Inlägg taggade rovdjurspolitik

Sansa debatten efter riksdagsbeslutet

Ett historiskt riksdagsbeslut har tagits. Riksdagsbeslutet borde tillåtas att bli inledning till en nedtrappning av vargfrågan. Inte inledningen till en kamp att få riksdagsbeslutet upprivet snabbast möjligt eller göra varg till en valfråga. Jag uppmanar de som vill ha över 500 vargar att ta det lugnt och acceptera att ett demokratiskt beslut är taget, som inte stödjer detta, men ger utrymme för upp till 500 vargar om folket så vill. Och jag uppmanar de som vill se vargantalet sjunka väsentligt 2014 att ta det lugnt, eftersom vargantalet med all sannolikhet kulminerar 2014 och sedan minskar några år till ett lägre antal än nu, och att rovdjursförvaltningen nog blir mer förutsägbar hösten 2014 om inte förr.

Riksdagsbeslutet är en stor händelse, eftersom vargpolitiken sedan 2012 inte kan sägas vara förankrad i riksdagsbeslut eller regeringsbeslut. Tidigare rovdjurspolitiskt riksdagsbeslut 2009 sattes ur kraft av EU. Således har vargförvaltningen saknat politisk förankring i riksdagsbeslut sedan 2011. 1) riksdagsbeslutet 2009 auktoriserade vargjakt utan att det auktoriserats att varg har gynnsam bevarandestatus 2) riksdagsbeslutet 2009 preciserade ett tak på vargantalet (i avvaktan på att kraven för gynnsam bevarandestatus preciserades). 3) riksdagsbeslutet skulle följas av utredning och nytt riksdagsbeslut till slutet av 2012. Det försämrar acceptansen och förstärker polariseringen att varg inte haft formell legitimitet under 2013, och att det inte funnits någon långsiktighet eller förutsebarhet under mer än ett år. Dessa fundamentala brister kan ha rättats till genom riksdagsbeslutet 2013. EU har givit uttryck för att det är politikerna som bestämmer och såledeles anger riksdagsbeslutet tämligen snäva ramar för framtida hantering, och rikspolitikerna inflytande i fortsättningen blir mer begränsat. 

Riksdagsbeslutet kan rivas upp det närmaste åren genom att 1) EU driver krav på att ogiltigförklara det; eller 2) politiska partier (MP och V) aktivt driver att det skall rivas upp, eller 3) Naturvårdsverket obstruerar våldsamt eller (troligare) med passivt motstånd. Då avstannar en process mot ökad legitimitet, acceptans, förtroende, förutsägbarhet och samsyn. Sveriges rovdjurspolitik skulle då karaktäriseras av ryckighet, partipolitik och kortsiktighet, som minskar trovärdighet, långsiktighet och förutsägbarhet lång tid framöver. Det var en massiv riksdagsmajoritet för att förslaget utgjorde en grund för fortsatt rovdjursförvaltning, endast 41 riksdagsledamöter (MP och V) röstade på avslag, därför är 2) ovan otroligt, V och MP vill nog inte riva upp grunden för rovdjursförvaltning de närmaste åren. Om riksdagsbeslutet rivs upp av EU eller sätts ur funktion av Naturvårdsverket kan diskontinuiteten 2011 -2013 inte längre betraktas som en parantes, en tillfällig störning orsakad av ett utländskt element, i en annars kontinuerlig och politiskt förankrad process.

Riksdagsbeslutet ger miniminivåer, men sätter ingen gräns för vilka antal den praktiska förvaltningen resulterar i. Riksdagsbeslutet är inget beslut om licensjakt på varg. Delar av riksdagsbeslutet hade inte en massiv majoritet, de vetenskapliga ställningstaganden var oklara i detaljer, det uttrycktes tveksamhet om intervallen verkligen är förenliga med direktivet, EU ”hotet” finns troligen kvar, även om styrkan återstår att se, en ström av tvivel med negativa ställningstagande och negativa tidningsartiklar kom. Demonstrationer, negativa mediepresentationer och överklaganden kan förutses vid eventuell licensjakt liksom vid tidigare jakter även om motståndet mot själva riksdagsbeslutet var ganska lamt. Tidfönstret mellan riksdagsbeslut över myndighetsbeslut till jaktbeslut för vargjakt till början av 2014 är väldigt kort. Det ter sig för mig ytterst otroligt den svenska vargstammen kommer att vara mindre om ett år än nu, trots de farhågor företrädare för ideell naturvård framfört och förhoppningarna hos de intressen som tycker det finns för många vargar nu.

Min tro är att det kommer att finnas (minst) lika många vargar om ett år som nu, och kanske väsentligt fler. Detta gäller även om EU skulle deklarera att de lägger ned hotet av åtal mot Sverige före vargjakten börjar. Den administrativa trögheten och de konservativa instinkterna i systemet, gör att beslutsproceduren inte  så snabbt som det behövs förmår acceptera tillräckligt omfattande jakt. Naturvårdsverket håller i ärendet i den förutsebara framtiden och tycks avse att rätta sig efter beslutet. Riksdagsbeslutet ger ett intervall för Naturvårdsverket att besluta inom, och det tar tid för Naturvårdsverket att formellt bestämma var i intervallet Naturvårdsverket väljer att ligga, även om ett stalltips är att Naturvårdsverket kommer att genomgående toppa. Även om det är solklart att riksdagen fastställt att varg nu har gynnsam bevarandestatus, kommer Naturvårdsverket att tveka att omsätta detta i licensjakt. Naturvårdsverket kommer sannolikt att hävda behovet av en förvaltningsmarginal dvs t ex +40 vargar, för att vara säker att inte hamna under ”golvet”. En licensjakt på säg 80 vargar efter att jakter på 1-3 vargar stoppats av domstol ter sig svårsmält för många. Det kommer att te sig taktiskt för beslutsfattarna att 2014 ”testa systemet” med mindre omfattande jakt (2013 misslyckades ju testen). Även om EU skulle formellt avveckla överträdelseärendet har EU ett ont öga till svensk rovdjursförvaltning och en kvarstående önskan att slå tillbaks på något sätt. Gissningen är att EU gör som EU gjort de tre senaste åren, deklarerar diffust missnöje utan att vara precis och utan att lägga ned överträdelseärendet, vilket tjänar syftet att det blir fler vargar än annars, men också bidrar till en fortsatt tämligen kaotisk svensk rovdjurförvaltning, försvagning av riksdagens auktoritet och legitimitet i rovdjursfrågor, och ökade tveksamheter mot hur EU förvaltar sin överstatliga makt.

