Inlägg taggade eu

200 – bra golv

200 – ett stabilt golv!

Förslag: minsta antal vargar sätts till 200 (FRP, Favorable Reference Population, referenspopulation, golv =200).

Jag är genetikprofessor och försäkrar att FRP=200 är vetenskapligt underbyggt.

Grunden för förslaget är det allmänt accepterade faktumet att inaveln minskar snabbare vid ett lägre vargantal. Utförligare detaljer finns i artiklar på denna blogg och andra ställen. Liberg och Sand 2012 styrker huvudidéerna och är helt fristående från mig, mina ställningstaganden gjordes tidigare men bekräftas av fristående forskare. Jag anför nu inga andra referenser än denna, tynger inte med numeriska exempel/beräkningar och recenserar inte eventuella avvikande åsikter i just denna artikel (det går att kommentera om någon vill invända eller browsa webben). Effektens storlek är beroende av exakt vilka antaganden om framtiden som görs. Givetvis bör Naturvårdsverket, som beslutar, inte ta mitt förslag utan vidare, utan låta en annan kompetent forskare vara huvudförfattare till den mera finslipade motivering, som bör åtfölja ett FRP beslut. Först då kan det betraktas som tillräckligt vetenskapligt underbyggt. Jag tycker det räcker med att jag och en av Naturvårdsverket utsedd kompetent forskare stöder FRP=200 och utformar en motivering ungefär enligt mitt resonemang här för att Naturvårdsverket skall göra det till sitt officiella ställningstagande. Detta kommer inte att ske eftersom Naturvårdsverket sedan jag skrev detta fattat ett beslut (se slutet av artikeln).

Naturvårdsverket kan förstås bestämma och motivera ett annat FRP. En god motivering på engelska (så EU kan läsa) är viktigt, vilket FRP Naturvårdsverket än väljer. För 270 finns det elva forskare som skrivit under på att FRP=270 räcker, som kan precisera motiveringen, framförallt borde önskemålet från genetiker beträffande ”effektiv populationstorlek” på minst 500 behandlas något utförligare. De elva brevskrivarna förutsätter och anser att kontakten med andra vargstammar är tillräckligt stor, vilket innebär att det finns tillräckligt med vargar för långsiktig ”genetisk” uthållighet.

Om EU inte avvecklar överträdelseärendet för varg eller det inte ser ut att bli någon vargjakt, så kommer det nog någon artikel om relationerna till EU härnäst. Eftersom det nu har tillkommit att EU kan se vart den nya  vargpolitiken leder, ger jag EU en ny chans att skriver inget mer förrän efter nyår. Så detta kanske blir bloggens sista artikel.

Politiska överväganden

(S) vill inte ha FRP under 200 och att FRP skall formuleras av forskare och inte politiker. Förslaget FRP=200 har alltså ett brett parlamentariskt stöd om det görs en vetenskaplig motivering, mindre än en femtedel av parlamentarikerna kan tänkas vara emot, och motståndet från denna femtedel försvagas just eftersom FRP=200 bygger på vetenskaplig grund. Det tidigare rovdjurspolitiska beslutet hade 200 som etappmål, att sätta 200 som golv innebär en ökning med 30 eller mer, som är politiskt önskvärt när man går från etappmål till långsiktig förvaltning. De grupper av i huvudsak jaktanknutna (inklusive jägareförbundet) som försökt förstå och bygga upp en vetenskapligt hållbar motivation ligger vanligen under ekvivalenten till FRP=150. FRP=200 innebär uppenbarligen inte att ”vika sig för jägarlobbyn”, vilket i sig är politiskt värdefullt. Inte heller faller förslaget till föga för den motsatta lobbyns tolkningar av vetenskap, ”vargvärnarlobbyn”, omkring SNF, WWF och rovdjursföreningen. FRP som inte backar upp ytterkanterna från NGO, utan ligger inom acceptansen för sex av åtta partier, har en självklar politisk fördel. Utvecklingen av varg i Finland är dålig och det resulterar i färre och närmare besläktade migranter till Sverige. Men Sverige blir inte trovärdigt om Sverige argumenterar för många fler vargar i Finland än Sverige självt accepterar. Dessa ”politiska” begränsningar gör att jag inte just nu vill överväga ett lägre FRP än 200. Varg är känsligt och bred politisk uppbackning viktigt och jag vill inte riskera det stora partiet socialdemokraternas stöd för vald FRP – skillnaden mellan ett starkt parlamentariskt stöd och ett bräckligt – genom att nu göra en ”skarp” motivering för ett FRP<200, som inte skulle accepteras av Naturvårdsverket, utan bara skulle försämra uppslutningen för det värde som bestäms. Det är bra för förtroendet för att vargförvaltningen vilar på vetenskaplig grund om FRP inte sätts till intervallets gränser 170 eller 270. T ex FRP = 200 klargör att det är ett självständigt vetenskapligt underbyggt beslut av Naturvårdsverket och inte underdånighet mot ett politiskt beslut. Höga vargantal i Sverige kan irritera Norge och kanske också Finland, vilket talar emot att ligga nära intervallets övre gräns. Ett FRP under 200 skulle innebära att EU agerat heltokigt och dåligt underbyggt när ett överträdelseförfarande om den svenska vargjakten 2010 inleddes, och det är aldrig bra att förödmjuka en motståndare och agera så denna tappar ansiktet. FRP = 200 är det lägsta FRP som inte innebär att var ett allvarligt och obefogat misstag av EU att ifrågasätta den svenska vargjakten. Men samtidigt erkänns det inte att Sverige gjort mer än ett bagatellartat liten misstag och riskerar inte mer än lätt ogillande av EU-domstolen och absolut inte inhibering eller förlust av kontroll av rovdjurspolitiken i fortsättningen. Sverige har inte erkänt att vargjakten 2010 stred mot direktivet och ett val av FRP nära den högre gränsen strider nog mot Sveriges officiella linje. Om FRP skulle sättas till 200 så är det rätt så troligt att det verkliga vargantalet skulle bli 300 vilket jag föreslog som en ”politisk” kompromiss i föregående artikel. Men med denna artikel vill jag dock göra helt klart att jag som genetiker under det närmaste decenniet stödjer vargantal i den nedre delen av intervallet.

Adaptiv förvaltning

Riksdagsbeslutet ger ett intervall för FRP bl. a, för att enligt vargkommittens intentioner med ett intervall möjliggöra adaptiv förvaltning, dvs justeringar av FRP med hänsyn till ändrade omständigheter kan göras av Naturvårdsverket. FRP betraktas inte längre som en helt fix storhet, utan en dynamisk som kan justeras. FRP=200 är ett förslag för de närmaste decennierna. Avsikten är att FRP skall höjas när inaveln sjunkit och inavelssänkning inte längre gagnas av ett lågt antal. Förslaget är alltså förenligt med förslaget FRP=270, som lämnats av 11 ledande forskare i juni och avsåg ett i tiden konstant hållbart FRP. Skrivelsen betonade visserligen det adaptiva, men forskarna visste inte att detta skulle reflekteras i utformningen av ett riksdagsbeslut. Men det är inte något radikalt nytt, det är en helt normal procedur att mindre justeringar sker i verksamheter som löper långsiktigt. Nya FRP estimat inrapporteras till EU vart 6:e år, nästa gång 2019, så även EU ser det som en helt normal process att Naturvårdsverket gör mindre ändringar inom de givna intervallen. Och ett nytt riksdagsbeslut i rovdjursfrågan kommer säkert inom ett decennium då intervallet för Naturvårdsverkets handlingsfrihet kommer att ses över.

Tyngdpunkt på att sänka inaveln

Svensk vargs allvarligaste problem idag är hög inavel och brist på genetisk variation. Det enda som hjälper är migration. Migrationens effekter förstärks av låga vargantal. Lämpligt utformad vargförvaltning inom ramen FRP=200 kan troligen tredubbla effekten av migration och leda till tre gånger snabbare inavelsreduktion jämfört med det begränsade inflytandet på vargförvaltning som karaktäriserar 2013 och (troligen) 2014. Mer preciserade kvantifieringar bör göras inom ramen för en mer detaljerad motivering med högre upplösning.

När inaveln sänkts kan FRP ökas!

När inaveln väl sjunkit bör andra faktorer ges högre vikt och detta kommer att motivera ett högre FRP. På kort sikt spelar FRP stor roll för hur snabbt inaveln faller, men på lång sikt uppnås ett jämviktstillstånd där inaveln är oberoende av FRP. Ju längre inaveln sjunker, ju lägre blir mervinsten i inavelssänkning av ett lågt vargantal. Andra aspekter är överlevnad och uthållighet i ett evighetsperspektiv, ekologiska aspekter, evolutionär potential och ett större effektivt utbredningsområde och högre fysisk närvaro. Förslaget FRP=270 bör ses i det perspektivet. Större värden har figurerat, men varit baserade på ett kategoriskt antagande att varggener kommer att vara oförmögna att flytta sig (eller kunna flyttas) över långa sträckor i ett millenium perspektiv, vilket inte har stöd i observationer. Men varg har gynnsam bevarandestatus med FRP =200 om Naturvårsverket så bestämmer och det finns forskarstöd från någon mer än mig, och meningen med intervallet är just att vargförvaltningen skall vara adaptiv inom intervallet och det gagnar vargens uthålliga överlevnad även i ett långt tidsperspektiv att inaveln sänks snabbt. Möjligheterna att förbättra det genetiska statuset är inget man bör bortse från i vargförvaltning. Genetik och biologi bör vara viktigare inslag i förvaltning än byråkratisk enkelspårighet.

Säkrare och långsiktigare än minikravet

Den minimala FRP enligt den sårbarhetsanalys som betraktas som absolut minimum (skamgräns) av rovdjursriktlinjerna ligger på ungefär 40 (+ 30 i Norge). Den demografiska sårbarhetsanalysen visar att FRP = 230 (30 i Norge) ger mindre än någon procents risk för utdöende (om relationerna mellan risknivåer i andra sårbarhetsanalyser stämmer) inom en längre period än ett sekel och risken blir liten även om man räknar med värre katastrofer än som någonsin dokumenterats. FRP = 200 för Sverige ligger många gånger över ”skamgränsen”. Vid FRP = 200 är det inte få vargar i Sverige som är den största risken för vargens uthålliga framtid i Sverige. Förutom de norska vargarna, som lever så nära de svenska, att det populationsgenetiskt kan betraktas som en enhetlig population är inte den svenska vargstammen isolerad från resten av utbredingen för den nordeuropeiska vargen, migrationen till Sverige överträffar med råge gränsen för att en stam inte skall räknas som isolerad, inte heller en geografiskt mer omfattande helt isolerad sk megapopulation kan avgränsas.

Lätt att identifiera genetiskt värde

Det är mycket lätt jakttekniskt att anpassa jakten till vargarnas genetiska status. Stamtavlan är känd för den svenska vargstammen. Det genetiska statuset av vargarna i ett revir är väl känd genom stamtavlan för revirets föräldrapar. Reviren är geografiskt avgränsade områden. En sådan jakt planerades 2013 enligt Liberg och Sand 2012. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen ”genetiskt värdefull varg” av misstag. Men EU tyckte inte det var tillräckligt vetenskapligt granskat för att motivera avsteg från principen att licensjakt inte skall bedrivas när gynnsam bevarandestatus inte är uppnådd. Nu föreligger gynnsam bevarandestatus och dessutom förmodar jag att Liberg och Sand (2012) granskats bättre och en sk. vetenskaplig uppsats sägs vara på gång. Det föreligger praktiska erfarenhet av implementeringen som kan göra denna praktiskt bättre 2014. Det finns utrymme för misstag, imperfektioner och att ha huvudsakligen andra kriterier för en del av ”avskjutningen”. Möjligheten till genetiskt selektiv jakt är ganska unik för svensk varg och inte lätt kopieras under andra förhållanden.

Andra överväganden om FRP

Frekvensen reproduktiva migranter kan bli låg om antal och täthet är låg. Så var det med den svenska vargen fram till för ett decennium sedan. De sista fem åren har fyra reproduktiva migranter kommit. Detta visar att FRP=200 är tillräckligt.

Det har framförts att FRP kravet kan vara högre om man ser på mycket lång sikt (önskemål om en megapopulation med Ne>500). Detta är i princip riktigt och när jag föreslår FRP=200 är tanken att detta skall omprövas och förmodligen ökas om några decennier, och att vid övergången vargens genetiska status och förutsättningar för fortsatt uthålligt bevarande att vara bättre än om en högre FRP väljs de kommande decennierna.

Det har påpekats att genetiken inte beaktats i den demografiska sårbarhetsanalysen. Men eftersom inaveln är högst i början av simuleringarna och de demografiska parametrarna utgår från dessa inavlade vargar och inaveln faktiskt sjunker fast simuleringarna antar den är konstant, så överdriver sårbarhetsanalysen erforderligt antal vargar. Naturvårdsverket har försökt göra en genetisk sårbarhetsanalys som gav intuitivt konstiga resultat men ändå tog nio månader att förkasta, eftersom den inte vilade på vetenskaplig grund. Detta visar att man lätt hamnar fel om man litar på för komplicerade ”black box” modeller. Det är enklare att bara accetera den FRP den demografiska sårbarhetsanalysen gav.

Att ha en fullständig stamtavla för svensk varg har stort inomvetenskapligt värde och är i sig ett gott argument för FRP=200, med ett dubbelt så stort FRP skulle det förmodligen bli logistiskt och ekonomiskt omöjligt. Utan fullständig stamtavla blir genetiskt selektiv jakt omöjligt och då kan inaveln inte reduceras så snabbt och det värde inaveln så småningom stabiliseras på blir ganska högt (betydligt högre än de rekommendationer som en del genetiker givit uttryck för, men jag tror F=0.15 är acceptabelt och det nås nog utan selektiv jakt.

Rovdjursutredningen

Rovdjursutredningen accepterade tanken att man skulle öka vargantalet successivt till slutantalet under 12 år. Ett skäl var att reducera inaveln i en mindre population på ett tidigare stadium innan populationen vuxit till slutlig storlek och därmed blivit trögare att få ned inaveln i. Rovdjursutredaren insåg inte att denna idé stred mot EU-direktivet. Tyvärr är EU-direktivet för stelt och byråkratiskt för att medge de bästa lösningarna ur biologiskt/genetiskt/kostnadssynpunkt, sådant behandlas av EU som fördragsbrott. Men med det nya riksdagsbeslutet med adaptiv förvaltning enligt vargkommitténs förslag med dynamisk FRP gör det möjligt att förena EUs direktiv med rationell vargförvaltning.

Det är inte bråttom med FRP

För den nya rovdjurspolitiken trovärdighet är ett viktigt inslag en licensjakt i vinter, även om den bara blir symbolisk. För en liten licensjakt behöver man inte ha några andra beslut på plats, omfattningen kan göras så att man hamnar långt över minimum FRP=270. Resten av pappersarbetet, såsom fastställande av FRP för överskådlig framtid, kan vänta till våren och göras mer genomdiskuterad. Dock kan det vara bråttom att få fram ett manuskript med motivering snabbt, för att användas t ex i eventuella rättsliga tvister eller gentemot EU, eller inför jakt, eller andra svårförutsedda situationer. Det blir lättare att formulera om det då är ett givet FRP som motiveras. Kanske det är bra att Naturvårdsverket omedelbart tar ett provisoriskt formellt beslut om FRP=270 med stöd i forskardokumentet för att legitimera begränsad selektiv jakt och aviserar att det är under prövning om ett lägre FRP värde.

Selektiv jakt – Ny situation

Jakten 2014 kan utformas som genetiskt selektiv jakt som bara berör områden där vargtätheten är hög och lokalt behov att reducera tätheten finns och utan att tagit ställning till om FRP skall sättas lägre än 270 och så att vargstammen någon ökar 2014. Selektiv jakt har gjorts förut och stoppats av domstol, ärendet prövas nu i högre rätt. Domstolen ifrågasätter dock inte att en selektiv jakt kan gynna vargens genetik. Men då var det ett skäl för att jaga varg fast FRP fortfarande var under utredning och jakt i princip förbjuden och det för domstolen tedde sig troligt att gynnsam bevarandestatus icke uppnåtts. Nu är det högsta möjliga värdet på FRP fastlagt av Sveriges riksdag. Det skall mycket till för att en svensk domstol inte skall rätta sig efter ett riksdagsbeslut.  Värdet FRP=270 är vetenskapligt väl styrkt genom ett brev i juni från 11 mycket kompetenta och relevanta forskare, och synpunkterna är behandlade vid ett expertsammanträde på Naturvårdsverket i april 2013.  Så även om det inte hade varit genetiskt selektiv jakt hade det varit försvarligt. Frågan om Naturvårdsverket skall bestämma en lägre FRP föreslås fortfarande vara under utredning, eftersom svaret inte behövs för en begränsad förvaltningsjakt 2014.  Hittill hoppades Sverite att kunna förbättra genetiskt status med translokationer men dels har det visat sig logistikst besvärligt och framförallt finns inte lokal acceptans för metoden så länge den förknippas med fler vargar, ”genetiskt värdefull” har fått en negativ värdeladdning. Därför planeras inte längre valpflyttar och den lösningen har avskrivits. Försök att låta vargar etablera sig i renbetesland (Junsele) har kostat 10 miljoner kr hittills, och det anses knappast en framkomlig väg att förbättra migrationen. Den låga acceptansen av varg för att sk mjuka släpp av translokerade vargar inte anses vara en möjlighet. Alternativa vägar att sänka inaveln som fortfarande tedde sig möjliga för ett år sedan kan nu avskrivas och selektiv jakt ter sig som det enda alternativet att åstadkomma en rimligt snabb sänkning av inaveln.

Tillägg: Naturvårdsverket har 131216 deklarerat att de inte avser att ändra FRP förrän till nästa inrapporering till EU 2019. Det är Naturvårdsverket som fått förtroendet att sköta detta. Att besluten sker snabbt är bra mot EU som nu ser vart svensk rovdjursförvaltning hamnat i realiteten. Att FRP ligger fast till 2019 har den stora fördelen att det gör rovdjurspolitiken blir förutsebar och långsiktig. Rivs inget av värdena upp eller följs av en intensiv kampanj eller ifrågasätts av Naturvårdsverket själv så finns nog skäl att inte fullfölja en kampanj just för FRP varg. Jag tolkade forskarskrivelsens krav på adaptiv vargförvaltning och Egardts förslag på ett handlingsutrymme som en möjlighet att ändra när det fanns övertygande skäl och inte först 2019. Men förutom de strategiska skälen att deklarerar att värdena ligger fast finns det ett taktiskt skäl att EU inte skall tro alla FRP-värdena sänks om ett halvår så fort EU har avvecklat överträdelseärendet, vilket kunde blivit fallet om man följt mitt förslag.

Personligen kan jag som genetikprofessor känna mig nöjd eftersom jag förhindrat att varg FRP blev 380 vilande på en vetenskapligt undermålig motivering och bidragit till att den höga inaveln inte tilläts leda till en vargstam långt över tusen starkt inavlade vargar eftersom EUs regelverk blockerar populationsbegränsning om gynnsam bevarandestatus icke uppnås.

, , ,

12 kommentarer

Skandulv – Bringa ordning i varg-kaos!

Tillägg 130620. Skandulv har försökt göra vad jag uppmanat till, klicka här!

I slutet av mars publicerades ett brev i Science från forskare knutna till Grimsö och det tedde sig då lämpligt att ta upp det i den här artikeln på nedre halvan av artikeln

Länken nedan går till ett dokumentet riktat till Skandulv/Grimsö. Dokumentet innehåller bl a

  • Hur regeringens 180 vargar görs till enda möjligheten i naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsplan med utnyttjande av den senaste informationen i natuvårdsverkets beställda beslutsunderlag och med beaktande av EUs krav på en klarare och entydigare plan
  • Hur varg GYBSas omedelbart, vilket skulle bringa ordning i kaos
  • Varför den höga inaveln inte behöver åtgärdas för GYBS
  • Varför reproduktiva immigranter inte behöver vara fler än som kommer naturligt
  • Varför inte lyckad djurparksvalpinplantering behöver föregå beståndsbegränsande jakt
  • Varför Skandulv/Grimsö överdrivit vad som fordras till den grad att domstolar blivit det viktigaste inslaget i vargförvaltning
  • Varför inaveln kommer att sjunka snabbt så de genetiska problemen löser sig utan trasslig genetisk sårbarhetsanalys
  • Varför förvaltningsplanen inte vilar på vetenskaplig grund
  • Varför förvaltningsplanen borde göras om från scratch när det gäller GYBS
  • Varför få vargar minskar inaveln
  • Hur EU-direktivet uppmanar Sverige att göra det enkelt i det socioekonomiskas och svenska särdragens anda
  • Uppmanar Skandulv att klättra ned från elfenbenstornet och bringa reda i vargkaoset
  • Hur Sverige visat att landet saknar den kompetens i varggenetik, som behövs för att göra genetiska sårbarhetsanalyser (och några tröstande ord, det ÄR svårt det här med genetik)
  • Hur den demografiska sårbarhetsanalysen lätt kompletteras för att beakta genetiken, så att den visar att det bara behövs några hundra vargar
  • EUs miljökommission agerar nu genom ombud för tusentals vargar i Sverige!
  • Kolla att en genetikprofessor inte accepterar att det behövs fler än några hundra vargar av enbart genetiska skäl
  • Hur Sverige förfallit till genetikmissbruk, genetik används i vargsammanhang för att lägga slöjor och lura de lättrogna istället för som en objektiv vetenskap
  • Varför det inte behövs många vargar i Sverige för att vargstammen skall ingå i en internationell stam med många tusen vargar
  • Vägar naturvårdsverket kunde höja trovärdigheten

SkandulvNormalisera  Detta är ett brev med synpunkter på Skandulv men observera att det har uppdaterats och den senaste versionen som man når om man klickar är från 130401

GYBS = GYnnsam BevarandeStatus = krav som skall uppfyllas enligt EU-direktivet. I första hand definieras dessa krav av medlemsstaten själv, med ledning av EU-direktivets inklusive rovdjursriktlinjer ganska luddiga text, som är öppen för nationella tolkningar. Det gäller antal vargar, men också andra saker än antal (se rovdjursutredningen).

Olof Liberg och Håkan Sand (=Skandulv) har framträtt i samband med Vålådalen. Bollen sägs ligga på EU och värnarsidan fast den i själva verket ligger hos Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Genom att skylla på andra (som är ideologiskt motiverade för många vargar och inte lär kapitulera när de får vind i seglen) föser Skandulv undan det egna ansvaret. Det är Skandulv som möjliggjort (det bristfälliga) underlaget för minst 380 vargar som i sin tur skapat kaos (fast 380 är Naturvårdsverkets val och inte Skandulvs och bygger på beräkningar av Laikre och Ryman). Det är bara Skandulv som har en auktoritet som kan övertyga Naturvårdsverket, vilket Skandulv väljer att inte göra.

Selektiv jakt och endast ett par hundra vargar är bra för vargstammen säger Skandulv visserligen, men varför reflekteras detta inte i förslag på gynnsam bevarandestatus, så det kan tillämpas i praktiken, och det står i mycket få tidningar? Ett möjligt svar ges nedan:

Tillägg andra april. Missbruk av Vetenskap på Grimsö!

Fyra forskare vid Grimsö har skrivit ett brev i Science.  Brevet behandlar missbruk av vetenskap i vargförvaltning. Jag betraktar detta brev som ett missbruk av vetenskap i vargförvaltning, däremot betraktar jag det som författarna betraktar som missbruk som ett korrekt bruk av vetenskap i vargförvaltning.

Referensen är  ”Misuse of Scientific Data in Wolf Policy” Guillaume Chapron, José Vicente López-Bao, Petter Kjellander, and Jens Karlsson Science 29 March 2013: 1521. Samtliga författare  är verksamma vid Grimsö (Skandulv).

Först diskuteras brevet till Science:

Citat från brevet: ”the case of wolf conservation in Sweden reinforces concerns that scientific data can be misapplied to real-world problems.”; ”reducing the inbreeding coefficient has become the main policy target”; ” vocal interest groups have been calling to reduce population size because of negative impacts on hunting and farming. Under pressure from these groups, Swedish authorities recently opened a wolf hunt, which selectively targets the most inbred wolves.”; ”Unfortunately, this is just one example of how scientific results can be misinterpreted to justify a particular policy by ignoring the broader scientific context. In fact, only immigration will lead to a lasting reduction of inbreeding”; ”If found lawful by a pending court case, this approach may have far-reaching consequences for biodiversity conservation in Europe, as it may legitimize the government’s selective use of biodiversity science to spuriously justify biodiversity-damaging policies” ”O. Liberg, H. Sand, Effects of migration and selective harvest for the genetic status of the Scandinavian wolf population: A report to Naturvårdsverket , 2012.”

  • Brevet ifrågasätter inte uttryckligen resultaten av Liberg och Sand, men utgör ändå ett angrepp mot resultaten, som är meningen att ligga till underlag för tillämpning.
  • Resultaten från Liberg och Sand (2012) kan sägas vara att selektiv jakt 2013 skulle sänkt inaveln eftersom det skulle förstärkt effekten av invandrarna 2008. Den inavelssänkande effekten av invandrare ungefär tredubblas jämfört med ingen jakt och fördubblas jämfört med slumpmässigt uttag om resultaten tillämpas kommande år. Eftersom man kan utnyttja varje invandrarna bättre om resultaten tillämpas, så behövs färre migranter. Behovet av valpflytt minskar. Det blir det lägre kostnader.
  • Brevet framställer åtgärden som framforcerad av särintressen. Men åtgärden gynnar den målsättning vargförvaltningen eftersträvar: att sänka inaveln bortsett från effekt på ”särintressen”. 
  • Det framställs som missbruk av vetenskap att sänka inaveln av den svenska vargstammen. Det är ju att sänka inaveln som är ett centralt syfte med både forskning och förvaltning!
  • Det talas om ”ignoring the broader scientific context” eftersom… only immigration can lead to lasting reduction of inbreeding. Detta måste vara en avsiktlig förvanskning av rapportens resultat! Rapporten finner att selektiv beståndsbegränsande jakt mångfaldigar effekten av varje migrant! Visserligen behövs migranter som råmaterial men de utnyttjas drastiskt mycket bättre med selektiv jakt.
  • Forskarna försöker påverka en svensk pågående rättsprocess genom att framställa ett dokument som kommer att användas som partsinlaga, som påstår att tillämpningen av rapporten är ett exempel på missbruk av vetenskap.

Det är tragikomiskt att forskares exemplifiering av missbruk av vetenskap utgör ett utmärkt exempel på forskares missbruk av vetenskap. Det är en vetenskapligt oetiskt tillämpning av vetenskap. Forskarna kritiserar andra forskare fast de inte förstått eller velat förstå den vetenskapliga rapport som är i centrum för kritiken. Forskarna kallar det för missbruk av vetenskap att sänka vargstammens inavel, fast det råder stor enighet om att det är ett mål i vargförvaltning, som kan sägas vara i linje med en ökning av biodiversiteten. Forskarna försöker påverka en svensk domstolsprövning med en medvetet inkomplett och missledande argumentering i en form som motparten (Naturvårdsverket) har begränsad kompetens att bemöta.

Hur resultaten reflekterats i media.

Hur nästan samtliga svenskar (inklusive de som är mycket intresserade av varg) tolkar resultaten beror på hur de framställs i media. Eftersom brevet offentliggjordes i media samtidigt med publiceringen i Science, måste forskarna själva ha agerat för att synas i media och kontrollera hur resultaten framställdes. I artiklarna (TT meddelandet) står Chapron citerad för en del, man måste utgå från att han talar för alla författarna. Annat som står är det inte säkert att det kommer från forskarna, men det är troligt att det gör det och forskarna har ett solidariskt ansvar för påståendena. Liberg uttalar sig (”dementerar”), media uppträdde korrekt genom att låta den som angreps kommentera. Som exempel  SvD och DN, men det förekommer andra formuleringar i andra media.

Citat från massmedia ”Det är rent nonsens att döda djur för att minska inavel. Skulle vi göra på samma sätt om det hade handlat om hackspettar? Självklart inte. Folk skulle tro att du var galen”; ” de svenska myndigheterna kapitulerat för de särintressen som vill minska vargstammen. Dessutom har man blandat ihop begrepp som ”gynnsam bevarandestatus” och ”minsta livskraftiga population”; ”Detta ledde till att regeringen gick ut och förespråkade en vargstam på högst 180 djur”;  ”Forskare … borde försäkra sig om att resultaten inte missbrukas”.

