Öka inaveln långsamt eller minska den snabbt?

Enligt naturvårdsverkets sätt att räkna skall inavelns ökning motverkas, och det görs bäst med många vargar. Det vore bättre om man utgick från att inaveln skall minskas effektivast möjligt, och det görs bäst med få vargar. Diametralt motsatta uppfattningar, som uppkommit på grund av att naturvårdsverket inte förstått hur man skall räkna!

En debattartikel med anknytning till denna artikel publicerades 1 december.

Naturvårdsverket föreslår det behövs minst 380 vargar och en immigration på 7 vargar per decennium, medan regeringen föredrar 180 vargar och en immigration på 8 vargar per decennium. Hur har naturvårdsverket kommit fram till dessa siffror? Naturvårdsverket utgår från att heterozygotin inte skall sjunka mer än 5% lägre än den population vargarna härrör från (den finsk/ryska). Olyckligvis har naturvårdsverket uppfattat detta som att i en hypotetisk skandinavisk vargpopulation med konstant storlek heterozygotin inte får falla mer än 5% på 100 år. Eftersom fallande heterozygoti är ekvivalent med ökande inavel uttrycker jag det som att inaveln inte får öka mer än 5% på hundra år i den  hypotetiska populationen. Inaveln ökar långsammare ju fler vargar (pga sk genetisk drift), det behövs alltså många vargar för att begränsa inavelsökningen.  Inaveln ökar också långsammare ju högre migrationstakten är, så det behövliga antalet vargar blir lägre ju högre migrationen är. Ur detta kan de siffror naturvårdsverket redovisat härledas.

Men om naturvårdsverket istället siktat på hur det mål naturvårdsverket bestämt sig för skulle erhållas í den skandinaviska vargpopulationen instället för en hypotetisk population, skulle naturvårdsverket kommit till helt annorlunda slutsatser. I den skandinaviska vargpopulationen gäller det att sänka inaveln, inte att öka den. Så länge migrationstakten är tillräcklig för att sänka inaveln trots den motverkande genetiska driften, så minskar inaveln snabbare och med färre ackumulerat antal migranter ju färre vargar som finns i stammen. Det behövs inte högre migrationstakt för att nå målet 5% inavel om hundra år som kompensation för att man har färre vargar.

Således har det  motivet (utöver felräkning och sk tjurskallighet) för naturvårdsverket att avråda från regeringens önskemål om 180 vargar bortfallit. Tvärtom är det bättre med 180 vargar, eftersom det angivna målet kan uppnås med lägre ackumulerat antal migranter.

Det finns inte heller något i vetenskap grundat motiv för naturvårdsverket att hålla fast vid den hotfulla  (om än till synes meningslösa) skrivningen  ”Detta förutsätter att den planerade genetiska förstärkningen som riksdagen beslutade      om 2009 har genomförts fullt ut dvs. att högst 20 vargar har införlivats i den mellansvenska vargpopulationen senast 2014”. Lyckas ingen genetisk förstärkning är det inget motiv för fler vargar än som kan motiveras av andra skäl om den naturliga migrationen ligger på en migrant per generation, vilket är vad rovdjursriktlinjerna rekommenderar.

, ,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s