När Naturvårdsverket efter konsultation med jordbruksverket fastställer en minsta nivå för vargstammen ter det sig inte troligt det blir i den lägre delen av intervallet 170-270. Det vore politiskt oklokt av Naturvårdsverket att förespråka ett miniantal under 200, eftersom den politiska uppbackningen blir svag om ett värde lägre än 200 väljs, men däröver står S står bakom. Ett golv mellan 200-270 har ett starkt parlamentariskt stöd, och kan nog vinna stöd i det sunda förnuftet hos många. Många forskare har nyligen direkt officiellt uttalat sitt stöd för golvet 270. Men med lägre värde på golvet blir det svårare att finna kvalificerade forskare, som är villiga att stå som författare till en vetenskaplig motivering, och Naturvårdsverket vill nog gärna ha ett visst forskarstöd, som kan backa upp Naturvårdsverkets val. Den viktigaste orsaken att forskarna hamnat på så olika nivåer är tidsperspektivet. För uthållighet minst ett sekel räcker hundra vargar, men för ett millenium eller längre känns tusen säkrare. Här borde en kompromiss mellan forskar- och expert- skolor kunna göras, där det är enighet om att trehundra vargar (golv 250) ger säkerhet  betydligt längre än ett sekel, men att det finns tveksamheter om tillståndet efter ett millenium och längre bort. Och vid 300 vargar (faktiskt antal) så är den väsentligaste osäkerheten inte av sådan karaktär att det hjälper med flera vargar.

Naturvårdsverket talar om sina planer men man får intrycket att mycket går före licensjakt på varg och att detta därför inte kommer att hinnas med. Licensjakt på varg – om än i begränsad skala – är det tidigaste och – om det respekteras – trovärdigaste tecknet på att riksdagsbeslutet resulterat i att något faktiskt hänt. Det är svårt att förstå varför inte en begränsad vargjakt kan drivas med prioritet medan annat läggs på is. Man behöver ju inte veta mer än att FRP inte är högre än 270 för licensjakt på 30 vargar.  Naturvårdsverket kan damma av och genomföra den genetiska urvalsjakten som avbröts i förtid i början av 2013. Om det inte blir någon licensjakt alls 2014 och inte en starkt utökad skyddsjakt, så är det stor risk att de vinster i en trovärdig långsiktig förvaltning som riksdagsbeslutet kunde givit underlag till elimineras i sommar. Kanske jag får fel i slutsatsen att vargantalet inte kommer att bli större än 500, inträffar det så uppfattas det nog inte som riksdagen återupprättat sin trovärdighet. Och det kan t ex leda till att centerpartiet åker ur riksdagen trots att de sjösatt en övergång till förvaltning, men övergången tog för lång tid. Kanske kan utvidgad licensjakt på lo och björn upprätthålla trovärdigheten att rovdjurstrycket inte kommer att ytterligare öka.

Det är inte troligt vargantalet sjunker nära ”golvet” de närmaste åren. Avsikten är att överföra besluten om jakt till länsnivån och lokala viltförvaltningsdelegationer. I dessa är olika partier och olika intressen representerade. Företrädare för jägare, samer, jordbrukare och centerpartister, dvs representanter för de intressen, som tycker det finns för många vargar nu, utgör små minoriteter. De lokala organen kommer nog inbördes bättre överens och har lättare för samsyn än de nationella. Det blir nog en bättre balans och mindre knivkastning mellan de etablerade organisationerna. Finns det en lokal folkvilja för många rovdjur, så reflekteras det förmodligen i rovdjursantal, som ligger en bra bit över ”golvet”. Viltförvaltningsdelegationerna kommer nog att såväl orienteras om, som inhämta olika synpunkter från olika forskare, så besluten får forskningsanknytning. Men även överföringen till län är en beslutsprocess som det är ytterst tveksamt om Naturvårdsverket orkar med i tid för vinterns vargjakt. Naturvårdsverkets relevanta tjänstemän bör inte påräkna julledigt i år. Ävcn om jag tycker det borde vara enkelt att omedelbart utvidga den delegation som redan gjorts för skyddsjakt att inkludera fler vargar och möjlighet till licensjakt inom det givna antalet också. Om inte annat så för att skapa många beslut som överklagas i olika former, det blir för lätt för det juridiska systemet om en förvaltningsrätt kan stoppa all jakt i ett enda verställighetsförbud.

300 i faktiskt antal med ett något lägre golv (250 kanske) verkar vara en rimlig kompromiss. Jägareförbundet tycker 150 räcker. Samerna och LRF har inga problem med detta. Enskilda grupper (Svenljunga gruppen, gruppen runt Hedin t ex) har hamnat i den storleksordning. Den ideella Naturvården vill ha fler. Av riksdagen så ligger det nog på medianen och riksdagen sedan 2001 har tyckt att 200 har räckt som etappmål, då borde 300 kunna accepteras som slutmål. Blir det 300 är det solklart att ”jägarnas lobbyorganisation” inte fått som de velat och att vargstammen orsakar betydande störningar, vilket är viktigt för de som deltagit i beslutet att kunna hävda gentemot populistiska påhopp att man vikt sig för ”särintressen”.  Av ”forskarna” så kan nog hälften skriva under på att det räcker. Det går inte att styrka i opinonsundersökningar att ”folket” vill ha fler. Så ett golv som när det tillämpas praktiskt resulterar i 300 vargar tycker jag verkar en rimlig kompromiss som Sverige borde kunna anpassa sig till.  Som genetiker tycker jag det vore bättre med 200 tills inaveln sjunkit, men kan också se fördelar med något högre antal, 300 är inte genetiskt orimligt mycket om än fler än genetiskt optimalt de närmaste decennierna.

Den ambition som vissa aktörer visar att hålla det polariserade debattklimatet vid liv även efter riksdagsbeslutet är oroande http://vlt.se/asikt/debatt/1.2307503-regeringen-splittrar-och-polariserar ___ Riksdagsbeslut_minskar_VargkonfliktenVK131129 Här rör det sig om en aktör som nog många förväntar sig mindre extremism och mer kompromissvilja ifrån.

Mitt bestämda råd till EU är att omedelbart avveckla överträdelseärendet. Att vargantalet kommer att fortsätta att öka 2014 kommer att leda till kraftig frustration och detta leder lätt till fortsatt polarisering och misstro. Om detta kan härledas eller skyllas på EU kommer många att se EUs klumpiga agerande som huvudorsak och detta kommer ytterligare att försämra EUs ställning i Sverige.  De flesta svenskar ogillar nog att EU går i direkt strid mot Sveriges riksdag efter fyra års dialog, där de svenska företrädarena och riksdagsmajoriteten hävdar att Sverige följt EUs direktiv och gjort vad EU önskat. Många svenskar tycker också att EU har viktigare och för Sverige mindre kontroversiella frågor att syssla med och att EU dispyten avlänkar stora svenska ansträngningar från andra väsentligare problem än om det kommer att finnas 280 eller 560 vargar i Sverige 2019.

