Inlägg taggade eu

200 – bra golv

200 – ett stabilt golv!

Förslag: minsta antal vargar sätts till 200 (FRP, Favorable Reference Population, referenspopulation, golv =200).

Jag är genetikprofessor och försäkrar att FRP=200 är vetenskapligt underbyggt.

Grunden för förslaget är det allmänt accepterade faktumet att inaveln minskar snabbare vid ett lägre vargantal. Utförligare detaljer finns i artiklar på denna blogg och andra ställen. Liberg och Sand 2012 styrker huvudidéerna och är helt fristående från mig, mina ställningstaganden gjordes tidigare men bekräftas av fristående forskare. Jag anför nu inga andra referenser än denna, tynger inte med numeriska exempel/beräkningar och recenserar inte eventuella avvikande åsikter i just denna artikel (det går att kommentera om någon vill invända eller browsa webben). Effektens storlek är beroende av exakt vilka antaganden om framtiden som görs. Givetvis bör Naturvårdsverket, som beslutar, inte ta mitt förslag utan vidare, utan låta en annan kompetent forskare vara huvudförfattare till den mera finslipade motivering, som bör åtfölja ett FRP beslut. Först då kan det betraktas som tillräckligt vetenskapligt underbyggt. Jag tycker det räcker med att jag och en av Naturvårdsverket utsedd kompetent forskare stöder FRP=200 och utformar en motivering ungefär enligt mitt resonemang här för att Naturvårdsverket skall göra det till sitt officiella ställningstagande. Detta kommer inte att ske eftersom Naturvårdsverket sedan jag skrev detta fattat ett beslut (se slutet av artikeln).

Naturvårdsverket kan förstås bestämma och motivera ett annat FRP. En god motivering på engelska (så EU kan läsa) är viktigt, vilket FRP Naturvårdsverket än väljer. För 270 finns det elva forskare som skrivit under på att FRP=270 räcker, som kan precisera motiveringen, framförallt borde önskemålet från genetiker beträffande ”effektiv populationstorlek” på minst 500 behandlas något utförligare. De elva brevskrivarna förutsätter och anser att kontakten med andra vargstammar är tillräckligt stor, vilket innebär att det finns tillräckligt med vargar för långsiktig ”genetisk” uthållighet.

Om EU inte avvecklar överträdelseärendet för varg eller det inte ser ut att bli någon vargjakt, så kommer det nog någon artikel om relationerna till EU härnäst. Eftersom det nu har tillkommit att EU kan se vart den nya  vargpolitiken leder, ger jag EU en ny chans att skriver inget mer förrän efter nyår. Så detta kanske blir bloggens sista artikel.

Politiska överväganden

(S) vill inte ha FRP under 200 och att FRP skall formuleras av forskare och inte politiker. Förslaget FRP=200 har alltså ett brett parlamentariskt stöd om det görs en vetenskaplig motivering, mindre än en femtedel av parlamentarikerna kan tänkas vara emot, och motståndet från denna femtedel försvagas just eftersom FRP=200 bygger på vetenskaplig grund. Det tidigare rovdjurspolitiska beslutet hade 200 som etappmål, att sätta 200 som golv innebär en ökning med 30 eller mer, som är politiskt önskvärt när man går från etappmål till långsiktig förvaltning. De grupper av i huvudsak jaktanknutna (inklusive jägareförbundet) som försökt förstå och bygga upp en vetenskapligt hållbar motivation ligger vanligen under ekvivalenten till FRP=150. FRP=200 innebär uppenbarligen inte att ”vika sig för jägarlobbyn”, vilket i sig är politiskt värdefullt. Inte heller faller förslaget till föga för den motsatta lobbyns tolkningar av vetenskap, ”vargvärnarlobbyn”, omkring SNF, WWF och rovdjursföreningen. FRP som inte backar upp ytterkanterna från NGO, utan ligger inom acceptansen för sex av åtta partier, har en självklar politisk fördel. Utvecklingen av varg i Finland är dålig och det resulterar i färre och närmare besläktade migranter till Sverige. Men Sverige blir inte trovärdigt om Sverige argumenterar för många fler vargar i Finland än Sverige självt accepterar. Dessa ”politiska” begränsningar gör att jag inte just nu vill överväga ett lägre FRP än 200. Varg är känsligt och bred politisk uppbackning viktigt och jag vill inte riskera det stora partiet socialdemokraternas stöd för vald FRP – skillnaden mellan ett starkt parlamentariskt stöd och ett bräckligt – genom att nu göra en ”skarp” motivering för ett FRP<200, som inte skulle accepteras av Naturvårdsverket, utan bara skulle försämra uppslutningen för det värde som bestäms. Det är bra för förtroendet för att vargförvaltningen vilar på vetenskaplig grund om FRP inte sätts till intervallets gränser 170 eller 270. T ex FRP = 200 klargör att det är ett självständigt vetenskapligt underbyggt beslut av Naturvårdsverket och inte underdånighet mot ett politiskt beslut. Höga vargantal i Sverige kan irritera Norge och kanske också Finland, vilket talar emot att ligga nära intervallets övre gräns. Ett FRP under 200 skulle innebära att EU agerat heltokigt och dåligt underbyggt när ett överträdelseförfarande om den svenska vargjakten 2010 inleddes, och det är aldrig bra att förödmjuka en motståndare och agera så denna tappar ansiktet. FRP = 200 är det lägsta FRP som inte innebär att var ett allvarligt och obefogat misstag av EU att ifrågasätta den svenska vargjakten. Men samtidigt erkänns det inte att Sverige gjort mer än ett bagatellartat liten misstag och riskerar inte mer än lätt ogillande av EU-domstolen och absolut inte inhibering eller förlust av kontroll av rovdjurspolitiken i fortsättningen. Sverige har inte erkänt att vargjakten 2010 stred mot direktivet och ett val av FRP nära den högre gränsen strider nog mot Sveriges officiella linje. Om FRP skulle sättas till 200 så är det rätt så troligt att det verkliga vargantalet skulle bli 300 vilket jag föreslog som en ”politisk” kompromiss i föregående artikel. Men med denna artikel vill jag dock göra helt klart att jag som genetiker under det närmaste decenniet stödjer vargantal i den nedre delen av intervallet.

Adaptiv förvaltning

Riksdagsbeslutet ger ett intervall för FRP bl. a, för att enligt vargkommittens intentioner med ett intervall möjliggöra adaptiv förvaltning, dvs justeringar av FRP med hänsyn till ändrade omständigheter kan göras av Naturvårdsverket. FRP betraktas inte längre som en helt fix storhet, utan en dynamisk som kan justeras. FRP=200 är ett förslag för de närmaste decennierna. Avsikten är att FRP skall höjas när inaveln sjunkit och inavelssänkning inte längre gagnas av ett lågt antal. Förslaget är alltså förenligt med förslaget FRP=270, som lämnats av 11 ledande forskare i juni och avsåg ett i tiden konstant hållbart FRP. Skrivelsen betonade visserligen det adaptiva, men forskarna visste inte att detta skulle reflekteras i utformningen av ett riksdagsbeslut. Men det är inte något radikalt nytt, det är en helt normal procedur att mindre justeringar sker i verksamheter som löper långsiktigt. Nya FRP estimat inrapporteras till EU vart 6:e år, nästa gång 2019, så även EU ser det som en helt normal process att Naturvårdsverket gör mindre ändringar inom de givna intervallen. Och ett nytt riksdagsbeslut i rovdjursfrågan kommer säkert inom ett decennium då intervallet för Naturvårdsverkets handlingsfrihet kommer att ses över.

Tyngdpunkt på att sänka inaveln

Svensk vargs allvarligaste problem idag är hög inavel och brist på genetisk variation. Det enda som hjälper är migration. Migrationens effekter förstärks av låga vargantal. Lämpligt utformad vargförvaltning inom ramen FRP=200 kan troligen tredubbla effekten av migration och leda till tre gånger snabbare inavelsreduktion jämfört med det begränsade inflytandet på vargförvaltning som karaktäriserar 2013 och (troligen) 2014. Mer preciserade kvantifieringar bör göras inom ramen för en mer detaljerad motivering med högre upplösning.

När inaveln sänkts kan FRP ökas!

När inaveln väl sjunkit bör andra faktorer ges högre vikt och detta kommer att motivera ett högre FRP. På kort sikt spelar FRP stor roll för hur snabbt inaveln faller, men på lång sikt uppnås ett jämviktstillstånd där inaveln är oberoende av FRP. Ju längre inaveln sjunker, ju lägre blir mervinsten i inavelssänkning av ett lågt vargantal. Andra aspekter är överlevnad och uthållighet i ett evighetsperspektiv, ekologiska aspekter, evolutionär potential och ett större effektivt utbredningsområde och högre fysisk närvaro. Förslaget FRP=270 bör ses i det perspektivet. Större värden har figurerat, men varit baserade på ett kategoriskt antagande att varggener kommer att vara oförmögna att flytta sig (eller kunna flyttas) över långa sträckor i ett millenium perspektiv, vilket inte har stöd i observationer. Men varg har gynnsam bevarandestatus med FRP =200 om Naturvårsverket så bestämmer och det finns forskarstöd från någon mer än mig, och meningen med intervallet är just att vargförvaltningen skall vara adaptiv inom intervallet och det gagnar vargens uthålliga överlevnad även i ett långt tidsperspektiv att inaveln sänks snabbt. Möjligheterna att förbättra det genetiska statuset är inget man bör bortse från i vargförvaltning. Genetik och biologi bör vara viktigare inslag i förvaltning än byråkratisk enkelspårighet.

Säkrare och långsiktigare än minikravet

Den minimala FRP enligt den sårbarhetsanalys som betraktas som absolut minimum (skamgräns) av rovdjursriktlinjerna ligger på ungefär 40 (+ 30 i Norge). Den demografiska sårbarhetsanalysen visar att FRP = 230 (30 i Norge) ger mindre än någon procents risk för utdöende (om relationerna mellan risknivåer i andra sårbarhetsanalyser stämmer) inom en längre period än ett sekel och risken blir liten även om man räknar med värre katastrofer än som någonsin dokumenterats. FRP = 200 för Sverige ligger många gånger över ”skamgränsen”. Vid FRP = 200 är det inte få vargar i Sverige som är den största risken för vargens uthålliga framtid i Sverige. Förutom de norska vargarna, som lever så nära de svenska, att det populationsgenetiskt kan betraktas som en enhetlig population är inte den svenska vargstammen isolerad från resten av utbredingen för den nordeuropeiska vargen, migrationen till Sverige överträffar med råge gränsen för att en stam inte skall räknas som isolerad, inte heller en geografiskt mer omfattande helt isolerad sk megapopulation kan avgränsas.

Lätt att identifiera genetiskt värde

Det är mycket lätt jakttekniskt att anpassa jakten till vargarnas genetiska status. Stamtavlan är känd för den svenska vargstammen. Det genetiska statuset av vargarna i ett revir är väl känd genom stamtavlan för revirets föräldrapar. Reviren är geografiskt avgränsade områden. En sådan jakt planerades 2013 enligt Liberg och Sand 2012. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen ”genetiskt värdefull varg” av misstag. Men EU tyckte inte det var tillräckligt vetenskapligt granskat för att motivera avsteg från principen att licensjakt inte skall bedrivas när gynnsam bevarandestatus inte är uppnådd. Nu föreligger gynnsam bevarandestatus och dessutom förmodar jag att Liberg och Sand (2012) granskats bättre och en sk. vetenskaplig uppsats sägs vara på gång. Det föreligger praktiska erfarenhet av implementeringen som kan göra denna praktiskt bättre 2014. Det finns utrymme för misstag, imperfektioner och att ha huvudsakligen andra kriterier för en del av ”avskjutningen”. Möjligheten till genetiskt selektiv jakt är ganska unik för svensk varg och inte lätt kopieras under andra förhållanden.

Andra överväganden om FRP

Frekvensen reproduktiva migranter kan bli låg om antal och täthet är låg. Så var det med den svenska vargen fram till för ett decennium sedan. De sista fem åren har fyra reproduktiva migranter kommit. Detta visar att FRP=200 är tillräckligt.

Det har framförts att FRP kravet kan vara högre om man ser på mycket lång sikt (önskemål om en megapopulation med Ne>500). Detta är i princip riktigt och när jag föreslår FRP=200 är tanken att detta skall omprövas och förmodligen ökas om några decennier, och att vid övergången vargens genetiska status och förutsättningar för fortsatt uthålligt bevarande att vara bättre än om en högre FRP väljs de kommande decennierna.

Det har påpekats att genetiken inte beaktats i den demografiska sårbarhetsanalysen. Men eftersom inaveln är högst i början av simuleringarna och de demografiska parametrarna utgår från dessa inavlade vargar och inaveln faktiskt sjunker fast simuleringarna antar den är konstant, så överdriver sårbarhetsanalysen erforderligt antal vargar. Naturvårdsverket har försökt göra en genetisk sårbarhetsanalys som gav intuitivt konstiga resultat men ändå tog nio månader att förkasta, eftersom den inte vilade på vetenskaplig grund. Detta visar att man lätt hamnar fel om man litar på för komplicerade ”black box” modeller. Det är enklare att bara accetera den FRP den demografiska sårbarhetsanalysen gav.

Att ha en fullständig stamtavla för svensk varg har stort inomvetenskapligt värde och är i sig ett gott argument för FRP=200, med ett dubbelt så stort FRP skulle det förmodligen bli logistiskt och ekonomiskt omöjligt. Utan fullständig stamtavla blir genetiskt selektiv jakt omöjligt och då kan inaveln inte reduceras så snabbt och det värde inaveln så småningom stabiliseras på blir ganska högt (betydligt högre än de rekommendationer som en del genetiker givit uttryck för, men jag tror F=0.15 är acceptabelt och det nås nog utan selektiv jakt.

Rovdjursutredningen

Rovdjursutredningen accepterade tanken att man skulle öka vargantalet successivt till slutantalet under 12 år. Ett skäl var att reducera inaveln i en mindre population på ett tidigare stadium innan populationen vuxit till slutlig storlek och därmed blivit trögare att få ned inaveln i. Rovdjursutredaren insåg inte att denna idé stred mot EU-direktivet. Tyvärr är EU-direktivet för stelt och byråkratiskt för att medge de bästa lösningarna ur biologiskt/genetiskt/kostnadssynpunkt, sådant behandlas av EU som fördragsbrott. Men med det nya riksdagsbeslutet med adaptiv förvaltning enligt vargkommitténs förslag med dynamisk FRP gör det möjligt att förena EUs direktiv med rationell vargförvaltning.

Det är inte bråttom med FRP

För den nya rovdjurspolitiken trovärdighet är ett viktigt inslag en licensjakt i vinter, även om den bara blir symbolisk. För en liten licensjakt behöver man inte ha några andra beslut på plats, omfattningen kan göras så att man hamnar långt över minimum FRP=270. Resten av pappersarbetet, såsom fastställande av FRP för överskådlig framtid, kan vänta till våren och göras mer genomdiskuterad. Dock kan det vara bråttom att få fram ett manuskript med motivering snabbt, för att användas t ex i eventuella rättsliga tvister eller gentemot EU, eller inför jakt, eller andra svårförutsedda situationer. Det blir lättare att formulera om det då är ett givet FRP som motiveras. Kanske det är bra att Naturvårdsverket omedelbart tar ett provisoriskt formellt beslut om FRP=270 med stöd i forskardokumentet för att legitimera begränsad selektiv jakt och aviserar att det är under prövning om ett lägre FRP värde.