Den som vill höra mer vad Chapron tycker om ”minsta livskraftiga population” och kanske få förklarat varför det behövs så mycket fler djur för gynnsam bevarandestatus än livskraft kan gå och lyssna på Chaprons docentföresläsning i Uppsala 17 april.

Reflektioner

Två av författarna till brevet har förklarat sina motiv för att underteckna i kommentarer till den här bloggartikeln.Detta, tillsammans med det relativt låga antalet kommentarer/reaktioner i media, tyder på att genomslaget inte är radikalt. Av kommentarerna från författarna får man intrycket att de inte är riktigt medvetna om vad som står i det brev till Science de underteckat, och undviker att ta upp hur de ser på formuleringarna i Science. Undertecknarna tycks mena att det väsentliga i kritiken är att politiker av forskare lurats att tillmäta den höga inaveln (=låga diversiteten) och behovet av dess åtgärdande överdriven vikt.

Mer utförliga analyser av brevet i Science och vad som egentligen kan ha menats har förutom den här artikeln vad jag kan finna bara utförts i två artiklar med kommentarer på jägareförbundets blogg.  http://www.jagareforbundet.se/blogg/index.php/2013/03/fransk-forskare-vill-forbjuda-renskotsel-till-forman-for-vargar/ och  http://www.jagareforbundet.se/blogg/index.php/2013/04/svar-fran-science-skribent/  . Reaktionen har inte varit omfattande, faktiskt rent förvånande lite omfattande på den sista.

”Nonsens” och ”galen” är den uppfattning som några Grimsö forskare vill förmedla om att reducera inaveln med riktad jakt, efter att några andra Grimsö forskare visat att det är möjligt och räknat ut hur stora effekterna blir. Den vetenskapliga motiveringen i brevet varför inaveln inte kan reduceras med riktad jakt håller sig inte till sanningen, och är direkt missbruk av vetenskap, eftersom sanningen mörkas genom påståendet, som isolerade kan sägas vara sanna, men tillsammans genom vad de utelämnar blir en lögn. Bara forskare kan manipulera forskningsresultat så skickligt, att de kan få en lögn att framstå som en sanning när forskarna anstränger sig. Detta är ett viktigt skäl att forskare bör undvika att utnyttja dessa talanger, eftersom det minskar tilltron till, inte bara till de som missbrukar sina talanger, utan också andra forskare. Utnyttjande av tekniken att förlöjliga forskningsresultat som forskare av subjektiva skäl ogillar kanske fyller det specifika syfte forskarna önskar, att minska chansen för vargjakt 2014, men får lätt vidare och långsiktigare konsekvenser vid sidan av det åsyftade målet (”collateral damage”).

Massmedia spelar på nationalism Massmedia (TT) betonar att uttalandena kom från en fransk forskare. Därmed bibringas läsaren uppfattningen att kritiken mot den svenska vargjakten kommer utomlands ifrån, och bibringas misstanken att den som framför kritik inte är fullt insatt. Detta är oetisk användning av journalistik. Det finns ingen anledning att tro att Chapron vet mindre om svenska vargar än svenska vargforskare, och det är således irrelevant att betona Chaprons franska bakgrund. Dessutom är två av undertecknare svenskar, som det inte står något om i media. I detta fall bidrar även detta till att inflammera debatten, det är nog en allmänt spridd uppfattning att svenska myndigheter skall ha ett väsentligt inflytande över förvaltningen av vargar i Sverige.

En fri debatt är ett viktigt inslag i en Universitetsmiljö och att den kan ha ett visst pris måste tolereras utan att det påtalas eller åtgärdas. Även en fri diskussion om den fria diskussionen och dess yttringar bör betraktas som ett viktigt del i en akademisk miljö, denna diskussion är ett viktigt bidrag. Eventuella åtgärder kan ha olika karaktär och behöver inte vara märkbara. Direkta åtgärder kan vara i sak fel och även om de är i sak rätt kan de slå fel. Om man tycker att andra har fel så är det inte säkert det är rätt och även om det är rätt kan orsakerna vara mer bagatellartade än de verkar. Mycket kan ligga i missförstånd av ordval. Att en åsikt framförs är sällan ett brott mot den akademiska friheten men när man kommer in på missbruk av forskning utförd av namngivna forskare kan det vara problematiskt. Kanske vad jag skriver här också. Att jag är pensionär och skriver på min egen blogg dessutom med kommenteringsrätt, gör att gränsen för vad som är rätt, ligger något högre än vad som framförs i de viktigaste vetenskapliga och populär medierna.  Inte lätt. Forskare kan också vara naiva i sina kontakter med omvärlden utan att inse konsekvenserna, det kanske inte är bra att ta kol på denna naivitet?

Är det missbruk av vetenskap att inte varna för eventuella följder i detta fall? Det låter sig säga att forskare skall varna om de tror deras resultat skall missbrukas, men situationen var sådan att detta inte var relevant. I remissbehandlingen av en preliminär version av förvaltningsplanen kom det fram starka önskemål att kvantitativt utvärdera jaktens i kombination med populationsstorlekens betydelse, och rovdjursutredningen hade rekommenderat att hålla populationsstorleken låg (med populationsbegränsande selektiv jakt) tills den önskvärda inavelsreduktionen realiserats. Detta förfarande har alltså diskuterats under ett år och vad Liberg och Sand (2012) gjorde var en mer exakt numerisk beräkning inför en sedan länge diskuterad aktivitet, som dock kom till stånd först efter en bedömning att det inte skulle strida mot EU-direktivet. Ärendet har inte heller förts till EU-domstolen utan en Svensk förvaltningsdomstol, vars beslut knappast kommer att få stor prejudicerande betydelse. Kan knappast betecknas som missbruk. Det är det första ärendet överhuvudtaget av den här karaktären så domstolen är nog ganska osäker, men Science brevet kommer otvivelaktig att sändas in till domstolen och påverka den, medan innehållet i den här webbartikeln nog går domstolen förbi. Målet är mellan Naturskyddsföreningen, som otvivelaktig observerat Science artikeln, och Naturvårdsverket som inte är intresserade av bloggar som den här. Inför vargjakt 2014 är nu myndigheterna medvetandegjorda om problematiken, så man kan utgå från att de har tänkt över den då.

Vargforskare är ofta ett ”särintresse”. Vargforskare kan ofta antas vara ett ”särintresse”. De vill slå vakt om vad de uppfattar som vargens intresse. Vargforskare rekryteras säkert bland människor som har ett positivt intresse för detta djur. Det är naturligt att forskare forskar om sånt de är intresserade av och blir successivt mer intresserade av när de forskar, och det är också naturligt att vargforskare har många vargpositiva kontakter. Detta behöver inte vara ett stort problem om de kan skilja sin faktaproducerande funktion från sina subjektiva åsikter, och förmår objektivt väga in negativa faktorer som de kanske subjektivt tycker ges för stor vikt i förhållande till vargstammens. Chapron har medverkat till en tidigare artikel i DN om tjuvjakt, där han säger att hade inte vargstammen förötts genom tjuvjakt så hade det funnits tusen vargar nu. Läsaren får klart för sig att Chaprons subjektiva preferens är att GYBS fordrar minst tusen vargar. En jägarrepresentant beskrev någon månad före brevet till Science en extremt fundamentalistisk vargprioriterande vargforskare utan att identiteten avslöjades. Men efter publiceringen av brevet avslöjades att det var Chapron. Det är då svårt att tolka det annat än att brevet präglats av en subjektiv önskan av om många vargar och ingen vargjakt snarare än en allmän maning att undvika missbruk av vetenskap. Vetenskapsmän skall vara objektiva och även om de tycker något speciellt, bör de vara mycket försiktiga med hur det påverkar deras presentation av forskningsresultat och försöka hålla sig till objektiva fakta i sådana sammanhang som det förväntas av dem. Brevet utgör ett vetenskapligt oetiskt agerande!

Nya ideér som strider mot vad som är ”allmänt känt” är ofta svårsmält. Att vargjakt och låga antal vargar kan reducera inaveln är inte väletablerad kunskap, som får många rovdjursforskare med lång erfarenhet att reagera med misstro. Ett gott råd till forskare är att ifall en tanke kommer från eller bekräftas av en trovärdig källa (Liberg t ex) tänka efter och reflektera en tid, innan de skriver brev till Science om hur galet det är.

Inkonsekvent? Det ter sig egendomligt att Chapron är medförfattare till flera förslag om ”uttag” (dvs jakt) i den svenska vargstamme till myndigheterna, som inte innehållit några reservationer och ofta verkställts och huvudförfattare till den demografiska sårbarhetsanalys, som ofta åberopas som ett motiv för få vargar. Å andra sidan länder det honom till heder att dessa arbeten tydligen inte påverkats i märkbar grad. Det verkar vara först nu som Chapron mfl gjort ett övertramp. Det är önskvärt att forskare sprider resultat populärt, att de deltar i debatten i anslutning till vad de är experter på och att de har synpunkter på relationen mellan forskning och tillämpning, och då blir det lätt övertramp och dessa förstärks ofta i media och om det rör sig om ett känsligt område. Så kanske man kan leva med det här?

Liberg och Sand (2012) har gjort beräkningar som visar att inaveln sjunker vid selektiv jakt och en vargpopulation som hålls vid mindre storlek (säg Regeringens 200 istället för Naturvårdsverkets 400). Varje invandrare får ungefär dubbelt så stor effekt med selektiv jakt som med slumpmässig skörd. Stor population ger avsevärt mindre effekt per migrant.  Även effekten av redan skedd invandring hade kunnat förstärkas med jakt 2013. Jag håller med och det stämmer hygglig med de beräkningar och artiklar jag skrivit om bland annat på den här bloggen och i Svensk Jakt.

Vargkriget och vetenskapliga tidskrifter. Vargdebatten påminner om ett krig. ”Det första offret i kriget är sanningen”; ”I krig och kärlek är allt tillåtet”; ”Ändamålen helgar medlen”. De vetenskapliga tidskrifterna (Laikre m fl 2013 & Chapron m fl 2013) har inte spelat den restriktiva granskande roll de borde gjort att undvika bidrag från vetenskapsmän, som påverkas för mycket av dessa subjektiva krafter. Det leder till minskad trovärdighet av sk peer-reviewed vetenskapliga tidskrifter.

Vetenskapligt debattklimat Jag påpekar i brevet till Skandulv/Grimsö, som man kan nå från den här webartikeln, att diskussionen om varg inte förs i normala vetenskapliga former (jag gör en analogi med vargspråk). Jag påpekar också hur svårt varggenetik är och tendensen att man tror sig begripa utan att göra det, den genetiska effekten av genetisk selektion är ämnet för brevet till Science, även professionella populationsgenetiker gör här misstag. Dessa intryck bestyrks av Grimsöforskarnas brev. Grimsö är en liten plats, man tycker resultat en grupp vargforskare på Grimsö kommer fram till, som en annan grupp vargforskare på Grimsö inte tror är tillämpbara forskningsresultat skulle kunna diskuteras tillsammans över kaffebordet och inte skulle fordra brev till Science. Dessutom verkar det som den kritiserande gruppen inte ens gjort ett allvarligt försök att förstå vad som faktiskt står i den anklagade gruppens rapport. Kaffebordet kunde kommit till användning för att klargöra det. Vargforskare som anser sig insatta är mycket välkomna att göra invändningar på t ex den här bloggen eller Skandulv-möten eller Vålådalsmötet. Men nej, det är brev till Science i kombination med exponering i de mest betydelsefulla svenska medierna, som gäller om forskare skall uttrycka sin uppfattning om vargforskning och dess tillämpning. Brev i Science är det enklaste sättet att få uppmärksamhet i medierna för forskare som klarar av det.

Vad skall vargforskare göra på Skandulv? Forskares uppgift är delvis att på begäran eller vid behov göra utredningar inom sitt fackområde. Ur Skandulvs målsättningar klipps: .. ”og utføre øvrige genetiske analyser som har betydning for forvaltningen” .. ”Rådgivning til skandinavisk forvaltning om hvordan ulvebestanden bør forvaltes”… ”Opprette dialog med lokale aktører i ulveområder om hvordan forskningen kan tilpasses lokale forhold og interesser.” Detta stämmer bra in på Liberg och Sands rapport.

Regeringen vill inte färre än vad forskarna rekommenderat! Det utpekas som missbruk av forskningsresultat att tillämpa dem om de som stödjer begränsningar i vargstammens tillväxt. Endast resultat som stödjer många vargar och ingen jakt må tillämpas, annat tillämpning är missbruk. Dessa Grimsö-forskare verkar anse det är självklart att 180 vargar i Sverige inte kan ha gynnsam bevarandestatus, det vore missbruk av forskning att föra fram något annat. Men forskningen har (i höstens arbete med FRC) aldrig har valt mellan 180 och 380 vargar, det är Naturvårdsverket som gjort valet ur en Tabell där också 180 finns med. Tabellen med olika alternativ har gjorts av Laikre och Ryman (2009) och vidarebefordrats av Liberg och Sand (2012) vid en översikt över vad som föreslagits. Alternativen härrör från forskare, men inte valet av preferens.

Skillnaden mellan sårbarhet och GYBS. Chapron är huvudförfattare till en demografisk studie av minsta livskraftiga population, som gav till resultat att 40 vargar i Skandinavien räcker om vargstammen beter sig demografiskt som den gjort de sista 13 åren. Om Regeringen eller Naturvårdsverket hade påtvingat 30 i Sverige (det finns >10 i Norge) vore det berättigat att påtala missbruk av begreppet ”minsta livskraftiga population”, även om brev till Science verkar en mycket olämplig form. Men regeringens 180 ligger ligger sex gånger högre. Så varför gnälla om hopblandning av minsta livskraftiga population och GYBS när regeringen ligger så mycket högre?

Den kritik kritik som kommit från EU rör inte vilket antal (FRC) Sverige kommit fram till och kritiken mot jakten är att den bedrivits innan GYBS definierats av Sverige som stat. Det fanns nog berättigad anledning för EU att misstänka att Sverige skulle hamna på högre FRC än stammen nått vintern 2013 eftersom de auktoriserade förslag som gjorts har legat något högre (380 resp 425).  Det är en ganska subjektiv operation att ange GYBS som beror på ställningstaganden som jag (och Liberg och många andra) karaktäriserar som politiska även om det är en het potatis, som politikerna vill att någon annan (forskare) skall hålla i. Själv ställer jag mig härmed till förfogande som genetikprofessor för en tillräckligt hög potentat för att skriva ett underskrivet utlåtande att FRC=180 räcker. Om FRC vore 180 eller en bra bit över vilket är möjligt så skulle vargjakten 2013 inte ens bryta mot det. Fast de här resonemangen står inte i Science artikeln utan är vad forskarna eller Chapron vill lägga in i det.

Är Chapron orsaken till varg-kaoset? Chapron m fl gjorde en demografisk sårbarhetsanalys som inlämnades till Naturvårdsverket sommaren 2012. I denna analys betonades väl ofta att analysen gav en nedre gräns, att FRC vårdet skulle sättas mycket högre, och att den genetiska faktorn utelämnats. Detta trots att jag tyckte den genetiska faktorn beaktats. Detta ledde till att Naturvårdsverket baserade sina resultat på en genetisk sårbarhetsanalys, som var missbruk av vetenskap och bidrar till nuvarande kaos. Så reservations formuleringar i den demografiska sårbarhetsanalysen, som sannolikt genomdrevs av huvudförfattaren Chapron, kan ha varit grundorsaken, som ledde vargfrågans urspårning istället för att den sattes på spåret igen.

Kanske jag är orsak till brevet? Brevet kanske är kanske orsakad av och riktad mot mig, som skrivit detta och mest tänkt på hur man skall minska inaveln så effektivt som möjligt och därigenom bedrivit vad Grimsögruppen tycker är oansvarig forskning som inte för fram tillräckligt att detta skulle kunna leda till färre vargar. Jag har flera år pläderat för att man kan minska inaveln med vargjakt, synd att Liberg och Sand hängde på så sent, för det är en så radikal tanke så man måste vänja sig vid den om man har en lång bakgrund som sett det som hädelse. Och jag har skrivit ett brev riktat mot Grimsö där jag manade till att bringa ordning i varg-kaoset utan att riktigt fatta hur många på Grimsö som vill bevara varg-kaoset. Fast jag har säkert en tendens att få mig att framstå som märkligare än jag är, så ta det med en nypa salt 🙂

Selektiv inavelsänkande vargjakt har tillämpats förut, utan att någon då ifrågasatt principen.  Jakterna 2010 och 2011 var selektiva i samma mening som Liberg och Sand (2012) analyserar. Ingen invandrare eller barn till invandrare fälldes då. Man får intrycket att Chapron m fl (2013) tror att det var ett helt onödigt påbud att skydda invandrare och deras avkommor, lika vansinnigt som att jaga hackspettar för att minska inaveln? Totalt utan effekt? Hoppas han är ganska ensam om det.

Effekt på polarisering. Eftersom forskare anser att det är missbruk av forskning att tillämpa forskning på vargförvaltning kommer det generellt att åberopas emot forskning som inte stödjer den egna uppfattningen i vargfrågan. Det ökar polariseringen att forskningsresultat som motsäger institutionella åsikter får minskad kraft. Det styrker polarisering.

Påståendet att den nya kunskapen om selektiv jakt har fått politikerna att negligera andra rekommendationer. Det var Naturvårdsverkets preferens med 380 som golv, vad jag vet är det ingen “forskare” som rekommenderat just detta val. Naturvårdsverket publicerade en tabell med möjliga alternativ och utgående från den gav regeringen en annan preferens, ett golv närmare 180 än 380. Chaprons bidrag är huvudförfattare till en sårbarhetsanalys som var ett av flera beslutsunderlag och den hamnade på att 40 vargar räcker utgående från den inavlade vargstammen och dess demografi 13 år tillbaka. Men beaktande värsta katastrof Chapron m fl kunde tänka sig blev det 100 för Skandinavien, säg 80 för Sverige. Så regeringen ligger mer än en faktor två över sårbarhetsanalysen Chapron mfl gjorde. Varför är det missbruk av den kunskap Chapron m fl gav, varför är det bara att utnyttja en del av den? Och vad har det med selektiv jakt att göra? Rapporten om selektiv jakt kom först i december och regeringen gjorde sin preferensdeklaration i oktober samtidigt med att Naturvårdsverket gjorde en beställning av en utredning av selektiv jakt. Regeringen kunde inte förutspå resultaten av rapporten om selektiv jakt när den fattade sitt preferensbeslut. Jaktbeslutet är Naturvårdsverkets och inte regeringens och innebar inte att Naturvårdsverket ruckade på golvet 380. Förstår alltså inte mekanismen som politikerna (alliansen, regeringen) föreslås förmåtts av ”särintressen” att tubba på forskarnas förslag pga rapporten om selektiv jakt. Socialdemokraterna har inte heller ändrat uppfattning (200, väl i linje med alliansens). Cirka 200 kan väl sägas ha varit den politiska målsättningen med en kraftig riksdagsmajoritet bakom hela tiden. Fast ”ruckningen” är väl att det överhuvudtaget bedrevs jakt. Sakkunniga från departementet hänvisade till något ställningstagande i EU-domstolens process mot Finland som öppnade för den möjligheten, får se vad den svenska domstolen säger om det. (Finland ligger under sitt FRC-värde, men verkar ändå bedriva en del vargjakt).

Svensk varg specialfall Den svenska vargstammen är en mycket speciell situation. Stamtavlan är fullständigt känd, i princip känner man inavel och släktskap för varenda varg. Vargarna är identifierade genom var de finns geografiskt, i ett visst revir uppehåller sig bara vargar med en viss genetik. Vargar är avgränsade kärnfamiljer. Reviren består några år så kunskapen hinner utnyttjas. Inventering och kartläggning av detta är mycket dyr, men det finns få vargar och mycket pengar. Dessa faktorer möjliggör selektiv jakt för svenska vargar, men detta recept skulle fungera i mycket få andra situationer. Därför är det inte så konstigt som de brevskrivande forskarna tycker att exakt samma förfaranden inte aktualiserats för hackspettar. Det är en missvisande analogi utan annat syfte en att svartmåla en företeelse som forskarna ogillar av andra skäl. Återigen används missbruk av genetikvetenskapen som slagträ i vargdebatten.

Tydligen är Skandulv som organisation inte så lämplig för att hantera vargkaoset, utan snarare tvärtom. Detta behöver ju inte hindra att det finns individuella forskare som kan bidra till att bringa ordning i kaoset. Men artikeln gör inte den uppgiften lättare.

Den kritik som riktas mot försöken att sänka inaveln understryker angelägenheten i att Naturvårdsverket verkligen ger GYBS åt den vargstam som finns idag i Sverige för att möjliggöra de åtgärder Naturvårdsverket finner behövliga för att reducera vargens inavel och öka dess genetiska variation så Naturvårdsverkets beslut inte framstår ändå tandlösare pga av ständiga juridiska processer och kritik från EU som inte är särskilt konstruktiv.

, ,

15 kommentarer

Återför kontrollen av vargpolitiken till statsmakterna!

Naturvårdsverket kan omedelbart återställa kontrollen av vargpolitiken till Sveriges Regering och Riksdag och samtidigt följa regeringens intentioner

Mitt förslag (se nedan) har följande fördelar:

Det blir mycket svårt att döma Sverige för olaglig vargjakt i en juridisk instans!

Det blir svårare för svenska domstolar att förhindra verkställandet av naturvårdsverkets beslut.

Naturvårdsverket och statsmakternas vargförvaltning höjer sitt anseende.

Vargförvaltningen framstår som  mer legitim.

Naturvårdsverket möjliggör sänkning av vargens inavel till lägre kostnad, med snabbare resultat och med mindre utnyttjande av högteknologi!

Naturvårdsverket förbättrar sina relationer till viktiga segment av dem som lever i och av Naturen.

Acceptansen för förestående vargflytt blir större

Risken för ökande tjuvjakt minskar och tjuvjakt ter sig mindre acceptabelt

Misstänksamheten mot ”dolda agenda” (=fler vargar) i Naturvårdsverkets vargförvaltning minskar!

Risken att bli fälld eller åtalad vid domstol minskar om domstolarna måste fokusera på vad begreppet gynnsam bevarandestatus innebär och uppgiften är att överbevisa Sverige eller Naturvårdsverket om att deras uppfattning ligger mycket långt från ”den sanna” uppfattningen om vad gynnsam bevarandestatus är och hur det kopplar till jakt. I dagsläget räcker det tyvärr med att Naturvårdsverket trots påstötningar inte lyckats åstadkomma en med hänsyn till EU-direktivets krav formellt acceptabel förvaltningsplan. Detta räcker för att med fog på juridisk grund kritisera och troligen döma Sverige – i realiteten Naturvårdsverket – för vargjakt, även utan egentliga bevarandebiologiska skäl.

Lösningen är att naturvårdsverket förklarar (upptäcker) att dagens svenska varg uppfyller EU direktivets krav på gynnsam bevarandestatus.

Och därefter sätter det på papper på ett enligt EUs krav formellt korrekt sätt. Beträffande nödvändigt antal vargar finns en betydande flexibilitet i direktivet att sätta det lägre än det nuvarande.

Det finns inget hinder att i vargförvaltning ha högre ambitioner än de minimikrav, som skall vara uppfyllda för gynnsam bevarandestatus.

Det finns inget hinder i EU-reglerna att sätta sänkning av inaveln som ett ”förvaltningsmål” istället för ett krav för gynnsam bevarandestatus, naturvårdsverket kan göra den distinktionen. Sverige kan sänka inaveln utan att sätta det som formellt krav! Det finns inget i EU-direktivet eller rovdjursriktlinjerna om att inaveln inte får vara högre än si eller så.

Det finns inget hinder att vänta med att sänka vargantalet med jakt utan man kan nöja sig med att ligga kvar på dagens nivå tills en ny migrant fått valpar, trots att man ligger över lägsta antal för GYBS, vilket naturvårdsverket själv tycks önska. Vargantalet behöver inte ligga på den fastställda miniminivån utan kan läggas närmare nuvarande nivå tills detta önskemål tillgodosetts, det blir en sporre. Genom ett nationellt förvaltningsbeslut av Naturvårdsverket, som är ”frivilligt svenskt” och inte påtvingat genom ständigt upprepade delvis arroganta hot från EU eller svenska domstolsförfaranden, som gör den sk vargpolitiken kaotiskt oförutsägbar och ostyrbar, bortom kontroll av regering, riksdag eller naturvårdsverk. Dessa organ har visat sig notoriskt såväl opålitliga som okunniga om vad som tycks gälla, i frånvaro av ett dokument som klart fastslår att kraven är uppfyllda.

I propagandan påstås att Sverige hotas av höga böter om Sverige inte följer EU-fördraget, Jag tror det är ett missvisande sätt att framställa det. Vad jag förstår blir det inte aktuellt med böter från EU förrän Sverige trotsar ett beslut i EU-domstolen. Dvs straffet för vargjakt 2013 kan inte bli höga böter, även om EU-domstolen senare skulle betrakta det som fördragsbrott. Sverige har aldrig förut dömts till böter , men får nu sannolikt böter för att Sverige varit sent att genomföra datalagringsdirektivet.

Dagens inavlade varg är tillräckligt fertil och vital för att det skall räcka med 40 vargar för att den skandinaviska stammen skall överleva i hundra år. Detta har visats i sårbarhetsanalyser. Detta är en absolut bottennivå och det finns goda skäl skäl att ha fler än så, även om  just de rent genetiska skälen för detta inte är så vägande. 180, som är den politiska intentionen eller 150 som är jägareorganisationens krav är nog sakligt tillräcklig miniminivå, men då bör man ändå ligga på en högre förvaltningsnivå och 180 skulle säkert få parlamentarisk majoritet, och en viss eftergift mot de starka krafter som önskar fler vargar kan te sig rimlig. Man ska ta hänsyn till genetiken också. Inaveln skulle kunna vara ett hot om den ökade avsevärt, men dagens invandring (knappt 1 varg per generation) räcker för att undvika inavelsökning (se mina tidigare artiklar).  EU tycker i  sina riktlinjer att det räcker med minst en invandrare per generation (minst två per decennium), så naturvårdsverket kan använda sin redan utförda prognos om 7 per decennium för naturlig invandring och påpeka att det ligger långt över gränsen för EUs krav, och påpeka ytterligare åtgärder och att ytterligare förstärkning av invandringen kan påräknas som ett resultat av dem. Rent destruktivt av naturvårdsverket att klämma till med ett krav på 7 vargar per decennium, när EU är nöjt med minst 2 per decennium. Naturvårdsverket borde inte höja ribban för godkännande och lägga stenar i vägen, utan istället lägga ribban så lågt som möjligt! Och naturvårdsverket måste också redovisa en tidtabell för hur snabbt gynnsam bevarandestatus uppnås, och sätt inte dessa krav så högt så att orimliga vargantal uppnås innan gynnsam bevarandestatus uppnås. Naturvårdsverket har övertygande demonstrerat att det inte står i naturvårdsverkets makt att bromsa vargens tillväxt innan det av naturvårdsverket fastställda ”gynnsam bevarandestatus” uppnåtts. Naturvårdsverket gör det ofantligt mycket lättare för sig om de fastställer att gynnsam bevarandestatus redan uppnåtts! Och med en viss marginal, så att risken för inhiberingsbeslut i domstol minimeras!!!

Naturvårdsverket har försökt fullfölja spåret att beakta genetiken, men tyvärr misslyckades naturvårdsverket, så naturvårdsverkets beräkning framstår som ett grovt missbruk av genetikämnet. Därför måste naturvårdsverkets ställningstaganden i förvaltningsplanen baseras på andra kriterier och räkneövningar, och då får naturvårdsverket samtidigt med en nödvändig ändring möjlighet att göra en enklare och förståeligare och mer entydig beräkning. Naturvårdsverket och svensk vargforskning har visat sig inte ha den genetiska kompetens, som fordras för mer sofistikerade bevarandegenetiska överväganden (det är inte lätt, det erkänns!), så sofistikerade genetikberäkningar med krångliga svårförståeliga resultat kommer fortsättningsvis inte göra ett trovärdigt intryck hur korrekta de än är. Övervägandena måste vara så enkla, så att de är transparenta för ett bredare spektrum än genetikspecialister så fler kan genomskåda svagheter. Förvaltningsplanens nuvarande kriterier karaktäriserar jag som heltokiga.  Vad jag vet finns det ingen sakkunnig som har påstått att naturvårdsverkets tillämpning är korrekt, inte bland de forskare som möjligen skulle kunna åberopas som underlagskällor. Jag har skrivit en tidningsartikel om vad jag tycker borde ställas för krav på de krav naturvårdsverket försöker ställa på Sverige.

Naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsplan verkar ha en ”dold agenda” att leda till fler än 600 vargar (fördubbling mot idag) fast det inte klart uttrycks. Vargförvaltningen borde istället göras mer förutsägbar genom att i klartext klargöra hur många vargar naturvårdsverket egentligen syftar till.

Jag har föreslagit ett alternativ för den relevanta delen av förvaltningsplanen på Newsmill. Jag inser inte att man inte skulle kunna göra så. De ganska omfattande kommentarerna förslaget fick får mig inte heller att inse att det är ett oacceptabelt alternativ till förvaltningsplan. Naturvårdsverket borde tolerera en vetenskaplig diskussion av olika förslag i ett kreativt klimat och bemöta eller låta väl insatta detaljkritisera istället för att förkasta vad naturvårdsverket inte hittat på själv eller fått direkt från en tillfrågad favoritforskare. Till sådana förslag som nu borde allvarligt diskuteras istället för att förtigas och okommenterade läggas i papperskorgen hör mitt. Naturvårdsverket skulle kunna dra nytta av en vetenskaplig debatt omkring vad som är behövs istället för att undertrycka det. Jag har i flera artiklar på den här webben argumenterat för att dagens varg kan tilldelas gynnsam bevarandestatus, där går det bra att kommentera och ta del av de kommentarer andra gjort. En öppen vetenskaplig debatt kan kompensera den kritik för bristande granskning och frånvaro av deltagande i beslutsprocessen, som framförs av EU!

EU kommissionären har vid upprepade tillfällen kritiserat att förvaltningsplanen inte är tillräckligt specifik och inte klargör exakt hur och när gynnsam bevarandestatus uppnås med tidtabell och plan för vägen dit. Hittills har denna kritik från EU förvånansvärt nog inte överhuvudtaget reflekterats i någon ändring i förvaltningsplanen, man får verkligen hoppas att naturvårdsverket ser till att det sker, även om det är väl sent att uppvisa lyhördhet och flexibilitet och är för lite tid kvar för att få något överarbetat alternativ. Hur skall naturvårdsverket kunna göra en adaptiv förvaltning, när de inte ens lyssnar på kritik från EU-kommissionären? EU-kommissionären har inte uttryckt synpunkter på t ex antalet vargar utan bara formella synpunkter på vad förvaltningsplanen presenterat. Kritiken är analog till att naturvårdsverket inte utnyttjat rätt formulär, inte fyllt i alla nödvändiga uppgifter och missförstått några av blankettens frågor. Denna del borde varit lätt avklarat av naturvårdsverket, vad det nu kan bero på att inte EU-kommissionärens formella önskemål blev bättre tillgodosedda.

Är habitatdirektivet förenligt med att ge dagens varg gynnsam bevarandestatus? Svaret förefaller mig att vara ja! Habitatdirektivet och dess anda uppmanar till socio-ekonomisk hänsyn. Så här inleds det: ”Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.” ”Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag.” Regeringen skrev till EU och föreslog ändring av EUs habitat-direktiv för att utvidga möjligheterna att ta hänsyn till socioekonomiska faktorer. Kommissionären svarade (daterat 110926) att ”Direktivet ger t.ex. medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor.” ”Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag”. Det verkar mer eller mindre i klartext stå att ”om ni har en speciell uppfattning om varg (exvis lågt antal och klarar inaveln bra utan mycket migration) så står det er fritt att tolka direktivet i den andan”. Det är inte i habitatdirektivets anda att tolka det, så det får de konsekvenser det fått i Sverige senvintern 2013!!!!! Tolka direktivet bättre!

Sverige skall göra en ordinarie rapportering till EU om bl a vargens bevarandestatus till sommaren, det är inte längre jäktigt att bli klar i tid för vargjakten 2013, fast om naturvårdsverket inte börjar bums kan det bli jäktigt. I första omgången blev det lite jäktigt eftersom allt beställt underlag för beslutet inte låg på bordet förrän strax före julafton och beslutsunderlagsdokumenten kom i fel ordning med det viktigaste sist. Men nu är underlagsdokumenten på bordet och det är dags för beslut, och om så är nödvändigt så finns det någon månad för att ta fram ett nytt beslutsunderlag. Nu gäller det att naturvårdsverket inte sumpar chansen att göra behövliga ändringar utan överdriven stress. Diskuteras sedan Sveriges inlämnade förvaltningsplan parallellt med andra länders under hösten tror jag det blir svårare att för EU centralt att kritisera specifikt Sverige, och jag tror allierade kan finnas bland andra länder som också har problem med vargens snabba expansion.

Jag har tidigare i ett obesvarat brev (fast jag bad om svar) karaktäriserat naturvårdsverkets agerande i vargfrågan som oklokt. En viss kursändring till klokhet märktes efter jul, men när jakten 2013 gav så lite utdelning i genetisk förbättring, ökad acceptans, övergång till en mer kompromissinriktad fas i svensk vargförvaltning, så var det väl bara en tillfällig fluktuation i naturvårdsverkets spretiga inkonsekventa handlingsmönster, där det hade behövts en ny trend.

Naturvårdsverket borde minska den stora spänning det skapar och den bristande logiken, som ligger i att naturvårdsverket verbalt överdriver inavelns betydelse, samtidigt som den praktiska vargpolitik utnyttjar möjligheten till inavelsreduktioner anmärkningsvärt dåligt och försämrar acceptansen för framtida genetikförstärkning (vargflytt). Ett led i detta vore att tona ned visionen av inavel som det stora utrotningshotet  När naturvårdsverket själv inte i praktisk handling (framförallt skyddsjakter på invandrare) verkar tro på värdet av genetisk förstärkning, så förstärker naturvårdsverkets formuleringar om det allvarliga inavelsproblemet och vikten av att beakta genetiken så det resulterar i en fyrdubbling av nödvändigt vargantal inte trovärdigheten, utan verkar utslag av dubbelmoral. Om naturvårdsverket praktiskt omöjliggör en framtida inavelsreduktion med vargflytt, valpflytt och selektiv jakt genom att sätta ett så högt nödvändigt minsta antal, så den höga inaveln konserveras, blir det en uppvisning i dubbelmoral. Att inte ens ha beredskap att underlätta en inavelssänkning, om valpflytt visar sig fungera, genom att låsa den höga inaveln i en stor stam vars storlek är helig och oberörbar skulle vara utomordentligt inkonsekvent.

Det är naturvårdsverket som fattat de beslut som nu förhindrar en avspänningsperiod med gradvis minskad fokusering på varg och minskad polarisering och politisk förankring inletts i början av 2013, som hade varit ett möjligt alternativ. Sverige har nog nu missat chansen för en meningsfylld riksdagsbehandling av rovdjurspolitiken våren 2013. Orsaken är att naturvårdsverket inte på ett trovärdigt sätt klarat ut och i en förvaltningsplan dokumenterat vad som gäller för varg. Det går knappast att skylla på påtryckningar från regeringen mot naturvårdsverket, naturvårdsverket har uppenbart följt sin egen agenda och inte varit lyhörda för de politiska intentionerna. Även den inställda vargjakten 2013 kan tillskrivas att naturvårdsverket förhalade vargjaktbeslutet och framställningen av det vetenskapliga underlaget. Naturvårdsverket bör fortsättningsvis arbeta med större framförhållning och med en större medvetenhet om de långsiktiga konsekvenserna av att inte förbättra beslutsmiljön, acceptans, harmoni med statsmakterna och legitimitet.

Den sociala fällan gör kompromisser om vargen omöjliga! Cullingman skrev om den sociala fällan, att fast alla skulle tjäna på att samverka/samarbeta/kompromissa så gör man inte det eftersom de andra inte gör det. Den kända vargvännen Henrik Ekman har nyligen manat till en kompromiss för att den stackars vargen skulle få bättre acceptans, det tog inte lång tid innan man påmindes hur det var med den kompromissviljan!  Cullingman påminde om min artikel om de största förlorarna på Sveriges misslyckade vargförvaltning hittills, de som engagerat sig mest för en kompromiss! Efter utvecklingen den senaste tiden, så får man nog också räkna naturvårdsverket till de stora förlorarna. Den sista spiken i likkistan var nog Naturvårdsverkets utspel till kompromiss med en begränsad selektiv vargjakt utan att ha mandat för att faktiskt genomdriva den. Så går det när man försöker kompromissa! En viktig hemläxa om någon till äventyrs skulle överväga en kompromiss: det går troligen illa för den som försöker! Vargkommittens ”kompromiss” visade sig inte bygga en bro över den sociala fällan!

Naturvårdsverket!: Naturvårdsverket är inte beroende av kompromisser utan kan fatta egna beslut inom myndighetens väggar! Naturvårdsverket är den enda som har bemyndigande att genom förvaltningsplanen bryta det nuvarande spektaklet och införa en vargförvaltning under kontroll. Tänk utanför boxen och hoppa ur den sociala fällan!!! Gör omedelbart den svenska vargen till en fullvärdig likaberättigad svensk medborgare genom att ge den gynnsam bevarandestatus nu istället för att förhala detta steg till en oviss och dimhöljd framtid som kanske aldrig kommer!  Avsluta vargkaoset och låt vargförvaltningen gå in i en fas som naturvårdsverk och statsmakter kan kontrollera!!! Sluta behandla vargarna som inavlade socialfall! Ge ökad acceptans för ”vargförvaltningen” och minska polariseringen istället för att kasta ved på brasan! Ge inte begreppet gynnsam bevarandestatus samma egenskap som horisonten: något man går och går emot utan att någonsin komma närmare! Allt som behövs är ett penndrag och lite handlingskraft!!! Detta skulle säkert att få statsmakternas välsignelse. De kommer inte att lägga hinder i vägen för att dagens vargstam får och gärna överträffar gynnsam bevarande status! Visa handlingskraft! Framhäv med stolthet Sveriges vargstams fina status istället för att framställa den som en sjukling på dödsbädden och i omedelbart behov av konstgjord andning och blodtransfusioner som dock troligen ändå inte räcker för att den skall tillfriskna!

,

8 kommentarer

Vargjakt

Det blirev selektiv jakt på 163 vargar i tvåtta identifierade revir vintern 2013!

Ur genetisk synpunkt är detta bra, eftersom inaveln reduceras.

Eftersom kammarrätten har beslutat att ställa in vargjakten, så modifierar jag den här artikeln, modifieringar i rött! En skildring från Naturvårdsverket i turerna omkring jakten ges här!

Förutom det viktigaste, reduktionen av inaveln, har beslutet följande positiva konsekvenser:

* Naturvårdsverket visar att de är övertygade om att selektiv jakt och lägre antal är positivt för inaveln

* Det blir inte odelat enkelt för EU att gå till domstol. Går EU-kommissionen till EU-domstol och begär omedelbar inhibering, så kan detta förmodligen omedelbart och på goda grunder överklagas. För övrigt tror jag inte EU är så snabb i reaktionen. Det borde på samma sätt vara möjligt för representanter för viktiga intressenter att juridiskt hävda att kammarrättens inhibering omedelbart skall hävas.

* Det blir svårare för EU-domstolen att fälla Sverige med de nya argumenten.

* Sverige får ett vetenskapligt välmotiverat inslag i vargpolitiken, den blir inte längre odelat passiv ”inte skjuta” utan vilar i någon mån på vetenskaplig grund.

* Naturvårdsverket är ansvarigt, inte regeringen. Även om regeringen och alliansen uttryckt sådana önskemål, så har naturvårdsverket demonstrerat att naturvårdsverket för sin egen ”politik”. Naturvårdsverket har tidigare uttalat sig positivt om riktad jakt, den enda invändningen var oro för vad EU skulle göra, men naturvårdsverkets uppgift är väl bara att tolka direktivet, så det går inte att direkt skylla på ”ministerstyre”.

* Det höjer trovärdigheten för regeringens politik med färre vargar, men genetiskt bättre.

* Det sänker trovärdigheten hos naturvårdsverkets egen politik att det fordras fler vargar och en enorm migration.

* EU måste nu bestämma sig att antingen gå till domstol eller lägga ned ärendet, det går inte att som de föregående åren trovärdigt styra svensk rovdjurspolitik med hot. Hur EU än gör blir det inte begränsande på samma sätt: antingen lägger EU ned ärendet och isåfall återgår Sverige till normaltillståndet; eller så förs ärendet till EU-domstolen och då kan Sverige ha sin inställning tills domen fallit och man sett vad som står i den. EU-kommissionen ter sig inte trovärdig om  den bara fortsätter med diffusa klagomål i brev och på facebook med halvsanningar och svåruppfyllda önskemål utan att fullfölja överträdelseärendet vid EU-domstolen eller att leva upp till hotet att även formellt ta över vargförvaltning.

* Sverige får tid på sig till sommaren att revidera förvaltningsplanen. Alla EU-medlemsstater skall formellt lämna in redogörelser till EU om gynnsam bevarandestatus, den nuvarande förvaltningsplanen är ännu inte officiellt definitiv rörande gynnsam bevarandestatus, och måste ändå göras om eftersom, EU-kommissionären inte var nöjd och eftersom den inte uppfyller rimliga krav på förnuft och vetenskaplighet. När vargfrågan diskuteras för hela EU gemensamt har EU-kommissionen inte samma tyngd, en eventuell svensk synpunkt kan komma att backas upp av andra länders expertis.

* Centerpartiet kan peka på en partiell framgång för politiken ”få men genetiskt bättre vargar”. Detta minskar chansen att vargfrågan orsakar att partiet förlorar riksdagsplatsen efter nästa val.

* Strömavhoppet från jägareförbundet för att förbundet accepterar frilevande varg i Sverige upphör förhoppningsvis.

* En marginell förbättring av inställningen till vårens vargflytt. Att förbättrad genetik kan motivera vargjakt och reducerat vargantal kan göra att genetiskt värdefull associeras med något positivt för vargskeptiker, som nu ser negativt på genetisk förstärkning eftersom det blir fler vargar som försvårar jakt. Denna omsvängning i mentalitet tar dock tid. En försämring av inställningen till årets vargflytt ter sig trolig för stora och viktiga grupper.

* Beslutet kan kanske ses som en kompromiss, som kan vara en inledning till en mer avspänd och mindre polariserad vargpolitik.

* Vargjakten 2013 kommer rimligen att tilldra sig mindre negativ uppmärksamhet än licensjakterna 2010-2011. Jag håller med naturvårdsverket att något, som kallades vanlig licensjakt, vore provokativt 2013.

* I den förra posten på den här webben skisserade jag att vargantalet kunde förväntas fördubblas inom överskådlig framtid jämfört med nuläget om naturvårdsverket fick ”som de ville med minst 380” och ingen förvaltningsjakt utfördes innan vargen nått vad naturvårdsverket kalla gynnsam bevarandestatus. Sannolikheten för detta har i hög grad minskat, sedan naturvårdsverket nu visat sig kunna acceptera förvaltningsjakt utan att naturvårdsverket anser gynnsam bevarandestatus föreligger.

* Vargvärnarna, som ser all vargjakt som odelat negativ och fler vargar som odelat positivt, kommer att få det besvärligare.   Den hittills framgångsrika proteströrelsen mot vargjakt kommer att fortsätta. Det vore bra om vargvärnarna fick klart för sig att jakt är ett normalt inslag i viltförvaltning. Vad som diskuteras är inte om omfattande vargjakt kommer att förekomma om några år, utan i vilken omfattning jaktens omfattning kommer att trappas upp de närmaste åren.

* Jag tvivlar på att fler än 12 vargar kommer att fällas, även om naturvårdsverket tillåter max 2 i vart och ett av 8 revir =16. Jägarna är inte så entusiastiska för vargjakt, när det inte har nyhetens behag och när vargjakt i licensjaktsliknande former fått så mycket kritik. Den planerade vargjakten bygger på sas rent ideella insatser. Det är kort tid att organisera jakt för jakträttsinnehavarna. Först måste reviren identieras och verifieras, jaktrevir har ändrats. Revir kan komma att avlysas under jaktens gång av olika skäl som leder till att jaktkvoten sänks. Sedan förväntas jägarna lägga ned mycket tid på svåra och osäkra identifikationer av alfadjur versus valpar. Ett misstag kan lätt leda till problem av juridisk karaktär eller avlyst jakt. Svårspådda slumpfaktorer spelar stor roll, den viktigaste är spårsnöförhållanden.  Någon som håller emot och tror att 16 vargar kommer att fällas? Man kan konstatera att jag fick rätt i min prognos att inte fler än 12 vargar skulle fällas, fast det var ingen som höll emot.

* Att jakten 2013 bedrivs med så låg intensitet innebär att det genetiska motivet för jakt 2014 blir starkare än det varit om vargjakten bedrivits med full intensitet 2013. Det finns också tid att granska räkningarna bakom noggrannare och EUs övervakning kommer att försvagas. Det finns nog goda förutsättningar att vargantalet inte ökar mellan början och slutet av 2014.

* Vargantalet kommer att öka under 2013. Men uppbromsningen av ökningen kan ses som  en kompromiss mellan EU-kommissionärens ståndpunkt att all vargjakt utom restriktiv skyddsjakt skall förhindras och regeringens/alliansens ställningstagande att det räcker med färre vargar än idag. Nästa år behöver hänsyn till EU kommissionens specifika tolkning av direktivet knappast att behöva tas och jakten utökas, även om direktivet och dess tolkning förblir fortsatt viktiga.

* Vad ”Sveriges” tolkning av EU-direktivet kommer att bli efter att förvaltningsplanen genomgått en nödvändig revision är svårförutsägbart. Min tolkning av EU-direktivet är att ett vargantal runt 200 räcker och att minimigränsen skulle kunna sättas något lägre än regeringens 180, se tidigare artiklar på den här bloggen och på Newsmill. Det ter sig för mig troligt den nya förvaltningsplanen kommer att ligga närmare detta än den nu gällande. Eftersom naturvårdsverket misslyckats att beakta genetiken på ett korrekt sätt i den nu gällande förvaltningsplanen, borde verket vara försiktigare vid nästa försök och inrikta sig mer på rimliga krav på inavelsreduktion.

Kommentarer

Inavel I den utförliga motiveringen passar naturvårdsverket på att upprepa hur allvarlig inaveln är. Jag anser Naturvårdsverkets beskrivning skruvad och bidrar till en närmast hysterisk inställning till vargens inavel. Naturvårdsverket skriver ”ligger långt över den nivå (F=0,0625) som Svenska Kennelklubben anser vara oacceptabel för ”hundar” men tittar man på referensen står det ”SKK rekommenderar inte parning mellan två individer där avkommans inavelsgrad överstiger 6,25% d v s kusinparning.” Naturvårdsverket skriver ”Inavelsdepression yttrar sig i reducerad reproduktion jämfört med icke inavlade vargar och i förekomsten av en rad ärftliga defekter som t.ex. minskad reproduktionsförmåga och missbildningar i skelett och tänder.” Men skriver inte att få missbildningar som troligen kan tillskrivas inaveln upptäcktes vid obduktion av vargar skjutna vid  jakterna 2010 och 2011, eller framförallt att vitaliten av den faktiska inavlade vargstammen vid den i somras presenterade sårbarhetsanalysen visade att 38 inavlade vargar räckte för långsiktig hållbarhet och det kommenterades att det inte blivit mycket lägre om det varit icke inavlade vargar. Dvs inaveln är inte det hot mot vargstammens uthålliga överlevnad, som naturvårdsverket vill ge sken av. Jag tycker genetisk förstärkning är motiverad, men inte är så viktig att den bör ingå som ett krav för gynnsam bevarandestatus mer än att migrationen styrkt av beståndsbegränsande förvaltningsjakt räcker för att inaveln skall fortsätta att minska. Om man nu vill ha den med räcker det med att nå ungefär F=0.15. 

Vargjakten 2013 blir mycket lik licensjakten. Om man haft licensjakt 2013 skulle man skyddat 1/3 av vargflockarna, som var genetiskt värdefulla, nu skyddar man 2/3, men jaktmetoderna är lika, i princip vem som helst får jaga (man kan köpa in sig som gäst). Jaktledarna utses inte av länsstyrelserna.

Domstolsprövning Så länge det inte leder till att vargjakten inhiberas, ser jag det som positivt om den överklagas. Det kan framtvinga en argumentering inför domstol, vilket innebär att den selektiva jaktens effekter blir bättre och oberoende granskade. Jag har svårt att tänka mig att en domstol kommer att entydigt fördöma förvaltningsjakt, som enligt naturvårdsverket och forskarna kommer att minska inaveln och det är ytterst osannolikt man kan leda i bevis att jakten gör vägen till gynnsam bevarandestatus svårare. Både naturvårdsverket och regeringen kommer att anstränga sig för att försvara beslutet. En domstol tar inte hänsyn till ”opinion” eller ”politiska överväganden”. Jag har mycket svårt att tro att en svensk domstol skulle finna att ett fel blev begånget om det inte blir en fällande dom i EU-domstolen, och särskilt om kommissionen inte vill föra ärendet till domstolen trots upprepade försäkringar att kommissionen inte tänker lägga fingrarna emellan om jakten verkligen strider mot direktivet. Föreställer mig det blir ännu svårare att föra ärendet till EU domstolen efter att endast tre vargar fällts, något sinne för ”proportionalitet” måste väl finnas.

När det gäller Junselehonan så är det så uppenbart att jaktbeslutet motverkade en genetisk förstärkning så att chansen för fällande dom där är avsevärt större. Jag ser nog just Junsele som ett motiv att det ”bara” blev 18 vargar, eftersom naturvårdsverket just ådagalagt begränsat intresse för genetisk förstärkning. Även vargjakten 2010 som EU överväger att föra till domstol är svårare att försvara än jakten 2013. Om en svensk förvaltningsdomstol inte underkänner jakten 2013 som följd av ett överklagande, så minskar chansen att EU-domstolen dömmer Sverige.

EU. EU förlorar trovärdighet om överträdelseärendet varken förs till domstol eller avskrivs, och Sverige kan ta eventuellt upprepade hot mer avspänt. Om EU-kommissionen inte för ärendet till domstol visar det att Naturvårdsverket gör för snäva bedömningar av vad som är förenligt med direktivet, eftersom Naturvårdsverket först inte ville ha jakt eftersom de trodde det skulle leda till att Sverige ställdes inför EU-domstolen. EU kommer också att förlora trovärdighet för vargvärnarna om EU inte för till domstol något av vad vargvärnarna för till domstol.

Incest. Två kommentarer har fäst uppmärksamheten på att inaveln kan öka som en följd av att en varg i ett par skjuts, eftersom det kan leda till att det kvarvarande alfadjuret bildar par med sin avkomma. Detta skulle kunna hända och leder nog tvärtom mot vad kommentatorerna förmodade till att inaveln (och vargantalet) på lite sikt minskas. Förmodligen är detta svårt att förstå. När jag talar om inavel i de här sammanhangen så tänker jag på något annat än inaveln hos individerna, jag och andra mer avancerade genetiker tänker på inaveln i hela populationen (jag kallar det ”gruppsläktskap” på svenska). Detta är vad som spelar roll för stammen i framtiden. För detta spelar det ingen roll hur vargarna parar sig, ”grupp-släktskapet” beror inte av detta. Men det gör det ändå genom en annan mekanism, som jag analyserat i den skandinaviska vargstammen i en tidigare artikel på denna web. ”Incestvargarna” (helsyskon eller förälder-barn) är mycket dåliga på att sätta fertil avkomma till världen. Incestvargarna fick bara en fjärdedel så mycket fertil avkomma som normalt inavlade vargar. Incest är alltså genetiska blindgångare nästan som om de skjutits, men det blir två blindgångare och inte bara en som om den kvarvarande i alfaparet skjutits. Om den ena föräldern skjuts och den andra bildar ett nytt par med sin avkomma, så minskar både vargantal och vargarnas inavel mer än om den andra i paret skjutits. Men föräldra-avkommeparning är inte vanligt, av alla fertila par i den skandinaviska vargstammens historia var det bara två som är sådana incestpar.

Den beslutade jakten är knappast optimal eller optimerad, men det räcker med att den sänker inaveln för att den skall vara motiverad. Förhållandena ändras och de revir som angivits är inte exakt de jakten kommer att bedrivas inom. Det föreligger knappast skäl till kritik att det inte är precis vad forskarna räknat på. Jag hoppas de räknat rimligt rätt, men jag är ganska övertygad de gjort det. Denna jakt följer en helt ny innovativ ide, man kan inte vänta sig att det skall fungera optimalt och friktionsfritt första gången man prövar något nytt. Men jag kan peka på många sätt att få bättre optimering, exempelvis kan det vara bättre att öka tilldelningen till 3 i de genetiskt sämsta reviren istället för att lägga till nya revir när det visar sig att de tidigare beslutade inte fungerar. 

För mig personligen känns denna jakt som en framgång. Jag har under mer än två år talat för och lobbat för att inaveln kan sänkas med selektiv förvaltningsjakt. Jag tror att jag har de första dokumenterade artiklarna som talar om detta 2011 (bl a Svensk Jakt och Land). Kanske de första artiklarna överhuvudtaget som talar om rovdjursjakt som en direkt metod för genetisk förstärkning och inte bara som ett led att öka acceptansen. Dessutom en massa artiklar på denna webb, Men det var först under de sista självande minuterna av 2012 de etablerade vargforskarna publicerade data som stödde dessa slutsatser. Det hade varit bättre om naturvårdsverket sett till att detta material kom fram ett halvår tidigare och exponerats mer för andra forskare, så hade argumentet haft större kraft och kanske förhindrat att vargjakten stoppades och hade legat bättre till vid domstolsprövning. Men det är ju inte för sent att få domstolen på naturvårdsverkets linje att vargens bevarandestatus försämras genom att jakten inställs.

, ,

9 kommentarer

EU och svensk varg

European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met 121217  to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open.

The commissioner issued a statement 121219 after the meeting urging banning ”hunting”. En kommentar från Lena Ek härPressmeddelande från Naturvårdsverket 121220 här

Detta stycke är skrivet efter att regeringen uttalat att den inte tänker förbjuda vargjakt formellt. Detta tycker jag är ett bra beslut, det lägger mer av ansvaret för eventuell riktad jakt på naturvårdsverket. EU kan knappast rikta anklagelser mot Sverige för detta så länge ingen riktad jakt faktiskt påbörjats. Tyvärr är det provokativt att naturvårdsverket samtidigt sätter igång skyddsjakt på Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg, men det är direkt emot andemeningen i regerinsbeslutet att söka andra lösningar fram till sommaren och kan knappast tas för skäl till kritik mot regeringen om än mot Sverige. Skyddsjakten kan betraktas som EUs skuld, eftersom EU hela tiden betonat att skyddsjakt är tillåtet och uppmuntras och villkoren för skyddsjakt verkar vara uppfyllda, om man inte tillmäter det genetiska värdet av vargen någon vikt, och detta har inte EU propagerat för, och dessutom har regeringen lagt större vikt vid genetiskt värde än naturvårdsverket.

