Inlägg taggade bevarandestatus

EU lamslår Sverige

EU hotar att åtala Sverige vid EU domstolen. Det långvariga överträdelseförfarandet har haft och har ett mycket negativt inflytande på Sverige, jag har skrivit till EU och påpekat detta (se nedan).

Vad jag påpekar är bl a:

* Alla Sveriges politiska partier och alla viktiga ”stakeholders” har starkt understrukit att de vill följa EUs direktiv för varg. Det är grovt förolämpande och insinuant att -som EUs talesmän gör – vid nästan varje tillfälle – understryka att lagen måste följas, och antyda att ”svenskar” är laglösa.

* Vad som är diskutabelt är hur lagen (direktivet) kan tolkas. Sveriges ansvariga hävdar att kontakter med EU sker kontinuerligt medan EU ilsket insisterar att Sverige inte eftersträvar en överenskommelse. De ansvariga i Sverige säger att Sverige gjort allt vad EU begärt.

* Om det uppstår stora oklarheter och tvister om tolkningen, är det till största delen EUs skuld, eftersom EUs lagregler, riktlinjer och information ger anledning för de svenska statsmakterna att tro att reglerna medger de tolkningar Sveriges statsmakter gör.

* Sverige har internationellt omfattande och respektererad vargforskning och bevarandebiologisk forskning. Sverige/Norge har en internationellt unik kontroll av den svensk/norska vargstammen. Det är mycket tveksamt av EU kommissionen att underkänna vad viktiga delar av denna svenska kompetens kommit fram till som resulterat i ett riksdagsbeslut.

* Det inhemska svenska juridiska systemet har demonstrerat att de anser sig ha kompetens och vilja att tolka EU-direktivet, tydligen till EUs belåtenhet. Den ideella naturvården har givits befogenhet att driva vargärenden i domstol och dess engagemang är en garanti för att vargfrågor kommer att granskas juridiskt i fortsättningen. Det finns därför knappast någon anledning längre för EU att driva ärendet i EU-domstolen även om EU misstänkte brott mot direktivet.

* Genom att kontinuerligt under många år ifrågasätta de svenska statsmakternas beslut och sätta dem ur kraft undergräver EU förtroendet för Sveriges statsmakter (riksdag och regering) gentemot Sveriges folk. Detta gör Sverige mer anarkistiskt och minskar statsmakternas förmåga att kontrollera situationer. Detta leder i sin tur till att det blir mindre acceptans i segment av befolkningen för vargpolitiken och dess implementering hur den än förs, än vad som vore fallet utan EUs anarkistiska strävanden.

* EU uppmanar till att involvera stake-holders och folket i beslutsprocessen. Diskussionen om varg tar stort utrymme och uppmärksamhet, och skymmer därigenom viktigare frågor, så att indirekt kritisera Sverige för att inte ha tillräckligt bred debatt om varg är orättfärdigt. Den breda debatten om varg gör också att specialistdebatten får mindre omfattning och blir mer underordnad, vilket också har negativa effekter.

* Mycket av vargdebatten drivs av genetiska argument, där EU bidrar till att trivialisera och överförenkla problemställningarna och tumreglerna, till vad jag som yrkesgenetiker karaktäriserar som direkt missbruk av genetik.

* Varken acceptansen av de svenska rovdjuren eller acceptansen för värdet av EU tjänar, på det sätt som EU driver överträdelseärendet.

Jag har skrivit ett brev till EU 130919 i hopp om att detta skall inses och att EU skall avveckla överträdelseärendet nu när ett riksdagsbeslut fattas. Detta skulle göra att en avklingning av konflikten kan inledas, och en övergång kan ske till att betrakta varg som ett djur bland andra. Brevet finns här:   EU-Letter130919  Det har sänts i ett antal kopior och varit tillgängligt från denna webb – om än ej lätt att hitta. Mitt hopp när jag skrev brevet var att EU skulle uttalat sig så att en avveckling av överträdelseförfarandet före jul skulle tett sig troligt – eller någon som var med vid de faktiska överläggningarna som ändå skett skulle bedömt det troligt – och att jag då skulle kunna släppa ärendet och den här bloggen. Men detta har inte inträffat.

EU svarade dock på brevet och jag bedömde svaret som positivt, eftersom det inte bara var tack för intresset, utan uttryckligen nämnde att avslutande av överträdelseärendet var en möjlighet, och eftersom de viktigaste EU-aktörerna fick kopia. Därför avvaktade jag med att återkomma till bloggossfären längre än jag ursprungligen tänkt. Jag avser att återkomma med en uppdatering av lägesbeskrivningen i brevet. Det verkar som EU inte har för avsikt att avsluta ärendet bara för Sverige efter mycket lång utredning tagit ett riksdagsbeslut utan upprepar sina hot, ofta via Naturskyddsföreningen och WWF som fortfarande eftersträvar att Sverige döms.

,

Lämna en kommentar

Varg-bollen hos Naturvårdsverket

Bollen hos Naturvårdsverket!!!

Naturvårdsverket har gynnsam bevarandestatus för varg i uppdrag av regeringen. Frågan om nödvändigt antal diskuterades vid ett expertmöte på Naturvårdsverket 26/4.

Reflexioner efter expertmöte på Naturvårdsverket 26/4

Tillägg 130701. Naturvårdsverkets rapportering till EU har gjorts. http://www.naturvardsverket.se/upload/nyheter-och-press/Arter_boreal.pdf  Det framgår av dokumentet att Naturvårdsverket inte tagit ställning till om det finns tillräckligt många vargar eller huruvida varg har gynnsam bevarandestatutus. En kommentar i ett pressmeddelande ger intryck av att Naturvårdsverket förbereder en minskning av nödvändigt vargantal i en osäker framtid. Kommentarer: 1) Det förefaller som Naturvårdsverket påverkats av forskarskrivelsen; 2) Denna brist på ställningstagande ger inte vargkommitteen vad som fordras för att fullfölja sitt arbete på ett tillfredställande sätt och inte heller regeringen för att initiera skrivandet av en proposition. Titta på Naturvårdsverkets lägesrapporter april-juni. Expertmötet, forskarskrivelsen eller uppdraget att ta ställning till och motivera vargens gynnsamma bevarandestatus nämns inte, så det verkar inte ha hög prioritet hos Naturvårdsverket. Det var känt för Naturvårdsverket redan 22 oktober (möte med EU) att en omarbetning av förvaltningsplanen var nödvändig och att den borde vara baserad på ett vidare samråd. Naturvårdsverkets ansvariga åberopar vid intervju : ”Det är ännu inte klart vad som krävs. Det som diskuterats länge är inavelssituationen, och vi har fortfarande inte riktigt fått något klart och tydligt svar. Vi ska ha en öppen process där vi kan väga de olika forskarnas argument mot varandra, säger Marissink.”  Och ett annat uttalande:” ” Man frågar sig vad expertmötet 26/4 var tänkt att fylla för funktion om inte en process där naturvårdsverket kunde väga olika forskares argument mot varandra, och ställa kompletterande frågor om något var oklart för någon vid Naturvårdsverket. Naturvårdsverket borde utnyttjat tillfället, även om Naturvårdsverket huvudlinje inför expertmötet fastställts till att inte ändra sig.  Men istället tänker Naturvårdsverket tillsätta en ny expertgrupp med nya fräscha experter, i hopp om att Naturvårdsverket skall få något underlag till beslut i GYBS-frågan.

Här är en kommentar till Naturvårdsverkets misslyckande att bestämma GYBS för varg.

Tillägg 130620. Grimsö/Skandulv med flera har 130618 skrivit ett brev till Naturvårdsverket. Brevet kan nås genom att klicka här! Brevet påpekar att det framkom vid forskarmötet att den modell och de beräkningar som Naturvårdsverket byggt sin FRP på inte är relevant (minsta vargantal = 380). Dvs forskarmötet 26/4 stödjer inte att Naturvårdsverkets FRP bygger på vetenskaplig grund. Brevet föreslår att Naturvårdsverket minskar svårigheterna med vargförvaltning på det sätt jag föreslagit, genom att deklarera att svensk varg nu har gynnsam bevarandestatus. Brevet argumenterar för FRP =270 istället för Naturvårdsverkets 380, och utan att några övriga bivillkor skall uppföljas. Brevet följer min uppmaning till Skandulv/Grimsö att bringa ordning i vargkaoset! Bland undertecknarna finns sju från Skandulv/Grimsö. Nu återstår att se om Naturvårdsverket vill fortsätta att följa sin egen – av ingen expertis stödda – linje, som leder till fortsatt kaos i vargförvaltningen med de spin-off effekter det medför.  http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2013/06/kritiserad-vargmodell-underkanns-av-ansvariga-forskare/ . http://www.jaktojagare.se/aktuellt/slu-forskare-det-racker-med-270-svenska-vargar  . http://www.vargfakta.se/nyheter/forskare-270-vargar-ar-ett-lampligt-golv/.  http://michaelericson.wordpress.com/2013/06/25/somliga-gar-i-trasiga-skor/;  http://www.rovdjur.se/viewNavMenu.do?menuID=131&oid=4196  ; http://bilderblogg.se/politik/at-vem-forskar-man-pa-slu.htm ;  

Detta avsnitt är skrivet efter mötet (efter 26 april) och avser att beskriva vad det ledde till och hur det kan sättas i ett sammanhang i den mån jag får reda på något. Deltagare framgår av följande länk . Detta är hur Skandulvs nyhetsbrev beskriver mötet:  ”SKANDULV hade ett arbetsmöte med Naturvårdsverket 26 april ang. vargstammens genetiska status och hur genetiken ska bedömas vid resonemangen om kriterierna för s.k. Gynnsam Bevarandestatus (GYBS). Tre externa internationella populationsgenetiker deltog i seminariet. NV ska senast 30 juni rapportera till EU vargstammens status och vilken nivå man anser vara s.k. ”Favourable Reference Population”.  Uppnåendet av den nivån är ett av kraven för att stammen ska ha uppnått GYBS”  Det noteras att de forskare som valt modell och gjort de räkningar som Naturvårdsverkets starkt kritiserade åsikter bygger på (Laikre och Ryman) inte deltog vid mötet. Det spekuleras om att Laikre och Ryman inte utfört beräkningarna  vilket jag påstår (se sid 65 och Fig 1a i Liberg m fl 2009 rapport till Naturvårdsverket) och att Ryman inte ställer sig bakom förvaltningsplanen. Men Naturvårdsverket ordnade också ett forskarmöte om liknande frågor för alla rovdjur omedelbart före vargmötet. Inget om planerna inför mötena nämns såvitt jag kan se i Naturvårdsverkets ofta återkommande lägesrapporter om viltförvaltning. Tydligen var detta det föregående mötet med Ryman rum före konferensen, där han inte tyckte att beräkningarna var användbara, medan Burman, som bara var på vargkonferensen, verkade vilja hålla fast vid Ryman/Laikre beräkningarna. Som nämns nedan är 1500 vargar fortfarande en möjlighet. Svensk Jakt ansåg det vare en följd av mötet att Naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsmodell skulle skrotas.  Här är Vargfaktas version av konferensen och turerna omkring.  Uppslutningen från Grimsö verkade förvånansvärt stor. Naturvårdsverket ställningstagande i GYBS frågan för varg är fortfarande ställd i dunkel bara två månader före rapportering till EU. Den 29/4 mötte Naturvårdsverket Svenljungagruppen (enligt nedan), en rapport ges på Svenljungagruppens hemsida, det verkar inte som om Naturvårdsverket ändrat uppfattning märkbart sedan före mötet 26/4, men Naturvårdsverket kanske verkade något mindre säkra på modellen. Att Naturvårdsverket inte ändrat inställning innebär också att vad som tillkommit 2013 som skulle kunna användas som motiv för högre golv inte accepterats av Naturvårdsverket som motiv för högre golv. Det förefaller uppenbart att mötet fredag 26/4 inte var tänkt att ge upphov till någon ändring, annars skulle ett möte med SvenLjungagruppen inte lagts in redan nästa vardag 29/4.  SvenLjungagruppens kritik i delar som jag hoppades skulle klarats upp på sammanträdet 26/4 ”Vi hävdade att vi med bred marginal redan i dag uppnått GYBS enligt art och habitatdirektivet. Men NVV påstod som väntat att genetiken måste förbättras. De kunde inte bemöta den kritik vi framförde att de utgår från en felaktig genetisk modell där deras referenspopulation har en inavelsgrad om F=0”…”Naturvårdsverket och EU-kommissionen själva hittar på krav som inte finns med i art och habitatdirektivet. Som till exempel att det ska krävas en inavelsgrad om högst F=0.10 och att vargstammen inte skall förlora mer än 5% genetisk variation på 100 år. Dessa krav finns inte i det avtal som Sverige har undertecknat och skulle därför inte hålla i en domstol”.

Forskarmötet
Naturvårdsverket har sedan hösten 2012 närt tanken på att bjuda in några forskare till en diskussion omkring varg-genetiken och FRP (behövligt vargantal) som en del av GYBS. Detta realiseras i slutet 26 april. En del av bakgrunden till diskussionen är att jag hävdar NV-planen är ovetenskaplig och missbruk av genetik. Bland de forskare som bereddes möjlighet att deltaga var: Olof Liberg, Håkan Sand, Linda Laikre, Ilik Saccheri, Pär Ingvarsson och Nils Ryman. Även jag skulle kunnat delta, men gjorde det inte. Jag har tidigare haft en liknande diskussion på Naturvårdsverket för ett halvår sedan som inte verkar givit någon effekt. Det kan ju också ha fördelar om den som kritiserat inte deltar, då blir de andra deltagarna mindre finkänsliga i eventuell motkritik. Det visade sig väcka en viss uppmärksamhet att varken jag, Laikre eller Ryman deltog. Ett bildspel jag delgav Naturvårdsverket då är här, bättre men inte mycket annorlunda siffror har beräknats sedan dess av Liberg och Sand (2012). Jag ger synpunkter inför den planerade diskussionen i denna bloggartikel, men de flesta synpunkterna är kända. Jag svarar troligen på frågor per email om det behövs. Så jag tror inte jag skulle tillföra så mycket, och har redan givit vad jag kan ge.

Jag tror nu inte den planerade diskussionen kommer att leda till någon förändring i Naturvårdsverkets skrivningar eller minska polariseringen och öka legitimiteten för den svårstyrda vargförvaltningen. Mina initiala kommentarer om Naturvårdsverkets beslut här.  Jag befarar att Naturvårdsverket ämnar fortsätta den okloka hanteringen av vargfrågan. Naturvårdsverket måste kunna förklara och motivera sina ställningstaganden och de måste också kunna motiveras av lokalt ansvariga på ett förståeligt sätt, och frågor måste också kunna besvaras på ett sätt så det framgår av den lokalt ansvariga förstår, tror inte nuvarande motiv går att förklara på ett trovärdigt sätt. Funkar inte detta blir politiken mindre trovärdig och legitim, och det får mindre acceptans att det är krav från EU och de svenska statsmakterna. Jag fruktar att detta blir svårt med nuvarande motivering. Jag hade hoppats att Skandulv/Grimsö skulle kunna använda sitt inflytande för att åstadkomma en förnuftigare vargförvaltning, men nu tror jag inflytandet på Naturvårdsverket är litet och Skandulv/Grimsö själv för disperat. Även om jag hoppas att det kommer att visa sig att jag har fel! Jag kommer i rött nedan att tillföra reflektioner om huruvida mötet kommer att leda till någon förändring, fast jag gissar att man får vänta till sista Juli med att få svaret.

Varför kommer inte Naturvårdsverket förändra beräkning om behövligt vargantal?

Den som har skrivit Naturvårdsverkets dokument är Per Sjögren-Gulve. Det är samma person som kallar till diskussionen, väljer deltagarna, organiserar och leder diskussionen, utformar ett dokument med ett förslag som distribueras inför mötet, för minnesanteckningar och verkställer eventuellt behövliga ändringar. Det är samma person, som skulle förlora mest prestige och anseende på en märkbar förändring.  Trots att NV haft ett halvår på sig att ändra uppfattning på grundval av kritiken har detta inte skett eller antytts att det övervägs, knappast ens inför mötet. Från den planerade diskussionen till dess att NV skall rapportera till EU är det två månader. Det är för knappt om tid om avsikten hade varit att förutsättningslöst tänka över ändringar, diskutera internt, utforma ändringar och fatta formellt beslut. Jag betvivlar att huvudavsikten med den planerade diskussionen är att NV skall få ett bättre underlag för sina förestående beslut om förvaltningsplan och rapport till EU.

Nej, jag tror diskussionen motiveras av andra skäl. Det viktigaste kanske är att den kommer att minska kritiken mot NV genom att forskare konsulterats. Diskussionen kan användas som ett ”alibi” av NV. Det är bra för Sveriges relationer med EU att hänvisa till att utarbetandet av rapporten till EU har föregåtts av seriösa diskussioner med Laikre och Ryman (se nedan). Dessa har ju framlagt ett eget alternativ, och har utpekats av EU-kommissionären som lämpliga granskare. Det är ju i och för sig inte fel att diskutera ibland. Beträffande varggenetikfrågorna existerar inte något objektivt diskussionsforum, men däremot stora motsättningar om hur den genetiska teorin bör tillämpas. Detta är självklart ett viktigt motiv för diskussion, även om jag knappast tror att resultatet kommer att reflekteras i de krav Naturvårdsverket avser att ställa för GYBS.

Skäl att behövligt vargantal borde ändras

Naturvårdsverket har för genetisk sårbarhet av den svenska vargstammen ställt kravet att högst fem procent av den genetiska variationsgraden får gå förlorad på 100 år enligt ett förslag från Allendorf och Ryman (2002). Enligt skriftlig uppgift från Naturvårdsverket i början av mars exemplifieras detta med att heterozygotigraden (ett mått på genetisk variation) för fem år sedan skattats till 0.57 och inte får sjunka under 0.54 om 100 år. Naturvårdsverket hävdar att detta fordrar 4 invandrare per varggeneration vid en vargstam på 180 och 3.5 invandrare vid 380. Detta stämmer inte alls med data från den verkliga skandinaviska vargpopulationen. Sedan de två invandrare kom in 2008 har den observerade heterozygotigraden ökat från 0.57 till 0.63, och antalet genvarianter (alleler) har under samma period ökat med 29 %, och om de tre senaste invandrarna inkluderas blir ökningen 49 %.(siffror enligt Liberg/Grimsö). Enligt Naturvårdsverkets beräkningar borde den låga invandringen i stället lett till en minskning av den genetiska variationen! Teorin säger att det räcker med en invandrare per varggeneration för att den genetiska variationsgraden skall öka samtidigt som inaveln minskar. Naturvårdsverkets påståenden däremot stämmer varken med teori eller observationer. EUs rovdjursriktlinjer (guidelines) kräver bara en invandrare per varggeneration, men Naturvårdsverket kräver alltså mer än tre gånger så mycket!

De forskare som uttalat sig har inte stött Naturvårdsverkets beräkning. Naturvårdsverkets förslag bygger på en gemensam rapport 2009 med kapitel med olika författare (leverantörer). Laikre och Rymans bidrag var det som Naturvårdsverket gjort till sitt. Det noterades vad man inte var överens om. De fem forskare som deltog utöver Laikre och Ryman ansåg att det räckte med mindre invandring (och alltså färre vargar vid samma invandring) än Laikre och Ryman. En majoritet av de forskare Naturvårdsverket anlitade ansåg alltså att det behövs färre vargar och lägre invandring för att nå GYBS. Det blir än mer anmärkningsvärt att förslaget inte utsatts för någon extern granskning när det fick så dåligt forskarstöd första gången det lades fram. Möjligen kan man se att den ansvariga faktiskt talat med mig som en granskning, Då blir vi sex forskare (mot två) som tycker kraven för GYBS ställts för strängt som det framförs i Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Enbart det borde kunna vara motiv att sänka krav, som inte kan väl motiveras.

Vad är vetenskapligt fel? De värden Naturvårdsverket presenterat på grundval av beräkningar av Laikre och Ryman (2009) bygger på att en vargpopulation med konstant storlek avskärmas från en mer omfattande homogen moderpopulation. Då stämmer beräkningarna matematiskt, men saknar relevans för svensk varg! Den svensk/norska vargstammen har grundats av ett mycket litet antal invandrare. Eftersom grundarna var så få har den svensk/norska vargstammen avsevärt lägre genetisk variation än ”moderpopulationen”, och då krävs radikalt mycket lägre invandring för att hindra den genetiska variationen att minska.

Skäl för Naturvårdsverket att anpassa sig till alliansens/regeringens förslag!

Regeringen/alliansen har på grundval av Naturvårdsverkets beräkning föreslagit att 180 vargar skulle vara tillräckligt för att uppfylla kravet på tillräckligt bevarande av genetisk variation. Naturvårdsverket ansåg då detta skulle fordra alltför stor immigration. Men eftersom migrationsbehovet är långt lägre, och den naturliga invandringstakt vi haft senare tid räcker, så bör Naturvårdsverket ansluta sig till regeringens linje. Det viktigaste skälet är att beslutet då blir vetenskapligt grundat, eftersom den genetiska variationen inte sjunker alls. Beslutet uppfyller det krav som Naturvårdsverket självt valt på genetisk sårbarhet i Naturvårdsverkets tolkning, och hållit fast vid ett halvår utan att själv ifrågasätta trots kritik. Att inte gå lägre i antal kan motiveras med några lättformulerade skäl, ett är att undvika att komma nära det golv som den demografiska sårbarhetsanalysen ger. Ett beslut i denna riktning skulle ge principiell enighet mellan regering, huvuddelen av de politiska partierna och naturvårdsverk. Stor riksdagsmajoritet kan påräknas med måttliga komplikationer och justeringar (kanske en uppjustering till 200 för att få med socialdemokraterna). Det skulle dessutom medföra acceptans från huvuddelen av de som bor och verkar nära varg och större acceptans för varg- och valpflytt eftersom konstruktioner kan göras så att operationerna kopplas till en sänkning av vargtrycket. Behovet av framgångsrika valp-flytt och varg-flytt blir lägre och hanterbart stort. Ökning av genetisk variation och minskning av inavel uppnås snabbare och till lägre kostnad. GYBS behöver inte invänta att valp-flytt lyckas eller förutsätta en svårnåbar immigrationsnivå. EUs önskemål om förvaltningsplanens innehåll (se nedan) blir lätt att tillfredsställa. Osäkerheten om hur många vargar NVs krav faktiskt kommer att medföra undanröjs. Det blir svårt att fälla Sverige i en juridisk instans om Sverige vetenskapligt motiverat att varg har gynnsam bevarandestatus. Eventuell juridik blir då beroende av vetenskapliga detaljdiskussioner, vilket nog verkar avkylande på juridiska instanser. Meningsfull vargförvaltning kan påbörjas omedelbart. Handlingsförlamning, osäkerhet och uppgivenhet skulle brytas.

Sakkunniga forskare har nämnt olika uppfattningar om det vargantal som borde räcka för GYBS, det sista året inom intervallet 125-1500, det är inte svårt att uttrycka vetenskapligt stöd för lägre krav än Naturvårdsverkets. LCEIs rovdjursriktlinjer är inte allvarligare menade än att de nu är svåra att hitta, men här är senaste länken.

Om Naturvårdsverket skriver att varg har gynnsam bevarandestatus återgår kontrollen av varg till Naturvårdsverket och Naturvårdsverket slipper förödmjukelsen och minskningen i trovärdighet genom att Naturvårdsverkets beslut upphävs av domstolar. Det finns inget i EU-direktivet som hindrar att ge varg gynnsam bevarandestatus, det är bara Naturvårdsverkets egna ambitioner som hindrar.

Kritik från värnare och EU kommer hur Sverige än gör. Rättsliga förfaranden och fortsatt polarisering kan inte undvikas med säg 400 vargar, men effekterna av rättsliga förfaranden och polarisering mildras av ett bestämt och klart agerande stött av Naturvårdsverk, Regering och Riksdag. Minst 180 vargar bör enligt min mening innebära omkring 200. Att den naturliga invandringen stödd med vargflytt räcker stöds av att två nya invandrare efter flyttning till Tiveden inte verkar vandra mot norr. Det finns tungt vägande allmänna skäl för att ha minst en migrant per generation, eftersom det hindrar att den Skandinaviska vargstammen genetiskt driver allt längre bort från resten av den Nordeuropeiska metapopulationen och en mindre migration gör det långsiktigt svårt att betrakta den nordeuropeiska metapopulationen som en enhet. Skälen för högre immigration är dock långt mer specifika och kontroversiella och kopplade till subjektivt satta överdrivet höga krav.

Händelse i slutet av mars. Dels möte Svenljungagruppen Lena Ek och dels gjordes ett uttalande från Helene Lindahl att naturvårdsverket var helt inställda på 380 medan Lena Ek klargjorde att regeringen arbetade för ett lägre värde ner till 180.  Det framgår att Naturvårdsverket har uppdrag att utarbeta GYBS till slutet av juni. Svenljungagruppen påpekade att Naturvårdsverkets beräkning är fel, vi skulle istället utgå från hur vi kan få en bättre vargstam. De ansåg (som jag) att dagens varg kan ges gynnsam bevarandestatus. Man avser att följa NVs arbete med GYBS (hur nu detta skall gå till).   Det verkar inte som regeringen givit upp att Naturvårdsverket skall finna vägar till >180 vargarDet är en klar målsättning för regeringen och då måste Naturvårdsverket tydliggöra för regeringen varför detta inte kan uppnås med andra argument än de felaktiga som använts hittills. Tydligen skall förutom forskarna också Svenljungagruppen ha ett möte med Naturvårdsverkets relevanta tjänstemän, undrar vad som kommer först, forskarna eller Svenljunga? Svenljungagruppens föredragning visas här.

Beställd underlagsinformation, som inte var känd vid Naturvårdsverkets ställningstagande, stödjer regeringens 180 alternativ

I december färdigställde Liberg/Sand på Naturvårdsverkets uppdrag en rapport om selektiv riktad jakt. Denna visade att sådan jakt kan fördubbla effekten av invandrare och att lågt vargantal förstärker effekten. Hänsyn till denna nya information har inte tagits vid Naturvårdsverkets nuvarande FRP-analys. Först när alla tre underlagsrapporterna från Skandulv/Grimsö inför GYBS-beslutet kommit in har Naturvårdsverkets beställda underlag blivit komplett. Denna tillkommande information stödjer både lägre antal och effektivare invandring, och ställer alltså regeringens 180 vargar i en väsentligt gynnsammare dager än höstens FRP-analys. Visserligen var rapporten rykande ny när den presenterades och tillämpades på jakten 2013, men sedan dess har tiden medgivit tillräcklig granskning.

EUs kritik angående förvaltningsplanen har inte resulterat i någon märkbar reaktion eller åtgärd på Naturvårdsverket

I pressrelease 10 juli 2012 skrev EU-kommissionären: “…the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population. The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves.” I brev 19 dec 2012 skrev EU-kommissionären: ”…no scientific review…not convinced …able to withstand scientific scrutiny…there seems to have been none on this very first attempt at defining favourable conservation status…lack of information on measures to improve the genetic status…..too hypothetical… making the status of the population dependent on future, unpredictable events…no clarity on how the genetic status will be effectively improved….unless some real and concrete steps to improve the genetic status.” Det förekommer även ett missförstånd av kommissionären orsakad av förvaltningsplanens utformning: “immigration is central for the … loss of genetic variation”, kommissionären borde skrivit “…increase of genetic variation”.

Det verkar inte som Naturvårdsverkets förvaltningsplan hittills påverkats av EUs kritik. Efter dessa påpekanden från EU kommer FRP-avsnittet att genomgå hård prövning i kritisk anda under hösten. Den planerade diskussionen kan kanske i obetydlig mån ses som tillmötesgående mot EU. Jag är dock övertygad om att mycket av EU-kritiken skulle bortfalla om Naturvårdsverket kunde bestämma sig för att dagens varg har GYBS eller ännu hellre att vargen 2010 hade det. Granskningen under hösten skulle då förmodligen bli mer saklig omkring denna sakfråga, istället för att lämna fältet fritt med den nu föreliggande icke vetenskapligt underbyggda beräkningen.

Förvaltningsmål och GYBS krav är inte samma sak

Önskemål på immigration och inavel. En intressant fråga är hur Naturvårdsverket i rapporten till EU kommer att behandla immigrantkravet? För att uppfylla riktlinjernas krav räcker det med att en migrant per generation. Varför göra det svårare för Sverige genom att ställa högre svenska krav?; Och huruvida Naturvårdsverket avser att ta upp något krav på inavelsreduktion – där har ju EU-direktivet inte några krav alls – skall Sverige lägga in det som GYBS-krav och på eget initiativ påfordra hårda svåruppfyllda krav som det inte finns någon massivt forskarstöd för? Kommer sådana ingredienser angående GYBS i rapporten bli föremål för någon form av extern diskussion?

Förvaltningsmål bör sättas högre än GYBS-krav. Jag tycker NV kan skriva in förvaltningsplanen: ”NV eftersträvar att sex flyttade djurparksvalpar skall träda i reproduktion i den svenska vargstammen före 2024”; ”NV eftersträvar att åtta nya immigranter skall reproducera sig i den skandinaviska vargstammen före 2023”; ”NV avser att anpassa uttaget till en stam på minst 220 vargar intill dess en ny immigrant trätt i reproduktion”; ”NV har inte för avsikt att medge ett så stort uttag, så att stammen beräknas bli mindre än 200”; ”NV eftersträvar att inaveln i den svenska vargstammen skall reduceras till F=0.15 och den genetiska variationen höjas i motsvarande grad före 2026”. Problem med sådana målsättningar uppstår först när de görs till förutsättningar för GYBS och därigenom hinder för förvaltning; hinder för att nå förvaltningsmål; försämrad samlevnad med varg; försämrat förtroendet för myndigheter och statsmakter, och ger varg en oproportionerlig stor roll i miljövård.

Tusen år framåt En generell föreskrift för långsiktig hållbarhet (tusentals år) är Ne>500 dvs N>2000. Jag håller i princip med om detta, men anser att detta inte är ett motiv för ett högre golv än man kommer fram till med andra resonemang. Skälet är att det inte behövs större kontakt med andra populationer än som behövs av andra skäl och att kontakten kan sträcka sig längre och göras vidare med valpflytt. Jag tycker dock det är en god idé att i förvaltningsplanen ha ett kort resonemang varför man inte tror att det behövs mer omfattande migration än av andra skäl (minst en effektiv immigrant/generation) och påpekandet att migrationen med valpflytt troligen kan göras både större och ”djupare” om så skulle fordras. Kunskapen om hur meta-populationer fungerar i allmänhet och för varg är låg, vilket dock inte motiverar höga vargantal. Det ter sig osannolikt det behövs en större population i Sverige för tusenårigt bevarande av en internationell population än hundraårigt bevarande av en svensk med minskad inavel och ökad genetisk variation. Därför bör man inte kräva en större vargstam av detta skäl. Om mot förmodan kunskapen eller utvecklingen (drastiskt minskat vargantal i Ryssland) om några decennier skulle motivera det, så finns möjligheten till omprövning.

Det kanske blir 1500 vargar…

Laikre, Ryman mfl. har i en artikel i Conservation Biology 2013 föreskrivit 1500 vargar för Sverige (minst tusen sexuellt mogna, dvs. två-åringar). Artikeln argumenterar emot jakt bl a eftersom vargjakten påstås ha signifikant ökat inaveln. Deras signifikanstest betecknar jag ”statistikmissbruk” och de data som visas är även i övrigt tendentiöst för att motsäga att jakten minskade inaveln. Detta är en tidskrift med ”peer-review system” och författarna anses vara auktoriteter på området. Eftersom studien bekostats av Naturvårdsverket finns det anledning att förmoda att resultaten kommer att falla i god jord hos Naturvårdsverket. Kopior har cirkulerat sedan november, då uppsatsen presenterades som en del i en licentiatavhandling, och några av resultaten har presenterats via dagen eko i höstas. Kopior har bifogats de överklaganden rörande vargjakt som Naturskyddsföreningen genom sin advokat Alarik lämnat in. Alarik är vän med den EU-jurist som handlagt den svenska vargfrågan och dess möjliga framtid vid EU-domstolen. EU har säkert både haft tillgång till och sympatiserat med artikeln, och har kanske samarbetat omkring den. Att EU-kommissionären i brev i slutet på december till Lena Ek föreslog Laikre och Ryman som lämpliga granskare för den svenska vargförvaltningen kan ses som en fingervisning om vad EU önskar.

Ett brev till tidskriften Science har publicerats i slutet av mars. Brevet påstår att selektiv jakt inte kan minska inavelnVäsentligt längre diskussion om brevet på nederdelen av den artikel som länkas till här. Författarna har utnyttjat tillfället till att komma med subjektiva värderingar i tidningsreferaten istället för att i objektiva ordalag klargöra resultatet. ”this is just one example of how scientific results can be misinterpreted to justify a particular policy by ignoring the broader scientific context.” In fact, only immigration will lead to a lasting reduction of inbreeding.” Den rapport som författarna hänvisar till visar dock att reduktionen av inavel per migrant kan mångdubblas genom selektiv beståndsbegränsande jakt, vilket är viktigt just eftersom det inte kommer så många migranter, även effekten av redan skedd immigration kunde förstärkas genom den begränsade jakt som föreslagits som inte skulle hindra en fortsatt tillväxt av vargstammen och slutligen har åtgärden att flytta vargar från norr till söder fått framgång genom att två invandrare från Finland vid finska gränsen nu flyttats till vargbältet och tycks stanna där och sannolikt kommer att få valpar i vår. Således ger brevet till Science en direkt missledande bild av situationen och jag betraktar brevet som ett exempel på det missbruk av vetenskap, inte för hur den appliceras men hur vetenskapen läggs fram av författarna till brevet. Bilden förvirras ytterligare genom att den muntliga beskrivning de två som uttolkat sitt syfte med brevet inte stämmer med brevet, men det har väl mindre betydelse. Brevet indikerar en strävan till stora vargantal (1000 eller mer).  Uppsatsen och brevet garanterar att ”vargvärnarorganisationerna” med visst fog under de närmaste åren kommer att hävda att den mest kvalificerade delen av vetenskapen kommit fram till att det behövs fler vargar och man inte får avliva någon. Den höga polariseringsgraden kommer säkerligen att vidmakthållas några år till.

Brevet inskärper ytterligare vikten av att Naturvårdsverket ger vargen gynnsam bevarandestatus nu, så att en inavelsreduktion Naturvårdsverket, Regeringen och alla andra är överens om är önskvärd kan genomföras på effektivaste sätt.

Det är därför mycket bra att Naturvårdsverket nu diskuterat hur Naturvårdsverket ser på och hantera förslagen/påståendena i Laikre mfl. (2013) och även Chapron mfl. (2013). Naturvårdsverkets inställning klargörs förhoppningsvis vid diskussionen med forskarna.  Det är tragiskt att vargkriget nu nått så långt att forskarnas publicering i vetenskapliga organ nu måste betraktas med misstänksamhet eftersom det ofta är för subjektivt, vad utfallet än blir kommer det inte att räcka för acceptans att hänvisa till att ”forskarna” har sagt det. Ett mer vetenskapligt synsätt på FRC frågan från Naturvårdsverket kanske skulle reducerat utvecklingen åt det hållet och då kanske också givit bättre acceptans för det beslut som väl så småningom kommer.

Naturvårdsverket skall (vad jag förstår) rapportera Sveriges ställningstaganden om GYBS till EU i slutet av juni. Sedan blir det en diskussion på EU-planet om Sverige och andra EU-länders rovdjursförvaltning. Har Sverige då lämnat en vetenskapligt bristfällig GYBS-rapport ökar sannolikheten att Sverige uppmanas att följa föreskrifterna i Laikre mfl. (2013). Det vore intressant att höra Naturvårdsverkets attityd till en sådan utveckling. Jag delger inte här min inställning till artikelns slutsatser, men det står en del i andra blogginlägg.

