Inlägg taggade djurparker

Valpflytt sänker inaveln sakta

Valpflytt

Det fordras ett mycket stort antal flyttade djurparksvalpar om vargförvaltning enligt nuvarande modell skall ge tillräcklig inavelsminskning

Enligt rovdjursutredningen måste inaveln sänkas till F=0.1 för att varg skall få ”gynnsam bevarandestatus” och licensjakt tillåtas. Vargen har idag inaveln F=0.28. För att sänka inaveln till 0.1 fordras att man flyttar 260 djurparksvalpar till vilda lyor. En fjärdedel av valparna förmodas mogna till 65 föräldravargar några år efter flytten. Den skandinaviska vargstammen antas bestå av 100 föräldravargar (vad den kommer att vara om ett år). Inaveln (släktskapen) från de 35 (= 100-35 = 35%) föräldravargarna av gamla skolan blir då 0.35*0.28= 0.1, de tillförda 65 antas inte tillföra någon inavel (släktskap). Om tillförseln av djurparksvalpar är 8 per år, tar det 33 år att få ned inaveln till nödvändig nivå (under förutsättning bl a att vargstammen inte blir större). Om varje valpflytt kostar en miljon så blir totalkostnaden 260 miljoner.

Reservation  Detta är en mycket förenklad beräkning. Tyvärr måste jag som genetiker tillstå att denna beräkning inte är ”genetiskt vetenskapligt acceptabel” och kan överdriva valpflyttbehovet avsevärt och vara missledande hur man bör tänka, men det finns andra som borde göra beräkningar, och jag har svårt att tänka mig att de inte snart kommer att göras. De beräkningar som är gjorde som jag sett är inte heller acceptabla för beslutsfattande. Att göra det genetiskt acceptabelt är för jobbigt för den här artikeln, artikeln blir ändå snart blir inaktuell när bättre beräkningar kommer och det skulle göra beräkningen oförståelig för läsarna. Det viktigaste syftet är att provocera fram bättre beräkningar och understryka att ökat vargantal orsakar en proportionell ökning av insatsen, inte att detta skall användas som nya beräkningar för beslutsfattare.

Mitt intryck är att de inavelssänkningar som tycks föresväva rovdjursutredningen är orealistiska att uppnå på rimlig tid. Det vore bättre att fastställa att den nuvarande inavelsnivån räcker för gynnsam bevarandestatus, så att de inavelssänkande åtgärderna kan genomföras på ett effektivare sätt.

Samma överslagsberäkning presenteras på ett alternativt sätt. Överslagsberäkningen avser att ge ett ungefärligt intryck av behövlig dimensionering och att visa att det tar lång tid. Inaveln i den skandinaviska vargstammen är nu F=0.28. Antalet föräldravargar i stammen sätts till 100. Detta svarar mot mindre än 50 föryngringar per år och mindre än 500 vargar. Det kommer visserligen att finnas fler om några år, men siffrorna är enkla att räkna med och ingen vet var antalet hamnar om några år. Ingen jakt. Fyra flyttade djurparksvalpar resulterar (efter två år) i en föräldravarg, dvs en vuxen varg som blir förälder. De flyttade valparna antas inte vara släkt med andra vargar eller varandra (orealistiskt optimistiskt, vargar i djurparkerna är släkt med varandra så att inaveln är ungefär F=0.1). Hela valpflyttprogrammet antas koncentrerat till en generation. Alla föräldradjur från flyttade valpar med F=0 ges plats i populationen, som kompletteras med föräldravargar från den gamla populationen med F=0.28 för att nå upp till 100. N = flyttade valpar. Inaveln som funktion av antal flyttade valpar minst två år tidigare blir F=(100 – 0.25N)*0.28/100

Tabell. Inavel som funktion av antalet flyttade valpar

Flyttade valpar Inavel (F)
0 (startvärde) # 0.28
8 (trolig årlig) ## 0.27
40 0.25
200 0.14
260 ### 0.10 (mål)
400 (=hela stammen)#### 0.00

# utgångsläge (nuläge)
## trolig årlig effekt
### inavelsmål för gynnsam bevarandestatus F=0.1
#### hela stammen består av flyttade valpar. Inavelsvärdet blir 0 eftersom det antagits att djurparksvalparna inte är släkt med andra valpar. Men beaktas släktskapet inom djurparkerna blir värdet F=0.1. Den förenklade modellen underdriver i detta avseende behovet av flytt.

Det behövs 260 flyttade valpar för att sänka inaveln till F=0.1

Rovdjursutredningens beräkningar
På sid 42 i Rovdjursutredningen görs en uppskattning att det behövs upp till 20-40 framgångsrikt förflyttade föräldradjur, dvs 80-160 djurparksvalpar. En förutsättning är då att populationen omfattar hälften så många vargar (240) som jag räknat med (knappt 500) och valpbehovet beror proportionellt mot populationsstorleken. Således är mina beräkningar i god överenstämmelse med rovdjursutredningens överväganden. Miljöminister Lena Ek trodde dock detta skulle klaras av på några år och att vargarna sedan skulle sköta det själva, fast det är kanske naturligt att hon inte är så välinformerad eftersom hon är ny och detta ter sig väl också som en obetydlig detalj.

