Inavlade vargar klarar sig länge på Isle Royale trots lågt numerär

Senaste nytt: Nya valpar 2013…  http://news.sciencemag.org/plants-animals/2013/08/new-pups-bring-hope-isle-royale%E2%80%99s-wolves

En líten vargpopulation har överlevt lång tid i en isolerad population på Isle Royale
Istället för teoretiskt snack, bevarandebiologisk teori, simuleringar med gissade data, generaliseringar av erfarenheter från 100 andra arter, kategori D eller E principer och utländska expertutlåtanden kan man titta på verkligheten. Hur väl klarar sig en mycket litenisolerad och verklig vargpopulation över tiden?

Det finns en perfekt vargpopulation för att bedöma den svenska vargstammens överlevnadsförmåga. Vargpopulationen lever på en ö isolerad av vatten i de stora sjöarna i USA. Ön heter Isle Royale och är fem kvadratmil stor, som hälften av ett svenskt vargrevir. Där finns en vargpopulation, en älgpopulation och lite annat. Vargpopulationen grundades av ett vargpar som gick över isen en extrem vinter i slutet av 40-talet. Vargpopulationen har överlevt till nu. Det kom en ny immigrantvarg 1997. Ön är ett naturreservat huvudsakligen avsett för studier av vargpopulationen och annat, människan ingriper inte. Vargpopulationen består typiskt av tre flockar, antalet föräldravargar är ofta bara fyra, antalet vargar fluktuerar mellan 12 och 50 (typiskt 20), viktiga dödsorsaker är svält och konflikter mellan vargar. Även huvudbytesdjuret (älg) fluktuerar kraftigt (mellan 300 och 2200). Det är ett komplicerat ekologiskt samspel, där inte bara skolboksekologin att varg äter älg påverkar stammarnas kraftiga fluktuationer. Vargarna visar tecken på inavelsdepression. Eftersom denna vargpopulation överlevt mer än sex decennier och fortfarande finns kvar kan man förmoda att chansen för utdöende på 100 år är 50 % (kanske lite mindre men resonemanget nedan överlever lite lägre gissning och 50% är en jämn siffra). Eftersom stammen har uppenbara problem och överlevnaden har ett inslag av tur är det dock en lärdom att tre föryngringar och fem kvadratmil är för lite för att med rimlig säkerhet hålla en isolerad vargpopulation i hundra år. Den ansvariga forskaren för ön utvärderar resultaten att en uthållig vargpopulation skall ha minst 50 vargar.

Den skandinaviska vargstammen är mer än tio gånger så stor; den har mer än tio gånger så många föryngringar och föräldravargar; den effektiva populationsstorleken är mer än tio gånger så stor; den är utsatt för långt mindre fluktuationer; fluktuationerna i procent är långt mindre; fluktuationerna i födotillgång väsentligt mindre och födotillgången är vanligen god; tillgänglig areal storleksordningar större; inflödet av immigranter är större, ekologiskt variation inom området avsevärt större, inaveln väsentligt lägre och dessutom sjunkande. De svenska vargarna har gott om utrymme och gott om mat, medan brist på mat och utrymme är viktigaste dödsorsak för ö-vargarna. Den enda relativa nackdelen för svenskvargarna – omfattande tjuvjakt – verkar nu eliminerats.

Det verkar solklart att svenskvargarna har storleksordningar bättre odds att överleva ett sekel än ö-vargarna och således mindre än 5 % chans att dö ut. Det är möjligt att spela djävulens advokat, men att ange ett provisoriskt referensvärde som omprövas 2019 är inte en rättegång där en åtalad skall överbevisas bortom rimligt tvivel, utan bara fråga om vad som ter sig troligt. Sunt förnuft borde vara tillräckligt för bedömningen. Detta gäller även för halva den svenska eller skandinaviska stammen (ibland får man byta ut tio gånger mot fem gånger i jämförelsen ovan).