, , ,

32 kommentarer

Skandulv – Bringa ordning i varg-kaos!

Tillägg 130620. Skandulv har försökt göra vad jag uppmanat till, klicka här!

I slutet av mars publicerades ett brev i Science från forskare knutna till Grimsö och det tedde sig då lämpligt att ta upp det i den här artikeln på nedre halvan av artikeln

Länken nedan går till ett dokumentet riktat till Skandulv/Grimsö. Dokumentet innehåller bl a

  • Hur regeringens 180 vargar görs till enda möjligheten i naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsplan med utnyttjande av den senaste informationen i natuvårdsverkets beställda beslutsunderlag och med beaktande av EUs krav på en klarare och entydigare plan
  • Hur varg GYBSas omedelbart, vilket skulle bringa ordning i kaos
  • Varför den höga inaveln inte behöver åtgärdas för GYBS
  • Varför reproduktiva immigranter inte behöver vara fler än som kommer naturligt
  • Varför inte lyckad djurparksvalpinplantering behöver föregå beståndsbegränsande jakt
  • Varför Skandulv/Grimsö överdrivit vad som fordras till den grad att domstolar blivit det viktigaste inslaget i vargförvaltning
  • Varför inaveln kommer att sjunka snabbt så de genetiska problemen löser sig utan trasslig genetisk sårbarhetsanalys
  • Varför förvaltningsplanen inte vilar på vetenskaplig grund
  • Varför förvaltningsplanen borde göras om från scratch när det gäller GYBS
  • Varför få vargar minskar inaveln
  • Hur EU-direktivet uppmanar Sverige att göra det enkelt i det socioekonomiskas och svenska särdragens anda
  • Uppmanar Skandulv att klättra ned från elfenbenstornet och bringa reda i vargkaoset
  • Hur Sverige visat att landet saknar den kompetens i varggenetik, som behövs för att göra genetiska sårbarhetsanalyser (och några tröstande ord, det ÄR svårt det här med genetik)
  • Hur den demografiska sårbarhetsanalysen lätt kompletteras för att beakta genetiken, så att den visar att det bara behövs några hundra vargar
  • EUs miljökommission agerar nu genom ombud för tusentals vargar i Sverige!
  • Kolla att en genetikprofessor inte accepterar att det behövs fler än några hundra vargar av enbart genetiska skäl
  • Hur Sverige förfallit till genetikmissbruk, genetik används i vargsammanhang för att lägga slöjor och lura de lättrogna istället för som en objektiv vetenskap
  • Varför det inte behövs många vargar i Sverige för att vargstammen skall ingå i en internationell stam med många tusen vargar
  • Vägar naturvårdsverket kunde höja trovärdigheten

SkandulvNormalisera  Detta är ett brev med synpunkter på Skandulv men observera att det har uppdaterats och den senaste versionen som man når om man klickar är från 130401

GYBS = GYnnsam BevarandeStatus = krav som skall uppfyllas enligt EU-direktivet. I första hand definieras dessa krav av medlemsstaten själv, med ledning av EU-direktivets inklusive rovdjursriktlinjer ganska luddiga text, som är öppen för nationella tolkningar. Det gäller antal vargar, men också andra saker än antal (se rovdjursutredningen).

Olof Liberg och Håkan Sand (=Skandulv) har framträtt i samband med Vålådalen. Bollen sägs ligga på EU och värnarsidan fast den i själva verket ligger hos Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Genom att skylla på andra (som är ideologiskt motiverade för många vargar och inte lär kapitulera när de får vind i seglen) föser Skandulv undan det egna ansvaret. Det är Skandulv som möjliggjort (det bristfälliga) underlaget för minst 380 vargar som i sin tur skapat kaos (fast 380 är Naturvårdsverkets val och inte Skandulvs och bygger på beräkningar av Laikre och Ryman). Det är bara Skandulv som har en auktoritet som kan övertyga Naturvårdsverket, vilket Skandulv väljer att inte göra.

Selektiv jakt och endast ett par hundra vargar är bra för vargstammen säger Skandulv visserligen, men varför reflekteras detta inte i förslag på gynnsam bevarandestatus, så det kan tillämpas i praktiken, och det står i mycket få tidningar? Ett möjligt svar ges nedan:

Tillägg andra april. Missbruk av Vetenskap på Grimsö!

Fyra forskare vid Grimsö har skrivit ett brev i Science.  Brevet behandlar missbruk av vetenskap i vargförvaltning. Jag betraktar detta brev som ett missbruk av vetenskap i vargförvaltning, däremot betraktar jag det som författarna betraktar som missbruk som ett korrekt bruk av vetenskap i vargförvaltning.

Referensen är  ”Misuse of Scientific Data in Wolf Policy” Guillaume Chapron, José Vicente López-Bao, Petter Kjellander, and Jens Karlsson Science 29 March 2013: 1521. Samtliga författare  är verksamma vid Grimsö (Skandulv).

Först diskuteras brevet till Science:

Citat från brevet: ”the case of wolf conservation in Sweden reinforces concerns that scientific data can be misapplied to real-world problems.”; ”reducing the inbreeding coefficient has become the main policy target”; ” vocal interest groups have been calling to reduce population size because of negative impacts on hunting and farming. Under pressure from these groups, Swedish authorities recently opened a wolf hunt, which selectively targets the most inbred wolves.”; ”Unfortunately, this is just one example of how scientific results can be misinterpreted to justify a particular policy by ignoring the broader scientific context. In fact, only immigration will lead to a lasting reduction of inbreeding”; ”If found lawful by a pending court case, this approach may have far-reaching consequences for biodiversity conservation in Europe, as it may legitimize the government’s selective use of biodiversity science to spuriously justify biodiversity-damaging policies” ”O. Liberg, H. Sand, Effects of migration and selective harvest for the genetic status of the Scandinavian wolf population: A report to Naturvårdsverket , 2012.”

  • Brevet ifrågasätter inte uttryckligen resultaten av Liberg och Sand, men utgör ändå ett angrepp mot resultaten, som är meningen att ligga till underlag för tillämpning.
  • Resultaten från Liberg och Sand (2012) kan sägas vara att selektiv jakt 2013 skulle sänkt inaveln eftersom det skulle förstärkt effekten av invandrarna 2008. Den inavelssänkande effekten av invandrare ungefär tredubblas jämfört med ingen jakt och fördubblas jämfört med slumpmässigt uttag om resultaten tillämpas kommande år. Eftersom man kan utnyttja varje invandrarna bättre om resultaten tillämpas, så behövs färre migranter. Behovet av valpflytt minskar. Det blir det lägre kostnader.
  • Brevet framställer åtgärden som framforcerad av särintressen. Men åtgärden gynnar den målsättning vargförvaltningen eftersträvar: att sänka inaveln bortsett från effekt på ”särintressen”. 
  • Det framställs som missbruk av vetenskap att sänka inaveln av den svenska vargstammen. Det är ju att sänka inaveln som är ett centralt syfte med både forskning och förvaltning!
  • Det talas om ”ignoring the broader scientific context” eftersom… only immigration can lead to lasting reduction of inbreeding. Detta måste vara en avsiktlig förvanskning av rapportens resultat! Rapporten finner att selektiv beståndsbegränsande jakt mångfaldigar effekten av varje migrant! Visserligen behövs migranter som råmaterial men de utnyttjas drastiskt mycket bättre med selektiv jakt.
  • Forskarna försöker påverka en svensk pågående rättsprocess genom att framställa ett dokument som kommer att användas som partsinlaga, som påstår att tillämpningen av rapporten är ett exempel på missbruk av vetenskap.

Det är tragikomiskt att forskares exemplifiering av missbruk av vetenskap utgör ett utmärkt exempel på forskares missbruk av vetenskap. Det är en vetenskapligt oetiskt tillämpning av vetenskap. Forskarna kritiserar andra forskare fast de inte förstått eller velat förstå den vetenskapliga rapport som är i centrum för kritiken. Forskarna kallar det för missbruk av vetenskap att sänka vargstammens inavel, fast det råder stor enighet om att det är ett mål i vargförvaltning, som kan sägas vara i linje med en ökning av biodiversiteten. Forskarna försöker påverka en svensk domstolsprövning med en medvetet inkomplett och missledande argumentering i en form som motparten (Naturvårdsverket) har begränsad kompetens att bemöta.

Hur resultaten reflekterats i media.

Hur nästan samtliga svenskar (inklusive de som är mycket intresserade av varg) tolkar resultaten beror på hur de framställs i media. Eftersom brevet offentliggjordes i media samtidigt med publiceringen i Science, måste forskarna själva ha agerat för att synas i media och kontrollera hur resultaten framställdes. I artiklarna (TT meddelandet) står Chapron citerad för en del, man måste utgå från att han talar för alla författarna. Annat som står är det inte säkert att det kommer från forskarna, men det är troligt att det gör det och forskarna har ett solidariskt ansvar för påståendena. Liberg uttalar sig (”dementerar”), media uppträdde korrekt genom att låta den som angreps kommentera. Som exempel  SvD och DN, men det förekommer andra formuleringar i andra media.

Citat från massmedia ”Det är rent nonsens att döda djur för att minska inavel. Skulle vi göra på samma sätt om det hade handlat om hackspettar? Självklart inte. Folk skulle tro att du var galen”; ” de svenska myndigheterna kapitulerat för de särintressen som vill minska vargstammen. Dessutom har man blandat ihop begrepp som ”gynnsam bevarandestatus” och ”minsta livskraftiga population”; ”Detta ledde till att regeringen gick ut och förespråkade en vargstam på högst 180 djur”;  ”Forskare … borde försäkra sig om att resultaten inte missbrukas”.

Den som vill höra mer vad Chapron tycker om ”minsta livskraftiga population” och kanske få förklarat varför det behövs så mycket fler djur för gynnsam bevarandestatus än livskraft kan gå och lyssna på Chaprons docentföresläsning i Uppsala 17 april.

Reflektioner

Två av författarna till brevet har förklarat sina motiv för att underteckna i kommentarer till den här bloggartikeln.Detta, tillsammans med det relativt låga antalet kommentarer/reaktioner i media, tyder på att genomslaget inte är radikalt. Av kommentarerna från författarna får man intrycket att de inte är riktigt medvetna om vad som står i det brev till Science de underteckat, och undviker att ta upp hur de ser på formuleringarna i Science. Undertecknarna tycks mena att det väsentliga i kritiken är att politiker av forskare lurats att tillmäta den höga inaveln (=låga diversiteten) och behovet av dess åtgärdande överdriven vikt.

Mer utförliga analyser av brevet i Science och vad som egentligen kan ha menats har förutom den här artikeln vad jag kan finna bara utförts i två artiklar med kommentarer på jägareförbundets blogg.  http://www.jagareforbundet.se/blogg/index.php/2013/03/fransk-forskare-vill-forbjuda-renskotsel-till-forman-for-vargar/ och  http://www.jagareforbundet.se/blogg/index.php/2013/04/svar-fran-science-skribent/  . Reaktionen har inte varit omfattande, faktiskt rent förvånande lite omfattande på den sista.

”Nonsens” och ”galen” är den uppfattning som några Grimsö forskare vill förmedla om att reducera inaveln med riktad jakt, efter att några andra Grimsö forskare visat att det är möjligt och räknat ut hur stora effekterna blir. Den vetenskapliga motiveringen i brevet varför inaveln inte kan reduceras med riktad jakt håller sig inte till sanningen, och är direkt missbruk av vetenskap, eftersom sanningen mörkas genom påståendet, som isolerade kan sägas vara sanna, men tillsammans genom vad de utelämnar blir en lögn. Bara forskare kan manipulera forskningsresultat så skickligt, att de kan få en lögn att framstå som en sanning när forskarna anstränger sig. Detta är ett viktigt skäl att forskare bör undvika att utnyttja dessa talanger, eftersom det minskar tilltron till, inte bara till de som missbrukar sina talanger, utan också andra forskare. Utnyttjande av tekniken att förlöjliga forskningsresultat som forskare av subjektiva skäl ogillar kanske fyller det specifika syfte forskarna önskar, att minska chansen för vargjakt 2014, men får lätt vidare och långsiktigare konsekvenser vid sidan av det åsyftade målet (”collateral damage”).

Massmedia spelar på nationalism Massmedia (TT) betonar att uttalandena kom från en fransk forskare. Därmed bibringas läsaren uppfattningen att kritiken mot den svenska vargjakten kommer utomlands ifrån, och bibringas misstanken att den som framför kritik inte är fullt insatt. Detta är oetisk användning av journalistik. Det finns ingen anledning att tro att Chapron vet mindre om svenska vargar än svenska vargforskare, och det är således irrelevant att betona Chaprons franska bakgrund. Dessutom är två av undertecknare svenskar, som det inte står något om i media. I detta fall bidrar även detta till att inflammera debatten, det är nog en allmänt spridd uppfattning att svenska myndigheter skall ha ett väsentligt inflytande över förvaltningen av vargar i Sverige.

En fri debatt är ett viktigt inslag i en Universitetsmiljö och att den kan ha ett visst pris måste tolereras utan att det påtalas eller åtgärdas. Även en fri diskussion om den fria diskussionen och dess yttringar bör betraktas som ett viktigt del i en akademisk miljö, denna diskussion är ett viktigt bidrag. Eventuella åtgärder kan ha olika karaktär och behöver inte vara märkbara. Direkta åtgärder kan vara i sak fel och även om de är i sak rätt kan de slå fel. Om man tycker att andra har fel så är det inte säkert det är rätt och även om det är rätt kan orsakerna vara mer bagatellartade än de verkar. Mycket kan ligga i missförstånd av ordval. Att en åsikt framförs är sällan ett brott mot den akademiska friheten men när man kommer in på missbruk av forskning utförd av namngivna forskare kan det vara problematiskt. Kanske vad jag skriver här också. Att jag är pensionär och skriver på min egen blogg dessutom med kommenteringsrätt, gör att gränsen för vad som är rätt, ligger något högre än vad som framförs i de viktigaste vetenskapliga och populär medierna.  Inte lätt. Forskare kan också vara naiva i sina kontakter med omvärlden utan att inse konsekvenserna, det kanske inte är bra att ta kol på denna naivitet?

Är det missbruk av vetenskap att inte varna för eventuella följder i detta fall? Det låter sig säga att forskare skall varna om de tror deras resultat skall missbrukas, men situationen var sådan att detta inte var relevant. I remissbehandlingen av en preliminär version av förvaltningsplanen kom det fram starka önskemål att kvantitativt utvärdera jaktens i kombination med populationsstorlekens betydelse, och rovdjursutredningen hade rekommenderat att hålla populationsstorleken låg (med populationsbegränsande selektiv jakt) tills den önskvärda inavelsreduktionen realiserats. Detta förfarande har alltså diskuterats under ett år och vad Liberg och Sand (2012) gjorde var en mer exakt numerisk beräkning inför en sedan länge diskuterad aktivitet, som dock kom till stånd först efter en bedömning att det inte skulle strida mot EU-direktivet. Ärendet har inte heller förts till EU-domstolen utan en Svensk förvaltningsdomstol, vars beslut knappast kommer att få stor prejudicerande betydelse. Kan knappast betecknas som missbruk. Det är det första ärendet överhuvudtaget av den här karaktären så domstolen är nog ganska osäker, men Science brevet kommer otvivelaktig att sändas in till domstolen och påverka den, medan innehållet i den här webbartikeln nog går domstolen förbi. Målet är mellan Naturskyddsföreningen, som otvivelaktig observerat Science artikeln, och Naturvårdsverket som inte är intresserade av bloggar som den här. Inför vargjakt 2014 är nu myndigheterna medvetandegjorda om problematiken, så man kan utgå från att de har tänkt över den då.

Vargforskare är ofta ett ”särintresse”. Vargforskare kan ofta antas vara ett ”särintresse”. De vill slå vakt om vad de uppfattar som vargens intresse. Vargforskare rekryteras säkert bland människor som har ett positivt intresse för detta djur. Det är naturligt att forskare forskar om sånt de är intresserade av och blir successivt mer intresserade av när de forskar, och det är också naturligt att vargforskare har många vargpositiva kontakter. Detta behöver inte vara ett stort problem om de kan skilja sin faktaproducerande funktion från sina subjektiva åsikter, och förmår objektivt väga in negativa faktorer som de kanske subjektivt tycker ges för stor vikt i förhållande till vargstammens. Chapron har medverkat till en tidigare artikel i DN om tjuvjakt, där han säger att hade inte vargstammen förötts genom tjuvjakt så hade det funnits tusen vargar nu. Läsaren får klart för sig att Chaprons subjektiva preferens är att GYBS fordrar minst tusen vargar. En jägarrepresentant beskrev någon månad före brevet till Science en extremt fundamentalistisk vargprioriterande vargforskare utan att identiteten avslöjades. Men efter publiceringen av brevet avslöjades att det var Chapron. Det är då svårt att tolka det annat än att brevet präglats av en subjektiv önskan av om många vargar och ingen vargjakt snarare än en allmän maning att undvika missbruk av vetenskap. Vetenskapsmän skall vara objektiva och även om de tycker något speciellt, bör de vara mycket försiktiga med hur det påverkar deras presentation av forskningsresultat och försöka hålla sig till objektiva fakta i sådana sammanhang som det förväntas av dem. Brevet utgör ett vetenskapligt oetiskt agerande!

Nya ideér som strider mot vad som är ”allmänt känt” är ofta svårsmält. Att vargjakt och låga antal vargar kan reducera inaveln är inte väletablerad kunskap, som får många rovdjursforskare med lång erfarenhet att reagera med misstro. Ett gott råd till forskare är att ifall en tanke kommer från eller bekräftas av en trovärdig källa (Liberg t ex) tänka efter och reflektera en tid, innan de skriver brev till Science om hur galet det är.

Inkonsekvent? Det ter sig egendomligt att Chapron är medförfattare till flera förslag om ”uttag” (dvs jakt) i den svenska vargstamme till myndigheterna, som inte innehållit några reservationer och ofta verkställts och huvudförfattare till den demografiska sårbarhetsanalys, som ofta åberopas som ett motiv för få vargar. Å andra sidan länder det honom till heder att dessa arbeten tydligen inte påverkats i märkbar grad. Det verkar vara först nu som Chapron mfl gjort ett övertramp. Det är önskvärt att forskare sprider resultat populärt, att de deltar i debatten i anslutning till vad de är experter på och att de har synpunkter på relationen mellan forskning och tillämpning, och då blir det lätt övertramp och dessa förstärks ofta i media och om det rör sig om ett känsligt område. Så kanske man kan leva med det här?

Liberg och Sand (2012) har gjort beräkningar som visar att inaveln sjunker vid selektiv jakt och en vargpopulation som hålls vid mindre storlek (säg Regeringens 200 istället för Naturvårdsverkets 400). Varje invandrare får ungefär dubbelt så stor effekt med selektiv jakt som med slumpmässig skörd. Stor population ger avsevärt mindre effekt per migrant.  Även effekten av redan skedd invandring hade kunnat förstärkas med jakt 2013. Jag håller med och det stämmer hygglig med de beräkningar och artiklar jag skrivit om bland annat på den här bloggen och i Svensk Jakt.

Vargkriget och vetenskapliga tidskrifter. Vargdebatten påminner om ett krig. ”Det första offret i kriget är sanningen”; ”I krig och kärlek är allt tillåtet”; ”Ändamålen helgar medlen”. De vetenskapliga tidskrifterna (Laikre m fl 2013 & Chapron m fl 2013) har inte spelat den restriktiva granskande roll de borde gjort att undvika bidrag från vetenskapsmän, som påverkas för mycket av dessa subjektiva krafter. Det leder till minskad trovärdighet av sk peer-reviewed vetenskapliga tidskrifter.

Vetenskapligt debattklimat Jag påpekar i brevet till Skandulv/Grimsö, som man kan nå från den här webartikeln, att diskussionen om varg inte förs i normala vetenskapliga former (jag gör en analogi med vargspråk). Jag påpekar också hur svårt varggenetik är och tendensen att man tror sig begripa utan att göra det, den genetiska effekten av genetisk selektion är ämnet för brevet till Science, även professionella populationsgenetiker gör här misstag. Dessa intryck bestyrks av Grimsöforskarnas brev. Grimsö är en liten plats, man tycker resultat en grupp vargforskare på Grimsö kommer fram till, som en annan grupp vargforskare på Grimsö inte tror är tillämpbara forskningsresultat skulle kunna diskuteras tillsammans över kaffebordet och inte skulle fordra brev till Science. Dessutom verkar det som den kritiserande gruppen inte ens gjort ett allvarligt försök att förstå vad som faktiskt står i den anklagade gruppens rapport. Kaffebordet kunde kommit till användning för att klargöra det. Vargforskare som anser sig insatta är mycket välkomna att göra invändningar på t ex den här bloggen eller Skandulv-möten eller Vålådalsmötet. Men nej, det är brev till Science i kombination med exponering i de mest betydelsefulla svenska medierna, som gäller om forskare skall uttrycka sin uppfattning om vargforskning och dess tillämpning. Brev i Science är det enklaste sättet att få uppmärksamhet i medierna för forskare som klarar av det.

Vad skall vargforskare göra på Skandulv? Forskares uppgift är delvis att på begäran eller vid behov göra utredningar inom sitt fackområde. Ur Skandulvs målsättningar klipps: .. ”og utføre øvrige genetiske analyser som har betydning for forvaltningen” .. ”Rådgivning til skandinavisk forvaltning om hvordan ulvebestanden bør forvaltes”… ”Opprette dialog med lokale aktører i ulveområder om hvordan forskningen kan tilpasses lokale forhold og interesser.” Detta stämmer bra in på Liberg och Sands rapport.

Regeringen vill inte färre än vad forskarna rekommenderat! Det utpekas som missbruk av forskningsresultat att tillämpa dem om de som stödjer begränsningar i vargstammens tillväxt. Endast resultat som stödjer många vargar och ingen jakt må tillämpas, annat tillämpning är missbruk. Dessa Grimsö-forskare verkar anse det är självklart att 180 vargar i Sverige inte kan ha gynnsam bevarandestatus, det vore missbruk av forskning att föra fram något annat. Men forskningen har (i höstens arbete med FRC) aldrig har valt mellan 180 och 380 vargar, det är Naturvårdsverket som gjort valet ur en Tabell där också 180 finns med. Tabellen med olika alternativ har gjorts av Laikre och Ryman (2009) och vidarebefordrats av Liberg och Sand (2012) vid en översikt över vad som föreslagits. Alternativen härrör från forskare, men inte valet av preferens.

Skillnaden mellan sårbarhet och GYBS. Chapron är huvudförfattare till en demografisk studie av minsta livskraftiga population, som gav till resultat att 40 vargar i Skandinavien räcker om vargstammen beter sig demografiskt som den gjort de sista 13 åren. Om Regeringen eller Naturvårdsverket hade påtvingat 30 i Sverige (det finns >10 i Norge) vore det berättigat att påtala missbruk av begreppet ”minsta livskraftiga population”, även om brev till Science verkar en mycket olämplig form. Men regeringens 180 ligger ligger sex gånger högre. Så varför gnälla om hopblandning av minsta livskraftiga population och GYBS när regeringen ligger så mycket högre?

Den kritik kritik som kommit från EU rör inte vilket antal (FRC) Sverige kommit fram till och kritiken mot jakten är att den bedrivits innan GYBS definierats av Sverige som stat. Det fanns nog berättigad anledning för EU att misstänka att Sverige skulle hamna på högre FRC än stammen nått vintern 2013 eftersom de auktoriserade förslag som gjorts har legat något högre (380 resp 425).  Det är en ganska subjektiv operation att ange GYBS som beror på ställningstaganden som jag (och Liberg och många andra) karaktäriserar som politiska även om det är en het potatis, som politikerna vill att någon annan (forskare) skall hålla i. Själv ställer jag mig härmed till förfogande som genetikprofessor för en tillräckligt hög potentat för att skriva ett underskrivet utlåtande att FRC=180 räcker. Om FRC vore 180 eller en bra bit över vilket är möjligt så skulle vargjakten 2013 inte ens bryta mot det. Fast de här resonemangen står inte i Science artikeln utan är vad forskarna eller Chapron vill lägga in i det.

Är Chapron orsaken till varg-kaoset? Chapron m fl gjorde en demografisk sårbarhetsanalys som inlämnades till Naturvårdsverket sommaren 2012. I denna analys betonades väl ofta att analysen gav en nedre gräns, att FRC vårdet skulle sättas mycket högre, och att den genetiska faktorn utelämnats. Detta trots att jag tyckte den genetiska faktorn beaktats. Detta ledde till att Naturvårdsverket baserade sina resultat på en genetisk sårbarhetsanalys, som var missbruk av vetenskap och bidrar till nuvarande kaos. Så reservations formuleringar i den demografiska sårbarhetsanalysen, som sannolikt genomdrevs av huvudförfattaren Chapron, kan ha varit grundorsaken, som ledde vargfrågans urspårning istället för att den sattes på spåret igen.

Kanske jag är orsak till brevet? Brevet kanske är kanske orsakad av och riktad mot mig, som skrivit detta och mest tänkt på hur man skall minska inaveln så effektivt som möjligt och därigenom bedrivit vad Grimsögruppen tycker är oansvarig forskning som inte för fram tillräckligt att detta skulle kunna leda till färre vargar. Jag har flera år pläderat för att man kan minska inaveln med vargjakt, synd att Liberg och Sand hängde på så sent, för det är en så radikal tanke så man måste vänja sig vid den om man har en lång bakgrund som sett det som hädelse. Och jag har skrivit ett brev riktat mot Grimsö där jag manade till att bringa ordning i varg-kaoset utan att riktigt fatta hur många på Grimsö som vill bevara varg-kaoset. Fast jag har säkert en tendens att få mig att framstå som märkligare än jag är, så ta det med en nypa salt 🙂

Selektiv inavelsänkande vargjakt har tillämpats förut, utan att någon då ifrågasatt principen.  Jakterna 2010 och 2011 var selektiva i samma mening som Liberg och Sand (2012) analyserar. Ingen invandrare eller barn till invandrare fälldes då. Man får intrycket att Chapron m fl (2013) tror att det var ett helt onödigt påbud att skydda invandrare och deras avkommor, lika vansinnigt som att jaga hackspettar för att minska inaveln? Totalt utan effekt? Hoppas han är ganska ensam om det.

Effekt på polarisering. Eftersom forskare anser att det är missbruk av forskning att tillämpa forskning på vargförvaltning kommer det generellt att åberopas emot forskning som inte stödjer den egna uppfattningen i vargfrågan. Det ökar polariseringen att forskningsresultat som motsäger institutionella åsikter får minskad kraft. Det styrker polarisering.

Påståendet att den nya kunskapen om selektiv jakt har fått politikerna att negligera andra rekommendationer. Det var Naturvårdsverkets preferens med 380 som golv, vad jag vet är det ingen “forskare” som rekommenderat just detta val. Naturvårdsverket publicerade en tabell med möjliga alternativ och utgående från den gav regeringen en annan preferens, ett golv närmare 180 än 380. Chaprons bidrag är huvudförfattare till en sårbarhetsanalys som var ett av flera beslutsunderlag och den hamnade på att 40 vargar räcker utgående från den inavlade vargstammen och dess demografi 13 år tillbaka. Men beaktande värsta katastrof Chapron m fl kunde tänka sig blev det 100 för Skandinavien, säg 80 för Sverige. Så regeringen ligger mer än en faktor två över sårbarhetsanalysen Chapron mfl gjorde. Varför är det missbruk av den kunskap Chapron m fl gav, varför är det bara att utnyttja en del av den? Och vad har det med selektiv jakt att göra? Rapporten om selektiv jakt kom först i december och regeringen gjorde sin preferensdeklaration i oktober samtidigt med att Naturvårdsverket gjorde en beställning av en utredning av selektiv jakt. Regeringen kunde inte förutspå resultaten av rapporten om selektiv jakt när den fattade sitt preferensbeslut. Jaktbeslutet är Naturvårdsverkets och inte regeringens och innebar inte att Naturvårdsverket ruckade på golvet 380. Förstår alltså inte mekanismen som politikerna (alliansen, regeringen) föreslås förmåtts av ”särintressen” att tubba på forskarnas förslag pga rapporten om selektiv jakt. Socialdemokraterna har inte heller ändrat uppfattning (200, väl i linje med alliansens). Cirka 200 kan väl sägas ha varit den politiska målsättningen med en kraftig riksdagsmajoritet bakom hela tiden. Fast ”ruckningen” är väl att det överhuvudtaget bedrevs jakt. Sakkunniga från departementet hänvisade till något ställningstagande i EU-domstolens process mot Finland som öppnade för den möjligheten, får se vad den svenska domstolen säger om det. (Finland ligger under sitt FRC-värde, men verkar ändå bedriva en del vargjakt).

Svensk varg specialfall Den svenska vargstammen är en mycket speciell situation. Stamtavlan är fullständigt känd, i princip känner man inavel och släktskap för varenda varg. Vargarna är identifierade genom var de finns geografiskt, i ett visst revir uppehåller sig bara vargar med en viss genetik. Vargar är avgränsade kärnfamiljer. Reviren består några år så kunskapen hinner utnyttjas. Inventering och kartläggning av detta är mycket dyr, men det finns få vargar och mycket pengar. Dessa faktorer möjliggör selektiv jakt för svenska vargar, men detta recept skulle fungera i mycket få andra situationer. Därför är det inte så konstigt som de brevskrivande forskarna tycker att exakt samma förfaranden inte aktualiserats för hackspettar. Det är en missvisande analogi utan annat syfte en att svartmåla en företeelse som forskarna ogillar av andra skäl. Återigen används missbruk av genetikvetenskapen som slagträ i vargdebatten.

Tydligen är Skandulv som organisation inte så lämplig för att hantera vargkaoset, utan snarare tvärtom. Detta behöver ju inte hindra att det finns individuella forskare som kan bidra till att bringa ordning i kaoset. Men artikeln gör inte den uppgiften lättare.

Den kritik som riktas mot försöken att sänka inaveln understryker angelägenheten i att Naturvårdsverket verkligen ger GYBS åt den vargstam som finns idag i Sverige för att möjliggöra de åtgärder Naturvårdsverket finner behövliga för att reducera vargens inavel och öka dess genetiska variation så Naturvårdsverkets beslut inte framstår ändå tandlösare pga av ständiga juridiska processer och kritik från EU som inte är särskilt konstruktiv.

, ,

15 kommentarer

EU och svensk varg

European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met 121217  to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open.

The commissioner issued a statement 121219 after the meeting urging banning ”hunting”. En kommentar från Lena Ek härPressmeddelande från Naturvårdsverket 121220 här

Detta stycke är skrivet efter att regeringen uttalat att den inte tänker förbjuda vargjakt formellt. Detta tycker jag är ett bra beslut, det lägger mer av ansvaret för eventuell riktad jakt på naturvårdsverket. EU kan knappast rikta anklagelser mot Sverige för detta så länge ingen riktad jakt faktiskt påbörjats. Tyvärr är det provokativt att naturvårdsverket samtidigt sätter igång skyddsjakt på Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg, men det är direkt emot andemeningen i regerinsbeslutet att söka andra lösningar fram till sommaren och kan knappast tas för skäl till kritik mot regeringen om än mot Sverige. Skyddsjakten kan betraktas som EUs skuld, eftersom EU hela tiden betonat att skyddsjakt är tillåtet och uppmuntras och villkoren för skyddsjakt verkar vara uppfyllda, om man inte tillmäter det genetiska värdet av vargen någon vikt, och detta har inte EU propagerat för, och dessutom har regeringen lagt större vikt vid genetiskt värde än naturvårdsverket.

Jag reagerar starkt mot att EU-kommissionären – som omedelbar reaktion på uppgiften att inavel kan reduceras med vargjakt 2013 och 2014 – uttryckte att sådan jakt inte var förenlig med EU-direktivet, den tillgängliga tiden har knappast medgivit annat än impulsiva oövertänkta reaktioner. Enligt Grimsöforskarna skulle minskningen av inaveln bli 12% 2013-2014 utan ytterligare migration. Om en reducering av inaveln med hälften sattes som mål skulle en fjärdedel av inavelsproblemet kunna avlägsnas på två år utan ytterligare migration. Tänk om vi hade en EU-kommission och ett naturvårdsverket som var huvudakligen intresserat av att förbättra genetiskt status på den svenska vargen omedelbart istället för att markera sina maktpositioner och huvudsakligen eftersträvade jaktförbud med irreversibelt högt vargantal som mål. Jag ser den misstro och inkompetens som EU-kommissionären ådagalägger som det största hotet mot legitimitet för vargförvaltningen och minskning av inaveln. När Sverige vill tillämpa genetisk vargvård och förstärka effekten av den migration som redan skett, ter det sig patetiskt av EU att förneka forskningens resultat. Parallellen mellan EU-kommissionärens förnekande av den genetiska effekten av vargjakt och de som förnekar evolutionen som en effekt av urval ligger nära. För att förstärka  migrationen effekter med jakt fordras förstås en fortsatt migration i framtiden, men 2013 till 2014 kan effekten av redan skedd migration utnyttjas till fullo. Jag skrev i VK om detta 13011o,

Vad vill EU-kommissionären ha? Han har inte uttalat sig om nödvändigt antal vargar eller nödvändig migration, invändningarna är av formell karaktär och gör inte ett övervägt intryck (vilket är naturligt eftersom han inte haft mer än högst ett veckoslut på sig att tänka). EU vill inte man börjar jakt förrän valpflytt har lyckats, men det finns inget uttalande om vad som menas med ”lyckas” (det tar några år från att en valp utplanteras tills den går i reproduktion) eller vad som händer om det inte lyckas alls fast vargstammen växer snabbt hela tiden. Inte heller är en åsikt att man inte kan skjuta vargar innan något hänt samma sak som ett löfte att det går bra att skjuta vargar när något hänt, som bara påverkar prognosen av när gynnsam bevarandestatus kan inträffa. Något klargörande uttalande om att vargstammen inte kommer att tillåtas växa till tusen vargar har inte gjorts, bara att en högsta gräns inte får finnas. EU verkar inte medveten om att den naturliga invandringen på sen tid räcker för att sänka den nuvarande inaveln ytterligare.  Men EU tar ställning i en kontroversiell fråga. Ordet utrotning nämns i samband med regeringens förslag, det uppfattar jag som mycket illvillig propaganda, jag tycker tvärtom att det är bäst ur genetisk synpunkt. Det må så vara att det inte – på förfrågan från en av naturskyddsföreningen beställd undersökning – finns någon majoritet att sänka vargstammen med jakt, men detta säger inte att det finns en majoritet av svenskar för att öka vargstammen vilken betydelse detta nu skall tillmätas. Jakten 2013 som EU förbjudit skulle alldeles säkert varken vara licensjakt eller minska vargstammen.

EU-kommissionären underkänner förvaltningsplanen för att den inte redogör för hur inaveln skall minskas, men samtidigt förhindrar han Sverige att minska inaveln med den enda säkra, omedelbart tillgängliga och väl beprövade metoden utan några egentliga sakargument. Den inavelsminskning selektiv jakt medför för inte hela vägen fram, men varför skall Sverige förnekas att göra vad som är omedelbart möjligt för att komma närmare gynnsam bevarandestatus? Om Sverige nu inte redan uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus? Här är de villkor jakt måste uppfylla, om villkoren tolkas stringent så kan det vara svårt att uppfylla villkoren om inte villkoren för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda vilket nog är enklare. Att genetiskt förbättrande jakt är så svårt att genomföra utan gynnsam bevarandestatus är ett av skälen att jag vill att varg får gynnsam bevarandestatus nu.

EU tycker att den förvaltningsplan naturvårdsverket upprättat inte uppfyller EUs krav. Jag tycker naturvårdsverket förtjänar mycket klander för detta.  EU-kommissionären anklagar den svenska regeringen för att inte hålla vad man kommit överens om, hur denna överenskommelse nu dokumenterats? Jag har bara tillgång till en ensidig deklaration från EU-kommissionären skrivet innan sommarens sammanträffande ägde rum, som jag beskriver nedan. Lena Ek deklararer i pressmeddelandet att Sverige gjort vad EU begärt, ord står mot ord. Att Sverige ansträngt sig är säkert och förtjänar respekt, även om det inte lyckades leva upp till kommissionärens något diffusa krav.

