ett rovdjur står i begrepp att angripa mina djur ska jag behöva riskera åratals fängelse och förföljelse från extrema vargvänner?

      • #4 av DagL på 14 oktober, 2012 - 12:09

        Nazisterna var först i världen med att fridlysa varg (vilket inte ledde till problem, för varg var redan utrotad i Tyskland då) och idoliserade vargen långt mer än dagens vargvärnare. Liksom arierna var ett ”herrefolk”, så var vargen ett ”herredjur” i den nazistiska mytologin. Jag tycker inte man skall åberopa detta som någon slags ”guilt by association” – men om jägarrörelsens kontakter med nazistTyskland framförs i termer av ”guilt by association”, så kan man påminna om det.

        De nazistinfluerade tankegångarna i vargdebatten är tydligen inte långt borta, i detta fall från vargvägrarsidan http://brj2535.wordpress.com/2012/10/13/vargens-framgangssaga/

      • #5 av Calle Seleborg på 14 oktober, 2012 - 14:23

        Absolut ingen association. Ville bara påpeka att ett ”demokratisk” beslut inte behöver stå oemotsagt. I en riktig demokratisk stat utsätter för övrigt inte staten individer för rättsövergrepp. Fridlysning av stora rovdjur på landsbygden där de boende får bära hela bördan är ett rättsövergrepp. I det sammanhanget är genetikdebatten en diskussion om påvens skägg. För övrigt verkar staten betrakta vargen som ett herredjur. Varför framhåller man annars vid varje diskussion om skyddsjakt att det får inte ha inverkan på vargens bevarandestatus. Att vargen håller på att utrota våra lantbruksraser tas ingen hänsyn till. I början hade jag också den åsikten att visst kunde vi ha en liten vargstam i Sverige. Alltför många möten med drabbade individer har gjort att jag anser att ingen ska behöva oroas för eller uppleva ett vargangrepp. Därför hävdar jag idag nollvision av skador från varg.

  1. Den sociala (varg) fällan slår igen nu.. | Cullingman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s