Inlägg taggade rovdjurspolitik

Sansa debatten efter riksdagsbeslutet

Ett historiskt riksdagsbeslut har tagits. Riksdagsbeslutet borde tillåtas att bli inledning till en nedtrappning av vargfrågan. Inte inledningen till en kamp att få riksdagsbeslutet upprivet snabbast möjligt eller göra varg till en valfråga. Jag uppmanar de som vill ha över 500 vargar att ta det lugnt och acceptera att ett demokratiskt beslut är taget, som inte stödjer detta, men ger utrymme för upp till 500 vargar om folket så vill. Och jag uppmanar de som vill se vargantalet sjunka väsentligt 2014 att ta det lugnt, eftersom vargantalet med all sannolikhet kulminerar 2014 och sedan minskar några år till ett lägre antal än nu, och att rovdjursförvaltningen nog blir mer förutsägbar hösten 2014 om inte förr.

Riksdagsbeslutet är en stor händelse, eftersom vargpolitiken sedan 2012 inte kan sägas vara förankrad i riksdagsbeslut eller regeringsbeslut. Tidigare rovdjurspolitiskt riksdagsbeslut 2009 sattes ur kraft av EU. Således har vargförvaltningen saknat politisk förankring i riksdagsbeslut sedan 2011. 1) riksdagsbeslutet 2009 auktoriserade vargjakt utan att det auktoriserats att varg har gynnsam bevarandestatus 2) riksdagsbeslutet 2009 preciserade ett tak på vargantalet (i avvaktan på att kraven för gynnsam bevarandestatus preciserades). 3) riksdagsbeslutet skulle följas av utredning och nytt riksdagsbeslut till slutet av 2012. Det försämrar acceptansen och förstärker polariseringen att varg inte haft formell legitimitet under 2013, och att det inte funnits någon långsiktighet eller förutsebarhet under mer än ett år. Dessa fundamentala brister kan ha rättats till genom riksdagsbeslutet 2013. EU har givit uttryck för att det är politikerna som bestämmer och såledeles anger riksdagsbeslutet tämligen snäva ramar för framtida hantering, och rikspolitikerna inflytande i fortsättningen blir mer begränsat. 

Riksdagsbeslutet kan rivas upp det närmaste åren genom att 1) EU driver krav på att ogiltigförklara det; eller 2) politiska partier (MP och V) aktivt driver att det skall rivas upp, eller 3) Naturvårdsverket obstruerar våldsamt eller (troligare) med passivt motstånd. Då avstannar en process mot ökad legitimitet, acceptans, förtroende, förutsägbarhet och samsyn. Sveriges rovdjurspolitik skulle då karaktäriseras av ryckighet, partipolitik och kortsiktighet, som minskar trovärdighet, långsiktighet och förutsägbarhet lång tid framöver. Det var en massiv riksdagsmajoritet för att förslaget utgjorde en grund för fortsatt rovdjursförvaltning, endast 41 riksdagsledamöter (MP och V) röstade på avslag, därför är 2) ovan otroligt, V och MP vill nog inte riva upp grunden för rovdjursförvaltning de närmaste åren. Om riksdagsbeslutet rivs upp av EU eller sätts ur funktion av Naturvårdsverket kan diskontinuiteten 2011 -2013 inte längre betraktas som en parantes, en tillfällig störning orsakad av ett utländskt element, i en annars kontinuerlig och politiskt förankrad process.

Riksdagsbeslutet ger miniminivåer, men sätter ingen gräns för vilka antal den praktiska förvaltningen resulterar i. Riksdagsbeslutet är inget beslut om licensjakt på varg. Delar av riksdagsbeslutet hade inte en massiv majoritet, de vetenskapliga ställningstaganden var oklara i detaljer, det uttrycktes tveksamhet om intervallen verkligen är förenliga med direktivet, EU ”hotet” finns troligen kvar, även om styrkan återstår att se, en ström av tvivel med negativa ställningstagande och negativa tidningsartiklar kom. Demonstrationer, negativa mediepresentationer och överklaganden kan förutses vid eventuell licensjakt liksom vid tidigare jakter även om motståndet mot själva riksdagsbeslutet var ganska lamt. Tidfönstret mellan riksdagsbeslut över myndighetsbeslut till jaktbeslut för vargjakt till början av 2014 är väldigt kort. Det ter sig för mig ytterst otroligt den svenska vargstammen kommer att vara mindre om ett år än nu, trots de farhågor företrädare för ideell naturvård framfört och förhoppningarna hos de intressen som tycker det finns för många vargar nu.

Min tro är att det kommer att finnas (minst) lika många vargar om ett år som nu, och kanske väsentligt fler. Detta gäller även om EU skulle deklarera att de lägger ned hotet av åtal mot Sverige före vargjakten börjar. Den administrativa trögheten och de konservativa instinkterna i systemet, gör att beslutsproceduren inte  så snabbt som det behövs förmår acceptera tillräckligt omfattande jakt. Naturvårdsverket håller i ärendet i den förutsebara framtiden och tycks avse att rätta sig efter beslutet. Riksdagsbeslutet ger ett intervall för Naturvårdsverket att besluta inom, och det tar tid för Naturvårdsverket att formellt bestämma var i intervallet Naturvårdsverket väljer att ligga, även om ett stalltips är att Naturvårdsverket kommer att genomgående toppa. Även om det är solklart att riksdagen fastställt att varg nu har gynnsam bevarandestatus, kommer Naturvårdsverket att tveka att omsätta detta i licensjakt. Naturvårdsverket kommer sannolikt att hävda behovet av en förvaltningsmarginal dvs t ex +40 vargar, för att vara säker att inte hamna under ”golvet”. En licensjakt på säg 80 vargar efter att jakter på 1-3 vargar stoppats av domstol ter sig svårsmält för många. Det kommer att te sig taktiskt för beslutsfattarna att 2014 ”testa systemet” med mindre omfattande jakt (2013 misslyckades ju testen). Även om EU skulle formellt avveckla överträdelseärendet har EU ett ont öga till svensk rovdjursförvaltning och en kvarstående önskan att slå tillbaks på något sätt. Gissningen är att EU gör som EU gjort de tre senaste åren, deklarerar diffust missnöje utan att vara precis och utan att lägga ned överträdelseärendet, vilket tjänar syftet att det blir fler vargar än annars, men också bidrar till en fortsatt tämligen kaotisk svensk rovdjurförvaltning, försvagning av riksdagens auktoritet och legitimitet i rovdjursfrågor, och ökade tveksamheter mot hur EU förvaltar sin överstatliga makt.

När Naturvårdsverket efter konsultation med jordbruksverket fastställer en minsta nivå för vargstammen ter det sig inte troligt det blir i den lägre delen av intervallet 170-270. Det vore politiskt oklokt av Naturvårdsverket att förespråka ett miniantal under 200, eftersom den politiska uppbackningen blir svag om ett värde lägre än 200 väljs, men däröver står S står bakom. Ett golv mellan 200-270 har ett starkt parlamentariskt stöd, och kan nog vinna stöd i det sunda förnuftet hos många. Många forskare har nyligen direkt officiellt uttalat sitt stöd för golvet 270. Men med lägre värde på golvet blir det svårare att finna kvalificerade forskare, som är villiga att stå som författare till en vetenskaplig motivering, och Naturvårdsverket vill nog gärna ha ett visst forskarstöd, som kan backa upp Naturvårdsverkets val. Den viktigaste orsaken att forskarna hamnat på så olika nivåer är tidsperspektivet. För uthållighet minst ett sekel räcker hundra vargar, men för ett millenium eller längre känns tusen säkrare. Här borde en kompromiss mellan forskar- och expert- skolor kunna göras, där det är enighet om att trehundra vargar (golv 250) ger säkerhet  betydligt längre än ett sekel, men att det finns tveksamheter om tillståndet efter ett millenium och längre bort. Och vid 300 vargar (faktiskt antal) så är den väsentligaste osäkerheten inte av sådan karaktär att det hjälper med flera vargar.

Naturvårdsverket talar om sina planer men man får intrycket att mycket går före licensjakt på varg och att detta därför inte kommer att hinnas med. Licensjakt på varg – om än i begränsad skala – är det tidigaste och – om det respekteras – trovärdigaste tecknet på att riksdagsbeslutet resulterat i att något faktiskt hänt. Det är svårt att förstå varför inte en begränsad vargjakt kan drivas med prioritet medan annat läggs på is. Man behöver ju inte veta mer än att FRP inte är högre än 270 för licensjakt på 30 vargar.  Naturvårdsverket kan damma av och genomföra den genetiska urvalsjakten som avbröts i förtid i början av 2013. Om det inte blir någon licensjakt alls 2014 och inte en starkt utökad skyddsjakt, så är det stor risk att de vinster i en trovärdig långsiktig förvaltning som riksdagsbeslutet kunde givit underlag till elimineras i sommar. Kanske jag får fel i slutsatsen att vargantalet inte kommer att bli större än 500, inträffar det så uppfattas det nog inte som riksdagen återupprättat sin trovärdighet. Och det kan t ex leda till att centerpartiet åker ur riksdagen trots att de sjösatt en övergång till förvaltning, men övergången tog för lång tid. Kanske kan utvidgad licensjakt på lo och björn upprätthålla trovärdigheten att rovdjurstrycket inte kommer att ytterligare öka.

Det är inte troligt vargantalet sjunker nära ”golvet” de närmaste åren. Avsikten är att överföra besluten om jakt till länsnivån och lokala viltförvaltningsdelegationer. I dessa är olika partier och olika intressen representerade. Företrädare för jägare, samer, jordbrukare och centerpartister, dvs representanter för de intressen, som tycker det finns för många vargar nu, utgör små minoriteter. De lokala organen kommer nog inbördes bättre överens och har lättare för samsyn än de nationella. Det blir nog en bättre balans och mindre knivkastning mellan de etablerade organisationerna. Finns det en lokal folkvilja för många rovdjur, så reflekteras det förmodligen i rovdjursantal, som ligger en bra bit över ”golvet”. Viltförvaltningsdelegationerna kommer nog att såväl orienteras om, som inhämta olika synpunkter från olika forskare, så besluten får forskningsanknytning. Men även överföringen till län är en beslutsprocess som det är ytterst tveksamt om Naturvårdsverket orkar med i tid för vinterns vargjakt. Naturvårdsverkets relevanta tjänstemän bör inte påräkna julledigt i år. Ävcn om jag tycker det borde vara enkelt att omedelbart utvidga den delegation som redan gjorts för skyddsjakt att inkludera fler vargar och möjlighet till licensjakt inom det givna antalet också. Om inte annat så för att skapa många beslut som överklagas i olika former, det blir för lätt för det juridiska systemet om en förvaltningsrätt kan stoppa all jakt i ett enda verställighetsförbud.

300 i faktiskt antal med ett något lägre golv (250 kanske) verkar vara en rimlig kompromiss. Jägareförbundet tycker 150 räcker. Samerna och LRF har inga problem med detta. Enskilda grupper (Svenljunga gruppen, gruppen runt Hedin t ex) har hamnat i den storleksordning. Den ideella Naturvården vill ha fler. Av riksdagen så ligger det nog på medianen och riksdagen sedan 2001 har tyckt att 200 har räckt som etappmål, då borde 300 kunna accepteras som slutmål. Blir det 300 är det solklart att ”jägarnas lobbyorganisation” inte fått som de velat och att vargstammen orsakar betydande störningar, vilket är viktigt för de som deltagit i beslutet att kunna hävda gentemot populistiska påhopp att man vikt sig för ”särintressen”.  Av ”forskarna” så kan nog hälften skriva under på att det räcker. Det går inte att styrka i opinonsundersökningar att ”folket” vill ha fler. Så ett golv som när det tillämpas praktiskt resulterar i 300 vargar tycker jag verkar en rimlig kompromiss som Sverige borde kunna anpassa sig till.  Som genetiker tycker jag det vore bättre med 200 tills inaveln sjunkit, men kan också se fördelar med något högre antal, 300 är inte genetiskt orimligt mycket om än fler än genetiskt optimalt de närmaste decennierna.

Den ambition som vissa aktörer visar att hålla det polariserade debattklimatet vid liv även efter riksdagsbeslutet är oroande http://vlt.se/asikt/debatt/1.2307503-regeringen-splittrar-och-polariserar ___ Riksdagsbeslut_minskar_VargkonfliktenVK131129 Här rör det sig om en aktör som nog många förväntar sig mindre extremism och mer kompromissvilja ifrån.

Mitt bestämda råd till EU är att omedelbart avveckla överträdelseärendet. Att vargantalet kommer att fortsätta att öka 2014 kommer att leda till kraftig frustration och detta leder lätt till fortsatt polarisering och misstro. Om detta kan härledas eller skyllas på EU kommer många att se EUs klumpiga agerande som huvudorsak och detta kommer ytterligare att försämra EUs ställning i Sverige.  De flesta svenskar ogillar nog att EU går i direkt strid mot Sveriges riksdag efter fyra års dialog, där de svenska företrädarena och riksdagsmajoriteten hävdar att Sverige följt EUs direktiv och gjort vad EU önskat. Många svenskar tycker också att EU har viktigare och för Sverige mindre kontroversiella frågor att syssla med och att EU dispyten avlänkar stora svenska ansträngningar från andra väsentligare problem än om det kommer att finnas 280 eller 560 vargar i Sverige 2019.

Tidigare har jag varit mest genetiker och mina facksynpunkter hittills framgår av andra artiklar. Men nu går jag allt mer över till att verka för en politik och förvaltning som är sociopsykologiskt uthållig vid sidan om den genetiska uthålligheten. Detta kritiseras i kommentar. Jag påminner om att jag tänker avveckla bloggandet så småningom och ganska snabbt om EU avvecklar överträdelseförfarandet. Att jag verkar så angelägen om vargjakt och att antalet hålls nere är för att jag vill att selektiv vargjakt i låga antal drivs för att förstärka effekten av den migration som varit medan det fortfarande är möjligt och skapa utrymme för det nya friska blodet från Tiveden.

Dagen efter riksdagsbeslutet verkar intresset mycket lågt. Inga tidningar har stort upplagda artiklar om vad beslutet som riksdagen tagit egentligen innebär. De flesta tidningar har bara notiser. WWF, rovdjursföreningen och SNF protesterar på sina hemsidor men det syns mycket mindre av detta i media än det gjort förut om vargnyheter. Visserligen var nyhetsflödet stort med Nobelpris, Mandelas begravning och FRA, men nog kunde det ändå stått mer om det viktigaste rovdjursbeslutet på flera år.

, ,

15 kommentarer

>600 vargar 2018 om Naturvårdsverket får som de vill med >380?

De flesta tror att det kommer att finnas ca 400 vargar 2018 om naturvårdsverket får som de vill med >380, som står i förvaltningsplanen idag. De flesta är inte medvetna om att det snarare blir 600 vargar (dubbelt mot idag) om fem år.  Antag att valpflytt eller nya invandrare inte reproducerar sig, eller bara någon enstaka reproducerar sig de närmaste åren, vad händer då? Eller vad händer om inte uppsatta mål för gynnsam bevarandestatus nås? Eller om den naturliga invandringen inte ökar? Ett kvantitativt klargörande skulle bidra till att göra vargpolitiken mer förutsägbar om nu Naturvårdsverket skulle ha andra planer än som skisseras här.

Tabellen nedan visar vargantalets utveckling de närmaste åren utan förvaltningsjakt. En låg (14%) och en hög (20%) årlig tillväxt visas. Förutom biologi beror mortaliteten på faktorer som skyddsjaktens omfattning och trafikolycksfall. Mortaliteten av dessa skäl kan antas öka något med ökande vargtäthet. Vargantalet vid ingången av 2013 sätts till 300.

Vargar
Årlig tillväxt % 14 20
Början av 2013 300 300
2014 342 360
2015 390 432
2016 444 518
2017 507 622
2018 578 746

Om det blir ett ökat inslag av förvaltningsjakt utöver skyddsjakt blir tillväxten lägre och om förvaltningsjakten blev uppåt 60 vargar 2014 och senare, ter det sig troligt att vargantalet stannar i närheten av 400. Förvaltningsjakten 2013 blev det bara 3!

Naturvårdsverket och regeringen utnyttjar en tabell i förvaltningsplanden som beräknats av Laikre och Ryman (2009), som ger minsta vargantal som funktion av immigrantantalet

Migranter på fem år Vargbehov
0 817
1 730
2 625
3 500
3,5 416
4 210
5 104

I den första kolumnen står: ”Antal nya immigranter som reproducerar sig per 5-årsperiod”

I den andra kolumnen står: ”Motsvarande faktisk populationsstorlek för att uppfylla genetisk MVP och GYBS”, dvs minsta antal vargar i Sverige + Norge. Den svenska delen blir något mindre. Naturvårdverkets 380 svarar mot 3.5 migranter och regeringens 180 svarar mot 4 migranter.

Två migranter trädde i reproduktion 2008 (naturlig invandring). Naturvårdsverket har bestämt att invandrartiken i Junsele inte skall tillåtas reproducera sig. Att någon ny invandrare skulle träda i reproduktion till 2015 är osannolikt. Valpar utplanterade 2013 kan inte träda i reproduktion 2014, och det blir inte stor del av de valpar som någonsin går i reproduktion som gör det redan 2015. Reproduktion kan isåfall påverka jakten 2016. Vid överväganden om jakt 2016 kanske man kan säga att 3 migranter kommit sista 10 åren om en reproducerande migrant tillkommer 2014 eller 2015. Då ligger vargantalet i Sverige under vargbehovet enligt tabellen och förvaltningsjakt kommer inte att komma på fråga.

Beräkningar av Liberg och Sand (2014) ger anledning att tro att 3.5 invandrare per femårs period inte uppfyller förväntningarna på inavelsminskning och således inte heller uppfyllter förväntningarna på ökning av genetisk variation. Detta kan också bidra till att Naturvårdsverket inte finner invandringskravet uppfyllt med mindre än 600 vargar.

2015 när 380 vargar nås eller överträffas är det helt osannolikt att 3 nya immigranter trätt i reproduktion sedan 2010, och naturvårdsverket kan därför hänvisande till sitt beslut 2012 finna att antalet för gynnsam bevarandestatus inte är uppnått och att med de nya värdena på reproducerande migranter per femårsperiod det behövs minst 500 vargar. Även om man går 10 år tillbaks blir det troligen bara högst en migrant per femårsperiod. Går det inte väldigt bra med valpflytten hamnar man nog på över 600 vargar någon gång senast 2020. Den naturliga invandringen kanske ger 1 reproduktiv migrant per femårsperiod så det kanske är troligt att vargantalet kommer att bromsas vid 700 genom förvaltningsjakt någon gång 2018-2019.

Det finns andra skäl att det inte är troligt det stannar vid 380 vargar. Naturvårdsverket kommer att vilja ha en ”förvaltningsmarginal” och man kommer aldrig att känna vargantalet särskilt väl, så en säkerhetsmarginal kommer att kännas motiverad. I naturvårdsverkets antal ingår förmodandet att Norge tar sin del, men det ter sig otroligt att Norge gör, om det innebär fler vargar än idag i Norge. Exakt hur vargantalet skall bestämmas finns förmodligen inte definierat, antalen som anges är i början av året, kan ses som vinterstam före jakt, förmodligen vill naturverket ha vargar före reproduktion men efter jakt, och då sker uppbromsningen vid ett större vargantal vid årets början. Jag klarar inte av att bestämma hur man räknar, det borde vara lättare att förstå! Men har man ingen förvaltningsjakt, så blir denna skillnad marginell.  Det finns nog också krav på inavelsänkningar. Även om vargantalet överskrider vargbehovet enligt tabellen, kan inaveln fortfarande vara för hög för gynnsam bevarandestatus, inaveln sjunker inte omedelbart för att migrantantalet blir tillräckligt  och förvaltningsjakt kan därför kanske inte komma ifråga. I naturvårdsverkets förvaltningsplan står ”Detta förutsätter att den planerade genetiska förstärkningen som riksdagen beslutade om 2009 har genomförts fullt ut dvs. att högst 20 vargar har införlivats i den mellansvenska vargpopulationen senast 2014.” Fram till 2012 har ingen valpflytt genomförts, sannolikheten 2013-2014 det skall genomföras 20 år försumbar, naturvårdsverket hade inte behövt skriva det här om naturvårdsverket inte haft för avsikt att det skulle bli mycket fler vargar än cirka 400 framåt 2017. Naturvårdsverket skriver: ”Naturvårdsverket bedömer det inte rimligt att valpflytt ska behöva genomföras för all framtid. I dagsläget bedömer Naturvårdsverket att en ihållande invandringstakt på cirka 7 nya reproducerande invandrade vargar per  decennium långsiktigt verkar mer rimligt än ännu högre värden.” 2018 kommer förmodligen naturvårdsverket att bedömma att den naturliga invandringen är hälften av den optimistiska prognos de gör nu och detta resulterar i cirka 600 vargar även om valpflytt lyckas över förväntan.

Laikre och Ryman  betonar att detta vargantal är bara för” bevarande” på kortare sikt, en mer långsiktig syn på vargen fordrar långt större antal. Så 2018, när vargantalet börjat stabiliseras på 600-700 vargar, är det dags att börja diskussionen om vad som fordras på lite längre sikt. I en ny uppsats i Conservation Biology av Laikre m fl (2013) nämns behövliga vargantal en bit över 1000.

Att Lena Ek talar om att ”välja” ett lägre antal (180) förefaller meningslöst. Politisk vilja kan översättas i antal valpflytt genom att anslå medel, men det är inte medelsbrist som är begränsande – att det inte blev valpflytt 2012 berodde inte på medelbrist. Ett lägre antal skulle kunna ”väljas” genom en restriktivare inställning till att avliva invandrare i renbetesland, men den möjligheten verkar inte ha utnyttjats. Vad Lena Ek än säger så har hon genom att lovorda förvaltningsplanen 130116 ställt upp på minst 600 vargar.

Visserligen är naturvårdsverkets sätt att räkna  irrelevant och betecknas av mig i en tidigare artikel på denna web som heltokig och såvitt jag vet finns det ingen kompetent person som klart uttalat att naturvårdsverkets förvaltningplan är riktig och förankrad i vetenskap efter att jag påpekade att det var fel (Inte ens de som givit upphov till och fört vidare planen till implementering har klart uttalat att de tycker förvaltningsplanen är vetenskapligt korrekt underbyggd). Men att naturvårdsverket inte tillämpar vetenskap verkar inte innebära att det inte går att få politiskt stöd.

Antalet effektiva invandrare kan genom vargjakt fås större än antalet reproducerande invandrare och är större genom hybridiseringseffekt, men en riktigare beräkning blir alltså reella migrantbehovet lägre. Hittills har naturvårdsverket negligerat dessa effekter som kunnat minska behovet av reproduktiva migranter. Men det finns en faktor som minskar det effektiva värdet av en reproduktiv migrant. Migranterna är besläktade och blir mindre värda, ”mindre effektiva”, ju större den kumulerade migrationen blir. Migrantbehovet ökar med tiden, fast detta har kanske försumbar betydelse till 2020. Migrantantet blir större t ex om framgångsrikt tillförda valpar är syskon. Naturvårdsverket verkar mera medveten om denna faktor som minskar effekten av migranter.

Jag tycker klargöranden av naturvårdsverket om de kommer att agera för nämvärt fler än 380 vargar före 2018 vore på sin plats om detta inte är naturvårdsverkets avsikt.

Som Ekman påpekar i Svenska Dagbladet så är acceptansen det största problemet och jag tror begränsat högsta vargantal inom överskådlig framtid är det viktigaste för acceptans av vargmotståndare och för att få avklingande och successivt mindre polariserad debatt. Det vore så lätt att naturvårdsverket bara accepterade att dagens varg har gynnsam bevarandestatus. Så skulle acceptansproblemen snabbt avklinga. Jag inser inte att ett sånt beslut i morgon skulle komma i konflikt med EU-direktivet (den som tror att det kommer i konflikt inbjuds att argumentera med mig på den här bloggen). Om naturvårdsverket beslutade så, tror jag EU skulle sluta verka störande och avveckla ärendet.  Om naturvårdsverket inte fattar ett sånt beslut, kommer acceptans och legitimitet sannolikt att vara dominerande vargförvaltningsproblem till framåt 2019 och få ytterligare spridningseffekter på andra frågor. Naturvårdsverket kan väl inte i längden insistera på att hålla fast vid en förvaltningsplan som beror på att problemet  missuppfattats, jag tror trots allt det blir svårt att vidmakthålla att det är vetenskapligt i längden. Man tycker det vore naturligt för just naturvårdsverket att i detta val utgå från förhållandena i den svenska naturen istället för en idealiserad virtuell vargstam som genetiskt inte liknar den naturliga!

, , ,

Lämna en kommentar

Är varg viktigt?

Varg betraktas som mycket viktig i relation till dess betydelse för Sveriges ekonomi och ekologi.

Hur viktig vargen är kan analysera med hur stor plats varg tar jämfört med andra frågor. Detta har jag gjort på en sida som uppdaterades nyår 2013, Denna artikel är ett sammandrag

Jag använde sökfunktionerna på DN, SvD, Naturvårdsverket (NV) och Naturskyddsföreningen  och jämförde varg i förhållande till andra artrelaterade sökbegrepp och fick då följande procenttal:

__________________________DN_SvD_NV_Naturskyddsföreningen
varg/(varg+björn+lo)                   96    89      77    96
varg/(varg+björn+lo+vilt+älg)        86    70      52     89

Vargartiklar var över tre gånger så vanliga i DN som SvD.

Kommentar: Varg betraktas som den i särklass viktigaste viltarten och det viktigaste rovdjuret.  Den dominerar helt i DN och Naturskyddsföreningen (som har en starkt vargpositiv attityd), men inte lika mycket i SvD och Naturvårdsverket.

Varg fick enormt mycket större uppmärksamhet än får och betydligt mycket större uppmärksamhet än ren i DN, SvD och Naturskyddsföreningen. För Naturvårdsverket är vargen mindre dominerande jämfört med får och ren får fler träffar.

Reservation: Det finns tekniska svårigheter att få jämförbarhet mellan träffarna, och träffarna kan ha olika ”värde”, men det går knappast att få bättre med en rimlig arbetsinsats, och allvarligt missvisande blir nog inte resultaten.

Newsmill: Newsmill är ett diskussionsforum som är öppen för alla ämnen. Artiklar är ordnade ämnesvis. Vargen har nästan 70 artiklar.  Det är ungefär lika många artiklar som klimatfrågan (som är det mest omskrivna miljöämnet) men avsevärt fler än kärnkraft.

Jägartidningen Jakt och Jägare har 1.77 gånger fler artiklar om varg än om älg. För naturskyddsföreningen är det 25 gånger mer om varg.

Trend över tiden:  För media där 2012 och 2011 kan jämföras verkar det som intresset för varg sjunkit avsevärt under 2012, och förmodligen stod i zenit 2010-2011.

Kommentar: Det förefaller uppenbart att varg är väldigt intressant jämfört med den praktiska betydelsen för samhällsekonomin eller Sveriges miljö. Fokuseringen på varg undantränger intresset för andra frågor och påverkar andra frågor. Vargfrågans indirekta betydelse är långt större än dess fysiska betydelse. Man kan diskutera orsaker till detta. Naturvården, och då särskilt den ideella,  har gjort det till en profilfråga att Sverige ska ha relativt många vargar och detta gäller ända upp på EU-nivå. Miljöpartiet vill visa demonstrera sin miljövänlighet, medan centerpartiet vill demonstrera sitt stöd till landsbyggden.  Viktiga och inflytelserika fraktioner av de som lever nära naturen har gjort det till en profilfråga med få vargar. Hur många vargar som behövs är delvis en naturvetenskaplig fråga, men naturvetenskapen förmår inte klart avgöra om en naturvetenskaplig tolkning av EU-direktivet och direktivets intentioner visar att det behövs 150 eller 1000 vargar i Sverige och hur dessa skall vara fördelade och vilken migration som behövs. Inom ungefär det intervallet väger andra ”politiska” och ”subjektiva” värderingar tyngre, fast de ”förkläs” ofta till naturvetenskap och saknar inte naturvetenskapliga argument.

, ,

6 kommentarer

Riksdagen, regeringen och vargen

Riksdagen fattade beslut om vargpolitiken 2009.

Sverige har inte levt upp till riksdagsbeslut.

Det rovdjurspolitiska riksdagsbeslutet innebar att vargstammen skulle omfatta (minst) 20 föryngringar och HÖGST 210 vargar (ett tidigare etappmål förlängdes). Vargstammen skulle kontrolleras genom beståndsbegränsande licensjakt. Genetiken skulle förstärkas. Vargens utbredningsområde skall på sikt sprida sig åt öster och söder (det naturliga utbredningsområdet) men fast närvaro skall inte finnas på rennäringens åretruntmarker. En utredning om vad som bör göras efter 2012 skulle tillsättas och ligga till underlag för ett nytt vargpolitiskt beslut av riksdagen före utgången av 2012. Att riksdagen bestämde sig för beståndsbegränsande vargjakt innebar implicit att riksdagen ansåg gynnsam bevarandestatus låg nära, vilket var den tidigare rovdjursutredningens åsikt. Här är en länk till regeringens proposition som klargör vad man siktade på.

År 2013 har börjat, och det finns anledning att granska hur Sverige levt upp till 2009 års riksdagsbeslut.

Någon riksdagsbehandling eller proposition eller proposition under utarbetande för eventuell riksdagsbehandling föreligger inte. Det naturliga när ett tidsbegränsat riksdagsbeslut har gått ut och inget nytt föreligger eller ens hamnat på riksdagens bord är att det föregående beslutet respekteras och i möjligaste grad tillämpas. Särskilt om det är ett riksdagsbeslut med bred majoritet som fullföljer en gammal strategi och som fortfarande har uttalat stöd av en riksdagsmajoritet. Men 2009 års riksdagsbeslut följs inte och kan sägas vara överspelat, vargförvaltning står därför inte under kontroll av vare sig riksdag eller regering. Vad som finns i maj 2013 är en ej komplett vargförvaltningsplan upprättad av Naturvårdsverket, som EU är tveksam till och en förbjuden vargjakt.

I den mån riksdagen tagit upp varg som frågor, har varken syfte eller krav blivit mycket klarare utan det har snarare understrukit polarisering och svårigheter. Rovdjursförvaltningen har inte tagits upp av konstitutionsutskottet. Det är tveksamt om en rovdjurspolitisk proposition kommer våren 2013, eftersom Svenska myndigheter (framförallt naturvårdsverket och dess tidigare generaldirektör såsom rovdjursutredare) inte har haft förmåga att specificera de krav som ställs för att Sverige inte skall begå avtalsbrott mot EU.

Det är uppenbart att vargantalet är mycket långt över den gräns ”högst 210” som riksdagen bestämt. Det är uppenbart att vargantalet är långt över de 20 föryngringar, som riksdagen satt som målsättning. Det är uppenbart att beståndsbegränsande jakt inte bedrivits 2012 och 2013. Sverige har haft en rovdjursutredning som presenterat förslag och remiss behandlats. Rovdjursutredningen föreslog att först sänka inaveln och sedan öka antalet, men antalet har ökat väsentligt utan att någon planerad valpflytt utförts. Rovdjursutredningen föreslog att sätta migrationskravet till fyra effektiva vargar per decennium, men den nuvarande förvaltningsplanen har fördubblat detta krav. Den nuvarande förvaltningsplanen bygger inte vidare på rovdjursutredningen.

Tanken med långsiktighet i rovdjursförvaltning tycks inte vara en framkomlig väg med nuvarande svårtolkade habitatdirektiv och riktlinjer. En huvudorsak till problemen är att naturvårdsverket inte tolkat EUs krav på samma sätt som EU kommissionen. Det finns också vitt devierande uppfattningar om hur tolkningen skall göras, t ex antog rovdjursutredningen att jakt (i begränsad omfattning) skulle vara förenlig med direktivet, denna tanke stöds också av författarna till EUs riktlinjer i ett uttalande om svensk vargjakt, men EU-kommissionen instämde inte.

Riksdagen bör därför verka för att EU uppmärksammas på att direktiv och riktlinjer ändras, så de blir mer transparenta, mindre öppna för oförutsebara tolkningar. Riksdagen bör också verka för att EU-kommissionen visar större respekt för nationell detaljutformning av förvaltningen. Portalparagraferna i EU-direktivet bör också få en striktare formulering, så att medborgarna inte missleds att tro att flexibiliteten i EU-direktivet är större än den faktiskt är.

Riksdagen kan inte skylla helt på EU och regeringsbeslutet augusti 2011. Beståndsbegränsande vargjakt ägde rum som planerat 2011 med syfte att hålla vargantalet under 210. Med ”högst” borde väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012, som ställts in. Om riksdagen menar att högst inte betyder högst utan skall tolkas att det lägsta vargantalet under året skall vara högst 210, ter det sig som en okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddsjakten som regeringen initierade i augusti 2011 borde också ha påverkat dagens vargantal nedåt. Även om nu riksdagen skulle tolkat högst 210 som efter 2012 års inställda licensjakt, så skulle denna licensjakt behövt omfatta hela 90 vargar för att nå upp till riksdagens mål och det är inte trovärdigt. Det behövs egentligen en jakt på 100 vargar för riksdagens målsättning var nog 200 vargar, fast högst 210, inte exakt 210. Vargförvaltningen tycks planerats, så den skulle framtvinga en mer omfattande vargjakt 2012 och 2013, om dessa jakter verkställts.

Sverige har inte accepterat EU kommissionens tolkning av EU-direktivet. Visserligen är EUs direktiv överordnade beslut av Sveriges riksdag, men så länge EUs domstol inte har behandlat eller ens anhängiggjort ärendet, så förefaller det icke verkställda hotet om åtal inte vara tillräckligt skäl att gå emot ett Riksdagsbeslut. Ett underordnat organ (Sverige) kan ha tolkat EU-fördraget riktigare än ett överordnat (EU) och detta skall en domstol avgöra. Det är inte alltid det officiella Sverige har haft rätt mot privatpersoner.

Den genetiska förstärkningen. Den genetiska förstärkningen genom varg- och valpflytt har hittills misslyckats. Av fem vuxna vargar som flyttats söder från renbetesland har ingen stannat kvar söder om renbetesland. Däremot avbröt ”förstärkningsprogrammet” en familjebildning i renbetesområdet, som skulle resulterat i valpar 2012 av en ny reproduktiv invandrare om paret lämnats ifred och likadant 2013. . Det är också oklokt att utfärda så klara löften som Naturvårdsverket gjort. Dock finns gott hopp med förflyttningen av ett vargpar från Tornedalen till Tiveden.

Det optimistiska genetiska förstärkningsprogram som rovdjursutredningen skisserat med valpflytt och flytt av invandrare till hägn räcker inte för att sänka inaveln till nivån rovdjursutredningen föreslår på F=<0.1 ens på drygt tio år om vargantalet tillåts långsamt öka från dagens nivå (300). Än orimligare ter sig målsättningen i Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Varg kommer således troligen aldrig att nå gynnsam bevarandestatus och något besked har inte givits om hur det påverkar antal och jakt.

Den ”genetiska förstärkningen” skulle tillföra högst 20 individer till vargstammen till 2014, men har 2011 eller 2012 inte tillfört en enda. Den ”genetiska förstärkningen” har sedan licensjakten 2011 resulterat en genetisk försvagning. En genetiskt förstärkning kan ske genom licensjakt, där man sparar genetiskt värdefulla revir och därigenom sänker inaveln. Då förstärks effekten av tidigare invandring. 2010 och 2011 genomfördes framgångsrik genetisk förstärkning på detta sätt (ingen av 47 fällda vargar var genetiskt värdefull), men nu har man valt att avstå från denna metod. Istället tillämpar man skyddsjakt där den förutsedda skadan är kriteriet och inte den genetiska effekten. En tredjedel av alla vargar som fällts vid skyddsjakt sedan början av 2011 har varit genetiskt värdefulla (F1 avkommor), de genetiskt värdefulla vargarna är starkt överrepresenterade i skyddsjaktsstatistiken. Man har också en genetisk drift, som långsamt ökar inaveln varje år om inte någon ny invandrare kommer eller effekten av de som invandrade 2008 förstärks med förvaltningsjakt. Minskningen av ”inaveln” invandrarna gav upphov till kommer att avklinga 2013 utan förvaltningsjakt. Sedan licensjakten 2011 ger vargpolitiken upphov till en genetisk försvagning av den svenska vargstammen, fortsätter vargförvaltningen på den inslagna vägen till årets slut, så har 60% av tiden riksdagsbeslutet avsåg ägnats åt genetisk försvagning.

Vargens utbredningsområde (föryngringar) verkar inte ha utvidgats nämnvärt söderut sedan riksdagsbeslutet och i mycket liten grad sedan milleniumskiftet.

Men målsättningen att hindra spridning i renbetets västliga delar  (i strid mot EUs direktiv) har varit framgångsrik.

Riksdagens ställningstagande till varg i renbetesland innebär att den naturliga invandringen från Finland inte utnyttjas väl. Ett nytt riksdagsbeslut att i genomsnitt en föryngring per år i renbetesland accepteras, även om det skulle orsaka betydande olägenheter för rennäringen, skulle vara ett väsentligt bidrag till genetisk förstärkning och skapa måttliga olägenheter för rennäringen.

Acceptans. Riksdagsbeslutet avsåg beträffande varg att höja acceptansen hos de av varg mest berörda grupperna och att öka det regionala inflytandet och delägarskapet av vargförvaltningen, men jag har inte sett positiva kommentarer hur detta i praktiken gått från företrädare för grupperingar med insyn i detta. Däremot är det gott om negativa indikationer. Jägarna har gått över från Jägareförbundet som accepterar begränsad närvaro av varg till Jägarnas Riksförbund som har nollvision, vilket polariserar. Samerna säger konsekvent nej till en uppgörelse vilket hittills varit relativt framgångsrikt. Ett politiskt enfrågeparti har bildats som dock hittills har begränsad framgång. Intrycket är definitivt att polarisering ökat sedan föregående riksdagsbeslut. Den minister som var huvudansvarig för att skapa en enighet i vargfrågan har flyttats ut från politiken.

Huvuddelen av de politiska partier som uttryckt en mening har legat under nuvarande vargantal. Det fordras då en bra motivering för att få acceptans för ett högre antal. Den motivering som nu ligger betraktar jag som myndighetsmissbruk av naturvårdsverket. Att göra ett misstag är förlåtligt om man erkänner det och vill rätta till det när man förstår att man gjort fel, men någon sådan tendens har jag icke iakttagit trots att det nu måste vara uppenbart att det är ett felaktigt resonemang. Det är inget bra statsskick som accepterar rent felaktiga beslutsunderlag och undergräver förtroendet för myndigheter och statsapparat. Det är därför viktigt för Sveriges som stat att regeringen ser till att det blir ett korrektare beslutsunderlag.

Sverige borde upphöra med ambitionen att vara ett föregångsland och försöka ligga i framkant, och vara försiktigare med att pricka andra inom område (som rovdjursförvaltning) där den nationella kompetensen på olika nivåer är svag, dåligt samordnad, bidrar till polarisering och tvister mellan regering och myndigheter, och inte inger förtroende.

Annars tycker jag riksdagen kan ta det ganska lugnt med EU-kommissionärens anmärkning att alla inte fått säga sin mening och han tagit emot många brev – det är få frågor som varit så kvantitativt diskuterade, och det har visat sig ge bättre resultat att skriva till kommissionären än till egna regeringen. Att utnyttja processen för fastställande av gynnsam bevarandestatus i högre grad till att ge delägarskap till folket tror jag inte på, det har försökts tillräckligt och ger nog snarast mer polarisering. Kravet på vetenskaplig granskning kan riksdagen också ta ganska lugnt,  det vetenskapliga har inte varit särskilt bra hittills och det kommer nog mycket att blir subjektivt färgat tyckande och de som forskar om bevarande är nästan alltid lite otillförlitligt sneda försvarare av bevarande, detta gäller nog Naturvårdsverket och berörd EU-kommissionär personligen också.

Naturvårdsverket har misslyckats med att göra en acceptabel förvaltningsplan i EU-s ögon och därigenom skadat både Sveriges rykte och framtida rovdjursförvaltning. Naturvårdsverket har gjort en felaktig beräkning av de viktigaste komponenterna i gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har agerat så att det tett sig som en strid mellan regering och och naturvårdsverk. Naturvårdsverket har inte bidragit tillräckligt att undvika att EUs inblandning fortsätter. Lena E har ägnat ganska lite tid åt vargfrågor utan att vara särskilt framgångsrik. Jag tycker att detta talar för att rovdjursfrågorna flyttas från miljödepartement till landsbygdsdepartementet så kanske departementets inflytande förbättras.

När det gäller folket som helhet lär det inte bli revolution för fler än 210 vargar, men det är mycket tveksamt om folkligt stöd i vargbältet eller bland de mer berörda grupperna kommer att åberopas. Det verkar mycket sannolikt att stödet för vargpolitiken minskat, och de negativa grupperna har nog blivit både större och mer inflytelserika. Förut var det knappast politiskt korrekt med att arbeta för nollvisionen, men nu är det så. Det blir mer legitimt att motsätta sig biologisk diversitet och därmed blir det politiskt svårare. Att uppfattningen om vad som är kärlek till natur och spelregler för utnyttjande av naturen skiljer sig mellan grupper som har mer praktisk kontakt med naturen och de som ser det mer som politik är olyckligt. Centerpartiets riksdagsplats sitter mycket löst, hur det nu kan påverka riksdagsarbetet om varg.

Man kan hävda att en stor minoritet som inte vill ha varg och lever relativt nära vargen bör betraktas som ett starkt argument för de folkvalda att inte ha fler vargar än absolut nödvändigt även om det finns organiserade grupper som vill ha fler vargar, och även om de flesta skulle acceptera det utan nämnvärd reaktion.

Dock är motviljan mot varg så djupt förankrad hos så stora grupper, så jag tror inte att ett riksdagsbeslut om t ex minst 400 vargar skulle vara hållbart. Nu har folket lärt sig att riksdagsbeslut inte är slutliga eller långsiktiga. Jag tror också misstänksamheten mot andra rovdjursanknutna beslut blir stor.

Vad det rovdjurspolitiska beslutet 2009 egentligen innebar kan riksdagen själv tar ställning till. Regeringen förklarar det med: ”Under tre år sätts ett tillfälligt tak på 210 vargar” … ”  En utredning har tillsatts med bred sammansättning som ska föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Uppdraget ska redovisas under sommaren 2012.”

Problemet har hela tiden varit att få acceptans för vargvänner om behovet att undvika att vargen tillväxer kraftigt medan den fortfarande är starkt inavlad, eftersom det då knappast går att reducera inaveln med rimliga insatser på rimlig tid.

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR eller vad som är regeringens avsikt genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna iakttagelser och gissningar. Fast jag tror inte det skulle hjälpa att skapa klarhet eftersom ingen klarhet finns.

, , , ,

5 kommentarer

Framtida inavel – funktion av enbart migration

Vad blir inaveln i den avlägsna framtiden?

Inavelns utveckling över tiden är en viktig fråga för vargförvaltning. I en enkel modell går inaveln mot ett jämviktsvärde som bara beror av migrationen och inte av populationsstorleken. Även den låga naturliga invandringen räcker för att inaveln skall sjunka. 

Denna webartikel är en, förenklad och renodlad variant av en tidigare artikel. med klarare motivationer och bättre strukturerad. Riktad jakt, migrantöverlägsenhet och de olika komplikationerna och osäkerheter detta medför behandlas i den tidigare artikeln. Riktad jakt troligen fördubblar troligen effekten av migration så effekten underdrivs kraftigt i denna artikel, men det blir enklare att förstå om man diskuterar utan denna effekt. Den har också en utförligare mer allmän diskussion och inaveln sätts i relation till en demografisk sårbarhetsanalys som rapporterades sommaren 2012.
 