Selektiv jakt – Ny situation

Jakten 2014 kan utformas som genetiskt selektiv jakt som bara berör områden där vargtätheten är hög och lokalt behov att reducera tätheten finns och utan att tagit ställning till om FRP skall sättas lägre än 270 och så att vargstammen någon ökar 2014. Selektiv jakt har gjorts förut och stoppats av domstol, ärendet prövas nu i högre rätt. Domstolen ifrågasätter dock inte att en selektiv jakt kan gynna vargens genetik. Men då var det ett skäl för att jaga varg fast FRP fortfarande var under utredning och jakt i princip förbjuden och det för domstolen tedde sig troligt att gynnsam bevarandestatus icke uppnåtts. Nu är det högsta möjliga värdet på FRP fastlagt av Sveriges riksdag. Det skall mycket till för att en svensk domstol inte skall rätta sig efter ett riksdagsbeslut.  Värdet FRP=270 är vetenskapligt väl styrkt genom ett brev i juni från 11 mycket kompetenta och relevanta forskare, och synpunkterna är behandlade vid ett expertsammanträde på Naturvårdsverket i april 2013.  Så även om det inte hade varit genetiskt selektiv jakt hade det varit försvarligt. Frågan om Naturvårdsverket skall bestämma en lägre FRP föreslås fortfarande vara under utredning, eftersom svaret inte behövs för en begränsad förvaltningsjakt 2014.  Hittill hoppades Sverite att kunna förbättra genetiskt status med translokationer men dels har det visat sig logistikst besvärligt och framförallt finns inte lokal acceptans för metoden så länge den förknippas med fler vargar, ”genetiskt värdefull” har fått en negativ värdeladdning. Därför planeras inte längre valpflyttar och den lösningen har avskrivits. Försök att låta vargar etablera sig i renbetesland (Junsele) har kostat 10 miljoner kr hittills, och det anses knappast en framkomlig väg att förbättra migrationen. Den låga acceptansen av varg för att sk mjuka släpp av translokerade vargar inte anses vara en möjlighet. Alternativa vägar att sänka inaveln som fortfarande tedde sig möjliga för ett år sedan kan nu avskrivas och selektiv jakt ter sig som det enda alternativet att åstadkomma en rimligt snabb sänkning av inaveln.

Tillägg: Naturvårdsverket har 131216 deklarerat att de inte avser att ändra FRP förrän till nästa inrapporering till EU 2019. Det är Naturvårdsverket som fått förtroendet att sköta detta. Att besluten sker snabbt är bra mot EU som nu ser vart svensk rovdjursförvaltning hamnat i realiteten. Att FRP ligger fast till 2019 har den stora fördelen att det gör rovdjurspolitiken blir förutsebar och långsiktig. Rivs inget av värdena upp eller följs av en intensiv kampanj eller ifrågasätts av Naturvårdsverket själv så finns nog skäl att inte fullfölja en kampanj just för FRP varg. Jag tolkade forskarskrivelsens krav på adaptiv vargförvaltning och Egardts förslag på ett handlingsutrymme som en möjlighet att ändra när det fanns övertygande skäl och inte först 2019. Men förutom de strategiska skälen att deklarerar att värdena ligger fast finns det ett taktiskt skäl att EU inte skall tro alla FRP-värdena sänks om ett halvår så fort EU har avvecklat överträdelseärendet, vilket kunde blivit fallet om man följt mitt förslag.

Personligen kan jag som genetikprofessor känna mig nöjd eftersom jag förhindrat att varg FRP blev 380 vilande på en vetenskapligt undermålig motivering och bidragit till att den höga inaveln inte tilläts leda till en vargstam långt över tusen starkt inavlade vargar eftersom EUs regelverk blockerar populationsbegränsning om gynnsam bevarandestatus icke uppnås.

Annonser

, , ,

12 kommentarer

Skandulv – Bringa ordning i varg-kaos!

Tillägg 130620. Skandulv har försökt göra vad jag uppmanat till, klicka här!

I slutet av mars publicerades ett brev i Science från forskare knutna till Grimsö och det tedde sig då lämpligt att ta upp det i den här artikeln på nedre halvan av artikeln

Länken nedan går till ett dokumentet riktat till Skandulv/Grimsö. Dokumentet innehåller bl a

  • Hur regeringens 180 vargar görs till enda möjligheten i naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsplan med utnyttjande av den senaste informationen i natuvårdsverkets beställda beslutsunderlag och med beaktande av EUs krav på en klarare och entydigare plan
  • Hur varg GYBSas omedelbart, vilket skulle bringa ordning i kaos
  • Varför den höga inaveln inte behöver åtgärdas för GYBS
  • Varför reproduktiva immigranter inte behöver vara fler än som kommer naturligt
  • Varför inte lyckad djurparksvalpinplantering behöver föregå beståndsbegränsande jakt
  • Varför Skandulv/Grimsö överdrivit vad som fordras till den grad att domstolar blivit det viktigaste inslaget i vargförvaltning
  • Varför inaveln kommer att sjunka snabbt så de genetiska problemen löser sig utan trasslig genetisk sårbarhetsanalys
  • Varför förvaltningsplanen inte vilar på vetenskaplig grund
  • Varför förvaltningsplanen borde göras om från scratch när det gäller GYBS
  • Varför få vargar minskar inaveln
  • Hur EU-direktivet uppmanar Sverige att göra det enkelt i det socioekonomiskas och svenska särdragens anda
  • Uppmanar Skandulv att klättra ned från elfenbenstornet och bringa reda i vargkaoset
  • Hur Sverige visat att landet saknar den kompetens i varggenetik, som behövs för att göra genetiska sårbarhetsanalyser (och några tröstande ord, det ÄR svårt det här med genetik)
  • Hur den demografiska sårbarhetsanalysen lätt kompletteras för att beakta genetiken, så att den visar att det bara behövs några hundra vargar
  • EUs miljökommission agerar nu genom ombud för tusentals vargar i Sverige!
  • Kolla att en genetikprofessor inte accepterar att det behövs fler än några hundra vargar av enbart genetiska skäl
  • Hur Sverige förfallit till genetikmissbruk, genetik används i vargsammanhang för att lägga slöjor och lura de lättrogna istället för som en objektiv vetenskap
  • Varför det inte behövs många vargar i Sverige för att vargstammen skall ingå i en internationell stam med många tusen vargar
  • Vägar naturvårdsverket kunde höja trovärdigheten

SkandulvNormalisera  Detta är ett brev med synpunkter på Skandulv men observera att det har uppdaterats och den senaste versionen som man når om man klickar är från 130401

GYBS = GYnnsam BevarandeStatus = krav som skall uppfyllas enligt EU-direktivet. I första hand definieras dessa krav av medlemsstaten själv, med ledning av EU-direktivets inklusive rovdjursriktlinjer ganska luddiga text, som är öppen för nationella tolkningar. Det gäller antal vargar, men också andra saker än antal (se rovdjursutredningen).

Olof Liberg och Håkan Sand (=Skandulv) har framträtt i samband med Vålådalen. Bollen sägs ligga på EU och värnarsidan fast den i själva verket ligger hos Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Genom att skylla på andra (som är ideologiskt motiverade för många vargar och inte lär kapitulera när de får vind i seglen) föser Skandulv undan det egna ansvaret. Det är Skandulv som möjliggjort (det bristfälliga) underlaget för minst 380 vargar som i sin tur skapat kaos (fast 380 är Naturvårdsverkets val och inte Skandulvs och bygger på beräkningar av Laikre och Ryman). Det är bara Skandulv som har en auktoritet som kan övertyga Naturvårdsverket, vilket Skandulv väljer att inte göra.

Selektiv jakt och endast ett par hundra vargar är bra för vargstammen säger Skandulv visserligen, men varför reflekteras detta inte i förslag på gynnsam bevarandestatus, så det kan tillämpas i praktiken, och det står i mycket få tidningar? Ett möjligt svar ges nedan:

Tillägg andra april. Missbruk av Vetenskap på Grimsö!

Fyra forskare vid Grimsö har skrivit ett brev i Science.  Brevet behandlar missbruk av vetenskap i vargförvaltning. Jag betraktar detta brev som ett missbruk av vetenskap i vargförvaltning, däremot betraktar jag det som författarna betraktar som missbruk som ett korrekt bruk av vetenskap i vargförvaltning.

Referensen är  ”Misuse of Scientific Data in Wolf Policy” Guillaume Chapron, José Vicente López-Bao, Petter Kjellander, and Jens Karlsson Science 29 March 2013: 1521. Samtliga författare  är verksamma vid Grimsö (Skandulv).

Först diskuteras brevet till Science:

Citat från brevet: ”the case of wolf conservation in Sweden reinforces concerns that scientific data can be misapplied to real-world problems.”; ”reducing the inbreeding coefficient has become the main policy target”; ” vocal interest groups have been calling to reduce population size because of negative impacts on hunting and farming. Under pressure from these groups, Swedish authorities recently opened a wolf hunt, which selectively targets the most inbred wolves.”; ”Unfortunately, this is just one example of how scientific results can be misinterpreted to justify a particular policy by ignoring the broader scientific context. In fact, only immigration will lead to a lasting reduction of inbreeding”; ”If found lawful by a pending court case, this approach may have far-reaching consequences for biodiversity conservation in Europe, as it may legitimize the government’s selective use of biodiversity science to spuriously justify biodiversity-damaging policies” ”O. Liberg, H. Sand, Effects of migration and selective harvest for the genetic status of the Scandinavian wolf population: A report to Naturvårdsverket , 2012.”

  • Brevet ifrågasätter inte uttryckligen resultaten av Liberg och Sand, men utgör ändå ett angrepp mot resultaten, som är meningen att ligga till underlag för tillämpning.
  • Resultaten från Liberg och Sand (2012) kan sägas vara att selektiv jakt 2013 skulle sänkt inaveln eftersom det skulle förstärkt effekten av invandrarna 2008. Den inavelssänkande effekten av invandrare ungefär tredubblas jämfört med ingen jakt och fördubblas jämfört med slumpmässigt uttag om resultaten tillämpas kommande år. Eftersom man kan utnyttja varje invandrarna bättre om resultaten tillämpas, så behövs färre migranter. Behovet av valpflytt minskar. Det blir det lägre kostnader.
  • Brevet framställer åtgärden som framforcerad av särintressen. Men åtgärden gynnar den målsättning vargförvaltningen eftersträvar: att sänka inaveln bortsett från effekt på ”särintressen”. 
  • Det framställs som missbruk av vetenskap att sänka inaveln av den svenska vargstammen. Det är ju att sänka inaveln som är ett centralt syfte med både forskning och förvaltning!
  • Det talas om ”ignoring the broader scientific context” eftersom… only immigration can lead to lasting reduction of inbreeding. Detta måste vara en avsiktlig förvanskning av rapportens resultat! Rapporten finner att selektiv beståndsbegränsande jakt mångfaldigar effekten av varje migrant! Visserligen behövs migranter som råmaterial men de utnyttjas drastiskt mycket bättre med selektiv jakt.
  • Forskarna försöker påverka en svensk pågående rättsprocess genom att framställa ett dokument som kommer att användas som partsinlaga, som påstår att tillämpningen av rapporten är ett exempel på missbruk av vetenskap.

Det är tragikomiskt att forskares exemplifiering av missbruk av vetenskap utgör ett utmärkt exempel på forskares missbruk av vetenskap. Det är en vetenskapligt oetiskt tillämpning av vetenskap. Forskarna kritiserar andra forskare fast de inte förstått eller velat förstå den vetenskapliga rapport som är i centrum för kritiken. Forskarna kallar det för missbruk av vetenskap att sänka vargstammens inavel, fast det råder stor enighet om att det är ett mål i vargförvaltning, som kan sägas vara i linje med en ökning av biodiversiteten. Forskarna försöker påverka en svensk domstolsprövning med en medvetet inkomplett och missledande argumentering i en form som motparten (Naturvårdsverket) har begränsad kompetens att bemöta.

Hur resultaten reflekterats i media.

Hur nästan samtliga svenskar (inklusive de som är mycket intresserade av varg) tolkar resultaten beror på hur de framställs i media. Eftersom brevet offentliggjordes i media samtidigt med publiceringen i Science, måste forskarna själva ha agerat för att synas i media och kontrollera hur resultaten framställdes. I artiklarna (TT meddelandet) står Chapron citerad för en del, man måste utgå från att han talar för alla författarna. Annat som står är det inte säkert att det kommer från forskarna, men det är troligt att det gör det och forskarna har ett solidariskt ansvar för påståendena. Liberg uttalar sig (”dementerar”), media uppträdde korrekt genom att låta den som angreps kommentera. Som exempel  SvD och DN, men det förekommer andra formuleringar i andra media.

Citat från massmedia ”Det är rent nonsens att döda djur för att minska inavel. Skulle vi göra på samma sätt om det hade handlat om hackspettar? Självklart inte. Folk skulle tro att du var galen”; ” de svenska myndigheterna kapitulerat för de särintressen som vill minska vargstammen. Dessutom har man blandat ihop begrepp som ”gynnsam bevarandestatus” och ”minsta livskraftiga population”; ”Detta ledde till att regeringen gick ut och förespråkade en vargstam på högst 180 djur”;  ”Forskare … borde försäkra sig om att resultaten inte missbrukas”.

Den som vill höra mer vad Chapron tycker om ”minsta livskraftiga population” och kanske få förklarat varför det behövs så mycket fler djur för gynnsam bevarandestatus än livskraft kan gå och lyssna på Chaprons docentföresläsning i Uppsala 17 april.

Reflektioner

Två av författarna till brevet har förklarat sina motiv för att underteckna i kommentarer till den här bloggartikeln.Detta, tillsammans med det relativt låga antalet kommentarer/reaktioner i media, tyder på att genomslaget inte är radikalt. Av kommentarerna från författarna får man intrycket att de inte är riktigt medvetna om vad som står i det brev till Science de underteckat, och undviker att ta upp hur de ser på formuleringarna i Science. Undertecknarna tycks mena att det väsentliga i kritiken är att politiker av forskare lurats att tillmäta den höga inaveln (=låga diversiteten) och behovet av dess åtgärdande överdriven vikt.

Mer utförliga analyser av brevet i Science och vad som egentligen kan ha menats har förutom den här artikeln vad jag kan finna bara utförts i två artiklar med kommentarer på jägareförbundets blogg.  http://www.jagareforbundet.se/blogg/index.php/2013/03/fransk-forskare-vill-forbjuda-renskotsel-till-forman-for-vargar/ och  http://www.jagareforbundet.se/blogg/index.php/2013/04/svar-fran-science-skribent/  . Reaktionen har inte varit omfattande, faktiskt rent förvånande lite omfattande på den sista.

”Nonsens” och ”galen” är den uppfattning som några Grimsö forskare vill förmedla om att reducera inaveln med riktad jakt, efter att några andra Grimsö forskare visat att det är möjligt och räknat ut hur stora effekterna blir. Den vetenskapliga motiveringen i brevet varför inaveln inte kan reduceras med riktad jakt håller sig inte till sanningen, och är direkt missbruk av vetenskap, eftersom sanningen mörkas genom påståendet, som isolerade kan sägas vara sanna, men tillsammans genom vad de utelämnar blir en lögn. Bara forskare kan manipulera forskningsresultat så skickligt, att de kan få en lögn att framstå som en sanning när forskarna anstränger sig. Detta är ett viktigt skäl att forskare bör undvika att utnyttja dessa talanger, eftersom det minskar tilltron till, inte bara till de som missbrukar sina talanger, utan också andra forskare. Utnyttjande av tekniken att förlöjliga forskningsresultat som forskare av subjektiva skäl ogillar kanske fyller det specifika syfte forskarna önskar, att minska chansen för vargjakt 2014, men får lätt vidare och långsiktigare konsekvenser vid sidan av det åsyftade målet (”collateral damage”).

Massmedia spelar på nationalism Massmedia (TT) betonar att uttalandena kom från en fransk forskare. Därmed bibringas läsaren uppfattningen att kritiken mot den svenska vargjakten kommer utomlands ifrån, och bibringas misstanken att den som framför kritik inte är fullt insatt. Detta är oetisk användning av journalistik. Det finns ingen anledning att tro att Chapron vet mindre om svenska vargar än svenska vargforskare, och det är således irrelevant att betona Chaprons franska bakgrund. Dessutom är två av undertecknare svenskar, som det inte står något om i media. I detta fall bidrar även detta till att inflammera debatten, det är nog en allmänt spridd uppfattning att svenska myndigheter skall ha ett väsentligt inflytande över förvaltningen av vargar i Sverige.

En fri debatt är ett viktigt inslag i en Universitetsmiljö och att den kan ha ett visst pris måste tolereras utan att det påtalas eller åtgärdas. Även en fri diskussion om den fria diskussionen och dess yttringar bör betraktas som ett viktigt del i en akademisk miljö, denna diskussion är ett viktigt bidrag. Eventuella åtgärder kan ha olika karaktär och behöver inte vara märkbara. Direkta åtgärder kan vara i sak fel och även om de är i sak rätt kan de slå fel. Om man tycker att andra har fel så är det inte säkert det är rätt och även om det är rätt kan orsakerna vara mer bagatellartade än de verkar. Mycket kan ligga i missförstånd av ordval. Att en åsikt framförs är sällan ett brott mot den akademiska friheten men när man kommer in på missbruk av forskning utförd av namngivna forskare kan det vara problematiskt. Kanske vad jag skriver här också. Att jag är pensionär och skriver på min egen blogg dessutom med kommenteringsrätt, gör att gränsen för vad som är rätt, ligger något högre än vad som framförs i de viktigaste vetenskapliga och populär medierna.  Inte lätt. Forskare kan också vara naiva i sina kontakter med omvärlden utan att inse konsekvenserna, det kanske inte är bra att ta kol på denna naivitet?