EU framförde – enligt kommissionärens uppgift i brevet – redan 22 oktober (dvs snabbast möjligt efter den reviderade förvaltningsplanens offentliggörande) – allvarlig kritik mot förvaltningsplanen, som den utformats . Ändå har naturvårdsverket inte gjort det minsta synliga försök att modifiera den eller utsätta den publicerade delen för vetenskaplig kritik eller kommenterat varför man inte reagerat på kritiken, utan tvärtom vidmakthåller naturvårdsverket tillägget till förvaltningsplanen som det presenterades i mitten på oktober. Trots att naturvårdsverket har haft två månader på sig.

Jag förstår inte alla detaljer i EU-direktivet eller hur det skall tolkas, men det är uppenbart att naturvårdsverket inte heller förstår det och därför inte har erforderlig kompetens och dessutom inte förberett sig på för förvaltningen de närmaste åren centrala frågeställningar i god tid (framförallt de som berör jakt). Naturvårdsverkets inkompetenta handläggning och of’örmåga att göra en korrekt utförd förvaltningsplan har nu lett till att den våta filten kommer att vila över svensk rovdjursförvaltning ett år till, och att förtroendet för naturvårdsverkets eventuella beslut eller beslutsunderlag kommer att förlora ytterligare i trovärdighet. Det kommer nog inte att underlätta arbetet med förvaltningsplanerna för de andra rovdjuren att man inte lyckats bli klar med vargen.

Den tidigare chefen för naturvårdsverkets behandling av frågan om vargens bevarandestatus betraktas inte som ett seriöst försök att fastställa vargens bevarandestatus, skälen till varför det avfärdas nämns inte, vilket också förefaller som ett dåligt betyg åt naturvårdsverkets kompetens. Rovdjursutredaren föreslog att man först skulle åtgärda genetiken och först sedan låta antalet växa visar att han feltolkade EU-direktivet.

Det finns inget som säger att en av naturvårdsverket iscensat förvaltningsjakt 2013 som inte också inneburit en faktiskt ökning av vargstammen. Naturvårdsverkets avsikt var säkert inte att eliminera 10 revir 2013, som nämndes i forskarrapporten, det bara avsett som ett räkne-exempel. Jag hoppades det ändå var så att låg man nära antalet för gynnsam bevarandestatus så kunde en sparsam förvaltningsjakt i syfte att förbättra stammen vara förenlig med habitat direktivet och nu är det ju 300 vargar jämfört med de 380 naturvårdsverket tycker behövs dvs 80%.  EUs fundamentala inställning visar att EU inte ser det som viktigt att sänka inaveln och således kan Sverige trappa ned på hysterin hur allvarlig inaveln är och klassificera sänkt inavel och därtill hörande genetisk variation som ett viktigt förvaltningsmål ner till F=0.15, och inte en förutsättning för gynnsam bevarandestatus.

Man kan inte undvika att förundra sig över hur outvecklad bevarandebiologin är som praktisk tillämpbar vetenskap.

Tidgare kritik mot naturvårdsverket från mig. Jag tyckte naturvårdsverket för lättvindigt avfärdade den demografiska sårbarhetsanalysen för att den inte beaktade genetik. Inaveln skulle rimligen fortsätta att falla i framtiden!  Den lösning på nödvändigt vargantal naturvårdsverket presenterade var inte rätt! Jag tycker naturvårdsverket skulle angripit problemet på ett seriösare sätt! Genetiska motiv används för att driva upp hypotetiska farhågor på ett närmast hysteriskt sätt som jag -som genetikprofessor – ser som ett allvarligt missbruket. Först skrev jag ett email till kanske tio tjänstemän i början av juli, sedan ett formellt brev och slutligen en bloggartikel om det okloka naturvårdsverket. Formellt sätt kom det då en seriös och klok motaktion från naturvårdsverket. Jag fick en lång och personlig diskussion med den närmast berörda handläggaren. Men ändå upplever jag kontakten med naturvårdsverket som ”att hälla vatten på en gås”, felen och genetikmissbruket kvarstod, och har nu spritt sig till EU-kommissionären.

Det känns underligt att naturvårdsverket skall sätta gränsen som nödvändigt vargantal räknas ut från vid fem procent förlust av genetisk variation på 100 år, när EU direktivet talar om 10% risk för utrotning av stammen på 100 år. Naturvårdsverkets verkar ställa avsevärt större krav på geners bevarande än vargstammens bevarande!

Bättre dialog Sverige – EU. Jag tycker EU-kommissionärens kritik är orättvist hård både i sak och i ordval. EU-kommissionären har en stil som ganska arrogant överbetonar makthavarens roll och inte främjar en förtroendefull dialog. Jag tycker inte Sverige som stat skall finna sig i detta, utan i fortsättningen följa den svenska tolkningen av EU-direktivet när man väl kommit fram till det. Det är inte bra att ens naturvårdsverket och regeringen kan ha en bra dialog. Kanske det ter sig kortsiktigt effektivt för miljökommissionären, men på längre sikt är det inte bra att kommisionärer uppför sig på ett sätt som förödmjukar och försvagar medlemsländers regeringar inför sina medborgare.

Hur objektiva är EUs tjänstemän? Tidigare trodde jag att EU tjänstemännen eftersträvade att verka objektiva, men hur de representeras på facebook ger inget intryck av objektivitet utan varg får vara en frontal symbol för EU tjänsemännens strävan för en bättre miljö. Den viktigaste tjänstemannen för den svenska vargfrågan presenterar sig med en varg som symbol och den svenska EUrepresentationens talesman låter sig representeras av fantomen, som ju hade en tam varg som följeslagare i sin kamp för det goda. Det väcker ju misstanken att EUs miljödirektorat ställer obefogat höga krav på efterlevnad av EU-direktivet. Det väcker också en undran om EUs inställning också bidrar till polariseringen. Man frågar sig om detta är förhållandet vid EU-domstolen också, men förmodligen inte. Finland fälldes bara för en bagatell och frikändes från det mesta när deras varg var uppe i EU-domstolen, som kommissionen önskade.

Acceptans. EU kritiserar att stakeholders inte fått vara en del av processen och att den inte utsatts för vetenskaplig granskning. Visserligen tycker jag den genetiska sårbarhetsanalysen var helt onödig och att naturvårdsverkets resonemang är en vantolkning av vetenskap och att naturvårdsverket ådagalägger inkompetens genom att hålla fast vid den (misstag kan även förekomma hos kompetenta personer som visar sin kompetens genom att inse dem) och visserligen tycker jag naturvårdsverket sedan sommaren bidrar till fördjupa klyftorna. Men jag tycker ändå Sverige och naturvårdsverket har gjort stora ansträngningar för att låta stakeholders vara med både genom en utförlig utredning om rovdjurens bevarandestatus och att naturvårdsverkets förvaltningsplan utsatts för ett frivilligt remissförfarande. Även om inte precis rätt frågor remissbehandlats på rätt sätt så är det orimligt att begära att ännu mer uppmärksamhet fästs vid att få ”stakeholders” synpunkter. Men det är klart de skriver till EU och klagar när det visar sig vara ett effektivt sätt att uttrycka sitt missnöje och frustration, så det är ganska anmärkningsvärt att kommissionären tycks anklaga Sverige för att han fått missnöjda brev.

Genetiks effekt blir snarare att minska acceptansen. Nu svartmålas också begreppet genetisk vargjakt för att det är ett motiv för vargjakt.

Jag delar uppfattningen att naturvårdsverkets agerande sedan de började arbeta med andra delen av förvaltningsplanen hittills inte kommer att leda till en bättre inställning hos ”stakeholders” utan tvärtom skärpt motsättningarna, Jag tror det ökar motsättningarna att EU nu vidhåller  ett strikt jaktförbud trots att det inte verkar finnas ett entydigt stöd ens hos naturvårdsverket. EU förväntade sig att arbetet med förvaltningsplanen tillsammans med stakeholders skulle leda till att de framtida motsättningarna mildrades, jag har svårt att se att grunden för att minska polarisering tagits. Men jag tycker det tyder på brist på realism hos EU-kommissionen att den förväntat sig något annat.

Ett ytterligare tecken på naturvårdsverkets olämplighet är att regeringen bad om diskussion om hur skrivelsen skulle hanteras bl a avseende vargjakt och då gick myndighetschefen ut i media (tydligen reflekterat i julkort också) och deklarerade sin uppfattning. Ett korrektare förfarande hade varit att hålla sina åsikter för sig själv, tills myndighetschefen tagit del av regeringens synpunkter. Det är olämpligt att myndigheter driver sin egen agenda och polemiserar mot regeringen. Det bidrar inte till minskad polarisering och ökat förtroende.

Jag anser att regeringskansliet i de närmaste åren bör sköta vargfrågorna, eftersom naturvårdsverkets hantering av dem underkänts av EU. Kritiken faller ju alltid mot regeringen även när problemet ligger hos naturvårdsverket och då kan ju regeringen ta ett direktare ansvar. Långsiktigt bör rovdjusrfrågorna överföras till landsbygdsdepartementet. Eftersom kompetensen ändå är så dålig  faller skälet att inte ha all viltförvaltning på samma departement. Jag anser också alliansregeringen bör ombildas så att centerpartiet inte längre sköter miljöministerposten, eftersom den misslyckade rovdjurspolitiken då skylls på miljöministern, vilket kan bidra till att centern förlorar sin riksdagsplats. Dessutom blir det en markering av respekt för EU att man inte behäller ministrar som inte lyckats med förhandlingarna med EU.

Sveriges påverkan på internationellt bevarandes av stora rovdjur. Jag tror inte det förbättrar Sveriges chanser att få gehör för eventuella åsikter om t ex tigrar, när det svenska naturvårdsverket och den associerade vetenskapliga kompetensen saknar förmåga att föja ett EU-direktivet eller minska de nationella motsättningarna. Klarar inte Sverige det så måste man ligga lågt med att ge råd till andra!

I sitt brev 120710 så ansåg EU-kommissionären att en ny förvaltningsplan skulle kunna träda i kraft från början av 2013, nu har han blivit så besviken på naturvårdsverkets arbete det sista halvåret med förvaltningsplanen, så att Sverige nu inte åstadkommit en förvaltningsplan som kan sättas i kraft.

EUs reaktion har också analyserats på Cullingmans blogg, klicka här.  Jag har tidigare analyserat EUs inverkan men med en något mer polemisk ton.

Här något om rovdjur i EU. Man ser att på huvudsidan att Sverige beträffande ytan där djuret finns förefaller ledande eller bland de ledande i EU beträffande lo, björn och järv. Så varför gör EU en principsak av vargen istället för att ge Sverige ett erkännande för de andra rovdjuren och att varg faktiskt ökat mycket? Vinjetten på huvudsidan är bara varg, annars är det bilder av alla fyra rovdjuren.

What is below in green is written before 121215

European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met 120710  to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open.

On this occasion, Mr Potočnik made the following statement, som återges nedan på engelska, med mina kommentarer på svenska:

I welcome the management plan submitted by the Swedish authorities as an important step in achieving compliance with EU environmental rules. I’m reassured by the fact that Sweden has respected EU law regarding protective hunting during the 2012 season and I appreciate the efforts being made by the Swedish authorities. I think Sweden is on the right track.

I have encouraged Sweden to continue to act in a transparent and open manner with all stakeholders.  I see this management plan as an excellent opportunity for strengthening a process where all people would feel a real ownership of the policy. The more stakeholders are involved in the plan’s development, the less controversial its implementation will be.”

Vad har Sverige gjort för att involvera stakeholders sedan mötet? Försåvitt jag vet har Grimsö författat tre rapporter (den sista kommer om några dagar när detta skrivs) som lagts som underlag till beslut av naturvårdsverket. Grimsö har kontaktat utvalda forskare innan rapporterna var färdiga. Så utvalda forskare vid Grimsö och i Grimsös regi på andra ställen, samt de på naturvårdsverket som man valt att delta i beslutsprocessen till förändringar i förvaltningsplanen har varit de enda involverade. Vad jag förstår har inte heller vargkommitten varit involverade. Naturvårdsverkets ställningstaganden och underlagsrapporter är publicerade på nätet. Jag tror inte ”people” och ”stakeholders” känner sig involverade. Jag tror kommissionären blir sannspådd att tilläggen till naturvårdsverkets förvaltningsplan kommer att uppfattas som kontroversiella.

The management plan contains good elements but needs further improvement.  In particular, the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population.

Förvaltningsplanen anger inte hur och när favourable conservation status kommer att uppnås. Jag uppfattar det som naturvårdsverket anger två alternativ (180 och 380) för ”sustainable population size” och sedan för ganska marginella skillnader i tillförda vargar uttrycker en preferens för det ena alternativet. Regeringen preferar det andra. Knappast ett klart svar.

The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves. 

Min debattartikel i VK recenserar det så här: ”För att uppfattas som legitim och vinna respekt bör Sveriges vargförvaltning bygga på förnuft och vetenskaplig grund, samt ha förståelig och helst förankrad motivering. Inget av detta förefaller uppfyllt för det senaste tillskottet till svensk vargförvaltning.”

The European Commission is also looking forward to receiving the Swedish Government’s assessment of the Large Carnivore Investigator’s report.

Jag har inte sett detta, så förmodligen har inte kommissionen sett det heller.

Following our meeting I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.

De goda nyheterna: nytillskotten i förvaltningsplanen kommer att träda i kraft i januari 2013 om inte naturvårdsverket schabblar. Ytterligare förbättringar kan man ju alltid tala om.

, ,

1 kommentar

380 vargar är för mycket!

Naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsplan argumenterar att minst 380 vargar behövs, men har också analyserat minst 180 vargar, som enligt naturvårdsverket skulle fordra för stor invandring. Naturvårdsverkets resonemang är felaktigt. Inaveln reduceras snabbare och heterozygotin ökar snabbare med 180 vargar.

Då tycker naturvårdsverket rimligen det räcker med 180 vargar för gynnsamt bevarandestatus, eller kommer inte med någon invändning om regeringen skulle besluta 180. Det vore ologiskt och närmast obstinat agerande av en myndighet mot regeringen annars. Jag har skrivit en debattartikel om naturvårdsverkets ovetenskapliga hantering av vargantalsfrågan här. En bloggartikel här.

Inavel på lång sikt beror bara av migration, inte av antal, som naturvårdsverket tror. Bloggartikel här. En tillräckligt stor migration gör att inaveln sjunker, och dagens invandring räcker mer än väl till. Inaveln sjunker snabbare ju lägre antalet är! Bloggartikel här. Att inaveln sjunker snabbare med 180 vargar än 380 har bekräftats av en rapport från vargforskarna på Grimsö i mitten av december, se nedan.  Om man beaktar genetiken är 180 vargar bättre än 380!

Den skandinaviska vargen omges av seglivade genetiska myter som vi indoktrinerats med av natuvårdsverke och vissa forskare. Den höga inaveln påstås vara ett utomordentligt allvarlig och överhängande hot. Men forskarna visade i en rapport i somras att det räcker med 40 – eller möjligen 100 om de värsta katastrofer forskarna kan tänka sig infrias – av dagens inavlade vargar för en livskraftig vargstam. Den av isoleringen från invandring från öst som vargstammen lider av har påståts leda till att inavelsproblemen skulle förvärras och vara ett hot. Men forskarna har visat att den naturliga migrationen räcker för att inaveln inte skall sjunka, så sårbarhetsanalysen ger lägre vargbehov – och inte högre – om genetiken beaktas. Jakt påstås förvärra vargens genetiska status, men Grimsö-forskarna har visat att beståndbegränsande jakt sänker inaveln och förbättrar den genetiska statusen.  Den genetiska variationen sägs utarmas om man inte har många vargar, men den naturliga  invandringen ökar den genetiska variationen! Kontakten med östliga vargpopulationer är tillräckligt stor enligt EUs krav, även om det finns ensktaka forskare som inte tycks hålla med om det.

Naturvårdsverkets hantering av vargfrågan leder till att konflikterna omkring varg förstärks och gör att vargfrågan kommer att dra mycket  uppmärksamhet från andra natuvårdsfrågor också nästa år.  Naturvårdsverket borde sett till att de viktiga underlagen och övervägandena gjordes i god tid och på ett sätt som gjorde det sannolikare fel och misstag upptäcktes. Bloggartikel här. Dock ser det ut som naturvårdsverket nu äntligen insett att selektiv riktad jakt sänker inaveln. Det tedde sig nu som oansvarigt mot målet att sänka vargens inavel om inte Naturvårdsverket före jul beslutade om en vargjakt som gör att vargantalet inte ökar under 2013 (40 vargar utöver skyddsjakt kanske räckte).

I en förnuftig värd skulle man dragit upp riktlinjerna för denna vargjakt tidigare, frågan om beståndsreglerande jakt säger sig naturvårdsverket behandla i mellandagarna. Artikel här. och länk till forskarrapporten från Grimsö i December här. Grimsöforskarna bekräftar att 1) vargjakt sänker inaveln och 2) högre vargantal leder till högre inavel. Huvudskälet att starta den här bloggen var att få de principerna accepterade. Nu har principerna accepterats hos forskarna, då vore det väl egendomligt om naturvårdsverket stretade emot längre. För mer detaljerade kommentarer börjar jag med att fylla på min gamla artikel om uppdraget till Grimsö om riktad jakt, tänker flytta det nya till en ny artikel så småningom, klicka här! I dagens eko 121217 höll Ruona Burman fast vid 380 vargar.

Men resultaten från Grimsö/Skandulv tycks ifrågasättas av institutionens forskare i ett brev till Science som tycks ha marknadsförts som en nyhet i Dagens Eko,

, , ,

13 kommentarer

Förvaltningskrav på lång och kort sikt

Naturvårdsverkets krav på svensk vargförvaltning att 95% av heterozygotin skall bevaras kan omformuleras: Sänk inaveln mot slutmålet F=0.05. Denna artikel diskuterar hur detta strategiska mål bäst nalkas de närmast åren.

Naturvårdsverket önskar att utgångspunkten för vargförvaltningen skall vara ett krav på att den genetiska variationen (mätt som heterozygotigrad) om hundra år inte kommer att vara lägre än 95% av vad den är i givarpopulationen. Mycket kritik mot detta har riktats i de föregående artiklarna, men låt oss anta att kravet skulle kvarstå. Detta kan ses som ekvivalent med att inaveln i den Skandinaviska vargstammen skall pressas ned till 5% (F=0.05). Detta bör ses som ett långt i framtiden liggande förvaltningsmål, som inte är realistiskt eller nödvändigt att uppfylla i den nära framtiden. Det är osäkert om det ens går att uppfylla målet. Målsättningen är diskutabel som förvaltningsmål och kan ändras innan målet nåtts. Hur snabbt det går är beroende av hur vargflytt tekniken utveckas. Innan någon framgångsrik valpflytt har genomförts är det ytters osäkert att ställa prognoser. Naturvårdsverket har inte analyserat hur effektiva migranter kan bli (med selektiv jakt och med hänsyn till den reproduktiva fördelen av migranterna och deras ättlingar). Det operativt viktigaste målet är att minska inaveln snabbast möjligt de närmaste åren, det finns inget skäl att ändra på något annat. Naturvårdsverket har i förvaltningsplanen inte nämnt operativa mål, bara strategiskt långsiktiga (utom något surr med innebörd att många valpflytt skall genomföras snarast som jag inte har någon invändning mot).

För GYBS föreslår jag:

  • lågt vargantal (t ex 180) eftersom högt vargantal (t ex 380) gör det svårare att sänka inaveln
  • hög migration, kanske 1.5 effektiva migranater per varggeneration för att tydliggöra att ambitionen ligger över EUs rovdjursriktlinjer och att redan den miniminivå som GYBS anger ger en påtaglig inavelsminskning. I ”effektiva” bör ingå faktorer som förstärkning genom selektiv jakt och hybridöverlägsenhet. Förvaltningsstrategin kan ligga på 4, men det är onödigt att kopplat det till GYBS och skylta med att vargen inte är GYBS decennier. GYBS omprövas vart 6.e år.

För att nå det operativa målet finns följande övergripande medel:

  1. Största möjliga immigration
  2. Största möjliga effekt av varje migrant
  3. Minsta möjliga vargantal, som är förenligt med andra önskemål

1. För att få största möjliga immigration: A) Det är önskvärt att utplantera så många djurparksvalpar som möjligt. B) Beståndsbegränsande vargjakt 2013 ökar acceptansen för valpflytt 2013 hos markägare och andra, och ökar därmed immigrationen.  C) En utvidgning av möjligheterna till föryngring i för invandrare i renbetsland som vägrar att låta sig flyttas. D) minst ett försök med flyttning från renbetesland till hägn av etablerat par bör göras snarast. E) Vargantalet i Finland bör inte vara för lågt (200 räcker) och en del bör finnas nära Sverige. F) Det bör finnas tillräckligt med vargar i Sverige och de bör ha tillräcklig spridning för att en invandrare som tagit sig igenom norra Sverige skall hitta en partner (180 räcker).

2. A) Immigranter och deras avkommer skyddas från jakt. B) övriga vargar jagas intensivt (beståndsbegränsande jakt) C) Konkurrensen för utplanterade djurparksvalpar minskas genom borttagande av inavlade valpar från kullen, vilket samtidigt minskar behovet av beståndsbegränsande jakt som väcker irritation och är omständigt. D) Förstärkning av djurparksvargarnas genetik (import från Ryssland inledd så punkten tillfredställande åtgärdad) F) Invandrarnas effekt avtar med antalet invandrare och när inaveln sjunker. Perioden där hög prioritet ges till hög migration bör därför göras kort och behovet av inavelsänkning inte överdrivas.

3. A) Naturvårdsverket har framfört 180 som ett alternativ som dock bedömdes som mindre lämpligt pga en anledning som visat sig irrelevant som motiv; B) Den senaste och mest relevanta sårbarhetsanalysen tolkas som minst 100, 180 är större med en betryggande marginal; C) Mitt eget förslag föreslår förvaltningssantal ca 200 (det framför några skäl till mer än 100 vargar), det är förenligt med minst 180;

Jag har skrivit en tidningsartikel där jag är starkt kritisk mot naturvårdsverket

, ,

4 kommentarer

Hel-tokigt naturvårdsverket! – rätt svar men på fel fråga!

Hel-tokigt Naturvårdsverket!  – rätt svar, men på fel fråga

Naturvårdsverkets förslag om behövligt vargantal (”gynnsam bevarandestatus”) 121019 är helt irrelevant och allvarligt missbruk av genetik.

Tillägg 131130. Vad som framförs i denna artikel ledde till att Naturvårdsverket 130701 tog tillbaks sin beräkning och deklarerade att man inte hade någon uppfattning om vargens bevarandestatus, men hade för utsikt att utarbeta en. Vad som hänt sedan är inte känt 131130.

Allendorf & Ryman (2002) föreslog kriteriet att 95 % av heterozygotin skall finnas kvar om 100 år (bevaras) jämfört med ett utgångstillstånd. Från detta kriterium har naturvårdsverket angivit värden i förvaltningsplanen.

Kriteriet är inte tillämpbart för svensk varg och dess gynnsamma bevarandestatus. De specifika förhållandena omkring svensk varg måste beaktas, i det här fallet går det inte att tillämpa detta kriterium, även om det är tillämpbart i många andra fall. Utgångstillståndet för naturvårdsverkets beräkning kallas för H0 och är heterozygotin i den population som heterozygotin skall vara minst 95% av efter 100 år. För de numeriska beräkningarna har man antagit en vargstam som har konstant antal och avsnörts från en stor vargstam varifrån de obesläktade invandrarna antas härröra (den svensk ryska), dvs väsentligt lägre inavel än den skandinaviska.

Naturvårdsverket använder inte den skandinaviska vargstammen som utgångspunkt
Naturvårdverkets förvaltningsplan beskriver hur man kan förvalta en hypotetisk vargpopulation med konstant antal, som är en avsnörd del av en ännu större (”oändlig”) vargpopulation ”utan inavel”, dvs med heterozygotin H0 som är utgångspunkt och svarar mot utgångsläget (man kan se det så att F=0). Den svenska vargpopulationen har nu hög inavel eftersom den består av ättlingar till endast fem vargar. Övergår man till ett konstant antal långt större än de fem migranterna, har man kvar samma höga inavel (F=0.25). Dessa båda situationer är olika.

Man kan nivålägga att H0 är för dagens vargstam (svarar mot F=0) och det vore bra för de som inte vill ha många vargar för att heterozygotin kommer med all sannolikhet att vara högre i framtidens vargstam än i dagens även för ett mycket lågt vargantal. Man skulle kunna formulera naturvårdsverkets kriterium så att inaveln om 100 inte får bli högre än F=0.30 (5% sänkning av heterozygotin = 5% ökning av inaveln) jämfört med dagens F=0.25, vilket med mycket stor sannolikhet är uppfyllt.

I naturvårdsverkets hypotetiska vargpopulation kan inaveln inte gärna annat än öka och heterozygotin minska. Då är det meningsfullt att försöka hindra att inaveln ökar. I den svenska vargpopulationen minskar inaveln med antalet migranter. Det räcker med knappt en vargmigrant per generation (troligen betydligt mindre) för att inaveln inte skall öka, vilket är samma sak som att heterozygotin inte minskar (det har nog visats att det är så med markörer i den svenska vargstammen.

Kriteriet förlust av heterozygoti (genetisk variation) är inte särskilt relevant för den svenska vargstammen. Heterozygotin i den svenska vargstammen kommer rimligen att öka och inte sjunka jämfört med dagens vargstam. Därför blir det rappakalja när naturvårdsverket använder förlust av heterozygotigrad som kriterium.

Heterozygotigrad och inavel hänger nära ihop. Inavel leder till homozygotisering och heterozygotigraden minskar. Ändring av heterozygotigrad är ändring av inavel! Att heterozygotigraden faller 5 % innebär att inaveln ökar 5 %. Att heterozygotigraden sjunkit till 95 % av vad den varit innebär att inaveln ökat 5 %. Men inaveln kommer att sjunka med migrationen i den svenska vargstammen, inte öka!!!!!!

Naturvårdsverket har försökt tillämpa förslaget att bevara 95 % av heterozygotigraden på fel sätt. Naturvårdsverket har utgått från att den svenska vargstammen består av konstant N vargar, som initialt var lika besläktade och inavlade som den stora vargstam de kommer från, och har samma heterozygotigrad. Sedan dess antas den skandinaviska vargstammen haft konstant storlek N och varit relativt isolerad från den vargstam den kom ifrån, men några migranter antas komma. Man har utgått från en fiktiv population på 100, 200, 400 och 800 vargar som snörpts av från en stor population med stor genetisk variation I denna hypotetiska situation skulle heterozygotigraden sjunka och aldrig kunna öka. Men den svenska vargen hade mycket lågt numerär i början och utvecklade en långt större inavel och lägre heterozygotigrad än den vargstam den härrörde från. Det är nu eller i framtiden den kommer att bli N (hundratals), inte när den började sin existens. Det förefaller som om natuvårdsverket vill påtvinga den skandinaviska vargstammen att bevara en genetisk vartiation som den aldrig haft, sas en virtuell hypotetisk variation, inte en verklig.

Varför använder forskare ofta heterozygotigrad istället för inavel?
För en population kan man mäta heterozygotin och dess förändring. Ökar inaveln minskar heterozygotin. Man kan skatta hur mycket heterozygotigraden minskat sedan förra mätningen och därmed hur mycket inaveln ökat. För att mäta heterozygotin behöver man inte känna till något om hur individerna i populationen är släkt eller hur de får avkomma tillsammans. Inavel som populationsbegrepp är mycket svårare att skatta, men inavelökning är lättare att skatta. Avsnörs en population med några hundra individer från en stor population går det att följa hur inaveln ökar som en minskning i heterozygotigraden över tiden.

Inavel är ett relativt mått och inte ett absolut
Inavel räknas från en referenspunkt, en nollpunkt. Det finns en naturlig referenspunkt i de vargar som grundar den skandinaviska vargstammen. De fem grundarvargarna har definitionsmässigt inaveln noll och är obesläktade. För den skandinaviska vargstammen har man en fullständig stamtavla från grundarna och kan beräkna inaveln från stamtavlan. Den svenska vargstammen är unik genom att det finns en fullständig stamtavla sedan stammens begynnelse och är inte större än att stamtavlan är under kontroll. Därför bör man använda ett kriterium som är anpassad till detta, och inte en metod som är mindre precis. Heterozygoti-ändringen räknar också från en nollpunkt, de vargar som grundlagt den svenska vargpopulationen. Men de vargarna är inte många (inte hundratals), som implicit antas i naturvårdsverkets kriterium.

Vad är viktigast i forskning?
Den viktigaste delen i forskning är att ställa rätt frågor och detta är långt mer problemfyllt än man skulle tro. Nu ställdes frågan fel och då fick naturvårdsverket rätt svar, men på fel fråga. Frågan skulle varit hur man skulle förvalta den svenska vargpopulationen, inte hur man skulle förvalta en hypotetisk population, där ett antal som hålls konstant avsnörts från en stor population.

Jämvikt mellan genetisk drift och migration
Inavel och genetisk drift går mot ett jämviktsvärde över tiden när migrationen är konstant och detta jämviktsvärde är inte beroende av populationens storlek. Jämviktslägena är som följer: en migrant per varggeneration ger inavel F=0.2; två migranter ger inavel F=0.11; fyra migranter ger inavel F=0.06. På hundra år kommer man nog nära jämviktsläget (dvs inaveln ökar inte mycket efter de första hundra åren). Naturvårdsverket inför en egen innovation i allra sista steget av beslutshierarkin, med en vargförvaltning som sänker inaveln till F=0.05-0.06.

Eftersträvad inavelsgrad
Det verkar som naturvårdsverket har en egen agenda, som resulterar i många valpflyttar genom att påtvinga ett kriterium, som innebär att vargens inavel skall sänkas till F=0.05-0.06. Rovdjursutredningen föreslog att eftersträvad nivå skall vara F=.010. Den forskarrapport naturvårdsverket påstår att de stödjer sig på föreslår F=0.15 (knappt hälften så stor inavelsreduktion).

Jämviktsläget nås snabbare med mindre population
Jämviktsvärdet nalkas långsammare ju större populationen är. Om man från en hög inavelsgrad vill sänka den snabbast möjligt så är det bra med ett lågt vargantal. Om man däremot från en låg inavelsgrad vill att den skall öka så långsamt som möjligt är det bra med ett högt vargantal. Därför resulterar naturvårdsverkets felaktiga tillämpning i att omotiverat höga vargantal kommer att krävas för gynnsam bevarandestatus. Dessutom framställs det på ett sätt som insinuerar att tidigare bloggutsagor av mig och andra skulle ifrågasättas av andra forskare om såväl påverkan av populationsstorlek som ett jämviktsläge, som inte beror på populationsstorleken.

Naturvårdsverkets genetikmissbruk
Jag har tidigare i mer lågmälda former anmärkt på genetikmissbruket inom vargetablissemanget. Jag försökte väcka en email-”diskussion” med många berörda från bl a naturvårdsverket i juli (med begränsad utsändningslista). Jag skrev ett formellt brev till naturvårdsverket 121008 med begäran om reaktion, där jag bl a framförde min oro för genetikmissbruket. På min blogg finns bl a:

Naturvårdsverkets värsta genetikmissbruk hittills var tillägget till förvaltningsplanen 121019, det blev kronan som krönte naturvårdsverkets genetikmissbrukskarriär!  Och troligen också det genetikmissbruk som får de största praktiska konsekvenserna.

Det är inte bra att naturvårdsverkets förvaltningsplan 121019, som fullständigt saknar vetenskaplig grund, skal ligga till underlag för Svensk vargpolitik och gynnsamma bevarandestatus, även för bedömningar utanför Sverige.
Jag har hållit Liberg och Sand underrättade under framväxten av den här artikeln, och uppmanat till kontakt om det var fel. De har hört av sig, och gav ingen signal på att ovanstående inte är i princip rätt. När Nils Ryman så småningom uttalade sig, sade han att han inte kan ta ansvar för hur naturvårdsverket tillämpar hans förslag. För att nå full säkerhet bad jag två juniorgenetiker, som jag ändå hade kontakt med i en annan fråga, att utreda och ta ställning till naturvårdsverkets förslag  De har kommit fram till att naturvårdsverkets slutsatser är fel och inte bygger på vetenskaplig grund. Deras namn och universitetshemvist framgår av emailen: David.Hall@slu.se   och henrik.hallingback@slu.se  De är villiga att ge sin version om någon läsare av detta känner ett behov av ytterligare bekräftelse på påståendena i denna artikel.   Jag betraktar alltså frågan om att naturvårdsverket förslags vetenskaplig underbyggnad som fullständigt utredd. Den har inget stöd från någon trovärdig källa.

, , ,

32 kommentarer

Swedish Wolves end of September 2012

Most on this blog is in Swedish and for a Swedish auditorium, but sometimes I write in English. In the following I sometimes give my opinions based on other posts on this blog.

An educated guess is that the Government has asked the National Conservation Agency to decide (not suggest) about the minimum wolf number required for FCS (Favorable Conservation Status) to October 1st. To fulfill the expectations from EU (see below) as well as local desires with a speedy process this shortcut in decision mechanism might be justified, an inquiry about wolf management suggested to put decisions about such minor details as number of wolves to the environmental agency rather than political bodies,  and that gives the government a loophole for second thoughts if the result seems too disgusting. The parliament decided 2009 about wolf policy to 2012, with the intention to get a thoroughly investigation and a new decision in time for planning for 2013. There has been 3 years to prepare for this decision, which now is expected within two weeks. In my opinion it has been an incomplete preparation, needed information and calculations were not done. A few weeks before the decision I, who regard myself as rather well-read and follows the debate, have no idea (at least not from what is possible for me to read in public sources) what the decision will be. There is an EU-directive and there are carnivore guidelines to this directive. I made a suggestion myself and put a limit downward on 125 for biological reasons, but still suggest to keep 200 wolves which offers some flexibility , the later number for a mixture of biological and political reasons (mainly that it would be a continuation of the ”current” policy). There are other still lower suggestions claiming agreement with the EU-directive. There is a vulnerability minimum number report which suggest a minimum of 100 for Sweden/Norway (see below), but the report itself as well as comments indicate that the FCS number should be higher, which some do not subscribe to. A major reason for suspecting that higher numbers could be motivated, was that genetics was not considered. But I disagree, if genetics were considered (current inbreeding and prognosis of its change) probably the required values would have been slightly lower. A higher practical limit may be the opinion of an expert group attached to the inquiry, which suggested 700 (provided that Norway, Finland and Russia also raised their wolf numbers). But after considering the experts, still the official inquiry (Liljelund) stopped at 450 (with a slow increase towards that number during the next decade). Thus my educated guess is that the decision will be between 150 and 450 and the major factors are not scientific interpretations of the EU directive and considerations, but non-scientific balancing and prediction of political consequences. The most senior spokesman of the concerned scientists means that beyond the vulnerability analysis, it is a political and not scientific decision. I and some others agree that it is more a political than a scientific decision in the range 125-700. This range of numbers can be claimed to have reasonable good scientific justification according to the guidelines. The Government made a bill to Parliament September 2013 with a suggested range of FRP (lowest number) 170-270 there Naturvårdsverket can pick their preference on scientific grounds. I think that was a good suggestion, it did not disagree much with my lower limit which assumed an ordinary higher number.