Introduktion
Behövlig migration skall anges som ett av kriterierna för gynnsam bevarandestatus. Tillräcklig migration behövs för att sänka och bibehålla inaveln på en lägre nivå. Inaveln har börjat sjunka när migrationen ökat med det ökande antalet tillgängliga partner i den skandinaviska vargstammen, och att de nya invandrarnas avkomma fått genomslag. Tillförsel med valpflytt kommer att funka så småningom, även om metodutvecklingen tar längre tid än optimisterna räknade med. 

Vad är inavel?
Inavel är långtifrån ett enkelt och entydigt begrepp Men det är praktiskt för att alla tror sig veta vad det är och förstår att det är något icke önskvärt och i allmänhet ger detta rätt associationer. Man kan tala om inavel för individer, som är sannolikheten att en gen från fadern och en från modern är kopior av samma gen i en gemensam anfader. Men när man analyserar den långsiktiga utvecklingen tänker man ofta på inavel som ett populationsbegrepp, där inaveln är chansen att två slumpmässigt tagna gener från populationen (genpoolen) är kopior av samma gen från anfäderna. I en ”ideal” population ger de båda inavelsbegreppen samma värde. Man kan se denna inavel som den inavel som skulle uppkomma vid slumpmässig parning.  ”Förlust av heterozygoti” kan ses som ekvivalent med inavel. Båda begreppen är relativa en population av ”grundare”, ”de första anfäderna”, som betraktas som icke inavlade och icke besläktade.

Det finns ett jämviktsläge mellan migration och drift.
I det följande tänker vi på vargstammen som en isolerad ö med viss invandring.  Vid generationsskiften påverkas av två motverkande krafter, drift och migration. Den ändring som båda krafterna har på inaveln beror på samma sätt av populationsstorleken, men i motsatt riktning. Inaveln närmar sig ett jämviktsläge, när de motverkande krafterna blir lika stora. Denna jämvikt beror inte på populationsstorleken (vilket känns kontraintuitivt). Inaveln går med tiden mot ett jämviktsläge, som är oberoende av populationsstorleken. Genetisk drift leder till att inaveln ökar vid varje generationsskifte omvänt proportionellt mot populationsstorleken. Inaveln minskar vid immigration (invandring till populationen) proportionellt mot migrationen i förhållande till populationens storlek. Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och drift. Vid jämviktsläget kvarstår inaveln oförändrad till nästa generation. Detta jämviktsläge beror inte på populationens storlek, effekten av immigrationens och driftens beroende av populationsstorleken tar ut varandra. Den som söker en referens kan titta i genetikboken (Hartl & Clark 2007). Följande är citat från till naturvårdsverket inlämnade rapporter: Liberg och Sand 2012: ”I små populationer ökar inaveln med tiden, men förekommer det en viss konstant invandringsfrekvens, till exempel en migrant vartannat år, uppstår efter en viss tid en stabilisering eller jämvikt av inavelsgraden, som är oberoende av populationsstorleken. De två modellerna som använts visade likartade resultat. Det krävs två migranter per varggeneration (ca 5 år) för att nå ned till stabila nivåer på inavelsnivån runt 15 % (inavelskoefficienten F = 0.15). ”; ”Dessa processer är alltså oberoende av den aktuella populationens storlek”; the equilibrium betwen inbreeding level and immigration rate is independent of population size (Hartl and Clarke 2007)”  och Pär Forslund (2009)  (sid 7): ”En intressant egenskap hos detta jämviktsläge är att det teoretiskt är oberoende av populationsstorleken (Hartl & Clark 2007). Det innebär t ex att en population på 500 individer kräver samma invandringsfrekvens som en population på 200 individer för att uppnå samma jämviktsläge för inavelskoefficienten”. Inavelns utveckling över tiden i de beräkningar som redovisats till naturvårdsverket av Liberg och Sand (2012) stödjer att det finns en jämvikt mellan migration och inavel som man så småningom närmar sig. Resonemangen omkring jämvikt bygger dock på förutsättningar som diskuteras nedan, praktiska tillämpningar bör åtföljas av sådana relevansdiskussioner (fast detta görs inte i någon av de svenska citeringar jag givit). Eftersom heterozygotigrad i förhållande till H0, startpopulationen, är ekvivalent med inavel borde det vara möjligt att finna motsvarande jämviktlägen för heterozygotigrad, men några sådana beräkningar relevanta för den svenska vargstammen har inte utförts.

Beräkning av inaveln vid jämvikt som funktion av migration

Ändringen per generation. En formel härleddes för att beräkna inaveln i en generation som en funktion av inavel och antal (av likvärdiga individer = effektiv populationsstorlek)  i den föregående generationen och immigration. Ett arbetsark där delar av beräkningarna redovisas och möjlighet till egna beräkningar ges finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0 . Genom att finna vid vilken inavel i den föregående generationsen som inaveln i den senare inte förändrades kunde jämviktsläget finnas.

Beräkning enligt Wright. Teorin för balansen mellan genetisk drift och inavel utvecklades först av Sewell Wright En del av hans arbeten och antaganden refereras till som hans ö-modell. Vargstammen är isolerad på en ö men viss migration förekommer.   Han kom enligt en populationsgenetisk web fram till det approximativa sambandet (något förenklat) F=1/(4M+1) som är tillräckligt noggrant för vargtillämpningar. F = FST = ”probability of identity by descent  in subpopulations relative to the total metapopulation” dvs i den skandinaviska vargstammen jämfört med en referenspopulation som den skandinaviska vargstammen och immigranter kommer ifrån. Inavel står här för ”populationsinavel”. Wrights ”ö-modell” användes av Ryman och Laikre (2009) till de inavelsberökningar som redovisas i den genetiska sårbarhetsanalysen.

Det faktiska genomsnittet av individernas inavel beror också på hur de paras. Beroendet av drift och frekvensen migranter jämnar ut varandra så bara blir antalet migranter (M) kvar, Det går att tänka sig mer komplexa antaganden. Modellen bygger på en serie antaganden som inte är perfekt uppfyllda och det kan diskuteras hur väl uppfyllda de är.l Tex att ”metapopulationen” den aktuella populationen, härrör ifrån och en tänkt oändlig referenspopulationen är olika, då kan tolkningen bli annorlunda, men det blir finlir och det blir ändå så att situationen inte är helt ideal, migranterna blir gradvis allmer släkt med varandra och mottagarpopulationen, så i längden blir förhållandena mer komplexa.

De två metoderna ger nästan samma värden.  Jämviktsvärdena visas i nedanstående tabell. 

Tabell. Inavel vid jämvikt mellan immigration och drift. Inaveln går mot detta jämviktsvärde över tiden. Jämviktsvärdet är en funktion av migrationens omfattning. Raderna i tabellen täcker in olika värden på reproduktiva migranter per generation

Migranter/generation, M Inavel, F
0.5 (mindre än idag) 0.35
1     (idag, konservativ) 0.20
2     (idag, optimistisk) 0.11
4    (behov enligt naturvårdsverket) 0.06

M antalet immigranter som får avkomma per varggeneration

Värdena på F i tabellen verkar i rimlig överenstämmelse med andra tidigare utförda analyser av migrationens inverkan på vargstammens inavels utveckling över tiden (Liberg och Sand 2012), vilket styrker trovärdigheten av dessa beräkningar.

Tidigare presentationer av samma beräkningar, men gjorde i något annorlunda sammanhang som det kanske ökar förståelsen om man ser på finns i de tidigare skrivna webartikelarna  https://vargdag.wordpress.com/2011/12/07/immigration-balanserar-inavel/ och http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=591

Vad är farligt hög inavel? Inavel över F>0.40 skulle möjligen kunna vara ett direkt hot mot vargstammens överlevnad – även om Isle Royale vargstammen överlever trots en väsentlig högre inavel, och det finns åtskilliga exempel från andra organismer där livskraftiga stammar grundats av mycket få individer. Vår vargstam har inte erfarenhet av genomsnitt över F=0.31, och de fragment av dagens vargpopulation som ligger över F>0.4 verkar inte livskraftiga. Det är troligt att inavelsdepressionen så småningom minskar och gränsen när inaveln är ett hot mot populations överlevnad ökar med tiden, men det finns observationer som antyder att detta är en långsam process. Se mer på https://vargdag.wordpress.com/2011/12/05/hur-allvarlig-ar-inavel-i-svensk-varg/

En förändring av inavel tar lång tid i en population så stor som den svensk-norska. Det antal generationer en förändring tar beror på antalet. Om det effektiva antalet är 50 (lite mindre än vad dagens vargstam har), och ingen migration sker, tar det 20 generationer (100 år) för inaveln att öka från dagens 0.25 till farliga 0.39. Det är mycket troligt vargstammen faktiskt finns kvar om 100 år även om migrationen helt upphörde i morgon och numerären låg något under dagens. Och om den inte funnes kvar vore det avgörande troligen inte genetisk svaghet, som vore möjligt att förbättra med fler vargar idag!  Om genetisk drift är enda verksamma kraften så ökas inaveln som Ft = 1/(2Ne) + [1 – 1/(2Ne)]Ft-1, jag har använt ett analogt räkneförfarande för beräkningen ovan. Beräkningen finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0 

Att lägre vargantal ger mycket snabbare inavelssänkning mot jämviktstillståndet har diskuterats i många artiklar på denna blogg och också på en del andra bloggar. 

Det var en liten vargstam i början. Den effektiva migrationen kan bli mindre i en liten population eftersom antalet potentiella partners till en migrant blir färre och det blir svårare att finna en partner. Under den svenska vargstammens två första decennier kom det tre immigranter. Det verkar därför rimligt att till en liten svensk varstam invandrar det (minst) en (reproduktivt effektiv) migrant per decennium, alltså en halv per generation. Detta räcker enligt tabellen för att hindra inaveln att växa till farligt hög nivå. Inaveln steg ju heller aldrig högre än drygt F=0.3 i situationen att vargstammen var så liten att ”jämvikten”  mycket snabbt uppnåddes.

Modellen och dess förutsättningar

Modellen bygger på förutsättningar som inte kommer att vara helt uppfyllda för praktiska applikationer och gör att inaveln kommer att bli högre än tabellerat. Det går bara att göra allmänna reflektioner omkring dessa, och att göra dessa alltför omfattande är inte meningsfullt eftersom de viktiga slutsatserna för vargar i Sverige egentligen bara är att de effekter som diskuteras (jakt och utavelseffekt) är så stora att de bör beaktas och nya beräkningar bör göras baserat på simuleringar eftersom det är för komplexa förlopp att förutsäga med formler. Kalkylerna bakom tabellen skulle ge mer rättvisande och säkrare resultat om de byggde på simuleringar av den faktiska vargpopulationen under olika antaganden. Men då skulle beräkningarna bara gälla speciella fall och en generell överskådlig tabell vore inte möjlig. Risken ökar också att svårgenomskådliga misstag får stora effekter utan att det avslöjas (det blir mer black box). Det finns alltså osäkerhet omkring simuleringar också. Simuleringsresultat bör jämföras med modellresultat och det bör te sig troligt att avvikelser kan förklaras av de effekter avvikelser från modellförutsättningarna som kan förväntas.

Vargarna antas ”ideala”  och de är det inte i en verklig population. Distinkta generationskiften antas och det är inte så i en verklig population. Etc. en modell är en modell av verkligheten och inte en exakt avbild och man får använda modellen om man inte har något bättre. Det är bättre att göra prognoser och estimat om framtiden med uppskattbar osäkerhet än att helt avstå från försök att skatta framtiden.

Gränser för när jämviktspunkten är meningsfull
Situationer där antalet migranter är mindre än 0.25 eller större än 4 per generation med motsvarande F större än F=0.5 eller mindre än F=0.06 är förmodligen mindre lämpade för att angripas med jämviktsresonemang. Finns det många vargar så tar det lång tid (ofta mer än 100 år) innan man kommer i närheten av jämviktssituationen, och det blir diskutablare vad inaveln vid jämvikt egentligen säger ju längre fram i tiden den nalkas, men det är ändå viktigt att se åt vilket håll den långsiktiga utvecklingen går.

Säger jämvikten något om den nära framtiden?
Ju längre fram i tiden jämvikten ligger, ju tveksammare är relevansen av värdet för jämvikten. Inavel med gamla orsaker tenderar att få mindre effekter än inavel som beror på nyligen uppkommet släktskap. För närvarande domineras den svenska vargstammen av gener från tre anfäder som är ungefär lika vanligt. Den största effekten av nytt blod på inaveln den närmaste generationerna är att dessa gener minskar i frekvens och det blir mindre sannolikt de räkar träffa varandra i samma individ. Det spelar i början liten roll hur släkt invandrarna är med varandra. Den tendens som jämviktsinaveln antyder är rättvisande i början oberoende av hur invandrarna är strukturerade. Det är först längre fram i tiden, bortom säg 20 invandrare till den skandinaviska vargstammen, som invandrarnas genetiska relationer till varandra börjar påverka inavelsgraden. Vid 200 vargar eller mer som i den skandinaviska stammen kommer situationen inte nära jämviktsinaveln de närmaste 100 åren om man inte ligger på migrationer över 2 (vilket jag tycker är max) och då blir inte jämviktsinaveln viktig annat än som mått på en tendens de närmaste decennierna.

Växande släktskap mellan migranterna och den skandinaviska vargstammen
En förutsättning som inte är helt uppfylld och som kan orsakar stora avvikelser från förväntan utgående från balansmodellen är att migranterna skall vara obesläktade med den mottagande vargstammen. Immigranterna kommer enligt modellantagandena från en oändligt stor population med obesläktade vargar. Detta stämmer uppenbarligen inte, men frågan är när avvikelserna blir viktiga. Modeller som används stämmer i praktiken aldrig exakt mot verkligheten, men när skillnaden orsakar stora skillnader bör det diskuteras. Importerar man mer än några få vargar så kommer de att vara inbördes släkt, och därigenom blir migranterna med tiden allt mer släkt med den vargstam där de skall sänka inaveln. Beroende på hur långt i tiden bak man går kan en migrant mycket väl vara släkt med de vargar som redan finns där. Ju större migrationen är, ju mer kommer tabellvärdena därför att underskatta jämviktsinaveln. Jag diskuterar därför frågan om hur kvantitativt viktigt det blir.

Först poängterar jag att vi vet lite om framtiden! Vi vet inte ens från hur stort område de naturligt invandrade vargarna kommer (ligger Archangelsk och ryska Karelen i området?) och även om vi visste det, så är fem invandrare för litet stickprov för att bedöma framtiden. Vi vet bara att en varg är kapabel att vandra hundra mil fågelvägen mellan födelse och död. Även om vi visste att de kom från Finland, så vet vi ändå inte hur stor del av deras förfäder i tionde ledet som kom från andra områden. Vi kan bara göra grova gissningar. Jag gör en gissning: Inaveln av finsk varg är nu tio procent vilket tolkas som att den finska vargstammen som nu invandrar till Sverige rekryteras från. Under knappt ett sekel förstärks källan till de invandrade vargarna med motsvarigheten till ytterligare fem obesläktade vargar. Men chansen är (i ett sekelperspektiv) att vi faktiskt lägger oss i på ett sätt som vidgar invandrarpoolen. Om några decennier bör vi börja tänka i internationella metapopulationer med tusentals vargar för att garantera evolutionär potential mm. Inte ens en svensk vargstam på 500 vargar är tillräckligt för att trygga arten vargs framtid på ett sätt som känns helt tillfredställande. Det är mycket troligt att vi då identifierar och åtgärdar källor till fragmentering (typ med vargflytt mellan Ryssland och Finland).

Sedan har vi den svenska djurparkspoolen. Där ligger också inaveln på 10 % motsvarande fem obesläktade vargar. Där har vi redan inlett ett arbete med att utvidga genpoolen genom import av ryska vargvalpar. Det får anses mycket sannolikt att det kommer mer liknande import de närmaste decennierna. Man kommer nog också att vidga rekryteringspoolen genom att vidga antalet länder som valpar rekryteras från.

För under en migrant per generation blir felet förmodligen litet för troliga scenarior, men för mer än en migrant per generation kan felet bli betydande. Jag rekommenderar mer detaljerad analys anpassad till de specifika förhållandena för de antagna migranterna för över en migrant per generation. Felet kan också bli betydande om man gör en snabb stöt typ tillförsel av femton djurparksvalpar de närmaste tio åren. Felet förväntas bli betydande vid tillförsel av fyra migranter per generation under hundra år. Det kan det tänkas att den formella inaveln blir dubbelt så stor som anges i tabellen.

Inaveln i Finland står i jämvikt med migrationen från Ryssland och är kanske i storleken knappt F=0.1. Migrationen är stor nog för att upprätthålla denna jämvikt. Om en migration från Finland (och ibland Ryssland) till Sverige på drygt en migrant per generation får inaveln att sänkas i Sverige nedåt F=0.15 finns inte anledning att befara att tilltagande släktskap med de finska immigranterna skulle få inaveln i Sverige att stiga över F=0.25 och därmed utgöra en fara på mycket lång sikt.

Det meningsfulla med att vid låg inavel förutspå den exakta inavelskoefficient eller heterozygotigrad vargförvaltningen resulterar i om hundra år är mycket diskutabelt, inavel och inavelseffekter kan förväntas avklinga med tiden och effekterna har knappast samma proportionalitet mot F som de har för större F efter kortare tid.

Valpflytt gör att invandrarna rekryteras från ett geografiskt större område än den svenska vargstammen härrör från. Detta kommer att göra att den inavelssänkande effekten blir större än om de kom från samma referenspopulation. Ö-modellen ser ett oändligt antal öar med lika obesläktade vargar, men i verkligheten är de avlägsna populationerna mer obesläktade, ett slags negativ inavel. Redan att vargstammarna nu är glesare gör att vargvandringarna blir längre och lokala stammar rekryteras från mer genetiskt olika populationer jämfört med situationen för två hundra år sedan.

Det är också en förutsättning att migranterna inte är inavlade, men effekten av troliga avvikelser från detta blir försumbar.

Drastiska beslut i dagens vargförvaltning får inte bygga på för osäkra spekulationer på status om hundra år
Det går inte att få någon säkerhet hundra år framåt. Det är meningsfullt att spekulera, men inte särskilt meningsfullt att dra långgående slutsatser som får stor betydelse för dagens vargförvaltning. Vi ser dagens trender i tex jämviktstabellens resultat, men förutsättningarna kommer att ändras på ett oförutsägbart sätt redan de närmaste decenniet.

Svensk vargstam vs finsk och rysk
Naturvårdsverket framför att Sverige borde ha 400 vargar för att det är ett svenskt intresse att det kommer fler och mindre besläktade immigranter från Finland, och det skulle det göra om Finland också ökade till 400. Man kan undra hur kraftfulla den typen av påtryckningar är, jag tror naturvårdsverket väsentligt överdriver argumtentets tyngd i förhållande till de olägenheter ytterligare 200 vargar orsakar i Sverige och den förväntade reaktionen hos ”naturbrukarna” om de blir varse argumentet. Däremot håller jag med om att önskemålet att Finland ökar sin vargstam förlorar i styrka och trovärdighet om Sverige/Norge samtidigt ändrar den långsiktiga vargpolitiken till att sänka vårt antal märkbart. Hur man skall påverka Ryssland (eller västra Ryssland) vet jag inte, men de förefaller nu ha en tillräckligt stor vargstam för att de skall vara möjligt att plocka ut åtminstone några tusen till en gemensam metapopulation och ingen starkt uttalad politik att dramatiskt och långsiktigt minska. Skulle Ryssarna starkt reducera sin stam, så kanske det blir problem med att Sverige bara bidrar med några hundra till den framtida metapopulationen. Men den tiden den sorgen och i första hand kan Sverige vänta tills kravet faktiskt ställs om det nu skulle finnas fog för det. Tills vidare räcker det med att det finns tillräckligt många på annat håll än Finland. Inaveln och släktskapen i Finland skapas och upprätthålls av migranter från Ryssland och kommer drygt en migrant per generation från Finland, så kan inaveln i Sverige knappast hamna högre än vad den är idag (F=0.25) pga släktskapen hos migranterna från Finland.

Migranter vs genflöde och fördelar med att få högt genflöde med få migranter
Begreppet genflöde används ofta i populationsgenetiska sammanhang. Genflödet är migranter/antal; m=M/N. Genflödet är omvänt proportionellt mot populations storlek. Ju mindre population är ju större genflöde genererar en migrant och ju snabbare nalkas jämviktsläget. Skäl att förbättra genflödet med en liten population:

  1. Färre migranter behövs för att nå en viss inavelsminskning;
  2. Kostnaden för en viss inavelsminskning blir lägre;
  3. Det tar kortare tid att nå en viss inavelsminskning
  4. Naturlig invandring kan stå för en större del av inavelsminskningen
  5. Migranternas släktskap med recepientpopulationen blir lägre och därmed minskar migrantbehovet mer än proportionellt mot populationsstorleken.

Modellens ideala individer
Modellen antar att antal migranter och vargpopulationen storlek mäts på samma sätt och med ”likvärdiga” individer och distinkta generationer. För den genetiska driften måste populationen mätas i effektiv populationsstorlek medan migranter mäts i reproduktiva migranter. Detta är ungefär men inte exakt samma sak. Jag skulle kunna komma ifrån denna svårighet genom att istället för ”reproduktiva immigranter” tala om ”effektiva immigranter” utan att definiera vad jag avsåg, men då skulle den som ville tänka praktiskt inte klara av att tolka begreppet, och förmodlingen knappast någon annan heller. Migration och drift torde ändå jämna ut varandra vid ett jämviktsvärde som inte beror av populationsstorleken eftersom en ändring med en konstant faktor knappast kan påverka detta. Men det kan leda till att jämviktsvärdet blir lite annorlunda och förmodligen något högre. Också antagandet om distinkta generationer kan påverka ”växelkursen” mellan effektiv population och reproduktiv immigrant. Distinktion gör också att man måste vara observant vid jämförelser med andra studier. Det är osäkert och beroende av exakt definition vad ”växelkursen” mellan reproduktiv varg och effektiv varg är och spelar förmodligen liten roll.  Jag utreder inte närmare hur detta kan slå, men kanske möjligen blir inverkan av migrationen något lägre än tabulerat, som kan beräknas med en multiplikator 0.9 eller så, och hur det skulle slå kan bedömmas genom interpolation mellan de tabulerade värdena. Ett skäl att man nog kan lita bättre på simuleringar är att denna effekt kommer med ”automatiskt”, fast det förutsätter att immigranter simuleras på rätt och jämförbart sätt vilket inte är trivialt.Inavel ger inavelsdepression och jag är säker på att inavelsdepressionen blir allvarligare ju närmare i tiden orsaken till inaveln (den gemensamma anfadern) ligger, det bör påpekas hur detta inverkar när tabellen tolkas för praktiskt agerande. Generellt sett överdriver den beräknade inavelskoffecienten om hundra år den inavelsdepression som farhågorna om inavelns effekter bygger på.

Inavel är inte den enda faktorn av betydelse för vargens genetik, men beräkningarna beaktar bara inavel. På kortare sikt är nästan alla överens om att det är viktigast att sänka inaveln. Andra genetiska mått (gruppsläktskap, allellantal, genetisk variation, värde som en del i en internatinell metapopulation) påverkas också positivt av genom immigration sänkt inavel.

, , , ,

8 kommentarer

Hel-tokigt naturvårdsverket! – rätt svar men på fel fråga!

Hel-tokigt Naturvårdsverket!  – rätt svar, men på fel fråga

Naturvårdsverkets förslag om behövligt vargantal (”gynnsam bevarandestatus”) 121019 är helt irrelevant och allvarligt missbruk av genetik.

Tillägg 131130. Vad som framförs i denna artikel ledde till att Naturvårdsverket 130701 tog tillbaks sin beräkning och deklarerade att man inte hade någon uppfattning om vargens bevarandestatus, men hade för utsikt att utarbeta en. Vad som hänt sedan är inte känt 131130.

Allendorf & Ryman (2002) föreslog kriteriet att 95 % av heterozygotin skall finnas kvar om 100 år (bevaras) jämfört med ett utgångstillstånd. Från detta kriterium har naturvårdsverket angivit värden i förvaltningsplanen.

Kriteriet är inte tillämpbart för svensk varg och dess gynnsamma bevarandestatus. De specifika förhållandena omkring svensk varg måste beaktas, i det här fallet går det inte att tillämpa detta kriterium, även om det är tillämpbart i många andra fall. Utgångstillståndet för naturvårdsverkets beräkning kallas för H0 och är heterozygotin i den population som heterozygotin skall vara minst 95% av efter 100 år. För de numeriska beräkningarna har man antagit en vargstam som har konstant antal och avsnörts från en stor vargstam varifrån de obesläktade invandrarna antas härröra (den svensk ryska), dvs väsentligt lägre inavel än den skandinaviska.

Naturvårdsverket använder inte den skandinaviska vargstammen som utgångspunkt
Naturvårdverkets förvaltningsplan beskriver hur man kan förvalta en hypotetisk vargpopulation med konstant antal, som är en avsnörd del av en ännu större (”oändlig”) vargpopulation ”utan inavel”, dvs med heterozygotin H0 som är utgångspunkt och svarar mot utgångsläget (man kan se det så att F=0). Den svenska vargpopulationen har nu hög inavel eftersom den består av ättlingar till endast fem vargar. Övergår man till ett konstant antal långt större än de fem migranterna, har man kvar samma höga inavel (F=0.25). Dessa båda situationer är olika.

Man kan nivålägga att H0 är för dagens vargstam (svarar mot F=0) och det vore bra för de som inte vill ha många vargar för att heterozygotin kommer med all sannolikhet att vara högre i framtidens vargstam än i dagens även för ett mycket lågt vargantal. Man skulle kunna formulera naturvårdsverkets kriterium så att inaveln om 100 inte får bli högre än F=0.30 (5% sänkning av heterozygotin = 5% ökning av inaveln) jämfört med dagens F=0.25, vilket med mycket stor sannolikhet är uppfyllt.

I naturvårdsverkets hypotetiska vargpopulation kan inaveln inte gärna annat än öka och heterozygotin minska. Då är det meningsfullt att försöka hindra att inaveln ökar. I den svenska vargpopulationen minskar inaveln med antalet migranter. Det räcker med knappt en vargmigrant per generation (troligen betydligt mindre) för att inaveln inte skall öka, vilket är samma sak som att heterozygotin inte minskar (det har nog visats att det är så med markörer i den svenska vargstammen.

Kriteriet förlust av heterozygoti (genetisk variation) är inte särskilt relevant för den svenska vargstammen. Heterozygotin i den svenska vargstammen kommer rimligen att öka och inte sjunka jämfört med dagens vargstam. Därför blir det rappakalja när naturvårdsverket använder förlust av heterozygotigrad som kriterium.

Heterozygotigrad och inavel hänger nära ihop. Inavel leder till homozygotisering och heterozygotigraden minskar. Ändring av heterozygotigrad är ändring av inavel! Att heterozygotigraden faller 5 % innebär att inaveln ökar 5 %. Att heterozygotigraden sjunkit till 95 % av vad den varit innebär att inaveln ökat 5 %. Men inaveln kommer att sjunka med migrationen i den svenska vargstammen, inte öka!!!!!!

Naturvårdsverket har försökt tillämpa förslaget att bevara 95 % av heterozygotigraden på fel sätt. Naturvårdsverket har utgått från att den svenska vargstammen består av konstant N vargar, som initialt var lika besläktade och inavlade som den stora vargstam de kommer från, och har samma heterozygotigrad. Sedan dess antas den skandinaviska vargstammen haft konstant storlek N och varit relativt isolerad från den vargstam den kom ifrån, men några migranter antas komma. Man har utgått från en fiktiv population på 100, 200, 400 och 800 vargar som snörpts av från en stor population med stor genetisk variation I denna hypotetiska situation skulle heterozygotigraden sjunka och aldrig kunna öka. Men den svenska vargen hade mycket lågt numerär i början och utvecklade en långt större inavel och lägre heterozygotigrad än den vargstam den härrörde från. Det är nu eller i framtiden den kommer att bli N (hundratals), inte när den började sin existens. Det förefaller som om natuvårdsverket vill påtvinga den skandinaviska vargstammen att bevara en genetisk vartiation som den aldrig haft, sas en virtuell hypotetisk variation, inte en verklig.

Varför använder forskare ofta heterozygotigrad istället för inavel?
För en population kan man mäta heterozygotin och dess förändring. Ökar inaveln minskar heterozygotin. Man kan skatta hur mycket heterozygotigraden minskat sedan förra mätningen och därmed hur mycket inaveln ökat. För att mäta heterozygotin behöver man inte känna till något om hur individerna i populationen är släkt eller hur de får avkomma tillsammans. Inavel som populationsbegrepp är mycket svårare att skatta, men inavelökning är lättare att skatta. Avsnörs en population med några hundra individer från en stor population går det att följa hur inaveln ökar som en minskning i heterozygotigraden över tiden.

Inavel är ett relativt mått och inte ett absolut
Inavel räknas från en referenspunkt, en nollpunkt. Det finns en naturlig referenspunkt i de vargar som grundar den skandinaviska vargstammen. De fem grundarvargarna har definitionsmässigt inaveln noll och är obesläktade. För den skandinaviska vargstammen har man en fullständig stamtavla från grundarna och kan beräkna inaveln från stamtavlan. Den svenska vargstammen är unik genom att det finns en fullständig stamtavla sedan stammens begynnelse och är inte större än att stamtavlan är under kontroll. Därför bör man använda ett kriterium som är anpassad till detta, och inte en metod som är mindre precis. Heterozygoti-ändringen räknar också från en nollpunkt, de vargar som grundlagt den svenska vargpopulationen. Men de vargarna är inte många (inte hundratals), som implicit antas i naturvårdsverkets kriterium.

Vad är viktigast i forskning?
Den viktigaste delen i forskning är att ställa rätt frågor och detta är långt mer problemfyllt än man skulle tro. Nu ställdes frågan fel och då fick naturvårdsverket rätt svar, men på fel fråga. Frågan skulle varit hur man skulle förvalta den svenska vargpopulationen, inte hur man skulle förvalta en hypotetisk population, där ett antal som hålls konstant avsnörts från en stor population.

Jämvikt mellan genetisk drift och migration
Inavel och genetisk drift går mot ett jämviktsvärde över tiden när migrationen är konstant och detta jämviktsvärde är inte beroende av populationens storlek. Jämviktslägena är som följer: en migrant per varggeneration ger inavel F=0.2; två migranter ger inavel F=0.11; fyra migranter ger inavel F=0.06. På hundra år kommer man nog nära jämviktsläget (dvs inaveln ökar inte mycket efter de första hundra åren). Naturvårdsverket inför en egen innovation i allra sista steget av beslutshierarkin, med en vargförvaltning som sänker inaveln till F=0.05-0.06.

Eftersträvad inavelsgrad
Det verkar som naturvårdsverket har en egen agenda, som resulterar i många valpflyttar genom att påtvinga ett kriterium, som innebär att vargens inavel skall sänkas till F=0.05-0.06. Rovdjursutredningen föreslog att eftersträvad nivå skall vara F=.010. Den forskarrapport naturvårdsverket påstår att de stödjer sig på föreslår F=0.15 (knappt hälften så stor inavelsreduktion).

Jämviktsläget nås snabbare med mindre population
Jämviktsvärdet nalkas långsammare ju större populationen är. Om man från en hög inavelsgrad vill sänka den snabbast möjligt så är det bra med ett lågt vargantal. Om man däremot från en låg inavelsgrad vill att den skall öka så långsamt som möjligt är det bra med ett högt vargantal. Därför resulterar naturvårdsverkets felaktiga tillämpning i att omotiverat höga vargantal kommer att krävas för gynnsam bevarandestatus. Dessutom framställs det på ett sätt som insinuerar att tidigare bloggutsagor av mig och andra skulle ifrågasättas av andra forskare om såväl påverkan av populationsstorlek som ett jämviktsläge, som inte beror på populationsstorleken.

Naturvårdsverkets genetikmissbruk
Jag har tidigare i mer lågmälda former anmärkt på genetikmissbruket inom vargetablissemanget. Jag försökte väcka en email-”diskussion” med många berörda från bl a naturvårdsverket i juli (med begränsad utsändningslista). Jag skrev ett formellt brev till naturvårdsverket 121008 med begäran om reaktion, där jag bl a framförde min oro för genetikmissbruket. På min blogg finns bl a:

Naturvårdsverkets värsta genetikmissbruk hittills var tillägget till förvaltningsplanen 121019, det blev kronan som krönte naturvårdsverkets genetikmissbrukskarriär!  Och troligen också det genetikmissbruk som får de största praktiska konsekvenserna.

Det är inte bra att naturvårdsverkets förvaltningsplan 121019, som fullständigt saknar vetenskaplig grund, skal ligga till underlag för Svensk vargpolitik och gynnsamma bevarandestatus, även för bedömningar utanför Sverige.
Jag har hållit Liberg och Sand underrättade under framväxten av den här artikeln, och uppmanat till kontakt om det var fel. De har hört av sig, och gav ingen signal på att ovanstående inte är i princip rätt. När Nils Ryman så småningom uttalade sig, sade han att han inte kan ta ansvar för hur naturvårdsverket tillämpar hans förslag. För att nå full säkerhet bad jag två juniorgenetiker, som jag ändå hade kontakt med i en annan fråga, att utreda och ta ställning till naturvårdsverkets förslag  De har kommit fram till att naturvårdsverkets slutsatser är fel och inte bygger på vetenskaplig grund. Deras namn och universitetshemvist framgår av emailen: David.Hall@slu.se   och henrik.hallingback@slu.se  De är villiga att ge sin version om någon läsare av detta känner ett behov av ytterligare bekräftelse på påståendena i denna artikel.   Jag betraktar alltså frågan om att naturvårdsverket förslags vetenskaplig underbyggnad som fullständigt utredd. Den har inget stöd från någon trovärdig källa.

, , ,

32 kommentarer

Okloka naturvårdsverket

I denna artikel kritiseras naturvårdsverket ovisa beteende under oktober 2012 med tyngdpunkt på avvikelser från det visa beteende jag rådde till i ett brev till naturvårdsverket och ett tiotal kopior till de befattningshavare vid naturvårdsverket jag bedömde mest berörda av vargbeslutet.

Brevet till naturvårdsverket här. Jag har redogjort för naturvårdverkets utspel 121019 och en del omkring i en tidigare artikel  och nyligen gjort en uppdaterad version med brevet som utgångspunkt och framfört en del (starkt kritiska) reflektioner om motiveringen för behövligt vargantal. Den här artikeln är mest hur jag ser på naturvårdsverkets agerande med tyngdpunkt på oktober 2012 jämfört med den klokhet och vishet jag efterlyste i mitt brev.

Brevet innehåll en uppmaning att handla vist och ett antal punkter för vad som borde vara vist (=klokt).

Men naturvårdsverket handlade inte klokt eller vist utan oklokt.

Det värsta misstaget var att skriva ett efterfrågat tillägg till förvaltningsplanen med GYBS som saknar vetenskaplig förankring.   Misstaget beror på att man använt beräkningar av Linda Laikre och Nils Ryman. Problematiken beskrivs i en intervju av Jakt & Jägare och det är enda gången jag till 121111 tagit del av kommentarer från någon av dem (de ställer inte upp på intervjuer av jakttidskrifter). Ryman framhåller att han inte varit delaktig i naturvårdsverektes utarbetande av gynnsam bevarandestatus, men Rymans reaktion är ”Jag kan inte svara för hur man använt mina och Linda Laikres uppgifter. Om jag framställer en tabell så kan det hända att människor läser den och räknar fel.” Kan inte naturvårdsverket få bättre stöd utanför verket än detta från de som utarbetart det underlag som naturvårdsverket väsentligen stöder sig på och som utarbetats med direkt stöd av naturvårdsverket, stödjer det inte att naturvårdsverkets förvaltningsplan är vetenskapligt underbygt.

Det näst värsta misstaget var att fullständigt i onödan underkänna en demografiskt sårbarhetsanalys och låta den ersättas med en genetisk sårbarhetsanalys. Den demografiska var tillförlitlig nog. Därigenom skapades en massa merarbete (resursslöseri), underlaget blev formellt mycket styvmoderligt behandlat, förfarandet kommer att minska legitimiteten i vargförvaltningen, troligen för lång tid framöver och det  fördröjde att den otillräckligt granskade förvaltningsplanen kunde levereras till Bryssel.

Det förefaller uppenbart att den genetiska variationen (heterozygotin) i den svenska vargstammen behöver ökas. Att välja en kriterium för att reducera minskningen av den redan låga variationen är kontraintuitivt och inte trovärdigt. Självklart ökar den genetiska variationen och minskar inte om många migranter tillförs, men det diskuteras inte.

Det vetenskapliga underlaget till naturvårdsverkets beslut 121019 fanns länge på en död länk (minst från 121025 och betydligt mer än en vecka framåt) och har inte hållits tillgänglig när diskussionen var intensivast. Detta trots att jag påpekat till regeringskansliet två gånger att de pekade på en död länk och en gång till den ansvariga på naturvårdsverket, och trots att jag tidigare fäst naturvårdsverkets uppmärksamhet på att bl a regeringens länkar till naturvårdsverkets dokument fungerar dåligt upp till informationschefsnivå.  Inte heller finns dokumentet på Skandulvs hemsida.  http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/varg/genetic-aspects-on-the-viability-of-the-scandinavian-wolf-population-2012-10-19.pdf  Dokumentet fanns dock där igen 121114, om det var pga mina klagomål så tog det lång tid.

Det var inget trovärdigt sätt att få fram ett material genom att be två forskare att komplettera en demografisk MVP (som gjorts av fyra forskare med mer tid), som stått öppen för extern kritik tre månader och bidragit mycket lite till naturvårdsverkets GYBS-beslut med en genetisk  MVP, där ingen av forskarna enligt egen uppgift hade genetisk kompetens tillräcklig för att ta ställning till det genetiska värdet av de tillämpade modellerna och uttryckligen inte gjorde egna  rekommendationer (som vid den demografiska MVPn) utan överlät beslutet åt naturvårdsverket. Till den demografiska MVPn fogades omdömmen från 6 forskare, inte så till den svårare genetiska MVPn. Modellerna verkar inte tillräckligt förankrade ens hos de forskare som utfört dem. Underlag eller slutsatser görs inte tillgängligt för synpunkter utanför naturvårdsverket innan naturvårdsverket fattar beslut om GYBS det presenteras för Bryssel. Alliansen och omvärden bibringas uppfattningen att det bygger på ett stort och gediget arbete av forskningen och Grimsö, när det i själva verket bygger på ett oöverlagt och inte vetenskapligt granskat beslut av en enstaka tjänsteman på naturvårdsverket.

Naturvårdsverket handlade, så det inom en timme uppstod vad som föreföll vara en omedelbar frontalkrock med regeringen. I förvaltningsplanen så står det att man inväntar politiska ställningstaganden, men när sådana kommer med Lena Eks besked så använder naturvårdsverket mycket energi till att protestera mot de politiska ställningstagandena man tidigare sade sig vilja invänta.

Den faktiska skillnaden mellan miljöministern och naturvårdsverket antalsuppfattning rör sig om en valpflytt per decennium (naturvårdsverket föreslår 3.5 migranter per varggeneration och då fordras 380 vargar medan Lena Ek föreslår 4 migranter per varggeneration). Skillnaden är för marginell för att den kraftiga oppositionen från naturvårdsverket mot Lena Ek skall skall vara passande. Det är inte särskilt underbyggt att det skall bli 3.5 migranter naturligt. Att då ha så stark kritik för att 4 inte är naturligt uthålligt verkar polemik för polemikens skull.

Åsikten att vargjakt 2013 inte skulle ske för att valpflytt hittills inte lyckats borde inte stå i förvaltningsplanen. Meningen med en förvaltningsplan är inte att den bara skall ha någon månads framförhållning. Det står nog där just för att minska chansen för vargjakt 2013 och provocera fram ett EU förbud mot jakt och fortsatt EU-övervakning.

Selektiv jakt minskar inaveln och ökar den effektiva migrationen, naturvårdsverket agerar för att hindra att inaveln minskar och migrationen ökar! Det nämns inte att effektiva migrationen kan bli dubbelt så stor som den naturvårdsverket räknar med om hänsyn tas till selektiv jakt och att nytt blod har en fördel. Detta är ett sätt naturvårdsverket förstorar det behövliga migrationsbehovet. Om naturvårdsverket inte tror på det kunde de ha utrett det eller åtminstonde nämnt möjligheten. Den i vargfrågan alltför ofta demonstrerade oviljan att skaffa ordentliga underlag till beslut i tid för besluten är definitivt inte bra för naturvårdsverket rykte.

Två vargforskare som spelat stor roll för utformningen av natuvårdsverkets vargpolitik underkänner vargjakt ens av de genetiskt allra sämsta individerna och anser vargstammen för sårbar (dvs kritiserar naturvårdsverket för att naturvårdsverket startat en utredning om selektiv jakt) och verkar underkänna både den demografiska och genetiska  sårbarhetsanalysen och har dessutom har naturvårdsverket genom att feltolka dersas resultat åstadkommit en förvaltningsplan helt utan vetenskapligt stöd. Att naturvårdsverket inte förmår arbeta i harmoni med de närmast samarbetande forskarna vittnar om oklokhet.

Naturvårdsverket handlar så att framtida långsiktig vargpolitik inte kommer att bli trovärdig vad den än kommer att bestå av! Naturvårdsverket verkar för att inga av de senaste löftena/besluten från regering och riksdag skall följas/uppfyllas. Naturvårdsverket motverkar en vargpolitik som på ett naturligt sett ansluter till föregående, vilket skulle kunna få EU-inblandningen att reduceras till en måttlig parantes. Detta sänker trovärdigheten för att kommande vargpolitik är långsiktigt uthållig. Naturvårdsverket agerar för att varg skall tillväxa fritt mot ett okänt eller mycket osäkert mål. Även om man kom upp i 380 kan naturvårdsverket alltid hitta ett skäl emot vargjakt och högre vargantal, försäkringar om att detta inte är syftet från naturvårdsverket kommer inte att betraktas som trovärdiga. Valpflytt vet man inte om det lyckats förrän någon eller några år efter flytten. Det argumentet mot jakt håller 2014 även om valpflytten 2013 faktiskt skulle lyckats. Naturvårdsverket kan alltid hitta på något skäl och har demonstrerat sin kreativitet när det gäller att göra det.  Att låta varg tillväxa fritt fjärde året efter att riksdagen bestämde att tillväxten skulle begränsas med jakt visar att vargen inte står under statsmakternas kontroll.

Som genetiker uppmanade jag till att finna andra skäl än genetiska för många vargar och jag beklagade att  genetik blivit ett fult ord i vargsammanhang, genetisk förstärkning och genetiskt värdefull ses som synonym för oönskade restriktioner och oönskad antalsökning. Men naturvårdsverket har enbart använt genetiska motiveringar som motiv för minimum 380 vargar. Valet att använda ett rent genetiskt kriterium är naturvårdsverkets subjektiva val, ett exempel på det subjetiva ”politiskt” inslag. Som genetiker uppmanade jag att inte missbruka den genetiska vetenskapen och fästa mindre vikt vid genetiken. Jag tycker naturvårdsverkets förslag är missbruk av genetik. 5% mindre genetisk variation i den skandinaviska vargstammen kan nog tas med en axelryckning om det inte är kopplat till inavel, men jag tror inte det är tal om någon minskning av genetisk variation utan en ökning av genetisk variation de närmaste decennierna. Skillnader mellan olika vargpopulationer i genetisk variation är nog större än 5%. Men  naturvårdsverket verkar tycka att 5% utdöda gener är ett större problem än 10% chans att vargstammen dör ut. Utdöda gener (en marginell minskning av genetisk variation) görs till ett större problem än en utdöd vargpopulation! Att den genetiska variationen får minska högst 5% är ett beslut som inte är erkänt standardförfarande . Det kunde satts till 10% , om nu inte syftet var att det skulle resultera i fler vargar.