Tidigare har jag varit mest genetiker och mina facksynpunkter hittills framgår av andra artiklar. Men nu går jag allt mer över till att verka för en politik och förvaltning som är sociopsykologiskt uthållig vid sidan om den genetiska uthålligheten. Detta kritiseras i kommentar. Jag påminner om att jag tänker avveckla bloggandet så småningom och ganska snabbt om EU avvecklar överträdelseförfarandet. Att jag verkar så angelägen om vargjakt och att antalet hålls nere är för att jag vill att selektiv vargjakt i låga antal drivs för att förstärka effekten av den migration som varit medan det fortfarande är möjligt och skapa utrymme för det nya friska blodet från Tiveden.

Dagen efter riksdagsbeslutet verkar intresset mycket lågt. Inga tidningar har stort upplagda artiklar om vad beslutet som riksdagen tagit egentligen innebär. De flesta tidningar har bara notiser. WWF, rovdjursföreningen och SNF protesterar på sina hemsidor men det syns mycket mindre av detta i media än det gjort förut om vargnyheter. Visserligen var nyhetsflödet stort med Nobelpris, Mandelas begravning och FRA, men nog kunde det ändå stått mer om det viktigaste rovdjursbeslutet på flera år.

Annonser

, ,

15 kommentarer

>600 vargar 2018 om Naturvårdsverket får som de vill med >380?

De flesta tror att det kommer att finnas ca 400 vargar 2018 om naturvårdsverket får som de vill med >380, som står i förvaltningsplanen idag. De flesta är inte medvetna om att det snarare blir 600 vargar (dubbelt mot idag) om fem år.  Antag att valpflytt eller nya invandrare inte reproducerar sig, eller bara någon enstaka reproducerar sig de närmaste åren, vad händer då? Eller vad händer om inte uppsatta mål för gynnsam bevarandestatus nås? Eller om den naturliga invandringen inte ökar? Ett kvantitativt klargörande skulle bidra till att göra vargpolitiken mer förutsägbar om nu Naturvårdsverket skulle ha andra planer än som skisseras här.

Tabellen nedan visar vargantalets utveckling de närmaste åren utan förvaltningsjakt. En låg (14%) och en hög (20%) årlig tillväxt visas. Förutom biologi beror mortaliteten på faktorer som skyddsjaktens omfattning och trafikolycksfall. Mortaliteten av dessa skäl kan antas öka något med ökande vargtäthet. Vargantalet vid ingången av 2013 sätts till 300.

Vargar
Årlig tillväxt % 14 20
Början av 2013 300 300
2014 342 360
2015 390 432
2016 444 518
2017 507 622
2018 578 746

Om det blir ett ökat inslag av förvaltningsjakt utöver skyddsjakt blir tillväxten lägre och om förvaltningsjakten blev uppåt 60 vargar 2014 och senare, ter det sig troligt att vargantalet stannar i närheten av 400. Förvaltningsjakten 2013 blev det bara 3!

Naturvårdsverket och regeringen utnyttjar en tabell i förvaltningsplanden som beräknats av Laikre och Ryman (2009), som ger minsta vargantal som funktion av immigrantantalet

Migranter på fem år Vargbehov
0 817
1 730
2 625
3 500
3,5 416
4 210
5 104

I den första kolumnen står: ”Antal nya immigranter som reproducerar sig per 5-årsperiod”

I den andra kolumnen står: ”Motsvarande faktisk populationsstorlek för att uppfylla genetisk MVP och GYBS”, dvs minsta antal vargar i Sverige + Norge. Den svenska delen blir något mindre. Naturvårdverkets 380 svarar mot 3.5 migranter och regeringens 180 svarar mot 4 migranter.

Två migranter trädde i reproduktion 2008 (naturlig invandring). Naturvårdsverket har bestämt att invandrartiken i Junsele inte skall tillåtas reproducera sig. Att någon ny invandrare skulle träda i reproduktion till 2015 är osannolikt. Valpar utplanterade 2013 kan inte träda i reproduktion 2014, och det blir inte stor del av de valpar som någonsin går i reproduktion som gör det redan 2015. Reproduktion kan isåfall påverka jakten 2016. Vid överväganden om jakt 2016 kanske man kan säga att 3 migranter kommit sista 10 åren om en reproducerande migrant tillkommer 2014 eller 2015. Då ligger vargantalet i Sverige under vargbehovet enligt tabellen och förvaltningsjakt kommer inte att komma på fråga.

Beräkningar av Liberg och Sand (2014) ger anledning att tro att 3.5 invandrare per femårs period inte uppfyller förväntningarna på inavelsminskning och således inte heller uppfyllter förväntningarna på ökning av genetisk variation. Detta kan också bidra till att Naturvårdsverket inte finner invandringskravet uppfyllt med mindre än 600 vargar.

2015 när 380 vargar nås eller överträffas är det helt osannolikt att 3 nya immigranter trätt i reproduktion sedan 2010, och naturvårdsverket kan därför hänvisande till sitt beslut 2012 finna att antalet för gynnsam bevarandestatus inte är uppnått och att med de nya värdena på reproducerande migranter per femårsperiod det behövs minst 500 vargar. Även om man går 10 år tillbaks blir det troligen bara högst en migrant per femårsperiod. Går det inte väldigt bra med valpflytten hamnar man nog på över 600 vargar någon gång senast 2020. Den naturliga invandringen kanske ger 1 reproduktiv migrant per femårsperiod så det kanske är troligt att vargantalet kommer att bromsas vid 700 genom förvaltningsjakt någon gång 2018-2019.