It is not a good mark for our Swedish system neither for the guidelines issued, that a well informed experienced qualified observer like me am unable to make a good educated guess about the outcome of the finally decided needed number of wolves than probably within a range of 3 so shortly before the decision. A decision should home in more natural and slower in a reasonable decision process. It is neither a good mark that needed investigations were not made in spite of plenty of time. It has to be seen if the issues complementing the vulneribility analyses asked for will be satisfactory reported and if the the vulnaribility report will be considered at all, but the interview linked to above does not seem optimistic about possibilities to consider genetics, and thats anyway not all information needed.

Conservation of the wolf population in Sweden, press release EU 120710
“European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met today to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open. On this occasion, Mr Potočnik made the following statement:

“I welcome the management plan submitted by the Swedish authorities as an important step in achieving compliance with EU environmental rules. I’m reassured by the fact that Sweden has respected EU law regarding protective hunting during the 2012 season and I appreciate the efforts being made by the Swedish authorities. I think Sweden is on the right track.

I have encouraged Sweden to continue to act in a transparent and open manner with all stakeholders.  I see this management plan as an excellent opportunity for strengthening a process where all people would feel a real ownership of the policy. The more stakeholders are involved in the plan’s development, the less controversial its implementation will be.

The management plan contains good elements but needs further improvement.  In particular, the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population. The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves. The European Commission is also looking forward to receiving the Swedish Government’s assessment of the Large Carnivore Investigator’s report.

Following our meeting I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.”

My comments: Note that this is not a joint press release or a corresponding Swedish press release and the statement was written before the meeting. The Swedish Minister was in Bryssels to get the view of the commissioner, not to discuss. It is clear who feels in command and who receives instructions.

How come the Swedish Minister does not know what is expected of a management plan? To me it seems reasonable demands on the content.

I note that the protective hunting decisions in Sweden are approved by EU, Swedish environmental groups has complained about many of the cases.

I note that the Swedish management plan will be applied from January 2013 with no mentioning of need of approval by EU. That is the most important information and to get a plan launched is now completely in the hand of the Swedish Government and I hope Lena Ek now sees to that it happens.

I note that the commissioner put emphasize on the minimum viable population of wolf, and thus consider it as a main constituent of the management plan and thus the number needed for favourable conservation status.

A new Minimum Viable Population Report A modern minimum  viable population analyses using modern data and methods was badly needed. The Swedish government is to be saluted for that such a competently done report recently appeared. It is also object for scrutiny, most agree that the calculations are well-done and the objections are rather by the method as such and as the analyses is demographic. The study is very well done in my opinion, but there are formulations in the conclusions I think are unfortunate. The most important genetic aspect is considered, data from the current inbred wolf population is used. In principle it is assumed that inbreeding does not raise. However, only under very unlikely circumstance inbreeding will raise to levels which considerable increase the minimum viable population. Scientists like to be cautious and avoid stating too much, and this has led to unfortunate cautious wordings and reservations, which are likely to lead to that the polarised wolf-debate will go on. The genetic variation of Swedish wolf can be expected to raise and inbreeding to sink if the current rate of natural migration is sustained, thus it does not matter much that the analyses is demographic. However the report concludes that a wolf number below 40 is not sustainable and a wolf number of 100 is sustainable over reasonable large catastrophes. The report does not conclude it, but 50 wolves are sustainable over almost all catastrophes analysed, and already an MVP of 100 means an extra safety factor (which is generally recommended when dealing with translating MVP to number needed for favourable).

The Scandinavian wolf population fulfills the criteria for favourable population status (see partly below). This became more evident after the MVP report. It makes it clear that the current wolf population with its high inbreeding is sustainable. It makes it clear that the current Swedish wolf number is sustainable and give a wide range of freedom to political considerations how much above the minimum level they feel needed to feel safe to claim the current number sufficient. Thus Sweden must not wait for inbreeding to decrease to declare that the conditions are fulfilled. If Sweden does that in the management plan which will be applied January 2013, Sweden can also plan harvesting of wolves for decreasing inbreeding starting late January 2013. The promise by the Government in August 2011 can be kept while complying to EU-law.

I suggest however that the new management plan written by the government the next months will be complemented with a quantitative decision of an extension of the till now unsuccessful, but biological feasible translocation of puppies from zoological gardens to wild dens and a decision that at least one regeneration (wolf pack) annually in the northern part of the country will be tolerated. This too guarantees that inbreeding will sink and migration sufficient.

Other matters of the Swedish wolf situation

There are more than 200 wolves in Sweden, in the autumn 2012 it maybe 250 above one year old and 110 fresh pups (violating limits set by parliament of maximum 210). The final report on number of wolves in the winter 2011/2012 has been issued. ”In the winter” 11/12 where were 260-330 wolves in Scandinavia, but to translate that to Sweden and now is not that easy. In the winter 12/13 where were 350 in Sweden and in beginning of winter 13/14 where will be 420. The stem is rather seriously inbred (about F=0.25), as the stem has few founders. Most experts including me believe that actions to reduce inbreeding should be the first priority over raise in number. Immigration from the eastern neighbour Finland is low, but two immigrants got their first pups 2008 and their progeny has formed a number of family groups, and therefore the inbreeding has decreased somewhat and was 2011 slightly below 0.25, and the claim that Swedish wolves are more related than full sibs is therefore not supported by science any more. Preparations are made for translocating pups from zoos to wild dens, but will not be executed before 2013.  The increase in wolf number was reduced by hunting 2010 and 2011. But the EU commission did not like that and indicated it may violate EU-law, as the wolf was hunted without being declared FCS (“favorable conservation status”). Now growth is uncontrolled and no evident long-term policy is enforced. Four documents (investigations on behalf of the government) exist to form a basis for a long-term policy (Liljelund Apr 11, Liljelund Apr 12 and NVV management plan which must be improved to comply with desires of EU, and a MVP analyses). No-one knows what the Swedish government dares to do without risking complaints from EU or if the growth will stop before the biological limit is reached. The groups who oppose more wolves get better organised and more active. The last months even rather large organisations opposed any wild wolves (a new situation, earlier only unorganized individuals opposing wild wolf existed). Those who want more wolves remain active. A wolf pack recently killed a caretaker at a zoological garden, which means that the statement about no humans have been killed by wolves in Sweden by more than a century is not true any more.

NNV has had a public hearing about some issues on wolf and got a large number of responses from the public. This is available on the net and NNV says that they will analyse it. Even if the hearing was restricted to some formulated issues, it contributes to the public impact and gives some place to all stake-holders.

The investigations which together with opinions about them and other suggestions should give the ground for policies decided this autumn. The documents  do not in my opinion constitute a good basis for a long-term policy. The documents make conclusions and assumptions about the effect of immigration and translocations based on calculations, which are not relevant for the current status and future scenarios. Programs are suggested, which probably are impossible besides very expensive and time-consuming. The wolf number and other criteria suggested for FCS are subjective and have not sufficient scientific basis. Proper definitions of key terminology is required.

It will not be possible to reach FCS without selective hunting keeping the population number low, but hunting is not permitted by EU without FCS.

A goal of inbreeding F=<0.1 is suggested as a prerequisite for favorable conservation status (FCS). The current rate of inbreeding is not that harmful and no obstacle to FCS. Everybody agrees it is a priority to get the inbreeding reduced, but that can hardly be done without hunting. Wolves with little inbreeding is overrepresented in protective hunting and thus the hunting going on now increases inbreeding and worsens the problems of the Swedish wolf.

The effect of one immigrant or translocation on the inbreeding is smaller the larger the recipient population. The current considerations assume the number of wolves remains constant at the 2010 level. Reduction will be slower if the population is larger. This seems realised by Liljelund, who suggested conditions required to reach FCS. He suggested to reduce inbreeding before the population raised. This proposal has not been honored by the government, but the stem grows and the protection hunt done is not selective. Remains to see if government/parliament change opinion and follow this good advice from the investigations they ordered for the new policy decided in the autumn.

Hunting sparing the immigrants, their progeny and other members in the family group in a revir (grandchildren) reduces inbreeding. The licensed hunts 2010 and 2011 were arranged excepting areas occupied by immigrants and their descendents. Of 47 wolves felled no-one was “genetically valuable” (not  a child or grandchild to an immigrant). This  can be expected to magnify the effect of immigration reducing inbreeding. This effect of hunting has been confirmed by information obtained by genetic markers. If selective hunting is repeated the next years and intensive enough to prevent population growth, the reduction of inbreeding caused by the recent immigrants is expected to raise by a factor two or more. This positive effect of hunting has been neglected in any calculations till now. If intensive hunting is not done 2013 and 2014 this is equivalent to abstain from one or two immigrants. Neither it has been fully considered that non inbred immigrants and their progeny have larger reproductive success. The investigation suggests that the immigration from Finland is insufficient for FCS, for reducing the inbreeding or for maintaining inbreeding at a lower level. This seems incorrect. The natural immigration is sufficient for reducing the inbreeding, it is sufficient for FCS and it is sufficient to maintain inbreeding at a lower level. Still I support the planned translocations and suggesting allowing at least one immigrant to settle in northern Sweden to strengthen the immigration the coming decade.

NVV has indicated intention to make new calculations taking the factors pointed out above into consideration and predictions, but not said when results will be available.

The FCS by the official investigator with a minimum number 450 was not based on a recent relevant vulnerability study or compilation. A foreign group was consulted and based their suggestion on long time evolutionary potential and maintaining genetic variation using the wolves in other countries. This is not absolutely required as a basis for FCS.

Even if not strictly needed for FCS, it seems a good idea to visualize an international meta-population of wolves not below 500 “effective wolves” (about 2000 real) and considering alternative with more wolves with some physical and genetic contentedness. This would assure long-term sustainability of the north European wolf including evolutionary potential and conservation of genetic variation with a modest Swedish share. The documents suggest such a metapopulation including Sweden, Norway, Finland and Russian Karelia, but it seems possible to extend that to a larger geographic area. It is a disadvantage for the genetics of this metapopulation if the Swedish wolf population is enlarged the next decades.  The Swedish stem will not contribute reasonable to the international meta-population, unless its inbreeding is reduced and fresh founders efficiently introduced, and this can hardly be done within a decade or if the stem is allowed to grow. Thus the possibility to form a metapopulation for long-term sustainability is an argument for maintaining the Swedish wolf population at a low number the next decades, and that gives time for discussions, formal international agreements and data collection for the ”formation” of the metapopulation.

The background material does not contain acceptable quantitative estimates of costs outside the state sector (hundreds of millions annually) and other problems (“social”) with the current and enlarged wolf stem, neither an environmental consequence study, thus it is not easy to balance cons against pros with an enlarged wolf stem.

About Primary factors for management are inbreeding and number. Even if this is not evident for the public, the meaning of used terms is not clearly defined and sometimes used with slightly different interpretations and management decisions made will thus be unclear and open to different interpretations (like what is the number of wolves in Sweden, what is inbreeding, what is effective migration). Improved definitions are needed! The management plan issued in beginning of summer has improved but not solved the situation.

, ,

2 kommentarer

Vargantalsförslag efter sårbarhetsanalys

Vargantal i Sverige utgående från sårbarhetsanalys

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar men antalet hålls på 200 de närmaste åren.

Varför gynnsam bevarandestatus? Om svensk varg har gynnsam bevarandestatus blir det näst intill omöjligt att ifrågasätta beståndsbegränsande jakt hos internationella organ. Jakt är ett mycket viktigt hjälpmedel för vargförvaltningen. Sverige får större handlingsfrihet att bestämma villkoren för skyddsjakt. Sverige får större respekt för sin rovdjursförvaltning om det är gynnsam bevarandestatus.

När är det gynnsam bevarandestatus?.  EU och andra organisationer har villkor, krav och riktlinjer som skall beaktas. De är ofta luddiga i detaljer, besvärliga att tolka, ingen klar skiljelinje mellan naturvetenskapligt versus mer subjektivt tyckande, och de ger handlingsutrymme för tolkaren (som oftast hamnat i ”expertrollen” pga av relativt positiv inställning till varg). Det är Sverige som ger innehåll till kraven, inte EU. I mitten på 2013 skall Sverige rapportera om vargens status relaterat till kraven. ”Rovdjurens bevarandestatus” anser inte två förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda: immigrationen  och antalet anses otillräckliga. Jag anser dessa krav uppfyllda och att vargen omedelbart skall förklaras ha gynnsam bevarandestatus. Se: https://vargdag.wordpress.com/2012/02/28/gynnsam-bevarandestatus-nu/

Har EU åtalat Sverige inför EU-domstolen för licensjakt på varg? Nej. Sverige är inte dömt eller åtalat för fördragsbrott och ärendet är inte anhängiggjort vid EU-domstolen. Men EU kommissionen har inlett ett ”överträdelseförfarande” och hotat att gå vidare med detta till EU domstolen om Sverige bedriver licensjakt på varg trots att vargens bevarandestatus inte fastställts. Det är mycket osäkert om EU domstolen skulle betrakta vargjakten som ett allvarligt fördragsbrott, t ex har den kommitte som utarbetat EUs rovdjursriktlinjer ansett jakten var acceptabel. Sverige har dock inte fullgjort sina formella skyldigheter rörande dokumenterat ställningstagande till vargens bevarandestatus. EUs irritation på denna punkt är förståelig. Men den verkar småaktig när Sverige faktiskt planerat att göra denna precisering av vargens bevarandestatus nu även utan EUs ingripande. Sverige har av politiska skäl velat vara tillmötesgående mot EU hellre än att se ärendet avgjorts i domstol.

Vad har sårbarhetsanalys med gynnsam bevarandestatus att göra? Sårbarhetsanalys utvärderar chansen att vargstammen skall överleva som funktion av (huvudsakligen) dess storlek. Regeringen gav ett uppdrag att utföra en sårbarhetsanalys och hänvisade till följande skrivning i rovdjursriktlinjerna, som kopplar sårbarhetsanalysen till krav för gynnsam bevarandestatus: “Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år).” En sårbarhetsanalys bör ligga i botten för en analys av gynnsam bevarandestatus. Genom att en relevant aktuell sårbarhetsanalys kom in så sent i processen, så blir det ett centralare och viktigare dokument än det skulle varit om t ex rovdjursutredningen, vargkommitten eller förvaltningsplanen tagit fram relevant underlag för framtidens vargförvaltning.

Min argumentation: Det är inte frågan om ett brottsmål eller ens en vetenskaplig uppsats där det bortom rimligt tvivel skall bevisas att vargstammen uthålligt överlever, bara att det är sannolikt. Det är meningslöst att vara perfektionist, detta är ändå inte avgörande i detaljer. Vissa formuleringar har mindre reservationer och är något oförsiktigare än jag skulle använda i en vetenskaplig rapport (gäller allmänt om bloggen).

Sårbarhetsanalysen för den svenska vargstammen. Regeringen gav ett uppdrag till naturvårdsverket, som förmedlade det till Grimsö, som skrev en rapport till naturvårdsverket, som sedan naturvårdsverket sände till regeringen med ett brev och utformade en nyhetsnotis. Förloppet och dokumenten framgår av två av naturvårdsverkets URL. Den ena är nyheten: http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Sarbarhetsanalys-for-varg/ den andra redovisade regeringsuppdrag: http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Om-Naturvardsverket/Regeringsuppdrag/Redovisade-regeringsuppdrag-2012/Avrapportering-sarbarhetsanalys-for-varg/  . Via dessa länkar kan man finna: uppdraget från regeringen; forskarrapporten och ett brev med rapportering av uppdraget från naturvårdsverket till regeringen inklusive naturvårdsverkets synpunkter.

Innehållet i själva sårbarhetsanalysen. Huvudresultaten av sårbarhetsanalysen är att den nuvarande skandinaviska vargpopulationen måste omfatta minst 38 vargar (MVP=38 utjämnat till 40) för att slumpvariation inte skall kunna orsaka utdöende inom ett sekel. Utredningen räknar på olika katastrofer med olika skattningsmetoder och verkar då komma fram till att MVP=100.

Måste populationen vara större än MVP för gynnsam bevarandestatus? Det råder delade meningar om detta, se https://vargdag.wordpress.com/2012/07/12/behovs-fler-vargar-an-sarbarhetsanalysen/ . Själv tycker jag inte det är solklart att gynnsam bevarandestatus måste vara större än MVP, det är snarare så att det ofta finns skäl att sätta gynnsam berandestatus högre. De anledningar att den skulle kunna vara större, som nämns specifikt nämns i riktlinjerna,  är
(1) att genetiken inte beaktats, men jag gör troligt i andra artiklar på denna blogg att detta inte leder till högre MVP, utan snarare att MVP blir lägre;
(2) att möjligheten för katastrofer inte beaktats, men här är det tvärtom, risken för katastrofer har lett till att MVP ökats till ett nästan 3 ggr högre värde, som antar katastrofer som för mig ter sig osannolika, så stora ”katastrofer” har inte förekommit under omständigheter som liknar varg i Sverige, varg i Sverige borde klara av katastrofer i högre grad än ”genomsnittsdäggdjuret” och någon form av motåtgärder skulle sättas in om katastrofen var på väg. Givetvis går det att konstruera ett scenario där vargen dör ut, men det mest relevanta är nog inte antalet i sådana fall.  Det blir frågan om gissningar som till stor del ligger bortom den naturvetenskapliga sfären och därför snarare bör bakas in i det värde på gynnsam bevarandestatus som skall vara högre än MVP.
Det förefallet långtifrån självklart att antalet vargar för gynnsam bevarandestatus måste sättas högre än 100 i detta fall när det redan finns ett stort säkerhetspålägg för okända och svårförutsedda katastrofer, men detta kanske mest är ett argument för att inte kräva avsevärt mer än 100 för GYBS. Jag tycker ett rimligare sätt att hantera GYBS när man väl bestämt vilket värde man föreslår är att diskutera det bl a från synpunkten att det ligger över MVP även om med katastrofer beaktade.

Skandulv om sårbarhetsutredning mm. (Olof Liberg) kommenterar i anslutning till utredningen, dess fortsättning och dess tolkning på http://skandulv.nina.no/Nyhetsarkivoginfobrev/Artikkel/tabid/2350/ArticleId/1955/Info-fran-SKANDULV-PVA-on-Scandinavian-wolves.aspx

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  genetiken har inte beaktats. I sammanfattningen av analysen från naturvårdsverket till regeringen står ” Naturvårdsverket vill understryka att resultaten i den bilagda forskarrapporten gäller under förutsättning att de genetiska problem, som idag är betydande för vargstammen, är lösta.”  ”avgöra om den nuvarande skandinaviska vargstammen är livskraftig. För att uttala sig om detta måste analysen inkludera även genetiska aspekter.” (de gäller dock för den nuvarande inavlade vargstammen, se kommentaren från Skandulv ovan). Jag anser de genetiska problemen ur den aktuella sårbarhetsanalysen kan betraktas som ”lösta” och betonandet visar att naturvårdsverket inte förstår genetiken. Problemen som ”skall lösas” är att inaveln är hög och immigrationen låg. Förutsättningen borde istället formulerats ”rapporten gäller under förutsättning att inaveln inte ändras väsentligt (framförallt inte ökar) den kommande hundraårsperioden”. Det kunde tillagts ”hade genetiken beaktats hade detta troligen lett till lägre MVP”. Jag har analyserat  ”problemen” med inaveln i artiklarna: https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/ och https://vargdag.wordpress.com/2012/07/03/inavel-beaktat-i-sarbarhetsanalys/ . I rimliga scenarior (”business as usual”, inget ”löst”, eller bara ”partiellt löst”) förefaller inaveln att bli lägre i framtiden än förra decenniet (sårbarhetsanalysen bygger på data från de sista cirka 13 åren), så MVP värdena i sårbarhetsanalysen är sannolikt något för höga. Det är osannolikt att inaveln kommer att öka så mycket så att MVP värdena blir avsevärt högre. ”Genetik” omfattar mer än inavel (t ex genetisk variation, ackumulation av mutationer, evolutionär potential), men på kortare sikt och för MVP för 90 % chans för överlevnad 100 år är den höga inaveln den i särklass viktigaste aspekten. Är inavel initialt hög förbättras de andra faktorerna om inaveln sjunker. T ex den genetiska variationen och evolutionära potentialen kommer med all sannolikhet att vara högre om 100 år än i sårbarhetsanalysens vargpopulation. Mer långsiktigt diskuteras t ex på http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=630 och https://vargdag.wordpress.com/2012/01/13/det-racker-med-nagra-hundra-vargar-genetiskt-langsiktigt/  och andra artiklar på bloggen. En eventuell minskning av genetisk variation under hundraårsperioden skulle yttra sig som en mindre motståndskraft mot katastrofer, och den skattade höjningen för katastrofer (nästan tre gångers höjning av MVP) täcker in också marginellt ökad känslighet pga. andra ändringar i genetiska faktorer än inavel).

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  IUCN kriterium E skall utnyttja all information.  Det skulle bli ungefär samma resultat. De genetiska aspekterna påverkar förmodligen som diskuterats ovan inte mycket. En del ytterligare synpunkter och erfarenheter i relation till vargantal borde nämnts, några nämns i webartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/02/08/antal-och-genetik/  och några i andra artiklar på bloggen som https://vargdag.wordpress.com/2011/12/19/liten-vargstam-overlever-rovdjursutredningen-overdriver/ . Föreslår att sårbarhetsrapporten vidgas till en rapport som kan användas som underlag till att bestämma vargens nationella ”rödlistningskategori”.

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –tveksamt beslutsunderlag  Det finns många invändningar, men
*dels är det vad som faktiskt rekommenderas av nästan alla relevanta organ åtminstone som ett av de verktyg som ger ledning;
* dels finns det förmodligen inget ”bättre” mindre kritiserat alternativ;
* dels kommer sårbarhetsanalysen inte att bli den enda delen i beslutsfattandet;
* dels beror sårbarhetsanalysen på hur välgjord den är, hur väl man känner data, och hur förutsägbar organismen är. Denna sårbarhetsanalys är välgjord och ur den synpunkten nog ovanligt pålitilig;
* dels är MVP ett pedagogiskt och förståeligt mått.

Komplettering med andra genetiska analyser för bedömning av gynnsam bevarandestatus.  Även om genetiska analyser av sårbarhetsanalysens utvärdering av om risken för utdöende inom 100 år är större än 10% förefaller onödiga kan andra genetiska effekter ha betydelse för antalsbehov för gynnsam bevarandestatus. Jag tror dock dessa analyser redan gjorts i tillräcklig utsträckning. På lite längre sikt bör man för att möta långsiktigare önskemål hantera en internationell metapopulation. Men begreppet och funktionen av en internationell metapopulation av nordeuropeisk varg är för outvecklat för att påverka dagens gynnsamma bevarandestatus och om fokus på ”kort” sikt är att sänka inaveln, så kommer också de andra genetiska kriterierna i ett bättre utgångsläge. Det är inte långsiktigt klokt att den nuvarande höga inaveln genom att blåsa upp den nuvarande vargstammen innan inaveln reducerats och det ger tid att bättre hantera och förstå ”metapopulationen”.

Begränsad vargstam och förvaltningsjakt gör att inaveln sänks mycket snabbare. Jag hänvisar t ex till bloggartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/01/08/svensk-vargpolitik-fyra-ganger-battre-an-eus-variant/  För att kunna minska den höga inaveln genom att kombinera naturlig och artificiell immigration med förvaltningsjakt och lågt vargantal är det viktigt att gynnsam bevarandestatus sätts så lågt som möjligt.

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar i Sverige, är detta förenligt med EU direktivet? Riktlinjernas viktigaste vägledning är: “Therefore, a MVP must be regarded as the absolute minimum population size that can be tolerated as a preliminary level for favourable reference population. This reflects the facts that most PVAs do not always include genetic information and catastrophic events as, for example, outbreaks of diseases such as parvovirus or rabies” “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as…: ..The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterionE (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years). Jag tolkar det som att det är möjlighet att sätta in MVP=38, men tycker detta låter alldeles för lite. Man kan sätta in MVP=100. Detta har då tagit hänsyn till genetiska faktorer (de ändrar inte slutsatsen att MVP=100, se ovan) och katastrofer, så det behövs ingen stor ytterligare ”säkerhetsmarginal”. Jag föreslår ett tillägg med 50 procent så för gynnsam bevarandestatus av den Skandinaviska vargen behövs minst 150 vargar, men för Sveriges del blir det 125 vargar. Jag anser dock ökningen 100/38 = 2.6 ggr för katastrofer stor, nästan alla beaktade katastrofer fordrar färre vargar. De höga MVP värdena kommer nog från katastrofer som utplånar merparten av populationen och inträffar mindre en än gång per 100 år och underlaget för antaganden om mycket sällsynta sådana katastrofer är allmännt dåligt. För varg finns inget sådant dokumenterat och är knappast ens troligt. De ”populationsnedgångar” för varg där orsaken inte är av människan mot vargen riktade åtgärder och som täcker mer än vargar inom en familj eller ett mycket litet område är inte stora och mindre än för organismer i allmänhet. I statistik är allvarligare ”katastrofer” överrepsenterade. De svenska vargarna kan (om de inte blir fler) förutses ha permanent ganska gott om mat och utrymme och när önskvärt antal nåtts ganska permanent storlek, och detta borde leda till att risken för stora katastrofer blir låg. Varg klarar sig bra i nästan alla miljöer så länge det finns mat, vilket borde minska vargens ”katastrofkänslighet” jämfört med de flesta andra organismer. Man kan kanske se det så att sårbarhetsanalysbegreppet utvecklades innan katastrofer och det är bl a för att beakta katastrofrisk man vill ha höga ”säkerhetsfaktorer”. Utan katastrof blir MVP=38. 150/38= 3.9. 150 ligger mycket över 38 bland bland annat för att ta hänsyn till risken för oförutsebara stora och mycket sällsynta katastrofer. Jag tycker det finns administrativa skäl att ligga mycket lågt  

Jag föreslår 200 vargar i Sverige. Jag gör ingen grundlig genomgång av de vetenskapliga skälen för att inte ha färre, men fler än 200 vargar är dåligt om det som nu finns möjligheter att sänka inaveln genom selektiv jakt och inavelssänkning är ett prioriterat mål. Fler än 200 vargar är också dåligt för att få genomslag för ny migration men man kan vänta med reduktionen till 200 tills de nya vargarna fått sin första kull. Jag fokuserar på de politiska fördelarna med 200 vargar. År2009 fastlade riksdagen 200 vargar fram till ett nytt beslut 2012, mitt förslag kan utformas som en förlängning av detta riksdagsbeslut. Det är faktiskt ett fullföljande av en mycket äldre målsättning av riksdagen. Då stod en massiv parlamentarisk enighet bakom beslutet med acceptans från brukarorganisationerna, det borde inte vara svårt att få liknande stöd idag. Av enkätsvar att döma stöddes denna vargpolitik också av en stor del av folket. Egentligen skulle Sverige fastställa nya minimiantal, men man har hamnat i en situation utan vargpolitik, rovdjursutredningen föreslår att endast långsamt öka vargstammen, vargstammen är i fri och praktiskt taget okontrollerad tillväxt, ett acceptabelt trovärdigt beslutsunderlag har inte kommit fram (jag exemplifierar med naturvårdsverkets hantering av sårbarhetsanalysen), acceptansen för varg har sjunkit hos viktiga befolkningssegment som reflekteras i att det nu finns riktiga organisationer som förespråkar nollvision och att jägareförbundets ordförande fått sparken för en för kompromiss och vargvänlig inställning. I detta läge är det motiverat att falla tillbaks på en lösning det går att få samling omkring.

Lågt antal för gynnsam bevarandestatus hindrar inte ett högre vargantal! Ett minimiantal är inte ett önskvärt antal utan en botten. Vargstammen både kan och kommer att hållas högre än vad som behövs för gynnsam bevarandestatus, det är t ex fallet för björn i Sverige. Rovdjursutredaren räknade med 50 vargar över vad som behövs för gynnsam bevarandestatus. Jag föreslår att för gynnsam bevarandestatus behövs minst 125 vargar i Sverige, men att det skall finnas 200 de närmaste åren. Det är naturligt att ett internationellt organ sätter regler som gör det möjligt med lägre antal vargar än en ambitiös stat som Sverige vill ha.

Vad tycker EU om Sverige bestämmer att antalet som krävs för gynnsam bevarandestatus är lågt? EU räknar i ett pressmeddelande efter man mottagit sårbarhetsanalysen med att besluten skall kunna träda i kraft i januari 2013, detta tyder på att EU accepterar att sårbarhetsanalysen blir utgångspunkt för gynnsam bevarandestatus. Sverige rapporterar status för varg till EU sommaren 2013, om EU skulle tycka att antalet är för lågt kan de höra av sig då. EUs missnöje beror på att Sverige inte har deklarerat sig ha gynnsam bevarandestatus, inte hur många vargar Sverige anser behövs. Även EU borde uppfatta det som positivt om inte svensk vargpolitik uppfattas som dirigerad och detaljreglerad från Bryssel på ett för regeringen förödmjukande sätt. Om den vargpolitik jag förespråkar gick igenom skulle det styrka Lena Ek och regeringen trots att hon märkts väldigt lite i vargdebatten, även detta borde EU kunna se fördelar i. Ett lågt krav för gynnsam bevarandestatus ligger i Sveriges intresse eftersom det ger nationell handlingsfrihet och det finns därför inget skäl att av någon slags bror Duktig attityd spela bort fördelarna med ett lågt golv, Sverige kan istället frivilligt och med nationellt bror Duktig attityd nationellt ligga över golvet, vilket jag föreslår.

Lägre antal för gynnsam bevarandestatus än faktiskt vargantal ger många fördelar.
*Inga problem med förvaltningsjakt 2013.
*Låg chans för trubbel med EU domstolen när jagad varg hade gynnsam bevarandestatus.
*
EUs intresse för att i detalj följa den svenska skyddsjakten försvinner.
*Nationellt oberoende.
* Det finns ett visst ”förhandlingsutrymme” om problem skulle uppstå senare. Sverige kan t ex ta ansvar för Norges del också, dvs Sverige lovar att Sverige och Norge tillsammans kommer att ha 150 vargar även om Norge inte lever upp till sin del. I min sinnevärld kommer Sverige aldrig att gå ned till 125 vargar och bara som följd av att utfallet inte leder till vad man beräknat under 150.
* Sverige ter sig bättre i internationella sammanhang och vid diskussion om andra bevarandeproblem om Sverige ligger över miniminivån för vargar.
* Adaptiv vargförvaltning  möjliggörs, antalet kan anpassas till specifika förhållanden för året.
* Det blir möjligt att ta hänsyn till socioekonomiska förhållanden.
*Jämnare spridning av vargstammen geografiskt underlättas. *Om inavels nivån reduceras bör det nationella vargantalet sänkas något.
*Kompensation för utsättning av vargvalpar kan utformas så vargtrycket minskar i berörda revir, görs ingenting för att förbättra acceptansen hos markägare för att ta emot vargvalpar kommer man sällan att få markägarens tillstånd.
* Jag har inte beräknat det vargantal som maximerar inavelssänkningen, det är inte okomplicerat att göra det och det har större trovärdighet om det görs av någon annan än mig, det kommer att ta tid, och innan det är gjort vill jag inte föreslå lägre antal än jag gjort här och jag vill inte ta risken att de då blir för låga. Men det är inte omöjligt optimeringen ger lägre vargantal. Ligger man en bit över gynnsam bevarandestatus finns möjligheten att sänka vargantalet om det senare skulle visa sig optimalt.

*När det kommer flera invandrare eller tillförda bör vargantalet sänkas för att det nya blodet skall få större genomslag.
*Kommer det inte nya invandrare kan vargantalet ökas för att minska den genetiska driften. Att på detta sätt direkt och uppenbart anpassa vargantalet till migrationen och inavelsänkningen kommer att skapa ökad acceptans för migration och vargförflyttningar hos de viktiga segment av befolkningen som idag är vargnegativa.
*Skulle så småningom vargens spridningsområde ökas enligt riksdagsbeslut och kanske också norrut kan man kanske höja det nationella vargantalet något samtidigt som trycket i de nuvarande vargområdena kan minskas.
*Att anpassa jaktuttag för att inte underskrida gynnsam bevarandestatusgränsen kommer att nödvändiggöra att man ligger 25 eller 50 vargar över gränsen, men om man inriktar sig på 200 vargar kommer man aldrig under gränsen 125. Kommer man +-25 fel kan detta korrigeras i uttagen följande år.
*Länen kan planera mer sjävständigt och om summan av länens ageranden hamnar fel, så kan det korrigeras kommande år utan att det nationella värdet blir för lågt.
*Det kan finnas skäl att Sveriges del i den internationella metapopulationen, som kommer att sättas upp med deltagande av många länder, och som sammantaget bör omfatta tusentals vargar, blir större än 200. Beslut om detta bör dock avvakta minst ett decennium tills inaveln minskat väsentligt och antalet grundarvargar ökats väsentligt och de administrativa formerna för samförvaltningen mellan länder tagit fastare former. 

Vem och när bestämmer om det är gynnsam bevarandestatus?
naturvårdsverkets rovdjursinformation i början av September står ”Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram referensvärden för gynnsam bevarandestatus för björn, varg, lodjur och järv till juni 2013. För varg kommer Naturvårdsverket att redan under hösten redovisa vad som ska vara gynnsam bevarandestatus…” Någon annan tidsangivelse finns inte. Jag får intrycket att resultatet inte kommer att behandlas politiskt och att vargtrycket i Sverige inte kommer att tas upp av Sveriges riksdag.

, , , , ,

3 kommentarer

Behövs fler vargar än sårbarhetsanalysen?

En sårbarhetsanalys har utförts och tycks givit till resultat att minst 100 vargar i Sverige/Norge behövs för att uppfylla EUs minimkrav. Vet någon om det är tvingande krav på fler vargar än så? MÅSTE vargantalet vara större för att uppfylla EUs regler? 

Förvånansvärt nog råder det delade meningar om det! Hur mycket större det MÅSTE vara om det nu måste vara större och hur mycket större det REKOMMENDERAS att vara går inte att utläsa.

Naturvårdsverket beskriver uppdraget för sårbarhetsanalysen här

På naturvårdsverkets nyhetssida för rapporteringen (det första man stöter på) står: ”EU:s riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå säger att en gynnsam bevarandestatus för en art ska ligga över den nivå som utgör minsta livskraftiga population för arten.”

Regeringen skriver i uppdraget att göra sårbarhetsanalys:  ”Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket  större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år) eller kriterium D (antalet könsmogna individer) .”  I pressmeddelande från regeringen om uppdraget står ”För att kunna definiera gynnsam bevarandstatus behöver man utgå från vad som är den minsta livskraftiga population för arterna. Minsta livskraftiga population tas fram genom att genomföra s.k. sårbarhetsanalyser, vilket är en datamodell som bl.a. bedömer risken för en arts utdöende… Uppgifterna är viktiga beståndsdelar i de förvaltningsplaner för varg …som Naturvårdsverket arbetar med och som de ska fastställa. Uppgifterna ska även användas som underlag för bedömning av det referensvärde som anger gynnsam bevarandstatus … som ska rapporteras nästa år enligt EU:s habitatdirektivet… Framtagandet av den minsta livskraftiga populationen på vetenskaplig basis kommer att underlätta för diskussionen om vad som är gynnsam bevarandestatus”

På naturvårdsverkets sida för rapport till regeringen står: ”Populationen ska vara som minst lika stor eller mycket större än minsta livskraftiga population.”

I sammanfattningen till skrivelsen till regeringen skriver naturvårdsverket: ”De nivåer av varg som presenteras nedan och i forskarapporten ska inte likställas med kraven för att uppfylla gynnsam bevarandestatus, vilken enligt rovdjursriktlinjerna, 2008, ska vara betydligt högre än minsta livskraftiga population.”

I rovdjursriktlinjerna (vilka dock inte behöver ses som identiska med EUs krav) står: (sid 19) ”

sid 19 ”Therefore, a MVP must be regarded as the absolute minimum population size that can be tolerated as a preliminary level for favourable reference population. This reflects the facts that most PVAs do not always include genetic information and catastrophic events as, for example, outbreaks of diseases such as parvovirus or rabies”

sid 20 ”In summary, we suggest that favourable reference population be defined as…: ..The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterionE (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years), or criterion D (number of mature individuals).”