Motiven för 380 vargar är inte förståeliga (inte ens för mig som är genetikprofessor eftersom jag inte tror på resonemangen, men det återkommer jag till i en senare artikel). Hur mottas förklaringen att vi måste ha 380 vargar för att förlusten i genetisk variation under 100 år inte skall bli större än 5%? Därför måste stammen vara fyra gånger större än vad som behövs bara för att den inte skall dö ut. Det blir oerhört svårt för de som är skeptiska till höga vargantal att se detta som uppenbart kristallklart. Särskilt eftersom den genetiska variationen i vargstammen faktiskt ökar så att argumentet förefaller lögnaktigt. Det motiveras också med den höga inaveln, men folk förstår inte sambandet mellan inavel och genetisk variation. Utan mer övertygande förklaringar kommer denna otillräckliga förklaring att bidra till misstro, dåligt legitimitet och sänkt acceptans. Tänk att inte ens en genetikprofessor som tycker att genetiken överbetonas som motiv kan få gehör (det är ju inte så vanligt med ämnesföreträdare som tycker att vikten av deras ämne överbetonas)!

Att göra sig beroende av en mycket hög nivå av valpflytt (7 per decennium) som naturvårdsverket föreslår är oklokt, bla genom den svårighet att få igenom alternativet. Det går att nå gynnsam bevarandestatus med väsentligt färre migranter eller inga alls, som jag diskuterat på många platser på denna web. Det är bara att välja ett mindre tokigt kriterium (tex att inaveln skall minskas istället för att den genetiska variationen inte skall minskas för mycket).

Naturvårdsverket avfärdade den demografiska MVPn trots att den faktiskt gällde även om ”genetiken” beaktades och inte förutsatte att några genetiska problem löstes, som naturvårdsverket påstod. Detta minskar förtroendet för naturvårdsverket och bidrar till en misstänksamhet att motivet var ett hopp att få fler vargar med ett annat angreppsätt.

Inte ens en genetik professor kan få naturvårdsverket att lyssna eller få kommentarer på sina utsagor  inom sitt specialområde, trots upprepade försök under åratal. Detta bidrar till intrycket att naturvårdsverket ”bara” lyssnar på selektivt valda synpunkter från selektivt valda forskare. Detta bidrar till låg trovärdighet för naturvårdsverket. Det gör också att jag inte ser någon annan möjligheten att nå fram, än att agera som dissident med högt röstläge. Detta lyckades och bara några dagar efter den mest kritiska artikel jag skrivit inbjöds jag till en diskussion med naturvårdsverket. Jag tror samhället som helhet skulle fungera bättre, om det vore positivare till nyanserade facksynpunkter. Sedan finns det ju psykologiska skäl också, Kritiken från mig kanske skulle blivit mindre skarp om man reagerat tidigare och gjort en ansträngning att lyssna.

Naturvårdsverket diskuterar inte ett ögonblick inflytandet på det andra målet för vargförvaltning – att sträva efter en god samexistens mellan människa och varg – trots att både beslutet om vargantal och formerna för det (ingen insyn) kraftigt och långsiktigt motverkar detta andra mål. Eller målet att vargförvaltningen skall ha en hög grad av legitimitet.

Av naturvårdsverket via jägarnas licensavgifter stödda forskare vill inte uttala sig till den ledande jakttidningen inom området för forskningsprojektet och om det vetenskapliga underlag de har levererat som används av förvaltningsplanen. Naturvårdsverket skulle bli trovärdigare om de uppmuntrade berörda forskare att ställa upp på relevanta intervjuer, och det skulle också göra det trovärdigare om naturvårdsverkets tjänstemän åberopar deras resultat.

Naturvårdsverket agerar så att verket skadar de som stött varg i Sverige och redan förlorat mycket på detta stöd.

Jag tycker det verkar som naturvårdsverket agerat så att vargantalet blir högre och valpflyttarna blir fler genom att påtvinga ett kriterium som implicit innebär att vargens inavel skall sänkas till F=0.05, fast rovdjursutredningen föreslog att det räcker med F=.010 och den forskarrapport naturvårdsverket stödjer sig på föreslår F=0.15. Det verkar som naturvårdsverket har blåst Lena Ek och vargskeptikerna utan att de ens märkt det, de verkar ej påtalat det. Det kan naturligtvis uppfattas som smart, men jag tror det kommer en reaktion som inte blir bra för naturvårdsverkets rykte så småningom när man märker vad som skett.

Slutsatser för regeringen (proposition): Vargfrågor bör förankras hos statsmakterna (regering och riksdag) eftersom naturvårdsverket inte har kompetens och förmåga att hantera dem klokt, troligen lägger företagskulturen hinder ivägen. Rovdjursutredningens förslag att överflytta vargbeslut i ökad utsträckning på naturvårdsverket bör inte beaktas.

En bidragande förklaring är att naturvårdsverket ofta byter handledare utan att det inses utifrån eller att verket ger nya handledare bakgrund. Nu satte naturvårdsverket in en ny handläggare (Per Sjögren-Gulve) för den genetiska MVPn. Han har en god bakgrund i bevarandegenetik så det är lite förvånande att han inte gjorde ett bättre arbete. Men samma misstag han gjort har gjorts av Ryman och Laikre och passerat en granskning av många, även om det är uppenbart i efterhand är det lätt att göra och jag vill en klassificera honom som dålig genetiker, olyckliga omständigheter bidrog. Han var pressad av andra arbetsuppgifter. Han glömde att varg är ett extremt specialfall. Klok vargförvaltning domineras inte av genetik och naturvetenskap. Men även naturvetenskapen/genetiken är annorlunda för varg där stammen blåsts upp 50 ggr sedan den isolerats, och standardmetoderna i bevarandebiologi kan inte alltid tillämpas. Han var ansvarig för varg när den presentation gjordes som han gjorde till underlag för förvaltningsplanen, och det är naturligt han överdrev just den presentationens betydelse. Han fick ta del av lite förhistoria. T ex fick han inte ta del av min skarpa kritik mot att den genetiska MVPn gjordes (jag betraktade den som slöseri med resurser). Den var onödig och inte skulle ändra mycket på den demografiska. Detta trots att denna analys tillställts tiotals tjänstemän på naturvårdsverket som av en sagesman utpekats som de mest vargrelevanta, Ingen sade till honom att jag hade en innehållsrik web som innehåll kritiska synpunkter på naturvårdsverkets arbete. Det verkar som 70 remissvar passerat obemärkt.

Natuvårdsverket har trasslat in sig i många engagemang med relation till vilt och rovdjur och det är inte att undra på att det blir grötigt, speciellt om naturvårdsverket inte hanterar dem bra så att frågorna inte löses slutgiltigt.

Slutligen erkännanden till naturvårdsverket

Naturvårdsverket angav inte ETT värde för GYBS, utan en tabell som gav regeringen handlings-utrymme att välja en egen linje. Så jag kanske överdriver den bristande visheten hos naturvårdsverket. Tabellen ger också naturvårdsverket (regeringen) möjlighet att ändra vargantalet senare jämfört med sitt förslag. Flexibilitet kan ha fördelar.

Naturvårdsverket har inte diskuterat metapopulationer och förhållandena på mer än hundra års sikt, som ledde rovdjursutredningen och dess expertgrupp att föreslå större vargantal. Det tror jag var vist eftersom tiden inte är mogen för en sådan diskussion innan inaveln gått ned, innan man fätt valpflytt att fungera och innan teorin och de faktiska data om metapopulationer utvecklats mer. Därmed inte sagt att vargbehovet blir högre i framtiden när metapopulationer beaktas än idag.

Skrev till naturvårdsverket och vädjade om större vishet. Naturvårdsverket delade mycket snabbt därefter ut ett uppdrag 121012 som verkar vist och det är inte otroligt brevet gjorde uppdraget ett snäpp visare, men hade varit visare om det gjorts tidigare, för mer än ett år sedan. Roligt att naturvårdsverket tycks ha reagerat på min skrivelse 121008 och snabbt öppnat för möjligheten av jakt inriktad på att minska inaveln.  121012 lade Naturvårdsverket ut en sida med uppdrag om riktad jakt till SLU!

,

3 kommentarer

Omarbetning av brev om varg till Naturvårdverket

Vargpolitikens utformning

Detta dokument är i huvudsak baserat på ett brev till Naturvårdsverket daterat 121008, länk till originalet längst ned. Men jag har bearbetat innehållet väsentligt sedan det sändes, det här bearbetades senast 121026! Det läggs på min huvudblogg eftersom det inte fungerade med att lagra det på en webadress

Fatta visa beslut, Naturvårdsverket!

Vargjakt 2013 bör bedrivas i sådana former, så att regeringens trovärdighet i vargfrågor styrks. Regeringen har ställt vargjakt 2013 i utsikt och rovdjursutredningen utgår från vargjakt 2013, båda med full kännedom om EUs regler och inställning. Det är inte bra om dessa förespeglingar inte hålls. Detta är det allra viktigaste skälet för detta brev.

Beslutet om referensvärdet för GYBS är huvudsakligen politiskt, även om naturvårdsverkets anförtros beslut. Naturvetenskapliga aspekter sätter miniminivåer som också innehåller vetenskapspolitiska bedömningar av ”katastrofer” och några andra synpunkter. Det går knappast att motivera ett referensvärde högre än 125 vargar i Sverige utan till stor del ”politiska” bedömningar, genetiska duger inte. Förvaltningsnivån kan läggas på några hundra.

Ett beslut om fler vargar måste ha ett stort inslag av visdom. För politiska beslut är social kompetens, respekt, sunt förnuft, visdom, trovärdighet och politisk hederlighet viktigt.

Varg är ett extremfall, därför bör man gå närmare marginalerna nedåt än för något annat djur. Det finns inte genetiska invändningar från mig mot ett referensvärde (botten) på 125 (+25 i Norge).

Som genetikprofessor tycker jag de genetiska aspekterna överbetonas som motiv för många vargar. Genetik-begreppet har missbrukas och fått dåligt rykte. Jag vädjar för genetikämnets skull till naturvårdsverket att i högre grad stödja motiveringar för många vargar och frånvaro av jakt på andra argument än genetiska. Detta är viktigt såväl för förtroendet för förvaltningen, förtroendet för Naturvårdsverket och dess framtida anseende.

Selektiv jakt har potential att sänka inaveln och öka effekten av migration. Bejaka jaktens potentiella genetiska fördelar innan jakten 2013 ställs in. Beakta de genetiska fördelarna med begränsade vargpopulationer och inte endast de genetiska fördelarna med stora.

Politiska och sociala konsekvenser av GYBS-beslutet och rabaldret omkring har mycket väsentligare effekter än de vargbiologiska!

Utåt vill naturvårdsverk och regering av naturliga skäl förklä GYBS till naturvetenskap, för att kunna hänvisa till ”forskarna”. Men det är bara delvis sant och blir mindre trovärdigt och svårare att förklara på ett begripligt och trovärdigt sätt ju högre GYBS, och ju högre än MVP=100 naturvårdsverket beslutar.

Acceptansen har sjunkit, ”nollvisionen” har blivit ”politiskt korrekt

Det verkar uppenbart att vargkonflikten lett till minskad acceptans för varg i viktiga grupper sedan konflikten med EU började. ”Nollvisionen” (ingen frilevande varg) antas som policy av icke marginella organisationer. Ett politiskt parti med nollvision som enda fråga har startats. De norska motsvarigheterna till Centern och LRF är på väg att anta nollvisionsprogram. För första gången i modern tid pågick en massiv licensjakt på varg i Norge någon vecka i början av oktober. Den näst största jägarorganisationen har antagit nollvision och gjort mycket stora medlemsvinster på detta. Tidigare har nollvisionen inte tett sig salongsfähig och ”politiskt korrekt”. Ur vargens synpunkt är detta ett utomordentligt allvarligt gränsöverskridande. Den av vargskeptiska ideellt drivna informationskanalen ”Vargfakta” betraktas nu av många som den trovärdigaste varginformationskällan. I början tvekade djurparkerna till att bidra med valpar till något som uppfattades som stöd för en impopulär vargjakt, nu tvekar de att bidra med något som uppfattas som stöd till en impopulär varg. Tills EU blandade sig i fanns inte en enda viktig organisation eller ”stake-holder”, som ifrågasatte att det skulle finnas varg i Sverige, även om många ifrågasatte om det verkligen behövdes fler eller om den måste finnas just i närheten. I dagsläget (hösten 20012), tror jag det är förljuget att påstå att en stor majoritet av svenskarna vill ha mycket mer varg. Om naturvårdsverket referera till folkets stöd för en ökning av vargantalet, så åberopa inte stöd från en bred majoritet av folket. Och glöm inte att ökning inte har stöd hos en majoritet bland ”vargnära” grupper.

De största förlorarna på sitt stöd till en svensk vargstam!

De som förlorar mest på att de stött varg i Sverige är jägareförbundet och centerpartiet.

Centerpartiets minister (Carlgren) lyckades sy ihop en vargpolitik med brett stöd och bäring på långsiktighet, men detta retade upp några partier och miljöorganisationer. Dessa hade framgång med en vädjan till EU, som resulterade i att vargen nu ”förvaltas” med fri tillväxt för obestämd tid, vilket den nuvarande vargministern blir syndabock för. Centerpartiet riskerar nu att elimineras från riksdagen om den vargpolitik centerpartiets ministrar formellt har ansvaret för inte uppfattas som rimlig av de som ser centern som ett attraktivt val i andra frågor. Gissar att vargfrågan bidragit till att den centerminister, som lyckade med konststycket att få relativt samförstånd om varg byttes ut till en mindre vargintresserad.

Svenska jägareförbundet har förlorat en stor del av sina medlemmar genom avhopp eller till en konkurrerande jägarorganisation, som till skillnad mot jägareförbundet antagit en nollvision. Man är överens om att det är vargfrågan som är huvudorsak. Jägareförbundets ordförande fick inte förnyat förtroende för att han ansetts för mjuk i vargfrågan. Vargfrågan har bidragit till att ”jägarna” svartmålats, förlöjligats och demoniserats som kollektiv gentemot allmänheten, ”blodtörstiga varghatare”, detta märks i media i efterdyningarna efter naturvårdsverkets utspel i veckan. Jag uppfattar det som djupt orättvist, när jägareförbundet faktiskt stött ett för jägarkåren kontroversiellt program, som ligger nära det nuvarande och bättre uppfyller de politiska intentionerna och de avtal Sverige skrivit på än vad naturvårdsverket lyckats med (bredare geografiskt spridning kan ses som viktigare än högt antal på en liten del av arealen och varg i norra Sverige ökar invandringen). Detta bidrar till oansvarigt fyrkantiga reaktioner, överdriven stingslighet och myndighetsmisstro. Det känns ovist handlat av naturvårdsverket om de inte utnyttjar sitt politiska handlingsutrymme, så att centern och jägareförbundet inte kan visa att de fått gehör för sina synpunkter för att de stött vargfrågan.

Den allra största skadan vargen gör är att förtroendet för det demokratiska systemet sjunker. Respekten för demokratiska beslut i laga ordning undergrävs. Ett beslut med bred parlamentarisk majoritet för ett beslut som gav stor flexibilitet för ändring 2013 borde ha respekterats. Det borde inte ha lönat sig att söka genvägar förbi detta förfarande. Annars uppmuntras anarki, som smittar av sig på mycket annat.

En väg att reducera dessa skadeverkningar kunde vara att snabbt anta en långsiktig vargpolitik, som har naturlig anknytning och kontinuitet mot den som lämnas och inte innebär en drastisk ändring, åtminstone inte omedelbart.

Acceptansrelaterat

Det blir inte bra om oönskade vargar påtrycks uppifrån i ett antal som bygger på diffusa motiv som de berörda varken förstår eller har förståelse för. Det var svårt nog att få en kompromiss som LRF och jägareförbundet accepterar för några år sedan, om naturvårdsverket nu pressar det långt hårdare får det konsekvenser, som smittar av sig på andra ärenden. Om naturvårdsverket inte kan förklara fortsatt okontrollerad vargökning i väsentligt tydligare ordalag än att det är riksdagsbeslut på att det skall finnas en uthållig vargstam i Sverige, så kommer det att leda till sämre relationer med både naturvårdsverk och länsstyrelser. Jakt och mulbete är viktiga inslag i förvaltningen av svensk natur, ovisa beslut kan leda till att denna del av naturförvaltningen blir svårare att hantera.

Vargen är nog den största förloraren på den minskning av acceptans som vargförvaltningen de sista åren inneburit. Naturvårdsverket nämner i förvaltningsplanen två ”politiska” mål. Det andra är ”det ska råda en god samexistens mellan människa och varg”, vilket kan tolkas som ”acceptans” av de mer berörda grupperna. Genom ageranden från naturvårdsverket som minskar acceptansen, försvåras att med andra åtgärder skapa en god samexistens mellan människa och varg för de delar av befolkningen där det är viktigt.

Naturvårdsverket tycks ännu inte lyckats förverkliga andan i regeringens politiska intentioner. Vargfrågan ökar avståndet mellan politiska intentioner och hur de realiseras, vilket inte är bra för trovärdigheten och uthålligheten av resultatet.

Det kan vara taktiskt att nu skylla beslut som är svåra att försvara på EU, men då blir det svårare att upprätthålla besluten när situationen normaliserats.

Jag tror inte det gagnar bevarandet av tigrar, när Sverige inte förmår föra en långsiktig politik med utsikt att öka acceptansen för bevarandet av vargar. Istället riskerar Sverige att bli ett varnande exempel på hur rovdjurspolitik inte skall bedrivas och en rovdjurspolitik som inte banar vägen för samexistens.

Kanske det istället kan vara en idé som kan öka det internationella förtroendet för Sveriges rovdjursförvaltningskompetens om Sverige kreativt kan visa hur man genom bättre kvalitativ förvaltning klarar målet om uthållighet med lägre kvantitet? Färre men bättre vargar? Jakt kan användas så det omedelbart blir färre vargar med högre kvalitet.

Dålig påtvingad vargpolitik kommer sannolikt att smitta av sig på många andra frågor exempel är rovdjurspolitiken i stort och integrationen med EU. Politiker blir försiktigare med att ingå avtal om för att värna biodiversiteten eller lyssna på andra miljövårdssynpunkter från naturvårdsverket, även om det förefaller ”vackert” och ”ofarligt”.

Om jakt ses som ett verktyg för vargförvaltning, som kan sänka inaveln, fyller jakten ett mål de flesta kan enas om och jakt kan bli något som förenar och inte splittrar.

Vargen får en speciell ställning gentemot allt annat vilt genom att det är så mycket procedurer runt varje död varg. Det vore det bättre om den förvaltades som ett normalt djur, det skulle nog bland annat göra att acceptansen i någon grad dras åt den riktning som gäller för annat vilt. Samtidigt gör EU hotet det omöjligt att normalisera. Därför borde naturvårdsverket agera så EU-hotet minskar och inte öka chansen att Sverige åklagas vid EU-domstolen.

Det finns också grupper som skulle känna ett ökat förtroende för myndigheter om det blev fler vargar men dels tenderar dessa grupper att ha litet förtroende även om det blev t ex 600 vargar, dels är få av dem nämnvärt berörda av de negativa aspekterna med varg, de är en minoritet av folket och en minoritet av riksdagen.

Även om resultat oundvikligen går emot några personers och organisationers uppfattning är förtroendet för en kompetent och klok och trovärdig hantering viktig.

Om det istället för vargökning vore mineralutvinning, som det förelåg en ansökan om ökning av utvinningsvolymen, skulle underlaget för att öka omfattningen befinnas så bristfälligt, så naturvårdsverket rimligen borde avslå förslaget. Möjligen efterlysa en ny bättre underbyggd ansökan.

Försökte söka information om hur förvaltningsplanearbetet började, men det var sekretesskyddat. Det minskare förtroendet för naturvårdsverket och dokument som naturvårdsverket producerar i likhet med ställningstagande om vargförvaltning, att använda sekretesskydd för att hindra tillgång till äldre (= något år gamla), men fortfarande aktuella dokument som ger insyn i förhistorien. Speciellt eftersom naturvårdsverket nyligen gjort historiken svårspårbar genom omläggningar av datasystemet så att gamla länkar blev inaktuella. Det ger ett orättvist övertag för naturvårdsverket gentemot kritiker med metoder jag inte uppfattar som ”fair” och sätter mig i ett sämre läge när jag som ”outsider” skall argumentera om vargförvaltning. Här är mina tidigare synpunkter om vargförvaltning, som jag inte kan evaluera pga naturvårdsverkets sekretess-policy.

Statsmakternas vargpolitiska löften har inte hållits

Det största problemet för varg är den låga acceptansen hos de mest berörda grupperna. För att höja acceptansen är trovärdighet, förtroende, pålitlighet för myndigheter och statsmakter, välgrundade och lättförklarade beslut, långsiktigheten i beslut, objektivitet, transparens, förutsägbarhet viktiga faktorer. Det är också viktigt att de som berörs negativt av varg känner att myndigheterna arbetar för dem när det finns utrymme för det, och har förtroende för dem. Det är mycket fördelaktigt om myndighetspersoner kan förklara en politik och själva finner den trovärdig. Minskad trovärdighet för vargpolitik medför minskad trovärdighet för naturvårdsverk och länsstyrelser, och trovärdigheten i en fråga påverkar också förtroendet i andra frågor. Att vargarna står under statsmakternas kontroll på ett förtroendeskapande sätt har betydelse långt utanför vargfrågan. För vargpolitiken är förtroendet ovanligt lågt det är en viktigare utgångspunkt hur politiken skall förbättras än precis vilket referensvärdet för GYBS som känns bäst. Hur är det med statsmakternas trovärdighet för vargpolitiken (staten är förstås den viktigaste nivån)? Inte så bra! Vissa modifieringar har gjorts- som om den beslutade vargpolitiken i övrigt hade följts – rimligen borde höjt acceptansen, och faktiskt reducerat vargantalet (t ex genom incidenter med jakthundar), men utvecklingen av vargarnas numerär och skyddsåtgärder i stort spelar större roll. Riksdagen fattade med bred majoritet och passivt stöd hos de grupper som var mest berörda av vargarna 2009 ett beslut med innebörd att det skulle finnas högst 210 vargar vid utgången av 2012, det skulle vara vargjakt tom 2012 och underförstått därefter. Dessa båda löften har brutits. Istället ställde regeringen vargjakt 2013 i utsikt, och en utvidgad skyddsjakt som skulle ersätta den inställda vargjakten. Den utvidgade skyddsjakten har hittills (slutet av september) bara resulterat i 7 fällda vargar, så löftet uppfattas nog nu som brutet. Detta är orättvist eftersom den utvidgade skyddsjakten är långsiktig och nog kommer att resultera i både fler fällda vargar och smidigare administration, när EUs kritiska övervakning att vargar inte skjuts till höger och vänster upphört. Men som acceptansgrundande löfte räknas det nu som brutet. Licensjakt 2013 som två ministrar ställde i utsikt var inte ett formellt regeringsbeslut, men det uppfattades så, ur acceptanssynpunkt är det ett sviket löfte. Den långsiktiga vargförvaltningen skulle bestämmas 2012, för att få underlag gjordes en rovdjursutredning, vars förslag innebär vargjakt 2013 (genetisk förstärkning skulle gå före antalshöjning). Visserligen är rovdjursutredningen inte ett löfte, men om man inte beaktar förslaget ens de första månaderna efter att den nya vargpolitiken borde trätt i kraft, men ännu inte utformats, så blir det ändå likvärdigt med ett brutet löfte. De senaste besluten togs med full kännedom om betydelse av habitatdirektivet och EUs synpunkter. Om dessa löften nu sätts ur kraft visar det att tolkningen av EUs direktiv är så godtycklig och svårförutsebar, så att varken regeringen eller rovdjursutredaren (en före detta generaldirektör för naturvårdsverket), som båda har full tillgång till landets bästa expertis, kan förutse vad habitatdirektivet kan komma att kräva. Uppenbarligen finns ett starkt subjektivt inslag. Dessutom fattades 2009 ett beslut om genetisk förstärkning, som hittills inte resulterat i någon genetisk förstärkning. Om vargjakt 2013 nu ställs in – trots de stora konsekvenserna – för att en oidentifierad representant för EU på ett odokumenterat sätt sägs ha rynkat på näsan? Eller för att naturvårdsverket fruktar att ärendet kommer att prövas av EU-domstolen annars – hur kommer det att påverka trovärdigheten för framtida vargpolitiska beslut? Samtliga fem viktiga beslut/löften verkar ha brutits. Regering/Riksdag och det utredningsmaskineri som står till dess förfogande tycks sakna förmåga att lova/besluta/komma fram till något trovärdigt om vargar som gäller fortfarande om några år. Vilket skäl finns det att naturvårdsverket skall göra bättre underbyggda bedömningar, naturvårdsverket är ju bara en delmängd av den kompetens statsmakterna ”förfogar” över. Vilka konsekvenser kommer detta att få för trovärdigheten av nya beslut/löften? Kommer detta att påverka den framtida trovärdigheten, pålitligheten och förtroendet för naturvårdsverk och länsstyrelser? Kommer detta att påverka acceptansen för varg? Hur påverkas möjligheterna för samexistens av varg och människa? Intressanta frågor, någon borde tänka igenom dem.

Förtroende för beslutsprocessen

Det har varit en statlig rovdjursutredning, en avdelning speciellt om GYBS, som fått något 80 tal remissvar, men GYBS befanns otillfredställande motiverat. Förvaltningsplanen hade en stor referensgrupp och en förremiss till ett stort antal människor. Den demografiska MVPen skrev sex forskare snabba omdömen om, och var öppet för allmänheten att kommentera även om kanske bara jag gjorde det. Eftersom genetiken inte beaktats, trots att jag tyckte resultatet var rättvisande även om genetiken beaktats, blev det underlag för ett omtag. Detta baseras på två forskares rapport där det inte fanns någon insyn i processen för t ex mig och där t ex mina resultat och slutsatser inte nämndes, trots att de skulle ha stor betydelse för resultatet (de bygger i någon mån på rapportförfattarnas egna arbeten), där beslutet tydligen tas nästan på direkten utan insyn eller möjlighet att kommentera. Slutresultatet GYBS bygger på en ett ytterst diskutabelt och tveksamt val av metod där forskarnas visserligen uttryckt tveksamheter, men givit en ofullständig redovisning på väsentliga punkter. Det finns inte heller någon koppling mellan det långsiktiga och vad som är viktigare, de närmaste åren. Detta gäller oberoende av om det blir 380 eller 180. Båda valen blir rätt med den använda metoden beroende på marginella skillnader i hur det praktiskt tillämpas. Att ”stakeholders” inte haft en chans att ens kommentera före detta formellt slutliga val medför att trovärdigheten och acceptansen troligen försämras jämfört med om det allra viktigaste diskuterats i ett mer öppet klimat. Tillägg 121026: När jag skriver detta har den forskarrapport som naturvårdsverkets beslutet sägs stöda sig på inte varit tillgänglig på nätet det senaste dygnet, inte heller via den länk som ges på regeringens hemsida. Detta bidrar inte heller till förtroendet för beslutsprocessen!

Skademinimering

Sista chansen att skademinimera och att få EUs inblandning att framstå som en mindre fluktuation i en i övrigt framgångsrik politik är att – som en inledning av en ny långsiktig vargpolitik – det blir vargjakt 2013. Därigenom blir det bara ett mindre kontinuitetsbrott mot den vargpolitik som gällt decennier, statsmakternas pålitlighet i vargfrågor undermineras inte ytterligare och bristerna på förutsebarhet i vad EU-direktivet påstås fordra blir mindre iögonfallande (detta ligger i EUs intresse också).

Hur ingående beredning och diskussion inom naturvårdsverket har redan förekommit vilka långsiktiga effekter inställd vargjakt 2013 skulle kunna få för svensk vargpolitik och de berörda på olika sätt?

Om det inte blir vargjakt 2013, så bör det göras och diskuteras en konsekvensanalys hur denna inställda vargjakt 2013 kan förväntas påverka. Det rör sig om frågor som de berördas förtroende för vargförvaltning, naturvårdsverk och länsstyrelser, trovärdigheten av kommande vargpolitiska beslut, acceptansen för varg, hur behandlingen av vargfrågan kan smitta av på andra frågor, ställning av de regionala viltvårdsorganen, inställningen till EU etc.

Naturvårdsverket, som har goda kontakter med EU och säger sig veta vad EU vill, borde använda dessa goda kontakter till att klargöra hur destruktivt EUs agerande mot Sverige och dess statsmakter är. Jag uppfattar det som EU är på gränsen till vad som överfört till svenska förhållanden borde kallas myndighetsmissbruk och ministerstyre, och att toleransen för detta har varit för stor på svensk sida.

Det är viktigt att naturvårdsverket ser till att det dokument EU hotar att gå till domstol om EU inte får det (förvaltningsplanen), kommer fram i tid före vargjakten! Nu vet vi att dokumentet (om det nu är förvaltningsplanen eller ett utkast) lades fram 121019 istället för som planerat 121001. Annars kanske vargjakten missas på grund av naturvårdsverkets långsamma behandling av ärendet. Då blir det enbart naturvårdsverket som ter sig som orsak till den inställda jakten 2013 och orsakar att regeringen åter framstår som löftesbrytare. Kanske det blir en försenad vargjakt under parningstid och dräktighet, men om orsaken är naturvårdsverkets långsamma handläggning kan väl inte naturvårdsverket resa invändningar mot problem de skapat.

Genetikens roll

Den svenska nationen, älgjakten, midsommarfirandet eller livet på landet går inte under om det blir 700 vargar. En del oro som uttryckts verkar starkt överdriven. Men fler vargar leder till uppenbara olägenheter, konfliker, irritationer och kostnader. Problem och kostnader hamnar inte huvudsakligen på statsbudgeten (skattebetalarna). Även om staten bidrar med ganska stora belopp, är det till stor del problem som inte går att lösa med statliga bidrag, och en del av kostnaderna faller på andra kostnadsbärare som är långt från varg (typ mindre medel för andra användningar inom medel för värdefull natur). För enskilda individer kan konsekvenserna bli stora. För jägarkategorin är förlusten och olägenheten stor och kompensationsviljan från samhället mycket låg. Acceptansen för varg är så låg och upplevelsen av vargen som ett problem så stor att även den del av misstron som är överdriven måste hanteras på ett effektivt sätt istället för att kategoriskt avfärdas. Den förda politiken (eller snarare frånvaro av politik) bidrar till att provocera fram antivargpropaganda. Det måste finnas en mycket god motivation för många fler vargar än 2010 (som var politiskt förankrat) och argumenten skall gå att föra fram på ett trovärdigt sätt av de som skall förklara på t ex länsnivå. Vargens akuta genetiska behov är inte ett tillräckligt bra motiv (i mina ögon snarare ett direkt oärligt motiv) för snabbast möjliga ökning till ett stort antal och att totalt stoppa jakten 2013, så hitta på något annat motiv!!!!!!

Inavelsreducerande jakt

101012 lade Naturvårdsverket ut en sida med uppdrag om selektiv (riktad) jakt till SLU! Det hade varit lämpligt om utredningen initierats och presenterats tidigare! Före naturvårdsverket gick ut i pressen och uteslöt jakt. Jag har skrivit en artikel om detta uppdrag, den är dock mest riktad till direkt berörda och avser inte att vara i alla stycken lättläst. Det blir VÄLDIGT stressat till jakten, eftersom resultaten skall komma december 15! Det blir lätt att fördröja naturvårdsverkets efterbehandling till efter jakten. Man får snarare känslan av att naturvårdsverket hoppas att kunna peka på att jakten ger små effekter eftersom den får liten omfattning, och alltså inte behövs. Om utredningen nu pekar på att det skulle vara berättigat med omfattande vargjakt (40 vargar) vad händer då? Törs verkligen forskarna komma fram till något så kontroversiellt så snabbt före? Ofta är det forskare som tidigare deklarerat en åsikt i frågan och troligen är i en försvarsposition. Man kan säkert finna några forskare som uttalar tveksamheter om vargjakt är bra även om utredningen skulle komma fram till det. Det behövs mer tid att för att komma över den fördom att jakt inte kan vara bra för genetiken som är djupt inrotad hos de flesta troligen inkluderande utredarna. En fördel med att sätta igång tidigare hade varit att jag inte jag skulle bli så provocerad av att ingen tycktes lyssna om behovet av denna utredning (eller kanske en utvidgad utredning av samma frågor) för att det skulle bli trovärdigare bekräftat vad jag själv kommit fram till och att en sådan utredning föregick GYBSrelaterade beslut (eftersom jakten förstärker migrationen behövs färre migranter för att hålla ”förlusten” av genetisk variation låg. Ur genetisk synpunkt så får jakt 2013 med ett viktigt delmål att styrka genetiken rimligen en (måttlig) positiv genetisk effekt! Jag föreslår att berörda tar mitt ord på det i avvaktan på utredningsresultat. Hur jag tänker är mycket väl dokumenterat på min web och material man kan komma till därifrån, i avvaktan på att andra också räknar på hur det skall genomföras och vad den kvantitativa genetiska effekten blir. Det räcker med att bedriva jakt överallt utom i revir med genetiskt värdefulla vargar (F1-or) för att inaveln skall reduceras. Men reduktionen av inavel blir större per skjuten varg kan bli större om man gör det mer sofistikerat, och ger större prioritet åt den inavelsänkande effekten även om jag tror mervinsten blir liten jämfört med att bara skydda F1or. Tydligen satsar naturvårdsverket på att ”de mest inavlade reviren”. Att rikta jakt mot de allra mest inavlade reviren är ineffektivt och avrådes från av skäl jag utvecklar i artikeln om uppdraget. Det är bra med ”a second opinion”, vilket är ett respektabelt krav jag har förståelse för, även för en utsaga från någon med en bra meritlista. Det behövs förstås någon som räknar precis hur jakt skall bedrivas. Men varför gjordes det inte för två eller ett år sen istället för en vecka innan naturvårdsverket borde fatta ett långsiktigt beslut? Det är mycket svagt av naturvårdsverket att inte ha framförhållning med beslutsunderlag.

Den speciella jakten 2013 kan riktas mot särskilt inavlade revir eller på ett ändå mer sofistikerat sätt, vilket förstärker den genetiska effekten per skjuten varg. Detta gör jakten 2013 enklare att motivera för EU. Det har funnits åratal för naturvårdsverket att ta initiativ att få andra att räkna på det – det verkar dock inte skett – och vad jag förstår är det också Linda Laikre’s, Nils Ryman´s, Gunnar Glöersen’s och Lars Furuhagen’s åsikt, om naturvårdsverket nu inte litar på mig. Vad jag förstår delar andra kunniga min uppfattning så långt att vargarnas genetiska status inte försämrats av jakterna 2010-2011, så det är ingen risk att jakten fördröjer eller försvårar att nå gynnsam bevarandestatus om den nu mot förmodan inte skulle förbättras, vilket ”vi genetiker” alltså tror. Det är svårförståeligt varför det finns en så stor motvilja mot jakt hos naturvårdsverket och EU, så att man inte tror på genetiker rörande jakt, trots att det visas så stor tillit för genetiska argument i andra varggenetiska sammanhang!!! Genomförs inte jakt (eller invandrargulingen lyckas få valpar 2013, vilket den s.k. ”genetiska förstärkningen” stoppade 2012, eller 2008 års migrantvargar sänker inaveln under längre tid än jag tror, om effekten inte förstärks av jakt, eller skyddsjakterna inte träffar genetisk värdefulla vargar, vilket jag tror), så ökar inaveln 2012-2013 i strid mot vad alla inklusive naturvårdsverket påstår är högsta prioritet!! Som jag ser det agerar naturvårdsverket aktivt för att öka inaveln genom att försöka stoppa jakten 2013, men inte ta tillräcklig hänsyn till genetiken vid skyddsjakt. En i praktiken oåterkallelig ökning av vargstammen nu ökar problemen att pressa ned inaveln senare. Jag karaktäriser det jag anar om naturvårdsverket avsikter om vargpolitik som dåligt ur genetisk synpunkt och det känns motbjudande att naturvårdsverket marknadsför den politik jag anar med att genetisk förstärkning är viktigt. Det känns udda om naturvårdsverket använder motivet genetisk förstärkning till att förhindra att den spontana invandring som redan faktiskt skett, utnyttjas maximalt. Det känns udda att naturvårdsverket använder sitt misslyckande hittills med valpflytt och vargflytt som motiv emot jakt istället för att vinkla det positivt – lyckad valpflytt kan efter några år användas som motiv för en intensivare jakt och lägre vargantal. Det känns udda att naturvårdsverket – genom att använda genetisk förstärkning som ett motiv att förhindra jakt – ställer sig bakom ett vargförvaltningsprogram, som kommer att fordra fler valpflytt under längre tid än som är nödvändigt. Upplägget minskar trovärdigheten för naturvårdsverkets engagemang för genetisk förstärkning och vilja att slå vakt om sänkt inavel annat än sk ”lip service”.

Varggenetik har blivit ett fult ord!

Myndigheternas policy sedan EU började intressera sig för svensk vargjakt har gjort genetik till ett skällsord och synonym med en påtryckt oönskad ökning av vargstammen. Genetiker har framfört behovet av enorma vargantal. Detta var teoretiskt hyggligt motiverat, men framfört av genetiker utan insikt att det inte är ett akut behov, och att det troligen kan lösas utan fler svenska vargar. Det talas om genetik som ”spöket i vargdebatten”. Detta har gjort mycket skada för acceptansen och trovärdigheten av genetik redan före 2010 och verkar fortfarande i acceptansnedsättande riktning. Den sjätte invandraren, som toppar rankinglistan av genetiskt värdefulla vargar, ”hälsades välkommen” av ett symboliskt vargdrev! Jag tycker tvärtom, denna tik borde förtjäna erkännande och respekt även av vargmotståndare, för sin seghet och kampvilja! Genetisk förstärkning blir synonymt med fler påtryckta icke önskvärda vargar, ytterligare hinder mot att bli av med ”ohyran”. Nu används åter genetisk förstärkning som motiv för fler vargar, EU vill att den genetiska förstärkningen skall komma igång innan jakt tillåts, vilket ytterligare minskar acceptansen hos många redan misstrogna. Det viktigaste för vargpolitiken säger statsmakterna är att inte ställas inför EU-domstolen och därför skall vargjakten ställas in två säsonger eftersom EU tycker att genetiken är så dålig! EU sällar sig till ”genetik”-drevet. Invandrarvargar misstänkliggörs vara hundbastarder. Som genetiker uttrycker jag mitt ogillande för den vargpolitik, som bringar såväl genetik som genetisk förstärkning i vanrykte!!!!!

Valpflytt relaterat till dåliga rykte för genetik hos berörda

Detta försvårar arbetet med genetisk förstärkning, t ex sänker det markägarnas vilja att godkänna valpflytt. Det är förresten dags för naturvårdsverket bestämmer formerna för hur markägarmotståndet skall hanteras. ”Ingen mur är så hög så inte en åsna lastad med guld kan ta sig över”, men det gäller att reglera de närmare formerna för hur denna marknadsekonomiska idé skall praktiskt tillämpas i vargförvaltning. Det är dags att be regeringen att undanröja de legala hindren för utplantering utan markägarens medgivande, så regeländringen kan träda i kraft till i vår. Genetik-”hat” uttryckt som ett kraftigt motstånd (obstruktion) ”på fältet” mot det genetiska förstärkningsprogrammet har gjort att antalet identifierade utsläppsplatser blev långt lägre än eftersträvat! De statskontrollerade länsstyrelserna förmår inte hantera detta! Den finns starka acceptansbetingade motiv mot att genomföra den genetiska förstärkningen i en situation där vargstammen ökar okontrollerat i strid mot statsmakternas löften. Strategin borde bli att märka alla varghonor som förväntas få valpar oberoende av läget inom svenskt territorium. Om genetisk förstärkning istället bedrevs, så det fanns en uppenbar och direkt koppling till färre vargar, skulle acceptansen för valpflytt hos markägare öka. Det är genetiskt mycket önskvärt att genetisk förstärkning genomförs i en era när jakt tillåts och vargantalet inte ökar, som det var planerat. Ett lägre krav är lokal och full kompensation ur vargantalsynpunkt kan ges. Tidsfönstret för när det kan göras trovärdigt att valpflytt i en oviss framtid kanske leder till färre vargar – även om det för mig låter troligt att det finns ett sådant samband – har passerat sitt bäst före datum, kopplingen måste vara lokal och uppenbar och naturvårdsverket har låg trovärdighet med ospecificerade förespeglingar. Det finns dessutom starka rent genetiska skäl att hålla vargstammen låg, tills den genetiska förstärkningen genomförts.

Dag’s recept för genetiskt och politiskt smaklig varg

Enligt min och många andras slutsatser är frågan om vargantal i Sverige till stor del ett politiskt avgörande, men det finns naturvetenskapliga skäl att referenspopulationen inte bör vara för liten. Den demografiska MVP-analysen är naturvetenskaplig och ger som jag tolkar den 50 med måttliga troliga katastrofer som dokumenterats hos varg. Det finns andra naturvetenskapliga skäl inklusive sällsynta stora katastrofer, som kanske är osannolika för specifikt varg, som jag uppfattar som huvudsakligen naturvetenskapliga grundade skäl att inte välja referenspopulation under 125 (+25 i Norge). Härutöver är det huvudsakligen frågan om subjektivt tyckande, dvs. ”politiska” beslut (som nu miljöminstern och naturvårdsverkets olika uppfattningar om än förklädda till vetenskapligt grundade). Regeringen hade anförtrott dessa ”halvpolitiska” beslut till naturvårdsverket och visat förtroende för naturvårdsverkets vetenskapliga och sociala/politiska kompetens. Förvaltningsmålet kan läggas en bit högre, det finns naturvetenskapliga skäl för det också och inavelssänkning bör läggas inom förvaltningsmålet och inte referenspopulationen. D.v.s. inaveln definieras som en del EU inte kan lägga sig i utanför GYBS. Min vision är omkring 200 (+ dem i Norge), som fungerat som etappmål sedan början av 1990, och som har stor politisk acceptans. Förslaget finns mer detaljerat på Newsmill. Det kan ses som en förlängning av hittills gällande politik, men taket är ersatt av en botten enligt riksdagsbeslut. Det är nästan som etappmålet, och det politiskt allra enklaste är att göra om etappmålet till ett förvaltningsmål. Förslaget kan påräkna stöd av jägareförbundet som lagt ett liknande förslag men från helt andra utgångspunkter! Som genetikprofessor lägger jag fram mitt förslag för att det medger reduktion av inaveln på ett kostnadseffektivt sätt (jag är inte jägarkramare eller centerpartist, att jag talar för jakt är för att den minskar inaveln, på samma sätt som jag tror det går att få bättre skogar med urval som verktyg). När inaveln reducerats om något drygt decennium uppträder en ny situation där reduktion av inavel inte längre har högsta prioritet och där populationen som del i en internationell metapopulation blir aktuellare att utveckla och där saker som genetisk diversitet utöver inavel kan beaktas mer. Då kan man ompröva GYBS, men mitt stalltips är att det inte kommer att behövas. Skandulv har börjat räkna på effekten av selektiv jakt och populationsstorlek, men det tycks inte finnas några resultat. Rovdjursutredningen föreslog mer än dubbelt så många vargar, men färre vargar kan motiveras med motiv och resonemang rovdjursutredningen inte beaktat. Rovdjursutredningen har rekommenderat att inaveln sänks före vargantalet ökar (det stöder jag). Att selektiv jakt har en potential att sänka inaveln beaktades inte. En sårbarhetsanalys av den inavlade skandinaviska vargstammen har utförts och det har visats att hundra inavlade vargar räcker för att garantera överlevnad i 100 år. Jag har utfört analyser som visar att trolig invandring mer än väl räcker till för att inaveln inte skall öka under hundra år, så den oro som naturvårdsverket reste angående konsekvenserna av att genetiken inte beaktats verkar obefogade, och det var inget motiv att byta utgångspunkt. Analyserna och annat material jag för fram här presenterades för huvuddelen av vargetablissemanget i slutet av juni och väckte inga frågor eller protester, varken då eller senare. Det finns skäl att referenspopulationen bör ha något fler än 100 vargar som jag diskuterar bl a på min web. Huvudskälet att rovdjursutredningen och många andra genetiker kom till ett högre antal var att man ville identifiera en internationell ”metapopulation” eller tar upp problem som kan lösas med en metapopulation. Detta tycker jag bör anstå till man vet mer om hur denna ”metapopulation” kan se ut och tills inaveln har sänkts. Jag tror den geografiska utsträckningen av ”metapopulationen” kan göras väsentligt större än vad som föreslagits och då kan Sveriges bidrag sättas lägre. Förmodligen kan ett inslag av valpflytt lösa allvarlig fragmentering i framtiden, då är det dumt att blåsa upp vargstammen nu i övertygelse att valpflytt aldrig kommer att kunna komplettera naturen. Om fem år kanske naturvårdsverket fått valpflyttekniken att fungera så väl att den kan överbrygga hur stora sträckor som helst. Tiotusentals vargar kan kopplas ihop genetiskt med den svenska vargstammen. Varför då redan nu inteckna ett möjligt totalfiasko med valpflytten? Detta bör utredas väsentligt bättre och använder man det nu som ett motiv för att snabbt blåsa upp den svenska vargstammen blir Sveriges bidrag per varg till ”metapopulationen” av avsevärt sämre genetisk kvalité. ”Metapopulationen” brådskar inte. Rovdjursutredningen anser migrationen inte är tillräcklig, jag anser migrationen uppfyller rovdjursriktlinjernas kvantitativa krav. Det borde motiveras utförligt om de svenska kraven ställs högre än EUs! Dessutom är migrationen effektivare än rovdjursutredningen antar. Rovdjursutredningen blandar ihop migrationen per år med migrationen per generation. Den menar rätt, fast skriver fel. Men detta minskar trovärdigheten av texten i frågor som har bäring på vargmigration. En kunnig läsare på detta område av den förberedande texten borde uppmärksammat det.