Vidgade beräkningar är möjliga
Beräkningen kan utvidgas och ta hänsyn till fler faktorer. Man kan göra ett antagande att djurparksvalparna är släkt med varandra med genomsnittliga släktskapen (inaveln) F=0.1, vilket är ungefär det riktiga värdet. En annan beaktansvärd faktor är att tre genetiskt värdefulla vargar skjutits i skyddsjakt under 2011. En avkomma till en invandrare som inte trätt i reproduktion kan värderas till ungefär en fjärdedel av en reproduktiv invandrare, dvs man får dra av de första tre valpflyttarna för att komma tillbaks till startnivån (F=0.28) för inaveln.

Kvantitativ korrektion för några faktorer
Man kan vidga med ett antagande att de tillförda valparna får en fördel med en faktor 1.25 för att de icke inavlade har en fördel i konkurrensen med de inavlade. En faktor 2 kan beakta om selektiv beståndsbegränsande licensjakt bedrivs (som 2010), en sådan jakt skulle gynna de tillförda valparna och deras avkommor. Den naturliga migrationen från öster är inte beaktad. Den genetiska driften är inte beaktad. Den naturliga migrationen räcker nog till för att kompensera för genetisk drift, om inte behöver fler valpar införas. Ytterligare en multiplikationsfaktor 1.25 kan läggas till om konkurrensen från andra valpar elimineras och djurparksvargarna därigenom får en fördel. En multiplikationsfaktor 0.8 kan införas, som kvantifierar den nackdel det innebär att djurparksvalparna drabbas av större dödlighet än andra valpar, eftersom själva tillförseln är en operation som stör vargfamiljen, och eftersom tillförseln – som den görs idag – ökar antalet valpar i kullen, och därmed konkurrensen med styvsyskonen om begränsade resurser, som kan förmodas leda till högre valpdödlighet hos valpar i de kullar vars storlek har ökats på grund av tillförseln.

Möjliga genetiska skillnader hos djurparskvargar
Det har spekulerats över att djurparksvargar är utsatta för ett urval som gör dem mindre lämpliga för livet i det fria. Tror inte det är ett stort problem, Det är troligt att urvalet av till avelsdjur och den svagare ”naturliga” selektionen i viss mån påverkar djurparksvargarna genetiskt och gör dem mindre anpassade för livet i det fria. Det är dock troligt att mycket av urvalet i djurparker har liten betydelse för kapaciteten att leva i det vilda. Detta kommer man att få data om efter några års valpflyttprogram eftersom huvuddelen av de överlevande djurparksvalparna säkert kommer att få GPS-halsband. Vargen har det relativt bra i de svenska skogarna jämfört med en “naturlig” miljö eftersom det finns gott om mat och utrymme, kraven för att överleva är därför lägre än i den ”riktiga” naturen. Även inavlade klarar sig ju bra. Genmassan från djurparksvargarna kommer att blandas upp med “naturliga vargar” och förmodligen inte dominera. När de åter kommer till det vilda kommer eventuella negativa effekter av djurparksurvalet att så småningom selekteras bort. I djurparker präglas vargarna på människor från att lämnar lyan eller kanske tidigare, men i naturen ser de kanske aldrig en människa i barndomen och sedan bara på långt håll. Det är så olika situationer att det knappast kan påverkas av djurparksvalet. Troligen gynnas mindre aggressiva vargar av djurparksurvalet. Dock hänger ”aggressivitet” och kompetens som jägare nog inte ihop. Aggressivitet kan gynna individens gener på gruppens och artens bekostnad, lägre aggressivitet kan vara en fördel även om den naturliga selektionen väljer för aggressivitet, särskilt i den svenska icke så aggressiva miljön. Kanske mindre aggressiva vargar stannar längre i föräldraflocken, detta borde vara en fördel i den svenska miljön. Förmågan att jaga har ingen fördel i djurparken vilket kan förmodas sänka jaktkapaciteten, men jaktinstinkten sitter djupt och hundsläktet är läraktigt. För vargar är utbildning av de unga centralt och därför kan man förmoda att det mesta av deras beteenden är inlärda, och djurparksvargarna kommer att leva tillsammans med sina vilda föräldrar och syskon. Förmodligen är detta långt viktigare för kapaciteten att klara sig i det fria än eventuella handikapp selektionen i djurparken kan ge. Fast jag har inte läst föredragets motiveringar och data.

Dessa beräkningar är förenklade bland annat genom att den ackumulerade effekten av förflyttningar under många generationer behandlas som förändring i en generation. Därigenom blir modellen mycket enklare och man kommer ifrån många osäkra antaganden och osäkerheter. Det finns andra genetiska svagheter i beräkningarna.