Är det missbruk av vetenskap att inte varna för eventuella följder i detta fall? Det låter sig säga att forskare skall varna om de tror deras resultat skall missbrukas, men situationen var sådan att detta inte var relevant. I remissbehandlingen av en preliminär version av förvaltningsplanen kom det fram starka önskemål att kvantitativt utvärdera jaktens i kombination med populationsstorlekens betydelse, och rovdjursutredningen hade rekommenderat att hålla populationsstorleken låg (med populationsbegränsande selektiv jakt) tills den önskvärda inavelsreduktionen realiserats. Detta förfarande har alltså diskuterats under ett år och vad Liberg och Sand (2012) gjorde var en mer exakt numerisk beräkning inför en sedan länge diskuterad aktivitet, som dock kom till stånd först efter en bedömning att det inte skulle strida mot EU-direktivet. Ärendet har inte heller förts till EU-domstolen utan en Svensk förvaltningsdomstol, vars beslut knappast kommer att få stor prejudicerande betydelse. Kan knappast betecknas som missbruk. Det är det första ärendet överhuvudtaget av den här karaktären så domstolen är nog ganska osäker, men Science brevet kommer otvivelaktig att sändas in till domstolen och påverka den, medan innehållet i den här webbartikeln nog går domstolen förbi. Målet är mellan Naturskyddsföreningen, som otvivelaktig observerat Science artikeln, och Naturvårdsverket som inte är intresserade av bloggar som den här. Inför vargjakt 2014 är nu myndigheterna medvetandegjorda om problematiken, så man kan utgå från att de har tänkt över den då.

Vargforskare är ofta ett ”särintresse”. Vargforskare kan ofta antas vara ett ”särintresse”. De vill slå vakt om vad de uppfattar som vargens intresse. Vargforskare rekryteras säkert bland människor som har ett positivt intresse för detta djur. Det är naturligt att forskare forskar om sånt de är intresserade av och blir successivt mer intresserade av när de forskar, och det är också naturligt att vargforskare har många vargpositiva kontakter. Detta behöver inte vara ett stort problem om de kan skilja sin faktaproducerande funktion från sina subjektiva åsikter, och förmår objektivt väga in negativa faktorer som de kanske subjektivt tycker ges för stor vikt i förhållande till vargstammens. Chapron har medverkat till en tidigare artikel i DN om tjuvjakt, där han säger att hade inte vargstammen förötts genom tjuvjakt så hade det funnits tusen vargar nu. Läsaren får klart för sig att Chaprons subjektiva preferens är att GYBS fordrar minst tusen vargar. En jägarrepresentant beskrev någon månad före brevet till Science en extremt fundamentalistisk vargprioriterande vargforskare utan att identiteten avslöjades. Men efter publiceringen av brevet avslöjades att det var Chapron. Det är då svårt att tolka det annat än att brevet präglats av en subjektiv önskan av om många vargar och ingen vargjakt snarare än en allmän maning att undvika missbruk av vetenskap. Vetenskapsmän skall vara objektiva och även om de tycker något speciellt, bör de vara mycket försiktiga med hur det påverkar deras presentation av forskningsresultat och försöka hålla sig till objektiva fakta i sådana sammanhang som det förväntas av dem. Brevet utgör ett vetenskapligt oetiskt agerande!

Nya ideér som strider mot vad som är ”allmänt känt” är ofta svårsmält. Att vargjakt och låga antal vargar kan reducera inaveln är inte väletablerad kunskap, som får många rovdjursforskare med lång erfarenhet att reagera med misstro. Ett gott råd till forskare är att ifall en tanke kommer från eller bekräftas av en trovärdig källa (Liberg t ex) tänka efter och reflektera en tid, innan de skriver brev till Science om hur galet det är.

Inkonsekvent? Det ter sig egendomligt att Chapron är medförfattare till flera förslag om ”uttag” (dvs jakt) i den svenska vargstamme till myndigheterna, som inte innehållit några reservationer och ofta verkställts och huvudförfattare till den demografiska sårbarhetsanalys, som ofta åberopas som ett motiv för få vargar. Å andra sidan länder det honom till heder att dessa arbeten tydligen inte påverkats i märkbar grad. Det verkar vara först nu som Chapron mfl gjort ett övertramp. Det är önskvärt att forskare sprider resultat populärt, att de deltar i debatten i anslutning till vad de är experter på och att de har synpunkter på relationen mellan forskning och tillämpning, och då blir det lätt övertramp och dessa förstärks ofta i media och om det rör sig om ett känsligt område. Så kanske man kan leva med det här?

Liberg och Sand (2012) har gjort beräkningar som visar att inaveln sjunker vid selektiv jakt och en vargpopulation som hålls vid mindre storlek (säg Regeringens 200 istället för Naturvårdsverkets 400). Varje invandrare får ungefär dubbelt så stor effekt med selektiv jakt som med slumpmässig skörd. Stor population ger avsevärt mindre effekt per migrant.  Även effekten av redan skedd invandring hade kunnat förstärkas med jakt 2013. Jag håller med och det stämmer hygglig med de beräkningar och artiklar jag skrivit om bland annat på den här bloggen och i Svensk Jakt.

Vargkriget och vetenskapliga tidskrifter. Vargdebatten påminner om ett krig. ”Det första offret i kriget är sanningen”; ”I krig och kärlek är allt tillåtet”; ”Ändamålen helgar medlen”. De vetenskapliga tidskrifterna (Laikre m fl 2013 & Chapron m fl 2013) har inte spelat den restriktiva granskande roll de borde gjort att undvika bidrag från vetenskapsmän, som påverkas för mycket av dessa subjektiva krafter. Det leder till minskad trovärdighet av sk peer-reviewed vetenskapliga tidskrifter.

Vetenskapligt debattklimat Jag påpekar i brevet till Skandulv/Grimsö, som man kan nå från den här webartikeln, att diskussionen om varg inte förs i normala vetenskapliga former (jag gör en analogi med vargspråk). Jag påpekar också hur svårt varggenetik är och tendensen att man tror sig begripa utan att göra det, den genetiska effekten av genetisk selektion är ämnet för brevet till Science, även professionella populationsgenetiker gör här misstag. Dessa intryck bestyrks av Grimsöforskarnas brev. Grimsö är en liten plats, man tycker resultat en grupp vargforskare på Grimsö kommer fram till, som en annan grupp vargforskare på Grimsö inte tror är tillämpbara forskningsresultat skulle kunna diskuteras tillsammans över kaffebordet och inte skulle fordra brev till Science. Dessutom verkar det som den kritiserande gruppen inte ens gjort ett allvarligt försök att förstå vad som faktiskt står i den anklagade gruppens rapport. Kaffebordet kunde kommit till användning för att klargöra det. Vargforskare som anser sig insatta är mycket välkomna att göra invändningar på t ex den här bloggen eller Skandulv-möten eller Vålådalsmötet. Men nej, det är brev till Science i kombination med exponering i de mest betydelsefulla svenska medierna, som gäller om forskare skall uttrycka sin uppfattning om vargforskning och dess tillämpning. Brev i Science är det enklaste sättet att få uppmärksamhet i medierna för forskare som klarar av det.

Vad skall vargforskare göra på Skandulv? Forskares uppgift är delvis att på begäran eller vid behov göra utredningar inom sitt fackområde. Ur Skandulvs målsättningar klipps: .. ”og utføre øvrige genetiske analyser som har betydning for forvaltningen” .. ”Rådgivning til skandinavisk forvaltning om hvordan ulvebestanden bør forvaltes”… ”Opprette dialog med lokale aktører i ulveområder om hvordan forskningen kan tilpasses lokale forhold og interesser.” Detta stämmer bra in på Liberg och Sands rapport.

Regeringen vill inte färre än vad forskarna rekommenderat! Det utpekas som missbruk av forskningsresultat att tillämpa dem om de som stödjer begränsningar i vargstammens tillväxt. Endast resultat som stödjer många vargar och ingen jakt må tillämpas, annat tillämpning är missbruk. Dessa Grimsö-forskare verkar anse det är självklart att 180 vargar i Sverige inte kan ha gynnsam bevarandestatus, det vore missbruk av forskning att föra fram något annat. Men forskningen har (i höstens arbete med FRC) aldrig har valt mellan 180 och 380 vargar, det är Naturvårdsverket som gjort valet ur en Tabell där också 180 finns med. Tabellen med olika alternativ har gjorts av Laikre och Ryman (2009) och vidarebefordrats av Liberg och Sand (2012) vid en översikt över vad som föreslagits. Alternativen härrör från forskare, men inte valet av preferens.

Skillnaden mellan sårbarhet och GYBS. Chapron är huvudförfattare till en demografisk studie av minsta livskraftiga population, som gav till resultat att 40 vargar i Skandinavien räcker om vargstammen beter sig demografiskt som den gjort de sista 13 åren. Om Regeringen eller Naturvårdsverket hade påtvingat 30 i Sverige (det finns >10 i Norge) vore det berättigat att påtala missbruk av begreppet ”minsta livskraftiga population”, även om brev till Science verkar en mycket olämplig form. Men regeringens 180 ligger ligger sex gånger högre. Så varför gnälla om hopblandning av minsta livskraftiga population och GYBS när regeringen ligger så mycket högre?

Den kritik kritik som kommit från EU rör inte vilket antal (FRC) Sverige kommit fram till och kritiken mot jakten är att den bedrivits innan GYBS definierats av Sverige som stat. Det fanns nog berättigad anledning för EU att misstänka att Sverige skulle hamna på högre FRC än stammen nått vintern 2013 eftersom de auktoriserade förslag som gjorts har legat något högre (380 resp 425).  Det är en ganska subjektiv operation att ange GYBS som beror på ställningstaganden som jag (och Liberg och många andra) karaktäriserar som politiska även om det är en het potatis, som politikerna vill att någon annan (forskare) skall hålla i. Själv ställer jag mig härmed till förfogande som genetikprofessor för en tillräckligt hög potentat för att skriva ett underskrivet utlåtande att FRC=180 räcker. Om FRC vore 180 eller en bra bit över vilket är möjligt så skulle vargjakten 2013 inte ens bryta mot det. Fast de här resonemangen står inte i Science artikeln utan är vad forskarna eller Chapron vill lägga in i det.

Är Chapron orsaken till varg-kaoset? Chapron m fl gjorde en demografisk sårbarhetsanalys som inlämnades till Naturvårdsverket sommaren 2012. I denna analys betonades väl ofta att analysen gav en nedre gräns, att FRC vårdet skulle sättas mycket högre, och att den genetiska faktorn utelämnats. Detta trots att jag tyckte den genetiska faktorn beaktats. Detta ledde till att Naturvårdsverket baserade sina resultat på en genetisk sårbarhetsanalys, som var missbruk av vetenskap och bidrar till nuvarande kaos. Så reservations formuleringar i den demografiska sårbarhetsanalysen, som sannolikt genomdrevs av huvudförfattaren Chapron, kan ha varit grundorsaken, som ledde vargfrågans urspårning istället för att den sattes på spåret igen.

Kanske jag är orsak till brevet? Brevet kanske är kanske orsakad av och riktad mot mig, som skrivit detta och mest tänkt på hur man skall minska inaveln så effektivt som möjligt och därigenom bedrivit vad Grimsögruppen tycker är oansvarig forskning som inte för fram tillräckligt att detta skulle kunna leda till färre vargar. Jag har flera år pläderat för att man kan minska inaveln med vargjakt, synd att Liberg och Sand hängde på så sent, för det är en så radikal tanke så man måste vänja sig vid den om man har en lång bakgrund som sett det som hädelse. Och jag har skrivit ett brev riktat mot Grimsö där jag manade till att bringa ordning i varg-kaoset utan att riktigt fatta hur många på Grimsö som vill bevara varg-kaoset. Fast jag har säkert en tendens att få mig att framstå som märkligare än jag är, så ta det med en nypa salt 🙂

Selektiv inavelsänkande vargjakt har tillämpats förut, utan att någon då ifrågasatt principen.  Jakterna 2010 och 2011 var selektiva i samma mening som Liberg och Sand (2012) analyserar. Ingen invandrare eller barn till invandrare fälldes då. Man får intrycket att Chapron m fl (2013) tror att det var ett helt onödigt påbud att skydda invandrare och deras avkommor, lika vansinnigt som att jaga hackspettar för att minska inaveln? Totalt utan effekt? Hoppas han är ganska ensam om det.

Effekt på polarisering. Eftersom forskare anser att det är missbruk av forskning att tillämpa forskning på vargförvaltning kommer det generellt att åberopas emot forskning som inte stödjer den egna uppfattningen i vargfrågan. Det ökar polariseringen att forskningsresultat som motsäger institutionella åsikter får minskad kraft. Det styrker polarisering.

Påståendet att den nya kunskapen om selektiv jakt har fått politikerna att negligera andra rekommendationer. Det var Naturvårdsverkets preferens med 380 som golv, vad jag vet är det ingen “forskare” som rekommenderat just detta val. Naturvårdsverket publicerade en tabell med möjliga alternativ och utgående från den gav regeringen en annan preferens, ett golv närmare 180 än 380. Chaprons bidrag är huvudförfattare till en sårbarhetsanalys som var ett av flera beslutsunderlag och den hamnade på att 40 vargar räcker utgående från den inavlade vargstammen och dess demografi 13 år tillbaka. Men beaktande värsta katastrof Chapron m fl kunde tänka sig blev det 100 för Skandinavien, säg 80 för Sverige. Så regeringen ligger mer än en faktor två över sårbarhetsanalysen Chapron mfl gjorde. Varför är det missbruk av den kunskap Chapron m fl gav, varför är det bara att utnyttja en del av den? Och vad har det med selektiv jakt att göra? Rapporten om selektiv jakt kom först i december och regeringen gjorde sin preferensdeklaration i oktober samtidigt med att Naturvårdsverket gjorde en beställning av en utredning av selektiv jakt. Regeringen kunde inte förutspå resultaten av rapporten om selektiv jakt när den fattade sitt preferensbeslut. Jaktbeslutet är Naturvårdsverkets och inte regeringens och innebar inte att Naturvårdsverket ruckade på golvet 380. Förstår alltså inte mekanismen som politikerna (alliansen, regeringen) föreslås förmåtts av ”särintressen” att tubba på forskarnas förslag pga rapporten om selektiv jakt. Socialdemokraterna har inte heller ändrat uppfattning (200, väl i linje med alliansens). Cirka 200 kan väl sägas ha varit den politiska målsättningen med en kraftig riksdagsmajoritet bakom hela tiden. Fast ”ruckningen” är väl att det överhuvudtaget bedrevs jakt. Sakkunniga från departementet hänvisade till något ställningstagande i EU-domstolens process mot Finland som öppnade för den möjligheten, får se vad den svenska domstolen säger om det. (Finland ligger under sitt FRC-värde, men verkar ändå bedriva en del vargjakt).

Svensk varg specialfall Den svenska vargstammen är en mycket speciell situation. Stamtavlan är fullständigt känd, i princip känner man inavel och släktskap för varenda varg. Vargarna är identifierade genom var de finns geografiskt, i ett visst revir uppehåller sig bara vargar med en viss genetik. Vargar är avgränsade kärnfamiljer. Reviren består några år så kunskapen hinner utnyttjas. Inventering och kartläggning av detta är mycket dyr, men det finns få vargar och mycket pengar. Dessa faktorer möjliggör selektiv jakt för svenska vargar, men detta recept skulle fungera i mycket få andra situationer. Därför är det inte så konstigt som de brevskrivande forskarna tycker att exakt samma förfaranden inte aktualiserats för hackspettar. Det är en missvisande analogi utan annat syfte en att svartmåla en företeelse som forskarna ogillar av andra skäl. Återigen används missbruk av genetikvetenskapen som slagträ i vargdebatten.

Tydligen är Skandulv som organisation inte så lämplig för att hantera vargkaoset, utan snarare tvärtom. Detta behöver ju inte hindra att det finns individuella forskare som kan bidra till att bringa ordning i kaoset. Men artikeln gör inte den uppgiften lättare.