Hängslen, livrem och bror Duktig

GYBS skall inte tolkas som bortom rimligt tvivel eller 99 % konfidens eller normer för risker i arbetslivet eller worst case scenario. En risk för utdöende 10 % på hundra år accepteras, sedan vikingatiden skulle största delen av linjerna dött ut. Måste man ta det allvarligt med den låga migrationen och till fullo inteckna att den initierade valpflytten slutar i ett totalt fiasko? Troliga risker kan man ha högre säkerhet, men mer spekulativa risker måste te sig rimligt troliga. Chansen är väl 50 % att den låga migrationen är permanent löst om fem år, då törs man kanske utgå från att det är löst om 5 år vid beslut om referenspopulation, fast jag anser att dagens migration är tillräcklig ur GYBS synpunkt redan utan att ”lösas”. Man kan inteckna effekt av overifierade, men på teoretisk grund helt säkra slutsatser, som att selektiv jakt har potential att utnyttja migration bättre och därigenom sänka inaveln, och att migration får bättre genomslag i en mindre population så att ett jämviktsläge utvecklas snabbare. Utsagan behöver inte vara tillnärmelsevis säker för att tillämpas. Det är osannolikt det skulle leda till populationsutdöende om det mot förmodan var fel, och felet skulle förmodligen upptäckas långt innan utdöendet. I just detta fall inom ett år, när Grimsö tänkt mer på det.

Med varg bör man ligga nära gränsen 1) acceptansproblemen, trovärdighetsproblemen och olägenheterna är mycket stora 2) vargen klarar sig i nästan alla miljöer 3) utbredningsområdet är stort och inte fragmenterat 4) vargen är inte globalt hotad, inte ens i Nordeuropa 5) det finns gott om mat och vid nuvarande antal utrymme 6) vargens utveckling är dynamisk, populationen ändras, GYBS borde vara dynamiskt föränderligt som kan revideras vart 6.e år (enligt EU), 7) vargen skulle förmodligen kommer igen av sig själv efter ”utdöendet”, den förblir inte utdöd och har egentligen aldrig varit utdöd sedan istiden om man har sekelupplösning. Man behöver inte både hängslen och livrem för varg. Val av riskfilosofi är ett avgörande politiskt beslut, som maskeras till naturvetenskap i GYBS beslutet.

Uppfattning om varg(forskar)etablissemanget

Som genetikprofessor med intresse för vargfrågor tycker jag efterfrågan på dialog med mig från vargetablissemanget varit förvånansvärt lågt. Jag tycker attityden är direkt problematisk hos vargforskare och funderade om det kan bero på brister i SLUs forskarutbildning, men kom fram till att det är ytterligare ett exempel på vargens skadeverkningar. Man bör nog inte förvänta sig att just vargforskare beter sig som forskare i ämnen, som är mindre extremt kontroversiella. (Olof Liberg har gjort rimliga ansträngningar. Bl. a. var det dialog vid MVP. Så det är inte kritik mot honom personligen. Jag har liknande synpunkter på myndighetspersoner, men där har jag större förståelse att det kan vara känsligt med kontakter utanför tjänstevägen. Men nog tycker jag som genetikprofessor det känns konstigt att leva i en miljö där vägen att få en kommentar från en representant från naturvårdsverket på mitt påstående att det är bra för genetiken med få vargar är att dissidentjägare skriver en debattartikel ”XX ljuger” och får ett svar på den. Inte heller ansvarig minister eller EU-kommissionären reagerar på vargbrev. Ett färskt exempel på hur dåligt forskare försöker kommunicera och förstå är att forskarrapporten om genetikMVP inte nämner varför det inte finns någon konflikt mellan att jag påstår, att genomslaget av migration blir större med få vargar  Kanske även detta är ett symptom på vargskada eller vargskräck?

Naturvårdverket sabbade chansen till ett snabbt och hyggligt motiverat beslut med ett måttligt referensvärde och undergräver trovärdigheten av Sveriges regering

Jag uppfattar behandlingen av MVP som närmast konfrontationspolitik av naturvårdsverket kombinerat med likgiltighet för frågor som vargpolitiken och vargförvaltningens acceptans, trovärdighet, pålitlighet och om naturvårdsverket lever upp till regeringens förtroende. Naturvårdsverket såg inte när MVP kom möjligheten att snabbt och diskret göra något politiskt vist. Genom vad som förefaller vara en ryggmärgsreflex fördärvar naturvårdsverket möjligheten. Det skrivs till regeringen hur missvisande MVP är, särskilt när genetiken och dess stora olösta problem lämnats därhän. Naturvårdsverket framhäver att detta är bara ett första steg, därutöver måste de genetiska effekterna analyseras. Detta är en missuppfattning, det finns mängder med faktorer som måste beaktas utöver ytterligare genetiska. Ekologiska t ex? Alla dessa faktorer har diskuterats under lång tid så det är svårt att förstå behovet av ytterligare diskussioner/utvärderingar om just de genetiska effekterna. Utöver förstås de frågor jag, som bara hållit på med varggenetik några år, identifierat som obeaktade eller otillfredsställande beaktade i det beslutsunderlag jag sett hittills. Det antyds att EUs direktiv framtvingar en multiplikation med en insinuerat mycket stor faktor, vilket misskrediterar regeringen, som skrev ett uppdrag med formuleringar från regelverket, som antyder att faktorn 1 faktiskt kan vara ett alternativ. Naturvårdsverket misstolkar innebörden i att lämplig GYBS nästa alltid blir större, det hade varit hederligare att fundera över och förklara varför än bara skylla på någon lagtext. Dessutom fördröjdes GYBS arbetet, förmodligen för att grunna vad andra forskare säger om att genetiken utlämnats. Det blir troligen produktion av nya dokument/föredragningar med sammanfattning av information, som säkert till största delen redan står på naturvårdsverkets bokhylla. När naturvårdsverket skall beskriva ”styrkor och begränsningar” av MVPn, kan de inte finna en enda styrka utan bara begränsningar. Jag anar en naiv entusiasm inför utsikten att regeringen kommer att framstå som opålitlig lögnare, när den kom med sitt förhastade löfte om vargjakt 2013. Jag gissar det orsakar problem med trovärdigheten när naturvårdsverket skall gå ut och försvara hur oerhört lite naturvårdsverket tycker MVP säger om vargstammens långsiktiga uthållighet, dvs att vargen klarar av det mesta de första hundra åren är inte intressant information jämfört med en massa annan, som jag tror jag kommer att tycka är mindre intressant. Jag tycker naturvårdsverkets beskrivning av MVPs begränsningar styrker uppfattningen att inslaget är stort av subjektiva politiska värderingar även i GYBS. Blir spännande att se hur naturverket eller den beställda forskarrapporten har hanterat/bemött/refererat min analys, med slutsatsen att det troligen inte har nämnvärd betydelse för MVP att de stora olösta genetiska problemen inte beaktats. Om någon som får detta dokument har svaret så uppskattar jag en kopia.

Naturvårdsverket borde anstränga sig för att producera en vis lösning vilket inte behöver vara identiskt med vad naturvårdsverket tror är bevarandejuridiskt optimalt, men däremot blir lättare att försvara på enkel svenska utan att skylla på andra, och inte får vargpolitik att framstå som opålitlig och oförutsägbar. Vargens ställning som något det finns ovanligt liten anledning för medborgarna att tro på vad regering och riksdag kan kläcka ur sig bör inte stärkas. Jag tycker som genetikprofessor att naturvårdsverket missbrukar genetiken. För MVP ger ett rimligt beaktande av genetikens nuvarande och framtida inverkan inte någon stor effekt på den annars demografiska MVP, inte ens om migrationen blev lägre än den varit sista decenniet. Det är uppenbart för mig – som genetikprofessor – att det är en myt och en vandringssägen att den svenska vargstammen är allvarligt hotad av den höga inaveln och låga invandringen på rimligt lång sikt. Visionen av den gravt invalidiserade vargstammens tragiska framtidsutsikter – på gränsen till djurplågeri att hålla en så undermålig viltstam – borde naturvårdsverket inse att det var dags att modifiera. Måttligt oroande obduktionsprotokoll; den höga andelen F1or; etc. etc. och senast sårbarhetsanalysens demonstration av att vargen är fertil och vital trots sitt handikapp. Det var länge sedan den svenska vargstammen var så lite belastad av inavel som idag. Ändå fortsätter naturvårdsverket i att ange hur angeläget det är att inaveln sänks för att motivera att avstå från jakt. Analogt till att det förekommer en överdriven demonisering av vargen borde inte dess inavelsläge idag demoniseras. Som genetikprofessor med intresse för praktiska tillämpningar känns det som att naturvårdsverket vanhelgar den genetiska vetenskapen, om man självsäkert framhärdar i att vargstammen snarast möjligt måste blåsas upp till 500 – kanske tusentals – inavlade vargar med ursäkten att det förmodas förbättra genetiken på lång sikt. Naturvårdsverket borde agera så att respekten för genetik vid vargtillämpningar rehabiliteras! Det är ett misstag i vargförvaltning att politiken för ensidigt fokuserar på vissa genetiska argument för att blåsa upp en stor genetiskt autonom (men starkt inavlad) vargstam stolt svingande den svenska fanan. När det gäller genetiska argument för en mindre vargstam och selektiv jakt däremot, vägrar naturvårdsverket att tro på det utan att få utredningar från tre olika forskargrupper.

För att undvika missförstånd: Jag stöder som genetiker så mycket djurparksvalpflytt naturvårdsverket klarar de närmaste åren, bl a för att tekniken reducerar dålig kontakt med Finland och resten av meta-populationen till en icke-fråga. Vargförvaltningen skall bedrivas så att inaveln sjunker. Även för patienter som inte ligger på dödsbädden kan det finnas goda skäl att vidta hälsoförbättrande åtgärder. Jag tillstyrker åtta lyckade valpflytt det nästa decenniet och om man inte har ekonomiska begränsningar och är kreativ med administrativa lösningar är jag övertygad att det kommer att lyckas. Jag stöder att – tills minst ytterligare en invandrad varg eller flyttad djurparksvalp gått i reproduktion – att minst en spontan invandrare tillåts stanna i renens året-runt betesmarker och föryngra sig där om den så finner lämpligt. Men jag tycker inte GYBS skall formuleras så att det blir ett begränsande krav.

Möjlig hantering av EUs detaljerade krav

Naturvårdsverket bör vid kontakter med EU på alla nivåer understryka de stora svårigheter som EUs inblandning orsakat, framförallt om det är svårt att motivera med andra skäl än det formellt juridiska kravet på laglydnad i en fråga där åsikterna mellan Sverige och EU skiljer sig och inte legalt prövats i det instrument som skall pröva sådana organ. Kan regeringen inte sedan komma överens med EU så tycker jag Sveriges attityd då skall vara, att vill EU fortsätta att utöva ministerstyre, så föredrar Sverige att få tvisten prövad i EU domstolen, eftersom de problem det orsakar att tillmötesgå EU visat sig vara större och långt mer vittgående än förutsett. Jag tror inte på att EU är politiskt korkat så att det blir sanktioner före eventuell dom. Det har framförts att EU hotat med indragning av skyddsjakten på varg, men på mig verkar den typen av hot tillhöra en gången epok, och har Sverige väl gett upp försöket att finna en samförståndslösning, tror jag inte det är någon större risk att domen blir hårdare för att skyddsjakt bedrivs. Domen borde inte bli hård, eftersom Sverige kan visa att vargstammen inte skadades av jakten, det är bara det formella misstaget att inte fatta GYBS beslutet före jakten som Sverige borde kunna dömas för. Finner man att vargen var GYBS redan vid jakterna 2010 och 2011 (vid närmare efterta nke), blir det trassligt att få Sverige dömt för jakterna. Lena Ek borde kunna hävda att Sveriges ståndpunkt är att diskussion med EU om det verkligen är GYBS borde kunna tas i samma veva som alla andra länders GYBS diskuteras hösten 2013. Det som skulle kunna få Sverige att acceptera EUs synpunkter är att EU förklarar sig inte komma att resa invändningar mot vargjakt 2013. I den anda som har skapats, tror inte Sverige att förutsättningarna föreligger för en rättvis behandling symmetriskt med andra länder. Snarare befarar Sverige att EU kommer att använda Sverige som en murbräcka och exempel för de andra länderna. Finner naturvårdsverket att varg redan är över GYBS kommer acceptans och trovärdighet inte försämras ytterligare. Naturvårdsverket har förvärrat sitsen genom att aningslöst förstärka osäkerheterna, som ligger i problematiken omkring MVP analysen, det är rimligt att naturvårdsverket gör en ansträngning för att motverka de ytterligare problem med trovärdigheten naturvårdsverket givit upphov till.

Eftersom man nu sett i vilken grad EUs inblandning försvårar och komplicerar en trovärdig vargpolitik, så tycker jag det bör påverka referenspopulationens storlek. EU påverkar referenspopulationen, men vad som ligger däröver i förvaltningspopulationen är under svensk kontroll. Så liten del av Sveriges vargar som möjligt skall läggas under EUs kontroll, strävan efter nationell kontroll är ett starkt argument för en låg referenspopulation! På pappret är det förståeligt om man vill att GYBS skall vara naturvetenskapligt grundat så att man kan hänvisa till vetenskapen. Formellt får inte en faktor som acceptans (samlevnad) påverka GYBS. Detta är dubbelmoral men kanske en nödvändig dubbelmoral som man kan ha en pragmatisk syn på. I realiteten bör centrala frågor som acceptans och trovärdighet påverka GYBS, även om det kan vara bra senare att det inte direkt erkänns. Trovärdighet och acceptans blir viktigare ju större GYBS är i förhållande till demografiskt MVP (gärna med betoning att beaktande av genetiken inte motsäger den demokratiska MVPn). MVP har en logik, alla förstår att vargstammen inte bör vara så liten så att chansen att den dör ut ”av slumpskäl” blir stor. Det är enkelt att hantera att det finns EN för ändamålet direkt framtagen forskarrapport med ett enkelt värde MVP=100. Den är diskuterad och vänd på. Det blir viktigare att ha goda och lättförklarliga motiv ju högre ovanför MVP man kommer. Inslaget av ”politiska” subjektiva val blir större (såsom vilken forskare man lyssnar på, vilka kritiska röster man väljer att lyssnar på, hur lång tidshorisonten skall vara, om det är genvarianter eller vargar som inte skall dö ut, i vilken grad man skall räkna med eller fullständigt bortse från framtida innovationer) samtidigt som beslutet blir mindre transparent. Det finns absolut ingen tid till ytterligare diskussion om de presentationer som ligger till underlag för avvikelser från MVP vilket i sig kommer att vara en ständig källa till kritik, som blir svårare att hantera ju högre ovanför MVP GYBS läggs.  Misstänksamheten blir högre och trovärdigheten lägre och det påverkar mycket och långsiktigt om man fattar dessa ”halvpolitiska” beslut så att de blir svårare att förstå och förklara och inte heller varit föremål för en öppen diskussion om en mest inofficiell, som MVP faktiskt varit. De skall gå att försvara även för länsstyrelsetjänstemän. Förtroendet för vargförvaltningen är redan lågt och fallande. Så fatta ett vist beslut!!

Sverige och lojaliteten mot fosterlandet

Jag tänker gärna på mig själv som världsmedborgare. Lojaliten mot mänskligheten och jordklotet nu och i framtiden känns viktigare än lojaliten mot den svenska staten. Men många (inklusive statstjänstemän) verkar direkt förtjusta i att få Sverige anklagat av EU och gärna dömt och gärna ställt under förmyndarskap i vargfrågan. EU är en bra förmyndare att luta sig emot när det passar. Brottet Sverige begått är inte uppenbart svårt och omoraliskt annat än i formell betydelse. Sverige har gjort ekvivalenten till att inte inse att man skall sända in självdeklarationen före en viss tidpunkt. Men att Sverige haft en långsiktig plan, där det ingick inlämnande av självdeklaration med några års fördröjning borde betraktas som en kraftigt förmildrande omständighet. När konsekvenserna blir så stora och förödmjukande för Sveriges regering och riksdag, känns ageranden för att initiera och förlänga EUs inblandning direkt motbjudande. Vissa ser för mycket och för kortsynt till partsintressen och för lite till det nationella intresset av en väl fungerande rimligt demokratisk svensk statsapparat. Även om det inte är avgörande känner jag nog ett sting av patriotism att försvara riksdag och regering.

Några motiv för mig att skriva

Jag misstänker att naturvårdsverket inte tagit fram ett tillfredställande beslutsunderlag för de frågor jag diskuterade i ett email till bl a naturvårdsverkets berörda före sommaren, det bestyrktes av att naturvårdsverket ännu inte i början av oktober ens lagt ut uppdrag till forskarna räkna på effekten av selektiv jakt, än mindre räknat själv eller gjort sådana räkningar när förvaltningsplanen upprättades. Att naturvårdsverket inte eftersträvar ett bra och pålitligt underlag till beslut styrktes av den genetiska MVPn, så jag måste fortsätta att engagera mig efter detta brev som detta förhoppningsvis är sista versionen av Några utspel från naturvårdsverket skulle kunna tolkas som försöksballonger och därmed invit till synpunkter, så jag kastade mig över tangenterna. Jag vill höja upplösningsnivån på några av dessa punkter i avsaknad av annat material. Jag tackar Gunnar Glöersen vid jägareförbundet för inspiration att tänka och räkna på vargjaktens betydelse för inaveln. (Han nämnde att han diskuterat frågan med Olof Liberg också, men det verkar inte lett till något.) Personligen driver jag frågor som är viktiga för lägsta antal, som att tillförsel (migranter) får större effekt med jakt. Det skulle ju kunna vara så att jag har fel. Vad jag kan se avspeglas det dåligt i officiella dokument, men saken skall förhoppningsvis utredas i sinom tid. Argumenten kan bidra till att motivera jakt 2013, vilket har stor betydelse för framtida vargpolitiks nationella trovärdighet och acceptans vilket är en långt viktigare fråga än den försuttna chansen till inavelsreduktion, som är måttlig.

Jag har flera vargwebber, huvudwebben är https://vargdag.wordpress.com/

Vem är jag?

Jag är pensionerad professor i Skogsgenetik. Jag började läsa in varg i samband med licensjakten 2010, här fanns problem jag hade kompetens för. Jag ser alltså vargdebatten med fräscha ögon samtidigt som jag följt den så länge att jag kan många aspekter. Det är intressant att vara medspelare i detta och jag har nu bestämt mig att sättet att få fram mina synpunkter är att spela en dissident roll. Jag har bl a använt insikten i den svenska vargdebatten som ett exempel i ett föredrag där jag beskriver civilisationens dåliga framtidsutsikter, eftersom vi är som vi är och växelverkar som vi gör och jag tror inte detta räcker inför kommande utmaningar. Vi ställer kraven på överlevnad lägre för civilisationen än för vargen http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/Presentations/ViKlararDetInte120921.pptx Å andra sidan är detta nog ganska rimligt, eftersom det faktiskt finns starka skäl att tro att vargen klarar av de förändringar vi kan förvänta oss bättre än vi. Tidigare tänkte jag försöka hålla mig till vad jag kan, kvantitativ genetik, men det arbetet kändes för lite uppmärksammat och beaktat när jag inte gick över till politiska psykosociala aspekter, och jag har ju bättre insikt i vargpolitik som helhet nu och slutar att uppträda enbart som en professor, och vem vet kanske en utomstående ändå kan ha inflytande just genom att se med fräscha ögon, medan de flesta aktörer har stelnat i attityder under decennier och gått över från att kreativt ta ställning till att försvara sina gamla positioner, trots att de blivit mindre relevanta i en ny situation. Jag har visserligen också stelnat (eller bildat mig en uppfattning som vi säger), men det är alldeles nyligen och baserat på dagsläget.

Ändringar naturvårdsverket som skulle kunna bero på skrivelsen

Morgonen121010 intervjuades Ruona Burman i radion om jakt på speciellt inavlade i speciella revir som om den började 2013 skulle kunna vara en inledning på vad denna skrivelse eftersträvar. Det funnes ingen anledning att omedelbart börja räkna, och se det som ett alternativ till ”konventionell licensjakt” om tanken inte var att den selektiva jakten skulle fastställas. Men några timmar senare sände naturvårdsverket ut ett meddelande till TT som refererades av pressen, där saken var mindre klar, naturvårdsverket verkar insett sitt misstag att uttrycka sig för klart, men fortfarande står det mycket om selektiv jakt och tre forskargrupper skall snart börja arbeta med det. Sedan kom regeringen och politikerna och dementerade att det var beslutat att ställa in licensjakten. Och slutligen det synliga meddelandet att en utredning tillsatts 101012 lade Naturvårdsverket ut en sida med uppdrag om selektiv jakt till SLU!

Andras reaktioner till mig på skrivelsen

Jag har medan jag utarbetat skrivelsen sänt den till några. Ingen har avrått från att sända den och tre har tyckt jag skall göra det. Två hade synpunkter på utformningen, som jag försökt beakta. Ingen har sagt att saker är på gång som skulle motivera att inte ta upp de problem jag gör. Skrivelsen gick med pappersoriginal till naturvårdsverket och 27 personer med mail förutom vargkommittén, som inte hade någon mail (upplysningsvis har vargkommitten nu mail vargkommitten@gmail.com. Från vargkommittén bad jag om bekräftelse på mottagandet, vilket har kommit tillsammans med några rader info. Från naturvårdsverket bad jag att få reda på hur skrivelsen handlagts, något svar har inte kommit 25 okt. Skrivelsen var inte utformad för att få reaktioner utan för eftertanke. Jag fick två (uppmuntrande) reaktioner på distributionen med email.

Tänkbara fortsättningar

Vad blir nästa större projekt? När jag skrev det första brevet tänkte jag lämna ärendet åt sitt öde eftersom förvaltningsplanen redan var gjord, men efter det fick jag del av den genetiska MVPn som verkar så irrelevant att jag förmodligen känner att jag måste arbeta vidare nu, vad som står i förvaltningsplanen kan ju kontinuerligt ses över.

Om vargpolitiken förefaller fortsatt vanskött, så tänker jag mig två brev till bla Reinfeld: 1) det ena med tankar om relationerna till EU och 2) det andra med tankar om beslutskapacitet och dess förutsättningar att klara framtiden, där vargfrågan och min svårighet att bli hörd blir en punkt.

Högre upp i besluthierarkin går det inte att gå, så det blir ett avslut. Om det blir vargjakt 2013 så trappar jag nog ner varg och blir hovsammare och kanske inte går vidare med att gå uppåt i hierakin, men jag slutar kanske ändå om jag inser det är hopplöst och inte känner det är a good case. Vi får väl se vad jag orkar och har lust till.

Andra versioner

Den version av den här skrivelsen som sändes till naturvårdsverket ligger på nätet http://vargweb.wordpress.com/2011/10/01/brevnaturvardsverket/ En beundrande spam kommentar, som jag plockade bort och en ganska irrelevant kommentar från en vargskeptiker. Jag kommer nu att lägga upp den här versionen/artiklarna på min huvudblogg.

,

2 kommentarer

Förlorare i vargpolitiken och skademinimering

De största förlorarna på sitt stöd till en svensk vargstam!

De som förlorar mest på att de stött varg i Sverige är jägareförbundet och centerpartiet. Statsmakterna och naturvårdsverket är också förlorare trots sitt stöd.

Centerpartiets minister (Carlgren) lyckades sy ihop en vargpolitik med brett stöd och bäring på långsiktighet, men den retade upp några partier och miljöorganisationer. Dessa hade framgång med en vädjan till EU som resulterade i att vargen ”förvaltas” med fri tillväxt för obestämd tid, vilket den nuvarande vargministern görs till syndabock för. Centerpartiet riskerar nu att elimineras från riksdagen om den vargpolitik centerpartiets ministrar formellt har ansvaret för inte uppfattas som rimlig. Gissar att vargfrågan bidragit till att den centerminister som lyckades med konststycker att få relativt samförstånd om varg byttes ut till en mindre vargintresserad.

Svenska jägareförbundet har förlorat en mycket stor del av sina medlemmar till en konkurrerande jägarorganisation, som till skillnad mot jägareförbundet antagit en nollvision, och jägareförbundets ordförande fick inte förnyat förtroende för att han varit för mjuk i vargfrågan. Vargfrågan har bidragit till att ”jägarna” svartmålats, förlöjligats och demoniserats som kollektiv gentemot allmänheten, ”blodtörstiga varghatare”. Även i artiklar och kommentarer till naturvårdsverkets utspel att det blev ingen jakt 2013 för EU inte ville för det gick dåligt med valpflytten förekom åtskilligt nedsättande och irrelevant. Jag uppfattar detta som djupt orättvist, när jägareförbundet faktiskt stött ett för jägarkåren kontroversiellt program, som ligger nära det nuvarande och bättre uppfyller de politiska intentionerna och de avtal Sverige skrivit på än vad naturvårdsverket lyckats med (bredare geografiskt spridning är viktigare än högt antal på en liten del av arealen). Detta bidrar till oansvarigt fyrkantiga reaktioner, överdriven stingslighet och myndighetsmisstro. Det känns ovist handlat av naturvårdsverket om de inte utnyttjar sitt politiska handlingsutrymme, så att centern och jägareförbundet inte kan visa på några framgångar i vargfrågan, ”någon belöning” för att de stött varg, trots att de i praktiken bara fått ovett för det.

Stor  skada vargen gör eftersom förtroendet för det demokratiska systemet sjunker. Respekten för demokratiska beslut i laga ordning undergrävs. Ett beslut med bred parlamentarisk majoritet för ett beslut som gav stor flexibilitet för ändring 2013 borde ha respekterats. Det borde inte löna sig att söka genvägar förbi detta förfarande. Det uppmuntrar till anarki.

Naturvårdsverket tillhör också förlorarna. Den generella trovärdigheten minskar.

En väg att reducera dessa skadeverkningar för de som stött svensk varg kunde vara att snabbt anta en långsiktig vargpolitik, som har naturlig anknytning och kontinuitet mot den som lämnats och inte innebär en drastisk ändring.

, ,

6 kommentarer

Acceptansfri vargförvaltning

Det verkar uppenbart att vargkonflikten lett till minskad acceptans för varg i viktiga grupper sedan konflikten med EU började. ”Nollvisionen” (ingen frilevande varg) antas som policy av icke marginella organisationer. Ett politiskt parti med nollvision som enda fråga har startas. De norska motsvarigheterna till centern och LRF är på väg att anta nollvisionsprogram och för första gången i modern tid påbörjades en massiv licensjakt på varg i Norge. Den näst största jägarorganisationen har antagit nollvision och gjort mycket stora medlemsvinster på detta. Tidigare har nollvisionen inte tett sig salongsfähig och politiskt korrekt. Ur vargens synpunkt är detta ett utomordentligt allvarligt gränsöverskridande. Den vargskeptiska ideellt drivna informationskanalen ”Vargfakta” betraktas nu av många som den trovärdigaste varginformationskällan. I början tvekade djurparkerna till att bidra till något som uppfattades som stöd för en impopulär vargjakt, nu tvekar de att bidra till något som uppfattas som stöd till en impopulär varg. Tills EU blandade sig i fanns inte en enda viktig organisation eller ”stake-holder”, som ifrågasatte att det skulle finnas varg i Sverige, även om många ifrågasatte om det verkligen behövdes fler eller om den måste finnas just i närheten.

Regeringen utlovade i augusti 2011 vargjakt 2013 och den inställda vargjakten 2012 skulle kompenseras med utökad skyddjakt. Den utökade skyddsjakten har hittills resulterat i 7 fällda vargar 2012, vilket är så lite så att det nog kommer att betraktas som ett löftesbrott. EU tolererar inte vargjakt förrän naturvårdsverket påbörjar genetisk förstärkning. Det tar några år mellan att en vargvalp utplanteras tills den går in i avel, så man får räkna med en vargförvaltning som innebär fri tillväxt ganska lång tid framöver utan någon gräns i sikte. Förmodligen går det inte att få markägarens acceptans för valpflytt i den situationen, den genetiska acceptansen kopplas för mycket till fri tillväxt för vargen. Därmed kommer villkoret om förstärkningar aldrig att bli uppfyllt.

Aggretionen mot att samerna får frikort kommer att öka, eftersom skälet till att EU inte tolererar vargjakt i Sverige är att man för att öka acceptansen för varg för samerna förhindrade den familjebildning med en invandrar tik som var långt framskriden och med all sannolikhet resulterat i valpar 2012 om naturvårdsverket inte lagt sig i (den sjätte, gulingen, pendlaren) och nu verkar det som hon skjuts så valpar förhindras 2013. Detta ingrepp för att öka samernas acceptans gör att EU nu kommer att fordra fortsatt fri tillväxt av varg i resten av Sverige. Naturvårdsverket har också klargjort att acceptans inte är något som nämns i EU-direktivet som Sverige har förbundit sig att följa. Och att frågan överhuvudtaget kommer upp visar att Naturvårdsverket redan internt redan hade bestämt att den nuvarande vargstammen inte är GYBS, även om man inväntade forskarnas rapport för att kunna välja forskaruttalanden/resultat som stödjer detta. Naturvårdsverket är näst intill en garant för att legitimitet och acceptans kommer att förbli fortsatt låg.

Det finns alltså befogad anledning att tro att acceptansen för varg kommer att sjunka ytterligare de närmaste åren. Vargförvaltningen kan alltså i fortsättningen bedrivas helt utan beaktande av acceptans, acceptansfri förvaltning, vilket underlättar myndighetsutövningen. Nu skall naturvårdsverket och statsmakterna inte deppa för det, det är en utmaning som öppnar nya möjligheter och möjliggör effektivisering av vargförvaltningen. Se på de positiva sidorna och möjligheterna istället för att gnälla över att saker är som de är! Sverige kan hålla en position i framkanten på utvecklingen av världens rovdjursförvaltningtekniker genom att införa ett nytt koncept ”Acceptansfri rovdjursförvaltning”!

Vargförvaltning har omgivits av myter som att den höga inaveln är ett omedelbart undergångshot som nödvändiggör omedelbar brandkårsutryckning! Denna myt vederlades definitivt med MVP beräkningarna byggd på vitaliteten och fertiliten av dagens inavlade vargstam! Forskningen är som bäst när den kan avliva gamla myter! Det är förmodligen också en ogrundad fördomsfylld myt utan verkligt vetenskapligt stöd att det är svårt att förvalta rovdjur utan acceptans! Nu får Sverige en möjlighet att bevisa att brist på acceptans inte är ett hinder för vargstammen att växa till det antal som fordras enligt de schamaner som känner de högre makternas (=EUs) vilja.

Detta möjliggör att statsmakterna avlägsnar det hinder som i praktiken kommer att förhindra valpflytt, nämnligen att markägarens godkännande måste inhämtas. Eftersom acceptansen hos markägaren inte finns, så gör det inget om den blir lägre! Men brist på acceptans förhindrar inte valpflytt ens om markägarens tillstånd behövs! Det finns något som heter marknadsekonomi. Det finns ingen mur så hög så att inte en åsna lastad med guld kan ta sig över. Med några miljoner i näven är det nog inga svårigheter att få en mindre markägares godkännande även om hans acceptans är noll. Det är ju inte frågan om något illegalt eller något i en gråzon, det officiella Sverige ser det ju som en mycket lovvärd handling. Grannarna och jaktlaget har nog synpunkter, som gör att kostnaden kan bli hög för att kompensera, men de har nog ändå förståelse för att pengarna är viktigare om det rör sig om stora belopp. Margägaren har ju redan en vargflock på marken och naturvårdsverket kan inte misstänkas tillåta jakt på den de närmaste åren även om det inte fanns en genetiskt värdefull varg. Så frånvaro av acceptans är ändå inget stort hinder mot valpflytt, bara man förser handläggaren på naturvårdsverket med en stor säck med pengar och fullmakt och handlingsfrihet att fatta omedelbara bindande beslut om miljonbelopp.

Den effektiva barriären för immigranter, som förbudet mot stationär varg i renbetesland utgör, kan avlägsnas. Skälet att samernas acceptans för varg skall ökas har bortfallit, acceptansen finns ändå inte där! Det blir det största framsteget i svensk vargförvaltning på 30 år att den muren elimineras och expension av vargen norrut kan inledas!

Den svenska polisen får utmaningen att visa sig skickligare än den finska i att förebygga illegalt vargdödande. Med de moderna tekniker som utvecklats inom terroristbekämpning torde det inte vara svårt att spåra förberedelse till brott och eliminera dessa i sin linda. Lagstiftningen verkar här gått före i utvecklingen med att tillåta telefonavlystning vid misstanke om brott, och det vet väl alla att är man jägare finns det också skälig misstanke till tjuvjakt så det går väl lätt att fixa nödiga domstolsbeslut. Men den finska polisen är säkert handikappad av att de illegala vargavlivningsmetoderna hittills varit mer utvecklade in Finland.

Insyn eller inspel från ”stakeholders” vid utarbetandet av förvaltningsplanen blir onödigt, vilket i hög grad förenklar arbetet att uppdatera förvaltningsplanen! (Men det har ju inte varit något större hinder under höstens förvaltningsplanarbete heller, så mycket av fördelen är redan intecknad.

Vargkommitten har haft som uppgift att verka för samförstånd och delta i förvaltningsplanen. Med för den acceptansfria vargförvaltningen föreligger inget behov av en sådan kommitte längre. Kommittens ordförande är förmodligen den enda utomstående som kunnat påverka utvecklingen av förvaltningsplanen i detta skede. Det finns anledning att uppskatta en byråkrat som inser att behovet av kommitten enkelt kan elimineras genom den nya förvaltningsmetoden, och därigenom berett väg för att mindre tid till meningslösa sammanträden.

WWF eftersträvar att Sverige skall vara ett förebild för förvaltning av arter som tiger och noshörning. Det nya konceptet ”acceptansfri förvaltning” kommer att locka till sig stor uppmärksamhet för dem som förvaltar sådana arter och öka intresset för WWFs ideer internationellt.

Anmärkning: Detta avser vara en ironisk karikatyr av naturvårdsverkets vargpolitik för den som inte förstått det tidigare. En kariktyr gör att de karaktäristiska dragen framträder tydligare. I vargfrågor går det inte att göra sin röst som forskare hörd utan att tydliggöra problematiken. Jag rekommenderar regler som tillåter selektiv jakt 2013, eftersom det är enda möjligheten att sänka inaveln redan i vinter. Det är lätt att dribbla förbi EU genom att konstatera att varg nu har GYBS, då kan de knappast fortsätta att hota med domstol. Och eftersom jag som ”genetikprofessor” inte kan se något skäl att varg inte är GYBS nu så förstår jag inte vad som lägger hinder i vägen. Jag fattar ju inte allt, det kan t ex finnas ekologiska skäl för högre GYBS vars betydelse inte framhävts tillräckligt. Jag har gjort en populärvetenskapligare sammanställning av vargens genetik och hur det kopplar till antal.

4 kommentarer

Vargantalsförslag efter sårbarhetsanalys

Vargantal i Sverige utgående från sårbarhetsanalys

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar men antalet hålls på 200 de närmaste åren.

Varför gynnsam bevarandestatus? Om svensk varg har gynnsam bevarandestatus blir det näst intill omöjligt att ifrågasätta beståndsbegränsande jakt hos internationella organ. Jakt är ett mycket viktigt hjälpmedel för vargförvaltningen. Sverige får större handlingsfrihet att bestämma villkoren för skyddsjakt. Sverige får större respekt för sin rovdjursförvaltning om det är gynnsam bevarandestatus.

När är det gynnsam bevarandestatus?.  EU och andra organisationer har villkor, krav och riktlinjer som skall beaktas. De är ofta luddiga i detaljer, besvärliga att tolka, ingen klar skiljelinje mellan naturvetenskapligt versus mer subjektivt tyckande, och de ger handlingsutrymme för tolkaren (som oftast hamnat i ”expertrollen” pga av relativt positiv inställning till varg). Det är Sverige som ger innehåll till kraven, inte EU. I mitten på 2013 skall Sverige rapportera om vargens status relaterat till kraven. ”Rovdjurens bevarandestatus” anser inte två förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda: immigrationen  och antalet anses otillräckliga. Jag anser dessa krav uppfyllda och att vargen omedelbart skall förklaras ha gynnsam bevarandestatus. Se: https://vargdag.wordpress.com/2012/02/28/gynnsam-bevarandestatus-nu/

Har EU åtalat Sverige inför EU-domstolen för licensjakt på varg? Nej. Sverige är inte dömt eller åtalat för fördragsbrott och ärendet är inte anhängiggjort vid EU-domstolen. Men EU kommissionen har inlett ett ”överträdelseförfarande” och hotat att gå vidare med detta till EU domstolen om Sverige bedriver licensjakt på varg trots att vargens bevarandestatus inte fastställts. Det är mycket osäkert om EU domstolen skulle betrakta vargjakten som ett allvarligt fördragsbrott, t ex har den kommitte som utarbetat EUs rovdjursriktlinjer ansett jakten var acceptabel. Sverige har dock inte fullgjort sina formella skyldigheter rörande dokumenterat ställningstagande till vargens bevarandestatus. EUs irritation på denna punkt är förståelig. Men den verkar småaktig när Sverige faktiskt planerat att göra denna precisering av vargens bevarandestatus nu även utan EUs ingripande. Sverige har av politiska skäl velat vara tillmötesgående mot EU hellre än att se ärendet avgjorts i domstol.

Vad har sårbarhetsanalys med gynnsam bevarandestatus att göra? Sårbarhetsanalys utvärderar chansen att vargstammen skall överleva som funktion av (huvudsakligen) dess storlek. Regeringen gav ett uppdrag att utföra en sårbarhetsanalys och hänvisade till följande skrivning i rovdjursriktlinjerna, som kopplar sårbarhetsanalysen till krav för gynnsam bevarandestatus: “Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år).” En sårbarhetsanalys bör ligga i botten för en analys av gynnsam bevarandestatus. Genom att en relevant aktuell sårbarhetsanalys kom in så sent i processen, så blir det ett centralare och viktigare dokument än det skulle varit om t ex rovdjursutredningen, vargkommitten eller förvaltningsplanen tagit fram relevant underlag för framtidens vargförvaltning.

Min argumentation: Det är inte frågan om ett brottsmål eller ens en vetenskaplig uppsats där det bortom rimligt tvivel skall bevisas att vargstammen uthålligt överlever, bara att det är sannolikt. Det är meningslöst att vara perfektionist, detta är ändå inte avgörande i detaljer. Vissa formuleringar har mindre reservationer och är något oförsiktigare än jag skulle använda i en vetenskaplig rapport (gäller allmänt om bloggen).

Sårbarhetsanalysen för den svenska vargstammen. Regeringen gav ett uppdrag till naturvårdsverket, som förmedlade det till Grimsö, som skrev en rapport till naturvårdsverket, som sedan naturvårdsverket sände till regeringen med ett brev och utformade en nyhetsnotis. Förloppet och dokumenten framgår av två av naturvårdsverkets URL. Den ena är nyheten: http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Sarbarhetsanalys-for-varg/ den andra redovisade regeringsuppdrag: http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Om-Naturvardsverket/Regeringsuppdrag/Redovisade-regeringsuppdrag-2012/Avrapportering-sarbarhetsanalys-for-varg/  . Via dessa länkar kan man finna: uppdraget från regeringen; forskarrapporten och ett brev med rapportering av uppdraget från naturvårdsverket till regeringen inklusive naturvårdsverkets synpunkter.

Innehållet i själva sårbarhetsanalysen. Huvudresultaten av sårbarhetsanalysen är att den nuvarande skandinaviska vargpopulationen måste omfatta minst 38 vargar (MVP=38 utjämnat till 40) för att slumpvariation inte skall kunna orsaka utdöende inom ett sekel. Utredningen räknar på olika katastrofer med olika skattningsmetoder och verkar då komma fram till att MVP=100.

Måste populationen vara större än MVP för gynnsam bevarandestatus? Det råder delade meningar om detta, se https://vargdag.wordpress.com/2012/07/12/behovs-fler-vargar-an-sarbarhetsanalysen/ . Själv tycker jag inte det är solklart att gynnsam bevarandestatus måste vara större än MVP, det är snarare så att det ofta finns skäl att sätta gynnsam berandestatus högre. De anledningar att den skulle kunna vara större, som nämns specifikt nämns i riktlinjerna,  är
(1) att genetiken inte beaktats, men jag gör troligt i andra artiklar på denna blogg att detta inte leder till högre MVP, utan snarare att MVP blir lägre;
(2) att möjligheten för katastrofer inte beaktats, men här är det tvärtom, risken för katastrofer har lett till att MVP ökats till ett nästan 3 ggr högre värde, som antar katastrofer som för mig ter sig osannolika, så stora ”katastrofer” har inte förekommit under omständigheter som liknar varg i Sverige, varg i Sverige borde klara av katastrofer i högre grad än ”genomsnittsdäggdjuret” och någon form av motåtgärder skulle sättas in om katastrofen var på väg. Givetvis går det att konstruera ett scenario där vargen dör ut, men det mest relevanta är nog inte antalet i sådana fall.  Det blir frågan om gissningar som till stor del ligger bortom den naturvetenskapliga sfären och därför snarare bör bakas in i det värde på gynnsam bevarandestatus som skall vara högre än MVP.
Det förefallet långtifrån självklart att antalet vargar för gynnsam bevarandestatus måste sättas högre än 100 i detta fall när det redan finns ett stort säkerhetspålägg för okända och svårförutsedda katastrofer, men detta kanske mest är ett argument för att inte kräva avsevärt mer än 100 för GYBS. Jag tycker ett rimligare sätt att hantera GYBS när man väl bestämt vilket värde man föreslår är att diskutera det bl a från synpunkten att det ligger över MVP även om med katastrofer beaktade.