Forskarrapporten skriver: ”De nivåer vi presenterar skall inte heller likställas med kraven på Gynnsam Bevarandestatus, vilken enligt befintlig lagtext ska vara avsevärt högre än minsta livskraftiga population”

Skäl till att gynnsam bevarandestatus skall vara större än om sårbarhetsanalysen inte inkluderar katastrofer, men det gör den aktuella sårbarhetsanalysen. Skäl kan också vara att den inte beaktar genetiken men det gör den här sårbarhetsanalysen som jag diskuterade i föregående bloggartikel, det finns faktiskt inga goda skäl att tro att inaveln kommer att öka riskabelt mycket i den svenska vargstammen.

Jag letade också efter den exakta ordalydelsen till ”IUCN criterion E” (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years)” och det resulterade i ett dokument. Dokumentet är för rödlistning och där verkar det inte finnas någon rekommendation att lägga till litet utöver vad som räknats ut, och ger stor frihet för hur sårbarhetsanalysen utformas. Det är klarare kriterier för rödlistning än för gynnsam bevarandestatus. Några av de utlåtanden som bifogas sårbarhetsrapporten tycker inte författarna är medvetna om att faktorer som populationens genetik skall beaktas, men jag håller inte med dem om att det är en relevant synpunkt, genetiken blir tillräckligt beaktad genom att ”inte beaktas”.

Jag har inte bevarandejuridisk utbildning, om det nu skulle göra saken klarare vilket jag inte tror, och jag tycker det känns vettigt med fler än 100 vargar så gärna det. Men riktlinjerna verkar utomordentligt otydliga och ge gott utrymme åt allahanda ogenomskinliga tolkningar från olika experter beträffande lägsta tänkbara antalet vargar ”förenligt med EUs direktiv”. EU bär skulden till denna stora otydlighet på viktiga punkter för vad som anses nödvändigt i EUs riktlinjer. Framförallt tycker jag det är egendomligt att regeringen och myndigheten skall ge olika budskap, nog borde de kunna prata sig samman om vad som egentligen står i ett dokument? Den stora och uppenbara oklarheten kommer att bidra till fortsatt polarisering, misstro mot myndigheter och bristande acceptans.

, , ,

1 kommentar

Inavel beaktat i sårbarhetsanalys!

En sårbarhetsanalys för den skandinaviska vargstammen publicerades av naturvårdsverket den 2 juli.  Avsikten var att den skulle  ligga i botten för fortsatta diskussioner om det behövliga antalet vargar i Sverige. Den har inte ”beaktat” genetik (inavel, dålig migration), vilket rapporten själv betonar som en begränsning. Vargentusiaster, såsom rovdjursföreningen, vill helt underkänna sårbarhetsanalysen av denna anledning, trots att sårbarhetsanalys faktiskt kan ses som ett krav av EU. Allmänheten bibringas genom naturvårdsverkets (bl a i sitt sammandrag av arbetet) och även rapportens egna formuleringar uppfattningen att det är en förutsättning för de framräknade MVP att vargstammens nuvarande svåra genetiska problem (underförstått t ex hög inavel och låg migration) blir lösta för att analysen skall gälla (som exempel artiklar i Aftonbladet och DN). Detta förringar, ifrågasätter och nedtonar i hög grad värdet av rapporten, fast det substansiella underlaget till reservationen är obetydligt (se nedan). Men det är framfört så tolkningen blir en annan och mer omfattande än rapportförfattarna avsåg. Vargfakta har uppmärksammat min anmärkning.

Sanningen är att sårbarhetsanalysen beaktar den höga inaveln i dagens vargpopulation och att det är mycket osannolikt att denna inavel ökar. Det är alltså helt onödigt att dra igång en stor cirkus med en genetisk MVP. Trots detta gjorde naturvårdsverket det, och lyckades få naturvårdsverkets förväntan om högre vargantal uppfyllt genom att välja en felaktig metod.

Jag tycker det är mycket bra att sårbarhetsanalysen utelämnat de genetiska bitarna. Sårbarhetsanalysen isolerar det demografiska, dvs sannolikheten att stammen dör ut, om ”det genetiska” hålls oförändrat. Det är en förutsättning för att den demografiska sårbarhetsanalysen utan hänsyntagande till genetiken inte skall ge missvisande låga MVP att inaveln inte ökar nämnvärt, dvs att ”genetiken” inte försämras under hundraårsperioden. Jag argumenterar nedan för att detta sannolikt inte kommer att ske.

Jag anser att om varg kan ges gynnsama bevarandestatus nu, så blir det möjligt att minska inaveln genom beståndsbegränsande förvaltningsjakt 2013 och att jag hoppas att EUs nuvarande hysteriska oro att svenskarna skall driva vargen till ny utrotning skall tonas ner. Den tar sig nu uttryck i att varje skyddsjaktsbeslut måste tillställas EU inom 24 timmar. Lena Ek var i Bryssel strax efter publiceringen av sårbarhetsrapporten och diskuterade varg, kanske sårbarhetsanalysen gjorde att det blir en vettig diskussion, men EU-kommisionären hängde  upp sig på att den inte var inskrivet i förvaltningsplanen , fast det är ju inte så svårt att förstå att gynnsam bevarandestatus med några motiv borde stå där. Min avsikt nu är att sluta att utveckla den här vargwebben  om det blir trovärdigt (genom proposition t ex) att det blir en förvaltningsjakt 2013 intensiv nog att verkligen ge en genetisk effekt, så jag kan känna att vargpolitiken blivit genetiskt vettig. EU-kommissionären öppnade för förvaltningsjakt 2013, ”Eu-komissionären avslutar sin kommentar med att slå fast: – Efter vårt möte är jag övertygad om att vi kan förvänta oss fler förbättringar av förvaltningsplanen innan den träder i kraft i januari 2013”. Enligt Lena Eks pressekretere accepterade han sårbarhetsanalysen som ett underlag. Nu återstår för regeringen att hänga på, att deklarera att vargen har gynnsam bevarandestatus och planera förvaltningsjakten 2013. Om regeringen (Lena Ek) vill utnyttja de möjligheter som öppnats förstås. Tiden för passiv väntan för regeringen att något skall hända (remissvar etc) borde nu vara över.

Om man försökte ta med genetiken i analysen skulle den bli mindre transparant och det skulle öka osäkerheten i resultaten utan att i sak göra analysen tillförlitligare. Jag tycker inte vidare analyser med beaktande av inavel (genetik) behövs inför propositionsskrivande och riksdagsbeslut i höst, inavelns påverkan har så marginell betydelse för sårbarheten att detta inte får förhala återupptagandet av en vargpolitik. Och denna vargpolitik bör deklarera att varg nu har gynnsamt bevarandestatus, sårbarhetsanalysen ger underlag till detta. Sårbarhetsanalysen ger ett minimiantal på hundra eller lägre, men eftersom analysen uttryckligen nämner hundra med hänsyn till katastrofer och eftersom hundra är ett jämnt och bekvämt tal så kan det vara bra att använda hundra i argumentationen. Men man måste komma ihåg att redan hundra innebär att man ligger över det absoluta minimiantalet eftersom det bygger på osannolikt stora katastrofer, och att inga eller nästa inga katastrofer kom i närheten av hundra, och alltså redan tillgodoser kravet på att ligga en bit över miniminivån enligt kriteriet. Det högsta behövliga vargantalet utan katastrof var 38. Hypotetiska katastrofer lägger alltså till en faktor 2.6, vilket verkar omotiverat mycket.

Sårbarhetsanalysen bygger vad jag förstår på en ”cap”, ett högsta värde som vargantalet hålls under. Detta är inte samma sak som en nedre gräns, en botten. Det genomsnittliga vargantalet under 100 årsperioden blir lägre än ”cap”, därför kan man säga att MVP egentligen ligger lite lägre än vad sårbarhetsanalysen visar.

Dagens vargstam är avsevärt större än 100! Man kan se det så att kravet på 100 har kommit fram med ett huvudsakligen naturvetenskapligt resonemang, hur mycket över man skall ligga är ett huvudsakligen politiskt beslut med ett inslag av politiska ställingstaganden om hur man ser på naturvetenskaplig information (hur säker den är, hur långt i framtiden man skall vara säker, vem man skall tro på, och isåfall hur mycket, hur genetisk variation skall vägas mot inavel, vad möjligheterna är att reparera effekterna genom senare beslut av ett för lågt värde idag). Att man bestämmer att varg uppnått gynnsam bevarandestatus innebär inte att man avbryter det långsiktiga arbetet med att sänka inaveln, tvärtom, om vargen nu ges gynnsam bevarandestatus möjliggörs meningsfullt genetiskt förstärkningsarbete. Att antalet är tillräckligt för gynnsam bevarandestatus innebär inte att vargantalet stannar vid detta, gynnsam bevarandestatus ger bara en miniminivå. Det finns långt fler björnar i Sverige än som behövs för att uppehålla villkoret gynnsam bevarandestatus. Gynnsam bevarandestatus är minimivillkor (en mognadsexamen) som ger fullmakt att gå vidare att förbättra med egna ideer.

Hur motiverar Grimsö forskarrapportens formuleringar om att dagens genetiska problem måste vara lösta?
Jag har fått kontakt direkt med Olof Liberg (Grimsö) som skriver: ”De MVP-värden vi beräknat bygger på data från vår nuvarande vargpopulation för perioden 1998 – 2011. Under den perioden har inaveln i populationen varierat mellan ungefär 0,21 och 0,31 (årsmedeltal). Det är alltså sant att våra data speglar situationen i en inavlad population. Det innebär att våra värden på MVP förmodligen är något högre, än de skulle vara för en motsvarande population helt utan inaveln, men där allt annat var lika. Men med tanke på de rätt så modesta effekter av inaveln på demografin, som vi hittills kunnat uppmäta, skulle skillnaden förmodligen inte vara så stor.
Vad våra värden på MVP INTE gäller för är en situation 100 år fram i tiden om vår population fortsätter att vara isolerad. Inaveln skulle då fortsätta att stiga till nivåer långt över dagens, med okända men förmodligen allvarliga negativa konsekvenser för demografin. För att beräkna hur stor populationen skulle behöva vara för att behålla sin  livskraft 100 år fram i tiden med ett sådant isolerat scenario, måste man alltså ta hänsyn till de genetiska problemen som då skulle öka kraftigt.
Det är detta vi menar när vi skriver ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta”. Formuleringen  ”…, som idag förekommer i vår vargpopulation…” var olycklig, det medgives.”.

Oron för konsekvenserna av om det inte kommer några nya migranter i framtiden är inte helt oberättigad. De vargar i den skandinaviska vargstammen som har inavel över F>0.4 (i samtliga fall pga av incest, dvs helsyskon eller föräldra – barn parning) verkar ha så dålig fertilitet och vitalitet att det kan vara ett hot mot stammens överlevnad. Nilsson (2004) fann höga värden på MVP när inaveln fick ackumuleras över tusen år, vilket understryker att det är önskvärt inavel inte ackumuleras utan hela tiden motbalanseras av migration.

Det tar dock lång tid av frånvaro av migration innan den farliga nivån nås. Jag citerar med smärre modifieringar från min tidigare analys på denna blogg: ”Inaveln varierar starkt mellan olika föräldrapar. Det finns föräldrapar som ger valpar med hög inavel, fram till 2006 har det funnits 5 reproduktiva par som producerat valpar med inavel över 0.4. Två av dessa familjer med hög inavel har inte givit upphov till någon reproducerande avkomma; tre en; och ingen mer än en. Genomsnittet för alla vargstammens familjer till 2000 var 3.4. Detta får betecknas som ett bevis att inavel över F>0.4 resulterar i få livskraftiga vargar och stöder att en påtaglig ökning av inaveln i vargstammen nämnvärt utöver 0.3 (säg 0.35) kan förmodas reducera stammens livskraft i sådan grad att stammens överlevnad riskeras och vid F=0.4 kanske stammens överlevnad kan sägas vara omedelbart och allvarligt hotad.

Vissa formuleringar skrevs innan jag fick Libergs kommentar och jag har inte alltid modifierat dem.

Grimsö och naturvårdsverket formulerar sig på ett sätt som starkt överdriver risken för att deras sårbarhetsanalys skulle ge en för låg MVP med hänsyn till vad som kan hända i slutet av en hundraårsperiod.

Visst kan inaveln få mycket allvarliga effekter om en vargstam är helt isolerad i 100 år om vargstammen tillåts ha ett numerär under 100. Men jag håller inte med om att ”dagens” (snarare gårdagens) invandring av varg är otillräcklig för att i framtiden hålla inaveln under F=0.3. Detta utvecklar jag närmare nedan och i andra artiklar på denna blogg. Även om inaveln blev högre än F=0.4 kanske vargstammen skulle överleva, vargstammen på Isle Royale har överlevt mycket högre inavel med mycket lägre numerär än den svenska. Det kan kanske räknas in i katastroferna som vargstammen överlever. Vargförvaltningen skall vara adaptiv och bygga på uppföljande observationer, det är dags nog att diskutera svårigheterna som uppstår om vargstammen skulle bli helt isolerad när det säg 2030 konstaterats att det inte kommit några fler migranter, man behöver inte betona möjligheten av ett osannolikt scenario idag. Att man vill betona detta är nog delvis en fråga om historiska erfarenheter, alla utom jag som är involverade i vargdebatten fick sina uppfattningar formade av situationen för några år sedan. Först för något år sedan hade avkommorna till de två nya immigranterna inte fått fotfäste och translokationer var ingen aktuell fråga, tidigare var det en mycket påtagligare fråga vad som hände om det aldrig skulle några fler migranter. Ännu är det vad jag förstår bara jag som kraftfullt hävdat att förvaltningsjakt kraftigt förstärker migrationseffekterna och tidigare var det en massiv enighet om att vargarna inte kunde skjutas till bättre hälsa. Tanken att tillförsel av vargar har mindre effekt ju fler vargar som finns och att det är svårare att sänka inaveln ju fler vargar som finns har tidigare inte tillmätts vikt, men nu verkar den allmänt accepterad. Förfinade metoder att artificiellt tillföra obesläktade vargar utvecklas. Betoningen och fruktan av vad som händer om den naturliga migrationen upphör är mycket större än vad som nu är berättigat hos de, som fått sin inställning präglad för några år sedan eller tidigare.

MVP är inte meningen att tillämpas bokstavligt, man kan utgå från att det kommer att finnas fler än hundra vargar i framtiden också. Hur lång tid tar det för inaveln att stiga från dagens nivå säg F= 0.25 (Åkessons senaste analys) till en riskabelt hög nivå där vitalitet och fertilitet kan bli avsevärt lägre än idag, säg F=0.35, om vi gör det ytterst osannolika antagandet att all migration upphör det kommande seklet. Inaveln ökar då varje generation till följd av genetisk drift. Vid dagens inavel och populationsstorlek ökar F då med ungefär 0.5 procentenheter per generation. Det tar 20 varggenerationer dvs ett sekel för inaveln att öka så mycket att MVP kan bli allvarligt underskattat, dvs dagens MVP förutsätter inte att migration förekommer, än mindre att den skall öka eller måste vara en migrant per generation. Om man fördubblade vargstammen för att minska risken att inaveln når beståndshotande värden så tar det tvåhundraår istället för hundra år med dagens vargstam. Anmärkning: Per Forslund (2010), som rovdjursutredningen citerar och som Skandulv återpresenterar i sitt senaste nyhetsbrev har något högre prognoser på inavelsökning per generation utan migration jämfört med mina beräkningar (50% högre, vilket inte ändrar mina överslagsberäkningar här väsentligt). Dessa beräkningar återgivs i rovdjursutredningen.  Det finns andra underligheter och tveksamheter i Forslunds beräkningar, men Forslund har inte responderat om vad detta kan bero på eller att responderat på invit från mig att diskutera tillsammans varför vi får olika resultat, inte heller någon annan på Grimsö har  informerat om varför Forslund inte svarat när jag frågat eller själv svarat. Eftersom skillnaderna mellan Forslunds och mina beräkningar inte mycket stora så nöjer jag mig med denna markering. Det är ett generellt och allvarligt problem att många aktörer är ovilliga att diskutera vargfrågan i syfte att förbättra analyser.

Menar en del kanske att inaveln måste sänkas till F<0.1 innan gynnsam bevarandestatus uppnås och därmed förvaltningsjakt kan tillämpas?
Rovdjursutredaren föreslår att inaveln skall sänkas till F=<0.1.

EU kraven på gynnsam bevarandestatus nämner inget om inavel eller en högsta acceptabel inavelsnivå, för den händelse statsmakterna skulle besluta om detta är det ett rent svenskt tilläggsbeslut, som jag inte kan hitta något stöd för hos EU eller förhandsbesked från regering eller riksdag att de kommer att besluta. Jag vill inte gärna tro att det är något så korkat skäl som ligger bakom skrivningarna. Det är ïnte möjligt att med rådande fri tillväxt av vargstammen hinna sänka inaveln till F=0.1 innan vargstammen når det biologiska taket, och naturvårdsverket har inte lyckats genomföra en enda valpflytt. Det enda man lyckats med vargflytt är att förhindra att en färsk migrant fick en valpkull i år. Rovdjursutredaren tycker att inaveln skall minskas innan antalet ökas, dvs stöder omedelbar förvaltningsjakt, vilket fordrar gynnsam bevarandestatus. Man gör ofta misstaget att förväxla gynnsam bevarandestatus med önskvärt status för vargen, det finns absolut inget hinder att sänka inaveln efter att gynnsam bevarandestatus uppnåtts, det är tvärtom en förutsättning att man tar gynnsam bevarandestatus först.

För att åstadkomma sänkt inavel måste gynnsam bevarandestatus deklareras med ett ganska lågt vargantal!
Inaveln reduceras med tillförsel av vargar med ”nytt blod” (genetiskt effektiva migranter). En migrant reducerar inaveln mer ju mindre populationen är, eftersom de ”nya” generna från migranten då blir en större del av populationens gener. Selektiv jakt som skyddar revir med genetiskt värdefulla vargar förstärker effekten av migranter. Sammantaget fyrdubblas effekten av migranterna om beståndsbegränsande förvaltningsjakt accepteras vid några hundra vargar, dvs gynnsam bevarandestatus formuleras så det medger omfattande förvaltnigsjakt 2013. Att sänka inaveln anses allmännt viktigare än att öka vargantalet och rovdjursutredningen ville FÖRST sänka inaveln och DÄREFTER öka vargantalet.

Det fordras tusentals vargar i en metapopulation
För att tillförsäkra uthållig varg på lång sikt fordras tusentals vargar men inga behöver vara i Sverige. För att den svenska vargstammen skall vara ett värdefullt tillskott till den internationella metapopulationen är det viktigaste på kort sikt att sänka inaveln (dvs exakt samma mål som för den svensk-norska varstammen isolerat). Sveriges vargstam de närmaste decennierna bör sänka inaveln så den blir ett värdefullare tillskott till den internationella, det är först senare anpassningen som en del av en internationell megapopulation blir viktig.

Sårbarhetsanalysen gäller även om inaveln inte reduceras!
Forskare uttrycker ofta försiktighet och med reservationer, ofta är de överförsiktiga i relation till politiska beslut som måste fattas och oftast tolererar en betydande osäkerhet. Det står: ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta. För att säkerställa en genetisk livskraft är det inte i första hand antalet djur i den egna populationen som är avgörande, utan att det sker ett tillräckligt stort genetiskt utbyte med andra populationer som tillsammans utgör en tillräckligt stor metapopulation för att ha en egen genetisk livskraft.”; ”All our conclusions should therefore be interpreted with the assumption that the inbreeding issues the Scandinavian wolf population is facing have been solved”

Jag anser att de genetiska problemen i vår vargstam ur sårbarhetssynpunkt kan anses lösta och att diskussionen om nödvändig metapopulation och kontakten inom denna bör föras efter det att det deklarerats att gynnsam bevarandestatus föreligger och att sårbarhetsanalysen styrker detta, eftersom en sådan diskussion inte fordras de närmaste åren för regeluppfyllnad enligt EU-direktivet. Jag håller med om att för att säkra genetiken är det inte antalet djur i den egna populationen utan tillflödet från andra populationer som är avgörande, men det har inte mycket med den demografiska sårbarheten eller EUs regler för minimikrav att göra och kan inte tillfredställas med ett större antal svenska vargar, ett större antal svenska vargar nu försvårar tvärtom att sänka inaveln.

Sårbarhetsanalysen bygger på vitalstatistik av den inavlade skandinaviska vargpopulationen. Sänks inaveln de närmaste hundra åren, vilket ter sig troligt, så blir MVP  lägre (fast förmodligen inte mycket lägre). Denna reservation mot resultaten skulle dock uttryckts på ett annat sätt av författarna och eftersom man inte vill underskatta MVP och detta fel så att säga går i rätt riktning så finns det inget skäl att göra någon stor affär av det. Skulle inaveln ökar så ökar MVP och därför görs sårbarhetsanalysen under förutsättning att inaveln inte ökar väsentligt, men det är otroligt att den gör det. Den ökar endast om den naturliga invandringen blir lägre än den varit och försöken att tillföra gener misslyckas, detta ter sig otroligt och möjligheten bör inte formuleras som den gjort i rapporten.

Det räcker med betydligt mindre än en migrant per generation
Rapporten skriver: ”All our conclusions should therefore be interpreted with the assumption that there is at least one unrelated migrant entering the breeding population per generation”
Det behövs bara så många migranter så att inaveln inte stiger väsentligt över cirka F=0.3, då inaveln kan tänkas förändra de värdena på vitalitet och fertilitet och därigenom öka MVP. Om migranter inte har några fördeler verkar det då räcka med 0.6 migranter per varggeneration (oberoende av populationsstorleken). Men migranterna verkar ha en fördel i fertilitet och vitalitet, så det räcker nog med något färre. Men framförallt minskar selektiv jakt som undantar vargar i revir med genetiskt värdefulla vargar, detta ungefär fördubllar inavelsminskningen av en migrant. Detta gör att det räcker med en halv migrant per generation, dvs en vart tionde år, för att inaveln inte skall öka. Ännu färre kanske räcker. Den naturliga migrationen hittills har varit knappt en migrant per generation, men den sista varggenerationen kom två migranter, det är troligt att uppgången den senaste tiden är verklig eftersom man förväntar sig fler framgångsrika migranter när recepient populationen inte är mycket liten och gles. De stora satsningarna på valputplanteringar borde rimligen lyckas så småningom. I nödfall kan Finland ställa upp med ett stort antal vargar för förflyttning till Sverige, problemet är att Sverige vill ha karantän i Finland före förflyttningen, men man kan förutsätta att detta går att ordna om Sverige betalar tillräckligt mycket för det. Det lyckas med all sannolikhet att tillföra  tio redproduktiva vargar (eller anlända med naturlig invandring den närmaste seklet. Att acceptera fem vargflockar i renbeteslandet under fem år vardera under det kommande seklet skulle lösa hälften av migrationsproblemet på i genomsnitt mindre än en procent av renbeteslandet, detta måste gå att ordna om det verkligen behövs.

Lyckas det nästan men inte riktigt så kan det räknas in i utrymmet för katastrofer. Förmodligen minskar inavelns negativa effekter ju längre tillbaks i tiden det gemensamma släktskapet ligger, så inavelns negativa effekter minskar nog över tiden vid samma inavelskoefficient. Så det finns skäl att räkna med att migrationen blir tillräckligt stor för att sårbarhetsanalyserna skall vara tillförlitliga på ett sekels sikt. Även om inaveln blir mycket högre än F=0.3 kanske vargstammen överlever så som den faktiskt gjort på Isle Royale.

IUCNs villkor för criterion E är inte uppfyllda
Ett dokument om IUCNs klassifieringar kan studeras. Dokumentet är för rödlistning och där verkar det inte finnas någon rekommendation att lägga till litet utöver vad som räknats ut, och ger stor frihet för hur sårbarhetsanalysen utformas. Det är klarare kriterier för rödlistning än för gynnsam bevarandestatus. Några av de utlåtanden som bifogas sårbarhetsrapporten tycker inte författarna är medvetna om att faktorer som populationens genetik skall beaktas, alla relevanta faktorer skall om möjligt beaktas. Givetvis är genetik på mer än 100 års sikt irrelevant eftersom det inte påverkar dödligheten inom hundra år. Kritiken är inte relevant annat än ur rent formell synpunkt. Genetiken blir tillräckligt beaktad genom att “inte beaktas” och de ”andra observationer” som kan göras stödjer analysen. Men jag tycker sårbarhetsanalysen borde kompletteras så att den duger för frågan om vargens rödlistning och sändas in till IUCN-organ för bedömning ur rödlistesynpunkt.

Sårbarhetsanalyser är inte helt pålitiliga
Författarna uttrycker en skeptisk inställning till att basera villkor för gynnsam bevarandestatus på sårbarhetsanalyser. Detta motverkar författarna genom att använda flera olika metoder för att beräkna sårbarheten och jämföra med andra sårbarhetsanalyser och kommer fram till att resultaten inte blir alltför olika. Hur katastrofer skall se ut kan ju alltid diskuteras. Det mest närliggande exemplet är den finska ”katastrofen”.  Jag tror att den finska vargstammen det senaste decenniet sjunkit till 60% av ”gynnsam bevarandestatus”-värdet och koncentrerats till ryska gränsen, men den verkar nu på väg uppåt igen. ”Kastrofen” är inte en engångshändelse utan ett skeende som inte är avlslutat men kan vara ett decennium. Man kan ju fantisera om det finns ett kausalt samband med att katastrofen började samtidigt som EU började ett överträdelseärende så EU skulle vara katastrofen. Hade det hjälpt att sätta det önskvärda värdet högre? Kanske möjligen.

Sårbarhetsanalyser kompletteras med liknande observationer från verkliga vargpopulationer
En metod att analysera är att analysera verkliga vargpopulationer i olika situationer och se om man kan dra några slutsatser av det. Det har jag gjort bl a på denna web. Man kan titta på Isle Royale populationen som överlevt i mer än 60 år på en yta mindre än ett typiskt svenskt vargrevir trots att effektiva population och vargantalet är en tiondel av det svenska, inaveln dubbelt så stor, vitaliteten påtagligt nedsatt av inavel, mycket mindre inflöde av migranter, en katastrofal epidemi och stora svängningar i populationsantal både för vargarna och bytesdjuren. Den nuvarande svenska populationen minskar inte flera år i rad och sannolikheten för det är mycket liten om man inte skördar ordenligt. Den svenska vargstammen har funnits oavbrutet i tiotusen år. Möjligen, men inte säkert, med ett avbrott tre decennier efter 1950, och lyckades då komma igen med egna krafter. Ur MVP synpunkt har den svenska vargstammen egentligen aldrig haft för lågt numerär. Stammen hankade sig fram med under hundra och minskande numerär 1900-1955, men skulle knappast gått under utan en intensiv jakt stödd med skottpengar. Etc. Varg är känt som ett seglivat djur.  Dessa betraktelser kompletter sårbarhetsanalysen i slutsatsen att mer än hundra vargar knappast behövs för att överlevnad 100 år framåt skall vara mycket trolig.

Nilssons MVP beräkningar
Torbjörn Nilsson har publicerat MVP-värden som är mycket högre än de aktuella värdena. Detta gjorde att jag kände en viss oro att den nya rapporten inte i tillräcklig grad beaktat resultaten av tidigare relevanta beräkningar och missat något väsentligt. Jag frågade därför Nilsson på Rovdjuren Värmland facebook diskussionen. Jag fick ett utmärkt klargörande svar så att jag fick min oro stillad och förstod varför Nilsson fått så stora MVP och varför detta inte minskade trovärdigheten av de nya beräkningarna.  Jag återger min fråga och Nilssons svar här:
Fråga till T Nilsson, länsstyrelsen Värmland, som skrev en kommentar till sårbarhetsanalysen. I rovdjursutredningen är den enda sårbarhetsanalys (det fanns flera att välja bland) som citerades T Nilsson 2004 (2003?)) som gav värden på MVP mellan 400 och 3000. Den nya MVP analysen stannar på 40 utan katastrofer och 100 med. Skillnaden är dramatisk, den nya analysen kan ha missat något väsentligt! Jag vill ju gärna vända på alla stenar. Vad beror de vitt skilda resultaten av dessa analyser på? Varför ansåg rovdjursutredaren bara Nilssons analys värd att citera? Är Nilssons resultat tillfredställande nämnda och analyserade i den nya sårbarhetsanalysen?

Svar från Torbjörn Nilsson:  Korrekt citeringsår för min sårbarhetsanalys är 2004. Fullständig referens och abstract finns på http://www.mendeley.com/research/integrating-effects-of-hunting-policy-catastrophic-events-and-inbreeding-depression-in-pva-simulatio…n-the-scandinavian-wolf-population-as-an-example/ Såvitt jag vet är detta den hittills enda sårbarhetsanalys för varg som beaktat både potentiella katastrofhändelser och effekten av lång tids ackumulering av inavel. Det finns två huvudorsaker till den stora skillnaden mellan mina MVP-uppskattningar och Chapron m fl:s MVP-uppskattningar. Den ena orsaken är att vi använt olika kriterier för livskraft: mitt kriterium var minst 95 % sannolikhet att överleva de sista 100 åren i en 1000-års-simulering även om en allvarlig katastrof drabbade populationen under sista 100 åren; Chapron m fl använde istället det kortsiktiga kriteriet minst 90 % sannolikhet att överleva de närmaste 100 åren (med eller utan katastrofhändelse). Den andra orsaken är att jag inkluderat effekter av inavelsackumulation på utdöenderisken, vilket inte beaktats i den nya analysen av Chapron m fl. Varför rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund valde att citera just min sårbarhetsanalys, och ingen annan gällande varg, vet jag inte – den frågan kan nog bara Liljelund besvara. Chapron m fl har valt att från min sårbarhetsanalys referera en figur som visar sannolikheten för överlevnad under olika 100-årsintervall för en population som inte tillåts bli större än 100 vargar. Chapron m fl har helt korrekt noterat att populationen enligt min analys hade mycket låg utdöenderisk de närmaste 100 åren. Det bör dock uppmärksammas att jag räknade med en lägre inavelskänslighet (mätt som s k letalekvivalenter) än vi idag vet att den vilda vargpopulationen har. Senare analyser av Pär Forslund, som beaktat de senaste årens forskningsresultat om inavelseffekter i vår vilda vargpopulation, har visat att om populationen förblir liten och isolerad så kan inavelseffekterna redan inom kortare tid än 100 år leda till en kraftig ökning av utdöenderisken. Mvh Torbjörn Nilsson

Så här motiverade regeringen sårbarhetsanalysen när uppdraget delades ut.

, , , ,

9 kommentarer

Gynnsam bevarandestatus nu

Gynnsam bevarandestatus nu!

Jag har granskat förslaget om villkoren för gynnsam bevarandestatus för varg av Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) och funnit att det är möjligt och önskvärt att deklarera att svensk varg nu har gynnsam bevarandestatus. Jag framför kritik mot rovdjursutredningens slutsats i ett antal inlägg som här sammanfattas. Olof Liberg lade fram det i Karlstad i slutet av februari 2012 som ett val mellan två vägar – 400 vargar med låg inavel eller 2000 med hög, men jag håller inte med, det är omöjligt att få ned inaveln enligt rovdjursutredningens önskemål innan det blivit 2000 vargar om inte tillväxten stoppas innan inavelsmålet nåtts, och vettigast är att nu minska antalet med selektiv jakt tills inavelsmålet nåtts.

Det står i svenska institutioners makt att förklara att vargen nu har gynnsam bevarandestatus. I första hand rovdjursutredningens slutbetänkande, i andra hand i förvaltningsplanen kan inleda den processen. Det skulle ge Sverige större handlingsfrihet att agera så vargpolitiken blir i enlighet med politiska intentioner, vilka jag gissar är: 1) genetisk förstärkning, (i första hand minskad inavel); 2) licensjakt; 3) regional förvaltning; 4) vidare utbredningsområde; 5) begränsad tillväxt. Dessutom ett tillkommande mål 6) svensk handlingsfrihet inom ramen för EU-fördraget. De viktigaste skälen att ge vargen gynnsam bevarandestatus är att det möjliggör sänkning av inaveln, ökning av den effektiva invandringen från Finland och effektivisering av valpflyttprogrammet. Sverige skulle slippa underställa Bryssel varje skyddsjaktsärende. Gynnsam bevarandestatus kan fastställas enligt instruktioner i fördrag med EU, men det är Sverige som tolkar när villkoren är uppfyllda. Jag redovisar hur det är vetenskapligt möjligt att motivera. Vad som behövs därutöver är den politiska viljan!

EU har rovdjursriktlinjer, men de är svårtolkade och ger stort utrymme åt godtycke, framförallt för de som gillar höga tal. EU har underkänt den utvärdering av Svensk licensjakt, som riktlinjernas författare gjort, så EUs rovdjursriktlinjer är ingen bra utgångspunkt. Bättre och lättare att använda EUs direktiv, det är ändå det som gäller, och skulle det gå till prövning av EU eller domstol är det bäst att tillämpa källan och inte gå via en tolkning.

Gynnsam bevarandestatus innebär inte att ansträngningarna att förbättra vargstammens uthållighet avbryts, utan är ett steg på vägen, som underlättar ytterligare förbättring av uthålligheten. Gynnsam bevarandestatus innebär att den genetiska förstärkningen blir mycket kostnadseffektivare.

Rovdjursutredningen 2011 uttalande om gynnsam bevarandestatus är bara att se som ett förslag som ger ett underlag för vidare behandling (senast när Sverige rapporterar till EU 2013). Eftersom regeringen i sitt beslut i augusti 2011 inte beaktat rovdjursutredningens förslag givet i april 2011 att reducera inaveln innan antalet höjdes, och eftersom rovdjursutredningen utgått från konstant vargantal och bortsett från inverkan av EUs direktiv och regler, så finns nu inte vägande skäl att utan vidare instämma i utredningens slutsats, att varg idag inte har gynnsam bevarandestatus. Vad jag förstår finns det direkta sakfel i rovdjursutredningen på för slutsatserna viktiga punkter och andra har fått ensidig belysning.

Eftersom det finns avsevärt fler vargar idag och antalet tillväxer okontrollerat jämfört med föreställningen när rovdjursutredningen skrevs och remissvaren till denna författades våren/sommaren 2011, bör dessa dokument ges liten vikt. Året utan licensjakt och utan långsiktig vargpolitik har tillfört erfarenheter, vilka givetvis bör utnyttjas.

Ett flertal artiklar, som behandlar olika vargfrågor, speciellt genetiska varav många har relevans för rovdjursutredningen och förvaltningsplanen finns på https://vargdag.wordpress.com/ De som mer direkt berör rovdjursutredningen och bevarandestatus listas på https://vargdag.wordpress.com/category/rovdjursutredning/ . Det mest centrala för bedömande av gynnsam bevarandestatus finns också på SLUs forskarblogg: http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?cat=73  och på denna blogg.

Antalet vargar är tillräckligt för att risken för populationsutdöende är låg trots den höga inaveln. Den genetiska kontakten med öst är tillräcklig. Den genetiska variationen ökar och inaveln minskar. Denna process går avsevärt fortare om vargstammen inte växer över ca 200 och om selektiv beståndsbegränsande jakt tillämpas. Långsiktigt bevarande av varg fordrar högre numerär än den svenska stammen, men vargar utanför Sverige bidrar och vargstammen bör inte ökas de närmaste decennierna av den anledningen. Vargen kan bevaras långsiktigt och uthålligt i tillräckliga numerär genom att inkludera tillräckligt stora geografiska områden i en megapopulation. Inaveln är relativt hög, men är inget hot mot vargstammen. Såväl inaveln som dess effekter minskar. Internationellt (IUCN), dvs öst om Sverige, klassas vargen som ”species of least concern”.