Den kritik som riktas mot försöken att sänka inaveln understryker angelägenheten i att Naturvårdsverket verkligen ger GYBS åt den vargstam som finns idag i Sverige för att möjliggöra de åtgärder Naturvårdsverket finner behövliga för att reducera vargens inavel och öka dess genetiska variation så Naturvårdsverkets beslut inte framstår ändå tandlösare pga av ständiga juridiska processer och kritik från EU som inte är särskilt konstruktiv.

, ,

15 kommentarer

Återför kontrollen av vargpolitiken till statsmakterna!

Naturvårdsverket kan omedelbart återställa kontrollen av vargpolitiken till Sveriges Regering och Riksdag och samtidigt följa regeringens intentioner

Mitt förslag (se nedan) har följande fördelar:

Det blir mycket svårt att döma Sverige för olaglig vargjakt i en juridisk instans!

Det blir svårare för svenska domstolar att förhindra verkställandet av naturvårdsverkets beslut.

Naturvårdsverket och statsmakternas vargförvaltning höjer sitt anseende.

Vargförvaltningen framstår som  mer legitim.

Naturvårdsverket möjliggör sänkning av vargens inavel till lägre kostnad, med snabbare resultat och med mindre utnyttjande av högteknologi!

Naturvårdsverket förbättrar sina relationer till viktiga segment av dem som lever i och av Naturen.

Acceptansen för förestående vargflytt blir större

Risken för ökande tjuvjakt minskar och tjuvjakt ter sig mindre acceptabelt

Misstänksamheten mot ”dolda agenda” (=fler vargar) i Naturvårdsverkets vargförvaltning minskar!

Risken att bli fälld eller åtalad vid domstol minskar om domstolarna måste fokusera på vad begreppet gynnsam bevarandestatus innebär och uppgiften är att överbevisa Sverige eller Naturvårdsverket om att deras uppfattning ligger mycket långt från ”den sanna” uppfattningen om vad gynnsam bevarandestatus är och hur det kopplar till jakt. I dagsläget räcker det tyvärr med att Naturvårdsverket trots påstötningar inte lyckats åstadkomma en med hänsyn till EU-direktivets krav formellt acceptabel förvaltningsplan. Detta räcker för att med fog på juridisk grund kritisera och troligen döma Sverige – i realiteten Naturvårdsverket – för vargjakt, även utan egentliga bevarandebiologiska skäl.

Lösningen är att naturvårdsverket förklarar (upptäcker) att dagens svenska varg uppfyller EU direktivets krav på gynnsam bevarandestatus.

Och därefter sätter det på papper på ett enligt EUs krav formellt korrekt sätt. Beträffande nödvändigt antal vargar finns en betydande flexibilitet i direktivet att sätta det lägre än det nuvarande.

Det finns inget hinder att i vargförvaltning ha högre ambitioner än de minimikrav, som skall vara uppfyllda för gynnsam bevarandestatus.

Det finns inget hinder i EU-reglerna att sätta sänkning av inaveln som ett ”förvaltningsmål” istället för ett krav för gynnsam bevarandestatus, naturvårdsverket kan göra den distinktionen. Sverige kan sänka inaveln utan att sätta det som formellt krav! Det finns inget i EU-direktivet eller rovdjursriktlinjerna om att inaveln inte får vara högre än si eller så.

Det finns inget hinder att vänta med att sänka vargantalet med jakt utan man kan nöja sig med att ligga kvar på dagens nivå tills en ny migrant fått valpar, trots att man ligger över lägsta antal för GYBS, vilket naturvårdsverket själv tycks önska. Vargantalet behöver inte ligga på den fastställda miniminivån utan kan läggas närmare nuvarande nivå tills detta önskemål tillgodosetts, det blir en sporre. Genom ett nationellt förvaltningsbeslut av Naturvårdsverket, som är ”frivilligt svenskt” och inte påtvingat genom ständigt upprepade delvis arroganta hot från EU eller svenska domstolsförfaranden, som gör den sk vargpolitiken kaotiskt oförutsägbar och ostyrbar, bortom kontroll av regering, riksdag eller naturvårdsverk. Dessa organ har visat sig notoriskt såväl opålitliga som okunniga om vad som tycks gälla, i frånvaro av ett dokument som klart fastslår att kraven är uppfyllda.

I propagandan påstås att Sverige hotas av höga böter om Sverige inte följer EU-fördraget, Jag tror det är ett missvisande sätt att framställa det. Vad jag förstår blir det inte aktuellt med böter från EU förrän Sverige trotsar ett beslut i EU-domstolen. Dvs straffet för vargjakt 2013 kan inte bli höga böter, även om EU-domstolen senare skulle betrakta det som fördragsbrott. Sverige har aldrig förut dömts till böter , men får nu sannolikt böter för att Sverige varit sent att genomföra datalagringsdirektivet.

Dagens inavlade varg är tillräckligt fertil och vital för att det skall räcka med 40 vargar för att den skandinaviska stammen skall överleva i hundra år. Detta har visats i sårbarhetsanalyser. Detta är en absolut bottennivå och det finns goda skäl skäl att ha fler än så, även om  just de rent genetiska skälen för detta inte är så vägande. 180, som är den politiska intentionen eller 150 som är jägareorganisationens krav är nog sakligt tillräcklig miniminivå, men då bör man ändå ligga på en högre förvaltningsnivå och 180 skulle säkert få parlamentarisk majoritet, och en viss eftergift mot de starka krafter som önskar fler vargar kan te sig rimlig. Man ska ta hänsyn till genetiken också. Inaveln skulle kunna vara ett hot om den ökade avsevärt, men dagens invandring (knappt 1 varg per generation) räcker för att undvika inavelsökning (se mina tidigare artiklar).  EU tycker i  sina riktlinjer att det räcker med minst en invandrare per generation (minst två per decennium), så naturvårdsverket kan använda sin redan utförda prognos om 7 per decennium för naturlig invandring och påpeka att det ligger långt över gränsen för EUs krav, och påpeka ytterligare åtgärder och att ytterligare förstärkning av invandringen kan påräknas som ett resultat av dem. Rent destruktivt av naturvårdsverket att klämma till med ett krav på 7 vargar per decennium, när EU är nöjt med minst 2 per decennium. Naturvårdsverket borde inte höja ribban för godkännande och lägga stenar i vägen, utan istället lägga ribban så lågt som möjligt! Och naturvårdsverket måste också redovisa en tidtabell för hur snabbt gynnsam bevarandestatus uppnås, och sätt inte dessa krav så högt så att orimliga vargantal uppnås innan gynnsam bevarandestatus uppnås. Naturvårdsverket har övertygande demonstrerat att det inte står i naturvårdsverkets makt att bromsa vargens tillväxt innan det av naturvårdsverket fastställda ”gynnsam bevarandestatus” uppnåtts. Naturvårdsverket gör det ofantligt mycket lättare för sig om de fastställer att gynnsam bevarandestatus redan uppnåtts! Och med en viss marginal, så att risken för inhiberingsbeslut i domstol minimeras!!!

Naturvårdsverket har försökt fullfölja spåret att beakta genetiken, men tyvärr misslyckades naturvårdsverket, så naturvårdsverkets beräkning framstår som ett grovt missbruk av genetikämnet. Därför måste naturvårdsverkets ställningstaganden i förvaltningsplanen baseras på andra kriterier och räkneövningar, och då får naturvårdsverket samtidigt med en nödvändig ändring möjlighet att göra en enklare och förståeligare och mer entydig beräkning. Naturvårdsverket och svensk vargforskning har visat sig inte ha den genetiska kompetens, som fordras för mer sofistikerade bevarandegenetiska överväganden (det är inte lätt, det erkänns!), så sofistikerade genetikberäkningar med krångliga svårförståeliga resultat kommer fortsättningsvis inte göra ett trovärdigt intryck hur korrekta de än är. Övervägandena måste vara så enkla, så att de är transparenta för ett bredare spektrum än genetikspecialister så fler kan genomskåda svagheter. Förvaltningsplanens nuvarande kriterier karaktäriserar jag som heltokiga.  Vad jag vet finns det ingen sakkunnig som har påstått att naturvårdsverkets tillämpning är korrekt, inte bland de forskare som möjligen skulle kunna åberopas som underlagskällor. Jag har skrivit en tidningsartikel om vad jag tycker borde ställas för krav på de krav naturvårdsverket försöker ställa på Sverige.

Naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsplan verkar ha en ”dold agenda” att leda till fler än 600 vargar (fördubbling mot idag) fast det inte klart uttrycks. Vargförvaltningen borde istället göras mer förutsägbar genom att i klartext klargöra hur många vargar naturvårdsverket egentligen syftar till.

Jag har föreslagit ett alternativ för den relevanta delen av förvaltningsplanen på Newsmill. Jag inser inte att man inte skulle kunna göra så. De ganska omfattande kommentarerna förslaget fick får mig inte heller att inse att det är ett oacceptabelt alternativ till förvaltningsplan. Naturvårdsverket borde tolerera en vetenskaplig diskussion av olika förslag i ett kreativt klimat och bemöta eller låta väl insatta detaljkritisera istället för att förkasta vad naturvårdsverket inte hittat på själv eller fått direkt från en tillfrågad favoritforskare. Till sådana förslag som nu borde allvarligt diskuteras istället för att förtigas och okommenterade läggas i papperskorgen hör mitt. Naturvårdsverket skulle kunna dra nytta av en vetenskaplig debatt omkring vad som är behövs istället för att undertrycka det. Jag har i flera artiklar på den här webben argumenterat för att dagens varg kan tilldelas gynnsam bevarandestatus, där går det bra att kommentera och ta del av de kommentarer andra gjort. En öppen vetenskaplig debatt kan kompensera den kritik för bristande granskning och frånvaro av deltagande i beslutsprocessen, som framförs av EU!

EU kommissionären har vid upprepade tillfällen kritiserat att förvaltningsplanen inte är tillräckligt specifik och inte klargör exakt hur och när gynnsam bevarandestatus uppnås med tidtabell och plan för vägen dit. Hittills har denna kritik från EU förvånansvärt nog inte överhuvudtaget reflekterats i någon ändring i förvaltningsplanen, man får verkligen hoppas att naturvårdsverket ser till att det sker, även om det är väl sent att uppvisa lyhördhet och flexibilitet och är för lite tid kvar för att få något överarbetat alternativ. Hur skall naturvårdsverket kunna göra en adaptiv förvaltning, när de inte ens lyssnar på kritik från EU-kommissionären? EU-kommissionären har inte uttryckt synpunkter på t ex antalet vargar utan bara formella synpunkter på vad förvaltningsplanen presenterat. Kritiken är analog till att naturvårdsverket inte utnyttjat rätt formulär, inte fyllt i alla nödvändiga uppgifter och missförstått några av blankettens frågor. Denna del borde varit lätt avklarat av naturvårdsverket, vad det nu kan bero på att inte EU-kommissionärens formella önskemål blev bättre tillgodosedda.

Är habitatdirektivet förenligt med att ge dagens varg gynnsam bevarandestatus? Svaret förefaller mig att vara ja! Habitatdirektivet och dess anda uppmanar till socio-ekonomisk hänsyn. Så här inleds det: ”Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.” ”Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag.” Regeringen skrev till EU och föreslog ändring av EUs habitat-direktiv för att utvidga möjligheterna att ta hänsyn till socioekonomiska faktorer. Kommissionären svarade (daterat 110926) att ”Direktivet ger t.ex. medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor.” ”Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag”. Det verkar mer eller mindre i klartext stå att ”om ni har en speciell uppfattning om varg (exvis lågt antal och klarar inaveln bra utan mycket migration) så står det er fritt att tolka direktivet i den andan”. Det är inte i habitatdirektivets anda att tolka det, så det får de konsekvenser det fått i Sverige senvintern 2013!!!!! Tolka direktivet bättre!

Sverige skall göra en ordinarie rapportering till EU om bl a vargens bevarandestatus till sommaren, det är inte längre jäktigt att bli klar i tid för vargjakten 2013, fast om naturvårdsverket inte börjar bums kan det bli jäktigt. I första omgången blev det lite jäktigt eftersom allt beställt underlag för beslutet inte låg på bordet förrän strax före julafton och beslutsunderlagsdokumenten kom i fel ordning med det viktigaste sist. Men nu är underlagsdokumenten på bordet och det är dags för beslut, och om så är nödvändigt så finns det någon månad för att ta fram ett nytt beslutsunderlag. Nu gäller det att naturvårdsverket inte sumpar chansen att göra behövliga ändringar utan överdriven stress. Diskuteras sedan Sveriges inlämnade förvaltningsplan parallellt med andra länders under hösten tror jag det blir svårare att för EU centralt att kritisera specifikt Sverige, och jag tror allierade kan finnas bland andra länder som också har problem med vargens snabba expansion.

Jag har tidigare i ett obesvarat brev (fast jag bad om svar) karaktäriserat naturvårdsverkets agerande i vargfrågan som oklokt. En viss kursändring till klokhet märktes efter jul, men när jakten 2013 gav så lite utdelning i genetisk förbättring, ökad acceptans, övergång till en mer kompromissinriktad fas i svensk vargförvaltning, så var det väl bara en tillfällig fluktuation i naturvårdsverkets spretiga inkonsekventa handlingsmönster, där det hade behövts en ny trend.

Naturvårdsverket borde minska den stora spänning det skapar och den bristande logiken, som ligger i att naturvårdsverket verbalt överdriver inavelns betydelse, samtidigt som den praktiska vargpolitik utnyttjar möjligheten till inavelsreduktioner anmärkningsvärt dåligt och försämrar acceptansen för framtida genetikförstärkning (vargflytt). Ett led i detta vore att tona ned visionen av inavel som det stora utrotningshotet  När naturvårdsverket själv inte i praktisk handling (framförallt skyddsjakter på invandrare) verkar tro på värdet av genetisk förstärkning, så förstärker naturvårdsverkets formuleringar om det allvarliga inavelsproblemet och vikten av att beakta genetiken så det resulterar i en fyrdubbling av nödvändigt vargantal inte trovärdigheten, utan verkar utslag av dubbelmoral. Om naturvårdsverket praktiskt omöjliggör en framtida inavelsreduktion med vargflytt, valpflytt och selektiv jakt genom att sätta ett så högt nödvändigt minsta antal, så den höga inaveln konserveras, blir det en uppvisning i dubbelmoral. Att inte ens ha beredskap att underlätta en inavelssänkning, om valpflytt visar sig fungera, genom att låsa den höga inaveln i en stor stam vars storlek är helig och oberörbar skulle vara utomordentligt inkonsekvent.

Det är naturvårdsverket som fattat de beslut som nu förhindrar en avspänningsperiod med gradvis minskad fokusering på varg och minskad polarisering och politisk förankring inletts i början av 2013, som hade varit ett möjligt alternativ. Sverige har nog nu missat chansen för en meningsfylld riksdagsbehandling av rovdjurspolitiken våren 2013. Orsaken är att naturvårdsverket inte på ett trovärdigt sätt klarat ut och i en förvaltningsplan dokumenterat vad som gäller för varg. Det går knappast att skylla på påtryckningar från regeringen mot naturvårdsverket, naturvårdsverket har uppenbart följt sin egen agenda och inte varit lyhörda för de politiska intentionerna. Även den inställda vargjakten 2013 kan tillskrivas att naturvårdsverket förhalade vargjaktbeslutet och framställningen av det vetenskapliga underlaget. Naturvårdsverket bör fortsättningsvis arbeta med större framförhållning och med en större medvetenhet om de långsiktiga konsekvenserna av att inte förbättra beslutsmiljön, acceptans, harmoni med statsmakterna och legitimitet.

Den sociala fällan gör kompromisser om vargen omöjliga! Cullingman skrev om den sociala fällan, att fast alla skulle tjäna på att samverka/samarbeta/kompromissa så gör man inte det eftersom de andra inte gör det. Den kända vargvännen Henrik Ekman har nyligen manat till en kompromiss för att den stackars vargen skulle få bättre acceptans, det tog inte lång tid innan man påmindes hur det var med den kompromissviljan!  Cullingman påminde om min artikel om de största förlorarna på Sveriges misslyckade vargförvaltning hittills, de som engagerat sig mest för en kompromiss! Efter utvecklingen den senaste tiden, så får man nog också räkna naturvårdsverket till de stora förlorarna. Den sista spiken i likkistan var nog Naturvårdsverkets utspel till kompromiss med en begränsad selektiv vargjakt utan att ha mandat för att faktiskt genomdriva den. Så går det när man försöker kompromissa! En viktig hemläxa om någon till äventyrs skulle överväga en kompromiss: det går troligen illa för den som försöker! Vargkommittens ”kompromiss” visade sig inte bygga en bro över den sociala fällan!