Skandulv om sårbarhetsutredning mm. (Olof Liberg) kommenterar i anslutning till utredningen, dess fortsättning och dess tolkning på http://skandulv.nina.no/Nyhetsarkivoginfobrev/Artikkel/tabid/2350/ArticleId/1955/Info-fran-SKANDULV-PVA-on-Scandinavian-wolves.aspx

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  genetiken har inte beaktats. I sammanfattningen av analysen från naturvårdsverket till regeringen står ” Naturvårdsverket vill understryka att resultaten i den bilagda forskarrapporten gäller under förutsättning att de genetiska problem, som idag är betydande för vargstammen, är lösta.”  ”avgöra om den nuvarande skandinaviska vargstammen är livskraftig. För att uttala sig om detta måste analysen inkludera även genetiska aspekter.” (de gäller dock för den nuvarande inavlade vargstammen, se kommentaren från Skandulv ovan). Jag anser de genetiska problemen ur den aktuella sårbarhetsanalysen kan betraktas som ”lösta” och betonandet visar att naturvårdsverket inte förstår genetiken. Problemen som ”skall lösas” är att inaveln är hög och immigrationen låg. Förutsättningen borde istället formulerats ”rapporten gäller under förutsättning att inaveln inte ändras väsentligt (framförallt inte ökar) den kommande hundraårsperioden”. Det kunde tillagts ”hade genetiken beaktats hade detta troligen lett till lägre MVP”. Jag har analyserat  ”problemen” med inaveln i artiklarna: https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/ och https://vargdag.wordpress.com/2012/07/03/inavel-beaktat-i-sarbarhetsanalys/ . I rimliga scenarior (”business as usual”, inget ”löst”, eller bara ”partiellt löst”) förefaller inaveln att bli lägre i framtiden än förra decenniet (sårbarhetsanalysen bygger på data från de sista cirka 13 åren), så MVP värdena i sårbarhetsanalysen är sannolikt något för höga. Det är osannolikt att inaveln kommer att öka så mycket så att MVP värdena blir avsevärt högre. ”Genetik” omfattar mer än inavel (t ex genetisk variation, ackumulation av mutationer, evolutionär potential), men på kortare sikt och för MVP för 90 % chans för överlevnad 100 år är den höga inaveln den i särklass viktigaste aspekten. Är inavel initialt hög förbättras de andra faktorerna om inaveln sjunker. T ex den genetiska variationen och evolutionära potentialen kommer med all sannolikhet att vara högre om 100 år än i sårbarhetsanalysens vargpopulation. Mer långsiktigt diskuteras t ex på http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=630 och https://vargdag.wordpress.com/2012/01/13/det-racker-med-nagra-hundra-vargar-genetiskt-langsiktigt/  och andra artiklar på bloggen. En eventuell minskning av genetisk variation under hundraårsperioden skulle yttra sig som en mindre motståndskraft mot katastrofer, och den skattade höjningen för katastrofer (nästan tre gångers höjning av MVP) täcker in också marginellt ökad känslighet pga. andra ändringar i genetiska faktorer än inavel).

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  IUCN kriterium E skall utnyttja all information.  Det skulle bli ungefär samma resultat. De genetiska aspekterna påverkar förmodligen som diskuterats ovan inte mycket. En del ytterligare synpunkter och erfarenheter i relation till vargantal borde nämnts, några nämns i webartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/02/08/antal-och-genetik/  och några i andra artiklar på bloggen som https://vargdag.wordpress.com/2011/12/19/liten-vargstam-overlever-rovdjursutredningen-overdriver/ . Föreslår att sårbarhetsrapporten vidgas till en rapport som kan användas som underlag till att bestämma vargens nationella ”rödlistningskategori”.

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –tveksamt beslutsunderlag  Det finns många invändningar, men
*dels är det vad som faktiskt rekommenderas av nästan alla relevanta organ åtminstone som ett av de verktyg som ger ledning;
* dels finns det förmodligen inget ”bättre” mindre kritiserat alternativ;
* dels kommer sårbarhetsanalysen inte att bli den enda delen i beslutsfattandet;
* dels beror sårbarhetsanalysen på hur välgjord den är, hur väl man känner data, och hur förutsägbar organismen är. Denna sårbarhetsanalys är välgjord och ur den synpunkten nog ovanligt pålitilig;
* dels är MVP ett pedagogiskt och förståeligt mått.

Komplettering med andra genetiska analyser för bedömning av gynnsam bevarandestatus.  Även om genetiska analyser av sårbarhetsanalysens utvärdering av om risken för utdöende inom 100 år är större än 10% förefaller onödiga kan andra genetiska effekter ha betydelse för antalsbehov för gynnsam bevarandestatus. Jag tror dock dessa analyser redan gjorts i tillräcklig utsträckning. På lite längre sikt bör man för att möta långsiktigare önskemål hantera en internationell metapopulation. Men begreppet och funktionen av en internationell metapopulation av nordeuropeisk varg är för outvecklat för att påverka dagens gynnsamma bevarandestatus och om fokus på ”kort” sikt är att sänka inaveln, så kommer också de andra genetiska kriterierna i ett bättre utgångsläge. Det är inte långsiktigt klokt att den nuvarande höga inaveln genom att blåsa upp den nuvarande vargstammen innan inaveln reducerats och det ger tid att bättre hantera och förstå ”metapopulationen”.

Begränsad vargstam och förvaltningsjakt gör att inaveln sänks mycket snabbare. Jag hänvisar t ex till bloggartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/01/08/svensk-vargpolitik-fyra-ganger-battre-an-eus-variant/  För att kunna minska den höga inaveln genom att kombinera naturlig och artificiell immigration med förvaltningsjakt och lågt vargantal är det viktigt att gynnsam bevarandestatus sätts så lågt som möjligt.

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar i Sverige, är detta förenligt med EU direktivet? Riktlinjernas viktigaste vägledning är: “Therefore, a MVP must be regarded as the absolute minimum population size that can be tolerated as a preliminary level for favourable reference population. This reflects the facts that most PVAs do not always include genetic information and catastrophic events as, for example, outbreaks of diseases such as parvovirus or rabies” “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as…: ..The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterionE (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years). Jag tolkar det som att det är möjlighet att sätta in MVP=38, men tycker detta låter alldeles för lite. Man kan sätta in MVP=100. Detta har då tagit hänsyn till genetiska faktorer (de ändrar inte slutsatsen att MVP=100, se ovan) och katastrofer, så det behövs ingen stor ytterligare ”säkerhetsmarginal”. Jag föreslår ett tillägg med 50 procent så för gynnsam bevarandestatus av den Skandinaviska vargen behövs minst 150 vargar, men för Sveriges del blir det 125 vargar. Jag anser dock ökningen 100/38 = 2.6 ggr för katastrofer stor, nästan alla beaktade katastrofer fordrar färre vargar. De höga MVP värdena kommer nog från katastrofer som utplånar merparten av populationen och inträffar mindre en än gång per 100 år och underlaget för antaganden om mycket sällsynta sådana katastrofer är allmännt dåligt. För varg finns inget sådant dokumenterat och är knappast ens troligt. De ”populationsnedgångar” för varg där orsaken inte är av människan mot vargen riktade åtgärder och som täcker mer än vargar inom en familj eller ett mycket litet område är inte stora och mindre än för organismer i allmänhet. I statistik är allvarligare ”katastrofer” överrepsenterade. De svenska vargarna kan (om de inte blir fler) förutses ha permanent ganska gott om mat och utrymme och när önskvärt antal nåtts ganska permanent storlek, och detta borde leda till att risken för stora katastrofer blir låg. Varg klarar sig bra i nästan alla miljöer så länge det finns mat, vilket borde minska vargens ”katastrofkänslighet” jämfört med de flesta andra organismer. Man kan kanske se det så att sårbarhetsanalysbegreppet utvecklades innan katastrofer och det är bl a för att beakta katastrofrisk man vill ha höga ”säkerhetsfaktorer”. Utan katastrof blir MVP=38. 150/38= 3.9. 150 ligger mycket över 38 bland bland annat för att ta hänsyn till risken för oförutsebara stora och mycket sällsynta katastrofer. Jag tycker det finns administrativa skäl att ligga mycket lågt  

Jag föreslår 200 vargar i Sverige. Jag gör ingen grundlig genomgång av de vetenskapliga skälen för att inte ha färre, men fler än 200 vargar är dåligt om det som nu finns möjligheter att sänka inaveln genom selektiv jakt och inavelssänkning är ett prioriterat mål. Fler än 200 vargar är också dåligt för att få genomslag för ny migration men man kan vänta med reduktionen till 200 tills de nya vargarna fått sin första kull. Jag fokuserar på de politiska fördelarna med 200 vargar. År2009 fastlade riksdagen 200 vargar fram till ett nytt beslut 2012, mitt förslag kan utformas som en förlängning av detta riksdagsbeslut. Det är faktiskt ett fullföljande av en mycket äldre målsättning av riksdagen. Då stod en massiv parlamentarisk enighet bakom beslutet med acceptans från brukarorganisationerna, det borde inte vara svårt att få liknande stöd idag. Av enkätsvar att döma stöddes denna vargpolitik också av en stor del av folket. Egentligen skulle Sverige fastställa nya minimiantal, men man har hamnat i en situation utan vargpolitik, rovdjursutredningen föreslår att endast långsamt öka vargstammen, vargstammen är i fri och praktiskt taget okontrollerad tillväxt, ett acceptabelt trovärdigt beslutsunderlag har inte kommit fram (jag exemplifierar med naturvårdsverkets hantering av sårbarhetsanalysen), acceptansen för varg har sjunkit hos viktiga befolkningssegment som reflekteras i att det nu finns riktiga organisationer som förespråkar nollvision och att jägareförbundets ordförande fått sparken för en för kompromiss och vargvänlig inställning. I detta läge är det motiverat att falla tillbaks på en lösning det går att få samling omkring.

Lågt antal för gynnsam bevarandestatus hindrar inte ett högre vargantal! Ett minimiantal är inte ett önskvärt antal utan en botten. Vargstammen både kan och kommer att hållas högre än vad som behövs för gynnsam bevarandestatus, det är t ex fallet för björn i Sverige. Rovdjursutredaren räknade med 50 vargar över vad som behövs för gynnsam bevarandestatus. Jag föreslår att för gynnsam bevarandestatus behövs minst 125 vargar i Sverige, men att det skall finnas 200 de närmaste åren. Det är naturligt att ett internationellt organ sätter regler som gör det möjligt med lägre antal vargar än en ambitiös stat som Sverige vill ha.

Vad tycker EU om Sverige bestämmer att antalet som krävs för gynnsam bevarandestatus är lågt? EU räknar i ett pressmeddelande efter man mottagit sårbarhetsanalysen med att besluten skall kunna träda i kraft i januari 2013, detta tyder på att EU accepterar att sårbarhetsanalysen blir utgångspunkt för gynnsam bevarandestatus. Sverige rapporterar status för varg till EU sommaren 2013, om EU skulle tycka att antalet är för lågt kan de höra av sig då. EUs missnöje beror på att Sverige inte har deklarerat sig ha gynnsam bevarandestatus, inte hur många vargar Sverige anser behövs. Även EU borde uppfatta det som positivt om inte svensk vargpolitik uppfattas som dirigerad och detaljreglerad från Bryssel på ett för regeringen förödmjukande sätt. Om den vargpolitik jag förespråkar gick igenom skulle det styrka Lena Ek och regeringen trots att hon märkts väldigt lite i vargdebatten, även detta borde EU kunna se fördelar i. Ett lågt krav för gynnsam bevarandestatus ligger i Sveriges intresse eftersom det ger nationell handlingsfrihet och det finns därför inget skäl att av någon slags bror Duktig attityd spela bort fördelarna med ett lågt golv, Sverige kan istället frivilligt och med nationellt bror Duktig attityd nationellt ligga över golvet, vilket jag föreslår.

Lägre antal för gynnsam bevarandestatus än faktiskt vargantal ger många fördelar.
*Inga problem med förvaltningsjakt 2013.
*Låg chans för trubbel med EU domstolen när jagad varg hade gynnsam bevarandestatus.
*
EUs intresse för att i detalj följa den svenska skyddsjakten försvinner.
*Nationellt oberoende.
* Det finns ett visst ”förhandlingsutrymme” om problem skulle uppstå senare. Sverige kan t ex ta ansvar för Norges del också, dvs Sverige lovar att Sverige och Norge tillsammans kommer att ha 150 vargar även om Norge inte lever upp till sin del. I min sinnevärld kommer Sverige aldrig att gå ned till 125 vargar och bara som följd av att utfallet inte leder till vad man beräknat under 150.
* Sverige ter sig bättre i internationella sammanhang och vid diskussion om andra bevarandeproblem om Sverige ligger över miniminivån för vargar.
* Adaptiv vargförvaltning  möjliggörs, antalet kan anpassas till specifika förhållanden för året.
* Det blir möjligt att ta hänsyn till socioekonomiska förhållanden.
*Jämnare spridning av vargstammen geografiskt underlättas. *Om inavels nivån reduceras bör det nationella vargantalet sänkas något.
*Kompensation för utsättning av vargvalpar kan utformas så vargtrycket minskar i berörda revir, görs ingenting för att förbättra acceptansen hos markägare för att ta emot vargvalpar kommer man sällan att få markägarens tillstånd.
* Jag har inte beräknat det vargantal som maximerar inavelssänkningen, det är inte okomplicerat att göra det och det har större trovärdighet om det görs av någon annan än mig, det kommer att ta tid, och innan det är gjort vill jag inte föreslå lägre antal än jag gjort här och jag vill inte ta risken att de då blir för låga. Men det är inte omöjligt optimeringen ger lägre vargantal. Ligger man en bit över gynnsam bevarandestatus finns möjligheten att sänka vargantalet om det senare skulle visa sig optimalt.

*När det kommer flera invandrare eller tillförda bör vargantalet sänkas för att det nya blodet skall få större genomslag.
*Kommer det inte nya invandrare kan vargantalet ökas för att minska den genetiska driften. Att på detta sätt direkt och uppenbart anpassa vargantalet till migrationen och inavelsänkningen kommer att skapa ökad acceptans för migration och vargförflyttningar hos de viktiga segment av befolkningen som idag är vargnegativa.
*Skulle så småningom vargens spridningsområde ökas enligt riksdagsbeslut och kanske också norrut kan man kanske höja det nationella vargantalet något samtidigt som trycket i de nuvarande vargområdena kan minskas.
*Att anpassa jaktuttag för att inte underskrida gynnsam bevarandestatusgränsen kommer att nödvändiggöra att man ligger 25 eller 50 vargar över gränsen, men om man inriktar sig på 200 vargar kommer man aldrig under gränsen 125. Kommer man +-25 fel kan detta korrigeras i uttagen följande år.
*Länen kan planera mer sjävständigt och om summan av länens ageranden hamnar fel, så kan det korrigeras kommande år utan att det nationella värdet blir för lågt.
*Det kan finnas skäl att Sveriges del i den internationella metapopulationen, som kommer att sättas upp med deltagande av många länder, och som sammantaget bör omfatta tusentals vargar, blir större än 200. Beslut om detta bör dock avvakta minst ett decennium tills inaveln minskat väsentligt och antalet grundarvargar ökats väsentligt och de administrativa formerna för samförvaltningen mellan länder tagit fastare former. 

Vem och när bestämmer om det är gynnsam bevarandestatus?
naturvårdsverkets rovdjursinformation i början av September står ”Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram referensvärden för gynnsam bevarandestatus för björn, varg, lodjur och järv till juni 2013. För varg kommer Naturvårdsverket att redan under hösten redovisa vad som ska vara gynnsam bevarandestatus…” Någon annan tidsangivelse finns inte. Jag får intrycket att resultatet inte kommer att behandlas politiskt och att vargtrycket i Sverige inte kommer att tas upp av Sveriges riksdag.

, , , , ,

3 kommentarer

Inavel efter ett sekel

Vad blir inaveln i den avlägsna framtiden?

Föråldrade förutfattade åsikter att inaveln och dess ökning utgör ett mycket allvarliga hot mot vargstammens uthålliga livskraft hindrar förståelse för att inavelseffekterna kommer att sjunka och att inavelshotet inte är allvarligt nog att lägga hinder ivägen för att ge vargstammen gynnsam bevarandestatus

Denna artikel gjordes för att visa att det inte var motiverat att göra en genetisk MVP som komplement till den demografiska. Sedan dess har ändå naturvårdsverket gjort en genetiskt MVP och låtit den bli helt styrande för förvaltningsplanen (mot min uttryckliga rekommendation), och uppläggningen av den här sidan har blilvit föråldrad även om innehållet inte blivit det. Det framkom vid diskussioner naturvårdsverket att denna sida inte var tillräckligt klar i motiveringar och begränsningar. Däremot kvarstår motivationerna för de olika komplikationerna här.  För att komma till den nya kortare artikeln klicka här.
 
Introduktion

Vargvetenskapen har diskuterats av samma personer i decennier, de har upplevt att en redan allvarlig inavel växte och att man inte såg något slut på eländet. Och vad kunde man annars vänta med bara tre grundare? Man kunde inte räkna med att några nya invandrare från Finland skulle lyckas ta sig igenom renbetesområdet till mellersta Sveriges vargbälte. Forskarna rapporterade om inavelsstörningar och det blev ett mantra och axiom, som även dominerar dagens vargdebatt att inaveln och dess ökning är utomordentlig allvarlig.

Men inaveln har börjat sjunka när migrationen ökat med det ökande antalet tillgängliga partner i den skandinaviska vargstammen och de nya invandrarnas avkomma fått genomslag. Tillförsel med valpflytt kommer att funka så småningom även om metodutvecklingen tar längre tid än optimisterna räknade med. En färsk sårbarhetsanalys med färska och omfattande data visar att inaveln inte är ett hot varken mot stammens överlevnad eller snabba tillväxt. Men debattens inriktning är lika svår att ändra som att få stopp på en oljetanker, och fortsätter obevekligt av sin tröghet i den riktning den tagit. Frågor om migration relaterat till inavel betraktas med samma vördnad för en del forskare som Higgs bosonen, där det är forskarmonopol på uttolkning av kunskapen. De olika dokument som bildar bakgrund för vargpolitiska beslut hösten 2012 vilar inte på vetenskaplig grund. Relevanta beräkningar saknas och de är präglade av ett föråldrat synsett. Den begränsade migrationen utgör knappast ett stort hot, ändå framställs den så. Migrationen bör istället ses som den enda kraft som minskar inaveln och migrationen kan fås att minska inaveln snabbare genom en genetiskt god förvaltning av vargstammen! Migrationens effekter är större om mer sofistikerat analytiska räknemetoder används 

Balans mellan drift och migration

Vad är inavel? Inavel är långtifrån ett enkelt begrepp även om det är praktiskt för alla tror sig veta vad det är och förstår att det är något icke önskvärt och i allmänhet ger rätt associationer. Man kan tala om inavel för individer som är sannolikheten att en gen från fadern och en från modern är kopior av en gen i en gemensam anfader) vid generationsskiften påverkas av två motverkande krafter, drift och migration. Men när man analyserar den långsiktiga utvecklingen tänker man ofta på inavel som ett populationsbegrepp, där inaveln är chansen att två slumpmässigt tagna gener från populationen (genpoolen) är kopior av samma gen från anfäderna. I en ”ideal” population ger de båda inavelsbegreppen samma värde.  ”Förlust av heterozygoti” kan ses som equivalent med inavel. Båda begreppen är relativa en population av ”grundare”, ”de första anfäderna” som betraktas som icke inavlade och icke besläktade”.

Det finns ett jämviktsläge mellan migration och drift. I det följande tänker vi på vargstammen som en isolerad ö med viss invandring. Den ändring som båda krafterna har på inaveln beror på samma sätt av populationsstorleken, men i motsatt riktning. Inaveln närmar sig ett jämviktsläge när de motverkande krafterna är lika stora och denna jämvikt beror ej på populationsstorleken (vilket känns kontraintuitivt). Därför går inaveln med tiden mot ett jämviktsläge som är oberoende av populationsstorleken. Genetisk drift leder till att inaveln ökar vid varje generationsskifte omvänt proportionellt mot populationsstorleken. Inaveln minskar vid immigration (invandring till populationen) proportionellt mot migrationen i förhållande till populationens storlek. Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och drift. Vid jämviktsläget kvarstår inaveln oförändrad till nästa generation. Detta jämviktsläge beror inte på populationens storlek, effekten av immigrationens och driftens beroende av populationsstorleken tar ut varandra. Den som söker en referens kan titta i genetikboken (Hartl & Clark 2007). Följande citat av till naturvårdsverket inlämnade rapporter: Liberg och Sand 2012: ”I små populationer ökar inaveln med tiden, men förekommer det en viss konstant invandringsfrekvens, till exempel en migrant vartannat år, uppstår efter en viss tid en stabilisering eller jämvikt av inavelsgraden, som är oberoende av populationsstorleken. De två modellerna som använts visade likartade resultat. Det krävs två migranter per varggeneration (ca 5 år) för att nå ned till stabila nivåer på inavelsnivån runt 15 % (inavelskoefficienten F = 0.15). ”; ”Dessa processer är alltså oberoende av den aktuella populationens storlek”; the equilibrium betwen inbreeding level and immigration rate is independent of population size (Hartl and Clarke 2007)”  och Pår Forslund (2009)  (sid 7): ”En intressant egenskap hos detta jämviktsläge är att det teoretiskt är oberoende av populationsstorleken (Hartl & Clark 2007). Det innebär t ex att en population på 500 individer kräver samma invandringsfrekvens som en population på 200 individer för att uppnå samma jämviktsläge för inavelskoefficienten”. Utseendet inavelns utveckling över tiden i de beräkningar som redovisats till naturvårdsverket av Liberg och Sand (2012) stödjer att det finns en jämvikt mellan migration och inavel som uppnå så småningom. Eftersom heterozygotigrad i förhållande till H0, startpopulationen, är ekvivalent med inavel borde det vara möjligt att finna motsvarande jämviktlägen för heterozygotigrad, men några sådana beräkningar relevanta för den svenska vargstammen har inte utförts.

Beräkning av inaveln som funktion av drift Teorin för balansen mellan genetisk drift och inavel utvecklades först av Sewell Wright    Han kom enligt en populationsgenetisk web fram till det approximativa sambandet (något förenklat) F=1/(4M+1) som är tillräckligt noggrannt för vargtillämpningar. F = FST = ”probability of identity by descent  in subpopulations relative to the total metapopulation” dvs i den skandinaviska vargstammen jämfört med en referenspopulation som den skandinaviska vargstammen och immigranter kommer ifrån. Beroendet av drift och frekvesnen migranter jämnar ut varandra så bara blir antalet migranter (M) kvar, Det går att tänka sig mer komplexa antagen, tex att ”metapopulationen” den aktuella populationen härrör ifrån och en tänkt oändlig referenspopulationen är olika och då kan tolkningen bli annorlunda men det blir finlir och det blir ändå så att situationen inte är helt ideal, migranterna blir gradvis allmer släkt med varandra och mottagarpopulationen, så i längden blir förhållandena mer komplexa.

. Värdena i tabellens andra kolumn kan betraktas som uträknade med denna formel, även om jag tekniskt använt mig av en mer sofistikerad metod som kanske gör en skillnad i tredje decimalen (se nedan).   Däremot nalkas jämviktsvärdet långsammare vid en stor population än en liten. Inaveln när balans har nåtts är en funktion av den effektiva migrationen. Jämviktsvärdena visas i nedanstående tabell. 

Tabell. Inavel vid jämvikt mellan immigration och drift. Inaveln går mot detta jämviktsvärde över tiden. Jämviktsvärdet är en funktion av migrationens omfattning. Raderna i tabellen täcker in olika värden på migranter per generation
Reproduktiva migranter per generationM= Inavel vid jämvikt vid olika relationer mellan effektiv migration och antal reproduktiva migranter
Effektiv migration = reproduktiva migranter
fA=
Migranter är effektivare. Effektiv migration =1.25* reproduktiva migranterfB= Jakt förstärker migrationen. Effektiv migration =2* reproduktiva migranter
fC=
Båda migrationsförstärkande effekterna. Effektiv migration =2.5* reproduktiva migranterfD=
0.25 0.5 0.45 0.35 0.30
0.5 0.35 0.30 0.20 0.17
1.0 0.20 0.17 0.11 0.09
2.0 0.11 0.09 0.06 0.05
4.0 0.06 0.05 0.033 0.027

I varje rad står den inavel som populationen går mot över tiden för migrationen i radens första kolumnen för olika antaganden:
fA
Antalet immigranter som får avkomma per varggeneration (klassiskt mått)
fB
Nytt blod kan förmodas vara reproduktivt effektivare, det finns många exempel. Detta gäller specifikt samtliga tre migranter som invandrat till den skandinaviska vargstammen sedan 1990 och den enda varg som invandrat till vargön Isle Royale, inaveln sänktes från F=0,81 till F=0,09 på 4 år! Jag uppskattar denna effekt genom att multiplicera med en faktor 1.25. Tillkommande färska data från Skandinavien ger anledning förmoda att denna faktor bör höjas. F1orns parbildnings-framgång är 75 % större än de inavlades och dubbelt så många F1 or får valpar jämfört med de inavlade!

fC Selektiv vargjakt som fokuserar på inavlade vargar genom att avlysa vissa revir från jakten ökar effekten av migranterna, Lindgren 2011 Svensk Jakt 8:34-35 uppskattar att effekten fördubblas, så jag multiplicerar med faktorn 2.00.

fD Både högre effekt av nytt blod och effekt av selektiv jakt höjer tillsammans den effektiva migrationen. Sammantaget blir det en multiplikation med faktorn 2.5 av reproducerande migranter.

Värdena på fA i tabellen verkar i rimlig överenstämmelse med andra tidigare utförda analyser av migrationens inverkan på vargstammens inavel, vilket styrker trovärdigheten av dessa beräkningar.

Mera detaljerade förklaringar (men mindre fullständiga beräkningar) och länkar finns i webartikeln  https://vargdag.wordpress.com/2011/12/07/immigration-balanserar-inavel/ och http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=591 . Ett arbetsark där delar av beräkningarna redovisas och möjlighet till egna beräkningar ges finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0

Vad är farligt hög inavel? Inavel över F>0.40 skulle kunna vara ett direkt hot mot vargstammens överlevnad – även om Isle Royale vargstammen överlever trots en väsentlig högre inavel. Det kan vara ett farligt vågspel med avsevärt höjd MVP om inaveln går över F>0.35. Vår vargstam har inte erfarenhet av genomsnitt över F=0.31, och de fragment av dagens vargpopulation som ligger över F>0.4 verkar inte livskraftiga. Det är troligt att inavelsdepressionen så småningom minskar och gränsen när inaveln är ett hot mot populations överlevnad ökar med tiden, men det finns observationer som antyder att detta är en långsam process. Se mer på https://vargdag.wordpress.com/2011/12/05/hur-allvarlig-ar-inavel-i-svensk-varg/

Kommer farligt hög inavel att inträffa inom ett sekel? Den sista varggenerationen har två reproduktiva migranter kommit. För att inaveln skall bli riskabelt hög får inte den naturliga invandringen tillsammans med tillförsel av vargar vara avsevärt lägre än en halv per generation motsvarande cirka 10 per århundrade, mindre än en fjärdedel av dagens naturliga invandring. Om vargantalet var mycket lågt (mindre än 50) kanske invandringen sjunker så lågt som 10 per sekel pga liten recepientpopulation. Det är ytterst sannolikt att selektiv jakt (som 2010 och 2011) kommer att förekomma i framtiden och att man inte kommer att låta vargstammen nå sitt naturliga tak. Med selektiv jakt räcker det med att naturlig invandring plus tillförsel är något över fem det närmaste århundradet för att inaveln inte skall nå farlig nivå.

Sårbarhetsanalysen räknar med ”cap”, dvs det tak som antalet inte tillåts öka över. När man talar om gynnsam bevarandestatus är det istället en fråga om botten, en botten som antalet inte får falla under. Detta innebär att en referenspopulation satt som MVP kommer att ha en bit högre sannolikhet för överlevnad än 90%. Detta ger en avsevärd extra ”dold” säkerhetsmarginal.

Att bortse från genetiken är att bortse från migrationen, migrationen ger ett extra tillskott av individer, som blir relativt större om populationen blir mindre och närmar sig utdöende. Detta är en mekanism som gör MVP mindre om ”genetiken” beaktas.

Är vargflytt (valpflytt) nödvändigt? Om selektiv jakt tillämpas räcker måttlig migration som inte är större än den historiska sedan den första invandringen (knappt en reproduktiv migrant per generation) för att inaveln skall minska ordentligt, om invandringen bibehåller de sista fem årens nivå är det troligt den sjunker under rovdjursutredningens målsättning (F<0.1). Förmodligen är det överdriven oro att vargstammen skulle gå en katastrof till mötes inom några decennier om translokationsiden (valpflytten) misslyckas helt. Det ger dock en ökad säkerhet om tekniken är beprövad och om några vargflytt lyckas snart. Det finns fler skäl att det är önskvärt att ganska snart sänka inaveln som jag inte tar upp här.

Är den låga migrationen ett problem som förhindrar gynnsam bevarandestatus? Rovdjursutredningen föreslår uttryckligen att den låga migrationen och höga inaveln är ett hinder mot gynnsam bevarandestatus, och ingen (mer än jag) verkar ha invändningar. Migrationen kommer att bli tillräcklig när förvaltningsjakt återupptages! Det är EUs jaktförbud som hindrar migrationen att blir tillräcklig! EU hindrar aktivt svensk varg varg från att uppnå gynnsam bevarandestatus! Rovdjurutredningen har rört ihop migration per år med migration per varggeneration i sammanhanget, vilket inte inger förtroende för bedömningen att migrationen är otillräcklig. Inte heller förstår utredningen att inavelsbalansen inte beror på populationsstorleken. Utredningen verkar inte granskad av relevant kompetens. Inte desto mindre kommer nog omdömet att migrationen inte räcker att gå vidare till Sveriges officiella hållning.

En förändring av inavel tar lång tid i en population så stor som den svensk-norska. Det antal generationer en förändring tar beror på antalet. Om det effektiva antalet är 50 (lite mindre än vad dagens vargstam har), och ingen migration sker, tar det 20 generationer (100 år) för inaveln att öka från dagens 0.25 till farliga 0.39. Det är mycket troligt vargstammen faktiskt finns kvar om 100 år även om migrationen helt upphörde i morgon och numerären låg något under dagens. Och om den inte funnes kvar vore det avgörande troligen inte genetisk svaghet, som vore möjligt att förbättra med fler vargar idag!
Om genetisk drift är enda verksamma kraften så ökas inaveln som F
t = 1/(2Ne) + [1 – 1/(2Ne)]Ft-1,
jag har använt ett analogt räkneförfarande för beränkningen ovan.

Beräkningen finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0  Att lägre vargantal ger mycket snabbare inavelssänkning mot jämviktstillståndet har diskuterats i många artiklar på denna blogg.

 

Sårbarhetsanalysen och inavel

En sårbarhetsrapport publicerades i juli 2012. Själva rapporten skriver ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta”. Kommentarerna och analyser av rapporten spinner på detta på ett sätt som får rapporten att framstå som irrelevant, oviktig och opålitlig. Analyser av rapporten talar om de olösta genetiska problemen: hög inavel och, som det påstås låg, migration. Inaveln påverkar bara om den ändrar vargstammens ingångsdata under tidsperioden. Ingångsdata är från vår nuvarande starkt inavlade vargpopulation för perioden 1998 – 2011. Mellan 1999 och 2010 har inaveln legat över 0.25, 2011 sjönk den något under.  Problemet med den höga inaveln behöver alltså inte lösas. Problemet  Grimsö tänker på är den ”otillräckliga” migrationen som kan leda till ökad inavel och därmed högre sårbarhet. Det bör påpekas att sårbarhetsanalysen lägger en ”cap” som är som slumpmässig jakt, men i verkligheten så kommer förvaltningsjakten när den för eller senare tas upp att vara selektiv och skydda ”genetiskt värdefulla” vargar.

Migrationen är tillräcklig. Enligt rovdjursriktlinjerna skall det komma minst en effektiv migrant per varggeneration. Den sista varggenerationen har det kommit två till vår vargstam. Det skulle kommit tre om inte naturvårdsverket avbrutit en pågående familjebildning i renbeteslandet. Räknar man på effektiva migranter och tar hänsyn till att migranter är genetiskt effektivare och att selektiv vargjakt förstärker migranterna så räcker migrationen mycket väl till för att hålla inaveln i närheten av dagens F=0.25 eller lägre, om man inte förutsätter att migrationen kommer att sjunka till mycket lägre värden än de historiska. Det är bestämt att migrationen skall öka med vargflytt och det är sannolikt vargflytten inte blir ett totalt misslyckande. Det finns därför mycket goda skäl att tro att inaveln inte kommer att vara så mycket högre om hundra år. Därför är sårbarhetsanalysens resultat rimliga även om det genetiska problemet låg migration inte löses. Det känns inte rättvisande att göra så mycket väsen av denna lilla ”risk att de genetiska problemen inte löses”. För den händelse migrationen totalt upphör från och med nu och inga vargflytt lyckas så får man förutse att en adaptiv vargförvaltning inte sänker vargstammen under dagens, och då blir inavelsökningen pga genetisk drift så liten att det knappast kan ses som ett hot mot vargens överlevnad de närmaste hundra åren.

Den effektiva migrationen kan bli mindre i en liten population eftersom antalet potentiella partners till en migrant blir färre och det blir svårare att finna en partner. Under den svenska vargstammens två första decennier kom det tre immigranter. Det verkar därför rimligt att till en liten svensk varstam invandrar det (minst) en (reproduktivt effektiv) migrant per decennium, alltså en halv per generation. Detta räcker enligt tabellen för att hindra inaveln att växa till farligt hög nivå. Inaveln steg ju heller aldrig högre än drygt F=0.3 i situationen att vargstammen var så liten att ”jämvikten” (utan jakt) mycket snabbt uppnåddes. Med selektiv jakt blir det säkrare att inaveln inte ökar ens i ”mycket” små vargpopulationer (jakt på vargar så populationen sjunker till 38).

Hur stämmer dessa beräkningar med Wrights ö-modell?
Teorin för balansen mellan genetisk drift och inavel utvecklades först av Sewell Wright    Han kom fram till sambandet (något förenklat och approximativt) fA=1/(4M+1), vilket stämmer bra med värdena i tabellen.

Modellen och dess förutsättningar

Modellen bygger på förutsättningar som inte kommer att vara helt uppfyllda för praktiska applikationer och gör att inaveln kommer att bli högre än tabellerat. Det går bara att göra allmänna reflektioner omkring dessa, och att göra dessa alltför omfattande är inte meningsfullt eftersom de viktiga slutsatserna för vargar i Sverige egentligen bara är att de effekter som diskuteras (jakt och utavelseffekt) är så stora att de bör beaktas och nya beräkningar bör göras baserat på simuleringar eftersom det är för komplexa förlopp att förutsäga med formler.

Kalkylerna bakom tabellen skulle ge mer rättvisande och säkrare resultat om de byggde på simuleringar av den faktiska vargpopulationen under olika antaganden. Men då skulle beräkningarna bara gälla speciella fall och en generell överskådlig tabell vore inte möjlig.

Vargarna antas ”ideala”  och de är det inte i en verklig population. Distinkta generationskiften antas och det är inte så i en verklig population.

De verkliga vargarnas antal avkommor beror på deras genomsnittliga släktskap (inavel). Variationen mellan avkommornas storlek ökar vid selektiv jakt på vargar med hög genomsnittlig släktskap och jakt. Detta medför att den effektiva populationstorleken blir lägre och att därför inaveln ökar snabbare pga genetisk drift.  Detta medför att de angivna jämviktsinavelsvärdena är lägre än vid faktisk förvaltningsjakt, men hur mycket beror på jaktregimen. Dessutom kan jakt sänka generationstiden och därmed minska migrationen per generation.

Multiplikatoren för effektivare migranter skulle förmodligen bli större om den beräknades för fyra kända väldokumenterade vargfall (ett från Isle Royale och tre från Skandinavien), men det är ändå ett litet material och svåranalyserat material. Överlägsenheten av migranterna avtar när inaveln blir låg, och därmed underskattas inaveln när den är låg (fB). Jaktmultiplikatorn beror på uppläggningen av jakten och skulle förmodligen skulle kunna designas så multiplikatorn blir högre. Jag tror att produkten av multiplikatorerna kommer att bli högre och inaveln (fD) lägre när vi utvecklat bättre metoder för genetisk vargförvaltning.

Den förutsättning som orsakar störst avvikelser som inte kommer att vara uppfylld är att migranterna skall vara obesläktade med vargstammen Importerar man ett nämnvärt antal vargar så kommer de att vara inbördes släkt och därigenom blir migranterna med tiden allt mer släkt med vargstammen där de skall sänka inaveln. Ju större migrationen är, ju mer kommer tabellvärdena därför att underskatta jämviktsinaveln. Jag tror att för under en migrant per generation blir felet ganska måttligt för troliga scenarior, men för mer än en migrant per generation kan felet bli betydande, och jag rekommenderar mer detaljerad analys anpassad till de specifika förhållandena för de antagna migranterna.

Valpflytt gör att invandrarna rekryteras från ett geografiskt större område än den svenska varstammen härrör från. Detta kommer att göra att den inavelssänkande effekten blir större än om de kom från samma referenspopulation som vargarna. Ö-modellen ser ett oändligt antal öar med lika obesläktade modeller men i verkligheten är de avlägsna populationerna mer obesläktade, ett slags negativ inavel.

Multiplikatoreffekter är inte identiska med flera obesläktade invandrare. Man kan se jakteffekten (multiplikator 2) som att det tillförs två tvillingar istället för en migrant, inte två obesläktade migranter. Detta leder till att jämviktsinaveln underskattas. Jag tror underskattningen blir multiplikatorn/2Ne. Detta blir mindre än en procentenhet underskattning av inaveln fC .för dagens vargpopulation, och inte grovt fel för MVP 50 som väl är det lägsta värde sårbarhetsanalysen kan påstås ha resulterat i.

Det är också en förutsättning att migranterna inte är inavlade men effekten av troliga avvikelser från detta tror jag blir helt försumbar.

Modellen antar att antal migranter och vargpopulationen storlek mäts på samma sätt och med ”likvärdiga” individer och distinkta generationer. För den genetiska driften måste populationen mätas i effektiv populationsstorlek medan migranter mäts i reproduktiva migranter. Detta är ungefär men inte exakt samma sak. Jag skulle kunna komma ifrån denna svårighet genom att istället för ”reproduktiva immigranter” tala om ”effektiva immigranter” utan att definiera vad jag avsåg, men då skulle den som ville tänka praktiskt inte klara av att tolka begreppet, och förmodlingen knappast någon annan heller. Migration och drift torde ändå jämna ut varandra vid ett jämviktsvärde som inte beror av populationsstorleken eftersom en ändring med en konstant faktor knappast kan påverka detta. Men det kan leda till att jämviktsvärdet blir lite annorlunda och förmodligen något högre. Också antagandet om distinkta generationer kan påverka ”växelkursen” mellan effektiv population och reproduktiv immigrant. Distinktion gör också att man måste vara observant vid jämförelser med andra studier. Det är osäkert och beroende av exakt definition vad ”växelkursen” mellan reproduktiv varg och effektiv varg är och spelar förmodligen liten roll.  Jag utreder inte närmare hur detta kan slå, men kanske möjligen blir inverkan av migrationen något lägre än tabulerat, som kan beräknas med en multiplikator 0.9 eller så, och hur det skulle slå kan bedömmas genom interpolation mellan de tabulerade värdena. Ett skäl att man nog kan lita bättre på simuleringar är att denna effekt kommer med ”automatiskt”, fast det förutsätter att immigranter simuleras på rätt och jämförbart sätt vilket inte är trivialt.
Jag är inte helt säker på hur stora felen i modellen blir, men inte på att de blir jättestora jämfört med vad jag spekulerar.

Inavel ger inavelsdepression och jag är säker på att inavelsdepressionen blir allvarligare ju närmare i tiden orsaken till inaveln (de gemensamm föräldrarna) ligger, det bör påpekas hur detta inverkar när tabellen tolkas för praktiskt agerande. Generellt sett överdriver den beräknade inavelskoffecienten om hundra år den inavelsdepression som farhågorna om inavelns effekter bygger på.
Inavel är inte den enda faktorn av betydelse för vargens genetik, men beräkningarna beaktar bara inavel. Men på kortare sikt är alla överens om att det är viktigast att sänka inaveln eller inte låta den öka. Andra genetiska mått (gruppsläktskap, allellantal, genetisk variation, värde som en del i en internatinell metapopulation) påverkas också positivt av genom immigration sänkt inavel.
Jag tycker också det är prioriterat att sänka inaveln. Men selektiv populationsbegränsande jakt är ett effektivt redskap att sänka inaveln och jakt tolereras inte utan gynnsam bevarandestatus och gynnsam bevarandestatus uppnås aldrig med hysterin omkring den höga och snabbt växande inaveln.

, , , ,

4 kommentarer

Behövs fler vargar än sårbarhetsanalysen?

En sårbarhetsanalys har utförts och tycks givit till resultat att minst 100 vargar i Sverige/Norge behövs för att uppfylla EUs minimkrav. Vet någon om det är tvingande krav på fler vargar än så? MÅSTE vargantalet vara större för att uppfylla EUs regler? 

Förvånansvärt nog råder det delade meningar om det! Hur mycket större det MÅSTE vara om det nu måste vara större och hur mycket större det REKOMMENDERAS att vara går inte att utläsa.

Naturvårdsverket beskriver uppdraget för sårbarhetsanalysen här

På naturvårdsverkets nyhetssida för rapporteringen (det första man stöter på) står: ”EU:s riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå säger att en gynnsam bevarandestatus för en art ska ligga över den nivå som utgör minsta livskraftiga population för arten.”

Regeringen skriver i uppdraget att göra sårbarhetsanalys:  ”Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket  större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år) eller kriterium D (antalet könsmogna individer) .”  I pressmeddelande från regeringen om uppdraget står ”För att kunna definiera gynnsam bevarandstatus behöver man utgå från vad som är den minsta livskraftiga population för arterna. Minsta livskraftiga population tas fram genom att genomföra s.k. sårbarhetsanalyser, vilket är en datamodell som bl.a. bedömer risken för en arts utdöende… Uppgifterna är viktiga beståndsdelar i de förvaltningsplaner för varg …som Naturvårdsverket arbetar med och som de ska fastställa. Uppgifterna ska även användas som underlag för bedömning av det referensvärde som anger gynnsam bevarandstatus … som ska rapporteras nästa år enligt EU:s habitatdirektivet… Framtagandet av den minsta livskraftiga populationen på vetenskaplig basis kommer att underlätta för diskussionen om vad som är gynnsam bevarandestatus”

På naturvårdsverkets sida för rapport till regeringen står: ”Populationen ska vara som minst lika stor eller mycket större än minsta livskraftiga population.”

I sammanfattningen till skrivelsen till regeringen skriver naturvårdsverket: ”De nivåer av varg som presenteras nedan och i forskarapporten ska inte likställas med kraven för att uppfylla gynnsam bevarandestatus, vilken enligt rovdjursriktlinjerna, 2008, ska vara betydligt högre än minsta livskraftiga population.”