Vill man få det att se mer vetenskapligt ut kan man använda matematik. Betrakta en svensk vargstam med 100 vargar som är i lika dåligt skick som öpopulationens. Denna vargstam kan ses som fem upprepningar av östammens 20 vargar. Chansen för utdöende av alla av fem upprepningarna på 100 år blir mindre än 5 % (0.5^5). Men eftersom upprepningarna inte är isolerade och kan återbevargas från en upprepning till en annan så måste i praktiken alla fem upprepningarna dö ut inom samma 20 årsperiod för att stammen skall dö ut, och chansen för det är 0,005 % (5*0.1^5, faktorn 5 eftersom det är fem 20-årsperioder på 100 år). Om man gör upprepningarna av ö-populationerna mindre sårbara genom att fyrdubbla ö-storlekarna och reglerar populationerna med jakt, så minskas de viktigaste stressorsakerna (svält och vargkonflikter). Detta skulle leda till att  fluktuationerna i vargarnas numerär och populations exponering för livshotande stress skulle minskas och minska utdöenderisken.

Jag har scannat Rovdjurens bevarandestatus, där det enda omnämnandet om Isle Royale är expertpanelen, som konstaterar att inavelsdepression har konstaterats, dvs. den möjliga bidragande förklaringen att ö-populationen överlevt kan inte vara att den är befriad från inavelsdepression. Att den mycket begränsade populationen faktiskt överlevt lång tid varken nämns eller kommenteras i övrigt. Det kan betraktas som ett uppseendeväckande dyrt experiment (fem kvadratmil avsatta och dokumenterade under mer än ett halvsekel) för att studera just precis den nu aktuella frågan om minsta nödvändiga vargstamstorlek, då är det magstarkt att helt negligera resultatet!

Ny migrant – mirakelkur för Isle Royale?

Ett vargpar vandrade över isen till en isolerad ö (Isle Royale) 5 mil2 stor i slutet på 40-talet och lade grunden till en vargstam. Där fanns redan en älgpopulation. Föräldraparet gav upphov till en vargstam med typiskt 3 familjegrupper, som levde i dynamisk balans med älgarna allteftersom inaveln växte. Inavelskoefficient över 0.8 har nämnts (nästan tre gånger så hög som för de svenska vargarna!). År 1997 kom en ny varg över isen! Det var en mirakelkur för de inavlade vargarnaDen nya vargen spred snabbt sina gener och inaveln bröts temporärt. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna kom från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Man har i detalj kunnat följa förloppet när en vargstam berikas med en obesläktad nykomling. Det är uppenbart att den införda vargen haft mycket större reproduktiv framgång än de andra vargarna och detta kan tillskrivas att varken invandrarvargen själv eller dess avkomma led av inavel, medan de andra vargarna var allvarligt nedsatta av svår inavel. Man kommer snart att kunna göra liknande betraktelser hur väl generna spritts från de två invandrare som kom till den skandinaviska vargpopulationen 2007/2008, för närvarande ser det bra ut hur deras gener sprids. Exemplet från Isle Royale visar att vi kan förvänta att gener från invandrare från öster sprids betydliget effektivare än från de befintliga inavlade vargarna. Man får dock hålla i minnet en del viktiga skillnader: 1) Det finns avsevärt fler familjegrupper och vargar i Skandinavien, man kan därför inte förvänta en jämförlig dominans från en enstaka invandrare; 2) Tillgången på mat (älg) är god och inte begränsande i Sverige, medan på ön är födan starkt begränsande, man kan tala om svält som en viktig dödsorsak, vargarna var ofta för många i förhållande till älgarna. 3) Vargtätheten är mycket högre än i Sverige; 2) och 3) leder till att konflikter mellan vargarna är en viktig dödsorsak på ön och genomsnittsåldern är låg. 4) Vargen i Skandinavien har fler anfäder. 5) Att det bara var två grundare, att populationen är liten och generationstiden kort måste lett till en mycket högre inavelsgrad på ön än vad som nu är fallet i Sverige 6) Ön är mycket mindre och ekologiskt enhetligare än Skandinavien, dynamiska förändringar förväntas därför bli mer drastiskta 7) Ön är ett naturreservat och människan ingriper inte, och det finns inga på ön utom forskare och turister. I Sverige finns skydds- och licensjakt. Det finns inte skäl att befara att en invandrare skall få FÖR stort genomslag i den skandinaviska stammen, fast detta förmodligen har skett på ön. Exemplet troliggör dock att migranter är effektivare att minska inaveln, än vad de enklare modeller som använts i svenska överväganden ger anledning att förmoda. Det finns anledning att vara optimistisk och tro att den naturliga och planerade artificiella (såsom valpflytt) migrationen skall ha större effekt än i de överslagsberäkningar rovdjursutredningen stött sig på.