Naturvårdsverket!: Naturvårdsverket är inte beroende av kompromisser utan kan fatta egna beslut inom myndighetens väggar! Naturvårdsverket är den enda som har bemyndigande att genom förvaltningsplanen bryta det nuvarande spektaklet och införa en vargförvaltning under kontroll. Tänk utanför boxen och hoppa ur den sociala fällan!!! Gör omedelbart den svenska vargen till en fullvärdig likaberättigad svensk medborgare genom att ge den gynnsam bevarandestatus nu istället för att förhala detta steg till en oviss och dimhöljd framtid som kanske aldrig kommer!  Avsluta vargkaoset och låt vargförvaltningen gå in i en fas som naturvårdsverk och statsmakter kan kontrollera!!! Sluta behandla vargarna som inavlade socialfall! Ge ökad acceptans för ”vargförvaltningen” och minska polariseringen istället för att kasta ved på brasan! Ge inte begreppet gynnsam bevarandestatus samma egenskap som horisonten: något man går och går emot utan att någonsin komma närmare! Allt som behövs är ett penndrag och lite handlingskraft!!! Detta skulle säkert att få statsmakternas välsignelse. De kommer inte att lägga hinder i vägen för att dagens vargstam får och gärna överträffar gynnsam bevarande status! Visa handlingskraft! Framhäv med stolthet Sveriges vargstams fina status istället för att framställa den som en sjukling på dödsbädden och i omedelbart behov av konstgjord andning och blodtransfusioner som dock troligen ändå inte räcker för att den skall tillfriskna!

,

8 kommentarer

Vargjakt

Det blirev selektiv jakt på 163 vargar i tvåtta identifierade revir vintern 2013!

Ur genetisk synpunkt är detta bra, eftersom inaveln reduceras.

Eftersom kammarrätten har beslutat att ställa in vargjakten, så modifierar jag den här artikeln, modifieringar i rött! En skildring från Naturvårdsverket i turerna omkring jakten ges här!

Förutom det viktigaste, reduktionen av inaveln, har beslutet följande positiva konsekvenser:

* Naturvårdsverket visar att de är övertygade om att selektiv jakt och lägre antal är positivt för inaveln

* Det blir inte odelat enkelt för EU att gå till domstol. Går EU-kommissionen till EU-domstol och begär omedelbar inhibering, så kan detta förmodligen omedelbart och på goda grunder överklagas. För övrigt tror jag inte EU är så snabb i reaktionen. Det borde på samma sätt vara möjligt för representanter för viktiga intressenter att juridiskt hävda att kammarrättens inhibering omedelbart skall hävas.

* Det blir svårare för EU-domstolen att fälla Sverige med de nya argumenten.

* Sverige får ett vetenskapligt välmotiverat inslag i vargpolitiken, den blir inte längre odelat passiv ”inte skjuta” utan vilar i någon mån på vetenskaplig grund.

* Naturvårdsverket är ansvarigt, inte regeringen. Även om regeringen och alliansen uttryckt sådana önskemål, så har naturvårdsverket demonstrerat att naturvårdsverket för sin egen ”politik”. Naturvårdsverket har tidigare uttalat sig positivt om riktad jakt, den enda invändningen var oro för vad EU skulle göra, men naturvårdsverkets uppgift är väl bara att tolka direktivet, så det går inte att direkt skylla på ”ministerstyre”.

* Det höjer trovärdigheten för regeringens politik med färre vargar, men genetiskt bättre.

* Det sänker trovärdigheten hos naturvårdsverkets egen politik att det fordras fler vargar och en enorm migration.

* EU måste nu bestämma sig att antingen gå till domstol eller lägga ned ärendet, det går inte att som de föregående åren trovärdigt styra svensk rovdjurspolitik med hot. Hur EU än gör blir det inte begränsande på samma sätt: antingen lägger EU ned ärendet och isåfall återgår Sverige till normaltillståndet; eller så förs ärendet till EU-domstolen och då kan Sverige ha sin inställning tills domen fallit och man sett vad som står i den. EU-kommissionen ter sig inte trovärdig om  den bara fortsätter med diffusa klagomål i brev och på facebook med halvsanningar och svåruppfyllda önskemål utan att fullfölja överträdelseärendet vid EU-domstolen eller att leva upp till hotet att även formellt ta över vargförvaltning.

* Sverige får tid på sig till sommaren att revidera förvaltningsplanen. Alla EU-medlemsstater skall formellt lämna in redogörelser till EU om gynnsam bevarandestatus, den nuvarande förvaltningsplanen är ännu inte officiellt definitiv rörande gynnsam bevarandestatus, och måste ändå göras om eftersom, EU-kommissionären inte var nöjd och eftersom den inte uppfyller rimliga krav på förnuft och vetenskaplighet. När vargfrågan diskuteras för hela EU gemensamt har EU-kommissionen inte samma tyngd, en eventuell svensk synpunkt kan komma att backas upp av andra länders expertis.

* Centerpartiet kan peka på en partiell framgång för politiken ”få men genetiskt bättre vargar”. Detta minskar chansen att vargfrågan orsakar att partiet förlorar riksdagsplatsen efter nästa val.

* Strömavhoppet från jägareförbundet för att förbundet accepterar frilevande varg i Sverige upphör förhoppningsvis.

* En marginell förbättring av inställningen till vårens vargflytt. Att förbättrad genetik kan motivera vargjakt och reducerat vargantal kan göra att genetiskt värdefull associeras med något positivt för vargskeptiker, som nu ser negativt på genetisk förstärkning eftersom det blir fler vargar som försvårar jakt. Denna omsvängning i mentalitet tar dock tid. En försämring av inställningen till årets vargflytt ter sig trolig för stora och viktiga grupper.

* Beslutet kan kanske ses som en kompromiss, som kan vara en inledning till en mer avspänd och mindre polariserad vargpolitik.

* Vargjakten 2013 kommer rimligen att tilldra sig mindre negativ uppmärksamhet än licensjakterna 2010-2011. Jag håller med naturvårdsverket att något, som kallades vanlig licensjakt, vore provokativt 2013.

* I den förra posten på den här webben skisserade jag att vargantalet kunde förväntas fördubblas inom överskådlig framtid jämfört med nuläget om naturvårdsverket fick ”som de ville med minst 380” och ingen förvaltningsjakt utfördes innan vargen nått vad naturvårdsverket kalla gynnsam bevarandestatus. Sannolikheten för detta har i hög grad minskat, sedan naturvårdsverket nu visat sig kunna acceptera förvaltningsjakt utan att naturvårdsverket anser gynnsam bevarandestatus föreligger.

* Vargvärnarna, som ser all vargjakt som odelat negativ och fler vargar som odelat positivt, kommer att få det besvärligare.   Den hittills framgångsrika proteströrelsen mot vargjakt kommer att fortsätta. Det vore bra om vargvärnarna fick klart för sig att jakt är ett normalt inslag i viltförvaltning. Vad som diskuteras är inte om omfattande vargjakt kommer att förekomma om några år, utan i vilken omfattning jaktens omfattning kommer att trappas upp de närmaste åren.

* Jag tvivlar på att fler än 12 vargar kommer att fällas, även om naturvårdsverket tillåter max 2 i vart och ett av 8 revir =16. Jägarna är inte så entusiastiska för vargjakt, när det inte har nyhetens behag och när vargjakt i licensjaktsliknande former fått så mycket kritik. Den planerade vargjakten bygger på sas rent ideella insatser. Det är kort tid att organisera jakt för jakträttsinnehavarna. Först måste reviren identieras och verifieras, jaktrevir har ändrats. Revir kan komma att avlysas under jaktens gång av olika skäl som leder till att jaktkvoten sänks. Sedan förväntas jägarna lägga ned mycket tid på svåra och osäkra identifikationer av alfadjur versus valpar. Ett misstag kan lätt leda till problem av juridisk karaktär eller avlyst jakt. Svårspådda slumpfaktorer spelar stor roll, den viktigaste är spårsnöförhållanden.  Någon som håller emot och tror att 16 vargar kommer att fällas? Man kan konstatera att jag fick rätt i min prognos att inte fler än 12 vargar skulle fällas, fast det var ingen som höll emot.

* Att jakten 2013 bedrivs med så låg intensitet innebär att det genetiska motivet för jakt 2014 blir starkare än det varit om vargjakten bedrivits med full intensitet 2013. Det finns också tid att granska räkningarna bakom noggrannare och EUs övervakning kommer att försvagas. Det finns nog goda förutsättningar att vargantalet inte ökar mellan början och slutet av 2014.

* Vargantalet kommer att öka under 2013. Men uppbromsningen av ökningen kan ses som  en kompromiss mellan EU-kommissionärens ståndpunkt att all vargjakt utom restriktiv skyddsjakt skall förhindras och regeringens/alliansens ställningstagande att det räcker med färre vargar än idag. Nästa år behöver hänsyn till EU kommissionens specifika tolkning av direktivet knappast att behöva tas och jakten utökas, även om direktivet och dess tolkning förblir fortsatt viktiga.

* Vad ”Sveriges” tolkning av EU-direktivet kommer att bli efter att förvaltningsplanen genomgått en nödvändig revision är svårförutsägbart. Min tolkning av EU-direktivet är att ett vargantal runt 200 räcker och att minimigränsen skulle kunna sättas något lägre än regeringens 180, se tidigare artiklar på den här bloggen och på Newsmill. Det ter sig för mig troligt den nya förvaltningsplanen kommer att ligga närmare detta än den nu gällande. Eftersom naturvårdsverket misslyckats att beakta genetiken på ett korrekt sätt i den nu gällande förvaltningsplanen, borde verket vara försiktigare vid nästa försök och inrikta sig mer på rimliga krav på inavelsreduktion.

Kommentarer

Inavel I den utförliga motiveringen passar naturvårdsverket på att upprepa hur allvarlig inaveln är. Jag anser Naturvårdsverkets beskrivning skruvad och bidrar till en närmast hysterisk inställning till vargens inavel. Naturvårdsverket skriver ”ligger långt över den nivå (F=0,0625) som Svenska Kennelklubben anser vara oacceptabel för ”hundar” men tittar man på referensen står det ”SKK rekommenderar inte parning mellan två individer där avkommans inavelsgrad överstiger 6,25% d v s kusinparning.” Naturvårdsverket skriver ”Inavelsdepression yttrar sig i reducerad reproduktion jämfört med icke inavlade vargar och i förekomsten av en rad ärftliga defekter som t.ex. minskad reproduktionsförmåga och missbildningar i skelett och tänder.” Men skriver inte att få missbildningar som troligen kan tillskrivas inaveln upptäcktes vid obduktion av vargar skjutna vid  jakterna 2010 och 2011, eller framförallt att vitaliten av den faktiska inavlade vargstammen vid den i somras presenterade sårbarhetsanalysen visade att 38 inavlade vargar räckte för långsiktig hållbarhet och det kommenterades att det inte blivit mycket lägre om det varit icke inavlade vargar. Dvs inaveln är inte det hot mot vargstammens uthålliga överlevnad, som naturvårdsverket vill ge sken av. Jag tycker genetisk förstärkning är motiverad, men inte är så viktig att den bör ingå som ett krav för gynnsam bevarandestatus mer än att migrationen styrkt av beståndsbegränsande förvaltningsjakt räcker för att inaveln skall fortsätta att minska. Om man nu vill ha den med räcker det med att nå ungefär F=0.15. 

Vargjakten 2013 blir mycket lik licensjakten. Om man haft licensjakt 2013 skulle man skyddat 1/3 av vargflockarna, som var genetiskt värdefulla, nu skyddar man 2/3, men jaktmetoderna är lika, i princip vem som helst får jaga (man kan köpa in sig som gäst). Jaktledarna utses inte av länsstyrelserna.

Domstolsprövning Så länge det inte leder till att vargjakten inhiberas, ser jag det som positivt om den överklagas. Det kan framtvinga en argumentering inför domstol, vilket innebär att den selektiva jaktens effekter blir bättre och oberoende granskade. Jag har svårt att tänka mig att en domstol kommer att entydigt fördöma förvaltningsjakt, som enligt naturvårdsverket och forskarna kommer att minska inaveln och det är ytterst osannolikt man kan leda i bevis att jakten gör vägen till gynnsam bevarandestatus svårare. Både naturvårdsverket och regeringen kommer att anstränga sig för att försvara beslutet. En domstol tar inte hänsyn till ”opinion” eller ”politiska överväganden”. Jag har mycket svårt att tro att en svensk domstol skulle finna att ett fel blev begånget om det inte blir en fällande dom i EU-domstolen, och särskilt om kommissionen inte vill föra ärendet till domstolen trots upprepade försäkringar att kommissionen inte tänker lägga fingrarna emellan om jakten verkligen strider mot direktivet. Föreställer mig det blir ännu svårare att föra ärendet till EU domstolen efter att endast tre vargar fällts, något sinne för ”proportionalitet” måste väl finnas.

När det gäller Junselehonan så är det så uppenbart att jaktbeslutet motverkade en genetisk förstärkning så att chansen för fällande dom där är avsevärt större. Jag ser nog just Junsele som ett motiv att det ”bara” blev 18 vargar, eftersom naturvårdsverket just ådagalagt begränsat intresse för genetisk förstärkning. Även vargjakten 2010 som EU överväger att föra till domstol är svårare att försvara än jakten 2013. Om en svensk förvaltningsdomstol inte underkänner jakten 2013 som följd av ett överklagande, så minskar chansen att EU-domstolen dömmer Sverige.

EU. EU förlorar trovärdighet om överträdelseärendet varken förs till domstol eller avskrivs, och Sverige kan ta eventuellt upprepade hot mer avspänt. Om EU-kommissionen inte för ärendet till domstol visar det att Naturvårdsverket gör för snäva bedömningar av vad som är förenligt med direktivet, eftersom Naturvårdsverket först inte ville ha jakt eftersom de trodde det skulle leda till att Sverige ställdes inför EU-domstolen. EU kommer också att förlora trovärdighet för vargvärnarna om EU inte för till domstol något av vad vargvärnarna för till domstol.

Incest. Två kommentarer har fäst uppmärksamheten på att inaveln kan öka som en följd av att en varg i ett par skjuts, eftersom det kan leda till att det kvarvarande alfadjuret bildar par med sin avkomma. Detta skulle kunna hända och leder nog tvärtom mot vad kommentatorerna förmodade till att inaveln (och vargantalet) på lite sikt minskas. Förmodligen är detta svårt att förstå. När jag talar om inavel i de här sammanhangen så tänker jag på något annat än inaveln hos individerna, jag och andra mer avancerade genetiker tänker på inaveln i hela populationen (jag kallar det ”gruppsläktskap” på svenska). Detta är vad som spelar roll för stammen i framtiden. För detta spelar det ingen roll hur vargarna parar sig, ”grupp-släktskapet” beror inte av detta. Men det gör det ändå genom en annan mekanism, som jag analyserat i den skandinaviska vargstammen i en tidigare artikel på denna web. ”Incestvargarna” (helsyskon eller förälder-barn) är mycket dåliga på att sätta fertil avkomma till världen. Incestvargarna fick bara en fjärdedel så mycket fertil avkomma som normalt inavlade vargar. Incest är alltså genetiska blindgångare nästan som om de skjutits, men det blir två blindgångare och inte bara en som om den kvarvarande i alfaparet skjutits. Om den ena föräldern skjuts och den andra bildar ett nytt par med sin avkomma, så minskar både vargantal och vargarnas inavel mer än om den andra i paret skjutits. Men föräldra-avkommeparning är inte vanligt, av alla fertila par i den skandinaviska vargstammens historia var det bara två som är sådana incestpar.

Den beslutade jakten är knappast optimal eller optimerad, men det räcker med att den sänker inaveln för att den skall vara motiverad. Förhållandena ändras och de revir som angivits är inte exakt de jakten kommer att bedrivas inom. Det föreligger knappast skäl till kritik att det inte är precis vad forskarna räknat på. Jag hoppas de räknat rimligt rätt, men jag är ganska övertygad de gjort det. Denna jakt följer en helt ny innovativ ide, man kan inte vänta sig att det skall fungera optimalt och friktionsfritt första gången man prövar något nytt. Men jag kan peka på många sätt att få bättre optimering, exempelvis kan det vara bättre att öka tilldelningen till 3 i de genetiskt sämsta reviren istället för att lägga till nya revir när det visar sig att de tidigare beslutade inte fungerar. 