Det finns andra skäl att det inte är troligt det stannar vid 380 vargar. Naturvårdsverket kommer att vilja ha en ”förvaltningsmarginal” och man kommer aldrig att känna vargantalet särskilt väl, så en säkerhetsmarginal kommer att kännas motiverad. I naturvårdsverkets antal ingår förmodandet att Norge tar sin del, men det ter sig otroligt att Norge gör, om det innebär fler vargar än idag i Norge. Exakt hur vargantalet skall bestämmas finns förmodligen inte definierat, antalen som anges är i början av året, kan ses som vinterstam före jakt, förmodligen vill naturverket ha vargar före reproduktion men efter jakt, och då sker uppbromsningen vid ett större vargantal vid årets början. Jag klarar inte av att bestämma hur man räknar, det borde vara lättare att förstå! Men har man ingen förvaltningsjakt, så blir denna skillnad marginell.  Det finns nog också krav på inavelsänkningar. Även om vargantalet överskrider vargbehovet enligt tabellen, kan inaveln fortfarande vara för hög för gynnsam bevarandestatus, inaveln sjunker inte omedelbart för att migrantantalet blir tillräckligt  och förvaltningsjakt kan därför kanske inte komma ifråga. I naturvårdsverkets förvaltningsplan står ”Detta förutsätter att den planerade genetiska förstärkningen som riksdagen beslutade om 2009 har genomförts fullt ut dvs. att högst 20 vargar har införlivats i den mellansvenska vargpopulationen senast 2014.” Fram till 2012 har ingen valpflytt genomförts, sannolikheten 2013-2014 det skall genomföras 20 år försumbar, naturvårdsverket hade inte behövt skriva det här om naturvårdsverket inte haft för avsikt att det skulle bli mycket fler vargar än cirka 400 framåt 2017. Naturvårdsverket skriver: ”Naturvårdsverket bedömer det inte rimligt att valpflytt ska behöva genomföras för all framtid. I dagsläget bedömer Naturvårdsverket att en ihållande invandringstakt på cirka 7 nya reproducerande invandrade vargar per  decennium långsiktigt verkar mer rimligt än ännu högre värden.” 2018 kommer förmodligen naturvårdsverket att bedömma att den naturliga invandringen är hälften av den optimistiska prognos de gör nu och detta resulterar i cirka 600 vargar även om valpflytt lyckas över förväntan.

Laikre och Ryman  betonar att detta vargantal är bara för” bevarande” på kortare sikt, en mer långsiktig syn på vargen fordrar långt större antal. Så 2018, när vargantalet börjat stabiliseras på 600-700 vargar, är det dags att börja diskussionen om vad som fordras på lite längre sikt. I en ny uppsats i Conservation Biology av Laikre m fl (2013) nämns behövliga vargantal en bit över 1000.

Att Lena Ek talar om att ”välja” ett lägre antal (180) förefaller meningslöst. Politisk vilja kan översättas i antal valpflytt genom att anslå medel, men det är inte medelsbrist som är begränsande – att det inte blev valpflytt 2012 berodde inte på medelbrist. Ett lägre antal skulle kunna ”väljas” genom en restriktivare inställning till att avliva invandrare i renbetesland, men den möjligheten verkar inte ha utnyttjats. Vad Lena Ek än säger så har hon genom att lovorda förvaltningsplanen 130116 ställt upp på minst 600 vargar.

Visserligen är naturvårdsverkets sätt att räkna  irrelevant och betecknas av mig i en tidigare artikel på denna web som heltokig och såvitt jag vet finns det ingen kompetent person som klart uttalat att naturvårdsverkets förvaltningplan är riktig och förankrad i vetenskap efter att jag påpekade att det var fel (Inte ens de som givit upphov till och fört vidare planen till implementering har klart uttalat att de tycker förvaltningsplanen är vetenskapligt korrekt underbyggd). Men att naturvårdsverket inte tillämpar vetenskap verkar inte innebära att det inte går att få politiskt stöd.

Antalet effektiva invandrare kan genom vargjakt fås större än antalet reproducerande invandrare och är större genom hybridiseringseffekt, men en riktigare beräkning blir alltså reella migrantbehovet lägre. Hittills har naturvårdsverket negligerat dessa effekter som kunnat minska behovet av reproduktiva migranter. Men det finns en faktor som minskar det effektiva värdet av en reproduktiv migrant. Migranterna är besläktade och blir mindre värda, ”mindre effektiva”, ju större den kumulerade migrationen blir. Migrantbehovet ökar med tiden, fast detta har kanske försumbar betydelse till 2020. Migrantantet blir större t ex om framgångsrikt tillförda valpar är syskon. Naturvårdsverket verkar mera medveten om denna faktor som minskar effekten av migranter.

Jag tycker klargöranden av naturvårdsverket om de kommer att agera för nämvärt fler än 380 vargar före 2018 vore på sin plats om detta inte är naturvårdsverkets avsikt.

Som Ekman påpekar i Svenska Dagbladet så är acceptansen det största problemet och jag tror begränsat högsta vargantal inom överskådlig framtid är det viktigaste för acceptans av vargmotståndare och för att få avklingande och successivt mindre polariserad debatt. Det vore så lätt att naturvårdsverket bara accepterade att dagens varg har gynnsam bevarandestatus. Så skulle acceptansproblemen snabbt avklinga. Jag inser inte att ett sånt beslut i morgon skulle komma i konflikt med EU-direktivet (den som tror att det kommer i konflikt inbjuds att argumentera med mig på den här bloggen). Om naturvårdsverket beslutade så, tror jag EU skulle sluta verka störande och avveckla ärendet.  Om naturvårdsverket inte fattar ett sånt beslut, kommer acceptans och legitimitet sannolikt att vara dominerande vargförvaltningsproblem till framåt 2019 och få ytterligare spridningseffekter på andra frågor. Naturvårdsverket kan väl inte i längden insistera på att hålla fast vid en förvaltningsplan som beror på att problemet  missuppfattats, jag tror trots allt det blir svårt att vidmakthålla att det är vetenskapligt i längden. Man tycker det vore naturligt för just naturvårdsverket att i detta val utgå från förhållandena i den svenska naturen istället för en idealiserad virtuell vargstam som genetiskt inte liknar den naturliga!

, , ,

Lämna en kommentar

Är varg viktigt?

Varg betraktas som mycket viktig i relation till dess betydelse för Sveriges ekonomi och ekologi.

Hur viktig vargen är kan analysera med hur stor plats varg tar jämfört med andra frågor. Detta har jag gjort på en sida som uppdaterades nyår 2013, Denna artikel är ett sammandrag

Jag använde sökfunktionerna på DN, SvD, Naturvårdsverket (NV) och Naturskyddsföreningen  och jämförde varg i förhållande till andra artrelaterade sökbegrepp och fick då följande procenttal:

__________________________DN_SvD_NV_Naturskyddsföreningen
varg/(varg+björn+lo)                   96    89      77    96
varg/(varg+björn+lo+vilt+älg)        86    70      52     89

Vargartiklar var över tre gånger så vanliga i DN som SvD.

Kommentar: Varg betraktas som den i särklass viktigaste viltarten och det viktigaste rovdjuret.  Den dominerar helt i DN och Naturskyddsföreningen (som har en starkt vargpositiv attityd), men inte lika mycket i SvD och Naturvårdsverket.