I rovdjursriktlinjerna (vilka dock inte behöver ses som identiska med EUs krav) står: (sid 19) ”

sid 19 ”Therefore, a MVP must be regarded as the absolute minimum population size that can be tolerated as a preliminary level for favourable reference population. This reflects the facts that most PVAs do not always include genetic information and catastrophic events as, for example, outbreaks of diseases such as parvovirus or rabies”

sid 20 ”In summary, we suggest that favourable reference population be defined as…: ..The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterionE (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years), or criterion D (number of mature individuals).”

Forskarrapporten skriver: ”De nivåer vi presenterar skall inte heller likställas med kraven på Gynnsam Bevarandestatus, vilken enligt befintlig lagtext ska vara avsevärt högre än minsta livskraftiga population”

Skäl till att gynnsam bevarandestatus skall vara större än om sårbarhetsanalysen inte inkluderar katastrofer, men det gör den aktuella sårbarhetsanalysen. Skäl kan också vara att den inte beaktar genetiken men det gör den här sårbarhetsanalysen som jag diskuterade i föregående bloggartikel, det finns faktiskt inga goda skäl att tro att inaveln kommer att öka riskabelt mycket i den svenska vargstammen.

Jag letade också efter den exakta ordalydelsen till ”IUCN criterion E” (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years)” och det resulterade i ett dokument. Dokumentet är för rödlistning och där verkar det inte finnas någon rekommendation att lägga till litet utöver vad som räknats ut, och ger stor frihet för hur sårbarhetsanalysen utformas. Det är klarare kriterier för rödlistning än för gynnsam bevarandestatus. Några av de utlåtanden som bifogas sårbarhetsrapporten tycker inte författarna är medvetna om att faktorer som populationens genetik skall beaktas, men jag håller inte med dem om att det är en relevant synpunkt, genetiken blir tillräckligt beaktad genom att ”inte beaktas”.

Jag har inte bevarandejuridisk utbildning, om det nu skulle göra saken klarare vilket jag inte tror, och jag tycker det känns vettigt med fler än 100 vargar så gärna det. Men riktlinjerna verkar utomordentligt otydliga och ge gott utrymme åt allahanda ogenomskinliga tolkningar från olika experter beträffande lägsta tänkbara antalet vargar ”förenligt med EUs direktiv”. EU bär skulden till denna stora otydlighet på viktiga punkter för vad som anses nödvändigt i EUs riktlinjer. Framförallt tycker jag det är egendomligt att regeringen och myndigheten skall ge olika budskap, nog borde de kunna prata sig samman om vad som egentligen står i ett dokument? Den stora och uppenbara oklarheten kommer att bidra till fortsatt polarisering, misstro mot myndigheter och bristande acceptans.

, , ,

1 kommentar

Inavel beaktat i sårbarhetsanalys!

En sårbarhetsanalys för den skandinaviska vargstammen publicerades av naturvårdsverket den 2 juli.  Avsikten var att den skulle  ligga i botten för fortsatta diskussioner om det behövliga antalet vargar i Sverige. Den har inte ”beaktat” genetik (inavel, dålig migration), vilket rapporten själv betonar som en begränsning. Vargentusiaster, såsom rovdjursföreningen, vill helt underkänna sårbarhetsanalysen av denna anledning, trots att sårbarhetsanalys faktiskt kan ses som ett krav av EU. Allmänheten bibringas genom naturvårdsverkets (bl a i sitt sammandrag av arbetet) och även rapportens egna formuleringar uppfattningen att det är en förutsättning för de framräknade MVP att vargstammens nuvarande svåra genetiska problem (underförstått t ex hög inavel och låg migration) blir lösta för att analysen skall gälla (som exempel artiklar i Aftonbladet och DN). Detta förringar, ifrågasätter och nedtonar i hög grad värdet av rapporten, fast det substansiella underlaget till reservationen är obetydligt (se nedan). Men det är framfört så tolkningen blir en annan och mer omfattande än rapportförfattarna avsåg. Vargfakta har uppmärksammat min anmärkning.

Sanningen är att sårbarhetsanalysen beaktar den höga inaveln i dagens vargpopulation och att det är mycket osannolikt att denna inavel ökar. Det är alltså helt onödigt att dra igång en stor cirkus med en genetisk MVP. Trots detta gjorde naturvårdsverket det, och lyckades få naturvårdsverkets förväntan om högre vargantal uppfyllt genom att välja en felaktig metod.

Jag tycker det är mycket bra att sårbarhetsanalysen utelämnat de genetiska bitarna. Sårbarhetsanalysen isolerar det demografiska, dvs sannolikheten att stammen dör ut, om ”det genetiska” hålls oförändrat. Det är en förutsättning för att den demografiska sårbarhetsanalysen utan hänsyntagande till genetiken inte skall ge missvisande låga MVP att inaveln inte ökar nämnvärt, dvs att ”genetiken” inte försämras under hundraårsperioden. Jag argumenterar nedan för att detta sannolikt inte kommer att ske.

Jag anser att om varg kan ges gynnsama bevarandestatus nu, så blir det möjligt att minska inaveln genom beståndsbegränsande förvaltningsjakt 2013 och att jag hoppas att EUs nuvarande hysteriska oro att svenskarna skall driva vargen till ny utrotning skall tonas ner. Den tar sig nu uttryck i att varje skyddsjaktsbeslut måste tillställas EU inom 24 timmar. Lena Ek var i Bryssel strax efter publiceringen av sårbarhetsrapporten och diskuterade varg, kanske sårbarhetsanalysen gjorde att det blir en vettig diskussion, men EU-kommisionären hängde  upp sig på att den inte var inskrivet i förvaltningsplanen , fast det är ju inte så svårt att förstå att gynnsam bevarandestatus med några motiv borde stå där. Min avsikt nu är att sluta att utveckla den här vargwebben  om det blir trovärdigt (genom proposition t ex) att det blir en förvaltningsjakt 2013 intensiv nog att verkligen ge en genetisk effekt, så jag kan känna att vargpolitiken blivit genetiskt vettig. EU-kommissionären öppnade för förvaltningsjakt 2013, ”Eu-komissionären avslutar sin kommentar med att slå fast: – Efter vårt möte är jag övertygad om att vi kan förvänta oss fler förbättringar av förvaltningsplanen innan den träder i kraft i januari 2013”. Enligt Lena Eks pressekretere accepterade han sårbarhetsanalysen som ett underlag. Nu återstår för regeringen att hänga på, att deklarera att vargen har gynnsam bevarandestatus och planera förvaltningsjakten 2013. Om regeringen (Lena Ek) vill utnyttja de möjligheter som öppnats förstås. Tiden för passiv väntan för regeringen att något skall hända (remissvar etc) borde nu vara över.

Om man försökte ta med genetiken i analysen skulle den bli mindre transparant och det skulle öka osäkerheten i resultaten utan att i sak göra analysen tillförlitligare. Jag tycker inte vidare analyser med beaktande av inavel (genetik) behövs inför propositionsskrivande och riksdagsbeslut i höst, inavelns påverkan har så marginell betydelse för sårbarheten att detta inte får förhala återupptagandet av en vargpolitik. Och denna vargpolitik bör deklarera att varg nu har gynnsamt bevarandestatus, sårbarhetsanalysen ger underlag till detta. Sårbarhetsanalysen ger ett minimiantal på hundra eller lägre, men eftersom analysen uttryckligen nämner hundra med hänsyn till katastrofer och eftersom hundra är ett jämnt och bekvämt tal så kan det vara bra att använda hundra i argumentationen. Men man måste komma ihåg att redan hundra innebär att man ligger över det absoluta minimiantalet eftersom det bygger på osannolikt stora katastrofer, och att inga eller nästa inga katastrofer kom i närheten av hundra, och alltså redan tillgodoser kravet på att ligga en bit över miniminivån enligt kriteriet. Det högsta behövliga vargantalet utan katastrof var 38. Hypotetiska katastrofer lägger alltså till en faktor 2.6, vilket verkar omotiverat mycket.

Sårbarhetsanalysen bygger vad jag förstår på en ”cap”, ett högsta värde som vargantalet hålls under. Detta är inte samma sak som en nedre gräns, en botten. Det genomsnittliga vargantalet under 100 årsperioden blir lägre än ”cap”, därför kan man säga att MVP egentligen ligger lite lägre än vad sårbarhetsanalysen visar.

Dagens vargstam är avsevärt större än 100! Man kan se det så att kravet på 100 har kommit fram med ett huvudsakligen naturvetenskapligt resonemang, hur mycket över man skall ligga är ett huvudsakligen politiskt beslut med ett inslag av politiska ställingstaganden om hur man ser på naturvetenskaplig information (hur säker den är, hur långt i framtiden man skall vara säker, vem man skall tro på, och isåfall hur mycket, hur genetisk variation skall vägas mot inavel, vad möjligheterna är att reparera effekterna genom senare beslut av ett för lågt värde idag). Att man bestämmer att varg uppnått gynnsam bevarandestatus innebär inte att man avbryter det långsiktiga arbetet med att sänka inaveln, tvärtom, om vargen nu ges gynnsam bevarandestatus möjliggörs meningsfullt genetiskt förstärkningsarbete. Att antalet är tillräckligt för gynnsam bevarandestatus innebär inte att vargantalet stannar vid detta, gynnsam bevarandestatus ger bara en miniminivå. Det finns långt fler björnar i Sverige än som behövs för att uppehålla villkoret gynnsam bevarandestatus. Gynnsam bevarandestatus är minimivillkor (en mognadsexamen) som ger fullmakt att gå vidare att förbättra med egna ideer.

Hur motiverar Grimsö forskarrapportens formuleringar om att dagens genetiska problem måste vara lösta?
Jag har fått kontakt direkt med Olof Liberg (Grimsö) som skriver: ”De MVP-värden vi beräknat bygger på data från vår nuvarande vargpopulation för perioden 1998 – 2011. Under den perioden har inaveln i populationen varierat mellan ungefär 0,21 och 0,31 (årsmedeltal). Det är alltså sant att våra data speglar situationen i en inavlad population. Det innebär att våra värden på MVP förmodligen är något högre, än de skulle vara för en motsvarande population helt utan inaveln, men där allt annat var lika. Men med tanke på de rätt så modesta effekter av inaveln på demografin, som vi hittills kunnat uppmäta, skulle skillnaden förmodligen inte vara så stor.
Vad våra värden på MVP INTE gäller för är en situation 100 år fram i tiden om vår population fortsätter att vara isolerad. Inaveln skulle då fortsätta att stiga till nivåer långt över dagens, med okända men förmodligen allvarliga negativa konsekvenser för demografin. För att beräkna hur stor populationen skulle behöva vara för att behålla sin  livskraft 100 år fram i tiden med ett sådant isolerat scenario, måste man alltså ta hänsyn till de genetiska problemen som då skulle öka kraftigt.
Det är detta vi menar när vi skriver ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta”. Formuleringen  ”…, som idag förekommer i vår vargpopulation…” var olycklig, det medgives.”.

Oron för konsekvenserna av om det inte kommer några nya migranter i framtiden är inte helt oberättigad. De vargar i den skandinaviska vargstammen som har inavel över F>0.4 (i samtliga fall pga av incest, dvs helsyskon eller föräldra – barn parning) verkar ha så dålig fertilitet och vitalitet att det kan vara ett hot mot stammens överlevnad. Nilsson (2004) fann höga värden på MVP när inaveln fick ackumuleras över tusen år, vilket understryker att det är önskvärt inavel inte ackumuleras utan hela tiden motbalanseras av migration.

Det tar dock lång tid av frånvaro av migration innan den farliga nivån nås. Jag citerar med smärre modifieringar från min tidigare analys på denna blogg: ”Inaveln varierar starkt mellan olika föräldrapar. Det finns föräldrapar som ger valpar med hög inavel, fram till 2006 har det funnits 5 reproduktiva par som producerat valpar med inavel över 0.4. Två av dessa familjer med hög inavel har inte givit upphov till någon reproducerande avkomma; tre en; och ingen mer än en. Genomsnittet för alla vargstammens familjer till 2000 var 3.4. Detta får betecknas som ett bevis att inavel över F>0.4 resulterar i få livskraftiga vargar och stöder att en påtaglig ökning av inaveln i vargstammen nämnvärt utöver 0.3 (säg 0.35) kan förmodas reducera stammens livskraft i sådan grad att stammens överlevnad riskeras och vid F=0.4 kanske stammens överlevnad kan sägas vara omedelbart och allvarligt hotad.

Vissa formuleringar skrevs innan jag fick Libergs kommentar och jag har inte alltid modifierat dem.

Grimsö och naturvårdsverket formulerar sig på ett sätt som starkt överdriver risken för att deras sårbarhetsanalys skulle ge en för låg MVP med hänsyn till vad som kan hända i slutet av en hundraårsperiod.

Visst kan inaveln få mycket allvarliga effekter om en vargstam är helt isolerad i 100 år om vargstammen tillåts ha ett numerär under 100. Men jag håller inte med om att ”dagens” (snarare gårdagens) invandring av varg är otillräcklig för att i framtiden hålla inaveln under F=0.3. Detta utvecklar jag närmare nedan och i andra artiklar på denna blogg. Även om inaveln blev högre än F=0.4 kanske vargstammen skulle överleva, vargstammen på Isle Royale har överlevt mycket högre inavel med mycket lägre numerär än den svenska. Det kan kanske räknas in i katastroferna som vargstammen överlever. Vargförvaltningen skall vara adaptiv och bygga på uppföljande observationer, det är dags nog att diskutera svårigheterna som uppstår om vargstammen skulle bli helt isolerad när det säg 2030 konstaterats att det inte kommit några fler migranter, man behöver inte betona möjligheten av ett osannolikt scenario idag. Att man vill betona detta är nog delvis en fråga om historiska erfarenheter, alla utom jag som är involverade i vargdebatten fick sina uppfattningar formade av situationen för några år sedan. Först för något år sedan hade avkommorna till de två nya immigranterna inte fått fotfäste och translokationer var ingen aktuell fråga, tidigare var det en mycket påtagligare fråga vad som hände om det aldrig skulle några fler migranter. Ännu är det vad jag förstår bara jag som kraftfullt hävdat att förvaltningsjakt kraftigt förstärker migrationseffekterna och tidigare var det en massiv enighet om att vargarna inte kunde skjutas till bättre hälsa. Tanken att tillförsel av vargar har mindre effekt ju fler vargar som finns och att det är svårare att sänka inaveln ju fler vargar som finns har tidigare inte tillmätts vikt, men nu verkar den allmänt accepterad. Förfinade metoder att artificiellt tillföra obesläktade vargar utvecklas. Betoningen och fruktan av vad som händer om den naturliga migrationen upphör är mycket större än vad som nu är berättigat hos de, som fått sin inställning präglad för några år sedan eller tidigare.

MVP är inte meningen att tillämpas bokstavligt, man kan utgå från att det kommer att finnas fler än hundra vargar i framtiden också. Hur lång tid tar det för inaveln att stiga från dagens nivå säg F= 0.25 (Åkessons senaste analys) till en riskabelt hög nivå där vitalitet och fertilitet kan bli avsevärt lägre än idag, säg F=0.35, om vi gör det ytterst osannolika antagandet att all migration upphör det kommande seklet. Inaveln ökar då varje generation till följd av genetisk drift. Vid dagens inavel och populationsstorlek ökar F då med ungefär 0.5 procentenheter per generation. Det tar 20 varggenerationer dvs ett sekel för inaveln att öka så mycket att MVP kan bli allvarligt underskattat, dvs dagens MVP förutsätter inte att migration förekommer, än mindre att den skall öka eller måste vara en migrant per generation. Om man fördubblade vargstammen för att minska risken att inaveln når beståndshotande värden så tar det tvåhundraår istället för hundra år med dagens vargstam. Anmärkning: Per Forslund (2010), som rovdjursutredningen citerar och som Skandulv återpresenterar i sitt senaste nyhetsbrev har något högre prognoser på inavelsökning per generation utan migration jämfört med mina beräkningar (50% högre, vilket inte ändrar mina överslagsberäkningar här väsentligt). Dessa beräkningar återgivs i rovdjursutredningen.  Det finns andra underligheter och tveksamheter i Forslunds beräkningar, men Forslund har inte responderat om vad detta kan bero på eller att responderat på invit från mig att diskutera tillsammans varför vi får olika resultat, inte heller någon annan på Grimsö har  informerat om varför Forslund inte svarat när jag frågat eller själv svarat. Eftersom skillnaderna mellan Forslunds och mina beräkningar inte mycket stora så nöjer jag mig med denna markering. Det är ett generellt och allvarligt problem att många aktörer är ovilliga att diskutera vargfrågan i syfte att förbättra analyser.

Menar en del kanske att inaveln måste sänkas till F<0.1 innan gynnsam bevarandestatus uppnås och därmed förvaltningsjakt kan tillämpas?
Rovdjursutredaren föreslår att inaveln skall sänkas till F=<0.1.

EU kraven på gynnsam bevarandestatus nämner inget om inavel eller en högsta acceptabel inavelsnivå, för den händelse statsmakterna skulle besluta om detta är det ett rent svenskt tilläggsbeslut, som jag inte kan hitta något stöd för hos EU eller förhandsbesked från regering eller riksdag att de kommer att besluta. Jag vill inte gärna tro att det är något så korkat skäl som ligger bakom skrivningarna. Det är ïnte möjligt att med rådande fri tillväxt av vargstammen hinna sänka inaveln till F=0.1 innan vargstammen når det biologiska taket, och naturvårdsverket har inte lyckats genomföra en enda valpflytt. Det enda man lyckats med vargflytt är att förhindra att en färsk migrant fick en valpkull i år. Rovdjursutredaren tycker att inaveln skall minskas innan antalet ökas, dvs stöder omedelbar förvaltningsjakt, vilket fordrar gynnsam bevarandestatus. Man gör ofta misstaget att förväxla gynnsam bevarandestatus med önskvärt status för vargen, det finns absolut inget hinder att sänka inaveln efter att gynnsam bevarandestatus uppnåtts, det är tvärtom en förutsättning att man tar gynnsam bevarandestatus först.

För att åstadkomma sänkt inavel måste gynnsam bevarandestatus deklareras med ett ganska lågt vargantal!
Inaveln reduceras med tillförsel av vargar med ”nytt blod” (genetiskt effektiva migranter). En migrant reducerar inaveln mer ju mindre populationen är, eftersom de ”nya” generna från migranten då blir en större del av populationens gener. Selektiv jakt som skyddar revir med genetiskt värdefulla vargar förstärker effekten av migranter. Sammantaget fyrdubblas effekten av migranterna om beståndsbegränsande förvaltningsjakt accepteras vid några hundra vargar, dvs gynnsam bevarandestatus formuleras så det medger omfattande förvaltnigsjakt 2013. Att sänka inaveln anses allmännt viktigare än att öka vargantalet och rovdjursutredningen ville FÖRST sänka inaveln och DÄREFTER öka vargantalet.

Det fordras tusentals vargar i en metapopulation
För att tillförsäkra uthållig varg på lång sikt fordras tusentals vargar men inga behöver vara i Sverige. För att den svenska vargstammen skall vara ett värdefullt tillskott till den internationella metapopulationen är det viktigaste på kort sikt att sänka inaveln (dvs exakt samma mål som för den svensk-norska varstammen isolerat). Sveriges vargstam de närmaste decennierna bör sänka inaveln så den blir ett värdefullare tillskott till den internationella, det är först senare anpassningen som en del av en internationell megapopulation blir viktig.

Sårbarhetsanalysen gäller även om inaveln inte reduceras!
Forskare uttrycker ofta försiktighet och med reservationer, ofta är de överförsiktiga i relation till politiska beslut som måste fattas och oftast tolererar en betydande osäkerhet. Det står: ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta. För att säkerställa en genetisk livskraft är det inte i första hand antalet djur i den egna populationen som är avgörande, utan att det sker ett tillräckligt stort genetiskt utbyte med andra populationer som tillsammans utgör en tillräckligt stor metapopulation för att ha en egen genetisk livskraft.”; ”All our conclusions should therefore be interpreted with the assumption that the inbreeding issues the Scandinavian wolf population is facing have been solved”

Jag anser att de genetiska problemen i vår vargstam ur sårbarhetssynpunkt kan anses lösta och att diskussionen om nödvändig metapopulation och kontakten inom denna bör föras efter det att det deklarerats att gynnsam bevarandestatus föreligger och att sårbarhetsanalysen styrker detta, eftersom en sådan diskussion inte fordras de närmaste åren för regeluppfyllnad enligt EU-direktivet. Jag håller med om att för att säkra genetiken är det inte antalet djur i den egna populationen utan tillflödet från andra populationer som är avgörande, men det har inte mycket med den demografiska sårbarheten eller EUs regler för minimikrav att göra och kan inte tillfredställas med ett större antal svenska vargar, ett större antal svenska vargar nu försvårar tvärtom att sänka inaveln.

Sårbarhetsanalysen bygger på vitalstatistik av den inavlade skandinaviska vargpopulationen. Sänks inaveln de närmaste hundra åren, vilket ter sig troligt, så blir MVP  lägre (fast förmodligen inte mycket lägre). Denna reservation mot resultaten skulle dock uttryckts på ett annat sätt av författarna och eftersom man inte vill underskatta MVP och detta fel så att säga går i rätt riktning så finns det inget skäl att göra någon stor affär av det. Skulle inaveln ökar så ökar MVP och därför görs sårbarhetsanalysen under förutsättning att inaveln inte ökar väsentligt, men det är otroligt att den gör det. Den ökar endast om den naturliga invandringen blir lägre än den varit och försöken att tillföra gener misslyckas, detta ter sig otroligt och möjligheten bör inte formuleras som den gjort i rapporten.

Det räcker med betydligt mindre än en migrant per generation
Rapporten skriver: ”All our conclusions should therefore be interpreted with the assumption that there is at least one unrelated migrant entering the breeding population per generation”
Det behövs bara så många migranter så att inaveln inte stiger väsentligt över cirka F=0.3, då inaveln kan tänkas förändra de värdena på vitalitet och fertilitet och därigenom öka MVP. Om migranter inte har några fördeler verkar det då räcka med 0.6 migranter per varggeneration (oberoende av populationsstorleken). Men migranterna verkar ha en fördel i fertilitet och vitalitet, så det räcker nog med något färre. Men framförallt minskar selektiv jakt som undantar vargar i revir med genetiskt värdefulla vargar, detta ungefär fördubllar inavelsminskningen av en migrant. Detta gör att det räcker med en halv migrant per generation, dvs en vart tionde år, för att inaveln inte skall öka. Ännu färre kanske räcker. Den naturliga migrationen hittills har varit knappt en migrant per generation, men den sista varggenerationen kom två migranter, det är troligt att uppgången den senaste tiden är verklig eftersom man förväntar sig fler framgångsrika migranter när recepient populationen inte är mycket liten och gles. De stora satsningarna på valputplanteringar borde rimligen lyckas så småningom. I nödfall kan Finland ställa upp med ett stort antal vargar för förflyttning till Sverige, problemet är att Sverige vill ha karantän i Finland före förflyttningen, men man kan förutsätta att detta går att ordna om Sverige betalar tillräckligt mycket för det. Det lyckas med all sannolikhet att tillföra  tio redproduktiva vargar (eller anlända med naturlig invandring den närmaste seklet. Att acceptera fem vargflockar i renbeteslandet under fem år vardera under det kommande seklet skulle lösa hälften av migrationsproblemet på i genomsnitt mindre än en procent av renbeteslandet, detta måste gå att ordna om det verkligen behövs.

Lyckas det nästan men inte riktigt så kan det räknas in i utrymmet för katastrofer. Förmodligen minskar inavelns negativa effekter ju längre tillbaks i tiden det gemensamma släktskapet ligger, så inavelns negativa effekter minskar nog över tiden vid samma inavelskoefficient. Så det finns skäl att räkna med att migrationen blir tillräckligt stor för att sårbarhetsanalyserna skall vara tillförlitliga på ett sekels sikt. Även om inaveln blir mycket högre än F=0.3 kanske vargstammen överlever så som den faktiskt gjort på Isle Royale.

IUCNs villkor för criterion E är inte uppfyllda
Ett dokument om IUCNs klassifieringar kan studeras. Dokumentet är för rödlistning och där verkar det inte finnas någon rekommendation att lägga till litet utöver vad som räknats ut, och ger stor frihet för hur sårbarhetsanalysen utformas. Det är klarare kriterier för rödlistning än för gynnsam bevarandestatus. Några av de utlåtanden som bifogas sårbarhetsrapporten tycker inte författarna är medvetna om att faktorer som populationens genetik skall beaktas, alla relevanta faktorer skall om möjligt beaktas. Givetvis är genetik på mer än 100 års sikt irrelevant eftersom det inte påverkar dödligheten inom hundra år. Kritiken är inte relevant annat än ur rent formell synpunkt. Genetiken blir tillräckligt beaktad genom att “inte beaktas” och de ”andra observationer” som kan göras stödjer analysen. Men jag tycker sårbarhetsanalysen borde kompletteras så att den duger för frågan om vargens rödlistning och sändas in till IUCN-organ för bedömning ur rödlistesynpunkt.

Sårbarhetsanalyser är inte helt pålitiliga
Författarna uttrycker en skeptisk inställning till att basera villkor för gynnsam bevarandestatus på sårbarhetsanalyser. Detta motverkar författarna genom att använda flera olika metoder för att beräkna sårbarheten och jämföra med andra sårbarhetsanalyser och kommer fram till att resultaten inte blir alltför olika. Hur katastrofer skall se ut kan ju alltid diskuteras. Det mest närliggande exemplet är den finska ”katastrofen”.  Jag tror att den finska vargstammen det senaste decenniet sjunkit till 60% av ”gynnsam bevarandestatus”-värdet och koncentrerats till ryska gränsen, men den verkar nu på väg uppåt igen. ”Kastrofen” är inte en engångshändelse utan ett skeende som inte är avlslutat men kan vara ett decennium. Man kan ju fantisera om det finns ett kausalt samband med att katastrofen började samtidigt som EU började ett överträdelseärende så EU skulle vara katastrofen. Hade det hjälpt att sätta det önskvärda värdet högre? Kanske möjligen.

Sårbarhetsanalyser kompletteras med liknande observationer från verkliga vargpopulationer
En metod att analysera är att analysera verkliga vargpopulationer i olika situationer och se om man kan dra några slutsatser av det. Det har jag gjort bl a på denna web. Man kan titta på Isle Royale populationen som överlevt i mer än 60 år på en yta mindre än ett typiskt svenskt vargrevir trots att effektiva population och vargantalet är en tiondel av det svenska, inaveln dubbelt så stor, vitaliteten påtagligt nedsatt av inavel, mycket mindre inflöde av migranter, en katastrofal epidemi och stora svängningar i populationsantal både för vargarna och bytesdjuren. Den nuvarande svenska populationen minskar inte flera år i rad och sannolikheten för det är mycket liten om man inte skördar ordenligt. Den svenska vargstammen har funnits oavbrutet i tiotusen år. Möjligen, men inte säkert, med ett avbrott tre decennier efter 1950, och lyckades då komma igen med egna krafter. Ur MVP synpunkt har den svenska vargstammen egentligen aldrig haft för lågt numerär. Stammen hankade sig fram med under hundra och minskande numerär 1900-1955, men skulle knappast gått under utan en intensiv jakt stödd med skottpengar. Etc. Varg är känt som ett seglivat djur.  Dessa betraktelser kompletter sårbarhetsanalysen i slutsatsen att mer än hundra vargar knappast behövs för att överlevnad 100 år framåt skall vara mycket trolig.

Nilssons MVP beräkningar
Torbjörn Nilsson har publicerat MVP-värden som är mycket högre än de aktuella värdena. Detta gjorde att jag kände en viss oro att den nya rapporten inte i tillräcklig grad beaktat resultaten av tidigare relevanta beräkningar och missat något väsentligt. Jag frågade därför Nilsson på Rovdjuren Värmland facebook diskussionen. Jag fick ett utmärkt klargörande svar så att jag fick min oro stillad och förstod varför Nilsson fått så stora MVP och varför detta inte minskade trovärdigheten av de nya beräkningarna.  Jag återger min fråga och Nilssons svar här:
Fråga till T Nilsson, länsstyrelsen Värmland, som skrev en kommentar till sårbarhetsanalysen. I rovdjursutredningen är den enda sårbarhetsanalys (det fanns flera att välja bland) som citerades T Nilsson 2004 (2003?)) som gav värden på MVP mellan 400 och 3000. Den nya MVP analysen stannar på 40 utan katastrofer och 100 med. Skillnaden är dramatisk, den nya analysen kan ha missat något väsentligt! Jag vill ju gärna vända på alla stenar. Vad beror de vitt skilda resultaten av dessa analyser på? Varför ansåg rovdjursutredaren bara Nilssons analys värd att citera? Är Nilssons resultat tillfredställande nämnda och analyserade i den nya sårbarhetsanalysen?

Svar från Torbjörn Nilsson:  Korrekt citeringsår för min sårbarhetsanalys är 2004. Fullständig referens och abstract finns på http://www.mendeley.com/research/integrating-effects-of-hunting-policy-catastrophic-events-and-inbreeding-depression-in-pva-simulatio…n-the-scandinavian-wolf-population-as-an-example/ Såvitt jag vet är detta den hittills enda sårbarhetsanalys för varg som beaktat både potentiella katastrofhändelser och effekten av lång tids ackumulering av inavel. Det finns två huvudorsaker till den stora skillnaden mellan mina MVP-uppskattningar och Chapron m fl:s MVP-uppskattningar. Den ena orsaken är att vi använt olika kriterier för livskraft: mitt kriterium var minst 95 % sannolikhet att överleva de sista 100 åren i en 1000-års-simulering även om en allvarlig katastrof drabbade populationen under sista 100 åren; Chapron m fl använde istället det kortsiktiga kriteriet minst 90 % sannolikhet att överleva de närmaste 100 åren (med eller utan katastrofhändelse). Den andra orsaken är att jag inkluderat effekter av inavelsackumulation på utdöenderisken, vilket inte beaktats i den nya analysen av Chapron m fl. Varför rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund valde att citera just min sårbarhetsanalys, och ingen annan gällande varg, vet jag inte – den frågan kan nog bara Liljelund besvara. Chapron m fl har valt att från min sårbarhetsanalys referera en figur som visar sannolikheten för överlevnad under olika 100-årsintervall för en population som inte tillåts bli större än 100 vargar. Chapron m fl har helt korrekt noterat att populationen enligt min analys hade mycket låg utdöenderisk de närmaste 100 åren. Det bör dock uppmärksammas att jag räknade med en lägre inavelskänslighet (mätt som s k letalekvivalenter) än vi idag vet att den vilda vargpopulationen har. Senare analyser av Pär Forslund, som beaktat de senaste årens forskningsresultat om inavelseffekter i vår vilda vargpopulation, har visat att om populationen förblir liten och isolerad så kan inavelseffekterna redan inom kortare tid än 100 år leda till en kraftig ökning av utdöenderisken. Mvh Torbjörn Nilsson

Så här motiverade regeringen sårbarhetsanalysen när uppdraget delades ut.

, , , ,

9 kommentarer

Kostnad för varg

Vargens årliga samhällskostnad skattas till 120 millioner för de första 200 vargarna (2010 års situation) och 0.5 miljoner för varje ytterligare varg. 2012 blir kostnaden 160 millioner och när 500 vargar nåtts 270 millioner.  Tillkommer 0.3 döda per år vid 200 vargar och 0.75 vid 500 vargar. Beräkningen nedan.

Rovdjursutredningen  gjorde inga kostnadsuppskattningar, men konstaterade att de kan vara betydande och att det vore vore intressant med bättre belysning av frågan. När statsmakterna nu inte sett till att användbara kostnadsskattningar gjorts blir det angelägnare de tas fram på annat sätt inför politiska beslut, som jag här försöker göra.

Statsbudgetens kostnad för alla rovdjur är enligt senaste och tidigare rovdjursutredning i storleksordningen 160 miljoner. Förmodligen är det lite mer för utredande och diskuterande, polis och rättsväsende mm. Jan Milds hemsida har en kostnadsuppställning och riksdagens utredningstjänst har gjort ett försök att sammanställa en del kostnader. En uppskattning av olika samhällskostnader här. Det är lite förvånande att dessa kostnader inte ökat med ökande vargantal de sista fem åren, knappast ens inflationskompensation. Inte heller den senaste rovdjursutredningen har lyckats särskilja vargens del. Det är dock att förmoda att varg är en relativt stor del. Den senaste rovdjursutredningen har inte lyckats utreda vargens kostnader bättre än den föregående. Den senaste rovdjursutredningen konstaterar resursbrist och det har länsstyrelserna också påpekat. Den största enskilda posten är rennäringens skador och är 55 miljoner, och där är varg en liten del (någon eller några miljoner).  Bara en mindre del av ”kostnaden” hamnar direkt hos staten och skattebetalarna. Staten har ett intresse att skatta andra kostnader lågt för att undvika att de hamnar på statsbudgeten. Vargens kostnader konkurrerar med andra anslag för ”värdefull natur” och gör att det blir mindre pengar för andra ändamål inom sektorn.Eftersom skador och stängsel delvis ersätts får de räknas lågt i nedanstående kalkyler, men de är en begränsad del av kostnaderna. För förvaltning, inventering, skyddsjakt, forskning, genetisk förstärkning, information, polis, utredande etc räknar jag med 40 miljoner för de tvåhundra första och 0.1 för varje ytterligare eller 20 miljoner i baskostnad + 0.1 miljoner per varg.

Vargens ”kostnader” (nackdelar) diskuteras och kvantifieras. Det kan röra sig om försäkringsutbetalningar eller utbetalningar från samhället för vargdödade hundar, får eller andra ”ägda” djur. Det kan röra sig om förluster i minskat jaktutbyte av kött. Det kan röra sig om minskat jaktarrende. Jaktindustrin generar stora kostnader och ett stort rekreationsvärde. Det kan vara tilläggskostnader i merarbete för ägare och utsatta. Det kan vara kostnader för anläggning och underhåll av vargstängsel. Det kan vara ideella kostnader i minskat utbyte av jakt (betraktat som en fritidssysselsättning). Det är förvaltningskostnader. Det är juridiska och polisiära kostnader, exempelvis tjuvjaktrelaterade. Närvaro av varg konkurrerar med andra utgifter, framförallt sådana som syftar till landsbygdsutveckling och naturvård. Det går inte att göra en exakt kostnadsberäkning.

Vargkostnad som vargens del i viltets kostnader för samhället Så här tror jag man kan resonera för att få en vargkostnad ur samhällets synpunkt. Det finns en viltstam i Sverige. Den orsakar dödsfall (älgkrockar, vådaskjutning, älgdödade etc.) och stora kostnader (viltstängsel efter vägar, trafikolyckor med vilt, skogsskador, trädgårdskador). Den totala kostnaden kan förmodas vara av storleksordningen 10 döda och 2 miljarder årligen. Hur stora skadorna egentligen är beror på många gränsdragningar och avvägningar och det skulle gå att göra en lång utredning. När någon väjt eller bromsat för ett djur utan att djuret skadats är det ofta det inte kommer in i statistiken som djurskada även om djuret är den primära skadeorsaken. Bara älgskadorna och de förknippade kostnaderna skattas ofta till 2 miljarder och 5 döda, så skattningen här är en underskattning av totala viltskador, men jag vill inte göra vad som av många uppfattas som en överskattning, och det är viktigt att kvantitativa skattningar görs. ”Vargfoder” för 200 vargar innebär att vargen utnyttjar drygt 6% av älgarna , fast mindre i ”köttandel” eftersom vargarna företrädelsevis tar kalvar och lite av den annat än älg går åt, så vargfodrets del i de totala viltskadorna är 3%. Detta innebär 0.3 döda och 60 miljoner i skador årligen som vargarnas viltrelaterade kostnader vid 200 vargar. Detta är  300 000 och 0.0015 männsikoliv per varg för vargens andel i viltets samhällskostnader, denna kan kanske antas oberoende av vargantalet och ingen del ligger i ”statens kostnader”. Möjligen skulle det kunna vara så att om det blir tätare med vargar och färre bytesdjur, så äter de en större del av fällt byte, isåfall skulle marginalkostnaden bli något lägre.  Det här tillämpade sättet att räkna kan sägas innebära att man fixerar viltstammen (genom jakt) och ser den som en samhällskostnad där vargen har en del. För huvuddelen av viltet finns en reell och ideell inkomstsida, detta kanske gäller för vargen också, men det diskuteras inte i den här artikeln. Med detta sätt att räkna behöver ”samhället” inte beakta vinster och förluster ur jägarenas eller jaktrelaterade intressenters synpunkt, vilket lätt väcker motargument och polarisering.

Det förefaller nu som om närvaron av varg snarast ökade älgantal och älgskador. Jägarna minskar sitt uttag av älg mer än ökningen av uttaget som vargen gör. Dels vill jägarna ofta kompensera och hålla älgstammen genom att minska sitt uttag, dels blir det olustigare att jaga när risken blir stor att vargen tar hunden. När verkligen älgstammen blir låg kanske jägarna inte betraktar den som jaktbar. Det hävdas ibland att vargnärvaro gör älgen mindre jaktvärd, dels genom att det blir färre älgar och dels genom att jägarna tvekar att använda löshund. Därigenom kan varg leda till fler älgar och därigenom större skogsskador. Jag ifrågasätter om detta inte i huvudsak kommer att kompenseras genom lägre arrende och på andra sätt minskade kostnader för jägaren Men räknesättet förutsätter att älgstammen blir oförändrad och därmed skadorna hålls konstanta och att det minskade jägaruttaget precis kompenserar det ökade varguttaget.

Vargen är en ren köttätare. En varg behöver 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en varg två kg per dag. Men vargen dödar och förstår mycket mer än vad den äter. Säg att en varg dödar 2000 kg per år – varav den äter kanske en tredjedel – och att köttet i producentledet är värt 50kr/kg, så skulle varje vargs föda vara värt 100 000 kronor/år. En normalstor vargflock dödar mellan 100 och 120 älgar på ett år. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, som väger mindre. Säg varje djur är värt 5000 då blir det 500 000 per år dvs storleksordningen 100 000 per varg.  Viltet kostar mycket mer i de skador det orsakar än köttvärdet, vilket är något att tänka på!  Jägareförbundet har räknat ut vargens årliga kostnader för jägare med 2010 års vargstam till drygt 80 millioner för förlorat kött och förlorat rekreationsvärde.  För ”bruttovärdet” (snarare omsättningen) av all jakt har siffran 3 miljarder per år nämnts, det är samma storleksordning som skadorna jag utgår från. Folkaktionen redovisar årliga jaktliga förluster i storleksordningen en million per varg och förluster i fastigheters taxeringsvärde anges till 47 miljoner per varg.  Visserligen ”äger” jägarna inte det ”levande” köttet men jag tycker det kan vara rätt att betrakta förlust av kött för human konsumption som en samhällskostnad. Man framför att vargen reducerar älgantalet och därmed minskar skogsskador och trafikolyckor, men om man jämför vid lika många älgar rör det sig om kött som antingen går till varg eller till human konsumption, då måste det som inte går till human konsumption ses som en samhällskostnad.  Förlorat rekreationsvärde, arrendeförluster och minskade markvärden är däremot mycket svårt att kostnadsbedömma. Om man bara ser till viltets effekter utanför jägarna och jakt och intressenter kommer man ifrån svårigheterna med värderingar ur intressenters synpunkt.

En mycket stor kostnad ur ett samhällsperspektiv är underlaget för vargens födointag. Växtätare, för vargens födas del huvudsakligen älg, lever huvudsakligen på att beta vegetation eller böka i vegetation. En del viltproduktionsförmåga kan man troligen hävda är given av marken och gratis och skulle inte ge någon annan nyttighet om det fanns mindre vilt. Vegetationskadorna (för älg huvudsakligen skador på skogstillväxten, skador på trädgårdar och andra odlingar) medför årliga miljardkostnader. Viltet orsakar också andra kostnader, som trafikolyckor och stängselkostnader (mot älg, rådjur, vildsvin och sånt). Stängsel till skydd mot vilt fragmentiserar och gör naturen mindre tillgänglig (och t ex vägstängsel mot älg hindrar i hög grad vargens rörelsefrihet). Älgkött är inte heller klimatsmartare än kokött, vilket nog skulle kunna ses som en viltkostnad (jmfr värdet av utsläppsrätter).

Ersättning för döda tamdjur och hundar I ersättning för tamdjur angripna av varg utgick 2011 ca 1 miljon och hundar angripna av varg en halv miljon. Detta är försumbart små belopp jämfört med andra vargrelaterade kostnader. En ytterligare kostnad för staten och enskilda som förmodligen är lika stor som ersättningen är administrationen omkring skadeersättningarna.

Stängselkostnad En stor post är stängselkostnader för att skydda framförallt får. Den tillkommande stängselkostnaden verkar bli en mycket större post än utbetalningen för skador. och en stor del faller på privatpersoner och egenföretagares egna arbete. Ett staket kanske skyddar mot annat än varg (hund t ex), men ger inget hundraprocentigt skydd. Staket fordrar underhåll (elektricitet leds från den understa tråden till marken varför det är viktigt att röja). Behovet av staket är olika på olika platser och det varierar i tiden. I många fall kan det räcka med enkla ”naturliga” staket. Vargstaket har också en immateriell kostnad, det minskar ”tillgängligheten” av naturen och bidrar till fragmentisering. VSC lär ha räknat fram att det skulle kosta 1,2 miljarder att reducera angreppen på får med 50 % i södra Sverige. Jag tror emellertid inte det är ekonomiskt att bygga ut överallt, det är så mycket billigare att ta skadorna när skaderisken inte är hög. Rimligen hålls vargtätheten lägre där skaderisken är högre. I viss mån anpassar sig fårnäringen till vargtrycket så att stängselbehovet i någon grad minskar. Stängselkostnaden blir högre när vargantalet ökar eftersom vargen kommer att expandera in i fårtätare områden.  Säg att vargstängsel skall debiteras 500 miljoner i kapitalkostnad för 500 vargar i 20 år, det blir 50 000 per år, och lika mycket för underhåll, det blir 100 000 kr per varg i årlig vargstängselkostnad. Som årligt bidrag föreslår rovdjursutredningen 6 miljoner per år vilket ligger väsentlig under de belopp jag kalkylerar så jag kanske räknat fel. Men det är nog snarare ett uttryck för att vargen förväntas att sprida sig mycket långsamt till nya fårtätare områden, den har ju knappast spritt sig söderut alls under sista decenniet. En stor del av vargstängseln är nog inte lönsamma ur den enskildas synpunkt ens om ingen skadeersättning utgår men bidrag till stängslet ges, och därför behöver man nog inte kalkylera att statens kostnader till bidrag blir jättestora. Det är nog inte ekonomiskt att sträva efter mycket låga skador genom stängsel varken för stat eller enskild.   Rovdjursutredningens underlag från naturvårdsverket räknar bara på bidragsbehov och anser att kostnaden kan vara flera gånger större.

Årlig kostnad för varg

De samhällsekonomiska huvudkostnaderna är förvaltning, del i viltskador och vargavvisande stängsel. Detta är 20 miljoner +  (100 000+ 300 000+100 000)* antalet vargar. Det kan formuleras: årlig vargskostnad för samhället i miljoner kr = 20 +0.5*antalet vargar   Detta blir 120 miljoner för läget 2010 (200 vargar) + 0.5 miljoner för varje ytterligare.  2012 fanns det kanske 240 vargar dvs 160 miljoner i årlig kostnad. Därutöver blir det en årlig kostnad i människoliv  på 0.0015* antalet vargar, dvs 0.75 liv vid 500 vargar.

En sådan här beräkning blir osäker och det kan finnas vissa dubbelräkningar. Stängselkostnaden kan ha överskattats på grund av vargens långsamma spridning, och det finns en viss dubbelräkning för stängsel. Viltskadekostnaden har förmodligen underskattats.