Jag reagerar starkt mot att EU-kommissionären – som omedelbar reaktion på uppgiften att inavel kan reduceras med vargjakt 2013 och 2014 – uttryckte att sådan jakt inte var förenlig med EU-direktivet, den tillgängliga tiden har knappast medgivit annat än impulsiva oövertänkta reaktioner. Enligt Grimsöforskarna skulle minskningen av inaveln bli 12% 2013-2014 utan ytterligare migration. Om en reducering av inaveln med hälften sattes som mål skulle en fjärdedel av inavelsproblemet kunna avlägsnas på två år utan ytterligare migration. Tänk om vi hade en EU-kommission och ett naturvårdsverket som var huvudakligen intresserat av att förbättra genetiskt status på den svenska vargen omedelbart istället för att markera sina maktpositioner och huvudsakligen eftersträvade jaktförbud med irreversibelt högt vargantal som mål. Jag ser den misstro och inkompetens som EU-kommissionären ådagalägger som det största hotet mot legitimitet för vargförvaltningen och minskning av inaveln. När Sverige vill tillämpa genetisk vargvård och förstärka effekten av den migration som redan skett, ter det sig patetiskt av EU att förneka forskningens resultat. Parallellen mellan EU-kommissionärens förnekande av den genetiska effekten av vargjakt och de som förnekar evolutionen som en effekt av urval ligger nära. För att förstärka  migrationen effekter med jakt fordras förstås en fortsatt migration i framtiden, men 2013 till 2014 kan effekten av redan skedd migration utnyttjas till fullo. Jag skrev i VK om detta 13011o,

Vad vill EU-kommissionären ha? Han har inte uttalat sig om nödvändigt antal vargar eller nödvändig migration, invändningarna är av formell karaktär och gör inte ett övervägt intryck (vilket är naturligt eftersom han inte haft mer än högst ett veckoslut på sig att tänka). EU vill inte man börjar jakt förrän valpflytt har lyckats, men det finns inget uttalande om vad som menas med ”lyckas” (det tar några år från att en valp utplanteras tills den går i reproduktion) eller vad som händer om det inte lyckas alls fast vargstammen växer snabbt hela tiden. Inte heller är en åsikt att man inte kan skjuta vargar innan något hänt samma sak som ett löfte att det går bra att skjuta vargar när något hänt, som bara påverkar prognosen av när gynnsam bevarandestatus kan inträffa. Något klargörande uttalande om att vargstammen inte kommer att tillåtas växa till tusen vargar har inte gjorts, bara att en högsta gräns inte får finnas. EU verkar inte medveten om att den naturliga invandringen på sen tid räcker för att sänka den nuvarande inaveln ytterligare.  Men EU tar ställning i en kontroversiell fråga. Ordet utrotning nämns i samband med regeringens förslag, det uppfattar jag som mycket illvillig propaganda, jag tycker tvärtom att det är bäst ur genetisk synpunkt. Det må så vara att det inte – på förfrågan från en av naturskyddsföreningen beställd undersökning – finns någon majoritet att sänka vargstammen med jakt, men detta säger inte att det finns en majoritet av svenskar för att öka vargstammen vilken betydelse detta nu skall tillmätas. Jakten 2013 som EU förbjudit skulle alldeles säkert varken vara licensjakt eller minska vargstammen.

EU-kommissionären underkänner förvaltningsplanen för att den inte redogör för hur inaveln skall minskas, men samtidigt förhindrar han Sverige att minska inaveln med den enda säkra, omedelbart tillgängliga och väl beprövade metoden utan några egentliga sakargument. Den inavelsminskning selektiv jakt medför för inte hela vägen fram, men varför skall Sverige förnekas att göra vad som är omedelbart möjligt för att komma närmare gynnsam bevarandestatus? Om Sverige nu inte redan uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus? Här är de villkor jakt måste uppfylla, om villkoren tolkas stringent så kan det vara svårt att uppfylla villkoren om inte villkoren för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda vilket nog är enklare. Att genetiskt förbättrande jakt är så svårt att genomföra utan gynnsam bevarandestatus är ett av skälen att jag vill att varg får gynnsam bevarandestatus nu.

EU tycker att den förvaltningsplan naturvårdsverket upprättat inte uppfyller EUs krav. Jag tycker naturvårdsverket förtjänar mycket klander för detta.  EU-kommissionären anklagar den svenska regeringen för att inte hålla vad man kommit överens om, hur denna överenskommelse nu dokumenterats? Jag har bara tillgång till en ensidig deklaration från EU-kommissionären skrivet innan sommarens sammanträffande ägde rum, som jag beskriver nedan. Lena Ek deklararer i pressmeddelandet att Sverige gjort vad EU begärt, ord står mot ord. Att Sverige ansträngt sig är säkert och förtjänar respekt, även om det inte lyckades leva upp till kommissionärens något diffusa krav.

EU framförde – enligt kommissionärens uppgift i brevet – redan 22 oktober (dvs snabbast möjligt efter den reviderade förvaltningsplanens offentliggörande) – allvarlig kritik mot förvaltningsplanen, som den utformats . Ändå har naturvårdsverket inte gjort det minsta synliga försök att modifiera den eller utsätta den publicerade delen för vetenskaplig kritik eller kommenterat varför man inte reagerat på kritiken, utan tvärtom vidmakthåller naturvårdsverket tillägget till förvaltningsplanen som det presenterades i mitten på oktober. Trots att naturvårdsverket har haft två månader på sig.

Jag förstår inte alla detaljer i EU-direktivet eller hur det skall tolkas, men det är uppenbart att naturvårdsverket inte heller förstår det och därför inte har erforderlig kompetens och dessutom inte förberett sig på för förvaltningen de närmaste åren centrala frågeställningar i god tid (framförallt de som berör jakt). Naturvårdsverkets inkompetenta handläggning och of’örmåga att göra en korrekt utförd förvaltningsplan har nu lett till att den våta filten kommer att vila över svensk rovdjursförvaltning ett år till, och att förtroendet för naturvårdsverkets eventuella beslut eller beslutsunderlag kommer att förlora ytterligare i trovärdighet. Det kommer nog inte att underlätta arbetet med förvaltningsplanerna för de andra rovdjuren att man inte lyckats bli klar med vargen.

Den tidigare chefen för naturvårdsverkets behandling av frågan om vargens bevarandestatus betraktas inte som ett seriöst försök att fastställa vargens bevarandestatus, skälen till varför det avfärdas nämns inte, vilket också förefaller som ett dåligt betyg åt naturvårdsverkets kompetens. Rovdjursutredaren föreslog att man först skulle åtgärda genetiken och först sedan låta antalet växa visar att han feltolkade EU-direktivet.

Det finns inget som säger att en av naturvårdsverket iscensat förvaltningsjakt 2013 som inte också inneburit en faktiskt ökning av vargstammen. Naturvårdsverkets avsikt var säkert inte att eliminera 10 revir 2013, som nämndes i forskarrapporten, det bara avsett som ett räkne-exempel. Jag hoppades det ändå var så att låg man nära antalet för gynnsam bevarandestatus så kunde en sparsam förvaltningsjakt i syfte att förbättra stammen vara förenlig med habitat direktivet och nu är det ju 300 vargar jämfört med de 380 naturvårdsverket tycker behövs dvs 80%.  EUs fundamentala inställning visar att EU inte ser det som viktigt att sänka inaveln och således kan Sverige trappa ned på hysterin hur allvarlig inaveln är och klassificera sänkt inavel och därtill hörande genetisk variation som ett viktigt förvaltningsmål ner till F=0.15, och inte en förutsättning för gynnsam bevarandestatus.

Man kan inte undvika att förundra sig över hur outvecklad bevarandebiologin är som praktisk tillämpbar vetenskap.

Tidgare kritik mot naturvårdsverket från mig. Jag tyckte naturvårdsverket för lättvindigt avfärdade den demografiska sårbarhetsanalysen för att den inte beaktade genetik. Inaveln skulle rimligen fortsätta att falla i framtiden!  Den lösning på nödvändigt vargantal naturvårdsverket presenterade var inte rätt! Jag tycker naturvårdsverket skulle angripit problemet på ett seriösare sätt! Genetiska motiv används för att driva upp hypotetiska farhågor på ett närmast hysteriskt sätt som jag -som genetikprofessor – ser som ett allvarligt missbruket. Först skrev jag ett email till kanske tio tjänstemän i början av juli, sedan ett formellt brev och slutligen en bloggartikel om det okloka naturvårdsverket. Formellt sätt kom det då en seriös och klok motaktion från naturvårdsverket. Jag fick en lång och personlig diskussion med den närmast berörda handläggaren. Men ändå upplever jag kontakten med naturvårdsverket som ”att hälla vatten på en gås”, felen och genetikmissbruket kvarstod, och har nu spritt sig till EU-kommissionären.

Det känns underligt att naturvårdsverket skall sätta gränsen som nödvändigt vargantal räknas ut från vid fem procent förlust av genetisk variation på 100 år, när EU direktivet talar om 10% risk för utrotning av stammen på 100 år. Naturvårdsverkets verkar ställa avsevärt större krav på geners bevarande än vargstammens bevarande!

Bättre dialog Sverige – EU. Jag tycker EU-kommissionärens kritik är orättvist hård både i sak och i ordval. EU-kommissionären har en stil som ganska arrogant överbetonar makthavarens roll och inte främjar en förtroendefull dialog. Jag tycker inte Sverige som stat skall finna sig i detta, utan i fortsättningen följa den svenska tolkningen av EU-direktivet när man väl kommit fram till det. Det är inte bra att ens naturvårdsverket och regeringen kan ha en bra dialog. Kanske det ter sig kortsiktigt effektivt för miljökommissionären, men på längre sikt är det inte bra att kommisionärer uppför sig på ett sätt som förödmjukar och försvagar medlemsländers regeringar inför sina medborgare.

Hur objektiva är EUs tjänstemän? Tidigare trodde jag att EU tjänstemännen eftersträvade att verka objektiva, men hur de representeras på facebook ger inget intryck av objektivitet utan varg får vara en frontal symbol för EU tjänsemännens strävan för en bättre miljö. Den viktigaste tjänstemannen för den svenska vargfrågan presenterar sig med en varg som symbol och den svenska EUrepresentationens talesman låter sig representeras av fantomen, som ju hade en tam varg som följeslagare i sin kamp för det goda. Det väcker ju misstanken att EUs miljödirektorat ställer obefogat höga krav på efterlevnad av EU-direktivet. Det väcker också en undran om EUs inställning också bidrar till polariseringen. Man frågar sig om detta är förhållandet vid EU-domstolen också, men förmodligen inte. Finland fälldes bara för en bagatell och frikändes från det mesta när deras varg var uppe i EU-domstolen, som kommissionen önskade.

Acceptans. EU kritiserar att stakeholders inte fått vara en del av processen och att den inte utsatts för vetenskaplig granskning. Visserligen tycker jag den genetiska sårbarhetsanalysen var helt onödig och att naturvårdsverkets resonemang är en vantolkning av vetenskap och att naturvårdsverket ådagalägger inkompetens genom att hålla fast vid den (misstag kan även förekomma hos kompetenta personer som visar sin kompetens genom att inse dem) och visserligen tycker jag naturvårdsverket sedan sommaren bidrar till fördjupa klyftorna. Men jag tycker ändå Sverige och naturvårdsverket har gjort stora ansträngningar för att låta stakeholders vara med både genom en utförlig utredning om rovdjurens bevarandestatus och att naturvårdsverkets förvaltningsplan utsatts för ett frivilligt remissförfarande. Även om inte precis rätt frågor remissbehandlats på rätt sätt så är det orimligt att begära att ännu mer uppmärksamhet fästs vid att få ”stakeholders” synpunkter. Men det är klart de skriver till EU och klagar när det visar sig vara ett effektivt sätt att uttrycka sitt missnöje och frustration, så det är ganska anmärkningsvärt att kommissionären tycks anklaga Sverige för att han fått missnöjda brev.

Genetiks effekt blir snarare att minska acceptansen. Nu svartmålas också begreppet genetisk vargjakt för att det är ett motiv för vargjakt.

Jag delar uppfattningen att naturvårdsverkets agerande sedan de började arbeta med andra delen av förvaltningsplanen hittills inte kommer att leda till en bättre inställning hos ”stakeholders” utan tvärtom skärpt motsättningarna, Jag tror det ökar motsättningarna att EU nu vidhåller  ett strikt jaktförbud trots att det inte verkar finnas ett entydigt stöd ens hos naturvårdsverket. EU förväntade sig att arbetet med förvaltningsplanen tillsammans med stakeholders skulle leda till att de framtida motsättningarna mildrades, jag har svårt att se att grunden för att minska polarisering tagits. Men jag tycker det tyder på brist på realism hos EU-kommissionen att den förväntat sig något annat.

Ett ytterligare tecken på naturvårdsverkets olämplighet är att regeringen bad om diskussion om hur skrivelsen skulle hanteras bl a avseende vargjakt och då gick myndighetschefen ut i media (tydligen reflekterat i julkort också) och deklarerade sin uppfattning. Ett korrektare förfarande hade varit att hålla sina åsikter för sig själv, tills myndighetschefen tagit del av regeringens synpunkter. Det är olämpligt att myndigheter driver sin egen agenda och polemiserar mot regeringen. Det bidrar inte till minskad polarisering och ökat förtroende.

Jag anser att regeringskansliet i de närmaste åren bör sköta vargfrågorna, eftersom naturvårdsverkets hantering av dem underkänts av EU. Kritiken faller ju alltid mot regeringen även när problemet ligger hos naturvårdsverket och då kan ju regeringen ta ett direktare ansvar. Långsiktigt bör rovdjusrfrågorna överföras till landsbygdsdepartementet. Eftersom kompetensen ändå är så dålig  faller skälet att inte ha all viltförvaltning på samma departement. Jag anser också alliansregeringen bör ombildas så att centerpartiet inte längre sköter miljöministerposten, eftersom den misslyckade rovdjurspolitiken då skylls på miljöministern, vilket kan bidra till att centern förlorar sin riksdagsplats. Dessutom blir det en markering av respekt för EU att man inte behäller ministrar som inte lyckats med förhandlingarna med EU.

Sveriges påverkan på internationellt bevarandes av stora rovdjur. Jag tror inte det förbättrar Sveriges chanser att få gehör för eventuella åsikter om t ex tigrar, när det svenska naturvårdsverket och den associerade vetenskapliga kompetensen saknar förmåga att föja ett EU-direktivet eller minska de nationella motsättningarna. Klarar inte Sverige det så måste man ligga lågt med att ge råd till andra!

I sitt brev 120710 så ansåg EU-kommissionären att en ny förvaltningsplan skulle kunna träda i kraft från början av 2013, nu har han blivit så besviken på naturvårdsverkets arbete det sista halvåret med förvaltningsplanen, så att Sverige nu inte åstadkommit en förvaltningsplan som kan sättas i kraft.

EUs reaktion har också analyserats på Cullingmans blogg, klicka här.  Jag har tidigare analyserat EUs inverkan men med en något mer polemisk ton.

Här något om rovdjur i EU. Man ser att på huvudsidan att Sverige beträffande ytan där djuret finns förefaller ledande eller bland de ledande i EU beträffande lo, björn och järv. Så varför gör EU en principsak av vargen istället för att ge Sverige ett erkännande för de andra rovdjuren och att varg faktiskt ökat mycket? Vinjetten på huvudsidan är bara varg, annars är det bilder av alla fyra rovdjuren.

What is below in green is written before 121215

European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met 120710  to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open.

On this occasion, Mr Potočnik made the following statement, som återges nedan på engelska, med mina kommentarer på svenska:

I welcome the management plan submitted by the Swedish authorities as an important step in achieving compliance with EU environmental rules. I’m reassured by the fact that Sweden has respected EU law regarding protective hunting during the 2012 season and I appreciate the efforts being made by the Swedish authorities. I think Sweden is on the right track.

I have encouraged Sweden to continue to act in a transparent and open manner with all stakeholders.  I see this management plan as an excellent opportunity for strengthening a process where all people would feel a real ownership of the policy. The more stakeholders are involved in the plan’s development, the less controversial its implementation will be.”

Vad har Sverige gjort för att involvera stakeholders sedan mötet? Försåvitt jag vet har Grimsö författat tre rapporter (den sista kommer om några dagar när detta skrivs) som lagts som underlag till beslut av naturvårdsverket. Grimsö har kontaktat utvalda forskare innan rapporterna var färdiga. Så utvalda forskare vid Grimsö och i Grimsös regi på andra ställen, samt de på naturvårdsverket som man valt att delta i beslutsprocessen till förändringar i förvaltningsplanen har varit de enda involverade. Vad jag förstår har inte heller vargkommitten varit involverade. Naturvårdsverkets ställningstaganden och underlagsrapporter är publicerade på nätet. Jag tror inte ”people” och ”stakeholders” känner sig involverade. Jag tror kommissionären blir sannspådd att tilläggen till naturvårdsverkets förvaltningsplan kommer att uppfattas som kontroversiella.

The management plan contains good elements but needs further improvement.  In particular, the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population.

Förvaltningsplanen anger inte hur och när favourable conservation status kommer att uppnås. Jag uppfattar det som naturvårdsverket anger två alternativ (180 och 380) för ”sustainable population size” och sedan för ganska marginella skillnader i tillförda vargar uttrycker en preferens för det ena alternativet. Regeringen preferar det andra. Knappast ett klart svar.

The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves. 

Min debattartikel i VK recenserar det så här: ”För att uppfattas som legitim och vinna respekt bör Sveriges vargförvaltning bygga på förnuft och vetenskaplig grund, samt ha förståelig och helst förankrad motivering. Inget av detta förefaller uppfyllt för det senaste tillskottet till svensk vargförvaltning.”

The European Commission is also looking forward to receiving the Swedish Government’s assessment of the Large Carnivore Investigator’s report.

Jag har inte sett detta, så förmodligen har inte kommissionen sett det heller.

Following our meeting I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.

De goda nyheterna: nytillskotten i förvaltningsplanen kommer att träda i kraft i januari 2013 om inte naturvårdsverket schabblar. Ytterligare förbättringar kan man ju alltid tala om.

, ,

1 kommentar

Riksdagen, regeringen och vargen

Riksdagen fattade beslut om vargpolitiken 2009.

Sverige har inte levt upp till riksdagsbeslut.

Det rovdjurspolitiska riksdagsbeslutet innebar att vargstammen skulle omfatta (minst) 20 föryngringar och HÖGST 210 vargar (ett tidigare etappmål förlängdes). Vargstammen skulle kontrolleras genom beståndsbegränsande licensjakt. Genetiken skulle förstärkas. Vargens utbredningsområde skall på sikt sprida sig åt öster och söder (det naturliga utbredningsområdet) men fast närvaro skall inte finnas på rennäringens åretruntmarker. En utredning om vad som bör göras efter 2012 skulle tillsättas och ligga till underlag för ett nytt vargpolitiskt beslut av riksdagen före utgången av 2012. Att riksdagen bestämde sig för beståndsbegränsande vargjakt innebar implicit att riksdagen ansåg gynnsam bevarandestatus låg nära, vilket var den tidigare rovdjursutredningens åsikt. Här är en länk till regeringens proposition som klargör vad man siktade på.

År 2013 har börjat, och det finns anledning att granska hur Sverige levt upp till 2009 års riksdagsbeslut.

Någon riksdagsbehandling eller proposition eller proposition under utarbetande för eventuell riksdagsbehandling föreligger inte. Det naturliga när ett tidsbegränsat riksdagsbeslut har gått ut och inget nytt föreligger eller ens hamnat på riksdagens bord är att det föregående beslutet respekteras och i möjligaste grad tillämpas. Särskilt om det är ett riksdagsbeslut med bred majoritet som fullföljer en gammal strategi och som fortfarande har uttalat stöd av en riksdagsmajoritet. Men 2009 års riksdagsbeslut följs inte och kan sägas vara överspelat, vargförvaltning står därför inte under kontroll av vare sig riksdag eller regering. Vad som finns i maj 2013 är en ej komplett vargförvaltningsplan upprättad av Naturvårdsverket, som EU är tveksam till och en förbjuden vargjakt.

I den mån riksdagen tagit upp varg som frågor, har varken syfte eller krav blivit mycket klarare utan det har snarare understrukit polarisering och svårigheter. Rovdjursförvaltningen har inte tagits upp av konstitutionsutskottet. Det är tveksamt om en rovdjurspolitisk proposition kommer våren 2013, eftersom Svenska myndigheter (framförallt naturvårdsverket och dess tidigare generaldirektör såsom rovdjursutredare) inte har haft förmåga att specificera de krav som ställs för att Sverige inte skall begå avtalsbrott mot EU.

Det är uppenbart att vargantalet är mycket långt över den gräns ”högst 210” som riksdagen bestämt. Det är uppenbart att vargantalet är långt över de 20 föryngringar, som riksdagen satt som målsättning. Det är uppenbart att beståndsbegränsande jakt inte bedrivits 2012 och 2013. Sverige har haft en rovdjursutredning som presenterat förslag och remiss behandlats. Rovdjursutredningen föreslog att först sänka inaveln och sedan öka antalet, men antalet har ökat väsentligt utan att någon planerad valpflytt utförts. Rovdjursutredningen föreslog att sätta migrationskravet till fyra effektiva vargar per decennium, men den nuvarande förvaltningsplanen har fördubblat detta krav. Den nuvarande förvaltningsplanen bygger inte vidare på rovdjursutredningen.

Tanken med långsiktighet i rovdjursförvaltning tycks inte vara en framkomlig väg med nuvarande svårtolkade habitatdirektiv och riktlinjer. En huvudorsak till problemen är att naturvårdsverket inte tolkat EUs krav på samma sätt som EU kommissionen. Det finns också vitt devierande uppfattningar om hur tolkningen skall göras, t ex antog rovdjursutredningen att jakt (i begränsad omfattning) skulle vara förenlig med direktivet, denna tanke stöds också av författarna till EUs riktlinjer i ett uttalande om svensk vargjakt, men EU-kommissionen instämde inte.

Riksdagen bör därför verka för att EU uppmärksammas på att direktiv och riktlinjer ändras, så de blir mer transparenta, mindre öppna för oförutsebara tolkningar. Riksdagen bör också verka för att EU-kommissionen visar större respekt för nationell detaljutformning av förvaltningen. Portalparagraferna i EU-direktivet bör också få en striktare formulering, så att medborgarna inte missleds att tro att flexibiliteten i EU-direktivet är större än den faktiskt är.

Riksdagen kan inte skylla helt på EU och regeringsbeslutet augusti 2011. Beståndsbegränsande vargjakt ägde rum som planerat 2011 med syfte att hålla vargantalet under 210. Med ”högst” borde väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012, som ställts in. Om riksdagen menar att högst inte betyder högst utan skall tolkas att det lägsta vargantalet under året skall vara högst 210, ter det sig som en okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddsjakten som regeringen initierade i augusti 2011 borde också ha påverkat dagens vargantal nedåt. Även om nu riksdagen skulle tolkat högst 210 som efter 2012 års inställda licensjakt, så skulle denna licensjakt behövt omfatta hela 90 vargar för att nå upp till riksdagens mål och det är inte trovärdigt. Det behövs egentligen en jakt på 100 vargar för riksdagens målsättning var nog 200 vargar, fast högst 210, inte exakt 210. Vargförvaltningen tycks planerats, så den skulle framtvinga en mer omfattande vargjakt 2012 och 2013, om dessa jakter verkställts.

Sverige har inte accepterat EU kommissionens tolkning av EU-direktivet. Visserligen är EUs direktiv överordnade beslut av Sveriges riksdag, men så länge EUs domstol inte har behandlat eller ens anhängiggjort ärendet, så förefaller det icke verkställda hotet om åtal inte vara tillräckligt skäl att gå emot ett Riksdagsbeslut. Ett underordnat organ (Sverige) kan ha tolkat EU-fördraget riktigare än ett överordnat (EU) och detta skall en domstol avgöra. Det är inte alltid det officiella Sverige har haft rätt mot privatpersoner.

Den genetiska förstärkningen. Den genetiska förstärkningen genom varg- och valpflytt har hittills misslyckats. Av fem vuxna vargar som flyttats söder från renbetesland har ingen stannat kvar söder om renbetesland. Däremot avbröt ”förstärkningsprogrammet” en familjebildning i renbetesområdet, som skulle resulterat i valpar 2012 av en ny reproduktiv invandrare om paret lämnats ifred och likadant 2013. . Det är också oklokt att utfärda så klara löften som Naturvårdsverket gjort. Dock finns gott hopp med förflyttningen av ett vargpar från Tornedalen till Tiveden.

Det optimistiska genetiska förstärkningsprogram som rovdjursutredningen skisserat med valpflytt och flytt av invandrare till hägn räcker inte för att sänka inaveln till nivån rovdjursutredningen föreslår på F=<0.1 ens på drygt tio år om vargantalet tillåts långsamt öka från dagens nivå (300). Än orimligare ter sig målsättningen i Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Varg kommer således troligen aldrig att nå gynnsam bevarandestatus och något besked har inte givits om hur det påverkar antal och jakt.

Den ”genetiska förstärkningen” skulle tillföra högst 20 individer till vargstammen till 2014, men har 2011 eller 2012 inte tillfört en enda. Den ”genetiska förstärkningen” har sedan licensjakten 2011 resulterat en genetisk försvagning. En genetiskt förstärkning kan ske genom licensjakt, där man sparar genetiskt värdefulla revir och därigenom sänker inaveln. Då förstärks effekten av tidigare invandring. 2010 och 2011 genomfördes framgångsrik genetisk förstärkning på detta sätt (ingen av 47 fällda vargar var genetiskt värdefull), men nu har man valt att avstå från denna metod. Istället tillämpar man skyddsjakt där den förutsedda skadan är kriteriet och inte den genetiska effekten. En tredjedel av alla vargar som fällts vid skyddsjakt sedan början av 2011 har varit genetiskt värdefulla (F1 avkommor), de genetiskt värdefulla vargarna är starkt överrepresenterade i skyddsjaktsstatistiken. Man har också en genetisk drift, som långsamt ökar inaveln varje år om inte någon ny invandrare kommer eller effekten av de som invandrade 2008 förstärks med förvaltningsjakt. Minskningen av ”inaveln” invandrarna gav upphov till kommer att avklinga 2013 utan förvaltningsjakt. Sedan licensjakten 2011 ger vargpolitiken upphov till en genetisk försvagning av den svenska vargstammen, fortsätter vargförvaltningen på den inslagna vägen till årets slut, så har 60% av tiden riksdagsbeslutet avsåg ägnats åt genetisk försvagning.

Vargens utbredningsområde (föryngringar) verkar inte ha utvidgats nämnvärt söderut sedan riksdagsbeslutet och i mycket liten grad sedan milleniumskiftet.

Men målsättningen att hindra spridning i renbetets västliga delar  (i strid mot EUs direktiv) har varit framgångsrik.

Riksdagens ställningstagande till varg i renbetesland innebär att den naturliga invandringen från Finland inte utnyttjas väl. Ett nytt riksdagsbeslut att i genomsnitt en föryngring per år i renbetesland accepteras, även om det skulle orsaka betydande olägenheter för rennäringen, skulle vara ett väsentligt bidrag till genetisk förstärkning och skapa måttliga olägenheter för rennäringen.

Acceptans. Riksdagsbeslutet avsåg beträffande varg att höja acceptansen hos de av varg mest berörda grupperna och att öka det regionala inflytandet och delägarskapet av vargförvaltningen, men jag har inte sett positiva kommentarer hur detta i praktiken gått från företrädare för grupperingar med insyn i detta. Däremot är det gott om negativa indikationer. Jägarna har gått över från Jägareförbundet som accepterar begränsad närvaro av varg till Jägarnas Riksförbund som har nollvision, vilket polariserar. Samerna säger konsekvent nej till en uppgörelse vilket hittills varit relativt framgångsrikt. Ett politiskt enfrågeparti har bildats som dock hittills har begränsad framgång. Intrycket är definitivt att polarisering ökat sedan föregående riksdagsbeslut. Den minister som var huvudansvarig för att skapa en enighet i vargfrågan har flyttats ut från politiken.

Huvuddelen av de politiska partier som uttryckt en mening har legat under nuvarande vargantal. Det fordras då en bra motivering för att få acceptans för ett högre antal. Den motivering som nu ligger betraktar jag som myndighetsmissbruk av naturvårdsverket. Att göra ett misstag är förlåtligt om man erkänner det och vill rätta till det när man förstår att man gjort fel, men någon sådan tendens har jag icke iakttagit trots att det nu måste vara uppenbart att det är ett felaktigt resonemang. Det är inget bra statsskick som accepterar rent felaktiga beslutsunderlag och undergräver förtroendet för myndigheter och statsapparat. Det är därför viktigt för Sveriges som stat att regeringen ser till att det blir ett korrektare beslutsunderlag.

Sverige borde upphöra med ambitionen att vara ett föregångsland och försöka ligga i framkant, och vara försiktigare med att pricka andra inom område (som rovdjursförvaltning) där den nationella kompetensen på olika nivåer är svag, dåligt samordnad, bidrar till polarisering och tvister mellan regering och myndigheter, och inte inger förtroende.

Annars tycker jag riksdagen kan ta det ganska lugnt med EU-kommissionärens anmärkning att alla inte fått säga sin mening och han tagit emot många brev – det är få frågor som varit så kvantitativt diskuterade, och det har visat sig ge bättre resultat att skriva till kommissionären än till egna regeringen. Att utnyttja processen för fastställande av gynnsam bevarandestatus i högre grad till att ge delägarskap till folket tror jag inte på, det har försökts tillräckligt och ger nog snarast mer polarisering. Kravet på vetenskaplig granskning kan riksdagen också ta ganska lugnt,  det vetenskapliga har inte varit särskilt bra hittills och det kommer nog mycket att blir subjektivt färgat tyckande och de som forskar om bevarande är nästan alltid lite otillförlitligt sneda försvarare av bevarande, detta gäller nog Naturvårdsverket och berörd EU-kommissionär personligen också.