Annonser

, ,

Lämna en kommentar

Regeringens tidigare politik gav genetiskt bättre vargar

Hanne Köhler argumenterar i Dagens Nyheter 16 sept emot statsmakternas vargpolitik. Vad som är viktigast för att få en uthållig vargstam i Sverige enligt Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är att sänka inaveln. Den enda omedelbart tillgängliga vägen att göra detta är att utnyttja generna från de vargar som spontant invandrar från Finland. År 2008 bosatte sig två invandrade vargar och har fått åtskilliga barn och börjar nu få barnbarn. Genom att inte tillåta licensjakt i de områden dessa vargar uppehöll sig kunde man helt undvika att fälla någon av dessa icke inavlade bärare av nya gener, och minskad frekvens av de gamla inavlade vargarna. Inaveln i den svenska vargstammen har nu sänkts avsevärt och är på väg nedåt allteftersom de nya generna sprider sig. Licensjakten har bidragit till detta genom att öka frekvensen bärare av de nya fräscha generna. Skyddsjakt kan också utformas så att den skyddar det nya blodet, vilket jag tycker är oerhört viktigt att Naturvårdsverket gör. Men det verkar inte som skyddsjakten tar tillräcklig hänsyn till det högst prioriterade målet för vargpolitiken – att sänka inaveln genom utnyttjande av naturlig invandring. Tyvärr har nyligen en avkomma till en invandrare avrättats genom skyddsjakt, vilket hårt kritiserats av en ledande vargforskareSamerna insisterar dessutom på att en färsk invandrare, som håller på att bosätta sig i norra Dalarna, och är det mest lovande tillskottet till den svenska vargstammen på flera år, skall avlivas. Detta trots att störningar för renhållningen hittills inte förekommit!

Köhler kommentarade valputsättning som ett misslyckande,  Värmlands folkblad  och Svenska Dagbladet uttrycker också en skeptisk inställning. Denna byggde på experiment med äldre valpar, erfarenheterna från yngre valpar tycks avsevärt bättre.     Det har gjorts försök med förflyttningar mellan djurparker 2011, som har gått bra. Planerna är att utsträcka förflyttningarna till vilda lyor 2012. En så innovativ verksamhet som att flytta valpar från djurparker till vilda lyor måste tillåtas ta tid för att utveckla och förfina. Utsättningarna 2012 bör nog också i första hand ses som försök och utveckling. Det är nu ingen akut brådska med den genetiska förstärkningen av vargstammen, den förbättring som skett genom att generna från två invandrare etablerar sig i populationen förväntas ge minst fem års ytterligare respit innan inaveln blir lika hög som 2007 igen. Etablerar sig den nya invandraren som nu verkar bosatt sig i norra Dalarna istället för att skjutas, ger detta nog ytterligare fem års respit. En god jaktpolitik förlänger respiten och förstärka effekten av den naturliga invandringen så mycket, att behovet av vargflytt blir mycket lägre än de siffror som nämns i rovdjursutredningen. Det är olyckligt att EUs agerande och flåsande statsmakterna i nacken om tekniska detaljer angående vargflytt forcerar arbetet och tvingar regeringen att vid tätt upprepade intervall komma med kortsiktigt optimistiska tidsplaner om vad som är på gång, mer än som egentligen är rimligt eller positivt för arbetet att begära.

Rapporten om valpförflyttningen avslutas med följande skrivning:
”SDFs (Sveriges DjurparksFörening) bestämda uppfattning är emellertid att om djurparksvalpar skall sättas ut i vilda lyor, så är skyddet av dessa valpar helt avgörande för SDF-parkernas engagemang. Grundläggande förutsättningar är att;
* valparna skyddas inom det område där de satts ut fram till att de eventuellt lämnar reviret. Det kan röra sig om mer än ett år och reviret bör då helt undantas från eventuell jakt.
* valparna skyddas även när de lämnat sitt fosterföräldrarevir till de har reproducerat sig. Vi kan dock inte se att detta är möjligt med den förslagna licensjakten. Det går inte att visuellt märka de späda valparna på ett sätt som syns när de blir fullt utvuxna. Ej heller är det realistiskt att identifiera och därefter märka dem innan licensjakten under deras andra år.”

 Jag vill förstärka SDFs uppfattning. Valparna bör skyddas ända tills de dör. Syftet är inte bara att de skall börja reproducera sig utan att de skall bli föräldrar till högsta möjliga antal valpar, och därigenom effektivt införa de nya obesläktade gener de bär in i vargstammen. Jag delar inte uppfattningen att det är ogörligt att undanta de tillförda individerna från licens- och helst skydds-jakt i framtiden. DNA prov vid utsättningen och sändarmärkning innan de utvandrar verkar möjligt. Det är ett alternativ att byta ut hela kullen, om identifiering inom kull ter sig besvärlig. Hur identifieringen lämpligen görs är en fråga som bör få sitt svar från utvecklingsarbetet den första utplanteringsomgången till fält 2012.

, , ,

Lämna en kommentar