Andra uppskattningar:  Nerelius och Engstrand gör en skattning för alla rovdjur drygt 2 miljarder per år för 450 vargar, posterna skiljer sig mycket från min.

Reflektioner Den stora kostnaden är jakt och viltrelaterad, och här finns inte mycket positivt ur de ”drabbades” synpunkt, och det är de som rör sig mest i den del av naturen där vargarna finns, och också de som är kunnigast, så det är inte förvånande ur samhällets synpunkt att det blir reaktioner. Kostnaderna som går till ersättning av skador orsakade av varg på tamdjur, hundar och renar är en mycket liten del av kostnadsproblematiken. Kostnadsersättningar gör inte vargen till en vinsthistoria för vargutsatta grupper, och är nog mer ett sätt att få legitimitet för vargen för utomstående betraktare (riksdagsmän t ex). En varg medför årliga kostar i samma storleksordning eller lite mer som en människa medför, det är kanske inte orimligt att då satsa på några hundra vargar. Och satsar man istället på hundratals människor så dör fler av dem årligen än vargens kostnad i liv. Sveriges vargkostnad blir någon eller några hundra millioner vilket inte ter sig helt orimligt om det verkligen kan påvisas nödvändigt, andra aspekter än samhällskostnaden är nog viktigare i specialfallet varg.

Tidigare version: Det står en del kompletterande information (bl a ”inkomster” och huruvida ”folket” kanske tycker det är värt kostnaden vilket är långtifrån otroligt) i en tidigare post om detta.  Jag har räknat upp kostnaderna väsentligt jämfört med mina tidigare beräkningar efter att Rovdjursutredningen kom i april 2012 och naturvårdsverket i juni. Jag ville ligga lågt innan jag såg om utredningarna hade gjort användbara skattningar. Rovdjurstredningen gjorde inga kostnadsuppskattningar, men konstaterade att de kan vara betydande och att det vore vore intressant med bättre belysning av frågan. När statsmakterna nu inte sett till att användbara kostnadsuppskattningar kommit till, blir det angelägnare de tas fram på annat sätt inför politiska beslut som här.

,

Lämna en kommentar

Rovdjursutredningens slutbetänkande – kommentarer

Rovdjursutredningens slutbetänkande – kommentarer

Rovdjursutredningen har kommit med sitt slutbetänkande april 2012. Delbetänkandet 2011 föreslog att först sänka inaveln till F=0.1 och därefter öka vargantalet till minst 450 (eller snarare minst 45 föryngringar). Slutbetänkandet 2012 ändrar detta och ger istället utrymme för successiv ökning till 2024.

Det är inte sannolikt att F=<0.1 kommer att nås till 2024, även om tillväxten begränsas till 4 procent årligen från cirka 300 våren 2012 till 500 tolv år senare. Det saknas auktoriserade uppskattningar vad som fordras eller hur mycket det kostar med genetisk förstärkning i det nya läget med en större stam, dessa kalkyler överlämnas till förvaltningsplanen. Utan den beståndsbegränsande förvaltningsjakt utredaren föreslagit blir det varit helt omöjligt att få ned inaveln ordentligt. Med förslaget blir det bara krävande och begränsad sannolikhet att nå målet. Men man kan komma långt på vägen och får arbetsro att utveckla metodiken under förutsättning att tillräckligt kraftfull och genomtänkt förvaltningsjakt inleds före våren 2013 och kommer kanske fram till att det inte är så förtvivlat viktigt att nå ända ned till F=0.1.  eller att den naturliga invandringen räcker för att så småningom nå resten av vägen till målet eventuellt med några modifikationer och eventuellt något efter 2024. Diskussionen om eventuellt önskvärd ytterligare sänkning av inaveln och förbättrad genetisk kontakt österut behöver inte resultera i förnyad uppslitande tids och resurskrävande övergripande diskussion om vargantal förrän om ett decennium, när polariseringen troligen lugnat ned sig. Förvaltningsjakt öppnar möjligheter, som underlättar att få godkännande för valpflytt av markägare. Det är ekologiskt riskfyllt att tolerera ökning av en nyckelart med fri tillväxt inom områden som redan kan vara mättade och där tillväxten trots detta är hög. Med utredningens förslag kommer man ifrån denna stora svaghet med dagens ”vargförvaltning”. Med utredningen och förvaltningsplanen och remissvar i ryggen kan statsmakterna återta initiativet i vargfrågan i höst.

Det är önskvärt att åtminstone temporärt med riktad förvaltningsjakt sänka stammen till drygt 200 genom jakt 2013 och 2014, för att tillfullo utnyttja potentialen av invandrarna 2008 att reducera inaveln, sedan kan stammen tillåtas växa för att reducera den genetiska driften tills nya invandrare kommit/tillförts och den första föryngringen med nya tillförda vargar observerats.

Det är inte definierat vilken ”inavel” som skall vara F=0.1. Är det genomsnittligt släktskap hos reproducerande individer eller genomsnittet av alla levande individernas inavel? Vad är referenspunkten när F=0? Definitionen har väsentlig betydelse när F sätts så lågt som 0.1, det finns distinktioner och fällor, som har med exakt definition att göra. Det är viktigt förvaltningsplanen utformar definitioner. Detta bör inte läggas på den politiska nivån.

Utredaren tycks anse att jakt är ett nödvändigt inslag i förvaltningen för att nå önskvärt status och reducerad inavel på vargstammen. Därigenom nalkas gynnsam bevarandestatus snabbare. Detta är viktigt mot bakgrund av EU kommissionens och regeringens ställningstagande. Om nu tricket går hem att kalla det förvaltningsjakt och ha det inskrivet i en förvaltningsplan, det är mycket egendomligt att ingen kommit på det förut och vittnar om hur ogenomskinlig bevarandeadministration är. Det försvagar avsevärt Sveriges sak mot EU att det inte framhålls hur effektiv förvaltningsjakt och lågt antal är för att förstärka effekten av tillförda och invandrade vargar.

Det förslås att flytta vargar till hägn (”mjukt släpp”), därigenom minskar chansen att de vandrar långt efter flytten. Detta bör prövas, jag förstår inte varför det inte prövades med den invandrare som skaffat partner och satt upp ett revir i norra Dalarna. Risken för långvandring var uppenbar redan efter andra flyttförsöket och paret kunde hållits ihop i hägnet. Direktförflyttade man vargar från renbetesområdet i Finland till hägn i Sverige, som samtidigt är karantän, så skulle det gå att få ned inaveln till önskvärd nivå. Tillvänjning till lokala förhållanden med hägn skulle samtidigt kunna hjälpa att sprida vargen till nya områden.

Det verkar som om utredningen avser att öppna mot enstaka etableringar i renbetesområdet där vargens villkor accepteras, utredaren kan tänka sig ”vargavtal”. I genomsnitt en årlig vargföryngring i renbetesland, där den ena föräldern är invandrare, som inte gått att flytta, skulle förmodligen långsiktigt lösa kontaktproblemet med vargstammarna österut.

Det finns ingen egentlig motivering för just 450. Det har inte utförts någon modern sårbarhetsanalys eller analys av mean viable population, en referens som beskriver det länkas här. Den expertgrupp som utredningen anlitade föreslog något i stil med 700. Men det värdet förutsätter att en som dålig betraktad genetisk kontakt med Finland förbättras, och ökningar av vargstammen i Finland, Norge och ryska Karelen. Det är med all sannolikhet hopplöst att få dessa länder att ta sin andel av det ökade antal vargar expertgruppen anser behövs, varför Sveriges vargantal måste läggas över 700 om expertgruppens åsikter skall vara utgångspunkt. Detta är konsekvensen av att utredningen utgått från en fristående expertgrupp och dimmiga riktlinjer istället för sunt förnuft. Det blir nu förvaltningsplanen som får utforma motiveringen för att minimivargantalet är vetenskapligt förankrat utan att hänvisa till rovdjursutredningens expertgrupp. Motiveringen kan spinna på de resonemang  jag framfört. Jag tror dock inte det går eftersom beslutet om vargantalet är en politisk kompromiss och inte resultat av vetenskapliga överväganden. På kort sikt (några decennier) anser jag vetenskapliga skäl talar för en vargstam på några hundra, på längre sikt finns det inte vägande genetiska skäl att inte besluta enligt rovdjursutredningen, men är då politiska, juridiska och ekologiska skäl som styr, inte genetiska.

Det verkar lite egendomligt att rovdjursutredaren anser att kravet på spridning till ”hela det naturliga utbredningsområdet” är uppfyllt, vargföryngringar förekommer bara i en liten del av Sverige och området utvidgas mycket långsamt. Vare sig EUs direktiv eller rovdjursriktlinjerna ger entydig ledning, antalsuppskattningar blir huvudsakligen subjektiva bedömningar.

Utredaren tycker det den närmaste tiden är viktigare att få ned inaveln än att snabbt nå antalsmålet. Jag stöder detta helhjärtat. Jag har argumenterat för att dagens vargstam skulle kunna ges gynnsam bevarandestatus. Huvudskälet var att ge svensk handlingsfrihet att reducera inaveln på effektivaste sätt. Jag ville också tydliggöra att ”genetiska skäl” inte automatiskt stödjer stora antal och att det går att argumentera för att lägre antal än dagens räcker med genetiska resonemang. Det bästa för vargen vore om riksdagen deklarerade att vargen nu har gynnsam bevarandestatus och att antalet temporärt kan sänkas om syftet är att minska inaveln. Risken är stor att det politiska maskineriet går trögt, EU trasslar och förvaltningsjakten fördröjs och beläggs med restriktioner, vilket försvårar den genetiska förstärkningen. Hade EU inte blandat sig i och bara rovdjursutredningen legat till underlag för ett svenskt beslutsfattande hade jag inte propagerat för gynnsam bevarandestatus nu och engagerat mig mindre i varg. Men om rovdjursutredningen och förvaltningsplanen leder till ett snabbt riksdagsbeslut och förvaltningsjakt 2013 så kan jag sluta att engagera mig.

Utredaren tycker förvaltningsjakt skall skötas av länsstyrelser/naturvårdsverk. Teoretiskt sett borde det bli bättre styrning att ta ut vargar på sätt som förbättrar genetiken mest, men jag tror att det fungerar tillräckligt bra med licensjakt. Ingen av de 47 vid licensjakterna 2010-2011 fällda vargarna var genetiskt värdefull. Intrycket att myndigheterna hittills inte varit överdrivet alerta på frågan hur genetik kan stödjas med jakt, så jag är inte övertygad om att det verkligen i realiteten blir bättre för genetiken med myndighetsjakt.

Utredningen gör ingen samhällsekonomiskt utvärdering av vad vargen kostar vid olika antal. De största kostnaderna är att vargen reducerar vilt och vargavvisande stängsel, inte kostnaderna för statsbudgeten, som bara bär en mindre del av dessa kostnader. Gynnsam bevarandestatus är mest en fråga om vilka krav man har på uthållighet, kraven i EUs direktiv är inte väldefinierade. Exempelvis är rovdjursutredaren villig att ta en större risk med vargens framtid än vad utredningens expertpanel vill, och jägareförbundet sätter kraven lägre än rovdjursutredaren. Rovdjursutredaren uttryckte mycket tydligt att en annan utredare skulle kunna komma till ett annat resultat. Förvaltningsplan och regering kan mycket väl besluta om högre eller lägre minimi antal utan att bryta mot EU-fördraget och utan att komma i konflikt med utredningen annat än utredarens personliga subjektiva vägning. Graden av risktagande att förvaltningen senare inte lever upp till uthålligheten måste vägas mot kostnader och olägenheter, när dessa är så stora som för varg. En sådan vägning behöver inte gå utanför vad som ryms inom rimliga tolkningar av direktivet.

Jag tycker riksdagen skall besluta om eftersträvad miniminivå för vargantal och när den skall vara uppnådd. Vargen är så kontroversiell och det finns så mycket misstro och låg acceptans är så vanlig och EU så intresserad att det behövs ett riksdagsbeslut som stöd. För varg har Sverige 2012 hamnat mycket långt från riksdagsbeslutet, men risken är mycket stor att man hamnar ännu skevare om det inte finns ett riksdagsbeslut och att ansvaret vilar hos riksdagen  tydliggör var huvudansvaret ligger om avsedd politik inte genomförs. Det har fördelar för myndigheterna att kunna hänvisa till riksdag och statsmakter, även om det naturligtvis kan te sig bekvämt för riksdag och regering att slippa ta ansvar och kunna skylla problem på klantiga myndigheter.

,

2 kommentarer

Gynnsam bevarandestatus nu

Gynnsam bevarandestatus nu!

Jag har granskat förslaget om villkoren för gynnsam bevarandestatus för varg av Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) och funnit att det är möjligt och önskvärt att deklarera att svensk varg nu har gynnsam bevarandestatus. Jag framför kritik mot rovdjursutredningens slutsats i ett antal inlägg som här sammanfattas. Olof Liberg lade fram det i Karlstad i slutet av februari 2012 som ett val mellan två vägar – 400 vargar med låg inavel eller 2000 med hög, men jag håller inte med, det är omöjligt att få ned inaveln enligt rovdjursutredningens önskemål innan det blivit 2000 vargar om inte tillväxten stoppas innan inavelsmålet nåtts, och vettigast är att nu minska antalet med selektiv jakt tills inavelsmålet nåtts.

Det står i svenska institutioners makt att förklara att vargen nu har gynnsam bevarandestatus. I första hand rovdjursutredningens slutbetänkande, i andra hand i förvaltningsplanen kan inleda den processen. Det skulle ge Sverige större handlingsfrihet att agera så vargpolitiken blir i enlighet med politiska intentioner, vilka jag gissar är: 1) genetisk förstärkning, (i första hand minskad inavel); 2) licensjakt; 3) regional förvaltning; 4) vidare utbredningsområde; 5) begränsad tillväxt. Dessutom ett tillkommande mål 6) svensk handlingsfrihet inom ramen för EU-fördraget. De viktigaste skälen att ge vargen gynnsam bevarandestatus är att det möjliggör sänkning av inaveln, ökning av den effektiva invandringen från Finland och effektivisering av valpflyttprogrammet. Sverige skulle slippa underställa Bryssel varje skyddsjaktsärende. Gynnsam bevarandestatus kan fastställas enligt instruktioner i fördrag med EU, men det är Sverige som tolkar när villkoren är uppfyllda. Jag redovisar hur det är vetenskapligt möjligt att motivera. Vad som behövs därutöver är den politiska viljan!

EU har rovdjursriktlinjer, men de är svårtolkade och ger stort utrymme åt godtycke, framförallt för de som gillar höga tal. EU har underkänt den utvärdering av Svensk licensjakt, som riktlinjernas författare gjort, så EUs rovdjursriktlinjer är ingen bra utgångspunkt. Bättre och lättare att använda EUs direktiv, det är ändå det som gäller, och skulle det gå till prövning av EU eller domstol är det bäst att tillämpa källan och inte gå via en tolkning.

Gynnsam bevarandestatus innebär inte att ansträngningarna att förbättra vargstammens uthållighet avbryts, utan är ett steg på vägen, som underlättar ytterligare förbättring av uthålligheten. Gynnsam bevarandestatus innebär att den genetiska förstärkningen blir mycket kostnadseffektivare.

Rovdjursutredningen 2011 uttalande om gynnsam bevarandestatus är bara att se som ett förslag som ger ett underlag för vidare behandling (senast när Sverige rapporterar till EU 2013). Eftersom regeringen i sitt beslut i augusti 2011 inte beaktat rovdjursutredningens förslag givet i april 2011 att reducera inaveln innan antalet höjdes, och eftersom rovdjursutredningen utgått från konstant vargantal och bortsett från inverkan av EUs direktiv och regler, så finns nu inte vägande skäl att utan vidare instämma i utredningens slutsats, att varg idag inte har gynnsam bevarandestatus. Vad jag förstår finns det direkta sakfel i rovdjursutredningen på för slutsatserna viktiga punkter och andra har fått ensidig belysning.

Eftersom det finns avsevärt fler vargar idag och antalet tillväxer okontrollerat jämfört med föreställningen när rovdjursutredningen skrevs och remissvaren till denna författades våren/sommaren 2011, bör dessa dokument ges liten vikt. Året utan licensjakt och utan långsiktig vargpolitik har tillfört erfarenheter, vilka givetvis bör utnyttjas.

Ett flertal artiklar, som behandlar olika vargfrågor, speciellt genetiska varav många har relevans för rovdjursutredningen och förvaltningsplanen finns på https://vargdag.wordpress.com/ De som mer direkt berör rovdjursutredningen och bevarandestatus listas på https://vargdag.wordpress.com/category/rovdjursutredning/ . Det mest centrala för bedömande av gynnsam bevarandestatus finns också på SLUs forskarblogg: http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?cat=73  och på denna blogg.

Antalet vargar är tillräckligt för att risken för populationsutdöende är låg trots den höga inaveln. Den genetiska kontakten med öst är tillräcklig. Den genetiska variationen ökar och inaveln minskar. Denna process går avsevärt fortare om vargstammen inte växer över ca 200 och om selektiv beståndsbegränsande jakt tillämpas. Långsiktigt bevarande av varg fordrar högre numerär än den svenska stammen, men vargar utanför Sverige bidrar och vargstammen bör inte ökas de närmaste decennierna av den anledningen. Vargen kan bevaras långsiktigt och uthålligt i tillräckliga numerär genom att inkludera tillräckligt stora geografiska områden i en megapopulation. Inaveln är relativt hög, men är inget hot mot vargstammen. Såväl inaveln som dess effekter minskar. Internationellt (IUCN), dvs öst om Sverige, klassas vargen som ”species of least concern”.

Att reducera inaveln i föreslagen grad med djurparksvalptillförsel verkar med nuvarande tillväxt och jaktbestämmelser bli mycket dyrt, fordrar ett program som tar många decennier. De av EU framtvingade förändringarna i vargpolitiken sänker kostnadseffektiviteten med uppåt en faktor fyra! Att överlåta kontrollen till EU leder till fri tillväxt, osäkert hur lång tid.

Den nuvarande vargpolitiken sänker acceptansen hos grupper som det anses viktigt att ha acceptans hos. Detta kan ha långsiktiga konsekvenser även för rovdjursförvaltningen som helhet. Den är också långsiktigt förödande för statsmakternas förmåga att styra om deras beslut och löften inte är trovärdiga.

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Dessutom har jag visat en invandrare är 2.5 effektiva. Sverige har alltså passerat ribban för gynnsam bevarandestatus som lades av utredaren 2007. Men 2011 års utredare lägger ribban på dubbla höjden!.Och ändå bara provisoriskt till 2019. Rovdjursutredningens uppfattning om gynnsam bevarandestatus verkar vara som horisonten: något man går emot utan att komma närmare. Går man femton år bak i tiden så tyckte ”Natuvårdsverket” att det räckte med 15 föryngringar och man såg fram emot licenjakt för att hålla stammen vid det antalet, men populationsgenetikerna protesterade och yrkade det behövdes 200 vargar och en helt isolerad stam då skulle fordra 500.

Ett svenskt beslut att tilldela vargen gynnsam bevarandestatus kommer nog att granskas av EU, men inte direkt underställas kommissionen eller kopplas till nuvarande överträdelseärende och i diskussion med andra EU-länder, som också hanterar varg. Granskningen tar också tid.

Detta är det sista inlägget i en serie som avsåg påvisa svagheter med rovdjursutredningens slutsatser som startade 14e december.

, , ,

2 kommentarer

Antal och Genetik

Vargar – antal och genetik i konflikt

Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på bloggen. 

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat.  Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Effektiva vargar per generation Inavelsgrad vid jämvikt (F)
0.6 0.3
1 0.2
2 0.11
3 0.08

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln. Jakt ökar dödligheten och sänker generationstiden, detta leder till att migrationen per generation minskar vid en given migration per år vilket kommer att leda till en sänkning av migrationen, detta bör beaktas vid framtida överväganden.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.

Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.

Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Det var motiverat att se inaveln som ett överhängande hot mot vargstammen 2008 i avsaknad av sen invandring, men den situationen är nu historia. Inaveln är nu inte ett akut hot mot vargstammen.

Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).

Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.

En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!

Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.

Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.

Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.

Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.

Ny utvärdering av Liberg slutet av februari 2012. Liberg anser att det räcker med hälften så stor tillförsel som jag räknat med i det ”äktsvenska” alternativet för att få en sänkning av inaveln till F=0.1. Jag tycker med stöd av andra artiklar på denna web detta verkar väl optimistiskt, men har ingen invändning mot att målet för tillförsel av fräscha reproduktiva vargar begränsas till minst en per år inklusive naturlig invandring tills en acceptabel F nåtts. Låt mig erindra om att sedan 2009 det varit noll fräscha reproduktiva vargar och enda (lilla) chansen att få en 2012 är att ”den gula pendlaren” får valpar 2012 och enda stora chansen 2013 är om man låter bli att döda henne. Att nå en reproduktiv ny varg per år nödvändiggör ett radikalt nytänkande i svensk vargpolitik.

Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.

Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.

, , , , , , , , , ,

5 kommentarer

EU försvårar vargpolitiken och acceptansen

EU gör det svårt för vargen

Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!

EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer!   EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.

EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1.   Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).

Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former!  Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har ”stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu skett saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt.  Stödet hos kategorier vars acceptans av vargen och ökning av dess numerär är viktig för regeringens vargpolitik tycks mycket lågt.  Tidsplanerna för svensk vargpolikt framfördes av Eskil Erlansson i mars 2012, men de är nu förändrade, naturvårdsverket skall besluta i oktober.

Enda lösningen om man inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, och samtidigt komma ifrån EUs inblandning, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!!  Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven på gynnsam bevarandestatus kan ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga.  Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.

Skyddsjakt på invandrarvargar från Finland, som bär gener som kan sänka inaveln, kan tänkas bli vanligare eftersom Jämtland får en stor kvot. Vargar kan störa rennäringen! Det är bara att vänta tills de skadar några renar, så blir skadan snabbt stor nog för att EU skall acceptera skyddsjakten!

Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :-):

1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 20% per år utan någon vision om när tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar. Detta kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom; (anm dessa nedskärningar ter sig mindre troliga hösten 2012 eftersom avsevärda medel tillförts. Beröm till regeringen för att ha åtgärdat en av de här punkterna!!! undrar om det blir någon mer och hur stor ökning av acceptansen det blir?
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter; (anm efter jag skrev detta har förvaltningsplan blivit klar men EU gillande den inte tillräckligt)
8) meddela att om någon fått för sig att det var juni 2012 förvaltningsplanen skulle vara färdig i för EU acceptabel form, så måste det vara en missuppfattning som regeringen inte kan lastas för;
9) meddela att ett sk etappmål för vargantal inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns efter att man gått vidare;
10) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter de som fått ansvaret med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
11) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
12) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 20% per år av en nyckelart i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tror kan vara förenat med oväntade överraskningar;
13) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför söker nya vägar att minska motståndet för andra åtgärder av EU?;
14) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till 500 vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande. Då är det bättre med en snabb ökning. Sedan, när antalet stabiliserats på 500 om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
15) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller kvantifiera eller låta påverka vargstammens ökning;
16) erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler. Det behövs således inte licensjakt för att ge utrymme åt jägarnas jaktlust;
17) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser med polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, straffbelägga förberedelse till tjuvjakt, stimulering till angiveri etc.. En politik där det inte ”lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt saknar verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer;
18) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterfamilj från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
19) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del. Den blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet, exempelvis kommer inte många markägare att godkänna valpfytt till sina marker. Det är intrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga att överenskommelser inte respekteras även om överenskommelsen inte kunnat fullföljas i alla delar.
20) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargantalet ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
21) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet om det kan ledas i bevis att det är rovdjursskador, andra problem är psyko-sociala och en fråga att vänja sig eller merkostnader som är omöjliga att rättvist beräkna.
22) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan undersökningen gjordes eller metodiken i undersökningen är osäker.
23) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får Sverige inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasättande av en småsak, som svensk varg.
23) På den gamla goda tiden kastade kejsaren misshagliga till lejonen, men EU har ett modernare och mer Europainriktat styrsystem med anpassning till det kyligare klimatet och kastar dem till vargarna istället.

Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket för mer varg. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingen, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog (eller schasa undan renarna). Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och mer svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till ”höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.

Den ytterligare skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej.  Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre vargproblem. Här är en vädjan från naturvårdsverket att tacka ja till vargvalpsutsättning, det blev 250 kommentarer vilket är mycket även för varg. Reaktionerna kan studeras. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .

En förteckning av de ”miljö” överträdelseärenden kommissionen hanterar, Sverige är inte särskilt vanligt och överträdelsärendet ter sig relativt måttligt. Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.

Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om ”dialogen” med EU som jag nog tycker verkar en ”monolog”.

Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av ”minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag och det kostar kanske mer än det egentligen smakar för samhället, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser för jägarna som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att ”högst” 210 vargar med låg inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än ”minst” 450 gravt inavlade inte slagit rot hos de som  bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.

Jag skrev denna artikel på en annan blogg som inte är min huvudblogg med en länk så bloggen sågs på DN. Jag hoppades att locka över de som ”klickade” till den här bloggen genom att ge länkar hit, men det var nästan ingen som gjorde. Jag förbättrade successivt artikeln och nu tycker jag den är så bra så jag inte vill undanhålla den för den hör bloggens läsare. Jag försökte i början att hålla denna blogg vetenskaplig och objektiv, men vargpolitiken är för konstig och ovetenskaplig och det går inte att göra något åt det med argument utan ett åtföljande högt röstläge och man kommer inte ifrån alla psyko-sociala aspekter. Men plötsligt stängdes jag av från listan på bloggar i samband med DN-artikeln! Någon måste ha anmält detta inlägg som olämpligt!!  Vem det kan vara har jag ingen aning om för att artikeln innehåller pikar åt de flesta aktörer, fast det känsligaste är kanske pikarna åt EU. Men några veckor hände något liknande med en bloggannonsering på DN som inte kan retat andra än ”vargkramare”, så det var ingen slump och det är en del av någons ”vargkramarstrategi”. Detta belyser ytterligare hur infekterad vargfrågan är och att en del anser sig kunna tillgripa mycket kontroversiella metoder.

, , , , , , ,

9 kommentarer

Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg!

Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg!

Skandinaviens viktigaste varg har en lång och spännande historia. Senaste nytt är att hon efter den senaste flytten till norra Uppland dykt upp i Jämtland igen och nu åter är ett skyddsjaktärende, Sundsvalls tidningHennes öde är under diskussion.   Nu tycks det vara klart att djurparkvalpflytt inte kommer att kunna genomföras i år. Enda chansen att verksamt minska vargens inavel är att låta denna varg leva och få avkomma. Det kommer att kosta mycket för rennäringen, men ändå lite jämfört med att varg kostar Sverige 100 miljoner 2012 och en liten del av vad rennäringen får i bidrag från staten och vargen har hittills kostad mycket mindre för rennäringen än de andra rovdjuren. Det används som ett argument för att få markägare att gå med på valpflytt att annars kan EU anmäla till EU domstolen och risken för detta borde vara större om man skjuter denna varg. Att valpflytten inte gått att genomföra kan skyllas på oförutsedda omständigheter och en besvärlig situation, men att skjuta denna varg blir ett entydigt beslut som säkert i realiteten fattas på regeringsnivå även om ministern kanske försöker bibehålla deniabilitet.

Under nästan ett år har hon haft ett sändarhalsband, som gjorde det möjligt att följa hennes långa och komplexa vandringar och äventyr, men nu är det slut med det. Det skydd som ett halsband och att det var känt att skandinaviens värdefullaste varg gav ett skydd, men kanske nu kan gagna henne eftersom hon är svårare att hitta och det är svårare att knyta olägenheter till henne. Hon har kanske rivit några renar men det var inte många!

Mitt förslag till förbättring av den skandinaviska vargens genetik är att minska inaveln genom att skjuta de inavlade (mer än 90 procent) och skydda de icke inavlade genetiskt värdefulla! Framförallt den enda invandraren från öst som nu rör sig i Skandinavien!! Det strider mot min uppfattning om god vargförvaltning att avliva den genetiskt värdfullaste vargen, skjut gärna ett stort antal icke genetiskt värdefulla vargar istället!

EU skriver i sitt ”hot” att föra Sverige till domstol i juni 2011:  ”Aspects of Swedish wolf policy that still raise concerns include:… effective measures to address the high level of inbreeding in the population by facilitating the natural migration of wolves into Sweden or through the active translocation of wolves”. Att avliva den enda naturliga migranten som kommit på många år är uppenbart att försvåra istället för underlätta, och försämra relationen med EU i vargfrågan.

Det kanske finns legalt utrymme för tiken att etablera sig i renbetesland beroende på var hon gör det. ”Målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.” . ”Målet för stammens utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade åretruntmarkerna.” Precis var gränsen går till året runtmarkerna (åretruntmarkerna ligger huvudsakligen i väst) är oklart för mig, men här är en karta som kan vara till hjälp http://www.regeringen.se/content/1/c6/05/82/57/8df0fdc4.pdf 

Det är en tik som vandrade in på egna ben från öster i slutet av 2010. Hon uppehåll sig i gränslandet mellan Dalarna, Jämtland och Gävleborg län. För att få bort henne från renbetesområdet förflyttades hon i slutet av mars till Kilsbergen i Örebro län. Därifrån vandrade hon via Norge till Idre (110 mil). I Idre satte hon upp ett revir och skaffade en pojkvän, förökning i familjen kunde emotses till sommaren. Jag tyckte inte man skulle flyttat paret i det läget. Men i mitten av december vräktes hon och pojkvännen och deporterades till Tiveden (nära Karlsborg i Västra Götaland). Ett symboliskt vargdrev arrangerades vid tillfället av lokala LRF-grupper som en åsiktsyttring. Men då hade paret redan lämnat Västra Götaland. Deras vägar skildes men båda vandrade i stort mot varifrån de kom. För pojkvännen fullföljdes de symboliska intentionerna med det symboliska drevet och han dödades på hemvägen. Påvisad illegal jakt är mindre vanlig än vad de flesta tror, detta var det andra fallet sedan 2010, där det finns säker ett samband, och sättet att lämna kvar halsbandet förefaller en arrogant demonstration. Chansen att tiken dödas är stor, det har inte tagits påvisbar hänsyn till genetiskt värde vid tidigare skyddsjaktsärenden och synpunkten från LRF och jägarna var att det inte skulle vara ett hinder att döda genetiskt värdefulla vargar vid skyddsjakt. Av nio vargar fällda vid skyddsjakt 2011 var minst tre genetiskt värdefulla, samtliga avgjorde av naturvårdsverket, och därför finns det skäl att befara att länsstyrelser inte heller skall ta påtaglig hänsyn, utöver kortvariga försök till andra åtgärder som är formellt nödvändigt. Jag börjar undra varför naturvårdverkets policy faktiskt ökar inaveln i vargstammen mot de politiska intentionerna (och därigenom direkt försvårar att nå gynnsam bevarandestatus). Det skulle kunna bero på att de icke inavlade vargarna är vitalare och aktivare och initiativrikare och mer benägna till långvandringar, vilket stöder att vargstammen skulle bli kvalitativt bättre om inaveln förbättrades. Hennes återkomst till renbetesområdet efter besökte i Tiveden blev känt av allmänheten som ett skyddsjaktsärende, även om det inte blev av! Den tredje flytten söderut blev snart aktuell! Den tredje flytten söderut utfördes 120208, Härigenom slapp man skjuta Sveriges värdefullaste varg! Man kunde demonstrera att både hon och rennäringen var värdefulla genom att betala stora summor för att skilja dem åt.

Det är den första tik som invandrat sedan den svenska stammen kom till. Om hon hade fått valpar var det fyra år sist en lyckad invandring skedde och det kan mycket väl ta tio år till nästa direktinvandrare kommer så nära valpning. Stammen bygger på fem grundare, hade denna invandring lyckats så hade den genetiska variationsbredden ökat med 20 procent.

En varg”population” måste bestå av många tusen vargar för att vara genetiskt långsiktigt uthållig. En sådan population kan dock omfatta mycket mer än ett land. Forskare och EU’s grupp för rovdjur har sagt att invandringen måste vara minst en ”effektiv” varg (dvs en varg som får avkomma) per varggeneration (fem år) för att man skall kunna slå ihop vargstammarna i närliggande länder (områden). Får tiken valpar i vår, kan Sverige hävda att EU’s krav överträffats med bred marginal. Det är då inte en skandinavisk stam, utan en del i en nordeuropeisk vargstam, som är tillräckligt stor. Önskemålet om långsiktig genetisk uthållighet blir därmed tillfredställt utan att den svenska vargstammen behöver bli större än den är nu!

Man kan minska inaveln väsentligt genom licensjakt där genetiskt värdefulla vargar sparas och icke värdefulla skjuts, men detta fordrar ett kontinuerligt tillskott av invandrade vargar, och för att möjligheten att minska inaveln med licensjakt skall kvarstå är det nu dags för nytillskott utöver de två invandrare som började få avkomma 2008, men nu verkar ha avlidit.

Att sänka stammens inavel är statsmakternas viktigaste förvaltningsmål och utpekas som det viktigaste målet av rovdjursutredningen (SOU 2011:37). Inaveln började sjunka 2008 när färska spontana invandrarna från Finland började berika stammen med sin avkomma. Inaveln i den svenska vargstammen bör halveras. Om tiken får avkomma 2012, så har det invandrat tre genetiskt effektiva vargar den sista varggenerationen! Denna invandringstakt räcker mer än väl för att så småningom sänka inaveln till en acceptabel nivå, och eliminerar behovet av ytterligare artificiell vargtillförsel från djurparker och andra länder!

Tiken har inte ”dvärgbandmask” (analyser har gjorts vid flera tillfällen). Eftersom hon varit i Skandinavien ett år och rabies visar sig inom ett halvår har hon inte det. Det är ingen hundbastard. Hon har en GPS sändare och kan hållas under översikt.

Tiken har redan vandrat många hundratals mil, troligen den längsta dokumenterade långvandringen av någon varg någonsin! Den envisa kraftfulla beslutsamhet hon visat är imponerande! Jämtland borde vara stolt över att ge ett hem till Skandinaviens viktigaste varg som hon kämpat så hårt för att komma till. Själva idén med ”vilt” och ”natur” måste omfatta respekt för en envis natur och att ibland låta naturen få som den vill. Detta är en av tjusningarna med natur, ett skäl av samma typ som motiverar att ha varg i Sverige! Denna vargtik förtjänar erkännande och respekt för sina insatser. De som inte gillar varg kan ändå visa aktning, respekt och erkännande för en extraordinärt kompetent spelare i motståndarlaget! Men naturbyråkraterna vill inte acceptera en ”naturlig” natur där de inte lägger sig i, det skall vara bokstavstro på politikernas intentioner ibland, EUs intentioner ibland, men ibland är det andra paragrafer och bedömningar man lutar sig mot.

Det har redan satsats mångmiljonbelopp på denna varg, ”förstärkningsprogrammet” har redan försvagat acceptansen som redan är dålig pga. vargstammens i stort sett okontrollerade tillväxt i strid mot riksdagsbeslutet och rovdjursutredningens förslag (att först sänka inaveln). Naturvårdsverket har redan (med skyddsjakt och onödiga flytt) försvårat det prioriterade målet att sänka inaveln. Skjuts hon nu, kan ”förstärkningsprogrammet” beskrivas som ett fullständigt misslyckande åtminstone tills när och om man kan triumfera med stora framgångar med valpflyttarna om ett år.

Några förslag:
* Huvudförslaget är att lämna tiken i fred (shasa bort henne från renarna är förstås OK, men räkna inte med att det inte blir störningar):

  • Vänta kanske flyttar hon från renbeteslandet av sig själv.
  • Det är värt många miljontals kronor att få en ny invandrare, det räcker att ersätta skador och olägenheter till rennäringen.
  • Rovdjursutredaren skulle föreslå en ”vargkorridor” till Finland, detta kunde bli första byggstenen!
  • Förslag till uppluckrad politisk skrivning för renbeteslandet: Vargföryngring i norra Sverige kan i undantagsfall accepteras, när det rör sig om en ny invandrare, där flyttning försökts, men vargen återvandrat norrut.
  • Fordrar inget omedelbart slutligt beslut, genetiskt värdefull varg kan tolereras en tid i renbeteslandet. Idre-samerna samexisterade med paret uppåt ett halvår, och verkar inte tycka situationen blev bättre när dessa vargar flyttades och några andra sköts.

Plan B och C är väl inte aktuella längre men kanske kan tänkas på till nästa gång.
* Plan B är att flytta tiken till ett hägn, ge henne en – helst genetiskt värdefull – partner och låta dem få valpar. Därefter släpps hela flocken till det vilda. Att de fått chansen att acklimatisera sig i ett hägn ökar nog chansen att de stannar i närheten, och har de väl fått valpar släpar de nog inte iväg med dem på långvandring. Med en uppvisning av snabb och radikal handlingskraft och kreativitet kan detta genomföras omedelbart, och det kan resultera i valpar i sommar, som det blivit om man inte flyttat från Idre. Hittar man en genetisk värdefull partner till hägnet så kan detta bli genetiskt bättre än om paret fått stanna i Idre, eftersom generna från en bra make skulle få en extra skjuts genom att ”lifta” på tikens gener. Det verkar vara en ny invandrare på gång i nordligaste Sverige. Sätter man tiken i hägn men, inte hinner med reproduktion 2012 kan man flytta den nya invandraren (om det är en hane) direkt till hägnet, det funkar då som karantän och de kan båda acclimatisera sig på den nya platsen, de accepterar troligen ”tvångsgiftet” och man satsar på valpar 2013 istället.  Ryktet om plan B har spritts till Dalarnas tidning!

* Plan C så flyttas valparna till vilda lyor som djurparksvalparna och tiken får leva vidare i hägn som avelsdjur (kanske i anslutning till ett zoo?). Den genetiska variationen från djurparkerna är inte outtömlig som genkälla, och det kan ha fördelar att vara mindre beroende av djurparksföreningen som valpkälla.

Det kanske inte är så dumt att låta samerna skjuta henne när hon faktiskt angriper en ren, det anknyter ju faktiskt till gamla samiska traditioner att skydda renarna från varg. Och då slipper naturvårdsverket problemet.

Naturvårdsverket har bestämt att inte satsa på avkommor till invandrare utan bara invandrare. Det tycker jag är helt fel attityd när det gäller en oprövad metod, att förbättra prognos och kontroll hur vargen faktiskt vandrar istället för att rycka på axlarna och säga att det har vi inte en aning fast erfarenheten säger att de vandrar tillbaks, men blir en ursäkt för att döda vargen om några månader (”vi gjorde vad vi kunde”). Jag tycker inte man skall använda bara de allra värdefullaste direktinvandrarna till sådan metodutveckling utan just invandraravkommor som inte är lika värdefulla och som är bättre att samla erfarenhet och utveckla teknik med. 

En modell för hur jag tycker det kunde se ut i norra Sverige är att målsättningen sätts till en föryngring varje år i Norra Sverige, där den ena partnern är en direktinvandrare, i första hand sådana där det gjorts ett flyttförsök först. Denna ”regeländring” skulle innebära en effektiv invandrare mer från öst i varje varggeneration (vart femte år). Man kan räkna med ytterligare en effektiv invandrare per år som antingen tar sig ned till södra Sverige själv eller stannar där vid första flyttförsöket. Då blir antalet invandrare och kontakten med Finland tillräcklig och långsiktigt uthållig. Berörda renskötare får tillräckligt bra ersättning för att se produktion av rovdjursmat som en ekonomiskt lönsam del av rennäringen. Samerna är ett ursprungsfolk och rennäringen bedrivs delvis av historiskt kulturella skäl och att hantera varg i samband med ren var ett viktigt inslag i rennäringen som den bedrevs för drygt ett sekel sedan, och varg är en del av den samiska traditionen, som nu med statligt stöd bevaras (återupplivas) i en generation. Det blir minst 20 ggr fler föryngringar i södra landshalvan. När hittillsvarande etappmålet 20 föryngringar överskridits är det också naturligt att överväga en geografiskt vidare spridning. EU tycker också att det strider mot EU-direktivet att varg hålls undan från norra Sverige, om Sverige nu låter sig styras av EUs direktiv och tog det här med fridlysning på allvar, så är det ett brott att flytta den här vargen och därmed hålla vargen i praktiken utrotad i norra landshalven förutom att den i praktiken hålls utrotad i södra. Ur rennäringens synpunkt så kommer fler vargar att läcka in i renbetesområdet ju större vargstammen blir, så rennäringen i Jämtland kan se fram emot ett ökat vargtryck på grund av Sveriges statsmakter prioriterar att undvika störningar i rennäringen framför att reducera inaveln. Det är viktigt att åtgärder är kostnadseffektiva och verkligen värda vad man lägger ned. Det är ofta svårt att sätta ett värde på åtgärder som försämrar uthållighet och ökar acceptans, men i det här fallet är det lätt. Värdet är vad det kostar att reparera kostnaden. Om man  dödar den här tiken så är skadan för den genetiska förstärkningen värd för att tillföra en obesläktad reproduktiv varg drygt fem miljoner (vad man är villig att lägga ned på att få en motsvarande genetisk förstärkning med valpflytt enligt de kostnadsuppskattningar som gjorts). I Idre var det 80% chans att föryngringen skulle lyckas, dvs den skada det orsakat vargens genetiska kvalitet kostar 4 miljoner att reparera. Därtill kommer en eller två miljoner med flytten och dvs investeringar förut. 6 miljoner nedlagt på att reducera olägenheterna för rennäringen. Eftersom denna kostnad ligger på att skydda rennäringen från rovdjur så bör den bokföringsmässigt hamna där. Jag tycker det vore bättre om rennäringen själv fick göra beslutet, alltså fick göra valet antingen fem miljoner kontant eller få önskemålet på skyddsjakt mot tiken tillgodosett. Även andra skyddsjakter i renbeteslandet borde finansieras på samma sätt (bokföras som subventioner åt rennäringen för dess allt överskuggande värde att inte försvåra för de traditionella näringarna). Lyssnar man bara på krav och önskemål som inte kostar något att föra fram blir det lätt inte kostnadseffektivt. Om nu Sverige ville skydda rennäringen så kunde man fått ett undantag som Finland, nu verkar det mycket av en efterkonstruktion. Inte skapar det nån bra stämning i landet heller när man statsmakterna skyller på skyddet för rennäringen för att det blir kaotiskt okontrollerad tillväxt av varg som kommer att skapa mycket fler olägenheter för rennäringen.

En fördel är att det funnits några veckor att tänka igenom strategierna för vargförvaltarna, det är inget oväntat som hänt. Renägarna borde varit alerta minst en vecka i förväg. Vargflytt är ännu ingen beprövad metod relaterad till vargpsykologi, man vet inte vart vargarna går fast man nu vet det är en god chans de går ”tillbaks”. För att lära sig vargpsykologin kan man göra ”experiment” med flyttvärda invandraravkommor, som är mindre värdefulla än invandrare. Om det är för besvärligt att använda sig av hägn skulle man kunna använda den plats där det fanns minst vargrevir norr om utsläppsplatsen och minst chans att vargen ”kände igen” sig. Reflexmässigt rör hon sig nog mot norr men om hon hittar ett ledigt attraktivt revir på vägen så kanske hon stannar där innan hon hunnit ”hem”. Det bör ligga något sådant resonemang bakom. Man skulle kunna placera henne på den sydligaste utsläppsplatsen. Visserligen finns det en högröstad opinion emot, men i den artikel som jag skrev i Boråstidningen kom det bara en arg insändare fast jag räknat med tio liknande och länsstyrelsen i Göteborg har i sitt remissvar till rovdjursutredningen önskat en snabbare uppbyggnad av vargpopulationen än vad rovdjursutredningen föreslagit. Den nya vargen i Kronoberg var tveksamt isolerad, med en utbyggnad i södra Götaland istället blir det mer sammanhängande. Har man Sveriges värdefullaste varg så blir det svårt att förorda skyddsjakt när det är värt 5 miljoner att hålla henne vid liv, det skulle bli en forcerad stängselutbyggnad istället och därmed kunde man använda vargen som murbräcka mot södra Sverige. I norr är hon dömd för att man inte kan hägna in renarna men i söder kan man hägna in fåren. Södra Götaland är längst ifrån Norrland av utsläppsplatserna och det kan ge en vecka till innan hon dyker upp i Renbetesmarkerna förutom att det minskar chansen att hon verkligen gör det. ”Risken” att hon stannar i närheten av utsläppsplatsen är ju i varje fall mycket liten.