Naturvårdsverket har misslyckats med att göra en acceptabel förvaltningsplan i EU-s ögon och därigenom skadat både Sveriges rykte och framtida rovdjursförvaltning. Naturvårdsverket har gjort en felaktig beräkning av de viktigaste komponenterna i gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har agerat så att det tett sig som en strid mellan regering och och naturvårdsverk. Naturvårdsverket har inte bidragit tillräckligt att undvika att EUs inblandning fortsätter. Lena E har ägnat ganska lite tid åt vargfrågor utan att vara särskilt framgångsrik. Jag tycker att detta talar för att rovdjursfrågorna flyttas från miljödepartement till landsbygdsdepartementet så kanske departementets inflytande förbättras.

När det gäller folket som helhet lär det inte bli revolution för fler än 210 vargar, men det är mycket tveksamt om folkligt stöd i vargbältet eller bland de mer berörda grupperna kommer att åberopas. Det verkar mycket sannolikt att stödet för vargpolitiken minskat, och de negativa grupperna har nog blivit både större och mer inflytelserika. Förut var det knappast politiskt korrekt med att arbeta för nollvisionen, men nu är det så. Det blir mer legitimt att motsätta sig biologisk diversitet och därmed blir det politiskt svårare. Att uppfattningen om vad som är kärlek till natur och spelregler för utnyttjande av naturen skiljer sig mellan grupper som har mer praktisk kontakt med naturen och de som ser det mer som politik är olyckligt. Centerpartiets riksdagsplats sitter mycket löst, hur det nu kan påverka riksdagsarbetet om varg.

Man kan hävda att en stor minoritet som inte vill ha varg och lever relativt nära vargen bör betraktas som ett starkt argument för de folkvalda att inte ha fler vargar än absolut nödvändigt även om det finns organiserade grupper som vill ha fler vargar, och även om de flesta skulle acceptera det utan nämnvärd reaktion.

Dock är motviljan mot varg så djupt förankrad hos så stora grupper, så jag tror inte att ett riksdagsbeslut om t ex minst 400 vargar skulle vara hållbart. Nu har folket lärt sig att riksdagsbeslut inte är slutliga eller långsiktiga. Jag tror också misstänksamheten mot andra rovdjursanknutna beslut blir stor.

Vad det rovdjurspolitiska beslutet 2009 egentligen innebar kan riksdagen själv tar ställning till. Regeringen förklarar det med: ”Under tre år sätts ett tillfälligt tak på 210 vargar” … ”  En utredning har tillsatts med bred sammansättning som ska föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Uppdraget ska redovisas under sommaren 2012.”

Problemet har hela tiden varit att få acceptans för vargvänner om behovet att undvika att vargen tillväxer kraftigt medan den fortfarande är starkt inavlad, eftersom det då knappast går att reducera inaveln med rimliga insatser på rimlig tid.

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR eller vad som är regeringens avsikt genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna iakttagelser och gissningar. Fast jag tror inte det skulle hjälpa att skapa klarhet eftersom ingen klarhet finns.

, , , ,

5 kommentarer

Swedish Wolves end of September 2012

Most on this blog is in Swedish and for a Swedish auditorium, but sometimes I write in English. In the following I sometimes give my opinions based on other posts on this blog.

An educated guess is that the Government has asked the National Conservation Agency to decide (not suggest) about the minimum wolf number required for FCS (Favorable Conservation Status) to October 1st. To fulfill the expectations from EU (see below) as well as local desires with a speedy process this shortcut in decision mechanism might be justified, an inquiry about wolf management suggested to put decisions about such minor details as number of wolves to the environmental agency rather than political bodies,  and that gives the government a loophole for second thoughts if the result seems too disgusting. The parliament decided 2009 about wolf policy to 2012, with the intention to get a thoroughly investigation and a new decision in time for planning for 2013. There has been 3 years to prepare for this decision, which now is expected within two weeks. In my opinion it has been an incomplete preparation, needed information and calculations were not done. A few weeks before the decision I, who regard myself as rather well-read and follows the debate, have no idea (at least not from what is possible for me to read in public sources) what the decision will be. There is an EU-directive and there are carnivore guidelines to this directive. I made a suggestion myself and put a limit downward on 125 for biological reasons, but still suggest to keep 200 wolves which offers some flexibility , the later number for a mixture of biological and political reasons (mainly that it would be a continuation of the ”current” policy). There are other still lower suggestions claiming agreement with the EU-directive. There is a vulnerability minimum number report which suggest a minimum of 100 for Sweden/Norway (see below), but the report itself as well as comments indicate that the FCS number should be higher, which some do not subscribe to. A major reason for suspecting that higher numbers could be motivated, was that genetics was not considered. But I disagree, if genetics were considered (current inbreeding and prognosis of its change) probably the required values would have been slightly lower. A higher practical limit may be the opinion of an expert group attached to the inquiry, which suggested 700 (provided that Norway, Finland and Russia also raised their wolf numbers). But after considering the experts, still the official inquiry (Liljelund) stopped at 450 (with a slow increase towards that number during the next decade). Thus my educated guess is that the decision will be between 150 and 450 and the major factors are not scientific interpretations of the EU directive and considerations, but non-scientific balancing and prediction of political consequences. The most senior spokesman of the concerned scientists means that beyond the vulnerability analysis, it is a political and not scientific decision. I and some others agree that it is more a political than a scientific decision in the range 125-700. This range of numbers can be claimed to have reasonable good scientific justification according to the guidelines. The Government made a bill to Parliament September 2013 with a suggested range of FRP (lowest number) 170-270 there Naturvårdsverket can pick their preference on scientific grounds. I think that was a good suggestion, it did not disagree much with my lower limit which assumed an ordinary higher number.

It is not a good mark for our Swedish system neither for the guidelines issued, that a well informed experienced qualified observer like me am unable to make a good educated guess about the outcome of the finally decided needed number of wolves than probably within a range of 3 so shortly before the decision. A decision should home in more natural and slower in a reasonable decision process. It is neither a good mark that needed investigations were not made in spite of plenty of time. It has to be seen if the issues complementing the vulneribility analyses asked for will be satisfactory reported and if the the vulnaribility report will be considered at all, but the interview linked to above does not seem optimistic about possibilities to consider genetics, and thats anyway not all information needed.

Conservation of the wolf population in Sweden, press release EU 120710
“European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met today to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open. On this occasion, Mr Potočnik made the following statement:

“I welcome the management plan submitted by the Swedish authorities as an important step in achieving compliance with EU environmental rules. I’m reassured by the fact that Sweden has respected EU law regarding protective hunting during the 2012 season and I appreciate the efforts being made by the Swedish authorities. I think Sweden is on the right track.

I have encouraged Sweden to continue to act in a transparent and open manner with all stakeholders.  I see this management plan as an excellent opportunity for strengthening a process where all people would feel a real ownership of the policy. The more stakeholders are involved in the plan’s development, the less controversial its implementation will be.

The management plan contains good elements but needs further improvement.  In particular, the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population. The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves. The European Commission is also looking forward to receiving the Swedish Government’s assessment of the Large Carnivore Investigator’s report.

Following our meeting I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.”

My comments: Note that this is not a joint press release or a corresponding Swedish press release and the statement was written before the meeting. The Swedish Minister was in Bryssels to get the view of the commissioner, not to discuss. It is clear who feels in command and who receives instructions.

How come the Swedish Minister does not know what is expected of a management plan? To me it seems reasonable demands on the content.

I note that the protective hunting decisions in Sweden are approved by EU, Swedish environmental groups has complained about many of the cases.

I note that the Swedish management plan will be applied from January 2013 with no mentioning of need of approval by EU. That is the most important information and to get a plan launched is now completely in the hand of the Swedish Government and I hope Lena Ek now sees to that it happens.

I note that the commissioner put emphasize on the minimum viable population of wolf, and thus consider it as a main constituent of the management plan and thus the number needed for favourable conservation status.

A new Minimum Viable Population Report A modern minimum  viable population analyses using modern data and methods was badly needed. The Swedish government is to be saluted for that such a competently done report recently appeared. It is also object for scrutiny, most agree that the calculations are well-done and the objections are rather by the method as such and as the analyses is demographic. The study is very well done in my opinion, but there are formulations in the conclusions I think are unfortunate. The most important genetic aspect is considered, data from the current inbred wolf population is used. In principle it is assumed that inbreeding does not raise. However, only under very unlikely circumstance inbreeding will raise to levels which considerable increase the minimum viable population. Scientists like to be cautious and avoid stating too much, and this has led to unfortunate cautious wordings and reservations, which are likely to lead to that the polarised wolf-debate will go on. The genetic variation of Swedish wolf can be expected to raise and inbreeding to sink if the current rate of natural migration is sustained, thus it does not matter much that the analyses is demographic. However the report concludes that a wolf number below 40 is not sustainable and a wolf number of 100 is sustainable over reasonable large catastrophes. The report does not conclude it, but 50 wolves are sustainable over almost all catastrophes analysed, and already an MVP of 100 means an extra safety factor (which is generally recommended when dealing with translating MVP to number needed for favourable).

The Scandinavian wolf population fulfills the criteria for favourable population status (see partly below). This became more evident after the MVP report. It makes it clear that the current wolf population with its high inbreeding is sustainable. It makes it clear that the current Swedish wolf number is sustainable and give a wide range of freedom to political considerations how much above the minimum level they feel needed to feel safe to claim the current number sufficient. Thus Sweden must not wait for inbreeding to decrease to declare that the conditions are fulfilled. If Sweden does that in the management plan which will be applied January 2013, Sweden can also plan harvesting of wolves for decreasing inbreeding starting late January 2013. The promise by the Government in August 2011 can be kept while complying to EU-law.

I suggest however that the new management plan written by the government the next months will be complemented with a quantitative decision of an extension of the till now unsuccessful, but biological feasible translocation of puppies from zoological gardens to wild dens and a decision that at least one regeneration (wolf pack) annually in the northern part of the country will be tolerated. This too guarantees that inbreeding will sink and migration sufficient.

Other matters of the Swedish wolf situation

There are more than 200 wolves in Sweden, in the autumn 2012 it maybe 250 above one year old and 110 fresh pups (violating limits set by parliament of maximum 210). The final report on number of wolves in the winter 2011/2012 has been issued. ”In the winter” 11/12 where were 260-330 wolves in Scandinavia, but to translate that to Sweden and now is not that easy. In the winter 12/13 where were 350 in Sweden and in beginning of winter 13/14 where will be 420. The stem is rather seriously inbred (about F=0.25), as the stem has few founders. Most experts including me believe that actions to reduce inbreeding should be the first priority over raise in number. Immigration from the eastern neighbour Finland is low, but two immigrants got their first pups 2008 and their progeny has formed a number of family groups, and therefore the inbreeding has decreased somewhat and was 2011 slightly below 0.25, and the claim that Swedish wolves are more related than full sibs is therefore not supported by science any more. Preparations are made for translocating pups from zoos to wild dens, but will not be executed before 2013.  The increase in wolf number was reduced by hunting 2010 and 2011. But the EU commission did not like that and indicated it may violate EU-law, as the wolf was hunted without being declared FCS (“favorable conservation status”). Now growth is uncontrolled and no evident long-term policy is enforced. Four documents (investigations on behalf of the government) exist to form a basis for a long-term policy (Liljelund Apr 11, Liljelund Apr 12 and NVV management plan which must be improved to comply with desires of EU, and a MVP analyses). No-one knows what the Swedish government dares to do without risking complaints from EU or if the growth will stop before the biological limit is reached. The groups who oppose more wolves get better organised and more active. The last months even rather large organisations opposed any wild wolves (a new situation, earlier only unorganized individuals opposing wild wolf existed). Those who want more wolves remain active. A wolf pack recently killed a caretaker at a zoological garden, which means that the statement about no humans have been killed by wolves in Sweden by more than a century is not true any more.

NNV has had a public hearing about some issues on wolf and got a large number of responses from the public. This is available on the net and NNV says that they will analyse it. Even if the hearing was restricted to some formulated issues, it contributes to the public impact and gives some place to all stake-holders.

The investigations which together with opinions about them and other suggestions should give the ground for policies decided this autumn. The documents  do not in my opinion constitute a good basis for a long-term policy. The documents make conclusions and assumptions about the effect of immigration and translocations based on calculations, which are not relevant for the current status and future scenarios. Programs are suggested, which probably are impossible besides very expensive and time-consuming. The wolf number and other criteria suggested for FCS are subjective and have not sufficient scientific basis. Proper definitions of key terminology is required.

It will not be possible to reach FCS without selective hunting keeping the population number low, but hunting is not permitted by EU without FCS.

A goal of inbreeding F=<0.1 is suggested as a prerequisite for favorable conservation status (FCS). The current rate of inbreeding is not that harmful and no obstacle to FCS. Everybody agrees it is a priority to get the inbreeding reduced, but that can hardly be done without hunting. Wolves with little inbreeding is overrepresented in protective hunting and thus the hunting going on now increases inbreeding and worsens the problems of the Swedish wolf.

The effect of one immigrant or translocation on the inbreeding is smaller the larger the recipient population. The current considerations assume the number of wolves remains constant at the 2010 level. Reduction will be slower if the population is larger. This seems realised by Liljelund, who suggested conditions required to reach FCS. He suggested to reduce inbreeding before the population raised. This proposal has not been honored by the government, but the stem grows and the protection hunt done is not selective. Remains to see if government/parliament change opinion and follow this good advice from the investigations they ordered for the new policy decided in the autumn.

Hunting sparing the immigrants, their progeny and other members in the family group in a revir (grandchildren) reduces inbreeding. The licensed hunts 2010 and 2011 were arranged excepting areas occupied by immigrants and their descendents. Of 47 wolves felled no-one was “genetically valuable” (not  a child or grandchild to an immigrant). This  can be expected to magnify the effect of immigration reducing inbreeding. This effect of hunting has been confirmed by information obtained by genetic markers. If selective hunting is repeated the next years and intensive enough to prevent population growth, the reduction of inbreeding caused by the recent immigrants is expected to raise by a factor two or more. This positive effect of hunting has been neglected in any calculations till now. If intensive hunting is not done 2013 and 2014 this is equivalent to abstain from one or two immigrants. Neither it has been fully considered that non inbred immigrants and their progeny have larger reproductive success. The investigation suggests that the immigration from Finland is insufficient for FCS, for reducing the inbreeding or for maintaining inbreeding at a lower level. This seems incorrect. The natural immigration is sufficient for reducing the inbreeding, it is sufficient for FCS and it is sufficient to maintain inbreeding at a lower level. Still I support the planned translocations and suggesting allowing at least one immigrant to settle in northern Sweden to strengthen the immigration the coming decade.

NVV has indicated intention to make new calculations taking the factors pointed out above into consideration and predictions, but not said when results will be available.

The FCS by the official investigator with a minimum number 450 was not based on a recent relevant vulnerability study or compilation. A foreign group was consulted and based their suggestion on long time evolutionary potential and maintaining genetic variation using the wolves in other countries. This is not absolutely required as a basis for FCS.

Even if not strictly needed for FCS, it seems a good idea to visualize an international meta-population of wolves not below 500 “effective wolves” (about 2000 real) and considering alternative with more wolves with some physical and genetic contentedness. This would assure long-term sustainability of the north European wolf including evolutionary potential and conservation of genetic variation with a modest Swedish share. The documents suggest such a metapopulation including Sweden, Norway, Finland and Russian Karelia, but it seems possible to extend that to a larger geographic area. It is a disadvantage for the genetics of this metapopulation if the Swedish wolf population is enlarged the next decades.  The Swedish stem will not contribute reasonable to the international meta-population, unless its inbreeding is reduced and fresh founders efficiently introduced, and this can hardly be done within a decade or if the stem is allowed to grow. Thus the possibility to form a metapopulation for long-term sustainability is an argument for maintaining the Swedish wolf population at a low number the next decades, and that gives time for discussions, formal international agreements and data collection for the ”formation” of the metapopulation.

The background material does not contain acceptable quantitative estimates of costs outside the state sector (hundreds of millions annually) and other problems (“social”) with the current and enlarged wolf stem, neither an environmental consequence study, thus it is not easy to balance cons against pros with an enlarged wolf stem.

About Primary factors for management are inbreeding and number. Even if this is not evident for the public, the meaning of used terms is not clearly defined and sometimes used with slightly different interpretations and management decisions made will thus be unclear and open to different interpretations (like what is the number of wolves in Sweden, what is inbreeding, what is effective migration). Improved definitions are needed! The management plan issued in beginning of summer has improved but not solved the situation.

, ,

2 kommentarer

Vargantalsförslag efter sårbarhetsanalys

Vargantal i Sverige utgående från sårbarhetsanalys

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar men antalet hålls på 200 de närmaste åren.

Varför gynnsam bevarandestatus? Om svensk varg har gynnsam bevarandestatus blir det näst intill omöjligt att ifrågasätta beståndsbegränsande jakt hos internationella organ. Jakt är ett mycket viktigt hjälpmedel för vargförvaltningen. Sverige får större handlingsfrihet att bestämma villkoren för skyddsjakt. Sverige får större respekt för sin rovdjursförvaltning om det är gynnsam bevarandestatus.

När är det gynnsam bevarandestatus?.  EU och andra organisationer har villkor, krav och riktlinjer som skall beaktas. De är ofta luddiga i detaljer, besvärliga att tolka, ingen klar skiljelinje mellan naturvetenskapligt versus mer subjektivt tyckande, och de ger handlingsutrymme för tolkaren (som oftast hamnat i ”expertrollen” pga av relativt positiv inställning till varg). Det är Sverige som ger innehåll till kraven, inte EU. I mitten på 2013 skall Sverige rapportera om vargens status relaterat till kraven. ”Rovdjurens bevarandestatus” anser inte två förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda: immigrationen  och antalet anses otillräckliga. Jag anser dessa krav uppfyllda och att vargen omedelbart skall förklaras ha gynnsam bevarandestatus. Se: https://vargdag.wordpress.com/2012/02/28/gynnsam-bevarandestatus-nu/

Har EU åtalat Sverige inför EU-domstolen för licensjakt på varg? Nej. Sverige är inte dömt eller åtalat för fördragsbrott och ärendet är inte anhängiggjort vid EU-domstolen. Men EU kommissionen har inlett ett ”överträdelseförfarande” och hotat att gå vidare med detta till EU domstolen om Sverige bedriver licensjakt på varg trots att vargens bevarandestatus inte fastställts. Det är mycket osäkert om EU domstolen skulle betrakta vargjakten som ett allvarligt fördragsbrott, t ex har den kommitte som utarbetat EUs rovdjursriktlinjer ansett jakten var acceptabel. Sverige har dock inte fullgjort sina formella skyldigheter rörande dokumenterat ställningstagande till vargens bevarandestatus. EUs irritation på denna punkt är förståelig. Men den verkar småaktig när Sverige faktiskt planerat att göra denna precisering av vargens bevarandestatus nu även utan EUs ingripande. Sverige har av politiska skäl velat vara tillmötesgående mot EU hellre än att se ärendet avgjorts i domstol.

Vad har sårbarhetsanalys med gynnsam bevarandestatus att göra? Sårbarhetsanalys utvärderar chansen att vargstammen skall överleva som funktion av (huvudsakligen) dess storlek. Regeringen gav ett uppdrag att utföra en sårbarhetsanalys och hänvisade till följande skrivning i rovdjursriktlinjerna, som kopplar sårbarhetsanalysen till krav för gynnsam bevarandestatus: “Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år).” En sårbarhetsanalys bör ligga i botten för en analys av gynnsam bevarandestatus. Genom att en relevant aktuell sårbarhetsanalys kom in så sent i processen, så blir det ett centralare och viktigare dokument än det skulle varit om t ex rovdjursutredningen, vargkommitten eller förvaltningsplanen tagit fram relevant underlag för framtidens vargförvaltning.

Min argumentation: Det är inte frågan om ett brottsmål eller ens en vetenskaplig uppsats där det bortom rimligt tvivel skall bevisas att vargstammen uthålligt överlever, bara att det är sannolikt. Det är meningslöst att vara perfektionist, detta är ändå inte avgörande i detaljer. Vissa formuleringar har mindre reservationer och är något oförsiktigare än jag skulle använda i en vetenskaplig rapport (gäller allmänt om bloggen).

Sårbarhetsanalysen för den svenska vargstammen. Regeringen gav ett uppdrag till naturvårdsverket, som förmedlade det till Grimsö, som skrev en rapport till naturvårdsverket, som sedan naturvårdsverket sände till regeringen med ett brev och utformade en nyhetsnotis. Förloppet och dokumenten framgår av två av naturvårdsverkets URL. Den ena är nyheten: http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Sarbarhetsanalys-for-varg/ den andra redovisade regeringsuppdrag: http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Om-Naturvardsverket/Regeringsuppdrag/Redovisade-regeringsuppdrag-2012/Avrapportering-sarbarhetsanalys-for-varg/  . Via dessa länkar kan man finna: uppdraget från regeringen; forskarrapporten och ett brev med rapportering av uppdraget från naturvårdsverket till regeringen inklusive naturvårdsverkets synpunkter.

Innehållet i själva sårbarhetsanalysen. Huvudresultaten av sårbarhetsanalysen är att den nuvarande skandinaviska vargpopulationen måste omfatta minst 38 vargar (MVP=38 utjämnat till 40) för att slumpvariation inte skall kunna orsaka utdöende inom ett sekel. Utredningen räknar på olika katastrofer med olika skattningsmetoder och verkar då komma fram till att MVP=100.

Måste populationen vara större än MVP för gynnsam bevarandestatus? Det råder delade meningar om detta, se https://vargdag.wordpress.com/2012/07/12/behovs-fler-vargar-an-sarbarhetsanalysen/ . Själv tycker jag inte det är solklart att gynnsam bevarandestatus måste vara större än MVP, det är snarare så att det ofta finns skäl att sätta gynnsam berandestatus högre. De anledningar att den skulle kunna vara större, som nämns specifikt nämns i riktlinjerna,  är
(1) att genetiken inte beaktats, men jag gör troligt i andra artiklar på denna blogg att detta inte leder till högre MVP, utan snarare att MVP blir lägre;
(2) att möjligheten för katastrofer inte beaktats, men här är det tvärtom, risken för katastrofer har lett till att MVP ökats till ett nästan 3 ggr högre värde, som antar katastrofer som för mig ter sig osannolika, så stora ”katastrofer” har inte förekommit under omständigheter som liknar varg i Sverige, varg i Sverige borde klara av katastrofer i högre grad än ”genomsnittsdäggdjuret” och någon form av motåtgärder skulle sättas in om katastrofen var på väg. Givetvis går det att konstruera ett scenario där vargen dör ut, men det mest relevanta är nog inte antalet i sådana fall.  Det blir frågan om gissningar som till stor del ligger bortom den naturvetenskapliga sfären och därför snarare bör bakas in i det värde på gynnsam bevarandestatus som skall vara högre än MVP.
Det förefallet långtifrån självklart att antalet vargar för gynnsam bevarandestatus måste sättas högre än 100 i detta fall när det redan finns ett stort säkerhetspålägg för okända och svårförutsedda katastrofer, men detta kanske mest är ett argument för att inte kräva avsevärt mer än 100 för GYBS. Jag tycker ett rimligare sätt att hantera GYBS när man väl bestämt vilket värde man föreslår är att diskutera det bl a från synpunkten att det ligger över MVP även om med katastrofer beaktade.

Skandulv om sårbarhetsutredning mm. (Olof Liberg) kommenterar i anslutning till utredningen, dess fortsättning och dess tolkning på http://skandulv.nina.no/Nyhetsarkivoginfobrev/Artikkel/tabid/2350/ArticleId/1955/Info-fran-SKANDULV-PVA-on-Scandinavian-wolves.aspx

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  genetiken har inte beaktats. I sammanfattningen av analysen från naturvårdsverket till regeringen står ” Naturvårdsverket vill understryka att resultaten i den bilagda forskarrapporten gäller under förutsättning att de genetiska problem, som idag är betydande för vargstammen, är lösta.”  ”avgöra om den nuvarande skandinaviska vargstammen är livskraftig. För att uttala sig om detta måste analysen inkludera även genetiska aspekter.” (de gäller dock för den nuvarande inavlade vargstammen, se kommentaren från Skandulv ovan). Jag anser de genetiska problemen ur den aktuella sårbarhetsanalysen kan betraktas som ”lösta” och betonandet visar att naturvårdsverket inte förstår genetiken. Problemen som ”skall lösas” är att inaveln är hög och immigrationen låg. Förutsättningen borde istället formulerats ”rapporten gäller under förutsättning att inaveln inte ändras väsentligt (framförallt inte ökar) den kommande hundraårsperioden”. Det kunde tillagts ”hade genetiken beaktats hade detta troligen lett till lägre MVP”. Jag har analyserat  ”problemen” med inaveln i artiklarna: https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/ och https://vargdag.wordpress.com/2012/07/03/inavel-beaktat-i-sarbarhetsanalys/ . I rimliga scenarior (”business as usual”, inget ”löst”, eller bara ”partiellt löst”) förefaller inaveln att bli lägre i framtiden än förra decenniet (sårbarhetsanalysen bygger på data från de sista cirka 13 åren), så MVP värdena i sårbarhetsanalysen är sannolikt något för höga. Det är osannolikt att inaveln kommer att öka så mycket så att MVP värdena blir avsevärt högre. ”Genetik” omfattar mer än inavel (t ex genetisk variation, ackumulation av mutationer, evolutionär potential), men på kortare sikt och för MVP för 90 % chans för överlevnad 100 år är den höga inaveln den i särklass viktigaste aspekten. Är inavel initialt hög förbättras de andra faktorerna om inaveln sjunker. T ex den genetiska variationen och evolutionära potentialen kommer med all sannolikhet att vara högre om 100 år än i sårbarhetsanalysens vargpopulation. Mer långsiktigt diskuteras t ex på http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=630 och https://vargdag.wordpress.com/2012/01/13/det-racker-med-nagra-hundra-vargar-genetiskt-langsiktigt/  och andra artiklar på bloggen. En eventuell minskning av genetisk variation under hundraårsperioden skulle yttra sig som en mindre motståndskraft mot katastrofer, och den skattade höjningen för katastrofer (nästan tre gångers höjning av MVP) täcker in också marginellt ökad känslighet pga. andra ändringar i genetiska faktorer än inavel).

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  IUCN kriterium E skall utnyttja all information.  Det skulle bli ungefär samma resultat. De genetiska aspekterna påverkar förmodligen som diskuterats ovan inte mycket. En del ytterligare synpunkter och erfarenheter i relation till vargantal borde nämnts, några nämns i webartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/02/08/antal-och-genetik/  och några i andra artiklar på bloggen som https://vargdag.wordpress.com/2011/12/19/liten-vargstam-overlever-rovdjursutredningen-overdriver/ . Föreslår att sårbarhetsrapporten vidgas till en rapport som kan användas som underlag till att bestämma vargens nationella ”rödlistningskategori”.

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –tveksamt beslutsunderlag  Det finns många invändningar, men
*dels är det vad som faktiskt rekommenderas av nästan alla relevanta organ åtminstone som ett av de verktyg som ger ledning;
* dels finns det förmodligen inget ”bättre” mindre kritiserat alternativ;
* dels kommer sårbarhetsanalysen inte att bli den enda delen i beslutsfattandet;
* dels beror sårbarhetsanalysen på hur välgjord den är, hur väl man känner data, och hur förutsägbar organismen är. Denna sårbarhetsanalys är välgjord och ur den synpunkten nog ovanligt pålitilig;
* dels är MVP ett pedagogiskt och förståeligt mått.

Komplettering med andra genetiska analyser för bedömning av gynnsam bevarandestatus.  Även om genetiska analyser av sårbarhetsanalysens utvärdering av om risken för utdöende inom 100 år är större än 10% förefaller onödiga kan andra genetiska effekter ha betydelse för antalsbehov för gynnsam bevarandestatus. Jag tror dock dessa analyser redan gjorts i tillräcklig utsträckning. På lite längre sikt bör man för att möta långsiktigare önskemål hantera en internationell metapopulation. Men begreppet och funktionen av en internationell metapopulation av nordeuropeisk varg är för outvecklat för att påverka dagens gynnsamma bevarandestatus och om fokus på ”kort” sikt är att sänka inaveln, så kommer också de andra genetiska kriterierna i ett bättre utgångsläge. Det är inte långsiktigt klokt att den nuvarande höga inaveln genom att blåsa upp den nuvarande vargstammen innan inaveln reducerats och det ger tid att bättre hantera och förstå ”metapopulationen”.