För mig personligen känns denna jakt som en framgång. Jag har under mer än två år talat för och lobbat för att inaveln kan sänkas med selektiv förvaltningsjakt. Jag tror att jag har de första dokumenterade artiklarna som talar om detta 2011 (bl a Svensk Jakt och Land). Kanske de första artiklarna överhuvudtaget som talar om rovdjursjakt som en direkt metod för genetisk förstärkning och inte bara som ett led att öka acceptansen. Dessutom en massa artiklar på denna webb, Men det var först under de sista självande minuterna av 2012 de etablerade vargforskarna publicerade data som stödde dessa slutsatser. Det hade varit bättre om naturvårdsverket sett till att detta material kom fram ett halvår tidigare och exponerats mer för andra forskare, så hade argumentet haft större kraft och kanske förhindrat att vargjakten stoppades och hade legat bättre till vid domstolsprövning. Men det är ju inte för sent att få domstolen på naturvårdsverkets linje att vargens bevarandestatus försämras genom att jakten inställs.

, ,

9 kommentarer

EU och svensk varg

European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met 121217  to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open.

The commissioner issued a statement 121219 after the meeting urging banning ”hunting”. En kommentar från Lena Ek härPressmeddelande från Naturvårdsverket 121220 här

Detta stycke är skrivet efter att regeringen uttalat att den inte tänker förbjuda vargjakt formellt. Detta tycker jag är ett bra beslut, det lägger mer av ansvaret för eventuell riktad jakt på naturvårdsverket. EU kan knappast rikta anklagelser mot Sverige för detta så länge ingen riktad jakt faktiskt påbörjats. Tyvärr är det provokativt att naturvårdsverket samtidigt sätter igång skyddsjakt på Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg, men det är direkt emot andemeningen i regerinsbeslutet att söka andra lösningar fram till sommaren och kan knappast tas för skäl till kritik mot regeringen om än mot Sverige. Skyddsjakten kan betraktas som EUs skuld, eftersom EU hela tiden betonat att skyddsjakt är tillåtet och uppmuntras och villkoren för skyddsjakt verkar vara uppfyllda, om man inte tillmäter det genetiska värdet av vargen någon vikt, och detta har inte EU propagerat för, och dessutom har regeringen lagt större vikt vid genetiskt värde än naturvårdsverket.

Jag reagerar starkt mot att EU-kommissionären – som omedelbar reaktion på uppgiften att inavel kan reduceras med vargjakt 2013 och 2014 – uttryckte att sådan jakt inte var förenlig med EU-direktivet, den tillgängliga tiden har knappast medgivit annat än impulsiva oövertänkta reaktioner. Enligt Grimsöforskarna skulle minskningen av inaveln bli 12% 2013-2014 utan ytterligare migration. Om en reducering av inaveln med hälften sattes som mål skulle en fjärdedel av inavelsproblemet kunna avlägsnas på två år utan ytterligare migration. Tänk om vi hade en EU-kommission och ett naturvårdsverket som var huvudakligen intresserat av att förbättra genetiskt status på den svenska vargen omedelbart istället för att markera sina maktpositioner och huvudsakligen eftersträvade jaktförbud med irreversibelt högt vargantal som mål. Jag ser den misstro och inkompetens som EU-kommissionären ådagalägger som det största hotet mot legitimitet för vargförvaltningen och minskning av inaveln. När Sverige vill tillämpa genetisk vargvård och förstärka effekten av den migration som redan skett, ter det sig patetiskt av EU att förneka forskningens resultat. Parallellen mellan EU-kommissionärens förnekande av den genetiska effekten av vargjakt och de som förnekar evolutionen som en effekt av urval ligger nära. För att förstärka  migrationen effekter med jakt fordras förstås en fortsatt migration i framtiden, men 2013 till 2014 kan effekten av redan skedd migration utnyttjas till fullo. Jag skrev i VK om detta 13011o,

Vad vill EU-kommissionären ha? Han har inte uttalat sig om nödvändigt antal vargar eller nödvändig migration, invändningarna är av formell karaktär och gör inte ett övervägt intryck (vilket är naturligt eftersom han inte haft mer än högst ett veckoslut på sig att tänka). EU vill inte man börjar jakt förrän valpflytt har lyckats, men det finns inget uttalande om vad som menas med ”lyckas” (det tar några år från att en valp utplanteras tills den går i reproduktion) eller vad som händer om det inte lyckas alls fast vargstammen växer snabbt hela tiden. Inte heller är en åsikt att man inte kan skjuta vargar innan något hänt samma sak som ett löfte att det går bra att skjuta vargar när något hänt, som bara påverkar prognosen av när gynnsam bevarandestatus kan inträffa. Något klargörande uttalande om att vargstammen inte kommer att tillåtas växa till tusen vargar har inte gjorts, bara att en högsta gräns inte får finnas. EU verkar inte medveten om att den naturliga invandringen på sen tid räcker för att sänka den nuvarande inaveln ytterligare.  Men EU tar ställning i en kontroversiell fråga. Ordet utrotning nämns i samband med regeringens förslag, det uppfattar jag som mycket illvillig propaganda, jag tycker tvärtom att det är bäst ur genetisk synpunkt. Det må så vara att det inte – på förfrågan från en av naturskyddsföreningen beställd undersökning – finns någon majoritet att sänka vargstammen med jakt, men detta säger inte att det finns en majoritet av svenskar för att öka vargstammen vilken betydelse detta nu skall tillmätas. Jakten 2013 som EU förbjudit skulle alldeles säkert varken vara licensjakt eller minska vargstammen.

EU-kommissionären underkänner förvaltningsplanen för att den inte redogör för hur inaveln skall minskas, men samtidigt förhindrar han Sverige att minska inaveln med den enda säkra, omedelbart tillgängliga och väl beprövade metoden utan några egentliga sakargument. Den inavelsminskning selektiv jakt medför för inte hela vägen fram, men varför skall Sverige förnekas att göra vad som är omedelbart möjligt för att komma närmare gynnsam bevarandestatus? Om Sverige nu inte redan uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus? Här är de villkor jakt måste uppfylla, om villkoren tolkas stringent så kan det vara svårt att uppfylla villkoren om inte villkoren för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda vilket nog är enklare. Att genetiskt förbättrande jakt är så svårt att genomföra utan gynnsam bevarandestatus är ett av skälen att jag vill att varg får gynnsam bevarandestatus nu.

EU tycker att den förvaltningsplan naturvårdsverket upprättat inte uppfyller EUs krav. Jag tycker naturvårdsverket förtjänar mycket klander för detta.  EU-kommissionären anklagar den svenska regeringen för att inte hålla vad man kommit överens om, hur denna överenskommelse nu dokumenterats? Jag har bara tillgång till en ensidig deklaration från EU-kommissionären skrivet innan sommarens sammanträffande ägde rum, som jag beskriver nedan. Lena Ek deklararer i pressmeddelandet att Sverige gjort vad EU begärt, ord står mot ord. Att Sverige ansträngt sig är säkert och förtjänar respekt, även om det inte lyckades leva upp till kommissionärens något diffusa krav.

EU framförde – enligt kommissionärens uppgift i brevet – redan 22 oktober (dvs snabbast möjligt efter den reviderade förvaltningsplanens offentliggörande) – allvarlig kritik mot förvaltningsplanen, som den utformats . Ändå har naturvårdsverket inte gjort det minsta synliga försök att modifiera den eller utsätta den publicerade delen för vetenskaplig kritik eller kommenterat varför man inte reagerat på kritiken, utan tvärtom vidmakthåller naturvårdsverket tillägget till förvaltningsplanen som det presenterades i mitten på oktober. Trots att naturvårdsverket har haft två månader på sig.

Jag förstår inte alla detaljer i EU-direktivet eller hur det skall tolkas, men det är uppenbart att naturvårdsverket inte heller förstår det och därför inte har erforderlig kompetens och dessutom inte förberett sig på för förvaltningen de närmaste åren centrala frågeställningar i god tid (framförallt de som berör jakt). Naturvårdsverkets inkompetenta handläggning och of’örmåga att göra en korrekt utförd förvaltningsplan har nu lett till att den våta filten kommer att vila över svensk rovdjursförvaltning ett år till, och att förtroendet för naturvårdsverkets eventuella beslut eller beslutsunderlag kommer att förlora ytterligare i trovärdighet. Det kommer nog inte att underlätta arbetet med förvaltningsplanerna för de andra rovdjuren att man inte lyckats bli klar med vargen.

Den tidigare chefen för naturvårdsverkets behandling av frågan om vargens bevarandestatus betraktas inte som ett seriöst försök att fastställa vargens bevarandestatus, skälen till varför det avfärdas nämns inte, vilket också förefaller som ett dåligt betyg åt naturvårdsverkets kompetens. Rovdjursutredaren föreslog att man först skulle åtgärda genetiken och först sedan låta antalet växa visar att han feltolkade EU-direktivet.

Det finns inget som säger att en av naturvårdsverket iscensat förvaltningsjakt 2013 som inte också inneburit en faktiskt ökning av vargstammen. Naturvårdsverkets avsikt var säkert inte att eliminera 10 revir 2013, som nämndes i forskarrapporten, det bara avsett som ett räkne-exempel. Jag hoppades det ändå var så att låg man nära antalet för gynnsam bevarandestatus så kunde en sparsam förvaltningsjakt i syfte att förbättra stammen vara förenlig med habitat direktivet och nu är det ju 300 vargar jämfört med de 380 naturvårdsverket tycker behövs dvs 80%.  EUs fundamentala inställning visar att EU inte ser det som viktigt att sänka inaveln och således kan Sverige trappa ned på hysterin hur allvarlig inaveln är och klassificera sänkt inavel och därtill hörande genetisk variation som ett viktigt förvaltningsmål ner till F=0.15, och inte en förutsättning för gynnsam bevarandestatus.

Man kan inte undvika att förundra sig över hur outvecklad bevarandebiologin är som praktisk tillämpbar vetenskap.

Tidgare kritik mot naturvårdsverket från mig. Jag tyckte naturvårdsverket för lättvindigt avfärdade den demografiska sårbarhetsanalysen för att den inte beaktade genetik. Inaveln skulle rimligen fortsätta att falla i framtiden!  Den lösning på nödvändigt vargantal naturvårdsverket presenterade var inte rätt! Jag tycker naturvårdsverket skulle angripit problemet på ett seriösare sätt! Genetiska motiv används för att driva upp hypotetiska farhågor på ett närmast hysteriskt sätt som jag -som genetikprofessor – ser som ett allvarligt missbruket. Först skrev jag ett email till kanske tio tjänstemän i början av juli, sedan ett formellt brev och slutligen en bloggartikel om det okloka naturvårdsverket. Formellt sätt kom det då en seriös och klok motaktion från naturvårdsverket. Jag fick en lång och personlig diskussion med den närmast berörda handläggaren. Men ändå upplever jag kontakten med naturvårdsverket som ”att hälla vatten på en gås”, felen och genetikmissbruket kvarstod, och har nu spritt sig till EU-kommissionären.

Det känns underligt att naturvårdsverket skall sätta gränsen som nödvändigt vargantal räknas ut från vid fem procent förlust av genetisk variation på 100 år, när EU direktivet talar om 10% risk för utrotning av stammen på 100 år. Naturvårdsverkets verkar ställa avsevärt större krav på geners bevarande än vargstammens bevarande!

Bättre dialog Sverige – EU. Jag tycker EU-kommissionärens kritik är orättvist hård både i sak och i ordval. EU-kommissionären har en stil som ganska arrogant överbetonar makthavarens roll och inte främjar en förtroendefull dialog. Jag tycker inte Sverige som stat skall finna sig i detta, utan i fortsättningen följa den svenska tolkningen av EU-direktivet när man väl kommit fram till det. Det är inte bra att ens naturvårdsverket och regeringen kan ha en bra dialog. Kanske det ter sig kortsiktigt effektivt för miljökommissionären, men på längre sikt är det inte bra att kommisionärer uppför sig på ett sätt som förödmjukar och försvagar medlemsländers regeringar inför sina medborgare.

Hur objektiva är EUs tjänstemän? Tidigare trodde jag att EU tjänstemännen eftersträvade att verka objektiva, men hur de representeras på facebook ger inget intryck av objektivitet utan varg får vara en frontal symbol för EU tjänsemännens strävan för en bättre miljö. Den viktigaste tjänstemannen för den svenska vargfrågan presenterar sig med en varg som symbol och den svenska EUrepresentationens talesman låter sig representeras av fantomen, som ju hade en tam varg som följeslagare i sin kamp för det goda. Det väcker ju misstanken att EUs miljödirektorat ställer obefogat höga krav på efterlevnad av EU-direktivet. Det väcker också en undran om EUs inställning också bidrar till polariseringen. Man frågar sig om detta är förhållandet vid EU-domstolen också, men förmodligen inte. Finland fälldes bara för en bagatell och frikändes från det mesta när deras varg var uppe i EU-domstolen, som kommissionen önskade.

Acceptans. EU kritiserar att stakeholders inte fått vara en del av processen och att den inte utsatts för vetenskaplig granskning. Visserligen tycker jag den genetiska sårbarhetsanalysen var helt onödig och att naturvårdsverkets resonemang är en vantolkning av vetenskap och att naturvårdsverket ådagalägger inkompetens genom att hålla fast vid den (misstag kan även förekomma hos kompetenta personer som visar sin kompetens genom att inse dem) och visserligen tycker jag naturvårdsverket sedan sommaren bidrar till fördjupa klyftorna. Men jag tycker ändå Sverige och naturvårdsverket har gjort stora ansträngningar för att låta stakeholders vara med både genom en utförlig utredning om rovdjurens bevarandestatus och att naturvårdsverkets förvaltningsplan utsatts för ett frivilligt remissförfarande. Även om inte precis rätt frågor remissbehandlats på rätt sätt så är det orimligt att begära att ännu mer uppmärksamhet fästs vid att få ”stakeholders” synpunkter. Men det är klart de skriver till EU och klagar när det visar sig vara ett effektivt sätt att uttrycka sitt missnöje och frustration, så det är ganska anmärkningsvärt att kommissionären tycks anklaga Sverige för att han fått missnöjda brev.

Genetiks effekt blir snarare att minska acceptansen. Nu svartmålas också begreppet genetisk vargjakt för att det är ett motiv för vargjakt.

Jag delar uppfattningen att naturvårdsverkets agerande sedan de började arbeta med andra delen av förvaltningsplanen hittills inte kommer att leda till en bättre inställning hos ”stakeholders” utan tvärtom skärpt motsättningarna, Jag tror det ökar motsättningarna att EU nu vidhåller  ett strikt jaktförbud trots att det inte verkar finnas ett entydigt stöd ens hos naturvårdsverket. EU förväntade sig att arbetet med förvaltningsplanen tillsammans med stakeholders skulle leda till att de framtida motsättningarna mildrades, jag har svårt att se att grunden för att minska polarisering tagits. Men jag tycker det tyder på brist på realism hos EU-kommissionen att den förväntat sig något annat.

Ett ytterligare tecken på naturvårdsverkets olämplighet är att regeringen bad om diskussion om hur skrivelsen skulle hanteras bl a avseende vargjakt och då gick myndighetschefen ut i media (tydligen reflekterat i julkort också) och deklarerade sin uppfattning. Ett korrektare förfarande hade varit att hålla sina åsikter för sig själv, tills myndighetschefen tagit del av regeringens synpunkter. Det är olämpligt att myndigheter driver sin egen agenda och polemiserar mot regeringen. Det bidrar inte till minskad polarisering och ökat förtroende.

Jag anser att regeringskansliet i de närmaste åren bör sköta vargfrågorna, eftersom naturvårdsverkets hantering av dem underkänts av EU. Kritiken faller ju alltid mot regeringen även när problemet ligger hos naturvårdsverket och då kan ju regeringen ta ett direktare ansvar. Långsiktigt bör rovdjusrfrågorna överföras till landsbygdsdepartementet. Eftersom kompetensen ändå är så dålig  faller skälet att inte ha all viltförvaltning på samma departement. Jag anser också alliansregeringen bör ombildas så att centerpartiet inte längre sköter miljöministerposten, eftersom den misslyckade rovdjurspolitiken då skylls på miljöministern, vilket kan bidra till att centern förlorar sin riksdagsplats. Dessutom blir det en markering av respekt för EU att man inte behäller ministrar som inte lyckats med förhandlingarna med EU.