Isle Royale är en nationalpark där människan inte ingriper utan ekologin lämnas ifred. Det mest intressanta är samspelet mellan byte (älg) och predator (varg), men det finns många fler spelare och faktorer i ett komplicerat ekologiskt nätverk, vars komplexitet underskattades när studien började. Där bor 1000 (300-2200) älgar och 20  (12-50) vargar (det är typiska värden och inom parantes extremer). Vargar och älgar varierar cykliskt och en faktor i detta är att vargstammen växer och blir större än vad älgstammen tål så den kollapsar och då räcker inte maten till vargarna så den stammen kollapsar etc., men det är mycket mer komplicerat än så och den ekologiska standardmodellen stämmer inte särskilt bra!!! För att översätta siffrorna till i Sverige använda siffror så är det 1000 älgar per 500*100 hektar dvs 20 älgar per 1000 hektar och varje vargrevir är knappt 2 mil2. Med liknande tätheter i Sverige skulle det rymmas något i storleksordning 2000 vargflockar och 800 000 älgar. Ett svenskt vargrevir är uppåt 10 kvadratmil. Detta innebär att vad som i Sverige betraktas som en hög älgtäthet kan samexistera med ett vargtryck som är fem gånger större än i ett svenskt vargrevir. En älgstam kunde snabbt byggas upp i en period när vargtrycket ”bara” var tre gånger så högt som i ett svenskt vargrevir! Älgstammen har dock varit väsentligt under 10 älgar/1000 hektar bara en gång 2008 och det är ännu för tidigt att säga hur snabbt den återhämtar sig efter det.

Både älgarna och vargarna föreföll under perioder efter ankomsten av den nya invandraren mer hotade än under ett tidigare perioder. Älgarna drabbades av hårda vintrar och andra problem, stammen var liten redan 1997 när den nya invandraren kom och rekordlåg ca 2007. Den brutna inaveln reflekterades inte i vitalstatistik för vargstammen, men den maskerades troligen av den låga älgtätheten, och den reproduktiva framgången kan vara tecken nog på invandrargenernas vitalitetshöjande effekt. Antalet vargflockar föreföll sommaren 2011 reducerad till en och antalet vuxna honor till två och inaveln var mycket hög igen och nu är det så få vargar kvar så incest blir vanligt och ger inaveln en ytterligare kick. Även om både älg och varg haft det besvärligt skall man förmodligen inte se det som en sen effekt av störningen invandringen.

En sammanfattning av resultaten på Isle Royale här.

  1. #1 av Dan på 27 april, 2015 - 10:56

    På grund av genetisk depression är populationen idag tre vargar eller mindre. http://isleroyalewolf.org/sites/default/files/annual-report-pdf/Annual%20Report%202015-for%20web.pdf

    • #2 av DagL på 27 april, 2015 - 16:54

      Tack för informationen. Men om populationen inte överlever behöver det inte bero på inavel. En demografisk sårbarhetsanalys visar att en så här liten och varierande vargstam förväntas dö ut av slumpskäl efter ungefär så lång tid som denna population funnits även utan stark inavel. Men det är troligt att incest bidragit även om det bara är en bidragande orsak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s