Begränsad vargstam och förvaltningsjakt gör att inaveln sänks mycket snabbare. Jag hänvisar t ex till bloggartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/01/08/svensk-vargpolitik-fyra-ganger-battre-an-eus-variant/  För att kunna minska den höga inaveln genom att kombinera naturlig och artificiell immigration med förvaltningsjakt och lågt vargantal är det viktigt att gynnsam bevarandestatus sätts så lågt som möjligt.

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar i Sverige, är detta förenligt med EU direktivet? Riktlinjernas viktigaste vägledning är: “Therefore, a MVP must be regarded as the absolute minimum population size that can be tolerated as a preliminary level for favourable reference population. This reflects the facts that most PVAs do not always include genetic information and catastrophic events as, for example, outbreaks of diseases such as parvovirus or rabies” “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as…: ..The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterionE (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years). Jag tolkar det som att det är möjlighet att sätta in MVP=38, men tycker detta låter alldeles för lite. Man kan sätta in MVP=100. Detta har då tagit hänsyn till genetiska faktorer (de ändrar inte slutsatsen att MVP=100, se ovan) och katastrofer, så det behövs ingen stor ytterligare ”säkerhetsmarginal”. Jag föreslår ett tillägg med 50 procent så för gynnsam bevarandestatus av den Skandinaviska vargen behövs minst 150 vargar, men för Sveriges del blir det 125 vargar. Jag anser dock ökningen 100/38 = 2.6 ggr för katastrofer stor, nästan alla beaktade katastrofer fordrar färre vargar. De höga MVP värdena kommer nog från katastrofer som utplånar merparten av populationen och inträffar mindre en än gång per 100 år och underlaget för antaganden om mycket sällsynta sådana katastrofer är allmännt dåligt. För varg finns inget sådant dokumenterat och är knappast ens troligt. De ”populationsnedgångar” för varg där orsaken inte är av människan mot vargen riktade åtgärder och som täcker mer än vargar inom en familj eller ett mycket litet område är inte stora och mindre än för organismer i allmänhet. I statistik är allvarligare ”katastrofer” överrepsenterade. De svenska vargarna kan (om de inte blir fler) förutses ha permanent ganska gott om mat och utrymme och när önskvärt antal nåtts ganska permanent storlek, och detta borde leda till att risken för stora katastrofer blir låg. Varg klarar sig bra i nästan alla miljöer så länge det finns mat, vilket borde minska vargens ”katastrofkänslighet” jämfört med de flesta andra organismer. Man kan kanske se det så att sårbarhetsanalysbegreppet utvecklades innan katastrofer och det är bl a för att beakta katastrofrisk man vill ha höga ”säkerhetsfaktorer”. Utan katastrof blir MVP=38. 150/38= 3.9. 150 ligger mycket över 38 bland bland annat för att ta hänsyn till risken för oförutsebara stora och mycket sällsynta katastrofer. Jag tycker det finns administrativa skäl att ligga mycket lågt  

Jag föreslår 200 vargar i Sverige. Jag gör ingen grundlig genomgång av de vetenskapliga skälen för att inte ha färre, men fler än 200 vargar är dåligt om det som nu finns möjligheter att sänka inaveln genom selektiv jakt och inavelssänkning är ett prioriterat mål. Fler än 200 vargar är också dåligt för att få genomslag för ny migration men man kan vänta med reduktionen till 200 tills de nya vargarna fått sin första kull. Jag fokuserar på de politiska fördelarna med 200 vargar. År2009 fastlade riksdagen 200 vargar fram till ett nytt beslut 2012, mitt förslag kan utformas som en förlängning av detta riksdagsbeslut. Det är faktiskt ett fullföljande av en mycket äldre målsättning av riksdagen. Då stod en massiv parlamentarisk enighet bakom beslutet med acceptans från brukarorganisationerna, det borde inte vara svårt att få liknande stöd idag. Av enkätsvar att döma stöddes denna vargpolitik också av en stor del av folket. Egentligen skulle Sverige fastställa nya minimiantal, men man har hamnat i en situation utan vargpolitik, rovdjursutredningen föreslår att endast långsamt öka vargstammen, vargstammen är i fri och praktiskt taget okontrollerad tillväxt, ett acceptabelt trovärdigt beslutsunderlag har inte kommit fram (jag exemplifierar med naturvårdsverkets hantering av sårbarhetsanalysen), acceptansen för varg har sjunkit hos viktiga befolkningssegment som reflekteras i att det nu finns riktiga organisationer som förespråkar nollvision och att jägareförbundets ordförande fått sparken för en för kompromiss och vargvänlig inställning. I detta läge är det motiverat att falla tillbaks på en lösning det går att få samling omkring.

Lågt antal för gynnsam bevarandestatus hindrar inte ett högre vargantal! Ett minimiantal är inte ett önskvärt antal utan en botten. Vargstammen både kan och kommer att hållas högre än vad som behövs för gynnsam bevarandestatus, det är t ex fallet för björn i Sverige. Rovdjursutredaren räknade med 50 vargar över vad som behövs för gynnsam bevarandestatus. Jag föreslår att för gynnsam bevarandestatus behövs minst 125 vargar i Sverige, men att det skall finnas 200 de närmaste åren. Det är naturligt att ett internationellt organ sätter regler som gör det möjligt med lägre antal vargar än en ambitiös stat som Sverige vill ha.

Vad tycker EU om Sverige bestämmer att antalet som krävs för gynnsam bevarandestatus är lågt? EU räknar i ett pressmeddelande efter man mottagit sårbarhetsanalysen med att besluten skall kunna träda i kraft i januari 2013, detta tyder på att EU accepterar att sårbarhetsanalysen blir utgångspunkt för gynnsam bevarandestatus. Sverige rapporterar status för varg till EU sommaren 2013, om EU skulle tycka att antalet är för lågt kan de höra av sig då. EUs missnöje beror på att Sverige inte har deklarerat sig ha gynnsam bevarandestatus, inte hur många vargar Sverige anser behövs. Även EU borde uppfatta det som positivt om inte svensk vargpolitik uppfattas som dirigerad och detaljreglerad från Bryssel på ett för regeringen förödmjukande sätt. Om den vargpolitik jag förespråkar gick igenom skulle det styrka Lena Ek och regeringen trots att hon märkts väldigt lite i vargdebatten, även detta borde EU kunna se fördelar i. Ett lågt krav för gynnsam bevarandestatus ligger i Sveriges intresse eftersom det ger nationell handlingsfrihet och det finns därför inget skäl att av någon slags bror Duktig attityd spela bort fördelarna med ett lågt golv, Sverige kan istället frivilligt och med nationellt bror Duktig attityd nationellt ligga över golvet, vilket jag föreslår.

Lägre antal för gynnsam bevarandestatus än faktiskt vargantal ger många fördelar.
*Inga problem med förvaltningsjakt 2013.
*Låg chans för trubbel med EU domstolen när jagad varg hade gynnsam bevarandestatus.
*
EUs intresse för att i detalj följa den svenska skyddsjakten försvinner.
*Nationellt oberoende.
* Det finns ett visst ”förhandlingsutrymme” om problem skulle uppstå senare. Sverige kan t ex ta ansvar för Norges del också, dvs Sverige lovar att Sverige och Norge tillsammans kommer att ha 150 vargar även om Norge inte lever upp till sin del. I min sinnevärld kommer Sverige aldrig att gå ned till 125 vargar och bara som följd av att utfallet inte leder till vad man beräknat under 150.
* Sverige ter sig bättre i internationella sammanhang och vid diskussion om andra bevarandeproblem om Sverige ligger över miniminivån för vargar.
* Adaptiv vargförvaltning  möjliggörs, antalet kan anpassas till specifika förhållanden för året.
* Det blir möjligt att ta hänsyn till socioekonomiska förhållanden.
*Jämnare spridning av vargstammen geografiskt underlättas. *Om inavels nivån reduceras bör det nationella vargantalet sänkas något.
*Kompensation för utsättning av vargvalpar kan utformas så vargtrycket minskar i berörda revir, görs ingenting för att förbättra acceptansen hos markägare för att ta emot vargvalpar kommer man sällan att få markägarens tillstånd.
* Jag har inte beräknat det vargantal som maximerar inavelssänkningen, det är inte okomplicerat att göra det och det har större trovärdighet om det görs av någon annan än mig, det kommer att ta tid, och innan det är gjort vill jag inte föreslå lägre antal än jag gjort här och jag vill inte ta risken att de då blir för låga. Men det är inte omöjligt optimeringen ger lägre vargantal. Ligger man en bit över gynnsam bevarandestatus finns möjligheten att sänka vargantalet om det senare skulle visa sig optimalt.

*När det kommer flera invandrare eller tillförda bör vargantalet sänkas för att det nya blodet skall få större genomslag.
*Kommer det inte nya invandrare kan vargantalet ökas för att minska den genetiska driften. Att på detta sätt direkt och uppenbart anpassa vargantalet till migrationen och inavelsänkningen kommer att skapa ökad acceptans för migration och vargförflyttningar hos de viktiga segment av befolkningen som idag är vargnegativa.
*Skulle så småningom vargens spridningsområde ökas enligt riksdagsbeslut och kanske också norrut kan man kanske höja det nationella vargantalet något samtidigt som trycket i de nuvarande vargområdena kan minskas.
*Att anpassa jaktuttag för att inte underskrida gynnsam bevarandestatusgränsen kommer att nödvändiggöra att man ligger 25 eller 50 vargar över gränsen, men om man inriktar sig på 200 vargar kommer man aldrig under gränsen 125. Kommer man +-25 fel kan detta korrigeras i uttagen följande år.
*Länen kan planera mer sjävständigt och om summan av länens ageranden hamnar fel, så kan det korrigeras kommande år utan att det nationella värdet blir för lågt.
*Det kan finnas skäl att Sveriges del i den internationella metapopulationen, som kommer att sättas upp med deltagande av många länder, och som sammantaget bör omfatta tusentals vargar, blir större än 200. Beslut om detta bör dock avvakta minst ett decennium tills inaveln minskat väsentligt och antalet grundarvargar ökats väsentligt och de administrativa formerna för samförvaltningen mellan länder tagit fastare former. 

Vem och när bestämmer om det är gynnsam bevarandestatus?
naturvårdsverkets rovdjursinformation i början av September står ”Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram referensvärden för gynnsam bevarandestatus för björn, varg, lodjur och järv till juni 2013. För varg kommer Naturvårdsverket att redan under hösten redovisa vad som ska vara gynnsam bevarandestatus…” Någon annan tidsangivelse finns inte. Jag får intrycket att resultatet inte kommer att behandlas politiskt och att vargtrycket i Sverige inte kommer att tas upp av Sveriges riksdag.

, , , , ,

3 kommentarer

Gynnsam bevarandestatus nu

Gynnsam bevarandestatus nu!

Jag har granskat förslaget om villkoren för gynnsam bevarandestatus för varg av Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) och funnit att det är möjligt och önskvärt att deklarera att svensk varg nu har gynnsam bevarandestatus. Jag framför kritik mot rovdjursutredningens slutsats i ett antal inlägg som här sammanfattas. Olof Liberg lade fram det i Karlstad i slutet av februari 2012 som ett val mellan två vägar – 400 vargar med låg inavel eller 2000 med hög, men jag håller inte med, det är omöjligt att få ned inaveln enligt rovdjursutredningens önskemål innan det blivit 2000 vargar om inte tillväxten stoppas innan inavelsmålet nåtts, och vettigast är att nu minska antalet med selektiv jakt tills inavelsmålet nåtts.

Det står i svenska institutioners makt att förklara att vargen nu har gynnsam bevarandestatus. I första hand rovdjursutredningens slutbetänkande, i andra hand i förvaltningsplanen kan inleda den processen. Det skulle ge Sverige större handlingsfrihet att agera så vargpolitiken blir i enlighet med politiska intentioner, vilka jag gissar är: 1) genetisk förstärkning, (i första hand minskad inavel); 2) licensjakt; 3) regional förvaltning; 4) vidare utbredningsområde; 5) begränsad tillväxt. Dessutom ett tillkommande mål 6) svensk handlingsfrihet inom ramen för EU-fördraget. De viktigaste skälen att ge vargen gynnsam bevarandestatus är att det möjliggör sänkning av inaveln, ökning av den effektiva invandringen från Finland och effektivisering av valpflyttprogrammet. Sverige skulle slippa underställa Bryssel varje skyddsjaktsärende. Gynnsam bevarandestatus kan fastställas enligt instruktioner i fördrag med EU, men det är Sverige som tolkar när villkoren är uppfyllda. Jag redovisar hur det är vetenskapligt möjligt att motivera. Vad som behövs därutöver är den politiska viljan!

EU har rovdjursriktlinjer, men de är svårtolkade och ger stort utrymme åt godtycke, framförallt för de som gillar höga tal. EU har underkänt den utvärdering av Svensk licensjakt, som riktlinjernas författare gjort, så EUs rovdjursriktlinjer är ingen bra utgångspunkt. Bättre och lättare att använda EUs direktiv, det är ändå det som gäller, och skulle det gå till prövning av EU eller domstol är det bäst att tillämpa källan och inte gå via en tolkning.

Gynnsam bevarandestatus innebär inte att ansträngningarna att förbättra vargstammens uthållighet avbryts, utan är ett steg på vägen, som underlättar ytterligare förbättring av uthålligheten. Gynnsam bevarandestatus innebär att den genetiska förstärkningen blir mycket kostnadseffektivare.

Rovdjursutredningen 2011 uttalande om gynnsam bevarandestatus är bara att se som ett förslag som ger ett underlag för vidare behandling (senast när Sverige rapporterar till EU 2013). Eftersom regeringen i sitt beslut i augusti 2011 inte beaktat rovdjursutredningens förslag givet i april 2011 att reducera inaveln innan antalet höjdes, och eftersom rovdjursutredningen utgått från konstant vargantal och bortsett från inverkan av EUs direktiv och regler, så finns nu inte vägande skäl att utan vidare instämma i utredningens slutsats, att varg idag inte har gynnsam bevarandestatus. Vad jag förstår finns det direkta sakfel i rovdjursutredningen på för slutsatserna viktiga punkter och andra har fått ensidig belysning.

Eftersom det finns avsevärt fler vargar idag och antalet tillväxer okontrollerat jämfört med föreställningen när rovdjursutredningen skrevs och remissvaren till denna författades våren/sommaren 2011, bör dessa dokument ges liten vikt. Året utan licensjakt och utan långsiktig vargpolitik har tillfört erfarenheter, vilka givetvis bör utnyttjas.

Ett flertal artiklar, som behandlar olika vargfrågor, speciellt genetiska varav många har relevans för rovdjursutredningen och förvaltningsplanen finns på https://vargdag.wordpress.com/ De som mer direkt berör rovdjursutredningen och bevarandestatus listas på https://vargdag.wordpress.com/category/rovdjursutredning/ . Det mest centrala för bedömande av gynnsam bevarandestatus finns också på SLUs forskarblogg: http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?cat=73  och på denna blogg.

Antalet vargar är tillräckligt för att risken för populationsutdöende är låg trots den höga inaveln. Den genetiska kontakten med öst är tillräcklig. Den genetiska variationen ökar och inaveln minskar. Denna process går avsevärt fortare om vargstammen inte växer över ca 200 och om selektiv beståndsbegränsande jakt tillämpas. Långsiktigt bevarande av varg fordrar högre numerär än den svenska stammen, men vargar utanför Sverige bidrar och vargstammen bör inte ökas de närmaste decennierna av den anledningen. Vargen kan bevaras långsiktigt och uthålligt i tillräckliga numerär genom att inkludera tillräckligt stora geografiska områden i en megapopulation. Inaveln är relativt hög, men är inget hot mot vargstammen. Såväl inaveln som dess effekter minskar. Internationellt (IUCN), dvs öst om Sverige, klassas vargen som ”species of least concern”.

Att reducera inaveln i föreslagen grad med djurparksvalptillförsel verkar med nuvarande tillväxt och jaktbestämmelser bli mycket dyrt, fordrar ett program som tar många decennier. De av EU framtvingade förändringarna i vargpolitiken sänker kostnadseffektiviteten med uppåt en faktor fyra! Att överlåta kontrollen till EU leder till fri tillväxt, osäkert hur lång tid.

Den nuvarande vargpolitiken sänker acceptansen hos grupper som det anses viktigt att ha acceptans hos. Detta kan ha långsiktiga konsekvenser även för rovdjursförvaltningen som helhet. Den är också långsiktigt förödande för statsmakternas förmåga att styra om deras beslut och löften inte är trovärdiga.

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Dessutom har jag visat en invandrare är 2.5 effektiva. Sverige har alltså passerat ribban för gynnsam bevarandestatus som lades av utredaren 2007. Men 2011 års utredare lägger ribban på dubbla höjden!.Och ändå bara provisoriskt till 2019. Rovdjursutredningens uppfattning om gynnsam bevarandestatus verkar vara som horisonten: något man går emot utan att komma närmare. Går man femton år bak i tiden så tyckte ”Natuvårdsverket” att det räckte med 15 föryngringar och man såg fram emot licenjakt för att hålla stammen vid det antalet, men populationsgenetikerna protesterade och yrkade det behövdes 200 vargar och en helt isolerad stam då skulle fordra 500.

Ett svenskt beslut att tilldela vargen gynnsam bevarandestatus kommer nog att granskas av EU, men inte direkt underställas kommissionen eller kopplas till nuvarande överträdelseärende och i diskussion med andra EU-länder, som också hanterar varg. Granskningen tar också tid.

Detta är det sista inlägget i en serie som avsåg påvisa svagheter med rovdjursutredningens slutsatser som startade 14e december.

, , ,

2 kommentarer

Antal och Genetik

Vargar – antal och genetik i konflikt

Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på bloggen. 

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat.  Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Effektiva vargar per generation Inavelsgrad vid jämvikt (F)
0.6 0.3
1 0.2
2 0.11
3 0.08

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln. Jakt ökar dödligheten och sänker generationstiden, detta leder till att migrationen per generation minskar vid en given migration per år vilket kommer att leda till en sänkning av migrationen, detta bör beaktas vid framtida överväganden.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.

Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.

Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Det var motiverat att se inaveln som ett överhängande hot mot vargstammen 2008 i avsaknad av sen invandring, men den situationen är nu historia. Inaveln är nu inte ett akut hot mot vargstammen.

Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).

Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.

En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!

Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.

Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.

Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.

Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.

Ny utvärdering av Liberg slutet av februari 2012. Liberg anser att det räcker med hälften så stor tillförsel som jag räknat med i det ”äktsvenska” alternativet för att få en sänkning av inaveln till F=0.1. Jag tycker med stöd av andra artiklar på denna web detta verkar väl optimistiskt, men har ingen invändning mot att målet för tillförsel av fräscha reproduktiva vargar begränsas till minst en per år inklusive naturlig invandring tills en acceptabel F nåtts. Låt mig erindra om att sedan 2009 det varit noll fräscha reproduktiva vargar och enda (lilla) chansen att få en 2012 är att ”den gula pendlaren” får valpar 2012 och enda stora chansen 2013 är om man låter bli att döda henne. Att nå en reproduktiv ny varg per år nödvändiggör ett radikalt nytänkande i svensk vargpolitik.

Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.

Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.

, , , , , , , , , ,

5 kommentarer

EUs rovdjursriktlinjer – inte mycket ledning

EUs rovdjursriktlinjer – tveksam hjälp

EUs (”=LCIEs”) rovdjurs-riktlinjer orsakar stora problem. Riktlinjerna kan tolkas olika resulterande i drastiskt olika minsta vargantal, delvis beroende på subektiva uppfattningar av den som tolkar. Det är svårt eller omöjligt för tolkaren att förstå vilka förvaltningskonsekvenser de valda tolkningarna leder till.

Det har utfärdats riktlinjer för hur EU:s direktiv skall tolkas för bl. a varg som kan benämnas ”EU:s (=LCIEs) rovdjursriktlinjer”. Man kan ifrågasätta om det skall tolkas som EUs riktlinjer. Det är inte översatt till svenska fast EU dokument översätts till svenska. Det sägs uttryckligen att det är EU:s direktiv och inte LCIEs riktlinjer som gäller.  Men hur kan och bör LCIE dokumentet tolkas? Dokumentet ger mycket information, men inte tillräcklig ledning och för stort utrymme för subjektivitet! EUs direktiv talar också mycket om acceptansrelaterade faktorer som grundval till undantag vilket knappast nämns i LCIEs riktlinjer. Vargfakta räknar upp några omständigheter att det kan vara goda skäl att få godkänt på vargjakten.

Minimalt antal vargar
Jag anser riktlinjerna kan tolkas som att gynnsam bevarandestatus kräver minst det antal vargar, som gör att sannolikheten att stammen dör ut inom hundra år är lägre än 10 %, beräknat enligt en sårbarhetsanalys. Sårbarhetsanalysen kan inskränka sig till vad som ter sig troligt. På sidan 20 står den för Sverige mest kritiska formuleringen:

“In summary, we suggest that favourable reference population be defined”… “The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years)”… Det låter ju bra och trovärdigt vid första påseendet att det skall vara en rimligt hög sannolikhet att vargstammen överlever 100 år.

Meningen summerar avsnittet ”An operational proposal to define Favourable Reference Population” och måste alltså vara vad som slutligen gäller oberoende av andra formuleringar.

Läser man riktlinjerna sid 22 står det:”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…och ”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs. ”riktlinjerna” ställer hårdare krav än EU-direktivet. Emellertid är det ett subjektivt beslut hur mycket hårdare.

D.v.s. man kan tolka riktlinjerna antingen som att de anger minimikrav på nödvändigt antal eller att man skall ligga högre men i en grad man får tolka själv. ”Levels” kan avse en faktor 100 högre (10000 vargar istället för 100), medan ”much larger” kan tolkas som 25 % (125 vargar istället för 100, 25 är mycket mer än 100). I detta avseende kan man alltså säga att man följt inte bara EU-direktivet utan också riktlinjernas rekommendationer om man ligger minst 25 % över. Det går väl bra att också besluta 100 vargar om PVA ger 100 vargar och skriva att beslutet tagits på grundval av EU:s rovdjursriktlinjer (man behöver inte gå längre . Jag tycker inte det är acceptabelt med riktlinjer som lämnar så vida marginaler till godtyckliga tolkningar. Riktlinjerna undergräver förtroendet för hela den svenska rovdjurspolitiken och EU:s rovdjurspolitik om de leder till resultat som är så svåra att enkelt och trovärdigt motivera som rovdjursutredningens förslag. Beträffande nödvändigt antal (referenspopulation) tycker jag man i stället skall gå tillbaks till EU-direktivet och dess riktlinjer och inte försöka tänka över de speciella rovdjursriktlinjerna med deras hopblandning med det extremt långsiktiga. Det är bättre att diskussion sker vid de revisioner EU gör baserat på rovdjursriktlinjerna och direktiv, som kan resultera i ändringar i förvaltningsplaner, än att från svensk sida göras sig till uttolkare av EU:s vilja rörande referenspopulationer när den är så oklart formulerad.

Det diskuteras knappast hur faktisk inavel påverkar gynnsam bevarandestatus, bara inavelsökning. Detta är inte relevant för den svenska vargpopulationen eftersom inaveln minskar. Man kan få med inavel indirekt genom att lägga in det i sårbarhetsanalysen. Det orsakar lätt extra säkerhetsmarginaler som adderas till de på annat sätt pålagda säkerhetsmarginalerna. Det är olyckligt att detta sammanblandas med diskussioner om ”genetisk viabilitet”.

Riktlinjerna går in på långsiktig genetik på ett mycket olyckligt sätt som bäddar för konflikter och bristande acceptansen som vad vi nu ser utspelat i Sverige.
Redan av rubriken till dokumentet framgår att riktlinjerna avser populationer (eller som riktlinjerna själva förklarar menas med populationer i rubriken vad som ofta kallas subpopulationer). Den svenska vargstammen eller troligen den svensk-norska kan betraktas som en sådan (sub-)population. Kanske eller kanske inte den karelska subpopulationen kan räknas in i en skandinavisk-karelsk subpopulation. Att sedan på ett oklart sätt gå över till hur megapopulationer skall byggas upp kan inte leda till annat än att dokumentet blir djupt förvirrande och beroende av spekulationer om dessa megapopulationer. Som dokumentet själv förklarar i ord som antyder att det är en långsiktig målsättning (sid 23): “From a strictly conservation perspective the preferred overall goal would be to establish a metapopulation of interconnected populations, each of which is at a level exceeding the minimum threshold for Favourable Conservation Status.” Denna ordalydelse indikerar inte att VPA storleken behöver överskridas avsevärt och av ordalydelsen framgår att det är något långsiktigt. Det är för megapopulationerna och inte populationerna eller subpopulationerna eller de individuella stammarna det gäller. Men med åsidosättande av vad rovdjursriktlinjerna egentligen skulle gälla, så trampar rovdjursriktlinjerna vidare (sid 17):”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers both short term demographic and long term genetic components”…”is recognized. This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals.” Många hundra tolkas ofta som 3000-5000 vargar. Meningen uttrycker en förmodan av vad direktivet avser. Även i övrigt förekommer det mycket ofta förmodanden som leder till att det som ett taftologiskt mantra upprepas ”PVA ger ett minimum, vi rekommenderar mer” EU bör själv ta initiativ till en sammanställning av ryska vargstammar, subpopulationer och deras konnektivitet.

Selektiv jakt inriktad för att minska inaveln fördubblar effekten av tillförda vargar
Det förvånar mig att de jaktkunniga och jurister inte kunnat finna ett undantag för detta, jag saknar en förklaring i EU:s rovdjursriktinjer varför detta är omöjligt, vilket tycks vara vad naturvårdsverket och regeringen kommit fram till. Jag tycker det borde stämma in på vad som står på rovdjursriktlinjerna sid 29 ”Using a derogation depends on competent national authorities determining that”…”conditions are being met. The first condition is to demonstrate a reason for wanting derogation.”… “Article 16 permits for derogation” … (d) “For the purpose of … repopulating and re-introducing these species and for the breeding operations necessary for these purposes…” Den svenska vargstammen som återbevargar Sverige kom med få individer och lider därför av inavel som alla är eniga om bör reduceras. Detta är ett naturligt led i att återuppbygga en livskraftig vargstam. Riktlinjerna borde förklarat varför detta inte är acceptabelt motiv för dödlig kontroll. Gruppen från LCIE som gav ett utlåtande om vargjakten i Sverige 2011 borde också förklarat varför det inte anses som en acceptabel ursäkt.

Lättläst?
Fast rovdjursriktlinjernas författare säkert ansträngt sig, så ger dokumentet ändå ett intryck av fikonspråk för specialister. Det är svårt att fatta vad som egentligen är centralt, jag har själv lagt ned mycket tid och betraktas som genetikprofessorskompetent, men förstår ändå inte ännu dokumentet till fullo. Omedvetet vill specialister undvika kvalificerad inblandning från andra och göra sin omgivning beroende av sig. Ett hjälpmedel är att omgärda ämnet med speciell terminologi och begrepp och underförstådda resonemang och beslut från andra källor och dunkla hänvisningar. I en nyckelmening ovan står exempelvis ”IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA)”, men det står inte vad PVA är eller något mer om IUCN criterion E. Men det blir ändå knepigare när dessa begrepp blir föremål för juridisk tolkning.

För att ta del av den oftast oklara diskussion som finns måste man förstå innebörden av begrepp som Favourable Conservation Status (FCS); Favourable Reference Values (FRV); Favourable Reference Population (FRP); minimum viable population (MVP); mature animals; “optimum density”;  ”Demographic Viability”; ”population viability”; MVP; BVA; ”Genetic viability”; Favourable Conservation Status (FCS); Critically Endangered, Endangered, Vulnerable; IUCN categories of “Near Threatened” or “Least Concern”, innebörden är långtifrån kristallklar. Läser man ”rovdjursriktlinjerna” tycks menaS att för FCS skall bla FRT uppfyllas och detta bör helst vara större än MVP.