Sveriges påverkan på internationellt bevarandes av stora rovdjur. Jag tror inte det förbättrar Sveriges chanser att få gehör för eventuella åsikter om t ex tigrar, när det svenska naturvårdsverket och den associerade vetenskapliga kompetensen saknar förmåga att föja ett EU-direktivet eller minska de nationella motsättningarna. Klarar inte Sverige det så måste man ligga lågt med att ge råd till andra!

I sitt brev 120710 så ansåg EU-kommissionären att en ny förvaltningsplan skulle kunna träda i kraft från början av 2013, nu har han blivit så besviken på naturvårdsverkets arbete det sista halvåret med förvaltningsplanen, så att Sverige nu inte åstadkommit en förvaltningsplan som kan sättas i kraft.

EUs reaktion har också analyserats på Cullingmans blogg, klicka här.  Jag har tidigare analyserat EUs inverkan men med en något mer polemisk ton.

Här något om rovdjur i EU. Man ser att på huvudsidan att Sverige beträffande ytan där djuret finns förefaller ledande eller bland de ledande i EU beträffande lo, björn och järv. Så varför gör EU en principsak av vargen istället för att ge Sverige ett erkännande för de andra rovdjuren och att varg faktiskt ökat mycket? Vinjetten på huvudsidan är bara varg, annars är det bilder av alla fyra rovdjuren.

What is below in green is written before 121215

European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met 120710  to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open.

On this occasion, Mr Potočnik made the following statement, som återges nedan på engelska, med mina kommentarer på svenska:

I welcome the management plan submitted by the Swedish authorities as an important step in achieving compliance with EU environmental rules. I’m reassured by the fact that Sweden has respected EU law regarding protective hunting during the 2012 season and I appreciate the efforts being made by the Swedish authorities. I think Sweden is on the right track.

I have encouraged Sweden to continue to act in a transparent and open manner with all stakeholders.  I see this management plan as an excellent opportunity for strengthening a process where all people would feel a real ownership of the policy. The more stakeholders are involved in the plan’s development, the less controversial its implementation will be.”

Vad har Sverige gjort för att involvera stakeholders sedan mötet? Försåvitt jag vet har Grimsö författat tre rapporter (den sista kommer om några dagar när detta skrivs) som lagts som underlag till beslut av naturvårdsverket. Grimsö har kontaktat utvalda forskare innan rapporterna var färdiga. Så utvalda forskare vid Grimsö och i Grimsös regi på andra ställen, samt de på naturvårdsverket som man valt att delta i beslutsprocessen till förändringar i förvaltningsplanen har varit de enda involverade. Vad jag förstår har inte heller vargkommitten varit involverade. Naturvårdsverkets ställningstaganden och underlagsrapporter är publicerade på nätet. Jag tror inte ”people” och ”stakeholders” känner sig involverade. Jag tror kommissionären blir sannspådd att tilläggen till naturvårdsverkets förvaltningsplan kommer att uppfattas som kontroversiella.

The management plan contains good elements but needs further improvement.  In particular, the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population.

Förvaltningsplanen anger inte hur och när favourable conservation status kommer att uppnås. Jag uppfattar det som naturvårdsverket anger två alternativ (180 och 380) för ”sustainable population size” och sedan för ganska marginella skillnader i tillförda vargar uttrycker en preferens för det ena alternativet. Regeringen preferar det andra. Knappast ett klart svar.

The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves. 

Min debattartikel i VK recenserar det så här: ”För att uppfattas som legitim och vinna respekt bör Sveriges vargförvaltning bygga på förnuft och vetenskaplig grund, samt ha förståelig och helst förankrad motivering. Inget av detta förefaller uppfyllt för det senaste tillskottet till svensk vargförvaltning.”

The European Commission is also looking forward to receiving the Swedish Government’s assessment of the Large Carnivore Investigator’s report.

Jag har inte sett detta, så förmodligen har inte kommissionen sett det heller.

Following our meeting I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.

De goda nyheterna: nytillskotten i förvaltningsplanen kommer att träda i kraft i januari 2013 om inte naturvårdsverket schabblar. Ytterligare förbättringar kan man ju alltid tala om.

, ,

1 kommentar

Riksdagen, regeringen och vargen

Riksdagen fattade beslut om vargpolitiken 2009.

Sverige har inte levt upp till riksdagsbeslut.

Det rovdjurspolitiska riksdagsbeslutet innebar att vargstammen skulle omfatta (minst) 20 föryngringar och HÖGST 210 vargar (ett tidigare etappmål förlängdes). Vargstammen skulle kontrolleras genom beståndsbegränsande licensjakt. Genetiken skulle förstärkas. Vargens utbredningsområde skall på sikt sprida sig åt öster och söder (det naturliga utbredningsområdet) men fast närvaro skall inte finnas på rennäringens åretruntmarker. En utredning om vad som bör göras efter 2012 skulle tillsättas och ligga till underlag för ett nytt vargpolitiskt beslut av riksdagen före utgången av 2012. Att riksdagen bestämde sig för beståndsbegränsande vargjakt innebar implicit att riksdagen ansåg gynnsam bevarandestatus låg nära, vilket var den tidigare rovdjursutredningens åsikt. Här är en länk till regeringens proposition som klargör vad man siktade på.

År 2013 har börjat, och det finns anledning att granska hur Sverige levt upp till 2009 års riksdagsbeslut.

Någon riksdagsbehandling eller proposition eller proposition under utarbetande för eventuell riksdagsbehandling föreligger inte. Det naturliga när ett tidsbegränsat riksdagsbeslut har gått ut och inget nytt föreligger eller ens hamnat på riksdagens bord är att det föregående beslutet respekteras och i möjligaste grad tillämpas. Särskilt om det är ett riksdagsbeslut med bred majoritet som fullföljer en gammal strategi och som fortfarande har uttalat stöd av en riksdagsmajoritet. Men 2009 års riksdagsbeslut följs inte och kan sägas vara överspelat, vargförvaltning står därför inte under kontroll av vare sig riksdag eller regering. Vad som finns i maj 2013 är en ej komplett vargförvaltningsplan upprättad av Naturvårdsverket, som EU är tveksam till och en förbjuden vargjakt.

I den mån riksdagen tagit upp varg som frågor, har varken syfte eller krav blivit mycket klarare utan det har snarare understrukit polarisering och svårigheter. Rovdjursförvaltningen har inte tagits upp av konstitutionsutskottet. Det är tveksamt om en rovdjurspolitisk proposition kommer våren 2013, eftersom Svenska myndigheter (framförallt naturvårdsverket och dess tidigare generaldirektör såsom rovdjursutredare) inte har haft förmåga att specificera de krav som ställs för att Sverige inte skall begå avtalsbrott mot EU.

Det är uppenbart att vargantalet är mycket långt över den gräns ”högst 210” som riksdagen bestämt. Det är uppenbart att vargantalet är långt över de 20 föryngringar, som riksdagen satt som målsättning. Det är uppenbart att beståndsbegränsande jakt inte bedrivits 2012 och 2013. Sverige har haft en rovdjursutredning som presenterat förslag och remiss behandlats. Rovdjursutredningen föreslog att först sänka inaveln och sedan öka antalet, men antalet har ökat väsentligt utan att någon planerad valpflytt utförts. Rovdjursutredningen föreslog att sätta migrationskravet till fyra effektiva vargar per decennium, men den nuvarande förvaltningsplanen har fördubblat detta krav. Den nuvarande förvaltningsplanen bygger inte vidare på rovdjursutredningen.

Tanken med långsiktighet i rovdjursförvaltning tycks inte vara en framkomlig väg med nuvarande svårtolkade habitatdirektiv och riktlinjer. En huvudorsak till problemen är att naturvårdsverket inte tolkat EUs krav på samma sätt som EU kommissionen. Det finns också vitt devierande uppfattningar om hur tolkningen skall göras, t ex antog rovdjursutredningen att jakt (i begränsad omfattning) skulle vara förenlig med direktivet, denna tanke stöds också av författarna till EUs riktlinjer i ett uttalande om svensk vargjakt, men EU-kommissionen instämde inte.

Riksdagen bör därför verka för att EU uppmärksammas på att direktiv och riktlinjer ändras, så de blir mer transparenta, mindre öppna för oförutsebara tolkningar. Riksdagen bör också verka för att EU-kommissionen visar större respekt för nationell detaljutformning av förvaltningen. Portalparagraferna i EU-direktivet bör också få en striktare formulering, så att medborgarna inte missleds att tro att flexibiliteten i EU-direktivet är större än den faktiskt är.

Riksdagen kan inte skylla helt på EU och regeringsbeslutet augusti 2011. Beståndsbegränsande vargjakt ägde rum som planerat 2011 med syfte att hålla vargantalet under 210. Med ”högst” borde väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012, som ställts in. Om riksdagen menar att högst inte betyder högst utan skall tolkas att det lägsta vargantalet under året skall vara högst 210, ter det sig som en okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddsjakten som regeringen initierade i augusti 2011 borde också ha påverkat dagens vargantal nedåt. Även om nu riksdagen skulle tolkat högst 210 som efter 2012 års inställda licensjakt, så skulle denna licensjakt behövt omfatta hela 90 vargar för att nå upp till riksdagens mål och det är inte trovärdigt. Det behövs egentligen en jakt på 100 vargar för riksdagens målsättning var nog 200 vargar, fast högst 210, inte exakt 210. Vargförvaltningen tycks planerats, så den skulle framtvinga en mer omfattande vargjakt 2012 och 2013, om dessa jakter verkställts.

Sverige har inte accepterat EU kommissionens tolkning av EU-direktivet. Visserligen är EUs direktiv överordnade beslut av Sveriges riksdag, men så länge EUs domstol inte har behandlat eller ens anhängiggjort ärendet, så förefaller det icke verkställda hotet om åtal inte vara tillräckligt skäl att gå emot ett Riksdagsbeslut. Ett underordnat organ (Sverige) kan ha tolkat EU-fördraget riktigare än ett överordnat (EU) och detta skall en domstol avgöra. Det är inte alltid det officiella Sverige har haft rätt mot privatpersoner.

Den genetiska förstärkningen. Den genetiska förstärkningen genom varg- och valpflytt har hittills misslyckats. Av fem vuxna vargar som flyttats söder från renbetesland har ingen stannat kvar söder om renbetesland. Däremot avbröt ”förstärkningsprogrammet” en familjebildning i renbetesområdet, som skulle resulterat i valpar 2012 av en ny reproduktiv invandrare om paret lämnats ifred och likadant 2013. . Det är också oklokt att utfärda så klara löften som Naturvårdsverket gjort. Dock finns gott hopp med förflyttningen av ett vargpar från Tornedalen till Tiveden.

Det optimistiska genetiska förstärkningsprogram som rovdjursutredningen skisserat med valpflytt och flytt av invandrare till hägn räcker inte för att sänka inaveln till nivån rovdjursutredningen föreslår på F=<0.1 ens på drygt tio år om vargantalet tillåts långsamt öka från dagens nivå (300). Än orimligare ter sig målsättningen i Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Varg kommer således troligen aldrig att nå gynnsam bevarandestatus och något besked har inte givits om hur det påverkar antal och jakt.

Den ”genetiska förstärkningen” skulle tillföra högst 20 individer till vargstammen till 2014, men har 2011 eller 2012 inte tillfört en enda. Den ”genetiska förstärkningen” har sedan licensjakten 2011 resulterat en genetisk försvagning. En genetiskt förstärkning kan ske genom licensjakt, där man sparar genetiskt värdefulla revir och därigenom sänker inaveln. Då förstärks effekten av tidigare invandring. 2010 och 2011 genomfördes framgångsrik genetisk förstärkning på detta sätt (ingen av 47 fällda vargar var genetiskt värdefull), men nu har man valt att avstå från denna metod. Istället tillämpar man skyddsjakt där den förutsedda skadan är kriteriet och inte den genetiska effekten. En tredjedel av alla vargar som fällts vid skyddsjakt sedan början av 2011 har varit genetiskt värdefulla (F1 avkommor), de genetiskt värdefulla vargarna är starkt överrepresenterade i skyddsjaktsstatistiken. Man har också en genetisk drift, som långsamt ökar inaveln varje år om inte någon ny invandrare kommer eller effekten av de som invandrade 2008 förstärks med förvaltningsjakt. Minskningen av ”inaveln” invandrarna gav upphov till kommer att avklinga 2013 utan förvaltningsjakt. Sedan licensjakten 2011 ger vargpolitiken upphov till en genetisk försvagning av den svenska vargstammen, fortsätter vargförvaltningen på den inslagna vägen till årets slut, så har 60% av tiden riksdagsbeslutet avsåg ägnats åt genetisk försvagning.

Vargens utbredningsområde (föryngringar) verkar inte ha utvidgats nämnvärt söderut sedan riksdagsbeslutet och i mycket liten grad sedan milleniumskiftet.

Men målsättningen att hindra spridning i renbetets västliga delar  (i strid mot EUs direktiv) har varit framgångsrik.

Riksdagens ställningstagande till varg i renbetesland innebär att den naturliga invandringen från Finland inte utnyttjas väl. Ett nytt riksdagsbeslut att i genomsnitt en föryngring per år i renbetesland accepteras, även om det skulle orsaka betydande olägenheter för rennäringen, skulle vara ett väsentligt bidrag till genetisk förstärkning och skapa måttliga olägenheter för rennäringen.

Acceptans. Riksdagsbeslutet avsåg beträffande varg att höja acceptansen hos de av varg mest berörda grupperna och att öka det regionala inflytandet och delägarskapet av vargförvaltningen, men jag har inte sett positiva kommentarer hur detta i praktiken gått från företrädare för grupperingar med insyn i detta. Däremot är det gott om negativa indikationer. Jägarna har gått över från Jägareförbundet som accepterar begränsad närvaro av varg till Jägarnas Riksförbund som har nollvision, vilket polariserar. Samerna säger konsekvent nej till en uppgörelse vilket hittills varit relativt framgångsrikt. Ett politiskt enfrågeparti har bildats som dock hittills har begränsad framgång. Intrycket är definitivt att polarisering ökat sedan föregående riksdagsbeslut. Den minister som var huvudansvarig för att skapa en enighet i vargfrågan har flyttats ut från politiken.

Huvuddelen av de politiska partier som uttryckt en mening har legat under nuvarande vargantal. Det fordras då en bra motivering för att få acceptans för ett högre antal. Den motivering som nu ligger betraktar jag som myndighetsmissbruk av naturvårdsverket. Att göra ett misstag är förlåtligt om man erkänner det och vill rätta till det när man förstår att man gjort fel, men någon sådan tendens har jag icke iakttagit trots att det nu måste vara uppenbart att det är ett felaktigt resonemang. Det är inget bra statsskick som accepterar rent felaktiga beslutsunderlag och undergräver förtroendet för myndigheter och statsapparat. Det är därför viktigt för Sveriges som stat att regeringen ser till att det blir ett korrektare beslutsunderlag.

Sverige borde upphöra med ambitionen att vara ett föregångsland och försöka ligga i framkant, och vara försiktigare med att pricka andra inom område (som rovdjursförvaltning) där den nationella kompetensen på olika nivåer är svag, dåligt samordnad, bidrar till polarisering och tvister mellan regering och myndigheter, och inte inger förtroende.

Annars tycker jag riksdagen kan ta det ganska lugnt med EU-kommissionärens anmärkning att alla inte fått säga sin mening och han tagit emot många brev – det är få frågor som varit så kvantitativt diskuterade, och det har visat sig ge bättre resultat att skriva till kommissionären än till egna regeringen. Att utnyttja processen för fastställande av gynnsam bevarandestatus i högre grad till att ge delägarskap till folket tror jag inte på, det har försökts tillräckligt och ger nog snarast mer polarisering. Kravet på vetenskaplig granskning kan riksdagen också ta ganska lugnt,  det vetenskapliga har inte varit särskilt bra hittills och det kommer nog mycket att blir subjektivt färgat tyckande och de som forskar om bevarande är nästan alltid lite otillförlitligt sneda försvarare av bevarande, detta gäller nog Naturvårdsverket och berörd EU-kommissionär personligen också.

