Vaddå 95%?

Naturvårdsverket krav på att 95% av ursprungsvariationen skall bevaras är orealistiskt, obiologiskt och odefinierbart!  Skälet är att den skandinaviska vargstammen inte härrör från EN i tid och rum homogen vargpopulation, medan den hypotetiska vargpopulation naturvårdsverket utgår från kommer från ett mycket stort område under en lång tid.

Naturvårdsverket tycks tänka sig att bevara 95% den genomsnittliga heterozygotin uppfångade över ett geografiskt mycket stort område under lång tid. Via valpflytt fångas bla centrala Europeiska Ryssland in. Den genomsnittliga heterozygotin över ett stort område med varierande inte klart avgränsade subpopulationer blir större än i enstaka subpopulationer och större än vad den blivit i en avsnörd Skandinavisk population, som avgränsades till vargbältet när det fanns tusentals vargar och kontakt med Finland. Därför förefaller det ett starkt överdrivet krav att 95% av variationen i naturvårdsverkets hypotetiska population skall bevaras.

Variationer i variation är vanligen  mycker större än variationen i ett genomsnintt. Variationen i heterozygoti mellan populationer kan varierar med en faktor 30. 95%  av variationen i något som varierar våldsamt blir lätt väldigt godtyckligt!

Heterozygotin i källpopulationen är inte mätbar, så fördelen med heterozygotiförändringar – att de är mätbara – kan inte utnyttjas i den här situationen

Den finska vargpopulationens genetik har ändrats drastiskt under de sista 150 åren vilket visats genom analyser med museumvargar. Populationerna är inte konstanta över tiden. Historiken för genetisk variation i varg  har studerats med museumvargar. De skandinaviska vargarna före utrotningen skiljde sig genetiskt från dagens finska, så relevansen i att bevara heterozygotin i ”källpopulationen” är mycket tveksam.

I det nedanstående är FST en slags inavel som kan tolkas om hur subpopulationer på olika öar differentieras på ett sätt som kan tolkas som att de inavlas pga isoleringen

Ur uppsats om Manitoba vargar:
”Aspi et al. (2006) found kinship positively correlated with distances up to 163 km in a continuous Finnish wolf population followed by significant isolation by distance on a limited spatial scale”;
”Biological interpretation of FST values is difficult and values within the range of 0.05–0.15 are generally considered as moderate (Balloux and Lugon-Moulin 2002)”
”Thiessen found similar divergence values (FST = 0.0306–0.0552) between four populations (n = 92–129) separated by larger geographic distances ([100 km).”

Från Aspi  2009 (varg). ”The average expected heterozygosity in the Karelian population (0.709 ± 0.126) was significantly higher (Wilcoxon test: Z = -2.599, P = 0.009) than in the Arkhangelsk wolf population (0.636 ± 0.110).” Om Karelen förlorade 5% av sin variation skulle den fortfarande vara mer varierad än Archangelsk.

Wolves in Karelia are closest in distance to the Finnish wolf population but is genetically distinct from the Finnish wolf population (FST=0.151) (Aspi et al., 2009)

• Sweden/Finland (FST=0.177, p-value not given)
• Finland/Karelian (Russia) (FST=0.151, p<0.001)
• Finland/Arkhangelsk (Russia) (FST=0.176, p<0.001)
Karelian/Arkhangelsk (both Russia) (FST=0.051, p=0.048)
Bialowieza Primeval Forest (Poland/Belarus), (FST=0.024, p=0.025)

Genomsnittsheterozygotin över ett helt område är högre än i delarna. Omvänt kan man säga att ”de obesäktade” immigranterna till Skandinavien är ”obesläktade” i högre grad en obsläktade i beräkningar. De är ”negativt” besläktade!

Lyckas man bevara 95% av variationen, så innebär det att man får en subpopulation som är lika inavlad som de genomsnittligt andra subpopulationerna, dvs minst 100%.

Att fånga upp huvuddelen av den genetiska variation utanför Skandinavien borde kunna vänta tills man kommit en bit på vägen med att sänka inaveln och börjat fundera långsiktigt om metapopulationer.

Dessa problem diskuteras överhuvudtaget inte av underlagsrapporten. Det borde varit en ordentlig litteraturöversikt och analys bakom. Men det förefaller övertygande att naturliga subpopulationer har lite lägre heterozygoti i förhållande till den megapopulation invandrarna rekryteras från. Analogt skulle den hypotetiska population som fanns i Skandinavien innnan den avsnördes ha en lite lägre heterozygoti än megapopulationen som heterozygotin relateras till.

EUs rovdjursriktlinjer och annan bevarandebiologisk litteratur anger att det skall vara minst en migrant per generation för att subpopulationer i en metapopulation inte skall bli för genetiskt differentierade. Riktlinjerna tänker nog på den situation som nu råder att det finns en mottagarpopulation och en givarpopulation som inte skall komma för långt ifrån varandra. Eftersom en migrant per generation svararar mot en inavel F=0.2, så anser EU att populationer kan driva ifrån varandra som svarar mot Fst = 0.2 eller att heterozygotin driver iväg 20% från det värde som skulle råda om subpopulationerna alla vara samma jämviktspopulation. Det förefaller alltså som om Sverige ville lägga långt starkare krav än EUs riktlinjer.

Möjligen skulle man kunna formulera kravet så att en genomsnittlig vargpopulation av den geografiska omfattningen av den skandinaviska har nog har FST=0,05 mot den stora givarpopulationen. Det blir då ett krav på F=0.10. Det klaras av med två migranter per generation och är samma krav som ställs av rovdjursutredningen, och det finns en del belagda förslag att ändra kravet till att bevara 90% av variationen. Det vore nog mindre kontroversiellt och mer förståeligt att göra den modifikationen.

I samband med genetisk variation kan man påpeka att mycket få vargar fångar in huvuddelen av den genetiska variationen (genomsnittlig heterozygoti). Ett stickprov på två  (obesläktade och icke inavlade) vargar fångar in 75%. Ett stickprov på fem vargar fångar in 90%. Ett stickprov på 10 vargar 95%. Dvs vad naturvårdsverket vill bevara!  Detta är kanske en överförenkling, men kastar stor tveksamhet över kravet på 380 vargar.

Inavel och inavelsdepression kan bidra till att populatiponer dör ut, men kan också ge upphov till livskraftiga populationer, jag gav ett exempel med älg på Newfoundland som grundades av mycket få älgar som växt till en stor och livskraftig stam. Det finns ”lyckliga flaskhalsar”, där grundarna kanske antingen saknar de gener som ger upphov till inavelsdepression eller att de snabbt försvinner genom naturlig selektion. Ett intressant experiment genomfördes av Stefan Andersson i Lund mfl som drog upp ett antal inavelslinjer. 3/4 av inavelslinjerna gick snabbt under, men de återstående visade sig efter ett fåtal generationer både vitala och genetiskt variabla. Den skandinaviska vargen förefaller vara en sådan ”lycklig flaskhals”, som klarar sig bra trots hög inavel. Det borde därför räcka med en måttlig reduktion av inaveln! Den kan betraktas som uthållig med högre inavel än vad som gäller för en population där man saknar information av en art där man saknar information.

En blogg som diskuterar likartade problem som den här är: http://cullingman.wordpress.com/ 

,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s