Det minskar trovärdigheten att diskussionen i riktlinjerna ofta är svåförståelig och svårtolkbar, och detta i speciellt hög grad när det leder till slutsatser som ter sig som orimliga eller kontraintuitiva för de flesta, som att det behövs minst dubbelt så många vargar i Sverige som idag för att vargen skall ha en rimlig chans att överleva, och att närheten till tiotusentals vargar i Ryssland eller hundratusen gråvargar inte skall vara tillräcklig för att ge genetisk säkerhet på lång sikt. Det minskar också trovärdigheten att så många kvalificerade bedömmare ifrågasätter resultaten. Skall dessa stora populationer accepteras bör det förklaras pedagogiskt mer kraftfullt och övertygande av rovdjursutredningen varför det är så.

Acceptans. Dokumentet nämner acceptans som viktigt och LCIE har uttalat sig om (accepterat) den svenska licensjakten 2010 och 2011 i ett acceptans-sammanhang. Detta påverkade dock inte EU att lägga ned sitt överträdelseförfarande. Detta visar att EU inte har förtroende för LCIE och det minskar avsevärt värdet och trovärdigheten av dess riktlinjer. Dokumentet uppmanar till nationella krav på antal vargar för gynnsam bevarandestatus, som är mycket högre än vad EUs direktiv kräver eller vad som är naturvetenskapligt berättigat, och detta leder säkert till minskad acceptans för rovdjurspolitiken hos de som uppfattar olägenheterna som påtagliga. Nationella myndigheter skyller nog då ofta lite orättvist på fördrag med EU istället för de svenska myndigheternas egna ambitioner. Detta minskar nog den nationella acceptansen av EU.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.

Riktlinjerna inte anpassade för den svenska situationen
LCIE riktlinjerna analyserar inte de som är mest relevanta för den svenska vargens situation. Detta framgår av denna serie av artiklar om rovdjursutredningen. LCIE analyserar inte att prioriteten är att först sänka inaveln eller att jakt kan utformas så att den stärker effekten av tillförsel/invandring av obesläktade vargar. När faktiskt en isolerad population återuppbyggs från ett händelsevis uppträdande par så råder speciella omständigheter som det borde finnas större förståelse för. Det borde finnas större hänsyntagande till situationen när det är en ohotad art och ”ras” (nordeuropeisk varg) det rör sig om som kan flytta sig mer än 100 mil mellan generationerna och fortfarande är sammanhängande. Det borde tas större hänsyn till att vargen har uppvisat en förvånande förmåga att återhämta sig även efter fullständig utrotning. Det borde tas större hänsyn till att acceptansen är mycket dålig och olägenheterna mycket dyra och krävande att hantera så att de säkerhetsmarginaler som gäller för lätthanterligare arter (inkluderande lo och björn) inte bör strikt tillämpas för varg. Knappast heller vad man gör då acceptansen försämras när antalet stiger okontrollerat och snabbt på grund av strikt förbud att skjuta andra vargar än sådana som kan bevisas ha orsakat stor skada. Jag tror att dessa riktlinjer är en källa till en del extra problem och de anvisningar de ger är olyckliga och ett skäl för den mycket hårda konflikt detta orsakat i Sverige. Jag föreslår att man inte tar så mycket ledning av riktlinjerna utan bara tittar direkt på direktivet. Jag föreslår också att den bevarandebiologiska forskningen utvecklas till något mindre dogmatiskt.

Andra riktinjer: http://www.naturvardsverket.se/Handbocker/Artskyddsforordningen/Start/  är en handbok i hur artskyddsförordningen skall tillämpas men jag hittade inte relevant om genetik i den.

”Riktlinjernas” huvudförfattare har utvecklat en del i en ny artikel xxxxx   Building biological realism into wolf management policy: the development of the population approach in Europe. Linnella,, Boitani. Hystrix, the Italian Journal of Mammalogy som publiceras på nätet April 2012. Det rör sig om en konferensskrift från en konferens våren 2010 som alltså inte påverkats nämvärt av EUs behandling av svenska vargjakten och ett dokument som inte kan kommenteras.

Referens: Linnell J., V. Salvatori & L. Boitani (2008). Guidelines for population level management plans for large carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2).

,

Lämna en kommentar

Rovdjursutredningens förslag försämras en faktor fyra av EUs inblanding!

Kvantitativ jämförelse av Rovdjursutredningens förslag före och efter EUs inblandning 

Sveriges riksdag har beslutat om en vargpolitik, som var tänkt att gälla till hösten 2012. Rovdjursutredningen har våren 2011 föreslagit en fortsättning, men EU har utövat påtryckningar, som lett till en modifiering av politiken. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges intentioner var före EUs intervention (till juli 2011, ”Sverige-scenariot”) och efter (från dec 2011, ”EU-scenariot”).  Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår. I EU-scenariot fördubblas också vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs inavelsminskningen är en fjärdedel av det ”svenska” scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-scenariot, vilket inte gagnar något vettigt ändamål.

Båda scenariorna startar 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Vargstammen 2012 sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inaveln 2012 (F= 0.28) sätts till den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras 10 reproduktiva vargar (det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur). För att göra beräkningarna enkla antas alla vargflyttar genomförs samma år, i praktiken blir det förstås ett utdraget förlopp. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.

I det svenska scenariot bortses från ändringarna i vargpolitiken i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren före 2027 finns det därför inte utrymme för licensjakt. Detta är enligt rovdjursutredningens förslag att först åtgärda inaveln och därefter fördubbla vargstammen.

EU-scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 (före vargflytt) fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter (det antas att jaktlagstiftningen tillåter att fixera vargantalet på dubbla dagens genom utökad skyddsjakt, trots att det är mycket tveksamt om det är så).

Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”, detta inkluderar den norska stammen och ett visst övermått i förhållande till ”minimnivån). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Den naturliga invandringen är lika stor. Den huvudsakliga skillnaden är inaveln och dess reduktion. Inaveln blir 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har då sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från initial värdet 0.28 som för EU-scenariot. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska scenariot, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med dubbelt så många vargar tidigare, och fokusering på skyddsjakt kan förmodas minska olägenheterna per varg). Förmodligen är den förmodade skyddsjakten i EU-scenariot väsentligt dyrare än den huvudsakliga licensjakten och totalt färre skjutna vargar i svensk-scenariot.

Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.

EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot uppnås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög.  Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.

Min slutsats är att vargen måste tilldelas gynnsam bevarandestatus omedelbart för att rovdjursutredningens förslag skall kunna genomföras och inte inavelsminskningen te sig patetiskt obetydlig och oansvarigt kostnadskrävande. Om intentionen är att börja öka vargantalet 2022 om man då är tillfreds med inavelsminskningen – som i scenariot blir något lägre än målnivån rovdjursutredningen eftersträvar – kan skrivas in i förvaltningsplanen utan att att sättas som ett villkor för gynnsam bevarandestatus.

Denna beräkning är naturligtvis approximativ och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och att jag tycker naturvårdsverkets intresse för sådan hänsyn hittills verkar svagt.

Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så resultaten blir bättre dokumenterade och förståeliga för de som vill sätta sig in i dem så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en arbetsbok, och att denna verkligen vill använda arbetsarket, så gör jag det.

Det svenska alternativet beskrivs här som att undvika de icke inavlade reviren vid licensjakt. Man får större framsteg om man också unviker de minst inavlade av de inavlade reviren eller skjuter bort de genetiskt olämpligaste reviren. Effektförbättringen blir marginell och det är ganska bökigt att göra på ett bra sätt och det är svårt att beskriva på ett förståeligt sätt.  men man bör tänka efter sådana banor om licensjakten tas upp igen. EU sägs nyligen ha kritiserat Sverige för att urvalet av revir inte gjordes på detta sätt efter ”genetiskt värde”. Svaret är att det var precis så Sverige gjorde när man behandlade revir med och utan inavel på olika sätt, Sverige hade kunnat göra en mer sofistikerad indelning,  men mervinsten hade blivit liten, det hade varit svårare att hantera praktiskt, och det är kitsligt att kritisera Sverige för att Sverige gjorde bara nästan rätt. Vad jag minns var frågan uppe till diskussion före jakten, den mer sofistikerade modellen föreslogs av Ryman, men Liberg tyckte att mervinsten var liten i förhållande till merarbetetet.

Ovanstående är förmodligen orättvist mot EU-alternativet. Det är mer sannolikt att beståndsbegränsande selektiv licensjakt tillåts när vargantalet nått 500 och då blir förstärkningsfaktorn 2 tillämpbar för att förstärka tillförseln. Då förloras bara en faktor två i effektivitet, inte en faktor fyra. Men det är inte känt vad som händer med det framtida vargantalet och på något sätt måste illustreras att man är på fel väg. 

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Rovdjursutredningen överlåter kontrollen till EU…

Rovdjursutredningens förslag överlåter kontrollen till EU!

Dagens vargpolitik extrapolerad till ”skräckscenario” 
Sverige bedriver nu en vargpolitik där vargantalet bara reduceras med skyddsjakt, där det enda kriteriet är att skadorna (olägenheterna) måste vara påtagliga. Om nuvarande svenska vargpolitik fortsätter så sätts vargantalet av balansen mellan skyddsjakt och vargens tillväxt. Om utredningens förslag följs, så kommer den svenska vargstammen aldrig att nå ”Gynnsam bevarandestatus” eftersom inaveln inte blir tillräckligt låg tillräckligt snabbt, vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen inte kommer att öka tillräckligt mycket, och migrationen från Finland inte kommer att betraktas tillräckligt hög. Det finns också en risk att utbredningen betraktas som otillräckig, även om rovdjursutredningen inte tycker det. Det finns många bevarandeforskare som pläderar för avsevärt större vargantal än vad rovdjursutredningen gör, här en reaktion på rovdjursutredningens förslag från en i ärendet tung SLU instans. Det finns såledeles anledning för forskningen att prestera analyser av var vargantalet hamnar om inte beståndsbegränsande åtgärder sätts in. 

Vad blir de långsiktiga konsekvenserna om vargpolitiken 2012 fortsätter? Jag försöker skissera ett möjligt svar i ett scenario. Vad jag kan finna finns inte bättre scenarior eller analyser. Det finns politiska beslut på att hålla norra Sverige nästintill vargfritt, detta antages upprätthållas (det är 54% av ytan, om vargförbudet i norra Sverige tas bort kan antalet förväntas öka med säg 60% (jag tror inte det blir 100, eftersom markens biologiska produktionsförmåga är mycket lägre i norr). Det har bedömts att om vargen i första hand väljer revir där människans påverkan (vägar, bebyggelse) är låg och breder ut sig över revir på upp till 10 kvadratmil. När detta utrymme utnyttjats har det uppskattats det finns 1200 vargar i stationära revir. Rovdjursutredningen 2011 citerar denna skattning. Vid tillväxt därutöver torde reviren bli mindre, födotillgången tidvis lägre, spridningen sker närmare mer befolkade och tamdjurstäta områden. Symptom kan vara att det blir vanligare med vargobservationer i revirnära tätorters utkanter och fler varg-vargkonflikter. Detta leder bl a till ökande avgångar pga perioder med sämre livsmedelstillgång, ökade varg-varg konflikter och mer skyddsjakt. Förmodligen kommer stammens storlek att stabiliseras på 2500 vid fri tillväxt utan skyddsjakt, men det kan bli mer (jag tackar Gunnar Glöersson för tips om dessa skattningar). Jag tänker försöka titta på vad som kan hända i Värmland, för Värmlands vargförekomst finns en mycket bra karta från länsstyrelsen med intritade revir. Det finns en annan karta med inritade revir från den nationella framställningen där reviren är mindre. Tänker troligen mer på Värmland senare.

Man kan spekulera över hur ”fullt” det är i olika områden och i vilken grad detta påverkar tillväxttakten och fördelning av tillväxt genom förtätning och tillväxt av utbredningsområdet. Några färdiga ideer verkar inte finnas utan det är fritt för spekulationer. Vargens utbredning har ökat ganska lite sedan milleniets början, ökning av spridningsområdet verkar vara en långsam process. Bytesdjuren får sänkt densitet av vargens närvaro, detta gör att utrymmet för varg minskar när stammen förtätas. Bytesdjuren kan minska av andra skäl än varg, samhället kanske agerar så att balansen mellan vegetationsskador, trafikolyckor och andra störningar gör att bytesdjuren minskar och då minskar förstås det maximala vargantalet. Även när det är relativt mättat med vargrevir kan tillväxten bromsa upp även om reviren är stora. Det blir svårare för ungvargar som lämnar föräldrareviret att hitta någonstans de kan slå upp ett nytt. Detta kan innebära att en större del av vargpopulationen blir icke stationär och det kan leda till en större dödlighet och en snabbare ökning av utbredningsområdet. Förtätning där reviren inte ligger tätpackade redan (Uppland och Stockholms län) verkar lättast för fortsatt expansion.

Vargtätheten kan begränsas av sjukdomar, i första hand skabb som dödar svenska vargar. Förekomsten förefaller öka med vargtätheten och därmed en viss ökad avgång. Det tätare vägnätet när befolkningstätheten är högre leder till ökad fragmentisering av habitaten för varg, det kan skapa ”holmar” och är en klar störningsfaktor. Vägolyckor är en märkbar dödsorsak för varg och den ökar med ökande vägnät/befolkning. Ökande vargtäthet lokalt gör nog också att vargarna i högre grad kommer ut på de vägar som faktiskt finns. Motorvägar med älgstängsel är uppenbara hinder för vargens rörelsefrihet. Jaktarrendena per ha ökar avsevärt söderut/österut och arrendeinkomsterna blir större med ökande andel utländska trofejägare och storstadbors hobbyjakt.

Det högsta konkreta förslag jag sett för vargantal i Sverige är 2000, och då antas det vargar i norra Sverige också. Liberg nämner i slutet av februari 2012 2000 vargar efter fri tillväxt (vilket är vad jag kommer till för södra Sverige, Liberg anger ej den geografiska begränsningen, men det är samma storleksordning jag kommer till och jag noterar att Liberg inte ser något i dokument eller principer som kan stoppa en sådan utveckling. 

Några värden på vargtätheter på olika håll
 2.5 och 2.3 vargar per kvadratmil.   http://www.mendeley.com/research/estimating-wolf-densities-forested-areas-using-network-sampling-tracks-snow-1/  Ontario nationalparkliknande skogklätt
1-2 vargar per kvadratmil. http://www.fur.ca/files/Density,%20Demography%20wolf%20study%20Summary.pdf  Alberta, vargar som ”skördas” dvs inte uppnått mättnad  
”Nonetheless, wolf densities in the mountainous portions of the Clearwater Area exceeded those (2.5 to 9.2 wolves/1000km 2) recorded in Jasper National Park (Cowan 1947, Carbyn 1974, Dekker 1986) and those (2.7 to 4.8 wolves/1000km 2) in Banff National Park (Huggard 1991, Hebblewhite 2000, Callaghan 2002, Hebblewhite 2006), likely corresponding to higher prey densities on provincial…” citat, vargtätheten kan vara ganska låg i de nationalparker där bytestätheten är låg.

Hur mycket vargar fanns i Sverige när det fanns som mest? Ekmans bok gör ett försök att ge ett svar: Det fanns mest vargar omkring 1830. Maxantalet skattas till 4000-5000. En viktig begränsande faktor var tillgången till föda på vintern. Jakt tog uppåt 700 vargar/år, beståndet måste varit många tusen för att tåla den skattningsnivån i något decennium. Detta tycker jag stämmer hyggligt med min skattning av ett max utan jakt på 2500 i södra Sverige. Men andra skattningar av vargstammens maximala storlek är lägre, kan nog sägas gå ned till 1500 för södra Sverige. Förr i värden var föda vilt + skogsbetande tamdjur. Nu antar jag tamdjuren i södra Sverige (skyddjsakt skyddar dem) och älgtillgången mm börjar väl bli begränsande vid 2500. Vargfakta har uppskattat att 2000 vargar i södra Sverige nås 2020 och då tror Vargfakta att viltet börjar bli knappt. Jag tror alltså inte att tillväxten kommer att ske så snabbt, men delar uppfattningen att vilttillgången kommer att börja tryta och tillväxten kommer att ske allt långsammare av den orsaken.

 Om restriktiv skyddsjakt tillämpas så kommer detta att öka avgångarna och göra att vargantalet stabiliseras vid en lägre nivå. Nu blir det rena spekulationer av mig. Fem procent av beståndet sköts vid skyddjakt 2010-2011, med utvidgade skyddsjaktskriterierna blir det kanske 8 procent (jag höjde min skattning med en procent när beslutet från naturvårdsverket om skyddsjakt kom i mitten på januari 2012, men efter det senaste uttalandet av EU-kommisionären verkar det troligare det stannar vid 6%, vilket resulterar i fler vargar i slutändan och att man snabbare kommer dit) och skyddsjaktskriterierna antas bestå. Medan vargantalet stiger till 1200 stationära så stiger vargskador och skyddsjakt inte avsevärt snabbare än i proportion till antalet vargar, men när vargantalet går över 1200 och vargarna blir hungrigare och samtidigt sprider sig till tamdjurstätare områden, så ökar skyddsjaktsjaktprocenten snabbare än vargantalet, samtidigt som andra vargdödsorsaker också ökar. Gissar balans inträffar när skyddsjakten står för 15 % av dödligheten och det då finns 1800 vargar totalt varav 270 fälls vid skyddsjakt varje år. Balanspunkten beror på hur bra vargskyddande åtgärder som stängsel fungerar, fungerar de bra blir det lite fler vargar innan det blir balans. Det verkar som spridningen av varg från det utbredningsområde den hade år 2000 går ganska långsamt, de närmaste åren kommer vargens tillväxt att snarare resultera i en förtätning än ett ökat utbredningsområde. Balanspunkten kommer knappast att ha nåtts detta decennium. För 170 år sedan när vargtätheten i riket var som i varglänen nu och när vargens nedgång startade på allvar, dödades mer än 500 vargar om året, men det var ju tillräckligt för att avsevärt reducera stammen, det behövs inte lika mycket för att bara hålla den i schack och siffran omfattar norra Sverige också. Detta scenario sitter säkert bra för den ideella naturvården, några forskare och två riksdagspartier, men jag tror ändå inte det är vad riksdagens majoritet verkligen önskar.

Det finns ingen aktuell sammanställning om hur nära mättningspunkten man kan vara i varglänen, förmodligen kan vargtätheten öka väsentligt även i Värmland och Dalarna. Inga observationer tyder på att varg-varg konflikter blivit vanligare, vilket kan tänkas vara ett symptom.

Är det troligt regeringen låter vargstammen växa till 2000?
Nu går det nog inte så här. Regeringen har lovat licensjakt 2013, men det är ett löfte jag inte litar på, och att skyddjakten 2012 skulle bli utvidgad, fast det nu verkar regeringen tolka vidgad skyddsjakt som oförändrad skyddsjakt, men det blir kanske marginellt vidgat. Rovdjursutredningen tycker inte vargantalet skall höjas innan inaveln sänkts, fast det har regeringen satt sig över och det är väl bara av historiskt intresse nu. Inaveln ökat sedan utredningens förslag presenterades (på grund av att invandraravkommor är överrepresenterade vid skyddsjakt. men vargantalet har höjts väsentligt. Hösten 2012 är ett nytt riksdagsbeslut planerat, det kanske accepterar regeringens löfte om licensjakt 2013 och tillåter den att vara så intensiv så att löftet till hösten 2012 uppfylls retroaktivt men det ter sig ytterst osannolikt. Det är möjligt att EU-reglerna kan tolkas som att det räcker med att uppnå en fördubbling av vargantalet om rovdjursutredningens förslag accepteras för att få gynnsam bevarandestatus och tillåta införande av licensjakt om några år, det verkar otroligt, men man vet ju aldrig vilka tolkningar andra gör, det är oförutsägbart. Problemet är att det verkar så oförutsägbart vad som verkligen händer, även om beslut fattas av organ som i många frågor försöker genomdriva sina beslut. Om riksdagen tar rovdjursutredningens förslag som det står, och inget annat ändras tämligen radikalt ter sig mitt scenario troligt. När EU rynkar på pannan och uttrycker sitt ogillande….  EU hotar med interemistiskt totalförbud av EU domstolen för jakt om ett högt skyddsjaktsuttag sker i vinter. Lite romersk kejserlig stil över EU-styret faktiskt, antingen gör ni som EU vill, eller så kastar EU er till vargarna (det finns ju inte lejon i Sverige). Rovdjursutredningen har föreslagit ett ”provisoriskt referensvärde” på 450 vilket öppnar för ribbhöjningar efter att 450 nås och rovdjursutredningen vill också underkänna den svenska vargstammen för dess dåliga konnektivitet med Finland fast den inte är dålig. Visserligen finns det flexibilitet i EUs rovdjursriktlinjerna för att tilldela den svenska vargstammen gynnsam bevarandestatus idag, om svenska beslutsfattare så önskar. Men flexibiliteten är också troligen tillräcklig för att realisera ”skräckscenariot” ovan med stöd i de flexibla riktlinjerna, om svenska beslutsfattare så önskar eller inte förstår bättre.

Det finns inget man kan lita på i svensk vargpolitik, inte ens riksdagsbeslut eller regeringsbeslut, det blir väldigt beroende av gissningar!

Eftersom inaveln skall ha sänkts till under 10 %  och invandringen från Finland måste förbättras och rovdjurutredningens expertpanel tycker att vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen måste öka tre gånger för att gynnsam bevarandestatus skall föreligga, räcker det inte med att det finns 450 vargar, och då ställs frågan om det verkligen stannar vid 450. Och hur lång tid från nu kommer det att ta innan man är på 500? Tre år? Två? Ingen vet en sådan sak ens eftersom vargantalet är så osäkert och inte ens tillnärmelsevis entydigt definierat!

Den osäkra situationen är ett resultat av att Sverige släppt kontrollen av vargpolitiken och valt att ställa sig under EU:s beskydd, samtidigt som inte heller EU kan ge klara förhandsbesked. Regeringen har klagat hos EU att direktivet inte gav tillräckligt nationellt handlingsutrymme och kommissionären har svaret att det ger all flexibilitet som behövs. Men varken naturvårdsverket eller regeringen eller utredningen har visat den kreativa förmågan att utnyttja denna flexibilitet. Talet om flexibilitet kanske bara är ett symptom på maktkamp mellan olika nivåer. EU verkar för överstatlighet och att dess paragrafer och metoder är vad länder skall rätta sig efter. Det är kanske EU som inte är flexibelt nog mot behovet av nationellt handlingsutrymme. Vad jag förstår förlorar alla på konflikten. Störst förlorare är de svenska statsmakterna, som framstår som opålitliga när de inte verkar leva upp till formella löften. Statsmakterna kan inte ens skylla på att vargjakten anmälts till EU-domstolen eller att Sverige faktiskt dömts, eftersom det räckte med blotta hotet från EU utan att någon anmälan faktiskt lämnats in (”ministerstyre som vi kallar det nationellt”). Sverige tycker inte Sverige gjort fel och eftersom ärendet inte varit föremål för domstolsbehandling så har inget prejudikat skapats. Sveriges löfte om respekt för reglerna innebär inte att Sverige lovat att inte utnyttja den flexibilitet som Sverige anser finns i reglerna och som miljökommisionären har uppmanat att söka efter, och eftersom Sverige anser sig har följt gällande regler så förpliktar inte ett löfte att inte utnyttja och tänja på reglerna i fortsättningen till den kursändring svenska beslutsfattare önskar,  men hur det kommer att slå i verkligheten är mycket ovisst.

Rovdjursutredningen överför mer av kontrollen av vargpolitiken till EU genom att deklarerar att vargen inte uppfyller gynnsam bevarandestatus och inte ge något reellt löfte om när eller under vilka villkor detta skulle kunna ske. Detta i en situation när beroendet av EU redan lett till att det knappast föreligger något som kan kallas vargpolitik idag. Detta i en situation när Euro-länderna uppenbarligen inte klarar av den centrala funktionen att sköta sin valuta på grund av att medlemmarna negligerar vad man kommit överens om. Jag tror det skett för att utredningsmannen inte satt sig in i konsekvenserna av sina förslag och inte fattat hur EU fungerar, eftersom de bidrar till att omöjliggöra utredningens förslag.

Alla vargexperter som uttalar sig säger att nyckeln till vargens närvaro är lokal acceptans. EU behöver inte bry sig om den sociala acceptansen i Sverige. EU behöver inte analysera sitt agerande utifrån möjligheterna att minska vargstammens sårbarhet enligt svenska bedömningar. EU behöver inte ta ansvar för de långsiktiga följderna av att statsmakternas förlorat kapacitet att ingjuta ett långsiktigt förtroende för att det överhuvudtaget existerar en vargpolitik och vad den isåfall kommer att leda till. EU och dess svenska talesman kan fokusera på att övervaka att Sverige följer de förpliktelser medlemskapet i EU hypotetiskt innebär och godtar inte de svenska statsmakternas tolkningar i ärendet. Att EU använder det som ett direkt hot att stoppa skyddsjakt av varg i Sverige för att EU gör bedömningen att den kan komma att omfatta några fall där skyddsjakt enligt EUs mening inte är berättigad är oerhört opsykologiskt. Ett inslag i en vettig vargpolitik måste vara att det finns verktyg och beredskap att ingripa, hot att ta bort verktyg för detta har stora pyskosociala konsekvenser. Sverige bör minimera inflytandet från EU i rovdjurspolitiken, eftersom EU uppvisat bristande förståelse för de långsiktiga konsekvenserna av att använda indragen vargjakt som ett hot för att hävda övernationell auktoritet. Det skulle ju kunnat vara ett överilat misstag men det är det uppenbarligen inte eftersom det upprepas ihållande under hittills ett halvår.   

Hur skall Sveriges statsmakters ansträngningar att föra ansvaret för rovdjursfrågor ned till länsnivå kunna lyckas, om det inte högst upp finns en strävan att överföra ansvar nedåt i hierarkin? Om statsmakternas instruktioner till länsstyrelserna (max 210 till nytt beslut hösten 2012) inte följs så leder detta i sin tur till undergrävt förtroende för länsstyrelserna. EUs vilja blir regeringens vilja blir naturvårdsverkets vilja blir länsstyrelsernas vilja och i alla led förloras förtroende för styrningen.

En enkel lösning – acceptera att svensk vargs status är gynnsam idag!
Det finns vad jag förstår en enkel lösning. Sverige finner att den nuvarande svenska vargstammen uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus enligt EU:s rovdjursriktlinjer. Detta är fullt möjligt utan att hårddra riktlinjerna, jag försöker ge ideer till hur det kan motiveras i denna artikelserie. EU har faktiskt rätt i att det finns tillräcklig flexibilitet, men utredningen har inte utnyttjat detta. Rovdjursriktlinjerna inbjuder på ett försåtligt sätt användaren till ambitionen att visa sig duktig och ambitiös genom att gå långt längre än minimikraven, dessutom är det mindre jobbigt att motivera om man ser till hur man skall minimera EUs påverkansmöjligheter istället för att låtsas leva upp till höga krav som ingen egentligen fattar och därför ingen kan beskriva på ett begripligt sätt. Utredningen har fallit i fällan och därmed avsvurit sig den nationella kontrollen till ett oförutsägbart EU! Forskarpanelens ambitioner att vida överträffa minimikraven är förståeliga. Men att utredaren och ingen i den till utredningen knutna expertkommittén lyckats hålla sina egna förmodligen höga ambitioner i schack och istället grubblat mer om konsekvenserna av olika alternativ i ett lite större sammanhang är egendomligt och beklagligt.

Om vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus kan regeringens löfte om licensjakt 2013 uppfyllas utan att komma i konflikt med EU. Regeringens önskemål om större nationell handlingsfrihet uppfylls. Utredningens förslag att sänka inaveln och förbättra invandringen kan effektivt realiseras utan att komma i konflikt med EU!