Varg fick enormt mycket större uppmärksamhet än får och betydligt mycket större uppmärksamhet än ren i DN, SvD och Naturskyddsföreningen. För Naturvårdsverket är vargen mindre dominerande jämfört med får och ren får fler träffar.

Reservation: Det finns tekniska svårigheter att få jämförbarhet mellan träffarna, och träffarna kan ha olika ”värde”, men det går knappast att få bättre med en rimlig arbetsinsats, och allvarligt missvisande blir nog inte resultaten.

Newsmill: Newsmill är ett diskussionsforum som är öppen för alla ämnen. Artiklar är ordnade ämnesvis. Vargen har nästan 70 artiklar.  Det är ungefär lika många artiklar som klimatfrågan (som är det mest omskrivna miljöämnet) men avsevärt fler än kärnkraft.

Jägartidningen Jakt och Jägare har 1.77 gånger fler artiklar om varg än om älg. För naturskyddsföreningen är det 25 gånger mer om varg.

Trend över tiden:  För media där 2012 och 2011 kan jämföras verkar det som intresset för varg sjunkit avsevärt under 2012, och förmodligen stod i zenit 2010-2011.

Kommentar: Det förefaller uppenbart att varg är väldigt intressant jämfört med den praktiska betydelsen för samhällsekonomin eller Sveriges miljö. Fokuseringen på varg undantränger intresset för andra frågor och påverkar andra frågor. Vargfrågans indirekta betydelse är långt större än dess fysiska betydelse. Man kan diskutera orsaker till detta. Naturvården, och då särskilt den ideella,  har gjort det till en profilfråga att Sverige ska ha relativt många vargar och detta gäller ända upp på EU-nivå. Miljöpartiet vill visa demonstrera sin miljövänlighet, medan centerpartiet vill demonstrera sitt stöd till landsbyggden.  Viktiga och inflytelserika fraktioner av de som lever nära naturen har gjort det till en profilfråga med få vargar. Hur många vargar som behövs är delvis en naturvetenskaplig fråga, men naturvetenskapen förmår inte klart avgöra om en naturvetenskaplig tolkning av EU-direktivet och direktivets intentioner visar att det behövs 150 eller 1000 vargar i Sverige och hur dessa skall vara fördelade och vilken migration som behövs. Inom ungefär det intervallet väger andra ”politiska” och ”subjektiva” värderingar tyngre, fast de ”förkläs” ofta till naturvetenskap och saknar inte naturvetenskapliga argument.

, ,

6 kommentarer

Riksdagen, regeringen och vargen

Riksdagen fattade beslut om vargpolitiken 2009.

Sverige har inte levt upp till riksdagsbeslut.

Det rovdjurspolitiska riksdagsbeslutet innebar att vargstammen skulle omfatta (minst) 20 föryngringar och HÖGST 210 vargar (ett tidigare etappmål förlängdes). Vargstammen skulle kontrolleras genom beståndsbegränsande licensjakt. Genetiken skulle förstärkas. Vargens utbredningsområde skall på sikt sprida sig åt öster och söder (det naturliga utbredningsområdet) men fast närvaro skall inte finnas på rennäringens åretruntmarker. En utredning om vad som bör göras efter 2012 skulle tillsättas och ligga till underlag för ett nytt vargpolitiskt beslut av riksdagen före utgången av 2012. Att riksdagen bestämde sig för beståndsbegränsande vargjakt innebar implicit att riksdagen ansåg gynnsam bevarandestatus låg nära, vilket var den tidigare rovdjursutredningens åsikt. Här är en länk till regeringens proposition som klargör vad man siktade på.

År 2013 har börjat, och det finns anledning att granska hur Sverige levt upp till 2009 års riksdagsbeslut.

Någon riksdagsbehandling eller proposition eller proposition under utarbetande för eventuell riksdagsbehandling föreligger inte. Det naturliga när ett tidsbegränsat riksdagsbeslut har gått ut och inget nytt föreligger eller ens hamnat på riksdagens bord är att det föregående beslutet respekteras och i möjligaste grad tillämpas. Särskilt om det är ett riksdagsbeslut med bred majoritet som fullföljer en gammal strategi och som fortfarande har uttalat stöd av en riksdagsmajoritet. Men 2009 års riksdagsbeslut följs inte och kan sägas vara överspelat, vargförvaltning står därför inte under kontroll av vare sig riksdag eller regering. Vad som finns i maj 2013 är en ej komplett vargförvaltningsplan upprättad av Naturvårdsverket, som EU är tveksam till och en förbjuden vargjakt.

I den mån riksdagen tagit upp varg som frågor, har varken syfte eller krav blivit mycket klarare utan det har snarare understrukit polarisering och svårigheter. Rovdjursförvaltningen har inte tagits upp av konstitutionsutskottet. Det är tveksamt om en rovdjurspolitisk proposition kommer våren 2013, eftersom Svenska myndigheter (framförallt naturvårdsverket och dess tidigare generaldirektör såsom rovdjursutredare) inte har haft förmåga att specificera de krav som ställs för att Sverige inte skall begå avtalsbrott mot EU.

Det är uppenbart att vargantalet är mycket långt över den gräns ”högst 210” som riksdagen bestämt. Det är uppenbart att vargantalet är långt över de 20 föryngringar, som riksdagen satt som målsättning. Det är uppenbart att beståndsbegränsande jakt inte bedrivits 2012 och 2013. Sverige har haft en rovdjursutredning som presenterat förslag och remiss behandlats. Rovdjursutredningen föreslog att först sänka inaveln och sedan öka antalet, men antalet har ökat väsentligt utan att någon planerad valpflytt utförts. Rovdjursutredningen föreslog att sätta migrationskravet till fyra effektiva vargar per decennium, men den nuvarande förvaltningsplanen har fördubblat detta krav. Den nuvarande förvaltningsplanen bygger inte vidare på rovdjursutredningen.

Tanken med långsiktighet i rovdjursförvaltning tycks inte vara en framkomlig väg med nuvarande svårtolkade habitatdirektiv och riktlinjer. En huvudorsak till problemen är att naturvårdsverket inte tolkat EUs krav på samma sätt som EU kommissionen. Det finns också vitt devierande uppfattningar om hur tolkningen skall göras, t ex antog rovdjursutredningen att jakt (i begränsad omfattning) skulle vara förenlig med direktivet, denna tanke stöds också av författarna till EUs riktlinjer i ett uttalande om svensk vargjakt, men EU-kommissionen instämde inte.