Att reducera inaveln i föreslagen grad med djurparksvalptillförsel verkar med nuvarande tillväxt och jaktbestämmelser bli mycket dyrt, fordrar ett program som tar många decennier. De av EU framtvingade förändringarna i vargpolitiken sänker kostnadseffektiviteten med uppåt en faktor fyra! Att överlåta kontrollen till EU leder till fri tillväxt, osäkert hur lång tid.

Den nuvarande vargpolitiken sänker acceptansen hos grupper som det anses viktigt att ha acceptans hos. Detta kan ha långsiktiga konsekvenser även för rovdjursförvaltningen som helhet. Den är också långsiktigt förödande för statsmakternas förmåga att styra om deras beslut och löften inte är trovärdiga.

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Dessutom har jag visat en invandrare är 2.5 effektiva. Sverige har alltså passerat ribban för gynnsam bevarandestatus som lades av utredaren 2007. Men 2011 års utredare lägger ribban på dubbla höjden!.Och ändå bara provisoriskt till 2019. Rovdjursutredningens uppfattning om gynnsam bevarandestatus verkar vara som horisonten: något man går emot utan att komma närmare. Går man femton år bak i tiden så tyckte ”Natuvårdsverket” att det räckte med 15 föryngringar och man såg fram emot licenjakt för att hålla stammen vid det antalet, men populationsgenetikerna protesterade och yrkade det behövdes 200 vargar och en helt isolerad stam då skulle fordra 500.

Ett svenskt beslut att tilldela vargen gynnsam bevarandestatus kommer nog att granskas av EU, men inte direkt underställas kommissionen eller kopplas till nuvarande överträdelseärende och i diskussion med andra EU-länder, som också hanterar varg. Granskningen tar också tid.

Detta är det sista inlägget i en serie som avsåg påvisa svagheter med rovdjursutredningens slutsatser som startade 14e december.

, , ,

2 kommentarer

Rovdjursutredningens förslag försämras en faktor fyra av EUs inblanding!

Kvantitativ jämförelse av Rovdjursutredningens förslag före och efter EUs inblandning 

Sveriges riksdag har beslutat om en vargpolitik, som var tänkt att gälla till hösten 2012. Rovdjursutredningen har våren 2011 föreslagit en fortsättning, men EU har utövat påtryckningar, som lett till en modifiering av politiken. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges intentioner var före EUs intervention (till juli 2011, ”Sverige-scenariot”) och efter (från dec 2011, ”EU-scenariot”).  Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår. I EU-scenariot fördubblas också vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs inavelsminskningen är en fjärdedel av det ”svenska” scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-scenariot, vilket inte gagnar något vettigt ändamål.

Båda scenariorna startar 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Vargstammen 2012 sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inaveln 2012 (F= 0.28) sätts till den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras 10 reproduktiva vargar (det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur). För att göra beräkningarna enkla antas alla vargflyttar genomförs samma år, i praktiken blir det förstås ett utdraget förlopp. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.

I det svenska scenariot bortses från ändringarna i vargpolitiken i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren före 2027 finns det därför inte utrymme för licensjakt. Detta är enligt rovdjursutredningens förslag att först åtgärda inaveln och därefter fördubbla vargstammen.

EU-scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 (före vargflytt) fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter (det antas att jaktlagstiftningen tillåter att fixera vargantalet på dubbla dagens genom utökad skyddsjakt, trots att det är mycket tveksamt om det är så).

Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”, detta inkluderar den norska stammen och ett visst övermått i förhållande till ”minimnivån). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Den naturliga invandringen är lika stor. Den huvudsakliga skillnaden är inaveln och dess reduktion. Inaveln blir 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har då sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från initial värdet 0.28 som för EU-scenariot. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska scenariot, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med dubbelt så många vargar tidigare, och fokusering på skyddsjakt kan förmodas minska olägenheterna per varg). Förmodligen är den förmodade skyddsjakten i EU-scenariot väsentligt dyrare än den huvudsakliga licensjakten och totalt färre skjutna vargar i svensk-scenariot.

Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.

EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot uppnås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög.  Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.

Min slutsats är att vargen måste tilldelas gynnsam bevarandestatus omedelbart för att rovdjursutredningens förslag skall kunna genomföras och inte inavelsminskningen te sig patetiskt obetydlig och oansvarigt kostnadskrävande. Om intentionen är att börja öka vargantalet 2022 om man då är tillfreds med inavelsminskningen – som i scenariot blir något lägre än målnivån rovdjursutredningen eftersträvar – kan skrivas in i förvaltningsplanen utan att att sättas som ett villkor för gynnsam bevarandestatus.

Denna beräkning är naturligtvis approximativ och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och att jag tycker naturvårdsverkets intresse för sådan hänsyn hittills verkar svagt.

Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så resultaten blir bättre dokumenterade och förståeliga för de som vill sätta sig in i dem så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en arbetsbok, och att denna verkligen vill använda arbetsarket, så gör jag det.

Det svenska alternativet beskrivs här som att undvika de icke inavlade reviren vid licensjakt. Man får större framsteg om man också unviker de minst inavlade av de inavlade reviren eller skjuter bort de genetiskt olämpligaste reviren. Effektförbättringen blir marginell och det är ganska bökigt att göra på ett bra sätt och det är svårt att beskriva på ett förståeligt sätt.  men man bör tänka efter sådana banor om licensjakten tas upp igen. EU sägs nyligen ha kritiserat Sverige för att urvalet av revir inte gjordes på detta sätt efter ”genetiskt värde”. Svaret är att det var precis så Sverige gjorde när man behandlade revir med och utan inavel på olika sätt, Sverige hade kunnat göra en mer sofistikerad indelning,  men mervinsten hade blivit liten, det hade varit svårare att hantera praktiskt, och det är kitsligt att kritisera Sverige för att Sverige gjorde bara nästan rätt. Vad jag minns var frågan uppe till diskussion före jakten, den mer sofistikerade modellen föreslogs av Ryman, men Liberg tyckte att mervinsten var liten i förhållande till merarbetetet.

Ovanstående är förmodligen orättvist mot EU-alternativet. Det är mer sannolikt att beståndsbegränsande selektiv licensjakt tillåts när vargantalet nått 500 och då blir förstärkningsfaktorn 2 tillämpbar för att förstärka tillförseln. Då förloras bara en faktor två i effektivitet, inte en faktor fyra. Men det är inte känt vad som händer med det framtida vargantalet och på något sätt måste illustreras att man är på fel väg. 

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Rovdjursutredningen överlåter kontrollen till EU…

Rovdjursutredningens förslag överlåter kontrollen till EU!

Dagens vargpolitik extrapolerad till ”skräckscenario” 
Sverige bedriver nu en vargpolitik där vargantalet bara reduceras med skyddsjakt, där det enda kriteriet är att skadorna (olägenheterna) måste vara påtagliga. Om nuvarande svenska vargpolitik fortsätter så sätts vargantalet av balansen mellan skyddsjakt och vargens tillväxt. Om utredningens förslag följs, så kommer den svenska vargstammen aldrig att nå ”Gynnsam bevarandestatus” eftersom inaveln inte blir tillräckligt låg tillräckligt snabbt, vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen inte kommer att öka tillräckligt mycket, och migrationen från Finland inte kommer att betraktas tillräckligt hög. Det finns också en risk att utbredningen betraktas som otillräckig, även om rovdjursutredningen inte tycker det. Det finns många bevarandeforskare som pläderar för avsevärt större vargantal än vad rovdjursutredningen gör, här en reaktion på rovdjursutredningens förslag från en i ärendet tung SLU instans. Det finns såledeles anledning för forskningen att prestera analyser av var vargantalet hamnar om inte beståndsbegränsande åtgärder sätts in. 

Vad blir de långsiktiga konsekvenserna om vargpolitiken 2012 fortsätter? Jag försöker skissera ett möjligt svar i ett scenario. Vad jag kan finna finns inte bättre scenarior eller analyser. Det finns politiska beslut på att hålla norra Sverige nästintill vargfritt, detta antages upprätthållas (det är 54% av ytan, om vargförbudet i norra Sverige tas bort kan antalet förväntas öka med säg 60% (jag tror inte det blir 100, eftersom markens biologiska produktionsförmåga är mycket lägre i norr). Det har bedömts att om vargen i första hand väljer revir där människans påverkan (vägar, bebyggelse) är låg och breder ut sig över revir på upp till 10 kvadratmil. När detta utrymme utnyttjats har det uppskattats det finns 1200 vargar i stationära revir. Rovdjursutredningen 2011 citerar denna skattning. Vid tillväxt därutöver torde reviren bli mindre, födotillgången tidvis lägre, spridningen sker närmare mer befolkade och tamdjurstäta områden. Symptom kan vara att det blir vanligare med vargobservationer i revirnära tätorters utkanter och fler varg-vargkonflikter. Detta leder bl a till ökande avgångar pga perioder med sämre livsmedelstillgång, ökade varg-varg konflikter och mer skyddsjakt. Förmodligen kommer stammens storlek att stabiliseras på 2500 vid fri tillväxt utan skyddsjakt, men det kan bli mer (jag tackar Gunnar Glöersson för tips om dessa skattningar). Jag tänker försöka titta på vad som kan hända i Värmland, för Värmlands vargförekomst finns en mycket bra karta från länsstyrelsen med intritade revir. Det finns en annan karta med inritade revir från den nationella framställningen där reviren är mindre. Tänker troligen mer på Värmland senare.

Man kan spekulera över hur ”fullt” det är i olika områden och i vilken grad detta påverkar tillväxttakten och fördelning av tillväxt genom förtätning och tillväxt av utbredningsområdet. Några färdiga ideer verkar inte finnas utan det är fritt för spekulationer. Vargens utbredning har ökat ganska lite sedan milleniets början, ökning av spridningsområdet verkar vara en långsam process. Bytesdjuren får sänkt densitet av vargens närvaro, detta gör att utrymmet för varg minskar när stammen förtätas. Bytesdjuren kan minska av andra skäl än varg, samhället kanske agerar så att balansen mellan vegetationsskador, trafikolyckor och andra störningar gör att bytesdjuren minskar och då minskar förstås det maximala vargantalet. Även när det är relativt mättat med vargrevir kan tillväxten bromsa upp även om reviren är stora. Det blir svårare för ungvargar som lämnar föräldrareviret att hitta någonstans de kan slå upp ett nytt. Detta kan innebära att en större del av vargpopulationen blir icke stationär och det kan leda till en större dödlighet och en snabbare ökning av utbredningsområdet. Förtätning där reviren inte ligger tätpackade redan (Uppland och Stockholms län) verkar lättast för fortsatt expansion.

Vargtätheten kan begränsas av sjukdomar, i första hand skabb som dödar svenska vargar. Förekomsten förefaller öka med vargtätheten och därmed en viss ökad avgång. Det tätare vägnätet när befolkningstätheten är högre leder till ökad fragmentisering av habitaten för varg, det kan skapa ”holmar” och är en klar störningsfaktor. Vägolyckor är en märkbar dödsorsak för varg och den ökar med ökande vägnät/befolkning. Ökande vargtäthet lokalt gör nog också att vargarna i högre grad kommer ut på de vägar som faktiskt finns. Motorvägar med älgstängsel är uppenbara hinder för vargens rörelsefrihet. Jaktarrendena per ha ökar avsevärt söderut/österut och arrendeinkomsterna blir större med ökande andel utländska trofejägare och storstadbors hobbyjakt.

Det högsta konkreta förslag jag sett för vargantal i Sverige är 2000, och då antas det vargar i norra Sverige också. Liberg nämner i slutet av februari 2012 2000 vargar efter fri tillväxt (vilket är vad jag kommer till för södra Sverige, Liberg anger ej den geografiska begränsningen, men det är samma storleksordning jag kommer till och jag noterar att Liberg inte ser något i dokument eller principer som kan stoppa en sådan utveckling. 

Några värden på vargtätheter på olika håll
 2.5 och 2.3 vargar per kvadratmil.   http://www.mendeley.com/research/estimating-wolf-densities-forested-areas-using-network-sampling-tracks-snow-1/  Ontario nationalparkliknande skogklätt
1-2 vargar per kvadratmil. http://www.fur.ca/files/Density,%20Demography%20wolf%20study%20Summary.pdf  Alberta, vargar som ”skördas” dvs inte uppnått mättnad  
”Nonetheless, wolf densities in the mountainous portions of the Clearwater Area exceeded those (2.5 to 9.2 wolves/1000km 2) recorded in Jasper National Park (Cowan 1947, Carbyn 1974, Dekker 1986) and those (2.7 to 4.8 wolves/1000km 2) in Banff National Park (Huggard 1991, Hebblewhite 2000, Callaghan 2002, Hebblewhite 2006), likely corresponding to higher prey densities on provincial…” citat, vargtätheten kan vara ganska låg i de nationalparker där bytestätheten är låg.

Hur mycket vargar fanns i Sverige när det fanns som mest? Ekmans bok gör ett försök att ge ett svar: Det fanns mest vargar omkring 1830. Maxantalet skattas till 4000-5000. En viktig begränsande faktor var tillgången till föda på vintern. Jakt tog uppåt 700 vargar/år, beståndet måste varit många tusen för att tåla den skattningsnivån i något decennium. Detta tycker jag stämmer hyggligt med min skattning av ett max utan jakt på 2500 i södra Sverige. Men andra skattningar av vargstammens maximala storlek är lägre, kan nog sägas gå ned till 1500 för södra Sverige. Förr i värden var föda vilt + skogsbetande tamdjur. Nu antar jag tamdjuren i södra Sverige (skyddjsakt skyddar dem) och älgtillgången mm börjar väl bli begränsande vid 2500. Vargfakta har uppskattat att 2000 vargar i södra Sverige nås 2020 och då tror Vargfakta att viltet börjar bli knappt. Jag tror alltså inte att tillväxten kommer att ske så snabbt, men delar uppfattningen att vilttillgången kommer att börja tryta och tillväxten kommer att ske allt långsammare av den orsaken.

 Om restriktiv skyddsjakt tillämpas så kommer detta att öka avgångarna och göra att vargantalet stabiliseras vid en lägre nivå. Nu blir det rena spekulationer av mig. Fem procent av beståndet sköts vid skyddjakt 2010-2011, med utvidgade skyddsjaktskriterierna blir det kanske 8 procent (jag höjde min skattning med en procent när beslutet från naturvårdsverket om skyddsjakt kom i mitten på januari 2012, men efter det senaste uttalandet av EU-kommisionären verkar det troligare det stannar vid 6%, vilket resulterar i fler vargar i slutändan och att man snabbare kommer dit) och skyddsjaktskriterierna antas bestå. Medan vargantalet stiger till 1200 stationära så stiger vargskador och skyddsjakt inte avsevärt snabbare än i proportion till antalet vargar, men när vargantalet går över 1200 och vargarna blir hungrigare och samtidigt sprider sig till tamdjurstätare områden, så ökar skyddsjaktsjaktprocenten snabbare än vargantalet, samtidigt som andra vargdödsorsaker också ökar. Gissar balans inträffar när skyddsjakten står för 15 % av dödligheten och det då finns 1800 vargar totalt varav 270 fälls vid skyddsjakt varje år. Balanspunkten beror på hur bra vargskyddande åtgärder som stängsel fungerar, fungerar de bra blir det lite fler vargar innan det blir balans. Det verkar som spridningen av varg från det utbredningsområde den hade år 2000 går ganska långsamt, de närmaste åren kommer vargens tillväxt att snarare resultera i en förtätning än ett ökat utbredningsområde. Balanspunkten kommer knappast att ha nåtts detta decennium. För 170 år sedan när vargtätheten i riket var som i varglänen nu och när vargens nedgång startade på allvar, dödades mer än 500 vargar om året, men det var ju tillräckligt för att avsevärt reducera stammen, det behövs inte lika mycket för att bara hålla den i schack och siffran omfattar norra Sverige också. Detta scenario sitter säkert bra för den ideella naturvården, några forskare och två riksdagspartier, men jag tror ändå inte det är vad riksdagens majoritet verkligen önskar.

Det finns ingen aktuell sammanställning om hur nära mättningspunkten man kan vara i varglänen, förmodligen kan vargtätheten öka väsentligt även i Värmland och Dalarna. Inga observationer tyder på att varg-varg konflikter blivit vanligare, vilket kan tänkas vara ett symptom.

Är det troligt regeringen låter vargstammen växa till 2000?
Nu går det nog inte så här. Regeringen har lovat licensjakt 2013, men det är ett löfte jag inte litar på, och att skyddjakten 2012 skulle bli utvidgad, fast det nu verkar regeringen tolka vidgad skyddsjakt som oförändrad skyddsjakt, men det blir kanske marginellt vidgat. Rovdjursutredningen tycker inte vargantalet skall höjas innan inaveln sänkts, fast det har regeringen satt sig över och det är väl bara av historiskt intresse nu. Inaveln ökat sedan utredningens förslag presenterades (på grund av att invandraravkommor är överrepresenterade vid skyddsjakt. men vargantalet har höjts väsentligt. Hösten 2012 är ett nytt riksdagsbeslut planerat, det kanske accepterar regeringens löfte om licensjakt 2013 och tillåter den att vara så intensiv så att löftet till hösten 2012 uppfylls retroaktivt men det ter sig ytterst osannolikt. Det är möjligt att EU-reglerna kan tolkas som att det räcker med att uppnå en fördubbling av vargantalet om rovdjursutredningens förslag accepteras för att få gynnsam bevarandestatus och tillåta införande av licensjakt om några år, det verkar otroligt, men man vet ju aldrig vilka tolkningar andra gör, det är oförutsägbart. Problemet är att det verkar så oförutsägbart vad som verkligen händer, även om beslut fattas av organ som i många frågor försöker genomdriva sina beslut. Om riksdagen tar rovdjursutredningens förslag som det står, och inget annat ändras tämligen radikalt ter sig mitt scenario troligt. När EU rynkar på pannan och uttrycker sitt ogillande….  EU hotar med interemistiskt totalförbud av EU domstolen för jakt om ett högt skyddsjaktsuttag sker i vinter. Lite romersk kejserlig stil över EU-styret faktiskt, antingen gör ni som EU vill, eller så kastar EU er till vargarna (det finns ju inte lejon i Sverige). Rovdjursutredningen har föreslagit ett ”provisoriskt referensvärde” på 450 vilket öppnar för ribbhöjningar efter att 450 nås och rovdjursutredningen vill också underkänna den svenska vargstammen för dess dåliga konnektivitet med Finland fast den inte är dålig. Visserligen finns det flexibilitet i EUs rovdjursriktlinjerna för att tilldela den svenska vargstammen gynnsam bevarandestatus idag, om svenska beslutsfattare så önskar. Men flexibiliteten är också troligen tillräcklig för att realisera ”skräckscenariot” ovan med stöd i de flexibla riktlinjerna, om svenska beslutsfattare så önskar eller inte förstår bättre.

Det finns inget man kan lita på i svensk vargpolitik, inte ens riksdagsbeslut eller regeringsbeslut, det blir väldigt beroende av gissningar!

Eftersom inaveln skall ha sänkts till under 10 %  och invandringen från Finland måste förbättras och rovdjurutredningens expertpanel tycker att vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen måste öka tre gånger för att gynnsam bevarandestatus skall föreligga, räcker det inte med att det finns 450 vargar, och då ställs frågan om det verkligen stannar vid 450. Och hur lång tid från nu kommer det att ta innan man är på 500? Tre år? Två? Ingen vet en sådan sak ens eftersom vargantalet är så osäkert och inte ens tillnärmelsevis entydigt definierat!

Den osäkra situationen är ett resultat av att Sverige släppt kontrollen av vargpolitiken och valt att ställa sig under EU:s beskydd, samtidigt som inte heller EU kan ge klara förhandsbesked. Regeringen har klagat hos EU att direktivet inte gav tillräckligt nationellt handlingsutrymme och kommissionären har svaret att det ger all flexibilitet som behövs. Men varken naturvårdsverket eller regeringen eller utredningen har visat den kreativa förmågan att utnyttja denna flexibilitet. Talet om flexibilitet kanske bara är ett symptom på maktkamp mellan olika nivåer. EU verkar för överstatlighet och att dess paragrafer och metoder är vad länder skall rätta sig efter. Det är kanske EU som inte är flexibelt nog mot behovet av nationellt handlingsutrymme. Vad jag förstår förlorar alla på konflikten. Störst förlorare är de svenska statsmakterna, som framstår som opålitliga när de inte verkar leva upp till formella löften. Statsmakterna kan inte ens skylla på att vargjakten anmälts till EU-domstolen eller att Sverige faktiskt dömts, eftersom det räckte med blotta hotet från EU utan att någon anmälan faktiskt lämnats in (”ministerstyre som vi kallar det nationellt”). Sverige tycker inte Sverige gjort fel och eftersom ärendet inte varit föremål för domstolsbehandling så har inget prejudikat skapats. Sveriges löfte om respekt för reglerna innebär inte att Sverige lovat att inte utnyttja den flexibilitet som Sverige anser finns i reglerna och som miljökommisionären har uppmanat att söka efter, och eftersom Sverige anser sig har följt gällande regler så förpliktar inte ett löfte att inte utnyttja och tänja på reglerna i fortsättningen till den kursändring svenska beslutsfattare önskar,  men hur det kommer att slå i verkligheten är mycket ovisst.

Rovdjursutredningen överför mer av kontrollen av vargpolitiken till EU genom att deklarerar att vargen inte uppfyller gynnsam bevarandestatus och inte ge något reellt löfte om när eller under vilka villkor detta skulle kunna ske. Detta i en situation när beroendet av EU redan lett till att det knappast föreligger något som kan kallas vargpolitik idag. Detta i en situation när Euro-länderna uppenbarligen inte klarar av den centrala funktionen att sköta sin valuta på grund av att medlemmarna negligerar vad man kommit överens om. Jag tror det skett för att utredningsmannen inte satt sig in i konsekvenserna av sina förslag och inte fattat hur EU fungerar, eftersom de bidrar till att omöjliggöra utredningens förslag.

Alla vargexperter som uttalar sig säger att nyckeln till vargens närvaro är lokal acceptans. EU behöver inte bry sig om den sociala acceptansen i Sverige. EU behöver inte analysera sitt agerande utifrån möjligheterna att minska vargstammens sårbarhet enligt svenska bedömningar. EU behöver inte ta ansvar för de långsiktiga följderna av att statsmakternas förlorat kapacitet att ingjuta ett långsiktigt förtroende för att det överhuvudtaget existerar en vargpolitik och vad den isåfall kommer att leda till. EU och dess svenska talesman kan fokusera på att övervaka att Sverige följer de förpliktelser medlemskapet i EU hypotetiskt innebär och godtar inte de svenska statsmakternas tolkningar i ärendet. Att EU använder det som ett direkt hot att stoppa skyddsjakt av varg i Sverige för att EU gör bedömningen att den kan komma att omfatta några fall där skyddsjakt enligt EUs mening inte är berättigad är oerhört opsykologiskt. Ett inslag i en vettig vargpolitik måste vara att det finns verktyg och beredskap att ingripa, hot att ta bort verktyg för detta har stora pyskosociala konsekvenser. Sverige bör minimera inflytandet från EU i rovdjurspolitiken, eftersom EU uppvisat bristande förståelse för de långsiktiga konsekvenserna av att använda indragen vargjakt som ett hot för att hävda övernationell auktoritet. Det skulle ju kunnat vara ett överilat misstag men det är det uppenbarligen inte eftersom det upprepas ihållande under hittills ett halvår.   

Hur skall Sveriges statsmakters ansträngningar att föra ansvaret för rovdjursfrågor ned till länsnivå kunna lyckas, om det inte högst upp finns en strävan att överföra ansvar nedåt i hierarkin? Om statsmakternas instruktioner till länsstyrelserna (max 210 till nytt beslut hösten 2012) inte följs så leder detta i sin tur till undergrävt förtroende för länsstyrelserna. EUs vilja blir regeringens vilja blir naturvårdsverkets vilja blir länsstyrelsernas vilja och i alla led förloras förtroende för styrningen.

En enkel lösning – acceptera att svensk vargs status är gynnsam idag!
Det finns vad jag förstår en enkel lösning. Sverige finner att den nuvarande svenska vargstammen uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus enligt EU:s rovdjursriktlinjer. Detta är fullt möjligt utan att hårddra riktlinjerna, jag försöker ge ideer till hur det kan motiveras i denna artikelserie. EU har faktiskt rätt i att det finns tillräcklig flexibilitet, men utredningen har inte utnyttjat detta. Rovdjursriktlinjerna inbjuder på ett försåtligt sätt användaren till ambitionen att visa sig duktig och ambitiös genom att gå långt längre än minimikraven, dessutom är det mindre jobbigt att motivera om man ser till hur man skall minimera EUs påverkansmöjligheter istället för att låtsas leva upp till höga krav som ingen egentligen fattar och därför ingen kan beskriva på ett begripligt sätt. Utredningen har fallit i fällan och därmed avsvurit sig den nationella kontrollen till ett oförutsägbart EU! Forskarpanelens ambitioner att vida överträffa minimikraven är förståeliga. Men att utredaren och ingen i den till utredningen knutna expertkommittén lyckats hålla sina egna förmodligen höga ambitioner i schack och istället grubblat mer om konsekvenserna av olika alternativ i ett lite större sammanhang är egendomligt och beklagligt.

Om vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus kan regeringens löfte om licensjakt 2013 uppfyllas utan att komma i konflikt med EU. Regeringens önskemål om större nationell handlingsfrihet uppfylls. Utredningens förslag att sänka inaveln och förbättra invandringen kan effektivt realiseras utan att komma i konflikt med EU!

Men innebär detta inte ett sämre bevarande av den svenska vargstammen med lägre ställda krav? Riskerar vi inte framtiden för ett rödlistat, fridlyst och utrotningshotat djur? Nej, nej och åter nej, total missuppfattning!!!! De krav som ställs i EU:s rovdjursriktlinjer är inga maximikrav, det finns inget förbud att ha en högre nationell ambitionsnivå, tvärtom är det lovvärt om staterna går längre än riktlinjernas minimikrav! Gynnsam bevarandestatus a la EU innebär inte att alla nationella mål behöver vara uppfyllda! Det finns väl andra exempel där det finns fler djur än som nödvändigtvis behövs för gynnsam bevarandestatus? Finns det inte tre gånger så många björnar? Vi är fria att ha 500 vargar även vi säger att 200 räcker för gynnsam bevarandestatus. Planerna för den nationella vargförvaltningen kan skrivas in i den förvaltningsplan som EU tjatar om skall finnas! EU är inte principiellt emot licensjakt på varg, men vill att vissa formella krav skall vara uppfyllda. Är det så svårt att fatta att det formella uppfyllandet av krav som man själv definierat är viktigare än att göra bort sig genom att sätta så höga krav så det inte kan uppfyllas! Kraven kan uppfyllas genom att följa rovdjursriktlinjerna (med vissa kreativa tolkningar, ge vargen gynnsam bevarandestatus omedelbart, men utforma en förvaltningsplan där planer på sänkning av inaveln skrivs in. I förvaltningsplanen kan skrivas in vad de svenska statsmakterna kommer fram till. Är utgångspunkten att vargen redan uppnått gynnsam bevarandestatus är Sverige friare att utforma en nationell strategi med mindre störningar från en bråkig debatt! Utredningsmannen misstänker väl ändå inte statsmakterna för att ha en dold agenda att utrota vargen som vargen måste skyddas från? (Ja, man vet ju inte, EU verkar verkligen ha sådana misstankar). Fattas besluten i Sverige så blir de lättare att påverka utan att vara byråkrat med expertfunktion och säkrare att det blir som det sägs.

Om nu Sverige gör något som EU ogillar och kommer att anklaga Sverige för låga ambitioner, när vargstammen förklaras ha gynnsam bevarandestatus? Ja vad kan EU göra?  Anmäla Sverige till EU-domstolen igen? Icke! Sverige skall rapportera vargstatus till EU 2013 och då har EU möjlighet att kommentera. Men det blir säkert på låg nivå. Jämförelser kommer att göras med andra länder som jagar varg och tycker deras vargpopulationer måste hållas under kontroll, det blir svårare att statuera ett exempel mot Sverige isolerat. Stor chans det klaras av utan att ens nå politisk nivå och även om det gör det, är det mycket lättare att förklara och motivera gynnsam bevarandestatus än licensjakt, eftersom reglerna är mycket luddigare och öppnare för olika resonemang.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

, ,

2 kommentarer

Liten vargstam överlever – rovdjursutredningen överdriver!

Rovdjursutredningen överdriver utdöenderisken!

EU:s enda ofrånkomliga krav på den svenska vargstammen är att den skall omfatta fler individer än vad som fordras för att den inte skall dö ut de närmaste hundra åren. Utdöenderisken är ett motiv för att rovdjursutredningen föreslår att fördubbla vargantalet, men det räcker med mycket färre för att uppfylla EU:s krav.

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår (minst) 450 vargar i Sverige (drygt en fördubbling). EU:s rovdjursriktlinjer fordrar att vargstammen skall ligga över vad som behövs för att risken för utdöende skall vara  liten, och det är det enda krav som ställs.  Risken för utdöende blir tillräckligt liten med ett betydligt lägre vargantal än som finns i dag. LCIE har utarbetat ”rovdjursriktlinjer” som anger möjliga vägar att nå gynnsam bevarandestatus. Riktlinjerna är godkända av EU.

Att den svenska vargstammen skall vara tillräckligt stor för att sannolikt finnas kvar om hundra år är ett bra kriterium, som är lätt för alla att förstå, och det står också uttryckligen i EU:s rovdjursriktlinjer (se nedan) som det grundläggande kravet som man skall ligga över. Varför Sverige måste ligga mer än fyra kanske åtta gånger över är svårt att förstå, åtminstone för dem som inte är professionella på EUs bevarandejuridik.

En líten vargpopulation har överlevt lång tid i en isolerad population på Isle Royale
Istället för teoretiskt snack, bevarandebiologisk teori, simuleringar med gissade data, generaliseringar av erfarenheter från 100 andra arter, kategori D eller E principer och utländska expertutlåtanden kan man titta på verkligheten. Hur väl klarar sig en mycket liten, isolerad och verklig vargpopulation över tiden?

Det finns en perfekt vargpopulation för att bedöma den svenska vargstammens överlevnadsförmåga. Vargpopulationen lever på en ö isolerad av vatten i de stora sjöarna i USA. Ön heter Isle Royale och är fem kvadratmil stor, som hälften av ett svenskt vargrevir. Där finns en vargpopulation, en älgpopulation och lite annat. Vargpopulationen grundades av ett vargpar som gick över isen en extrem vinter i slutet av 40-talet. Vargpopulationen har överlevt till nu. Det kom en ny immigrantvarg 1997. Ön är ett naturreservat huvudsakligen avsett för studier av vargpopulationen och annat, människan ingriper inte. Vargpopulationen består typiskt av tre flockar, antalet föräldravargar är ofta bara fyra, antalet vargar fluktuerar mellan 12 och 50 (typiskt 20), viktiga dödsorsaker är svält och konflikter mellan vargar. Även huvudbytesdjuret (älg) fluktuerar kraftigt (mellan 300 och 2200). Det är ett komplicerat ekologiskt samspel, där inte bara skolboksekologin att varg äter älg påverkar stammarnas kraftiga fluktuationer. Vargarna visar tecken på inavelsdepression. Eftersom denna vargpopulation överlevt mer än sex decennier och fortfarande finns kvar kan man förmoda att chansen för utdöende på 100 år är 50 % (kanske lite mindre men resonemanget nedan överlever lite lägre gissning och 50% är en jämn siffra). Eftersom stammen har uppenbara problem och överlevnaden har ett inslag av tur är det dock en lärdom att tre föryngringar och fem kvadratmil är för lite för att med rimlig säkerhet hålla en isolerad vargpopulation i hundra år. Den ansvariga forskaren för ön utvärderar resultaten att en uthållig vargpopulation skall ha minst 50 vargar. 

Den skandinaviska vargstammen är mer än tio gånger så stor; den har mer än tio gånger så många föryngringar och föräldravargar; den effektiva populationsstorleken är mer än tio gånger så stor; den är utsatt för långt mindre fluktuationer; fluktuationerna i procent är långt mindre; fluktuationerna i födotillgång väsentligt mindre och födotillgången är vanligen god; tillgänglig areal storleksordningar större; inflödet av immigranter är större, ekologiskt variation inom området avsevärt större, inaveln väsentligt lägre och dessutom sjunkande. De svenska vargarna har gott om utrymme och gott om mat, medan brist på mat och utrymme är viktigaste dödsorsak för ö-vargarna. Den enda relativa nackdelen för svenskvargarna – omfattande tjuvjakt – verkar nu eliminerats.

Det verkar solklart att svenskvargarna har storleksordningar bättre odds att överleva ett sekel än ö-vargarna och således mindre än 5 % chans att dö ut. Det är möjligt att spela djävulens advokat, men att ange ett provisoriskt referensvärde som omprövas 2019 är inte en rättegång där en åtalad skall överbevisas bortom rimligt tvivel, utan bara fråga om vad som ter sig troligt. Sunt förnuft borde vara tillräckligt för bedömningen. Detta gäller även för halva den svenska eller skandinaviska stammen (ibland får man byta ut tio gånger mot fem gånger i jämförelsen ovan).

Vill man få det att se mer vetenskapligt ut kan man använda matematik. Betrakta en svensk vargstam med 100 vargar som är i lika dåligt skick som öpopulationens. Denna vargstam kan ses som fem upprepningar av östammens 20 vargar. Chansen för utdöende av alla av fem upprepningarna på 100 år blir mindre än 5 % (0.5^5). Men eftersom upprepningarna inte är isolerade och kan återbevargas från en upprepning till en annan så måste i praktiken alla fem upprepningarna dö ut inom samma 20 årsperiod för att stammen skall dö ut, och chansen för det är 0,005 % (5*0.1^5, faktorn 5 eftersom det är fem 20-årsperioder på 100 år). Om man gör upprepningarna av ö-populationerna mindre sårbara genom att fyrdubbla ö-storlekarna och reglerar populationerna med jakt, så minskas de viktigaste stressorsakerna (svält och vargkonflikter). Detta skulle leda till att  fluktuationerna i vargarnas numerär och populations exponering för livshotande stress skulle minskas och minska utdöenderisken.

Jag har scannat Rovdjurens bevarandestatus, där det enda omnämnandet om Isle Royale är expertpanelen, som konstaterar att inavelsdepression har konstaterats, dvs. den möjliga bidragande förklaringen att ö-populationen överlevt kan inte vara att den är befriad från inavelsdepression. Att den mycket begränsade populationen faktiskt överlevt lång tid varken nämns eller kommenteras i övrigt. Det kan betraktas som ett uppseendeväckande dyrt experiment (fem kvadratmil avsatta och dokumenterade under mer än ett halvsekel) för att studera just precis den nu aktuella frågan om minsta nödvändiga vargstamstorlek, då är det magstarkt att helt negligera resultatet!

En vargstam med 20 effektiva vargar under svenska förhållanden klarar sig hundra år framåt
Den skandinaviska vargstammen omfattar 2011 åtminstone 60 ”föräldravargar”, dvs vargar som får avkomma (en föryngring indikerar två föräldravargar, men det kan finnas något fler eftersom en föräldravarg kan ”hoppa över valpar” något år). Effektiva vargar kan sättas lika med vargar som får avkomma. En tumregel är att vargantalet är 5 ggr så stort men det är nog något mindre. Låt oss betrakta en vargstam med 20 föräldravargar (alltså hundra vargar eller något färre). Hur stor chans har den stammen att överleva 100 år? Startar man med 20 föräldravargar förväntas de ge upphov till en ny generation med 20*3.7/2 = 37 föräldravargar. Att ett föräldrapar ger upphov till 3.7 föräldravargar bygger på observationer i den skandinaviska vargstammen med dess höga släktskap, inavel och tjuvjakt. Standardavvikelsen omkring väntevärdet 37 blir om föräldravargarnas antal varierar slumpmässigt drygt 6 (roten ur 37). Chansen att antalet föräldravargar i den följande generationen kommer att något understiga 20 är då några chanser på 1000. Skulle detta inträffa är det bara någon chans på 100 att antalet färäldravargar inte återhämtar sig till minst 20 i den därnäst följande generationen. Det är mindre än en chans på 1000 att antalet föräldravargar skulle minska på 2 generationer, och även om det skulle inträffa kommer stammen sannolikt att återhämta sig. Det är näst intill uteslutet (mycket mindre än 10% chans) att stammen inte skulle överleva hundra år = 20 varggenerationer. Detta resonemang är inte helt invändningsfritt och skulle kunna göras längre och mer sofistikerat, men illustrerar att chansen för utdöende är tillräckligt låg med långt färre vargar än idag.