Naturvårdsverket har misslyckats med att göra en acceptabel förvaltningsplan i EU-s ögon och därigenom skadat både Sveriges rykte och framtida rovdjursförvaltning. Naturvårdsverket har gjort en felaktig beräkning av de viktigaste komponenterna i gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har agerat så att det tett sig som en strid mellan regering och och naturvårdsverk. Naturvårdsverket har inte bidragit tillräckligt att undvika att EUs inblandning fortsätter. Lena E har ägnat ganska lite tid åt vargfrågor utan att vara särskilt framgångsrik. Jag tycker att detta talar för att rovdjursfrågorna flyttas från miljödepartement till landsbygdsdepartementet så kanske departementets inflytande förbättras.

När det gäller folket som helhet lär det inte bli revolution för fler än 210 vargar, men det är mycket tveksamt om folkligt stöd i vargbältet eller bland de mer berörda grupperna kommer att åberopas. Det verkar mycket sannolikt att stödet för vargpolitiken minskat, och de negativa grupperna har nog blivit både större och mer inflytelserika. Förut var det knappast politiskt korrekt med att arbeta för nollvisionen, men nu är det så. Det blir mer legitimt att motsätta sig biologisk diversitet och därmed blir det politiskt svårare. Att uppfattningen om vad som är kärlek till natur och spelregler för utnyttjande av naturen skiljer sig mellan grupper som har mer praktisk kontakt med naturen och de som ser det mer som politik är olyckligt. Centerpartiets riksdagsplats sitter mycket löst, hur det nu kan påverka riksdagsarbetet om varg.

Man kan hävda att en stor minoritet som inte vill ha varg och lever relativt nära vargen bör betraktas som ett starkt argument för de folkvalda att inte ha fler vargar än absolut nödvändigt även om det finns organiserade grupper som vill ha fler vargar, och även om de flesta skulle acceptera det utan nämnvärd reaktion.

Dock är motviljan mot varg så djupt förankrad hos så stora grupper, så jag tror inte att ett riksdagsbeslut om t ex minst 400 vargar skulle vara hållbart. Nu har folket lärt sig att riksdagsbeslut inte är slutliga eller långsiktiga. Jag tror också misstänksamheten mot andra rovdjursanknutna beslut blir stor.

Vad det rovdjurspolitiska beslutet 2009 egentligen innebar kan riksdagen själv tar ställning till. Regeringen förklarar det med: ”Under tre år sätts ett tillfälligt tak på 210 vargar” … ”  En utredning har tillsatts med bred sammansättning som ska föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Uppdraget ska redovisas under sommaren 2012.”

Problemet har hela tiden varit att få acceptans för vargvänner om behovet att undvika att vargen tillväxer kraftigt medan den fortfarande är starkt inavlad, eftersom det då knappast går att reducera inaveln med rimliga insatser på rimlig tid.

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR eller vad som är regeringens avsikt genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna iakttagelser och gissningar. Fast jag tror inte det skulle hjälpa att skapa klarhet eftersom ingen klarhet finns.

, , , ,

5 kommentarer

Swedish Wolves end of September 2012

Most on this blog is in Swedish and for a Swedish auditorium, but sometimes I write in English. In the following I sometimes give my opinions based on other posts on this blog.

An educated guess is that the Government has asked the National Conservation Agency to decide (not suggest) about the minimum wolf number required for FCS (Favorable Conservation Status) to October 1st. To fulfill the expectations from EU (see below) as well as local desires with a speedy process this shortcut in decision mechanism might be justified, an inquiry about wolf management suggested to put decisions about such minor details as number of wolves to the environmental agency rather than political bodies,  and that gives the government a loophole for second thoughts if the result seems too disgusting. The parliament decided 2009 about wolf policy to 2012, with the intention to get a thoroughly investigation and a new decision in time for planning for 2013. There has been 3 years to prepare for this decision, which now is expected within two weeks. In my opinion it has been an incomplete preparation, needed information and calculations were not done. A few weeks before the decision I, who regard myself as rather well-read and follows the debate, have no idea (at least not from what is possible for me to read in public sources) what the decision will be. There is an EU-directive and there are carnivore guidelines to this directive. I made a suggestion myself and put a limit downward on 125 for biological reasons, but still suggest to keep 200 wolves which offers some flexibility , the later number for a mixture of biological and political reasons (mainly that it would be a continuation of the ”current” policy). There are other still lower suggestions claiming agreement with the EU-directive. There is a vulnerability minimum number report which suggest a minimum of 100 for Sweden/Norway (see below), but the report itself as well as comments indicate that the FCS number should be higher, which some do not subscribe to. A major reason for suspecting that higher numbers could be motivated, was that genetics was not considered. But I disagree, if genetics were considered (current inbreeding and prognosis of its change) probably the required values would have been slightly lower. A higher practical limit may be the opinion of an expert group attached to the inquiry, which suggested 700 (provided that Norway, Finland and Russia also raised their wolf numbers). But after considering the experts, still the official inquiry (Liljelund) stopped at 450 (with a slow increase towards that number during the next decade). Thus my educated guess is that the decision will be between 150 and 450 and the major factors are not scientific interpretations of the EU directive and considerations, but non-scientific balancing and prediction of political consequences. The most senior spokesman of the concerned scientists means that beyond the vulnerability analysis, it is a political and not scientific decision. I and some others agree that it is more a political than a scientific decision in the range 125-700. This range of numbers can be claimed to have reasonable good scientific justification according to the guidelines. The Government made a bill to Parliament September 2013 with a suggested range of FRP (lowest number) 170-270 there Naturvårdsverket can pick their preference on scientific grounds. I think that was a good suggestion, it did not disagree much with my lower limit which assumed an ordinary higher number.

It is not a good mark for our Swedish system neither for the guidelines issued, that a well informed experienced qualified observer like me am unable to make a good educated guess about the outcome of the finally decided needed number of wolves than probably within a range of 3 so shortly before the decision. A decision should home in more natural and slower in a reasonable decision process. It is neither a good mark that needed investigations were not made in spite of plenty of time. It has to be seen if the issues complementing the vulneribility analyses asked for will be satisfactory reported and if the the vulnaribility report will be considered at all, but the interview linked to above does not seem optimistic about possibilities to consider genetics, and thats anyway not all information needed.

Conservation of the wolf population in Sweden, press release EU 120710
“European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met today to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open. On this occasion, Mr Potočnik made the following statement:

“I welcome the management plan submitted by the Swedish authorities as an important step in achieving compliance with EU environmental rules. I’m reassured by the fact that Sweden has respected EU law regarding protective hunting during the 2012 season and I appreciate the efforts being made by the Swedish authorities. I think Sweden is on the right track.

I have encouraged Sweden to continue to act in a transparent and open manner with all stakeholders.  I see this management plan as an excellent opportunity for strengthening a process where all people would feel a real ownership of the policy. The more stakeholders are involved in the plan’s development, the less controversial its implementation will be.

The management plan contains good elements but needs further improvement.  In particular, the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population. The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves. The European Commission is also looking forward to receiving the Swedish Government’s assessment of the Large Carnivore Investigator’s report.

Following our meeting I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.”

My comments: Note that this is not a joint press release or a corresponding Swedish press release and the statement was written before the meeting. The Swedish Minister was in Bryssels to get the view of the commissioner, not to discuss. It is clear who feels in command and who receives instructions.

How come the Swedish Minister does not know what is expected of a management plan? To me it seems reasonable demands on the content.

I note that the protective hunting decisions in Sweden are approved by EU, Swedish environmental groups has complained about many of the cases.

I note that the Swedish management plan will be applied from January 2013 with no mentioning of need of approval by EU. That is the most important information and to get a plan launched is now completely in the hand of the Swedish Government and I hope Lena Ek now sees to that it happens.

I note that the commissioner put emphasize on the minimum viable population of wolf, and thus consider it as a main constituent of the management plan and thus the number needed for favourable conservation status.

A new Minimum Viable Population Report A modern minimum  viable population analyses using modern data and methods was badly needed. The Swedish government is to be saluted for that such a competently done report recently appeared. It is also object for scrutiny, most agree that the calculations are well-done and the objections are rather by the method as such and as the analyses is demographic. The study is very well done in my opinion, but there are formulations in the conclusions I think are unfortunate. The most important genetic aspect is considered, data from the current inbred wolf population is used. In principle it is assumed that inbreeding does not raise. However, only under very unlikely circumstance inbreeding will raise to levels which considerable increase the minimum viable population. Scientists like to be cautious and avoid stating too much, and this has led to unfortunate cautious wordings and reservations, which are likely to lead to that the polarised wolf-debate will go on. The genetic variation of Swedish wolf can be expected to raise and inbreeding to sink if the current rate of natural migration is sustained, thus it does not matter much that the analyses is demographic. However the report concludes that a wolf number below 40 is not sustainable and a wolf number of 100 is sustainable over reasonable large catastrophes. The report does not conclude it, but 50 wolves are sustainable over almost all catastrophes analysed, and already an MVP of 100 means an extra safety factor (which is generally recommended when dealing with translating MVP to number needed for favourable).

The Scandinavian wolf population fulfills the criteria for favourable population status (see partly below). This became more evident after the MVP report. It makes it clear that the current wolf population with its high inbreeding is sustainable. It makes it clear that the current Swedish wolf number is sustainable and give a wide range of freedom to political considerations how much above the minimum level they feel needed to feel safe to claim the current number sufficient. Thus Sweden must not wait for inbreeding to decrease to declare that the conditions are fulfilled. If Sweden does that in the management plan which will be applied January 2013, Sweden can also plan harvesting of wolves for decreasing inbreeding starting late January 2013. The promise by the Government in August 2011 can be kept while complying to EU-law.

I suggest however that the new management plan written by the government the next months will be complemented with a quantitative decision of an extension of the till now unsuccessful, but biological feasible translocation of puppies from zoological gardens to wild dens and a decision that at least one regeneration (wolf pack) annually in the northern part of the country will be tolerated. This too guarantees that inbreeding will sink and migration sufficient.

Other matters of the Swedish wolf situation

There are more than 200 wolves in Sweden, in the autumn 2012 it maybe 250 above one year old and 110 fresh pups (violating limits set by parliament of maximum 210). The final report on number of wolves in the winter 2011/2012 has been issued. ”In the winter” 11/12 where were 260-330 wolves in Scandinavia, but to translate that to Sweden and now is not that easy. In the winter 12/13 where were 350 in Sweden and in beginning of winter 13/14 where will be 420. The stem is rather seriously inbred (about F=0.25), as the stem has few founders. Most experts including me believe that actions to reduce inbreeding should be the first priority over raise in number. Immigration from the eastern neighbour Finland is low, but two immigrants got their first pups 2008 and their progeny has formed a number of family groups, and therefore the inbreeding has decreased somewhat and was 2011 slightly below 0.25, and the claim that Swedish wolves are more related than full sibs is therefore not supported by science any more. Preparations are made for translocating pups from zoos to wild dens, but will not be executed before 2013.  The increase in wolf number was reduced by hunting 2010 and 2011. But the EU commission did not like that and indicated it may violate EU-law, as the wolf was hunted without being declared FCS (“favorable conservation status”). Now growth is uncontrolled and no evident long-term policy is enforced. Four documents (investigations on behalf of the government) exist to form a basis for a long-term policy (Liljelund Apr 11, Liljelund Apr 12 and NVV management plan which must be improved to comply with desires of EU, and a MVP analyses). No-one knows what the Swedish government dares to do without risking complaints from EU or if the growth will stop before the biological limit is reached. The groups who oppose more wolves get better organised and more active. The last months even rather large organisations opposed any wild wolves (a new situation, earlier only unorganized individuals opposing wild wolf existed). Those who want more wolves remain active. A wolf pack recently killed a caretaker at a zoological garden, which means that the statement about no humans have been killed by wolves in Sweden by more than a century is not true any more.

NNV has had a public hearing about some issues on wolf and got a large number of responses from the public. This is available on the net and NNV says that they will analyse it. Even if the hearing was restricted to some formulated issues, it contributes to the public impact and gives some place to all stake-holders.

The investigations which together with opinions about them and other suggestions should give the ground for policies decided this autumn. The documents  do not in my opinion constitute a good basis for a long-term policy. The documents make conclusions and assumptions about the effect of immigration and translocations based on calculations, which are not relevant for the current status and future scenarios. Programs are suggested, which probably are impossible besides very expensive and time-consuming. The wolf number and other criteria suggested for FCS are subjective and have not sufficient scientific basis. Proper definitions of key terminology is required.

It will not be possible to reach FCS without selective hunting keeping the population number low, but hunting is not permitted by EU without FCS.

A goal of inbreeding F=<0.1 is suggested as a prerequisite for favorable conservation status (FCS). The current rate of inbreeding is not that harmful and no obstacle to FCS. Everybody agrees it is a priority to get the inbreeding reduced, but that can hardly be done without hunting. Wolves with little inbreeding is overrepresented in protective hunting and thus the hunting going on now increases inbreeding and worsens the problems of the Swedish wolf.

The effect of one immigrant or translocation on the inbreeding is smaller the larger the recipient population. The current considerations assume the number of wolves remains constant at the 2010 level. Reduction will be slower if the population is larger. This seems realised by Liljelund, who suggested conditions required to reach FCS. He suggested to reduce inbreeding before the population raised. This proposal has not been honored by the government, but the stem grows and the protection hunt done is not selective. Remains to see if government/parliament change opinion and follow this good advice from the investigations they ordered for the new policy decided in the autumn.

Hunting sparing the immigrants, their progeny and other members in the family group in a revir (grandchildren) reduces inbreeding. The licensed hunts 2010 and 2011 were arranged excepting areas occupied by immigrants and their descendents. Of 47 wolves felled no-one was “genetically valuable” (not  a child or grandchild to an immigrant). This  can be expected to magnify the effect of immigration reducing inbreeding. This effect of hunting has been confirmed by information obtained by genetic markers. If selective hunting is repeated the next years and intensive enough to prevent population growth, the reduction of inbreeding caused by the recent immigrants is expected to raise by a factor two or more. This positive effect of hunting has been neglected in any calculations till now. If intensive hunting is not done 2013 and 2014 this is equivalent to abstain from one or two immigrants. Neither it has been fully considered that non inbred immigrants and their progeny have larger reproductive success. The investigation suggests that the immigration from Finland is insufficient for FCS, for reducing the inbreeding or for maintaining inbreeding at a lower level. This seems incorrect. The natural immigration is sufficient for reducing the inbreeding, it is sufficient for FCS and it is sufficient to maintain inbreeding at a lower level. Still I support the planned translocations and suggesting allowing at least one immigrant to settle in northern Sweden to strengthen the immigration the coming decade.

NVV has indicated intention to make new calculations taking the factors pointed out above into consideration and predictions, but not said when results will be available.

The FCS by the official investigator with a minimum number 450 was not based on a recent relevant vulnerability study or compilation. A foreign group was consulted and based their suggestion on long time evolutionary potential and maintaining genetic variation using the wolves in other countries. This is not absolutely required as a basis for FCS.

Even if not strictly needed for FCS, it seems a good idea to visualize an international meta-population of wolves not below 500 “effective wolves” (about 2000 real) and considering alternative with more wolves with some physical and genetic contentedness. This would assure long-term sustainability of the north European wolf including evolutionary potential and conservation of genetic variation with a modest Swedish share. The documents suggest such a metapopulation including Sweden, Norway, Finland and Russian Karelia, but it seems possible to extend that to a larger geographic area. It is a disadvantage for the genetics of this metapopulation if the Swedish wolf population is enlarged the next decades.  The Swedish stem will not contribute reasonable to the international meta-population, unless its inbreeding is reduced and fresh founders efficiently introduced, and this can hardly be done within a decade or if the stem is allowed to grow. Thus the possibility to form a metapopulation for long-term sustainability is an argument for maintaining the Swedish wolf population at a low number the next decades, and that gives time for discussions, formal international agreements and data collection for the ”formation” of the metapopulation.

The background material does not contain acceptable quantitative estimates of costs outside the state sector (hundreds of millions annually) and other problems (“social”) with the current and enlarged wolf stem, neither an environmental consequence study, thus it is not easy to balance cons against pros with an enlarged wolf stem.

About Primary factors for management are inbreeding and number. Even if this is not evident for the public, the meaning of used terms is not clearly defined and sometimes used with slightly different interpretations and management decisions made will thus be unclear and open to different interpretations (like what is the number of wolves in Sweden, what is inbreeding, what is effective migration). Improved definitions are needed! The management plan issued in beginning of summer has improved but not solved the situation.

, ,

2 kommentarer