Riksdagen bör därför verka för att EU uppmärksammas på att direktiv och riktlinjer ändras, så de blir mer transparenta, mindre öppna för oförutsebara tolkningar. Riksdagen bör också verka för att EU-kommissionen visar större respekt för nationell detaljutformning av förvaltningen. Portalparagraferna i EU-direktivet bör också få en striktare formulering, så att medborgarna inte missleds att tro att flexibiliteten i EU-direktivet är större än den faktiskt är.

Riksdagen kan inte skylla helt på EU och regeringsbeslutet augusti 2011. Beståndsbegränsande vargjakt ägde rum som planerat 2011 med syfte att hålla vargantalet under 210. Med ”högst” borde väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012, som ställts in. Om riksdagen menar att högst inte betyder högst utan skall tolkas att det lägsta vargantalet under året skall vara högst 210, ter det sig som en okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddsjakten som regeringen initierade i augusti 2011 borde också ha påverkat dagens vargantal nedåt. Även om nu riksdagen skulle tolkat högst 210 som efter 2012 års inställda licensjakt, så skulle denna licensjakt behövt omfatta hela 90 vargar för att nå upp till riksdagens mål och det är inte trovärdigt. Det behövs egentligen en jakt på 100 vargar för riksdagens målsättning var nog 200 vargar, fast högst 210, inte exakt 210. Vargförvaltningen tycks planerats, så den skulle framtvinga en mer omfattande vargjakt 2012 och 2013, om dessa jakter verkställts.

Sverige har inte accepterat EU kommissionens tolkning av EU-direktivet. Visserligen är EUs direktiv överordnade beslut av Sveriges riksdag, men så länge EUs domstol inte har behandlat eller ens anhängiggjort ärendet, så förefaller det icke verkställda hotet om åtal inte vara tillräckligt skäl att gå emot ett Riksdagsbeslut. Ett underordnat organ (Sverige) kan ha tolkat EU-fördraget riktigare än ett överordnat (EU) och detta skall en domstol avgöra. Det är inte alltid det officiella Sverige har haft rätt mot privatpersoner.

Den genetiska förstärkningen. Den genetiska förstärkningen genom varg- och valpflytt har hittills misslyckats. Av fem vuxna vargar som flyttats söder från renbetesland har ingen stannat kvar söder om renbetesland. Däremot avbröt ”förstärkningsprogrammet” en familjebildning i renbetesområdet, som skulle resulterat i valpar 2012 av en ny reproduktiv invandrare om paret lämnats ifred och likadant 2013. . Det är också oklokt att utfärda så klara löften som Naturvårdsverket gjort. Dock finns gott hopp med förflyttningen av ett vargpar från Tornedalen till Tiveden.

Det optimistiska genetiska förstärkningsprogram som rovdjursutredningen skisserat med valpflytt och flytt av invandrare till hägn räcker inte för att sänka inaveln till nivån rovdjursutredningen föreslår på F=<0.1 ens på drygt tio år om vargantalet tillåts långsamt öka från dagens nivå (300). Än orimligare ter sig målsättningen i Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Varg kommer således troligen aldrig att nå gynnsam bevarandestatus och något besked har inte givits om hur det påverkar antal och jakt.

Den ”genetiska förstärkningen” skulle tillföra högst 20 individer till vargstammen till 2014, men har 2011 eller 2012 inte tillfört en enda. Den ”genetiska förstärkningen” har sedan licensjakten 2011 resulterat en genetisk försvagning. En genetiskt förstärkning kan ske genom licensjakt, där man sparar genetiskt värdefulla revir och därigenom sänker inaveln. Då förstärks effekten av tidigare invandring. 2010 och 2011 genomfördes framgångsrik genetisk förstärkning på detta sätt (ingen av 47 fällda vargar var genetiskt värdefull), men nu har man valt att avstå från denna metod. Istället tillämpar man skyddsjakt där den förutsedda skadan är kriteriet och inte den genetiska effekten. En tredjedel av alla vargar som fällts vid skyddsjakt sedan början av 2011 har varit genetiskt värdefulla (F1 avkommor), de genetiskt värdefulla vargarna är starkt överrepresenterade i skyddsjaktsstatistiken. Man har också en genetisk drift, som långsamt ökar inaveln varje år om inte någon ny invandrare kommer eller effekten av de som invandrade 2008 förstärks med förvaltningsjakt. Minskningen av ”inaveln” invandrarna gav upphov till kommer att avklinga 2013 utan förvaltningsjakt. Sedan licensjakten 2011 ger vargpolitiken upphov till en genetisk försvagning av den svenska vargstammen, fortsätter vargförvaltningen på den inslagna vägen till årets slut, så har 60% av tiden riksdagsbeslutet avsåg ägnats åt genetisk försvagning.

Vargens utbredningsområde (föryngringar) verkar inte ha utvidgats nämnvärt söderut sedan riksdagsbeslutet och i mycket liten grad sedan milleniumskiftet.

Men målsättningen att hindra spridning i renbetets västliga delar  (i strid mot EUs direktiv) har varit framgångsrik.

Riksdagens ställningstagande till varg i renbetesland innebär att den naturliga invandringen från Finland inte utnyttjas väl. Ett nytt riksdagsbeslut att i genomsnitt en föryngring per år i renbetesland accepteras, även om det skulle orsaka betydande olägenheter för rennäringen, skulle vara ett väsentligt bidrag till genetisk förstärkning och skapa måttliga olägenheter för rennäringen.

Acceptans. Riksdagsbeslutet avsåg beträffande varg att höja acceptansen hos de av varg mest berörda grupperna och att öka det regionala inflytandet och delägarskapet av vargförvaltningen, men jag har inte sett positiva kommentarer hur detta i praktiken gått från företrädare för grupperingar med insyn i detta. Däremot är det gott om negativa indikationer. Jägarna har gått över från Jägareförbundet som accepterar begränsad närvaro av varg till Jägarnas Riksförbund som har nollvision, vilket polariserar. Samerna säger konsekvent nej till en uppgörelse vilket hittills varit relativt framgångsrikt. Ett politiskt enfrågeparti har bildats som dock hittills har begränsad framgång. Intrycket är definitivt att polarisering ökat sedan föregående riksdagsbeslut. Den minister som var huvudansvarig för att skapa en enighet i vargfrågan har flyttats ut från politiken.