Statistik på den svenska vargstammens utveckling   familjegrupper och revirmarkerande par under perioden 1997/98 – 2010/11 visar att i samtliga tvåårsperioder steg antalet (dvs var högre två år senare, det finns ett undantag när den bara var lika. dvs inte sjönk). Den procentuella trenden över perioden verkar stigande (trots licensjakt i slutet av perioden).  Utvecklingen under perioden ger inte anledning att tro att vargantalet skulle sjunka annat än mycket begränsat och tillfälligt orsakat av statistiska fluktuationer. Endast en kraftig och generell försämring av vargens villkor under en följd av år skulle kunna orsaka detta. Om en så stor förändring skulle inträffa och leda till utdöende är det svårt att tro att en fördubbling av vargens antal skulle vara en permanent lösning, kanske hålla populationen vid liv fem år till.

Enligt ett svenskt vargsymposium med internationella experter 2002 så är det acceptabelt att skörda en svenskliknande vargstam på 100 vargar på <5% i skyddsjakt, vilket antyder att de tycker 100 är nära det minsta nödvändiga.  Vid samma symposium påpekas att de enda dokumenterade fallen när väletablerade vargstammar, vilket den svenska är nu, försvunnit är medveten förgiftning/utrotning. Vid tillräckligt immigration (vilket kan hävdas föreligger) ansågs att det räckte med 150-200 vargar i Skandinavien för att undvika genetiska och demografiska problem av kortsiktig natur, alltså räcker dagens vargstam.

Urklipp ur Rovdjursriktlinjerna : “Based on the above discussion the absolute bottom line for a Favourable Reference Population (FRP) appears to be something greater than a Minimum Viable Population (MVP). It is therefore important to specify this bottom line in more detail…. Under IUCN red list criteria E a population is regarded as not being threatened with extinction if its probability for extinction is less than 10% over 100 years (IUCN 2003, 2006). This implies that the population is no longer within one of the major threat categories” Detta är visserligen utklippt ur sitt sammanhang, men det är svårt att läsa in annat än att den nuvarande svenska vargstammen med bred marginal uppfyller kraven på referenspopulation (ligger en bra bit över ”bottom line”) och är det en önskan att vargstammen skall vara den minsta förenliga med internationella åtaganden så kan man resonera som jag gör här. Det finns dock ett skäl som gör att man i en eventuell skrivning som motiverar ett beslut bör ligga klart ovanför den lägsta storlek som ger låg sannolikhet för utdöende på 100 år. I rovdjursriktinjerna står ”The guidance document “Assessment, monitoring and reporting under article 17 of the Habitats Directive” does go further and indicates the potential connection between the formal concept of a minimum viable population (MVP) and favourable reference population. The document states that (p19) “However, as concepts to estimate MVP are rather used to evaluate the risk of extinction they can only provide a proxy for the lowest tolerable population size. MVP is by definition different – and in practice lower – from the population level considered at favourable conservation status…”. Tyvärr öppnar det sista uttalandet för tolkningar så det är inte hundra procent säkert att en tolkning godkänns, och öppnar ett utrymme för subjektivitet.

Det finns tankar om att ”viabilitet” skall uttrycka någon slags genetiskt utdöende, att genetisk variation går förlorad. De närmaste hundra åren förväntas den skandinaviska vargstammens variation och antal genvarianter öka och inte minska, så detta är inte relevant.

Det finns en annan form av genetisk ”variation” som inte LCIE beaktat. Det är ”diseqilibrium”. Gener samverkar (epistasis). Gener som ligger nära varandra på kromosomer tenderar att nedärvas som en gen eftersom de är ”kopplade”. Även om de inte är kopplade så påverkas frekvensen av samtidig förekomst av genvarianter. På kort beter de sig som en gen. På längre sikt så löses kopplingsojämvikten upp. Härigenom frigörs genetisk variation.

Rovdjursriktlinjerna ger riktlinjer och varken EU eller Sverige är bundna att följa dem, det finns frihet för båda att välja egna vägar och göra egna tolkningar, det är direktivet som gäller, inte formerna för att uppfylla det. EU:s miljökommissionär har uttryckligen sagt att EU:s direktiv har flexibilitet och möjlighet att anpassa till lokala behov. EU har inte accepterat licensjakterna 2010 och 2011 trots att de accepterats av den grupp som utarbetat EU:s rovdjursriktlinjer, och därmed är bäst insatta i hur riktlinjerna skall tolkas. Det finns således anledning att söka alternativa vägar och inte i allt följa EU:s rovdjursriktlinjer. Det är möjligt att direktivet skall tolkas så att man skall ligga lite över men det erbjuder inga svårigheter med dagens vargstam.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.  

Finland har 250 vargar som referenspopulation. I det finska vargmålet i EU domstolen angav Finland 20 föryngringar som en livskraftig stam.  Den franska vargstammen med < 150 individer har givits gynnsam bevarandestatus. Slovenien anger att de har gynnsam bevarandestatus trots att de har under 100 vargar. osv… Detta bara baserat på en analys av tillräcklig överlevnadschans i 100 år. T ex Finland har satsat på denna med tvekan godkänd nivån, och de har gått igenom ett överträdelseförfarande i EU fram till fällande dom i en mindre detalj om skyddsjakten utan att de prickats för att målsättningen är hälften av utredningens förslag för Sverige. Sedan lever de ju i praktiken bara upp till hälften av detta vargantal trots att licensjaktliknande skyddsjakt förekommer… Varför måste Sverige visa sig duktigare?  

Det höga referensvärde som utredningen föreslår är ett subjektivt beslut, som inte framtvingas av EU eller EU:s rovdjursriktlinjer. Värdet är valt för att rovdjursutredaren och rovdjursutredningens expertpanel känt det som ett ansvar att upprätthålla höga ambitioner när det gäller att ha många rovdjur, som blir en förebild för att bevarar tigrar och noshörningar. Utredningen kan delvis luta sig mot vad några utländska experter sagt istället för att själv sätta sig in i vad reglerna faktiskt ger för möjligheter och sedan ta självständig ställning.

Rovdjursriktlinjerna, som inte är pigga på praktiska erfarenheter från verkliga populationer, nämner några möjligheter att skatta risken för utdöende istället för att diskutera utifrån verkliga erfarenheter. Man kan göra teoretiska studier av risken för utdöende på 100 år. Dessa kan kallas risk och sårbarhetsstudier. Man kan göra simuleringar från data och göra många simulerade upprepningar. Sådana sårbarhetsstudier har gjorts med den svenska vargpopulationen och redovisas i ett avsnitt av den tidigare rovdjursutredningen (SOU2007: 89 avsnitt ”Sårbarhetsanalys för varg” och s 311-312,  <5 % chans för utdöende inom 100 år är Johnsson och Ebenhart (1996) 50-200 djur; Ebenhart (2000) <10% <200 djur; Fritts Carbyn (1995)100 djur livskraftig; Chapron m fl (2003) 100 individer livskraftig, Nilsson (2003) fann att högre antal behövdes för att tillförsäkra överlevnad vid katastrofer (som dödade ca 86% av populationen). Utredaren (2007) tyckte – vad jag förstår utgående från samma ”regler” som idag – att svensk varg låg nära GYBS 2006. Hade regeringen utnyttjat samma utredare, så hade förmodligen förslaget blivit att vargstammen nu är GYBS. Utfallet förefaller beroende på vem som utreder. Skillnaden beror nog på att riktlinjerna ger två alternativ, antingen vet man en del om vargar och då använder man vad man vet till en sårbarhetsanalys (E) eller så bestämmer man sig för att man inget vet och får då använda ett standardvärde (D). Den tidigare utredaren ansåg att det var känt en del om vargar, så sårbarhetsanalyser kunde utföras, men fyra år senare hade kunskapen avtagit så utredaren använde standardvärdet istället och vet man inget blir det ett större värde än om man vet något. Eller det var bara enklare att använda standardproceduren istället för att göra en sårbarhetsanalys.  Den enda sårbarhetsanalysen som tas upp i den nya utredningen tycks vara den av sårbarhetsanalyserna från den tidigare rovdjursutredningen som kommer fram störst antal, men det är i samband med en så exceptionell katastrof att den knappast är typisk per 100 år. Det är relevant att diskutera katastrofer som en del i en sårbarhetsanalys i en sammanvägning med de andra arbetena och också Isle Royale och andra typer av erfarenheter, men relevansen av just denna studie isolerad är mycket diskutabel.

Det viktigaste man hittar i rovdjursriktlinjerna är: “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as the sum of the following criteria:”… “(2) The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years), or criterion D (number of mature individuals).“ Det är rätt så anmärkningsvärt att det inte står förklarat i riktlinjerna vad en PVA är, det får man lista ut själv (”sårbarhetsanalys”) eller något mer om vad ”IUCN criterion E” är. Det är inte kristallklart om utredaren valt kriterium D, men det är uppenbart att ingen ordentlig sårbarhetsanalys gjorts eftersom bara ett arbete med speciell inriktning på osannolika men möjliga katastrofer nämns. Expertpanelen har inte lagt ned något krut på vad som behövs för överlevnad på 100 års sikt utan helt fokuserat på evolutionär potential. Återkommer om det i en senare artikel men jag tycker den svenska vargstammen är stor nog för det också.

Om den svenska stammen blir 500 enligt rovdjursutredningens förslag och vi accepterar att kontakten med den norska, och kareliska (finska + ryska Karelen) stammarna är tillräckligt bra och inte blir större så blir det säg 800 vargar jämfört med de 100 som räcker för att tillförsäkra överlevnad i hundra år och alltså som referenspopulation enligt en rimligt minimitolkning av rovdjursriktlinjerna så tar rovdjursutredningen till med en faktor åtta fler vargar än absolut nödvändigt för att uppfylla kraven.

Data måste vara rätt och täcka det relevanta området åt båda håll och vara i samklang med sunt förnuft. Data ändras med tiden och den svenska vargen på 90-talet är inte vad den är nu, inte ens ett par år gamla data är relevanta, dvs. gamla simuleringar överskattar nog generellt utdöende risken och nödvändiga antal om de inte tagit ut svängarna så de täcker nuvarande status när vargstammen etablerat sig ordentligt och jag tvivlar i högsta grad på att de varit så förutseende om detta inte uttryckligen sägs.  Viktiga faktorer har inte beaktats i tidigare dokument och överväganden och inte ens i de överväganden som gjorts i den färska rovdjursutredningen. Detta är ursäktligt eftersom det är ny kunskap, men gör att det fordras nya överväganden: 1) Tjuvjakten har tills för några månader sedan ansetts vara den viktigaste dödsorsaken för varg, men en ny och allmänt accepterad studie i WWFs regi gör troligt att tjuvjakten de senaste åren minskat drastiskt och nu bara har marginell betydelse; 2) ny invandring har skett och lett till att inaveln nu sjunker och icke längre ökar, och man kan räkna med att den kommer att fortsätta att minska; 3) vargarnas fertilitet eller möjligen bara tillväxtpotential verkar ha ökat kraftigt senaste åren, vilket bl.a. yttrar sig i att licensjakten som dimensionerades för att hålla vargantalet under 210 knappast märks som en avvikelse i en figur visande vargantalets tillväxt; 4) selektiv jakt som skonar genetiskt värdefulla ger en kraftigt förstärkande effekt av inavelsreduktionen av såväl naturlig som artificiell immigration. Dessa faktorer är så kvantitativt betydelsefulla att utredningens uppfattning om den nödvändiga ”referenspopulationen” redan ter sig föråldrad även om 2009 års forskningsfront använts. Det är också psykologiskt olämpligt att verka för att ambitionsnivån på vargantalet måste ökas just när vargstammens livskraft ökat så iögonenfallande. Lyckligtvis finns det tid för utredningen att göra denna tilläggsutredning av sårbarheten om den lägger på ett kol omedelbart. Utredningen skriver att det räcker med en experts bedömning för att ge underlag till ett referensvärde (dvs. antal för GYBS).

Den svenska vargpopulationen själv ger viss information, den har överlevt i 30 år och har med nuvarande status bättre chans för långsiktig överlevnad och lägre sårbarhet än någonsin förr, och nu har man bestämt att minska den svagaste punkten, inaveln. Mellan 1900 och 1950 knagglade den svenska vargstammen sig fram med mindre än 100 individer då det var skottpengar, varghatet var större än idag (!!!) och det sågs som en okontroversiell välgärning mot nationen att avliva en varg. Mellan 1955 och 1983 är det en smaksak om man ser vargens som utrotad i Sverige eller ej. Många ser det så att stammen aldrig gick under även om den genetiska kontinuiteten gått förlorad. Man kan se det så att den svenska vargstammen har överlevt kontinuerligt i 10 000 år, först på slutet med fridlysning, så det verkar troligt den skulle klara sig nästa hundra år också när dess antal är högre än någon gång förut på säg 130 år. Den svenska vargstammen var för 170 år sedan ungefär 1500 vargar ganska jämnt fördelade över landet och betraktades då inte som utrotningshotad. Nu är den 250 vargar på väsentligen en sjättedel av ytan. Varför skall vargen inom sitt nuvarande centrala utbredningsområde betraktas som utrotningshotad när den inte betraktades så för 170 år sedan? Historiska betraktelser nämns som ett sett att ge ledning i rovdjursutredningen. Visserligen finns varg inte i hela Sverige, men många länder (de baltiska t ex) har väl GYBS på vargtätheter liknande tätheterna i vargbältet. Visserligen kan vargen betraktas som utrotad i Götaland, men det är den ju i Danmark också (en del av vargens naturliga utbredningsområde) utan att EU gör något liv om det. Den svenska vargpolitiken verkar gå ut på att det skall finnas fler vargar i Värmland 2014 än det funnits i genomsnitt de sista 8 000 åren, eftersom den värmländska vargen är så utrotningshotad. 

Panelen väljer istället att diskutera på mycket lång sikt, vilket alltså inte behövs för att uppfylla de fördragsenliga kraven. De utsträcker ”överlevnad” dvs. ”icke utrotad” till mer bildlig genetisk överlevnad och evolutionär potential istället för demografisk överlevnad. Detta är inte ointressant eller irrelevant, jag instämmer i att det krävs många inblandade vargar, fler än som finns i Sverige idag, för att försäkra sig om evolutionär potential och fånga upp den genetiska mångfalden i ett mycket långsiktigt tidsperspektiv. Jag återkommer till det relaterat till den svenska vargstammens storlek och rovjursriktlinjerna i en senare artikel. Genetisk variabilitet är något som måste angripas på en mycket högre nivå i hierarkierna, kanske hela arten, och det är man inte mogen för. Den svenska vargstammens variabilitet kommer att öka de närmaste decennierna så det är ganska meningslöst att göra djupdykningar i små minskningar av genetisk variation i en avlägsen framtid för den svenska vargstammen. Så småningom bör den svenska vargstammen ses som en del i något större. Men detta kan vänta tills den akuta inaveln minskats och behövs inte för ett provisoriskt värde till 2019 och fordrar en mer omfattande genomgång av den nordosteuropeiska vargens geografi. Det sämsta sättet att för Sverige att ge ett bidrag till den nordeurpeiska vargens genetiska mångfald och evolutionspotential är att blåsa upp generna till de tre grundarna så de helt kommer att dominera den svenska vargstammen de närmaste hundra åren.

Jägareförbundets policy
Jägareförbundets handlingsplan talar om 15 föryngringar. Det är möjligt detta skulle kunna vara en utgångspunkt för en vargstam med mindre än 10% chans att försvinna under de närmaste hundra åren, som skulle kunna vara förenlig med Sveriges internationella åtaganden. En direkt fördel med jägareförbundets handlingsplan jämfört med vargens nuvarande status är att den geografiska fördelningen är vidare. Men minimiantal eller eftersträvade nivåer måste anges istället för maximiantal. Bara att maximera förekomst skapar ingen garanti för rimlig överlevnad 100 år.

Eftersom jag är genetiker, så ger jag i likhet med utredningen prioritet till en effektiv minskning av inaveln på några decenniers sikt. Det känns roligt att någon vill satsa mycket på genetisk ”förädling”, att förbättra en resurs genetiskt, en förädlingsinriktad genetiker måste stödja en sådan ambition!!!! Detta kräver förvaltningsjakt, som håller stammen låg och undantar genetiskt värdefulla individer. Detta tolereras uttryckligen inte av EU om inte vargen GYBS deklareras först, EU har uttryckligen hotat att försöka utverka ett jaktförbud om jakten blir omfattande och får annan inriktning än hindra svåra skador. Panelens, utredningens och riksdagens prioriterar minskning av inaveln. Detta kan inte genomföras med skyddsjakt, och om vargantalet först skall stiga till 450 eller ännu högre blir kostnaden att minska inaveln orealistiskt stor. En förutsättning för att rovdjursutredningens förslag att minska inaveln skall kunna genomföras är att GYBS deklareras för den nuvarande vargstammen!! Utredningen kunde inte förutse att EU skulle bromsa förvaltningsjakt med hela handen och även om det kallas skyddsjakt, men nu när denna begränsande faktor finns så kan istället möjligheten att sätta ”referensvärdet” lågt utnyttjas. När inaveln väl sänkts blir det det dags att grubbla över evolutionär potential. Det är inte nödvändigt att utsträcka diskussionen till evolutionär potential och liknande om avsikten är att minimera vargantalet på ett sätt som är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

Vargpolitiken ger genetiken dåligt rykte
Det finns en genetik-psykologisk synpunkt. Genetik har fått oförtjänt dåligt rykte genom att den genetiska kunskapen missbrukats till att motivera överdrivet höga krav på en äktsvensk lokalras av varg i nationalistisk anda stolt svingande rikets fana som förvaltas med uthållighet bortom nästa milleniumskifte som en självständig från resten av världen fristående enhet. Genetiskt värdefull har blivit ett skällsord, det arrangeras ett symboliskt vargdrev för att bli av med Sveriges genetiskt värdefullaste varg efter att den transporterats till Västra Götaland för att den inte var välkommen i Dalarna (helt i linje med den vargpolitik som utredningen förordar). I samband med jakten på Kynna uttalade sig en jägarrepresentant om kravet på ”genetiskt bevarandestatus”. Om genetik också kan användas för att motivera god kvalitativ förvaltning av vargstammen före lågkvalitativ uppblåsning, så skulle kanske det skamfilade ryktet i någon mån förbättras.

Man behöver inte vara överförsiktig. Skulle vargstammen närma sig undergångens brant kan man sända förstärkningar. Vargflyttekniken utvecklas nu i praktiken och står som stand-by, den svenska vargstammens ursprung är ändå osvenskt och man har redan tagit steget till en mer teknologiskt bevarandeteknik. Applicering av vargflytt-tekniken stöds av utredningen, även om vi inte får göra oss beroende av den. Varg eller nordosteuropeisk varg är inget hotat djur, globalt klassas varg som ”species of least concern”. Globalt är den svenska vargstammens bevarande av liten betydelse, men betydelsen blir större om den bygger på mer av den nordeuropeiska vargens genetiska mångfald, vilket den kommer att göra om intentionerna att minska inaveln fullföljs. Visst skall den svenska vargstammen dimensioneras så den inte går under för att den är för liten. Men den lilla och hypotetiska risken att vargstammen går under kan tillåtas vara något större för svensk varg än för mer hotade arter. Detta gäller i högre grad för varg än nästan någon annan svensk naturvårdsfråga, eftersom olägenheterna med många vargar upplevs som mycket stora och i praktiken äter upp utrymmet för andra naturvårdsintressen, som de flesta bevarandeforskare finner angelägnare. Detta innebär inte att jag ger avkall på kravet av den anledningen, men om det finns invändningar så är det bra att minnas att det inte behövs både hängslen och livrem utan det borde räcka med att det är troligt att kravet uppfylls. Möjligheten finns att EU skulle underkänna det resonemang som Sverige bygger på, det vore ju inte första gången, det är som mycket annat här i värden svårt att förutse vad EU hittar på, men det kan inte tas upp som en fortsättning på det nu avslutade överträdelseförfarandet (EU får inte tillägga helt nya ”åtalspunkter” nu, utan det skulle bli ett nytt överträdelseförfarande). Utredningen föreslår ju bara ett provisoriskt värde som kan höjas 2019, och en motiverad höjning kommer då att vara lätt om det finns goda motiv, medan en sänkning blir politiskt omöjligt. Alla länder rapporterar rovdjurstatus till EU, en svensk rapport skall göras 2013 och granskas av EU. Det är lätt att ändra med kort varsel om ett svenskt beslut skulle underkännas av EU och det kan göras mycket diskretare än via jaktlagstiftningen och tar några år. Detta är dock naturligtvis inte avsikten.

Stelbenta regler gentemot innovativt tänkande
Det hade varit mycket bättre om EU hade accepterat licensjakt med syfte att minska vargens inavel och givit spelrum för innovativ naturvård som utnyttjade den stora forskningskapacitet och dokumentationskapacitet som Sverige har! Det hade varit bättre om vargforskningen hade varit mindre självcentrerad och tagit upp det här och fått EUs acceptans för licensjakten, så hade jag sluppit den  här manövern med att argumentera för att vargen är GYBS fast stammen inte är i fullgott skick. Jag tycker det svenska samhället borde haft ambitionen att tydligaregöra att det rörde sig om en licensjakt som gör att man nalkas GYBS snabbare och effektivare än med den skyddsjakt EU påtvingat. Jag försökte framföra detta till Burman, Liljelund, Carlgren, Glöerssen, m fl. Vad EU svarade var att de inte förstod och beräkningarna inte tillräckligt detaljerade för att ta hänsyn till – om jag förstår rätt, däremot sa EU inte att det var fel tänkt. Sverige borde legat på bättre. Den enda som gav ett svar med någon substans var Carlgren, han är nog inte så van vid beundrarpost i vargfrågan, det kändes som han faktiskt formulerat några meningar själv. Men ingen hade det ringaste intresse att lyssna.  Min avsikt var att framföra ungefär vad jag gör nu innan EU omöjliggjorde att sänka vargens inavel på ett rationellt sätt utan nu återstår bara att GYBS deklarera den. Vargstammen är ohotad nog att GYBSas, men tillräckligt hotad för att ändå vidta åtgärder mot inaveln. Men när nu vargetablissemanget är så ointresserat av att få fram alla ”expert”-synpunkter och regeringen inte vill anstränga sig för att övertyga EU för logiska vargvårdande argumentet på slutfasen utan skjuter in sig på acceptansen. Acceptansen är mer svårsmält för naturvårdare, och acceptansen har med all sannolikhet sänkts kraftigt pga EU-ingripandet, men detta är ju inte politiskt korrekt att framföra. För rovdjursutredningen hade det varit klokt att anstränga sig för att fånga in relevanta synpunkter tidigare under utredningsarbetet.

Biodiversitetsskäl att begränsa vargantalet
Vargar orsakar olika typer av olägenheter för människor och deras tamdjur och jakt. Men de kan också vara negativa ur biodiversitetssynpunkt och vara övergripande negativa ur de övergripande värden biodiversitetskonventionerna avsåg att skydda. Avvägningen av hur många vargar det skall finnas för att göra vargen uthållig förs helt ur vargens synpunkt isolerat från resten av biosfären. Arterna påverkar varandras livsbetingelser. För en toppredator som vargen kan denna påverkan bli stor och tämligen enhetlig om den får växa fritt så den fyller upp ett landskap. Gynnsam bevarandestatus skall gälla alla arter och vargen i stor frekvens kan sänka det för en del som inte är påtagliga. Biodiversiteten som helhet skall bevaras och gärna utvecklas på landskapsnivå och högre nivåer, om vargen blir för vanlig är det troligt den får en motsatt effekt. Landskapet genomgår stora förändringar även utan varg och rovdjur, detta är i sig ett hot mot mångfalden, som accentueras av ytterligare tillkommande kraftiga störningar som utbyggnad av rovdjurstammar. Länen borde inte vara mättade med vargrevir, det borde finnas utrymme glesbefolkad skogsbygd utan permanent varg (revir) i varje län. Den höga närvaron av varg i vissa regioner skapar ytterligare ett tryck mot (resten av) den biologiska mångfalden. Naturvård och faunavård borde bedrivas med en helhetsbild på olika geografiska nivåer och inte ensidigt fokuserad på tillräcklig nationell förekomst av en art genom att blåsa upp närvaron i några få län, där djuret redan är för vanligt ur biodiversitetssynpunkt. Man försöker med olika metoder upprätthålla biodiversitet, extensiv betning är en, men detta försvåras av närvaron av rovdjur, detta är också en mekanism som vargen sänker biodiversiteten. Förståelsen var och hur man skall sätta sådana gränser är knappast välutvecklad, men det verkar troligt att säg 0.4 vargar per kvadratmil landyta på länsnivå, är en gräns som ur biodiversitetssynpunkt det finns skäl att hålla sig under.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.

, , , ,

3 kommentarer

Rovdjursutredningen underskattar immigrationen!

Rovdjursutredningen om invandring från öst

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) anser att immigrationen från Finland/Ryssland är så låg att den svenska vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus. Detta är helt fel. Allt talar för att immigrationen är tillräcklig för att mer än halvera den nuvarande inaveln utan vargflytt och att långsiktigt upprätthålla en lägre inavelsnivå. EUs krav på invandringens omfattning från öst för att se den svenska och finsk/ryska vargstammen som delar i samma population är uppfyllda. Vargens bevarandestatus måste betraktas som gynnsam ur denna synpunkt.

Denna artikel skrevs huvudsakligen i slutet på 2011, jag har återkommit till synpunkter på hur migrationen skall beräknas senare, den hittills senaste ingången ser man om man klickar här.

Först framhåller jag att det är omöjligt att veta hur framtiden blir. En analys är inte en rättegång där det bortom rimligt tvivel skall fastläggas en nivå på invandringen, som den inte understiger. Det gäller bara att komma fram till vad som är troligt. Utredningen föreslår bara ett ”provisoriskt referensvärde” som skall omprövas 2019, då behöver man inte både hängslen och livrem!

Hur stor har immigrationen från öst varit till den skandinaviska vargstammen? Invandrare och år första föryngring (valpkull)
Genus År    Revir  Beteckning på invandraren
Hane 1983  Ny-1       ”Nyskoga-hanen”
Hona 1983  Ny-1       ”Nyskoga-honan”
Hane 1991   Gh          ”Gillhov-hanen”
Hane 2008  Kynna-2 ”Kynna-hanen”
Hane 2008  Galven   ”Galven-hanen”
Med invandrare menas invandrare som fått avkomma i Sverige och invandringen räknas från året för den första valpkullen.

Historiskt har det kommit 5 reproduktiva invandrare åren 1983-2011, dvs. 0.9 per varg-generation (5 år). Hade inte föryngringar i renbetesområdet varit förbjudna hade det blivit en till 2012. Invandringen har en ökande trend, det finns inte skäl att förmoda att den skall falla under en migrant/generation i framtiden. Den ökande trenden kan förklaras dels av att tjuvjakten minskat och dels av att vargtätheten ökat, så chansen att finna en partner är större. Den sista varggenerationen har det kommit två invandrare. Det kan ses som beslutat att en del invandrare kommer att få hjälp att fraktas över Norrland, man hoppades på en om året, och att hälften av dessa skulle gå i reproduktion, men de senaste erfarenheterna gör att prognosen för de som framgångsrikt kommer att reproducera sig i södra Sverige efter frakt från norra nog måste skrivas ned till en vart tredje år, vilket ändå leder till en stark ökning. Dessutom diskuteras modeller för ökad tolerans för permanent närvaro av varg i norra Sverige, jag tror Sverige nu inser att i nuläget måste en vargföryngring i norra Sverige med en invandrarförälder tolereras även om det är svårt störande för rennäringen. Å andra sidan har vargtätheten i nordvästra Finland sjunkit, men det verkar komma invandrare ändå, det finns vargar vid gränsen, och Finlands ambition är att vargen i Finland skall återhämta sig. Det ter sig troligt att immigrationen från öst kommer att fortsätta att vara två reproducerande vargar per generation. Det enda skälet att ändra uppskattningen skulle vara om statistik efter 2011 ger anledning till omprövning. Några år tidigare trodde man inte att den effektiva invandringen skulle bli så stor som den faktiskt blivit de senaste åren, denna påverkan av nu föråldrade uppskattningar kan ha påverkat rovdjursutredningen till en överdrivet negativ inställning.

I ett långt tidsperspektiv inställer sig en balans mellan inavel och immigration, däremot spelar populationsstorleken ingen roll för värdet på inaveln vid balans. Genetisk drift orsakar en inavelsökning varje generation och immigrationen orsakar en inavelsminskning varje generation. Dessa två krafter drar populationens inavel mot ett balansvärde. Vilken inavel det blir för regelbunden invandring av obesläktade invandrare beräknas i en annan artikel på denna blogg, resultatet presenteras här:

Immigranter per generation

Inavelsgrad

0.6

0.3

1

0.2

2

0.11

3

0.08

Två effektiva immigranter per generation ger inavelskoefficienten F=0.11.

Man kan fråga sig varför inaveln då blivit så hög. Immigrationen 1983-2007  var 0.6 per generation, vilket svarar mot F=0.3 i tabellen vilket stämmer bra med vargstammens nuvarande inavel. Att inaveln blev hög kan tillskrivas av det varit svårt för invandrare att passera norra Sverige med både skyddsjakt och illegal jakt, och att vargtätheten i mellan Sverige var låg och det därför var svårt att finna en partner. Tabellen ger inavel när balans har uppnåtts, tiden för att nå balans beror på populationsstorleken. Det rör sig om tiotals generationer om populationsstorleken är många hundra, det går fortare om den är liten. Invandringen 2008 reflekteras forfarande i sjunkande inavelsnivå.

Selektiv jakt minskar inaveln
Antalet effektiva immigranter kan vara betydligt större än antalet invandrade reproduktiva vargar. Tabellen bygger på att reproduktiva invandrade vargar är lika reproduktivt effektiva som de reproduktiva vargar som redan finns. Det finns två goda skäl att tro att både invandrarna och deras valpar kommer att sätta fler barn till värden än vargarna i den svenska stammen. Det viktigaste skälet är att de inte utsätts för jakt i samma omfattning. Invandraren, invandrarens barn och barnbarn fick ett 100 %-igt skydd vid licensjakterna 2010 och 2011 och kan förmodas få ett visst skydd vid skyddsjakt. Effekten av skyddet från jakt under en dryg generation från immigrationen kan förmodas ungefär fördubbla effekten av varje immigrant (Svensk Jakt 2011 8:34-35). En reproduktiv immigrant per generation kan alltså räknas som två effektiva i Tabellen under förutsättning att förvaltningsjakt tillämpas. Att licensjakterna sänkte släktskapet med ungefär förutsagd storleksordning eftersom enbart inavlade vargar sköts stöds av analyser med genetiska markörer (Liberg et al 2011).  Det är nog uteslutet att selektiv populationsbegränsande jakt inte kommer att tillämpas så småningom, även om det antal när det sker är oklart.

Vargar utan inavel har en fördel
Inavlade vargar får färre barn och har nedsatt vitalitet. Nytt friskt blod ger en vitaliseringseffekt som torde yttra sig genom att deras gener får ett större genomslag i populationen än deras andel av generna vid invandringen. Ofta kallas detta fenomen heterosis Det finns minst två exempel på invandrad varg i en liten inavlad population. Det ena är den tredje invandraren till den svenska vargpopulationen, som har en något större genetisk andel i dagens vargar än som svarar mot dess andel vid invandringstillfället. Den hade en mycket kraftigt vitaliserande effekt på den skandinaviska vargstammen. Det andra exemplet är ön Isle Royal som är en ungefär 5 kvadratmil stor ö isolerad av vatten, som är naturreservat där vargen får vara ifred. I slutet på 40-talet invandrade ett vargpar över isen och gav upphov till en stam med typiskt 3 flockar. Det kom en enstaka ny invandrare i slutet på 90-talet, vars gener snart utgjorde mer än hälften av genmassan. Barnen till de två nya invandrarna verkar ha etablerat fler familjer tidigare än motsvarande inhemska vargar, data från 2011 års föryngringar styrker denna förstärkningseffekt av invandrare. Jag föreslår att det effektiva antalet immigrantvargar räknas upp med 25 % (en faktor 1.25) av denna orsak.

Immigrationen från Finland bör alltså vara tillräckligt för att hålla inaveln vid F=0.1 eller sänka den mot den nivån. Även om det bara är en reproduktiv invandrare per generation så blir det med hänsyn till selektiv jakt och fördelen för invandrare 2.5 effektiva vargar, vilket räcker för att pressa inaveln till F=0.1.

Ändrad tolerans mot föryngring i norra Sverige
En regel bör skrivas för när fast bosättning och föryngring av en invandrare i norra Sverige skall tolereras trots väsentliga olägenheter för rennäringen. Detta ryms inom de 5% rovdjursorsakade avgångar rennäringen betraktar som acceptabelt. Föreslår följande som är menat för diskussion. ”Fast etablering och föryngring av en invandrad varg i norra Sverige skall tolereras trots stora olägenheter, om inte en invandrad/tillförd varg fått sin första avkomma i Sverige någon av de föregående tre åren eller en avkomma senaste året och ett försök gjorts att flytta vargen till södra Sverige.” Detta belastar norra Sverige med mindre än en föryngring per år. En artikel med ett liknande förslag här.

Slutsatser: Antalet effektiva immigranter är betydligt högre än antalet invandrade reproduktiva vargar, och kan vara så stort som fem per generation. Naturlig invandring, helst förstärkt med transporthjälp och viss tolerans för föryngring i renbetesområdet, är förmodligen tillräckligt stort för att önskvärd inavelsminskning skall kunna åstadkommas på sikt utan tillförsel av vargar på annat sätt, men detta tar mycket lång tid, speciellt om man inte ger hög prioritet åt genetiskt optimalt utnyttjandet av naturligt invandrade vargar (högre än naturvårdsverket verkar vilja ge för närvarande). Det är önskvärt att forcera inavelsminskningen med valpflytt, men det finns inget skäl att oroa sig för att den erhållna inavelsminskningen inte skall kunna upprätthållas med naturlig invandring. Kravet som ställts av EU:s rovdjursriktlinjer angående genetisk kontakt österut med minst en effektiv migrant per generation är med råge tillfredställt.