Men innebär detta inte ett sämre bevarande av den svenska vargstammen med lägre ställda krav? Riskerar vi inte framtiden för ett rödlistat, fridlyst och utrotningshotat djur? Nej, nej och åter nej, total missuppfattning!!!! De krav som ställs i EU:s rovdjursriktlinjer är inga maximikrav, det finns inget förbud att ha en högre nationell ambitionsnivå, tvärtom är det lovvärt om staterna går längre än riktlinjernas minimikrav! Gynnsam bevarandestatus a la EU innebär inte att alla nationella mål behöver vara uppfyllda! Det finns väl andra exempel där det finns fler djur än som nödvändigtvis behövs för gynnsam bevarandestatus? Finns det inte tre gånger så många björnar? Vi är fria att ha 500 vargar även vi säger att 200 räcker för gynnsam bevarandestatus. Planerna för den nationella vargförvaltningen kan skrivas in i den förvaltningsplan som EU tjatar om skall finnas! EU är inte principiellt emot licensjakt på varg, men vill att vissa formella krav skall vara uppfyllda. Är det så svårt att fatta att det formella uppfyllandet av krav som man själv definierat är viktigare än att göra bort sig genom att sätta så höga krav så det inte kan uppfyllas! Kraven kan uppfyllas genom att följa rovdjursriktlinjerna (med vissa kreativa tolkningar, ge vargen gynnsam bevarandestatus omedelbart, men utforma en förvaltningsplan där planer på sänkning av inaveln skrivs in. I förvaltningsplanen kan skrivas in vad de svenska statsmakterna kommer fram till. Är utgångspunkten att vargen redan uppnått gynnsam bevarandestatus är Sverige friare att utforma en nationell strategi med mindre störningar från en bråkig debatt! Utredningsmannen misstänker väl ändå inte statsmakterna för att ha en dold agenda att utrota vargen som vargen måste skyddas från? (Ja, man vet ju inte, EU verkar verkligen ha sådana misstankar). Fattas besluten i Sverige så blir de lättare att påverka utan att vara byråkrat med expertfunktion och säkrare att det blir som det sägs.

Om nu Sverige gör något som EU ogillar och kommer att anklaga Sverige för låga ambitioner, när vargstammen förklaras ha gynnsam bevarandestatus? Ja vad kan EU göra?  Anmäla Sverige till EU-domstolen igen? Icke! Sverige skall rapportera vargstatus till EU 2013 och då har EU möjlighet att kommentera. Men det blir säkert på låg nivå. Jämförelser kommer att göras med andra länder som jagar varg och tycker deras vargpopulationer måste hållas under kontroll, det blir svårare att statuera ett exempel mot Sverige isolerat. Stor chans det klaras av utan att ens nå politisk nivå och även om det gör det, är det mycket lättare att förklara och motivera gynnsam bevarandestatus än licensjakt, eftersom reglerna är mycket luddigare och öppnare för olika resonemang.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

, ,

2 kommentarer

Rovdjursutredningen underskattar immigrationen!

Rovdjursutredningen om invandring från öst

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) anser att immigrationen från Finland/Ryssland är så låg att den svenska vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus. Detta är helt fel. Allt talar för att immigrationen är tillräcklig för att mer än halvera den nuvarande inaveln utan vargflytt och att långsiktigt upprätthålla en lägre inavelsnivå. EUs krav på invandringens omfattning från öst för att se den svenska och finsk/ryska vargstammen som delar i samma population är uppfyllda. Vargens bevarandestatus måste betraktas som gynnsam ur denna synpunkt.

Denna artikel skrevs huvudsakligen i slutet på 2011, jag har återkommit till synpunkter på hur migrationen skall beräknas senare, den hittills senaste ingången ser man om man klickar här.

Först framhåller jag att det är omöjligt att veta hur framtiden blir. En analys är inte en rättegång där det bortom rimligt tvivel skall fastläggas en nivå på invandringen, som den inte understiger. Det gäller bara att komma fram till vad som är troligt. Utredningen föreslår bara ett ”provisoriskt referensvärde” som skall omprövas 2019, då behöver man inte både hängslen och livrem!

Hur stor har immigrationen från öst varit till den skandinaviska vargstammen? Invandrare och år första föryngring (valpkull)
Genus År    Revir  Beteckning på invandraren
Hane 1983  Ny-1       ”Nyskoga-hanen”
Hona 1983  Ny-1       ”Nyskoga-honan”
Hane 1991   Gh          ”Gillhov-hanen”
Hane 2008  Kynna-2 ”Kynna-hanen”
Hane 2008  Galven   ”Galven-hanen”
Med invandrare menas invandrare som fått avkomma i Sverige och invandringen räknas från året för den första valpkullen.

Historiskt har det kommit 5 reproduktiva invandrare åren 1983-2011, dvs. 0.9 per varg-generation (5 år). Hade inte föryngringar i renbetesområdet varit förbjudna hade det blivit en till 2012. Invandringen har en ökande trend, det finns inte skäl att förmoda att den skall falla under en migrant/generation i framtiden. Den ökande trenden kan förklaras dels av att tjuvjakten minskat och dels av att vargtätheten ökat, så chansen att finna en partner är större. Den sista varggenerationen har det kommit två invandrare. Det kan ses som beslutat att en del invandrare kommer att få hjälp att fraktas över Norrland, man hoppades på en om året, och att hälften av dessa skulle gå i reproduktion, men de senaste erfarenheterna gör att prognosen för de som framgångsrikt kommer att reproducera sig i södra Sverige efter frakt från norra nog måste skrivas ned till en vart tredje år, vilket ändå leder till en stark ökning. Dessutom diskuteras modeller för ökad tolerans för permanent närvaro av varg i norra Sverige, jag tror Sverige nu inser att i nuläget måste en vargföryngring i norra Sverige med en invandrarförälder tolereras även om det är svårt störande för rennäringen. Å andra sidan har vargtätheten i nordvästra Finland sjunkit, men det verkar komma invandrare ändå, det finns vargar vid gränsen, och Finlands ambition är att vargen i Finland skall återhämta sig. Det ter sig troligt att immigrationen från öst kommer att fortsätta att vara två reproducerande vargar per generation. Det enda skälet att ändra uppskattningen skulle vara om statistik efter 2011 ger anledning till omprövning. Några år tidigare trodde man inte att den effektiva invandringen skulle bli så stor som den faktiskt blivit de senaste åren, denna påverkan av nu föråldrade uppskattningar kan ha påverkat rovdjursutredningen till en överdrivet negativ inställning.

I ett långt tidsperspektiv inställer sig en balans mellan inavel och immigration, däremot spelar populationsstorleken ingen roll för värdet på inaveln vid balans. Genetisk drift orsakar en inavelsökning varje generation och immigrationen orsakar en inavelsminskning varje generation. Dessa två krafter drar populationens inavel mot ett balansvärde. Vilken inavel det blir för regelbunden invandring av obesläktade invandrare beräknas i en annan artikel på denna blogg, resultatet presenteras här:

Immigranter per generation

Inavelsgrad

0.6

0.3

1

0.2

2

0.11

3

0.08

Två effektiva immigranter per generation ger inavelskoefficienten F=0.11.

Man kan fråga sig varför inaveln då blivit så hög. Immigrationen 1983-2007  var 0.6 per generation, vilket svarar mot F=0.3 i tabellen vilket stämmer bra med vargstammens nuvarande inavel. Att inaveln blev hög kan tillskrivas av det varit svårt för invandrare att passera norra Sverige med både skyddsjakt och illegal jakt, och att vargtätheten i mellan Sverige var låg och det därför var svårt att finna en partner. Tabellen ger inavel när balans har uppnåtts, tiden för att nå balans beror på populationsstorleken. Det rör sig om tiotals generationer om populationsstorleken är många hundra, det går fortare om den är liten. Invandringen 2008 reflekteras forfarande i sjunkande inavelsnivå.

Selektiv jakt minskar inaveln
Antalet effektiva immigranter kan vara betydligt större än antalet invandrade reproduktiva vargar. Tabellen bygger på att reproduktiva invandrade vargar är lika reproduktivt effektiva som de reproduktiva vargar som redan finns. Det finns två goda skäl att tro att både invandrarna och deras valpar kommer att sätta fler barn till värden än vargarna i den svenska stammen. Det viktigaste skälet är att de inte utsätts för jakt i samma omfattning. Invandraren, invandrarens barn och barnbarn fick ett 100 %-igt skydd vid licensjakterna 2010 och 2011 och kan förmodas få ett visst skydd vid skyddsjakt. Effekten av skyddet från jakt under en dryg generation från immigrationen kan förmodas ungefär fördubbla effekten av varje immigrant (Svensk Jakt 2011 8:34-35). En reproduktiv immigrant per generation kan alltså räknas som två effektiva i Tabellen under förutsättning att förvaltningsjakt tillämpas. Att licensjakterna sänkte släktskapet med ungefär förutsagd storleksordning eftersom enbart inavlade vargar sköts stöds av analyser med genetiska markörer (Liberg et al 2011).  Det är nog uteslutet att selektiv populationsbegränsande jakt inte kommer att tillämpas så småningom, även om det antal när det sker är oklart.

Vargar utan inavel har en fördel
Inavlade vargar får färre barn och har nedsatt vitalitet. Nytt friskt blod ger en vitaliseringseffekt som torde yttra sig genom att deras gener får ett större genomslag i populationen än deras andel av generna vid invandringen. Ofta kallas detta fenomen heterosis Det finns minst två exempel på invandrad varg i en liten inavlad population. Det ena är den tredje invandraren till den svenska vargpopulationen, som har en något större genetisk andel i dagens vargar än som svarar mot dess andel vid invandringstillfället. Den hade en mycket kraftigt vitaliserande effekt på den skandinaviska vargstammen. Det andra exemplet är ön Isle Royal som är en ungefär 5 kvadratmil stor ö isolerad av vatten, som är naturreservat där vargen får vara ifred. I slutet på 40-talet invandrade ett vargpar över isen och gav upphov till en stam med typiskt 3 flockar. Det kom en enstaka ny invandrare i slutet på 90-talet, vars gener snart utgjorde mer än hälften av genmassan. Barnen till de två nya invandrarna verkar ha etablerat fler familjer tidigare än motsvarande inhemska vargar, data från 2011 års föryngringar styrker denna förstärkningseffekt av invandrare. Jag föreslår att det effektiva antalet immigrantvargar räknas upp med 25 % (en faktor 1.25) av denna orsak.

Immigrationen från Finland bör alltså vara tillräckligt för att hålla inaveln vid F=0.1 eller sänka den mot den nivån. Även om det bara är en reproduktiv invandrare per generation så blir det med hänsyn till selektiv jakt och fördelen för invandrare 2.5 effektiva vargar, vilket räcker för att pressa inaveln till F=0.1.

Ändrad tolerans mot föryngring i norra Sverige
En regel bör skrivas för när fast bosättning och föryngring av en invandrare i norra Sverige skall tolereras trots väsentliga olägenheter för rennäringen. Detta ryms inom de 5% rovdjursorsakade avgångar rennäringen betraktar som acceptabelt. Föreslår följande som är menat för diskussion. ”Fast etablering och föryngring av en invandrad varg i norra Sverige skall tolereras trots stora olägenheter, om inte en invandrad/tillförd varg fått sin första avkomma i Sverige någon av de föregående tre åren eller en avkomma senaste året och ett försök gjorts att flytta vargen till södra Sverige.” Detta belastar norra Sverige med mindre än en föryngring per år. En artikel med ett liknande förslag här.

Slutsatser: Antalet effektiva immigranter är betydligt högre än antalet invandrade reproduktiva vargar, och kan vara så stort som fem per generation. Naturlig invandring, helst förstärkt med transporthjälp och viss tolerans för föryngring i renbetesområdet, är förmodligen tillräckligt stort för att önskvärd inavelsminskning skall kunna åstadkommas på sikt utan tillförsel av vargar på annat sätt, men detta tar mycket lång tid, speciellt om man inte ger hög prioritet åt genetiskt optimalt utnyttjandet av naturligt invandrade vargar (högre än naturvårdsverket verkar vilja ge för närvarande). Det är önskvärt att forcera inavelsminskningen med valpflytt, men det finns inget skäl att oroa sig för att den erhållna inavelsminskningen inte skall kunna upprätthållas med naturlig invandring. Kravet som ställts av EU:s rovdjursriktlinjer angående genetisk kontakt österut med minst en effektiv migrant per generation är med råge tillfredställt.

Rovdjursutredningens syn
Utredningen skriver ”Rovdjursriktlinjernas kriterium om förbindelse inom och mellan populationer (minst en genetiskt effektiv invandrare per år) är inte uppnått.” Riktlinjerna säger minst en effektiv invandrare per generation och detta verkar uppfyllt med bred marginal. Utredningens slutsats i en för bedömning av gynnsam bevarandestatus central fråga inger tvivel om andra bedömningar är väl underbyggda. Den dåliga kontakten med öst är ett av de två villkor för gynnsam bevarandestatus utredningen inte anser uppfyllt.
Utredningen skriver i sammanfattningen (s9) ”i det nästan helt isolerade skandinaviska beståndet.” Överdrivet förklenande om en invandring som sista varggenerationen varit bra.
Utredningen skriver: ”Även efter det att inavelsgraden sänkts till under 10 % krävs att invandringen ligger på en relativt hög nivå, 0,5–1 genetiskt effektiv invandrare per år, annars kommer inaveln att öka igen.” Enligt tabellen räcker det med drygt två reproduktiva invandrare (vilket är samma storleksordning som utredningens nedre gränsen 0.5 per år), men med jaktmultiplikatorn 2 räcker det med drygt en reproduktiv invandrare per år, vilket verkar tillräckligt för att inaveln inte skall öka igen.
Utredningen skriver: ”Det kan ändå fastslås att det skandinaviska vargbeståndet behöver vara större än i dag för att inavelsgraden inte ska öka alltför snabbt vid isolering. Beståndet är för närvarande relativt isolerat och det kan inte uteslutas att det i framtiden, åtminstone tillfälligt, kan bli isolerat igen även om insatser görs för att öka invandringen. Ett dubblerat bestånd (500 individer) skulle ge en mer långvarig effekt av den sänkning av inavelsgraden som utredningen rekommenderar i ett första steg. Det gäller särskilt om invandringsnivåerna inte kan upprätthållas på längre sikt och inaveln börjar öka igen. I ett dubblerat bestånd skulle denna ökning av inavelsgraden halveras”. Utredningen har skrivit det här som argument för det provisoriska referensvärdet 450. Ökar man vargantalet före 2019, så minskar man effekten av vargflytten och naturligt invandrade vargar, vill man verkligen medvetet göra detta? Varför kan man inte vänta till omprövningen av det provisoriska referensvärdet 2019 och se hur invandringen utvecklas? Dagens immigration förefaller helt tillräcklig, men blev Sverige genetiskt isolerat, kanske Sverige skulle föredra ett vargflytt vartannat år framför 250 vargar mer? Slutar invandringen så tar det mindre än fem år att fördubbla vargantalet, ökar sedan invandringen igen så kan man tillgodogöra sig den mycket bättre om man halverar vargantalet med selektiv jakt, men det får man inte göra om det är ett villkor för GYBS med 450! Bind inte upp handlingsfriheten för framtiden med så här svaga motiv! Utredningen tycks argumentera mot sig själv, 450 vargar räcker för det är en del i en större metapopulation, sedan påstår utredningen att det räcker med 500 vid total isolation från öst! Eftersom 500 räcker vid total isolation räcker det med dagens antal vid nuvarande immigration!

Utredningens expertpanel skriver:”If a larger population size is allowed, then in the longer term fewer immigrants would be required to keep inbreeding below 10 %, but the exact numbers would have to be determined analytically.” Helt fel, det verkar föreligga allvarliga brister i expertpanelens genetiska kompetens, vilket minskar trovärdigheten av panelens rekommendationer! I ett långt perspektiv inställer sig en jämvikt mellan inavel och immigration som är oberoende av populationsantalet. Å ena sidan tillväxer inaveln hälften så fort i en dubbelt så stor population på grund av genetisk drift, men å andra sidan så minskar varje immigrant inaveln hälften så mycket. Det tar ut varandra. Vad man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna!  Drygt två effektiva immigranter per generation håller inaveln under 10 % oberoende av hur stor den är!!!

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden och en är på gång, så det kanske blir tre; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Sverige har alltså passerat ribban som lades av utredaren 2007, men 2011 års utredare flyttar ribban till dubbla höjden utan mycket tillbakablick! Det verkar därför långtifrån otroligt att ribban till GYBS kommer att höjas igen 2019, när omprövning skall ske.

, , , , , , , ,

3 kommentarer

Tjuvjakt och inavel

Som så mycket annat i den svenska vargdebatten är statistiken och skattningarna motsägelsefull. Enligt den senaste – och därför troligen tillförlitligaste – statistiken från Naturvårdsverket så förekom ett känt fall av illegal jakt för 2010 och 2011, en procent av alla kända dödsfall.  Detta kontrasterar skarpt mot vad man hittar om man tittar på relevanstoppen på Goggle för dödsorsaker för varg där tjuvjakt verkar dominerande och detta ger intryck av att vara väl underbyggt.

Minst två fall är kända från januari 2012, det verkar som tjuvjakten efter några års nedgång åter började stiga 2011 och 2012. Förmodligen är det ett konkret uttryck för en minskande acceptans för varg. När samhället låter vargen öka okontrollerat tror jag det vore klokt att satsa mer på åtgärder så att acceptansen inte faller ytterligare, hur nu detta åstadkoms.

Tjuvjakt har haft betydelse för den svenska vargstammens utveckling och förvaltning. Enligt en ny rapport till WWF, så stod tjuvjakten för hälften av dödligheten för varg fram till 2006, men har därefter fallit. En mindre viktig orsak till att den har fallit sista åren är att definitionen på tjuvjakt ändrats, man ser nu mildare på att en varg skjuts när ett angrepp på tamdjur, ren eller hund verkar förestående, och några fall av tjuvjakt som ingår i statistiken fram till 2006 skulle inte räknats som tjuvjakt idag. Det är bara tjuvjakt av svensk varg som minskat, inte för andra rovdjur och inte för norsk varg. Inte heller tjuvjakten på finsk varg verkar minskat de sista åren (se nedan), vilket möjligen skulle kunna indikera att nedgången överskattas av undersökningen, det finns alltid en stor osäkerhet i sådana här undersökningar och även om det är signifikant att det är en nedgång behöver den inte vara så stor som är troligast från data isolerat. Den snabba ökningen av vargstammen de sista åren gör det troligt att tjuvjakten verkligen gått ned avsevärt, och inte längre är lika viktig som dödsorsak.

Det har presenterats en rapport från vargspårare och rovdjursansvariga, som menar att tjuvjakten är fortsatt hög, men det är långifrån säkert.  Den står i SvD 111031. Kanske slutresultatet blir en kompromiss, tjuvjakten har sjunkit avsevärt men inte riktig så mycket, som den sk WWF rapporten föreslår.

Tjuvjakten har hållit vargstammens populationsantal lägre än vad som annars varit fallet till 2009 och därmed ökat den inavelsökning, som den sk genetiska driften i små populationer åstadkommer. Inaveln minskar när reproduktiva vargar kommer in från öster. Tjuvjakten har minskat invandringen av reproduktiva vargar, en del invandrare levde inte så länge så de fick avkomma. Även tjuvjakten i Finland har bidragit till minskad invandring eftersom färre vargar nått riksgränsen. Tjuvjakt i Norge bidrar också till en långsammare utveckling av den skandinaviska vargstammen och sämre möjligheter för invandrare att nå fram till ”vargbältet”.

Två invandrare etablerade sig i Skandinavien 2007, därefter finns F1 avkomma, sk genetiskt värdefulla vargar, utöver oetablerade invandrare. Licensjakt och i viss mån skyddsjakt tar hänsyn till detta och undviker att de skjuts. Tjuvjakt tar inte sådan hänsyn, det kan till på köpet vara tvärtom. Detta är också en mekanism som gör att inaveln blir högre än den blivit utan tjuvjakt.

Tjuvjakten har alltså lett till högre inavel och gener från färre anfäder. Därmed har tjuvjakten lett till mindre gynnsam bevarandestatus och fortsatt tjuvjakt gör att det går långsammare att nå gynnsam bevarandestatus och vargantalet för gynnsam bevarandestatus bör sättas högre i relation till tjuvjaktens storlek.

Tjuvjakten kan ses som ett direkt hot mot den finska vargstammen, den har sjunkit i antal och har ett effektivt skydd bara längst i öster nära ryska gränsen, där gränsskyddet nog verkar återhållande. Det är tur att de svenska tjuvjägarna inte är så effektiva som de finska!

Tjuvjakt gör den svenska vargstammen mer sårbar och utgör ett tämligen oförutsebart och svårskattat mörkertal. Närvaron av tjuvjakt motiverar därför en större vargstam för att den skall ha gynnsamt bevarandestatus. Att tjuvjakten minskat jämfört med vad som var känt i juli 2011 kan vara ett motiv att sänka kravet på erforderligt antal vargar.

Att uttryckligen öka det behövliga antalet vargar till graden av tjuvjakt skulle ha ett pedagogiskt värde. Det minskar stödet för tjuvjakt om tjuvjakten ledde till ett högre antal vargar. Därför föreslår jag att man nationellt höjer ”vargtaket” med säg 15 pga tjuvjakt i den omfattning man nu tror den förekommer och förklarar att detta tillägg kan ändras uppåt eller nedåt när nästa tjuvjaktsutvärdering görs. Antalet kan fördelas länsvis vid tilldelning för licens- eller skyddsjakt i förhållande till tjuvjaktens förekomst i länet.

Omvänt skulle det ha ett pedagogiskt värde om tjuvjaktens minskning reflekterades i ett lägre värde på GYBS. Nu blir det tvärtom att samtidigt som tjuvjakten minskas så ökas GYBS, en slags omvänd pedagogik.

Tjuvjakten har förmodligen reducerat dagens vargantal bara marginellt trots tidningsuppgifter att det skulle funnits 1000 vargar utan tjuvjakt. Det fanns en gräns på 210 även innan riksdagens senaste beslut. Ansträngningar för att begränsa vargantalet skulle ha satts in tidigare om vargantalet vuxit snabbare. Så länge statsmakterna tillämpade tak och etappmål, så kunde det hävdas att tjuvjakt inte resulterade i färre vargar, bara lägre tilldelning i licensjakt. Men med den okontrollerade och höga tillväxten 2012, så bidrar samhället till ett system där tjuvjakten ”lönar” sig i form av reducerat vargtryck och får större social acceptans. Tjyvjägarna märker, liksom andra, att politiska löften inte hålls, så de blir mindre mottagliga för ”vackra ord”. Beter sig de som bestämmer dåligt, så varför kan inte vi också göra det? Som vargpolitiken bedrivits sedan slutet av 2011 tror jag tjuvjakten ökar.

Eftersom vargantalet nu ökats delvis pga tillväxten varit större en prognosticerat bl a på grund av att tjuvjakten minskat ligger det mycket pedagogiskt att snabbt reagera med ett ökat ”legalt” uttag i vargstammen, nu när uttaget inte längre måste hållas nere pga tjuvjakten. Samhället bör sas visa att tjuvjakten inte behövs för att hålla populationstillväxten under kontroll. Det är dålig pedagogik att samtidigt med att tjuvjakten konstaterats minska, också minska och försvåra det legala uttaget.

Tjuvjakt har ett mycket högt straffvärde, straffskalan för grov tjuvjakt sträcker sig mellan sex månader och fyra år, och tjuvjakt på varg betecknas alltid som grov. Detta gör att straffet på tjuvjakt på varg närmar sig straffet för grov misshandel. Nu är vargstammen så stor så att den tål en skattning av tjuvjakt. Historiskt så var det skottpengar på varg till 1965, dvs vad som nu betraktas som ett mycket svårt brott betraktades juridiskt som en vällovlig gärning för mindre än ett halvsekel sedan, det blir en besvärlig omsvängning i synsättet. Det är också svårt att dra en gräns mellan berättigat ”självförsvar” och illegal jakt som gör att straffet om skuld befinns föreligga kan te sig orimligt hårt.  Situationen för varg har ändrats det sista decenniet, nu finns det inte längre så få vargar så att vargen är akut hotad och beståndsbegränsande jakt har förekommit och föreslås av rovdjursutredningen. Därför tycker jag inte tjuvjakt på varg med automatik skall betraktas som grov tjuvjakt längre, det borde förbehållas fall med försvårande omständigheter.

, , , , ,

Lämna en kommentar

Vargjakt sänker inaveln

Vargjakt utformad så att den skyddar de genetiskt mest värdefulla vargarna sänker inavel och gör att vargarna blir mindre släkt. Ett kvantitativt överslag visar att licensjakt enligt den modell som tillämpats i Sverige kan ungefär fördubbla den inavelssänkande effekten av naturliga eller tillförda invandrare jämfört med renodlad skyddsjakt. En artikel som populärt förklarar detta har publicerats i Svensk Jakt 2011(8):34-35.  http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/Licensjakt-minskar-inavel/

Utförligare beräkningar och analyser finns på webplatsen  http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/varg/ Det är emellertid i en EXCEL arbetsbok som jag tror är svår att hämta, jag kan sända den om ni ber.

Från jakt undantas nya vargar, deras avkommor och avkommans familjer. Detta sker genom att inte bedriva jakt i de områden där de icke inavlade vargarna uppehåller sig. För övriga (inavlade) vargar ungefär fördubblas dödsrisken genom jakt som håller populationen konstant.  Effekten av att det nya blodet skyddas från jakt knappt tio år (två varggenerationer) efter tillförseln blir ungefär samma som om dubbelt så många vargar tillfördes.

Faktorn 2 är ungefär och beror på omständigheterna och kanske skulle reduceras till 1.7 i beaktande omständigheterna 2011-2012. Värdet är en gissning. Licensjakten var mindre intensiv än jag antagit 2011 och 2012 är det ingen licensjakt alls och skyddjakten kommer inte att bromsa tillväxten särskilt mycket. Jag antog konstant population men den har vuxit. Jag antog att skyddjakten gav ett visst skydd för genetiskt värdefulla vargar men skyddet verkar svagare än jag trodde.

Två vargar invandrade till Skandinavien 2007 från Finland och deras ättlingar håller nu på att successivt minska inaveln allteftersom vargarna får avkomma som i sin tur sätter upp revir. Även utan ytterligare tillförda nya vargar kommer inaveln att sjunka de närmaste åren med bibehållen jakt. Detta kommer att bli uppenbart genom att allt fler revir undantas från licensjakten. Varje år med fortsatt jakt kommer genetiken och därmed s.k. ”bevarandestatus” att förbättras. Detta borde göra licensjakten mer acceptabel ur EUs synpunkt. Enligt EU är ett villkor för jakt att den ”inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde”. Den svenska licensjakten lever upp till det villkoret genom att bevarandestatus förbättras, medan det är tveksamt om enbart skyddjakt inkluderande genetiskt värdefulla vargar gör det.  Jag tror dock inte detta förklarats för EU på ett tillräckligt pedagogiskt sätt och för modest sätt. Den svenska regeringen framlägger dock ett ganska bra material i sitt svar till EU kommissionen 17 augusti:

”Enligt regeringens uppfattning har vargstammens genetiska situation inte försämrats till följd av licensjakten. I stället finns underlag som pekar mot en förbättring. Inga genetiskt värdefulla vargar fälldes under licensjakterna.

9 Skandulv har anfört att den skandinaviska vargstammens genetiska status inte har försämrats momentant efter de två licensjakterna i Sverige. Den genomsnittliga släktskapskoefficienten (mean kinship coefficient R) i populationen sjönk marginellt, från 0,266 precis före den första jakten i januari 2010 till 0,257 direkt efter den andra jakten i januari 2011. Denna minskning av släktskapet i stammen är givetvis så liten att den saknar praktisk betydelse, men avvisar påståenden om att inavelssituationen skulle ha förvärrats momentant av jakten. Inga kända genvarianter (alleler) försvann med uttagen av de 47 vargarna i licensjakterna 2010 och 2011, se bilaga 8. Vidare framgår aven rapport från Sveriges lantbruksuniversitet, Development of the genetic relatedness in the Scandinavian wolf population after the Swedish quota hunts in 2010 and 2011, att släktskapet mellan vargarna har minskat efter licensjakterna 2010 och 2011, samt att denna minskning kan antas fortsätta ytterligare några år även vid en fortsatt licensjakt under förutsättning att invandrade vargar och deras avkomma även fortsättningsvis skyddas, se bilaga 9. Dessutom har en genetiskt värdefull varg vandrat in från Finland och flyttats av svenska myndigheter från renskötselområdet till ett annat område. ”

Mot denna bakgrund är det mycket beklagligt att EU förmått regeringen att sätta stopp för licenjakten 2012. Regeringen och dess rådgivare har inte lyckats särskilt bra att klargöra eller ens förstå licenjaktens centrala roll i de svenska statsmakternas nuvarande politik och rovdjursutredningens förslag (SOU 2011:37) att se en sänkning av inaveln som det mest prioriterade målet i svensk vargpolitik. De har ensidigt fokuserat på licensjaktens betydelse för acceptans för inplantering och inte dess betydelse för att inplanterade och invandrade vargars gener utnyttjas väl för att sänka inaveln.”

, , , , ,

Lämna en kommentar