Huvuddelen av de politiska partier som uttryckt en mening har legat under nuvarande vargantal. Det fordras då en bra motivering för att få acceptans för ett högre antal. Den motivering som nu ligger betraktar jag som myndighetsmissbruk av naturvårdsverket. Att göra ett misstag är förlåtligt om man erkänner det och vill rätta till det när man förstår att man gjort fel, men någon sådan tendens har jag icke iakttagit trots att det nu måste vara uppenbart att det är ett felaktigt resonemang. Det är inget bra statsskick som accepterar rent felaktiga beslutsunderlag och undergräver förtroendet för myndigheter och statsapparat. Det är därför viktigt för Sveriges som stat att regeringen ser till att det blir ett korrektare beslutsunderlag.

Sverige borde upphöra med ambitionen att vara ett föregångsland och försöka ligga i framkant, och vara försiktigare med att pricka andra inom område (som rovdjursförvaltning) där den nationella kompetensen på olika nivåer är svag, dåligt samordnad, bidrar till polarisering och tvister mellan regering och myndigheter, och inte inger förtroende.

Annars tycker jag riksdagen kan ta det ganska lugnt med EU-kommissionärens anmärkning att alla inte fått säga sin mening och han tagit emot många brev – det är få frågor som varit så kvantitativt diskuterade, och det har visat sig ge bättre resultat att skriva till kommissionären än till egna regeringen. Att utnyttja processen för fastställande av gynnsam bevarandestatus i högre grad till att ge delägarskap till folket tror jag inte på, det har försökts tillräckligt och ger nog snarast mer polarisering. Kravet på vetenskaplig granskning kan riksdagen också ta ganska lugnt,  det vetenskapliga har inte varit särskilt bra hittills och det kommer nog mycket att blir subjektivt färgat tyckande och de som forskar om bevarande är nästan alltid lite otillförlitligt sneda försvarare av bevarande, detta gäller nog Naturvårdsverket och berörd EU-kommissionär personligen också.

Naturvårdsverket har misslyckats med att göra en acceptabel förvaltningsplan i EU-s ögon och därigenom skadat både Sveriges rykte och framtida rovdjursförvaltning. Naturvårdsverket har gjort en felaktig beräkning av de viktigaste komponenterna i gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har agerat så att det tett sig som en strid mellan regering och och naturvårdsverk. Naturvårdsverket har inte bidragit tillräckligt att undvika att EUs inblandning fortsätter. Lena E har ägnat ganska lite tid åt vargfrågor utan att vara särskilt framgångsrik. Jag tycker att detta talar för att rovdjursfrågorna flyttas från miljödepartement till landsbygdsdepartementet så kanske departementets inflytande förbättras.

När det gäller folket som helhet lär det inte bli revolution för fler än 210 vargar, men det är mycket tveksamt om folkligt stöd i vargbältet eller bland de mer berörda grupperna kommer att åberopas. Det verkar mycket sannolikt att stödet för vargpolitiken minskat, och de negativa grupperna har nog blivit både större och mer inflytelserika. Förut var det knappast politiskt korrekt med att arbeta för nollvisionen, men nu är det så. Det blir mer legitimt att motsätta sig biologisk diversitet och därmed blir det politiskt svårare. Att uppfattningen om vad som är kärlek till natur och spelregler för utnyttjande av naturen skiljer sig mellan grupper som har mer praktisk kontakt med naturen och de som ser det mer som politik är olyckligt. Centerpartiets riksdagsplats sitter mycket löst, hur det nu kan påverka riksdagsarbetet om varg.

Man kan hävda att en stor minoritet som inte vill ha varg och lever relativt nära vargen bör betraktas som ett starkt argument för de folkvalda att inte ha fler vargar än absolut nödvändigt även om det finns organiserade grupper som vill ha fler vargar, och även om de flesta skulle acceptera det utan nämnvärd reaktion.

Dock är motviljan mot varg så djupt förankrad hos så stora grupper, så jag tror inte att ett riksdagsbeslut om t ex minst 400 vargar skulle vara hållbart. Nu har folket lärt sig att riksdagsbeslut inte är slutliga eller långsiktiga. Jag tror också misstänksamheten mot andra rovdjursanknutna beslut blir stor.

Vad det rovdjurspolitiska beslutet 2009 egentligen innebar kan riksdagen själv tar ställning till. Regeringen förklarar det med: ”Under tre år sätts ett tillfälligt tak på 210 vargar” … ”  En utredning har tillsatts med bred sammansättning som ska föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Uppdraget ska redovisas under sommaren 2012.”

Problemet har hela tiden varit att få acceptans för vargvänner om behovet att undvika att vargen tillväxer kraftigt medan den fortfarande är starkt inavlad, eftersom det då knappast går att reducera inaveln med rimliga insatser på rimlig tid.

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR eller vad som är regeringens avsikt genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna iakttagelser och gissningar. Fast jag tror inte det skulle hjälpa att skapa klarhet eftersom ingen klarhet finns.

, , , ,

5 kommentarer

Framtida inavel – funktion av enbart migration

Vad blir inaveln i den avlägsna framtiden?

Inavelns utveckling över tiden är en viktig fråga för vargförvaltning. I en enkel modell går inaveln mot ett jämviktsvärde som bara beror av migrationen och inte av populationsstorleken. Även den låga naturliga invandringen räcker för att inaveln skall sjunka. 

Denna webartikel är en, förenklad och renodlad variant av en tidigare artikel. med klarare motivationer och bättre strukturerad. Riktad jakt, migrantöverlägsenhet och de olika komplikationerna och osäkerheter detta medför behandlas i den tidigare artikeln. Riktad jakt troligen fördubblar troligen effekten av migration så effekten underdrivs kraftigt i denna artikel, men det blir enklare att förstå om man diskuterar utan denna effekt. Den har också en utförligare mer allmän diskussion och inaveln sätts i relation till en demografisk sårbarhetsanalys som rapporterades sommaren 2012.
 
Introduktion
Behövlig migration skall anges som ett av kriterierna för gynnsam bevarandestatus. Tillräcklig migration behövs för att sänka och bibehålla inaveln på en lägre nivå. Inaveln har börjat sjunka när migrationen ökat med det ökande antalet tillgängliga partner i den skandinaviska vargstammen, och att de nya invandrarnas avkomma fått genomslag. Tillförsel med valpflytt kommer att funka så småningom, även om metodutvecklingen tar längre tid än optimisterna räknade med. 

Vad är inavel?
Inavel är långtifrån ett enkelt och entydigt begrepp Men det är praktiskt för att alla tror sig veta vad det är och förstår att det är något icke önskvärt och i allmänhet ger detta rätt associationer. Man kan tala om inavel för individer, som är sannolikheten att en gen från fadern och en från modern är kopior av samma gen i en gemensam anfader. Men när man analyserar den långsiktiga utvecklingen tänker man ofta på inavel som ett populationsbegrepp, där inaveln är chansen att två slumpmässigt tagna gener från populationen (genpoolen) är kopior av samma gen från anfäderna. I en ”ideal” population ger de båda inavelsbegreppen samma värde. Man kan se denna inavel som den inavel som skulle uppkomma vid slumpmässig parning.  ”Förlust av heterozygoti” kan ses som ekvivalent med inavel. Båda begreppen är relativa en population av ”grundare”, ”de första anfäderna”, som betraktas som icke inavlade och icke besläktade.