Rovdjursutredningens syn
Utredningen skriver ”Rovdjursriktlinjernas kriterium om förbindelse inom och mellan populationer (minst en genetiskt effektiv invandrare per år) är inte uppnått.” Riktlinjerna säger minst en effektiv invandrare per generation och detta verkar uppfyllt med bred marginal. Utredningens slutsats i en för bedömning av gynnsam bevarandestatus central fråga inger tvivel om andra bedömningar är väl underbyggda. Den dåliga kontakten med öst är ett av de två villkor för gynnsam bevarandestatus utredningen inte anser uppfyllt.
Utredningen skriver i sammanfattningen (s9) ”i det nästan helt isolerade skandinaviska beståndet.” Överdrivet förklenande om en invandring som sista varggenerationen varit bra.
Utredningen skriver: ”Även efter det att inavelsgraden sänkts till under 10 % krävs att invandringen ligger på en relativt hög nivå, 0,5–1 genetiskt effektiv invandrare per år, annars kommer inaveln att öka igen.” Enligt tabellen räcker det med drygt två reproduktiva invandrare (vilket är samma storleksordning som utredningens nedre gränsen 0.5 per år), men med jaktmultiplikatorn 2 räcker det med drygt en reproduktiv invandrare per år, vilket verkar tillräckligt för att inaveln inte skall öka igen.
Utredningen skriver: ”Det kan ändå fastslås att det skandinaviska vargbeståndet behöver vara större än i dag för att inavelsgraden inte ska öka alltför snabbt vid isolering. Beståndet är för närvarande relativt isolerat och det kan inte uteslutas att det i framtiden, åtminstone tillfälligt, kan bli isolerat igen även om insatser görs för att öka invandringen. Ett dubblerat bestånd (500 individer) skulle ge en mer långvarig effekt av den sänkning av inavelsgraden som utredningen rekommenderar i ett första steg. Det gäller särskilt om invandringsnivåerna inte kan upprätthållas på längre sikt och inaveln börjar öka igen. I ett dubblerat bestånd skulle denna ökning av inavelsgraden halveras”. Utredningen har skrivit det här som argument för det provisoriska referensvärdet 450. Ökar man vargantalet före 2019, så minskar man effekten av vargflytten och naturligt invandrade vargar, vill man verkligen medvetet göra detta? Varför kan man inte vänta till omprövningen av det provisoriska referensvärdet 2019 och se hur invandringen utvecklas? Dagens immigration förefaller helt tillräcklig, men blev Sverige genetiskt isolerat, kanske Sverige skulle föredra ett vargflytt vartannat år framför 250 vargar mer? Slutar invandringen så tar det mindre än fem år att fördubbla vargantalet, ökar sedan invandringen igen så kan man tillgodogöra sig den mycket bättre om man halverar vargantalet med selektiv jakt, men det får man inte göra om det är ett villkor för GYBS med 450! Bind inte upp handlingsfriheten för framtiden med så här svaga motiv! Utredningen tycks argumentera mot sig själv, 450 vargar räcker för det är en del i en större metapopulation, sedan påstår utredningen att det räcker med 500 vid total isolation från öst! Eftersom 500 räcker vid total isolation räcker det med dagens antal vid nuvarande immigration!

Utredningens expertpanel skriver:”If a larger population size is allowed, then in the longer term fewer immigrants would be required to keep inbreeding below 10 %, but the exact numbers would have to be determined analytically.” Helt fel, det verkar föreligga allvarliga brister i expertpanelens genetiska kompetens, vilket minskar trovärdigheten av panelens rekommendationer! I ett långt perspektiv inställer sig en jämvikt mellan inavel och immigration som är oberoende av populationsantalet. Å ena sidan tillväxer inaveln hälften så fort i en dubbelt så stor population på grund av genetisk drift, men å andra sidan så minskar varje immigrant inaveln hälften så mycket. Det tar ut varandra. Vad man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna!  Drygt två effektiva immigranter per generation håller inaveln under 10 % oberoende av hur stor den är!!!

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden och en är på gång, så det kanske blir tre; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Sverige har alltså passerat ribban som lades av utredaren 2007, men 2011 års utredare flyttar ribban till dubbla höjden utan mycket tillbakablick! Det verkar därför långtifrån otroligt att ribban till GYBS kommer att höjas igen 2019, när omprövning skall ske.

, , , , , , , ,

3 kommentarer

Hur allvarlig är inaveln?

Den skandinaviska vargstammens stamtavla är känd och inaveln hög
Med hjälp av markörgener har stamtavlan för skandinavisk varg bestämts, nästan alla reproducerande vargar som någonsin funnits i stammen har satts på plats i denna stamtavla. Släktskap mellan föräldrar samt inavel i valpkullarna kan skattas ur denna stamtavla. Inavel mäts med inavelskoefficient, F, sannolikheten att generna i ett kromosompar är lika genom arv. F är omkring 0.25 i den svenska vargstammen 2011, vargarna är ungefär lika släkt med varandra som helsyskon. Den var något högre några år tidigare och verkar ha fallit ytterligare 2011.

Vid obduktion av vargarna som skjutits vid licensjakten 2010 hittades inte defekter som indikerade inavel, men vid obduktion av de som sköts 2011 fanns det några defekter, som kan (men inte måste) ha berott på inavel. Fertiliteten (kullstorleken) verkar ha reducerats till följd av inavel, även om den inte är låg i förhållande till jämförliga vargpopulationer. Studier av populationen visar defekter som möjligen kan bero på inavel. Nedan nämns utförligare översikter av inavel i den skandinaviska vargstammen. Okulära och subjektiva observationer tyder inte på att svensk varg är nämnvärt hämmad pga. inavel.

Djurparksvargar
Tidigare undersökningar har kopplat defekter hos djurparks-vargar till hög inavel. Inaveln vid djurparker har sedan dess reducerats. Men antalet ”grundare” är ganska lågt. Inaveln är nu drygt 10%, knappt hälften av inaveln hos de vilda svenska vargarna. Även för djurparker vore ett inplanteringsprogram för att sänka inaveln och öka den genetiska variationen av värde. Som ett led i detta har vargvalpar 2012 importerats från Ryssland till svenska djurparker.

Hög inavel förknippas med låg genetisk variation. Detta försämrar en populations förmåga att anpassa sig till ändrade förhållanden. Hög inavel ger generellt lägre vitalitet och fertilitet (inavelsdepression), vilket innebär större sårbarhet och högre risk för utdöende. Den svenska vargstammen har nu gott om mat och utrymme, troligen skulle inavelseffekterna bli mer uppenbara i en mindre gynnsam situation och detta innebär också ökad sårbarhet inför svårförutsebara framtida situationer, men arten varg verkar mycket anpassningsbar till olika förhållanden, så den ökade sårbarheten är kanske inte så farlig.

Olika undersökningar i andra organismer (mest i kontrollerade försök) visar att tilltagande inavel kan leda till utdöende av en linje, och inaveln behöver inte vara större än hos den svenska vargstammen för att detta skall inträffa. Undersökningarna visar också stora olikheter mellan olika genom hur de reagerar på inavel. Det finns många exempel på till synes livskraftiga populationer, som har hög inavel (t ex bäver i Sverige). Många hundraser anses ha utvecklats ur få grundare och alltså ha en hög inavel, och hundar är ju vargraser, så det pekar på att inavel inte behöver vara så farlig hos varg. Det finns ett exempel på att en art av lo kan fortleva med hög inavel. Öar invaderas ofta av smådjur (råttor t ex), invasionen börjar ofta med ett enstaka föräldrapar (eller havande hona) som resulterat i milliontals exemplar och många generationer därefter inte ger något inavelsdeprimerat intryck. Det är svårt att veta är hur stor del av alla linjer som grundas från få individer och har hög inavel, som verkligen överlever långsiktigt, de som gått under observeras ju inte. Den ökade risken för utdöende pga. minskad flexibilitet och minskad livskraft ter sig måttlig i en inavlad population som verkar klara sig bra och där inaveln inte ökar. Om en art överlevt några generationer på en viss inavelsnivå och verkar klarat sig bra (som den svenska vargen gjort nu), så är den ökade risken av denna inavel måttlig och borde kunna kompenseras med en måttlig ökning av numerär och utbredningsområde. En större risk föreligger om inaveln successivt ökar genom att antalet fortsätter att vara lågt och ingen invandring sker, då kan inavelsdepressionen tillta och nå nivåer som hotar populationens överlevnad.

Ca en tiondel av de vargpar som får avkomma är helsyskon, de linjer som startas med deras extremt inavlade avkommor får litet genomslag i vargstammen, vilket bör tolkas som att den svenska vargstammen inte skulle tåla en ökning av inaveln med mer än 0.1. I nuläget sjunker inaveln pga två nyligen invandrade vargar och det kommer att ta flera decennier innan inaveln når riskabelt höga nivåer om invandringen skulle sluta nu.

Exempel på en starkt inavlad vargpopulation som överlevt
Det finns ett exempel på att varg klarar av mycket hög inavel utan att tyna bort. Det är den amerikanska ön Isle Royale. Ön är fem kvadratmil stor, hälften av ett svenskt vargrevir. Denna ö är en nationalpark med det enda väsentliga syftet att studera en mycket liten isolerad vargstam i frihet tillsammans med en älgpopulation. I slutet på 40-talet kom vargar över isen och grundade en vargpopulation, som fortfarande finns kvar. Antalet svänger omkring 20 och typiskt fördelad på tre flockar, dvs. 6 reproducerande djur. Människan ingriper inte och har inga aktiviteter på ön utöver forskning och ekoturism, så vargpopulationen anpassar sig till det naturliga taket.  Populationen är mycket tätare än den svenska. Konflikter mellan vargar en påtaglig dödsorsak. Livsmedelstillgången (huvudsakligen ”älg”) är ibland begränsande, svält är en vanligare dödsorsak. Vargens genomsnittsålder och generationstid är också lägre vilket bidrar till den höga inaveln. Isle Royale populationen visar symptom på inavel. Inaveln har under större delen av vargstammens existens varit mycket högre än den i Sverige. 1997 invandrade det en ny reproduktiv varg, som snabbt sänkte inaveln och spred sina gener, men sedan dess har inaveln stigit igen.

Inavel ökar med tiden, men dess effekter minskar
Den formella inaveln uträknad från stamtavlan ökar generellt i isolerade populationer, den blir större ju fler generationer man går tillbaks. Men den inavel som orsakas av att föräldrar har gemensamma anfäder många generationer tidigare blir mindre betydelsefull en om den gemensamma anfadern ligger nära. Inavel är ett relativt begrepp som refererar till en nollpunkt, inte ett absolut mått. Det finns ingen generell regel som säger var nollpunkten hamnar, oftast görs det där det är praktiskt/funktionellt. I Skandinavien är det invandrade vargarna som räknas som nollpunkt och obesläktade.

En mycket långsamt ökande formell inavel leder sällan eller aldrig till undergång eller försämringar i en komplex verklighet. Det finns krafter som motverkar såväl inavel som inavelsdepression. Den mest grundläggande kraften och viktigast i ett evolutionärt perspektiv är mutationer, när arvsanlag och DNA-koden förändras. Mutationer har liten betydelse i de relativt korta tidsperspektiv som är relevanta för varg i Sverige.

Den genetiskt viktigaste förklaringen till inavelsdepression är att en heterozygot ibland är bättre än en homozygot, det är inte lika vanligt att homozygoten är bättre än heterozygoten. Arvsanlagen finns i två varianter, en från modern och en från fadern, är de lika så är det en homozygot, är de olika så är det en heterozygot. Om anlagen är lika kan det bero på att de är kopior av samma gen som satt i en gemensam anfader för ett begränsat antal generationer sedan. Därför ökar chansen för homozygoti om föräldrarna är släkt. De inavlade individerna kan ha det recessiva anlaget i båda sina genuppsättningar och är därför nedsatta. När en inavlad varg får lägre livskraft och fertilitet selekterar det naturliga urvalet mot sådana vargar och sålunda mot de gener som orsakar detta och frekvensen av gener som orsakar inavelsdepression sänks. Därmed minskar inavelns negativa effekter över tiden. En gen kan ha dålig eller ingen funktion, detta gör inget om den andra genen fungerar, men en homozygot för icke fungerande gener innebär en sämre funktion. En del anlag är s.k. recessiva letaler, de leder till att zygoten dör om de finns i båda genuppsättningarna. Ofta resulterar detta i en tidig abort av zygoten som bara observeras som en lägre fertilitet (mindre valpkull). De svenska vargarna har reducerad fertilitet pga. inavel, jag är ganska säker på att denna inavelseffekt är mindre i dagens svenska vargpopulation än när fertilitetssänkningen dokumenterades, men hur mycket mindre är jag ytterst osäker om. Man kan uttrycka att en del homozygoter försvinner som att heterozygoti tenderar att bli mer vanligare än man förväntar från den av stamtavlan beräknade inaveln. Det finns indikationer på att detta är fallet i den skandinaviska vargstammen. Inte bara anlagen för inavelsdepression selekteras emot, utan segment i kromosomerna omkring anlagen (”hitchhiking”). Det naturliga urvalet kommer också att gynna anlag som på olika sätt kompenserar för viktiga funktioner, som fungerar sämre i den inavlade populationen. Ett argument för att öka storleken av en liten inavlad population skulle kunna vara att en större del av inaveln blir ”gammal” och således mindre allvarlig. Experiment och observationer i djurparker indikerar att denna minskande effekt av inavel i inavlade populationer har begränsad betydelse.

Hälften av generna kommer från pappan och hälften från mamman, men det finns ingen motsvarande regel som säger att farfar bidrar med en fjärdedel av generna. Det är bara ett genomsnitt med en stokastisk variation. Inavlade individer med samma F är alltså inte lika inavlade och minskar överlevnaden med F så minskar det ”verkliga” F jämfört med det som beräknas ur stamtavlan. Detta bidrar också till att inavelsdepressionen ter sig avta med avståndet från de gemensamma förfäderna.

Jag tror personligen att det räcker med en ”effektiv populationsstorlek” på 100 (en situation den skandinaviska vargen närmar sig) för att inavelns ökning med genetisk drift skall balanseras av minskningen av dess effekter i en helt isolerad vargpopulation med den höga inavel den svenska vargpopulationen lider av idag. Men det finns knappast ett tillräckligt bra underlag för att bygga vargförvaltning på den gissningen och jag tycker själv det vore riskabelt. Men den skandinaviska vargen är inte helt isolerad!!

Jag sökte efter en minskande inavelsdepression vid en viss inavel i den svenska vargstammen på antalet reproduktiva avkommor inom 3 år för vargar med inavel omkring 0.25, det blev en liten – men inte signifikant – effekt. Den skandinaviska vargstammen har dock knappast funnits länge nog för att förvänta en signifikant effekt i det material jag arbetar med (Stamtavla Åkesson 2011), man måste titta i ett mer omfattande material under längre tid.

Det är intressant att notera att Olov Liberg nu verkar tro att inavelseffekterna på kullstorleken inte längre reducerar kullarna lika mycket som tidigare. Jag förutspådde 2010 att inavelsdepressionen på kullstorlek skulle avklinga ganska snabbt (fast jag är inte säker). Skulle detta vara fallet innebär det dock inte att inavelsdepressionen avklingar lika snabbt i andra karaktärer. Liberg verkar ha intrycket att invalseffekterna på reproduktionen nästan helt försvunnit 2011.

Möjliga effekter av inavelsdepression i den svenska vargstammen
Ur Laikre och Ryman rapport till naturvårdsverket  http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/varg/vargflytt/N-laikre.pdf  saxar jag:

Inaveln leder till inavelsdepression uttryckt som minskad kullstorlek (inavlade kullar är mindre än icke-inavlade). I relation till studier av andra arter är
depressionen dramatisk. Det finns även tecken på att tikarnas reproduktion minskar med ökad inavelsgrad (Liberg et al. 2005).
Det finns tydliga tecken på att skadliga arvsanlag nått hög frekvens i populationen. Detta indikeras av förekomsten av förmodat ärftliga defekter som ryggkotsdefekter
(skattad förekomst 10%; Räikkönen et al. 2006), och kryptorchism (skattad förekomst 8%). Ryggkotsdefekten har visat sig kunna leda till förlamning och
kryptorchismen resulterar i partiell eller fullständig sterilitet.
Räikkönen, J, Bignert, A, Mortensen, P & Fernholm, B. 2006. Congential defects in a highly inbred wild wolf population (Canis lupus). Mammalian Biology 71: 65-73.
Liberg, O, Andrén, H, Pedersen, C-H, Sand, H, Sejberg, D, Wabakken, P, Åkesson, M. & Bensch, S. 2005. Severe inbreeding depression in a wild wolf Canis lupus population. Biology Letters 1: 17-20.

En sammanställning med högre upplösning finns av Laikre och Ryman i http://www.popgen.su.se/pdf/Genetisk%20forstarkn%20av%20skand%20varg%20Rapport%20till%20NV%204%20feb%2009.pdf

Fragmentering och inavel
Om en stor population fragmenteras i mindre – men mer inavlade – delpopulationer, har detta fördelar för den stora populationen. Den genetiska variationen bevaras bättre och det genomsnittliga släktskapet växer långsammare i den stora populationen. Genom att olika delpopulationer är olika är chansen att några överlever förändringar större, och de kan sedan ersätta de delpopulationer som slagits ut. Hybridiseringen mellan individer från olika inavlade populationer ger en starkare stimulerande effekt när den sker, om den inte sker så ofta. Det kan alltså ha direkta fördelar för förvaltningen av en nordeuropeisk vargpopulation att ha en tämligen isolerad skandinavisk del. Detta har nog knappast nämnts någonstans i debatten.

Behöver en inavlad population vara större?
Jag ger en aspekt. Förmodligen gör inaveln (F=0.28) att de svenska vargarna är knappt 10% mindre och motsvarande mindre vitala än om inaveln sjönk till F=0.1. Om inaveln i den svenska vargstammen minskade skulle 200 vargar kunna fylla den funktion som det behövs 220 till idag. Mindre inavlade vargar skulle erbjuda jaktliga fördelar. De skulle sannolikt vara en mer kompetent motståndare, vilket en jägare borde uppskatta. De skulle göra sig bättre uppstoppade och vara bättre trofeer. Fast blir vargen större och bättre skulle den nog bli en kompetentare älgjägare, bättre på att slå tamdjur, hotfullare etc. så det har också ”fördelar” (om man inte ser till ekologin) att ha mindre och mer inavlade vargar. Däremot tror jag inte de skulle slå fler hundar eftersom hunden är så underlägsen en varg så tio procent handicap för vargen spelar liten roll.

Reflektioner om ”naturlig”
Man kan ha allmänna funderingar av i vilken grad man skall låta naturen sköta sig själv i s.k. naturliga populationer. Det är naturligt att några få individer (ett enda par) invandrar till ett område, där arten inte finns förut, och ger upphov till en inavlad population. Det är naturligt att fragmentering kommer och går. Dagens fragmentering kanske inte skall ses som ett permanent mönster som för all framtid omöjliggör genetisk kontakt. Varför är det så viktigt att höja vitalitet och fertilitet, när det verkar ganska uppenbart att vargarna klarar sig bra med tillräckliga marginaler med de gener de har? Måste ”naturvårdsvargar” vara i perfekt kondition genetiskt? De har ju en mycket bättre miljö än ”riktiga” naturvargar med gott om mat och livsrum, som kan sägas kompensera för brister i genetiken. Inaveln är visserligen ett långsiktigt hot mot överlevnaden av den skandinaviska vargstammen, men varför kan man inte vänta tills hotet är bättre bevisat, och mer akut överhängande med avancerade och dyra åtgärder?

, ,

Lämna en kommentar

Skyddsjakt 2012 enligt Naturvårdsverket

Naturvårdsverkets skyddsjaktstankar – tämligen trångsynt

Naturvårdsverket lämnade en utredning till regeringen om hur skyddsjakt skulle kunna vidgas. Då skrev jag huvuddelen av den följande texten, men nu verkar det finnas möjlighet att koppla blogginlägget till det faktiska skyddsjaktsbeslutet från naturvårdsverket i mitten av januari 2012 så jag tar den chansen. Kanske moderniserar jag det här inlägget. Jag gjorde ett scenario vart den nuvarande vargpolitiken leder på länken här.

Den huvudansvariga för skyddsjaktsbeslut och förmodligen utredningen uttalar att det nog inte blir någon dramatiskt ökad skyddsjakt, så detta är förmodligen ett dokument med ganska liten betydelse, vars vidarebearbetning kostar mer än det är värt, fast det håller ju vargdebatten vital. Vore bättre om regeringen givit klarare direktiv om man verkligen önskat något, som kan få påtaglig effekt i vargfrågan. Jag låter lite kritisk, men det riktar sig inte bara mot naturvårdsverket, utan också mot regeringen som inte tycks ställt frågor så svaret blev uttömmande.

EU-s miljökommissionär Janez Potocnik skrev i en reaktion till regeringen att EUs direktiv  ger  medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor. Åtgärder skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Så det finns minsann inte några hinder i vägen för naturvårdsverk eller regering att beakta specifikt svenska problem! Men detta verkar inte gått fram fullt ut till Naturvårdsverket. Dokumentet är inte så kreativitet och verkar inte vidga handlingsmöjligheterna tillräckligt. Inte heller gör dokumentet ett försök att se skyddjakter ur ”vargens” perspektiv. Miljöminister Lena Ek uttalar att det viktigaste är att förhindra att vargfrågan tas över av EU. Då tappar vi balansen i den politik vi försöker föra. Det är just precis vad som verkar ha hänt och som det här dokumentet verkar vara ett tecken på. Juridiska svårförståeliga spetsfundigheter. Otillgänglig och svårförståelig miljöjuridik. Fast det kan ju leda till något bra ändå.

Skador och olägenheter med varg bör inte ses oberoende av övriga viktiga vargförvaltningsfaktorer. De viktigaste faktorerna för att få ”gynnsam bevarandestatus” och en livskraftig vargstam är minskning av inavel och bättre spridning i det ”naturliga utbredningsområdet”. Jag hittar inte ett ord om hur detta skall vägas in i Naturvårdsverkets skyddsjaktsdokument.

Även vargantalet är viktigt, men antalet kan lätt justeras till önskad nivå på mindre än fem år. Det finns ett delbetänkande från rovdjursutredningen, som regeringen hänvisade till när de tog bort ”taket”. Där föreslås att antalet inte skall ökas förrän inaveln sänkts. Det finns riksdagsbeslut och intentioner med innebörden att stammen skall hållas konstant tills riksdagen tagit ställning till förändring. Detta bör inte köras över totalt, bara för att ett tak, som inte var ett tekniskt bra styrmedel, tagits bort. Det raskt ökade antalet leder till att de andra målen, som är svårare att nå, blir ännu mera svårnåbara och kanske hamnar utom räckhåll. Att bygga upp en vargstam till ett mer permanent tillstånd borde få ta ett decennium eller två ytterligare. Det borde inte forceras fram på det oöverlagda sätt, som nu görs för någon slags fundamentalistisk men blind EU-lojalitet. Tänk i termer av kvalitét istället för att förblindas av snabba resultat på kvantiteten.

Valpflytten ger mindre effekt per förflyttad valp ju större vargstammen görs innan valpflytten görs. Invandrade vargar ger mindre effekt ju större stammen är. Genom att blåsa upp en inavlad vargstam till större numerör blir det svårare att minska inaveln och fordrar större resurser!

Naturvårdsverket tycks anta att det ligger en svårighet i att försvara vargjakt med att den skulle försvåra uppnåendet av gynnsamt bevarandestatus. Faktum är att huvuddelen av aktuell vargjakt förbättrar vargens bevarandestatus och leder till målet att målet ”gynnsam bevarandestatus” nås snabbare. Skjuter man de inavlade vanliga vargarna och sparar de genetiskt värdefulla så minskar inaveln, vilket är den viktigaste prioriteten enligt rovdjursutredningen. En minskning av inaveln som 2012 helt bygger på naturligt invandrade vargar! Det är bara där vargen söker sprida sig till nya delar av det naturliga utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull, som avlivning rimligen försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus, men det tyckte ju inte Naturvårdsverket om Kronobergsvargen, så ur gynnsam bevarandestatus synpunkt är vargjakt väldigt bra när vargen inte vidgar utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull. Sedan undrar man ju vad det fyller för funktion att Naturvårdsverket vitt och brett sprider att det inte försvårade uppnåendet av gynnsam bevarandestatus i Kronobergsfallet, det vore bättre om Naturvårdsverket använde formuleringar, som inte kan uppfattas som lögn.

Att skyddsjakt kan bedrivas utan att någon skada inträffat utan bara att det föreligger en risk förekommer väl redan, så behövs verkligen regeländring? Norrbotten Gällivare sameby genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515, ingen skada orsakad av vargen föregick avlivningen.

Man kan inte bara skjuta vargar rakt av när skadan överskrider en viss standardnivå, som Viltskadecentrum brukar skriva i sina remissvar. Detta måste vägas bl a mot hur genetiskt värdefull vargen är. Vill man hålla vargstammen i schack, vilket är genetiskt motiverat, så är det bara att sänka standardnivån under vilken skyddsjakt rekommenderas. Från den synpunkten är det korkat att försöka definiera bort svårigheterna för en jakt som har formen av nationellt särdrag med kulturell och social betydelse, det är ju sånt som miljökommissionären mer eller mindre direkt uppmanar till att ta hänsyn till. Var kreativa och tänk på vad som är bäst för vargens gynnsamma bevarandestatus i första hand och anpassa den nödvändiga skadenivån och möjligheten till andra åtgärder till detta!

Vargens närvaro i Södra Sverige söder om latitud 59 är inför vintern 2011/2012 sämre än den var före den första licensjakten 2010. Skandinaviens sydligaste vargflock och sydligaste föryngring har flyttat norrut, liksom andra mätare på sydlig vargnärvaro, och detta trots att Sveriges vargantal och föryngringar ökat snabbt. En bidragande orsak till detta var licens och skyddsjakt. Varg förefaller knappast avancerat söderut sedan slutet av förra årtusendet. Det känns helt fel att inför 2012 diskutera generella lättnader i skyddsjakt, som försämrar vargens bevarandestatus genom att försvåra att spridningsområdet vidgas söderut. Ribban för skyddsjakt måste sättas högre när det rör de vargar som vidgar spridningsområdet söderut. Dels är det viktigt att snabbt ge större geografiskt spridning i ett läge med en snabbt växande vargstam, dels kommer skadorna på tamboskap att bli höga innan och medan stängsel byggts ut. Toleransnivån mot skador innan skyddsjakt sätts in måste alltså ställas betydligt högre i sådana fall. Generellt missgynnar de föreslagna reglerna vargens spridning söderut eftersom skador på tamdjur blir större. Man kan göra avvägningar och ha relativt lite mindre varg längre söderut där skadan per varg nog blir större, men sådana överväganden bör göras först när sydlig varg är etablerad, inte förhindra etableringsfasen.

Vid förlängningen av Kronobergsskyddsjakten skrevs ett pressmeddelande. I pressmeddelandet nämndes inte att vargen var genetiskt värdefull eller att vargen spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel. Däremot skrev Naturvårdsverket: ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet”. Därmed klargör Naturvårdsverket att kraven för skyddsjakt i fortsättningen kan läggas lägre eftersom vargantalet ökat, även om gynnsamt bevarandestatus inte uppnåtts. Detta verkar länsmyndigeterna i varglänen inte förstått. I de områden vargen nu är tät (Värmland, Dalarna) ter det sig rimligt att antalet minskar 2012, och all tillväxt av stammen 2012-2013 läggs i regioner som inte är mättade. Bestämmer man sig för att bara ha varg där den finns nu genom att blåsa upp antalet där tills det är tillräckligt för landet blir det helt låst att öka spridningsområdet senare när det redan finns tillräckligt med vargar i landet, och det lär inte få trovärdighet att man skall sänka vargtätheten senare om man inte gör det nu. EU har en övertro på att låta vargen växa fritt där den råkar finnas istället för att först åstadkomma en önskvärd spridning. Erfarenhetsmässigt tar decennier för vargen att sprida sig naturligt. Det är direkt dumt att nu permanenta vargens begränsade utbredning i mellanSverige genom att låta den växa fritt där istället för att lägga ett tak där vargen är vanlig. I Estland och ryska Karelen – där det finns en vargtäthet som liknar den Värmländska accepteras vargjakt för att myndigheterna tycker att det är för stora olägenheter. För skyddsjakt borde det bara vara att identifiera var olägenheterna är störst.

Skyddsjakt går i praktiken att göra med beaktande av andra faktorer, ”Kynna” skulle få skyddsjagas med mindre skador om det varit i Värmland. Det går att sänka kravet för skyddsjakt i Dalarna och Värmland. Kan man ta hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av varg nationellt vid skyddsjakt, så kan man ta hänsyn till den regionala utvecklingen också, dvs lägga lägre krav i t ex Dalarna och Värmland.

Naturvårdsverket nämner i sina skyddsjaktsbeslut att alla faktorer vägs, men det finns ingen redovisad diskussion om hur stor vikt de olika faktorerna ges. Det är ett uppenbart intresse för de som ogillar att skadorna blir höga samt som vägledning för länsstyrelser, att föra diskussioner om hur faktorerna geografisk spridning och genetiskt värde påverkar den skadenivå som måste tålas.

Jag skrev en debattartikel om skyddsjakt nyligen, och uppfattar det inte helt lätt att via webben få relevant information om de senare skyddsjakterna. Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet, får se om jag reviderar den uppfattningen.

Undantaget d) för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter skulle kunna diskuteras mer. Det är ju faktisk återinplantering av vargen Sverige håller på med, vi vill förstärka de nya inplanterade (eller, ekvivalent, på egna ben invandrade) generna och samtidigt eliminera en del av de andra, som det finns för mycket av och som är ett hot mot stammens överlevnad.

Kan vargbegränsning åstadkommas med preventivmedel eller något liknande? Förmodligen kommer det i strid med direktivets anda, men man kan ju fundera lite.

Naturvårdsverket använder uttrycket ”allt överskuggande allmänintresse” fast advokatbyrån som anlitades tyckte att ”väsentligt allmänintresse” kunde vara en riktigare tolkning. Detta gör att läsaren tror att ribban ibland ligger högre än den egentligen gör.

EU-kommissionen får nog inte komma med nya ”åtalspunkter” till EU domstolen på det här stadiet, så Sverige behöver nog inte vara överdrivet rädd för att stöta sig med EU vid skyddsjaktens utformning. Sverige har väl blivit dömt många gånger förut för ditt och datt, det är inte dramatiskt. Jag tror inte ens EU är roat av att jävlas med Sverige, så att de vill starta upp överträdelseförfarandet från början igen. Även EU måste inse att deras inblandning ytterligare polariserar och försvårar vargdebatten, nu skall det bildas ett politiskt antivarg parti (Naturdemokraterna), det skulle inte gått så långt utan EUs inblandning!! Den ansvariga ministern byttes ut efter eftergiften till EU! Miljökommissionären har själv uttalat att direktivet ger tillräcklig flexibilitet, det gäller att utnyttja denna flexibilitet istället för att göra fundamentalistiska paragraftolkningar! Sverige har väl ett gott rykte för sin vargforskning och vi har ju precis nått ett etappmål för vargen, vi har relativt sett mer varg än våra grannar Finland och Norge och vagens tillväxten är starkare tills nu. Faktorer som gör det svårare att döma ut den idémässigt innovativa svenska vargförvaltningen. Det är oklart om Sverige verkligen döms även om ärendet skulle föras vidare och isåfall för vad. EUs expertgrupp inom området tycker att Sveriges licensjakt var OK, vilket rimligen borde göra det svårare att få en fällande dom. Och Sverige har nu gjort en stor och bekymmerskapande eftergift i att försöka få skyddsjakt att fylla licensjaktens funktion och ta bort det formella taket, vilket rimligen EU borde uppskatta. Min förväntan var att EU skulle lägga ned sin talan när Sverige ställde in licensjakt och slopade taket, görs inte det så kan ett EU rättsförfarande inte undvikas och det hjälper inte att försöka vara lyhörd så då kan man istället göra vad man tycker är rätt i Sverige . Så var inte så överdrivet rädda för EU och känn inte ett behov av att gå på tå av aktning för Bryssel!

Jag skrev tidigare en artikel om att man kunde ha en skyddsjakt som gav möjligheter till förvaltning liknande licensjakten, men detta har tydligen inte varit juridiskt möjligt. Jag klistrar in min tidigare artikel nedan och tar bort den som självständig artikel eftersom den knappast är intressant som fristående inlägg längre.

Utmärkt med skyddsjakt som liknar licensjakten!

Jägarnas organisation önskar en skyddsjakt som liknar licensjakten (se DN 09-22) från ett förvaltningsperspektiv. Ur genetisk synpunkt är det ett utmärkt förslag! Licensjakterna 2010 och 2011 lyckades helt undanta de genetiskt värdefulla vargarna, men reducerade de andra inavlade vargarnas del av stammen. (Naturvårdsverkets skyddsjakt 2011 har däremot i hög grad riktats mot genetiskt värdefulla vargar). Därigenom minskar inaveln, vilket enligt rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är det viktigaste målet för att den svenska vargstammen skall leva upp till EUs regler. En skyddsjakt som undantar de genetiskt värdefulla djuren – men reducerar resten av stammen – kombinerar skyddseffekten med god förvaltning av vargstammen.

Jag har försökt diskutera just frågan om man måste ha utformingen av licensjakterna 2010 och 2011 på Newsmill och försökte svara!

Regeringen tog bort taket och hänvisade till det nya referensvärdet som rovdjursutredaren angivit. I rovdjursutredningen delbetänkande anges att vargantalet skall ökas först efter att inaveln sänkts. Det finns visserligen inget angivet tak längre, men genom att regeringen utsagt att det blir utökad skyddsjakt istället för licensjakt, och hänvisat till rovdjursutredningen, som föreslår tills vidare bibehållen vargstam och riksdagen har uttalat sig för taket 210 en bit in på 2012 och etappmål med minst 20 föryngringar och ungefär 200 vargar, som även om regeringen formellt tagit bort taket utgör en viljeyttring från den regeringen överordnade riksdagen. Jag tycker man kan tolka detta som att statsmakternas intentioner är att vargstammen inte skall öka det närmaste året utan snarare återgå till läget vid licensjakten 2010, när skyddsjaktens omfattning och utformning diskuteras.

, , ,

Lämna en kommentar

Inte fler vargar innan inaveln minskat!

Vargstammen är starkt inavlad. Stor vargstam har framförts som ett motmedel mot inavel. En större vargstam gör att inaveln ökar långsammare, det är därför en del genetiker argumenterar för en större vargstam. En större vargstam minskar dock inte den inavel som redan finns, utan gör det svårare att sänka den. Inaveln sänks genom tillförsel av nya obesläktade vargar. Problemet med den svenska vargstammen är inte längre ökande inavel. Den spontana invandringen från öst är tillräcklig för att inaveln skall minska men långsamt.  För närvarande är inaveln faktiskt på långsam nedgång. Det råder en bred enighet om att det är önskvärt att inaveln minskar väsentligt. Statsmakterna har därför initierat ett program för genetisk förstärkning genom vargflytt.

För den genetiska utvecklingen av den svenska vargstammen i nuläget är det en nackdel om den blir större. Ju större vargstammen blir ju svårare är det att sänka inaveln. Varje tillkommande varg blir en mindre del av stammen, ju större stammen är. Sänkningen av inaveln av en tillförd varg är omvänt proportionell mot stammens storlek. Ökning av den svenska vargstammen fördröjer och försvårar en minskning av inaveln.

Inaveln kan ytterligare sänkas om avkomman till invandrade vargar skyddas från skydds och licensjakt. Effekten av detta blir större ju lägre det totala vargantalet är.

Den svenska vargstammen bevarar gener från tre anfäder som nyligen ökat till fem. Det ter sig uppenbart att detta fåtal gener och den begränsade genetiska variation detta ger underlag till inte bevaras mycket bättre med en vargstam på 1000 än en på 210. Innan vargstammen ökas bör vi se till att få något att bevara som står i paritet med stammens storlek.

Varg har nu fått en säkerställd närvaro i Sverige och det finns tid att tänka på kvalitén av vargstammen istället för att bara fortsätta att rusa iväg mot kvantitativa mål och därigenom förmodligen dra undan grunden för en väsentlig kvalitetsförbättring. Reducera inaveln först och överväg ökning av antalet först när inaveln faktiskt reducerats! Kanske det nuvarande antalet betraktas som tillräckligt om en avsevärd minskning av inaveln kan åstadkommas.

Ur genetisk synpunkt är den nuvarande ökningen av vargstammen negativ. Det är synd att samhället inte lägger större vikt vid vargens inavel. Jag är ganska säker programmet med vargflytt kommer att te sig för dyrt om samhället väljer att öka vargstammen innan flytten kommer igång ordentligt.

, , , ,

Lämna en kommentar