Egentligen verkar invandringen från Finland vara tillräcklig – om man förstärker effekten av den invandring som faktiskt sker med selektiv populationsbegränsande licensjakt – men den lösningen accepteras inte av EU, och kanske egentligen inte av svenska intressen heller, just eftersom det innebär en politisk möjlighet att via vargarna komma åt att markanvändningen på över halva Sveriges yta kontrolleras av en ganska obetydlig näring som bedrivs av en mycket liten minoritet.

En tidigare version av den här artikeln fick stor uppmärksamhet hos LRFare, eftersom jag antytt att LRFare motarbetar genetisk förstärkning. LRFare borde veta så mycket om biologi som att det kan vara bra med minskad inavel och att inte protestera våldsamt emot försök till genetisk förstärkning, även om jag har förståelse för att de är oroade av ökade olägenheter vid en ökning av vargstammen. Kritik har framförts att det nog uppfattas som stressande för den stackars honan.

Jag känner nog också en viss empati för vargtiken. Någon slags belöning för sin energi och försök att hjälpa oss människor med genetisk diversitet, hon kan ju knappast fatta att Norrland är vargförbjudet även om det ibland dyker upp någon slags monstermyggor där som faktiskt är mycket irriterande. Som erkänsla för hennes insatser och som en slags ödmjukhet för en otämjd natur, så känner jag för att vi kan ge henne livet.

 En websida med betraktelser som tidigare omfattade bl a henne når man om man klickar här. Det finns tre artiklar på bloggen om Skandinaviens värdefullaste varg. Idrevargen! 1) , 2),  3) Det finns också många andra artiklar om skyddsjakt och skyddsjakt på genetiskt värdefulla vargar.

, , , , ,

3 kommentarer

EUs rovdjursriktlinjer – inte mycket ledning

EUs rovdjursriktlinjer – tveksam hjälp

EUs (”=LCIEs”) rovdjurs-riktlinjer orsakar stora problem. Riktlinjerna kan tolkas olika resulterande i drastiskt olika minsta vargantal, delvis beroende på subektiva uppfattningar av den som tolkar. Det är svårt eller omöjligt för tolkaren att förstå vilka förvaltningskonsekvenser de valda tolkningarna leder till.

Det har utfärdats riktlinjer för hur EU:s direktiv skall tolkas för bl. a varg som kan benämnas ”EU:s (=LCIEs) rovdjursriktlinjer”. Man kan ifrågasätta om det skall tolkas som EUs riktlinjer. Det är inte översatt till svenska fast EU dokument översätts till svenska. Det sägs uttryckligen att det är EU:s direktiv och inte LCIEs riktlinjer som gäller.  Men hur kan och bör LCIE dokumentet tolkas? Dokumentet ger mycket information, men inte tillräcklig ledning och för stort utrymme för subjektivitet! EUs direktiv talar också mycket om acceptansrelaterade faktorer som grundval till undantag vilket knappast nämns i LCIEs riktlinjer. Vargfakta räknar upp några omständigheter att det kan vara goda skäl att få godkänt på vargjakten.

Minimalt antal vargar
Jag anser riktlinjerna kan tolkas som att gynnsam bevarandestatus kräver minst det antal vargar, som gör att sannolikheten att stammen dör ut inom hundra år är lägre än 10 %, beräknat enligt en sårbarhetsanalys. Sårbarhetsanalysen kan inskränka sig till vad som ter sig troligt. På sidan 20 står den för Sverige mest kritiska formuleringen:

“In summary, we suggest that favourable reference population be defined”… “The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years)”… Det låter ju bra och trovärdigt vid första påseendet att det skall vara en rimligt hög sannolikhet att vargstammen överlever 100 år.

Meningen summerar avsnittet ”An operational proposal to define Favourable Reference Population” och måste alltså vara vad som slutligen gäller oberoende av andra formuleringar.

Läser man riktlinjerna sid 22 står det:”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…och ”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs. ”riktlinjerna” ställer hårdare krav än EU-direktivet. Emellertid är det ett subjektivt beslut hur mycket hårdare.

D.v.s. man kan tolka riktlinjerna antingen som att de anger minimikrav på nödvändigt antal eller att man skall ligga högre men i en grad man får tolka själv. ”Levels” kan avse en faktor 100 högre (10000 vargar istället för 100), medan ”much larger” kan tolkas som 25 % (125 vargar istället för 100, 25 är mycket mer än 100). I detta avseende kan man alltså säga att man följt inte bara EU-direktivet utan också riktlinjernas rekommendationer om man ligger minst 25 % över. Det går väl bra att också besluta 100 vargar om PVA ger 100 vargar och skriva att beslutet tagits på grundval av EU:s rovdjursriktlinjer (man behöver inte gå längre . Jag tycker inte det är acceptabelt med riktlinjer som lämnar så vida marginaler till godtyckliga tolkningar. Riktlinjerna undergräver förtroendet för hela den svenska rovdjurspolitiken och EU:s rovdjurspolitik om de leder till resultat som är så svåra att enkelt och trovärdigt motivera som rovdjursutredningens förslag. Beträffande nödvändigt antal (referenspopulation) tycker jag man i stället skall gå tillbaks till EU-direktivet och dess riktlinjer och inte försöka tänka över de speciella rovdjursriktlinjerna med deras hopblandning med det extremt långsiktiga. Det är bättre att diskussion sker vid de revisioner EU gör baserat på rovdjursriktlinjerna och direktiv, som kan resultera i ändringar i förvaltningsplaner, än att från svensk sida göras sig till uttolkare av EU:s vilja rörande referenspopulationer när den är så oklart formulerad.

Det diskuteras knappast hur faktisk inavel påverkar gynnsam bevarandestatus, bara inavelsökning. Detta är inte relevant för den svenska vargpopulationen eftersom inaveln minskar. Man kan få med inavel indirekt genom att lägga in det i sårbarhetsanalysen. Det orsakar lätt extra säkerhetsmarginaler som adderas till de på annat sätt pålagda säkerhetsmarginalerna. Det är olyckligt att detta sammanblandas med diskussioner om ”genetisk viabilitet”.

Riktlinjerna går in på långsiktig genetik på ett mycket olyckligt sätt som bäddar för konflikter och bristande acceptansen som vad vi nu ser utspelat i Sverige.
Redan av rubriken till dokumentet framgår att riktlinjerna avser populationer (eller som riktlinjerna själva förklarar menas med populationer i rubriken vad som ofta kallas subpopulationer). Den svenska vargstammen eller troligen den svensk-norska kan betraktas som en sådan (sub-)population. Kanske eller kanske inte den karelska subpopulationen kan räknas in i en skandinavisk-karelsk subpopulation. Att sedan på ett oklart sätt gå över till hur megapopulationer skall byggas upp kan inte leda till annat än att dokumentet blir djupt förvirrande och beroende av spekulationer om dessa megapopulationer. Som dokumentet själv förklarar i ord som antyder att det är en långsiktig målsättning (sid 23): “From a strictly conservation perspective the preferred overall goal would be to establish a metapopulation of interconnected populations, each of which is at a level exceeding the minimum threshold for Favourable Conservation Status.” Denna ordalydelse indikerar inte att VPA storleken behöver överskridas avsevärt och av ordalydelsen framgår att det är något långsiktigt. Det är för megapopulationerna och inte populationerna eller subpopulationerna eller de individuella stammarna det gäller. Men med åsidosättande av vad rovdjursriktlinjerna egentligen skulle gälla, så trampar rovdjursriktlinjerna vidare (sid 17):”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers both short term demographic and long term genetic components”…”is recognized. This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals.” Många hundra tolkas ofta som 3000-5000 vargar. Meningen uttrycker en förmodan av vad direktivet avser. Även i övrigt förekommer det mycket ofta förmodanden som leder till att det som ett taftologiskt mantra upprepas ”PVA ger ett minimum, vi rekommenderar mer” EU bör själv ta initiativ till en sammanställning av ryska vargstammar, subpopulationer och deras konnektivitet.

Selektiv jakt inriktad för att minska inaveln fördubblar effekten av tillförda vargar
Det förvånar mig att de jaktkunniga och jurister inte kunnat finna ett undantag för detta, jag saknar en förklaring i EU:s rovdjursriktinjer varför detta är omöjligt, vilket tycks vara vad naturvårdsverket och regeringen kommit fram till. Jag tycker det borde stämma in på vad som står på rovdjursriktlinjerna sid 29 ”Using a derogation depends on competent national authorities determining that”…”conditions are being met. The first condition is to demonstrate a reason for wanting derogation.”… “Article 16 permits for derogation” … (d) “For the purpose of … repopulating and re-introducing these species and for the breeding operations necessary for these purposes…” Den svenska vargstammen som återbevargar Sverige kom med få individer och lider därför av inavel som alla är eniga om bör reduceras. Detta är ett naturligt led i att återuppbygga en livskraftig vargstam. Riktlinjerna borde förklarat varför detta inte är acceptabelt motiv för dödlig kontroll. Gruppen från LCIE som gav ett utlåtande om vargjakten i Sverige 2011 borde också förklarat varför det inte anses som en acceptabel ursäkt.

Lättläst?
Fast rovdjursriktlinjernas författare säkert ansträngt sig, så ger dokumentet ändå ett intryck av fikonspråk för specialister. Det är svårt att fatta vad som egentligen är centralt, jag har själv lagt ned mycket tid och betraktas som genetikprofessorskompetent, men förstår ändå inte ännu dokumentet till fullo. Omedvetet vill specialister undvika kvalificerad inblandning från andra och göra sin omgivning beroende av sig. Ett hjälpmedel är att omgärda ämnet med speciell terminologi och begrepp och underförstådda resonemang och beslut från andra källor och dunkla hänvisningar. I en nyckelmening ovan står exempelvis ”IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA)”, men det står inte vad PVA är eller något mer om IUCN criterion E. Men det blir ändå knepigare när dessa begrepp blir föremål för juridisk tolkning.

För att ta del av den oftast oklara diskussion som finns måste man förstå innebörden av begrepp som Favourable Conservation Status (FCS); Favourable Reference Values (FRV); Favourable Reference Population (FRP); minimum viable population (MVP); mature animals; “optimum density”;  ”Demographic Viability”; ”population viability”; MVP; BVA; ”Genetic viability”; Favourable Conservation Status (FCS); Critically Endangered, Endangered, Vulnerable; IUCN categories of “Near Threatened” or “Least Concern”, innebörden är långtifrån kristallklar. Läser man ”rovdjursriktlinjerna” tycks menaS att för FCS skall bla FRT uppfyllas och detta bör helst vara större än MVP.

Det minskar trovärdigheten att diskussionen i riktlinjerna ofta är svåförståelig och svårtolkbar, och detta i speciellt hög grad när det leder till slutsatser som ter sig som orimliga eller kontraintuitiva för de flesta, som att det behövs minst dubbelt så många vargar i Sverige som idag för att vargen skall ha en rimlig chans att överleva, och att närheten till tiotusentals vargar i Ryssland eller hundratusen gråvargar inte skall vara tillräcklig för att ge genetisk säkerhet på lång sikt. Det minskar också trovärdigheten att så många kvalificerade bedömmare ifrågasätter resultaten. Skall dessa stora populationer accepteras bör det förklaras pedagogiskt mer kraftfullt och övertygande av rovdjursutredningen varför det är så.

Acceptans. Dokumentet nämner acceptans som viktigt och LCIE har uttalat sig om (accepterat) den svenska licensjakten 2010 och 2011 i ett acceptans-sammanhang. Detta påverkade dock inte EU att lägga ned sitt överträdelseförfarande. Detta visar att EU inte har förtroende för LCIE och det minskar avsevärt värdet och trovärdigheten av dess riktlinjer. Dokumentet uppmanar till nationella krav på antal vargar för gynnsam bevarandestatus, som är mycket högre än vad EUs direktiv kräver eller vad som är naturvetenskapligt berättigat, och detta leder säkert till minskad acceptans för rovdjurspolitiken hos de som uppfattar olägenheterna som påtagliga. Nationella myndigheter skyller nog då ofta lite orättvist på fördrag med EU istället för de svenska myndigheternas egna ambitioner. Detta minskar nog den nationella acceptansen av EU.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.

Riktlinjerna inte anpassade för den svenska situationen
LCIE riktlinjerna analyserar inte de som är mest relevanta för den svenska vargens situation. Detta framgår av denna serie av artiklar om rovdjursutredningen. LCIE analyserar inte att prioriteten är att först sänka inaveln eller att jakt kan utformas så att den stärker effekten av tillförsel/invandring av obesläktade vargar. När faktiskt en isolerad population återuppbyggs från ett händelsevis uppträdande par så råder speciella omständigheter som det borde finnas större förståelse för. Det borde finnas större hänsyntagande till situationen när det är en ohotad art och ”ras” (nordeuropeisk varg) det rör sig om som kan flytta sig mer än 100 mil mellan generationerna och fortfarande är sammanhängande. Det borde tas större hänsyn till att vargen har uppvisat en förvånande förmåga att återhämta sig även efter fullständig utrotning. Det borde tas större hänsyn till att acceptansen är mycket dålig och olägenheterna mycket dyra och krävande att hantera så att de säkerhetsmarginaler som gäller för lätthanterligare arter (inkluderande lo och björn) inte bör strikt tillämpas för varg. Knappast heller vad man gör då acceptansen försämras när antalet stiger okontrollerat och snabbt på grund av strikt förbud att skjuta andra vargar än sådana som kan bevisas ha orsakat stor skada. Jag tror att dessa riktlinjer är en källa till en del extra problem och de anvisningar de ger är olyckliga och ett skäl för den mycket hårda konflikt detta orsakat i Sverige. Jag föreslår att man inte tar så mycket ledning av riktlinjerna utan bara tittar direkt på direktivet. Jag föreslår också att den bevarandebiologiska forskningen utvecklas till något mindre dogmatiskt.

Andra riktinjer: http://www.naturvardsverket.se/Handbocker/Artskyddsforordningen/Start/  är en handbok i hur artskyddsförordningen skall tillämpas men jag hittade inte relevant om genetik i den.

”Riktlinjernas” huvudförfattare har utvecklat en del i en ny artikel xxxxx   Building biological realism into wolf management policy: the development of the population approach in Europe. Linnella,, Boitani. Hystrix, the Italian Journal of Mammalogy som publiceras på nätet April 2012. Det rör sig om en konferensskrift från en konferens våren 2010 som alltså inte påverkats nämvärt av EUs behandling av svenska vargjakten och ett dokument som inte kan kommenteras.

Referens: Linnell J., V. Salvatori & L. Boitani (2008). Guidelines for population level management plans for large carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2).

,

Lämna en kommentar

Några hundra vargar i Sverige räcker långsiktigt

Tusentals vargar behövs, men det räcker med några hundra i Sverige

Ett skäl att rovdjursutredningen hamnar på ett stort antal vargar i Sverige är vargbehovet för ”långsiktig genetisk viabililitet”, där även vargstammar utöver den svenska räknas in. Men det räcker med den nuvarande svenska vargstammen som Sveriges bidrag! Egentligen är detta bara ett ordrikt försvar för den uppfattning som tidigare framförts: Det finns tillräckligt många vargar i nordöstra Europa inklusive Ryssland för att vi inte skall behöva tusentals i Sverige för att försäkra oss om genetisk uthållighet!

Rovdjursutredningen skriver: ”En livskraftig vargpopulation utgörs av åtminstone 3 000–5 000 individer i Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Historiskt och genetiskt utgör bestånden i dessa geografiska områden en gemensam vargpopulation.”. Detta bygger på en analys av en utländsk expertpanel (bilaga till rovdjursutredningen).

Många forskare anser att minst knappt 2000 och upp till 5000 vargar behövs för att en vargpopulation skall betraktas som genetiskt långsiktigt uthållig. Detta behövs för evolutionär potential, för att garantera att genetisk variation långsiktigt upprätthålls, för att minska risken för ackumulation av dåliga mutationer och för långsiktig anpassningsförmåga. Ofta framförs att det behövs 500 ”effektiva vargar” vilket svarar mot knappt 2000, och fördelas det rättvist mellan länderna i det angivna området skulle Sveriges andel bli ungefär 500, och detta kan sägas vara ett av motiven för att rovdjursutredningen fastnat på 450. För närvarande finns det långt färre vargar i det angivna området än 5000, men området kan förmodligen göras avsevärt större och omfatta långt fler vargar, och bör inte fixeras nu.

För att göra den svenska vargstammen värdefull i ett internationellt långsiktigt perspektiv, bör den inte öka de närmaste decennierna, vilket jag framhåller i en tidigare artikel på denna web. En eventuell ökning av dagens svenska vargstam (referenspopulationens storlek) är därför inte nära förestående för att förbättra den långsiktigt genetiska uthålligheten. Det närmaste decenniet bör användas bl. a till att fundera över hur en metapopulation omfattande många vargstammar med minst 2000 eller fler vargar kan byggas upp och hur funktionella nuvarande stammar är. Det viktigaste för Sveriges del är det genetiska sambandet med Finland, det kan nu hävdas att det är tillräckligt, men det bygger på mycket få immigrationsfall och bör säkras ytterligare.

Som påpekas i rovdjursriktlinjerna är den teoretiska vetenskapen om detta mycket bristfällig utöver att det behövs fler vargar än som torde bli aktuellt för den svenska vargstammen. Dessutom är kunskapen om de aktuella vargstammarna öster EU bristfällig och samarbetsformerna inte upparbetade, så det är bra att det finns gott om tid att göra detta. Rovdjursutredningen föreslår att referenspopulationens storlek omprövas 2019, så frågan om långsiktig genetisk uthållighet är inget argument för att öka vargstammens storlek idag eller sätta referenspopulationen högre än dagens vargstam.

Teorin för metapopulationer för att ge genetisk långsiktig uthållighet är inte väl utvecklad. Se EU:s rovdjursriktlinjer. Rovdjursriktlinjerna skriver ”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers” … ”long term genetic components,”… ”This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals”  En allmännt accepterad tumregel talar om effektiva antal på 500 dvs 2000 vargar. Rovdjursriktlinjerna betonar hela tiden det internationella, dvs att man kan slå ihop över gränser. Jag tror inte en effektiv migrant per generation skall tolkas som mellan alla subpopulationer i en metapopulation, och subpopulationerna har vanligen fragmenterats så sent att det knappast är relevant än.

Att utgående från de ganska diffusa idéer och ganska omogna modeller och exempel på funderingar som ligger väldigt långt från varg komma med exakta rekommendationer för det behövliga vargantalet i Sverige och dess grannar som är uppenbart kontroversiella och vida större än andra kvalificerade uppskattningar tycker jag inte är så välbetänkt av panelen och rovdjursutredningen tog inte heller förslaget i första vändan.

Panelen skriver (sid 110) ”Favourable Conservation Status for the Fennoscandian-Karelian grey wolf population, with effective population sizes (Ne) that secure a potential for future evolution (500 or more). This number corresponds to census population sizes (N) of somethousands (at least 3,000–5,000) individuals.” Vilket är den mest uppblåsta uppskattning av växelkursen mellan de båda antalen jag sett (2000 vore mer i samklang med andras (t ex Ryman, Laikre och Liberg) skattningar). Men denna uppblåsta skattning får alltså får ligga till underlag för en rekommendation. Mycket svagt underbygt för att vara så viktigt!!!!!!  Panelen tycks inte se skillnad mellan en metapopulation och en subpopulation, det behövs 3000-5000 vargar i en isolerad skandinavisk population. Panelen avfärdar dock den möjligheten pga den höga inaveln dvs de inser i princip att det inte är lämpligt att blåsa upp den svenska vargpopulationen av idag.

Gråvargen förekom för 200 år sedan nästan kontinuerligt i större delen av Eurasien eller ivarjefall Europa. Sedan dess har antalet vargar minskat och populationerna har fragmentiserats. Vargar kan migrera storleksordningen hundra mil (vilket inte minst visats genom etableringen i Sverige de sista decennierna). I norra Europa kan de passera vatten på vintern när det är is. Vargar är brett anpassade och kan sprida sig och överleva i de flesta geografiska områden. Det är således goda förutsättningar för att metapopulationer av varg kan omfatta mycket stora geografiska områden. Jag länkar till Fredrik Widemo som har kommenterat metapopulationens avgränsning i sin blogg.

En hel underart (gråvarg) kanske kan ses som en enda metapopulation. För att bevara underarten gråvarg så är det säkert berättigat med 5000 individer. Man kan diskutera hur många och hur omfattande lokala varieteter som skall stödjas. Jag tycker själv det är ett berättigat och ”vetenskapligt” välgrundat genetiskt betingat önskemål att arten gråvarg i det vilda inte skall tillåtas falla under 5000 vargar. Jag väger då in artens stora historiska betydelse och numerär och det betydande antalet aktörer och vida geografiska område ”bördan” kan fördelas över. Jag ansluter mig också – som genetiker – till tanken på att bevara varieteten nordeuropeisk varg omfattande (förutom Sverige, Norge och Finland) den ryska vargen väst om Ural och den baltiska vargpopulationen med tillsammans minst 5000 vargar (av de kanske 40 000 som finns idag). Bevarandet bör också ha en viss täthet och bevara anpassningar inom arten när det är en stor och viktig art, vilket är ett motiv för att satsa ganska mycket på ”mindre” segment än hela arten.

För mammutar verkar det räckt med en effektiv populationsstorlek på 500 för att hålla den sista kvarlevan av mammutpopulationen vid liv i 6000 år på en ö i arktiska oceanen vilket stöder att det räcker med 2000 vargar i en metapopulation.

Metapopulationsbevarande är inte lika viktigt som subpopulationsbevarande och subpopulationer behöver inte nödvändigtvis vara genetiskt överbryggade
Ett lägre antal innebär sannolikt inte undergång för varieteten inom några tusen år, men minskar chansen att populationen består och består den är det betydande risk att den kan betraktas som något utarmad och nedsatt. Man kan inte bortse från andra faktorer som minskar risken. Den naturvårdsteknik vi själva utvecklar för den svenska vargstammen med utnyttjande av den genetiska variation som finns i djurparkerna och flyttoperationer mellan vargstammar kan förstås appliceras i ett större sammanhang för att överbrygga fragmentering och reparera nedsatta delar av populationen när naturen inte verkar klara av det själv. Eftersom det rör sig om förvaltning av naturen skall målsättningen vara att klara sig utan sådant, men det behöver inte vara absolut säkert att ”naturen” klarar av det, om naturen inte klarar det så kommer ”plan B” sannolikt att finnas utvecklade. För övrigt är det fruktansvärt osäkert vad som händer i ett tusenårigt perspektiv så det blir aldrig särskilt säkert hur höga krav som än ställs på utgångsläget. Optionen att ha kvar naturlig gråvarg om tusen år skall otvivelaktigt bevaras, men behöver man släpa med sig nästan hela den genetiska mångfalden inklusive anpassningar och varieteter? Redan gråvarg är ju en varietet. Det verkar tillräckligt att bevara individuella stammar/subpopulationer på 100 års sikt med sammanlagt 5000 individer, så att de som kommer efter kan använda sin mer avancerade teknik för migration mellan subpopulationer i den mån det inte funkat tillräckligt bra. Det är effektivare att bevara gener i många subpopulationer än i en stor ”omrörd” megapopulation, detta är ett direkt argument mot ”megapopulationstänkandet”. Det demografiska bevarandet blir också säkrare i en fragmenterad megapopulation. Om ”vargpesten” dödar en subpopulation kan den byggas upp eller spridas naturligt från de andra, men om den sprids i hela megapopulationen kan det innebära varietetens undergång.

Vissa variationer mellan subpopulationer är förväntade även om det finns en viss migration och måttliga variationer mellan subpopulationer bör inte ses som ett argument mot att föra dem till samma metapopulation. Subpopulationer är ofta så små, så att genetisk drift leder till märkbara förändringar av genfrekvenser över hundra år. Redan att den skandinaviska subpopulationen bara hade tre grundare gör den annorlunda från andra subpopulationer för den överskådliga framtiden. Att det finns små skillnader i genfrekvenser mellan subpopulationer är inget bra argument för att de inte skall ses som delar i en metapopulation. En metapopulation behöver inte innebär ett exakt bevarande av något ursprungligt utan bör tvärtom ge ett visst utrymme för en evolution och anpassning till nya förhållanden som kan vara olika inom meta-popuationens område. Troligen är LCIE-kriteriet en effektiv migrant per generation för högt för att diskvalificera till metapopulationsbildning, men för lågt för att det inte skall utvecklas märkbara skillnader mellan subpopulationerna. Förhållandena och migrationsmönster ändras över tiden och kan komma och gå. T ex motorvägar och järnvägar skapar fragmentering, men förmodligen har den processen nu stoppat eftersom man är mer medveten om den fragmenterande effekten och i högre grad vidtar motåtgärder. Detta kan förväntas leda till minskad fragmentisering av de ryska vargarna. Att bevara vargen är också en ny ide i Ryssland och Baltikum, vilket kan leda till förbättringar ur metapopulationssynpunkt. Subpopulationsstruktur och migration är dynamiska och ändras över hundra år. Även om gener inte migrerar direkt mellan avgränsade subpopulationer kan de hoppa stegvis över flera generationer. Förmodligen skall inte metapopulationer avgränsas abrupt när det rör sig om i huvudsak kontinuerliga populationer utan på något successivt sätt (kanske de ryska populationerna öst om ryska Karelen skall reduceras med en faktor som är större ju östligare de är). Rovdjursutredningen utpekar ett för litet område för en megapopulation som behöver tusentals vargar Det inte finns något gott skäl eller acceptabelt resonemang varför det inte utpekats ett större geografiskt område som idag har tillräckligt med vargar, så att dessa outvecklade idéer ger grund för ett provisoriskt referensantal som förhindrar att höja den svenska vargstammens internationella värde genom att blockera utredningens målsättning att i ett första steg väsentligt reducera inaveln.

Metapopulationen kan utsträckas till områden med långt fler än 5000 vargar
Att panelen inte utsträcker området längre bygger på en referens (Aspi m fl. 2009), som jag läst och tror misstolkats. Panelen anser att den genetiska kontakten med ryska Karelen är låg (mindre än 0.03) och därför sannolikt ännu mindre med andra delar av Ryssland. LCIE önskemålet för genetisk kontakt är att det skall vara minst en immigrant per generation. 0.03 låter lite men är procent av den finska populationen som är direktimmigranter, och betyder något i stil med 6 migranter, vilket LCIE tycker är en bra kontakt. Aspi 2009 studerar också kontakten med Oblast Arkhangelsk som ligger öster om Karelen och inte gränsar till Finland. Enligt uppsatsen är det enligt en utvärderingsmetod mer än 1 immigrant både mellan Finland och ryska Karelen, mellan Finland och Arkhangelsk och (betydligt mer än 1) mellan Arkhangelsk och ryska Karelen. Den förmodligen enda undersökning som gjorts stödjer inte att det genetiska sambandet är för svagt för att utvidga området, det bara tolkas så av panelen utan stöd av data.

I det centralEuropa, som är fragmentiserat av kommunikationsleder, urbaniserade områden och renodlade jordbruksområden och sällan frusna vattendrag, förekommer vargvandring mellan Tyskland och Belarus, skulle vargarna då inte klara av migration t ex inom Ryssland?

LCIE riktlinjerna (appendix 1) har uttalat sig om olika populationer och subpopulationer av varg. Där står:”The North-eastern European populations constitute a part of the largest continuous wolf population in the world. In its full extent it joins with other wolf populations to form a more or less continuous population stretching from the Baltic Sea” ”The Karelian population is a portion of the large Russian population and it connects with Baltic population in the south.”…”Baltic population: This population is the westernmost portion of the large Russian population and it connects with the Karelian population.” … “In Poland, although the distribution is not continuous, dispersal might be still possible between the Baltic and Carpathian populations.”…”The separation between the Karelian and Baltic populations is made here only as an administrative decision to produce units of practical size and with more homogenous internal conditions” LCIEs riktlinjer har analyserat populationer för det här ändamålet och tycker det är en kontinuerlig utbredning av storleksordningen 30 000 vargar. Panelen får använda starkare argument om de skall motbevisa det. Även om det finns fragmentering och den genetiska kontakten är sporadiskt bör det ändå kunna räknas in i metapopulationen, så länge inte en betydligt noggrannare utredning av både teorin för metapopulationer och hur de olika subpopulationerna, som är aktuella, förhåller sig till varandra och deras relativa värde.

Denna nuvarande ”metapopulation” är avsevärt större än 5000 vargar (det högsta förslaget som framförts av panelen), så någon varg i Skandinavien behövs egentligen inte för den nordeuropeiska vargens långsiktiga genetiska uthållighet. Men jag tycker idén med uthållig genetik på lång sikt stöder en svensk vargstam på minst 200 idag. En genetiskt långsiktigt uthållig vargpopulation bör ha en viss täthet och den skulle bli låg med 100 på Sveriges areal. Det glest befolkade och stora skogslandet Sverige, där vargtätheten är lägre än i många andra länder, borde kunna hysa 200 som en del av det internationella bevarandet av den nordeuropeiska vargen. Det är ett svenskt vargintresse att vargtätheten i Finland och västligaste Ryssland ökar och detta blir mindre trovärdigt om Sverige har mindre än ett par hundra vargar. Vargantalet i Ryssland kan minska i framtiden. Osäkerheten om vargens framtid minskar om Sverige är en vargförvaltare av viss kvantitativ betydelse.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus, mer kommer.

, ,

3 kommentarer

Rovdjursutredningen underskattar immigrationen!

Rovdjursutredningen om invandring från öst

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) anser att immigrationen från Finland/Ryssland är så låg att den svenska vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus. Detta är helt fel. Allt talar för att immigrationen är tillräcklig för att mer än halvera den nuvarande inaveln utan vargflytt och att långsiktigt upprätthålla en lägre inavelsnivå. EUs krav på invandringens omfattning från öst för att se den svenska och finsk/ryska vargstammen som delar i samma population är uppfyllda. Vargens bevarandestatus måste betraktas som gynnsam ur denna synpunkt.

Denna artikel skrevs huvudsakligen i slutet på 2011, jag har återkommit till synpunkter på hur migrationen skall beräknas senare, den hittills senaste ingången ser man om man klickar här.

Först framhåller jag att det är omöjligt att veta hur framtiden blir. En analys är inte en rättegång där det bortom rimligt tvivel skall fastläggas en nivå på invandringen, som den inte understiger. Det gäller bara att komma fram till vad som är troligt. Utredningen föreslår bara ett ”provisoriskt referensvärde” som skall omprövas 2019, då behöver man inte både hängslen och livrem!

Hur stor har immigrationen från öst varit till den skandinaviska vargstammen? Invandrare och år första föryngring (valpkull)
Genus År    Revir  Beteckning på invandraren
Hane 1983  Ny-1       ”Nyskoga-hanen”
Hona 1983  Ny-1       ”Nyskoga-honan”
Hane 1991   Gh          ”Gillhov-hanen”
Hane 2008  Kynna-2 ”Kynna-hanen”
Hane 2008  Galven   ”Galven-hanen”
Med invandrare menas invandrare som fått avkomma i Sverige och invandringen räknas från året för den första valpkullen.

Historiskt har det kommit 5 reproduktiva invandrare åren 1983-2011, dvs. 0.9 per varg-generation (5 år). Hade inte föryngringar i renbetesområdet varit förbjudna hade det blivit en till 2012. Invandringen har en ökande trend, det finns inte skäl att förmoda att den skall falla under en migrant/generation i framtiden. Den ökande trenden kan förklaras dels av att tjuvjakten minskat och dels av att vargtätheten ökat, så chansen att finna en partner är större. Den sista varggenerationen har det kommit två invandrare. Det kan ses som beslutat att en del invandrare kommer att få hjälp att fraktas över Norrland, man hoppades på en om året, och att hälften av dessa skulle gå i reproduktion, men de senaste erfarenheterna gör att prognosen för de som framgångsrikt kommer att reproducera sig i södra Sverige efter frakt från norra nog måste skrivas ned till en vart tredje år, vilket ändå leder till en stark ökning. Dessutom diskuteras modeller för ökad tolerans för permanent närvaro av varg i norra Sverige, jag tror Sverige nu inser att i nuläget måste en vargföryngring i norra Sverige med en invandrarförälder tolereras även om det är svårt störande för rennäringen. Å andra sidan har vargtätheten i nordvästra Finland sjunkit, men det verkar komma invandrare ändå, det finns vargar vid gränsen, och Finlands ambition är att vargen i Finland skall återhämta sig. Det ter sig troligt att immigrationen från öst kommer att fortsätta att vara två reproducerande vargar per generation. Det enda skälet att ändra uppskattningen skulle vara om statistik efter 2011 ger anledning till omprövning. Några år tidigare trodde man inte att den effektiva invandringen skulle bli så stor som den faktiskt blivit de senaste åren, denna påverkan av nu föråldrade uppskattningar kan ha påverkat rovdjursutredningen till en överdrivet negativ inställning.

I ett långt tidsperspektiv inställer sig en balans mellan inavel och immigration, däremot spelar populationsstorleken ingen roll för värdet på inaveln vid balans. Genetisk drift orsakar en inavelsökning varje generation och immigrationen orsakar en inavelsminskning varje generation. Dessa två krafter drar populationens inavel mot ett balansvärde. Vilken inavel det blir för regelbunden invandring av obesläktade invandrare beräknas i en annan artikel på denna blogg, resultatet presenteras här:

Immigranter per generation

Inavelsgrad

0.6

0.3

1

0.2

2

0.11

3

0.08

Två effektiva immigranter per generation ger inavelskoefficienten F=0.11.

Man kan fråga sig varför inaveln då blivit så hög. Immigrationen 1983-2007  var 0.6 per generation, vilket svarar mot F=0.3 i tabellen vilket stämmer bra med vargstammens nuvarande inavel. Att inaveln blev hög kan tillskrivas av det varit svårt för invandrare att passera norra Sverige med både skyddsjakt och illegal jakt, och att vargtätheten i mellan Sverige var låg och det därför var svårt att finna en partner. Tabellen ger inavel när balans har uppnåtts, tiden för att nå balans beror på populationsstorleken. Det rör sig om tiotals generationer om populationsstorleken är många hundra, det går fortare om den är liten. Invandringen 2008 reflekteras forfarande i sjunkande inavelsnivå.

Selektiv jakt minskar inaveln
Antalet effektiva immigranter kan vara betydligt större än antalet invandrade reproduktiva vargar. Tabellen bygger på att reproduktiva invandrade vargar är lika reproduktivt effektiva som de reproduktiva vargar som redan finns. Det finns två goda skäl att tro att både invandrarna och deras valpar kommer att sätta fler barn till värden än vargarna i den svenska stammen. Det viktigaste skälet är att de inte utsätts för jakt i samma omfattning. Invandraren, invandrarens barn och barnbarn fick ett 100 %-igt skydd vid licensjakterna 2010 och 2011 och kan förmodas få ett visst skydd vid skyddsjakt. Effekten av skyddet från jakt under en dryg generation från immigrationen kan förmodas ungefär fördubbla effekten av varje immigrant (Svensk Jakt 2011 8:34-35). En reproduktiv immigrant per generation kan alltså räknas som två effektiva i Tabellen under förutsättning att förvaltningsjakt tillämpas. Att licensjakterna sänkte släktskapet med ungefär förutsagd storleksordning eftersom enbart inavlade vargar sköts stöds av analyser med genetiska markörer (Liberg et al 2011).  Det är nog uteslutet att selektiv populationsbegränsande jakt inte kommer att tillämpas så småningom, även om det antal när det sker är oklart.

Vargar utan inavel har en fördel
Inavlade vargar får färre barn och har nedsatt vitalitet. Nytt friskt blod ger en vitaliseringseffekt som torde yttra sig genom att deras gener får ett större genomslag i populationen än deras andel av generna vid invandringen. Ofta kallas detta fenomen heterosis Det finns minst två exempel på invandrad varg i en liten inavlad population. Det ena är den tredje invandraren till den svenska vargpopulationen, som har en något större genetisk andel i dagens vargar än som svarar mot dess andel vid invandringstillfället. Den hade en mycket kraftigt vitaliserande effekt på den skandinaviska vargstammen. Det andra exemplet är ön Isle Royal som är en ungefär 5 kvadratmil stor ö isolerad av vatten, som är naturreservat där vargen får vara ifred. I slutet på 40-talet invandrade ett vargpar över isen och gav upphov till en stam med typiskt 3 flockar. Det kom en enstaka ny invandrare i slutet på 90-talet, vars gener snart utgjorde mer än hälften av genmassan. Barnen till de två nya invandrarna verkar ha etablerat fler familjer tidigare än motsvarande inhemska vargar, data från 2011 års föryngringar styrker denna förstärkningseffekt av invandrare. Jag föreslår att det effektiva antalet immigrantvargar räknas upp med 25 % (en faktor 1.25) av denna orsak.

Immigrationen från Finland bör alltså vara tillräckligt för att hålla inaveln vid F=0.1 eller sänka den mot den nivån. Även om det bara är en reproduktiv invandrare per generation så blir det med hänsyn till selektiv jakt och fördelen för invandrare 2.5 effektiva vargar, vilket räcker för att pressa inaveln till F=0.1.

Ändrad tolerans mot föryngring i norra Sverige
En regel bör skrivas för när fast bosättning och föryngring av en invandrare i norra Sverige skall tolereras trots väsentliga olägenheter för rennäringen. Detta ryms inom de 5% rovdjursorsakade avgångar rennäringen betraktar som acceptabelt. Föreslår följande som är menat för diskussion. ”Fast etablering och föryngring av en invandrad varg i norra Sverige skall tolereras trots stora olägenheter, om inte en invandrad/tillförd varg fått sin första avkomma i Sverige någon av de föregående tre åren eller en avkomma senaste året och ett försök gjorts att flytta vargen till södra Sverige.” Detta belastar norra Sverige med mindre än en föryngring per år. En artikel med ett liknande förslag här.

Slutsatser: Antalet effektiva immigranter är betydligt högre än antalet invandrade reproduktiva vargar, och kan vara så stort som fem per generation. Naturlig invandring, helst förstärkt med transporthjälp och viss tolerans för föryngring i renbetesområdet, är förmodligen tillräckligt stort för att önskvärd inavelsminskning skall kunna åstadkommas på sikt utan tillförsel av vargar på annat sätt, men detta tar mycket lång tid, speciellt om man inte ger hög prioritet åt genetiskt optimalt utnyttjandet av naturligt invandrade vargar (högre än naturvårdsverket verkar vilja ge för närvarande). Det är önskvärt att forcera inavelsminskningen med valpflytt, men det finns inget skäl att oroa sig för att den erhållna inavelsminskningen inte skall kunna upprätthållas med naturlig invandring. Kravet som ställts av EU:s rovdjursriktlinjer angående genetisk kontakt österut med minst en effektiv migrant per generation är med råge tillfredställt.

Rovdjursutredningens syn
Utredningen skriver ”Rovdjursriktlinjernas kriterium om förbindelse inom och mellan populationer (minst en genetiskt effektiv invandrare per år) är inte uppnått.” Riktlinjerna säger minst en effektiv invandrare per generation och detta verkar uppfyllt med bred marginal. Utredningens slutsats i en för bedömning av gynnsam bevarandestatus central fråga inger tvivel om andra bedömningar är väl underbyggda. Den dåliga kontakten med öst är ett av de två villkor för gynnsam bevarandestatus utredningen inte anser uppfyllt.
Utredningen skriver i sammanfattningen (s9) ”i det nästan helt isolerade skandinaviska beståndet.” Överdrivet förklenande om en invandring som sista varggenerationen varit bra.
Utredningen skriver: ”Även efter det att inavelsgraden sänkts till under 10 % krävs att invandringen ligger på en relativt hög nivå, 0,5–1 genetiskt effektiv invandrare per år, annars kommer inaveln att öka igen.” Enligt tabellen räcker det med drygt två reproduktiva invandrare (vilket är samma storleksordning som utredningens nedre gränsen 0.5 per år), men med jaktmultiplikatorn 2 räcker det med drygt en reproduktiv invandrare per år, vilket verkar tillräckligt för att inaveln inte skall öka igen.
Utredningen skriver: ”Det kan ändå fastslås att det skandinaviska vargbeståndet behöver vara större än i dag för att inavelsgraden inte ska öka alltför snabbt vid isolering. Beståndet är för närvarande relativt isolerat och det kan inte uteslutas att det i framtiden, åtminstone tillfälligt, kan bli isolerat igen även om insatser görs för att öka invandringen. Ett dubblerat bestånd (500 individer) skulle ge en mer långvarig effekt av den sänkning av inavelsgraden som utredningen rekommenderar i ett första steg. Det gäller särskilt om invandringsnivåerna inte kan upprätthållas på längre sikt och inaveln börjar öka igen. I ett dubblerat bestånd skulle denna ökning av inavelsgraden halveras”. Utredningen har skrivit det här som argument för det provisoriska referensvärdet 450. Ökar man vargantalet före 2019, så minskar man effekten av vargflytten och naturligt invandrade vargar, vill man verkligen medvetet göra detta? Varför kan man inte vänta till omprövningen av det provisoriska referensvärdet 2019 och se hur invandringen utvecklas? Dagens immigration förefaller helt tillräcklig, men blev Sverige genetiskt isolerat, kanske Sverige skulle föredra ett vargflytt vartannat år framför 250 vargar mer? Slutar invandringen så tar det mindre än fem år att fördubbla vargantalet, ökar sedan invandringen igen så kan man tillgodogöra sig den mycket bättre om man halverar vargantalet med selektiv jakt, men det får man inte göra om det är ett villkor för GYBS med 450! Bind inte upp handlingsfriheten för framtiden med så här svaga motiv! Utredningen tycks argumentera mot sig själv, 450 vargar räcker för det är en del i en större metapopulation, sedan påstår utredningen att det räcker med 500 vid total isolation från öst! Eftersom 500 räcker vid total isolation räcker det med dagens antal vid nuvarande immigration!

Utredningens expertpanel skriver:”If a larger population size is allowed, then in the longer term fewer immigrants would be required to keep inbreeding below 10 %, but the exact numbers would have to be determined analytically.” Helt fel, det verkar föreligga allvarliga brister i expertpanelens genetiska kompetens, vilket minskar trovärdigheten av panelens rekommendationer! I ett långt perspektiv inställer sig en jämvikt mellan inavel och immigration som är oberoende av populationsantalet. Å ena sidan tillväxer inaveln hälften så fort i en dubbelt så stor population på grund av genetisk drift, men å andra sidan så minskar varje immigrant inaveln hälften så mycket. Det tar ut varandra. Vad man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna!  Drygt två effektiva immigranter per generation håller inaveln under 10 % oberoende av hur stor den är!!!

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden och en är på gång, så det kanske blir tre; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Sverige har alltså passerat ribban som lades av utredaren 2007, men 2011 års utredare flyttar ribban till dubbla höjden utan mycket tillbakablick! Det verkar därför långtifrån otroligt att ribban till GYBS kommer att höjas igen 2019, när omprövning skall ske.

, , , , , , , ,

3 kommentarer