Det finns ett jämviktsläge mellan migration och drift.
I det följande tänker vi på vargstammen som en isolerad ö med viss invandring.  Vid generationsskiften påverkas av två motverkande krafter, drift och migration. Den ändring som båda krafterna har på inaveln beror på samma sätt av populationsstorleken, men i motsatt riktning. Inaveln närmar sig ett jämviktsläge, när de motverkande krafterna blir lika stora. Denna jämvikt beror inte på populationsstorleken (vilket känns kontraintuitivt). Inaveln går med tiden mot ett jämviktsläge, som är oberoende av populationsstorleken. Genetisk drift leder till att inaveln ökar vid varje generationsskifte omvänt proportionellt mot populationsstorleken. Inaveln minskar vid immigration (invandring till populationen) proportionellt mot migrationen i förhållande till populationens storlek. Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och drift. Vid jämviktsläget kvarstår inaveln oförändrad till nästa generation. Detta jämviktsläge beror inte på populationens storlek, effekten av immigrationens och driftens beroende av populationsstorleken tar ut varandra. Den som söker en referens kan titta i genetikboken (Hartl & Clark 2007). Följande är citat från till naturvårdsverket inlämnade rapporter: Liberg och Sand 2012: ”I små populationer ökar inaveln med tiden, men förekommer det en viss konstant invandringsfrekvens, till exempel en migrant vartannat år, uppstår efter en viss tid en stabilisering eller jämvikt av inavelsgraden, som är oberoende av populationsstorleken. De två modellerna som använts visade likartade resultat. Det krävs två migranter per varggeneration (ca 5 år) för att nå ned till stabila nivåer på inavelsnivån runt 15 % (inavelskoefficienten F = 0.15). ”; ”Dessa processer är alltså oberoende av den aktuella populationens storlek”; the equilibrium betwen inbreeding level and immigration rate is independent of population size (Hartl and Clarke 2007)”  och Pär Forslund (2009)  (sid 7): ”En intressant egenskap hos detta jämviktsläge är att det teoretiskt är oberoende av populationsstorleken (Hartl & Clark 2007). Det innebär t ex att en population på 500 individer kräver samma invandringsfrekvens som en population på 200 individer för att uppnå samma jämviktsläge för inavelskoefficienten”. Inavelns utveckling över tiden i de beräkningar som redovisats till naturvårdsverket av Liberg och Sand (2012) stödjer att det finns en jämvikt mellan migration och inavel som man så småningom närmar sig. Resonemangen omkring jämvikt bygger dock på förutsättningar som diskuteras nedan, praktiska tillämpningar bör åtföljas av sådana relevansdiskussioner (fast detta görs inte i någon av de svenska citeringar jag givit). Eftersom heterozygotigrad i förhållande till H0, startpopulationen, är ekvivalent med inavel borde det vara möjligt att finna motsvarande jämviktlägen för heterozygotigrad, men några sådana beräkningar relevanta för den svenska vargstammen har inte utförts.

Beräkning av inaveln vid jämvikt som funktion av migration

Ändringen per generation. En formel härleddes för att beräkna inaveln i en generation som en funktion av inavel och antal (av likvärdiga individer = effektiv populationsstorlek)  i den föregående generationen och immigration. Ett arbetsark där delar av beräkningarna redovisas och möjlighet till egna beräkningar ges finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0 . Genom att finna vid vilken inavel i den föregående generationsen som inaveln i den senare inte förändrades kunde jämviktsläget finnas.

Beräkning enligt Wright. Teorin för balansen mellan genetisk drift och inavel utvecklades först av Sewell Wright En del av hans arbeten och antaganden refereras till som hans ö-modell. Vargstammen är isolerad på en ö men viss migration förekommer.   Han kom enligt en populationsgenetisk web fram till det approximativa sambandet (något förenklat) F=1/(4M+1) som är tillräckligt noggrant för vargtillämpningar. F = FST = ”probability of identity by descent  in subpopulations relative to the total metapopulation” dvs i den skandinaviska vargstammen jämfört med en referenspopulation som den skandinaviska vargstammen och immigranter kommer ifrån. Inavel står här för ”populationsinavel”. Wrights ”ö-modell” användes av Ryman och Laikre (2009) till de inavelsberökningar som redovisas i den genetiska sårbarhetsanalysen.

Det faktiska genomsnittet av individernas inavel beror också på hur de paras. Beroendet av drift och frekvensen migranter jämnar ut varandra så bara blir antalet migranter (M) kvar, Det går att tänka sig mer komplexa antaganden. Modellen bygger på en serie antaganden som inte är perfekt uppfyllda och det kan diskuteras hur väl uppfyllda de är.l Tex att ”metapopulationen” den aktuella populationen, härrör ifrån och en tänkt oändlig referenspopulationen är olika, då kan tolkningen bli annorlunda, men det blir finlir och det blir ändå så att situationen inte är helt ideal, migranterna blir gradvis allmer släkt med varandra och mottagarpopulationen, så i längden blir förhållandena mer komplexa.

De två metoderna ger nästan samma värden.  Jämviktsvärdena visas i nedanstående tabell. 

Tabell. Inavel vid jämvikt mellan immigration och drift. Inaveln går mot detta jämviktsvärde över tiden. Jämviktsvärdet är en funktion av migrationens omfattning. Raderna i tabellen täcker in olika värden på reproduktiva migranter per generation

Migranter/generation, M Inavel, F
0.5 (mindre än idag) 0.35
1     (idag, konservativ) 0.20
2     (idag, optimistisk) 0.11
4    (behov enligt naturvårdsverket) 0.06

M antalet immigranter som får avkomma per varggeneration

Värdena på F i tabellen verkar i rimlig överenstämmelse med andra tidigare utförda analyser av migrationens inverkan på vargstammens inavels utveckling över tiden (Liberg och Sand 2012), vilket styrker trovärdigheten av dessa beräkningar.

Tidigare presentationer av samma beräkningar, men gjorde i något annorlunda sammanhang som det kanske ökar förståelsen om man ser på finns i de tidigare skrivna webartikelarna  https://vargdag.wordpress.com/2011/12/07/immigration-balanserar-inavel/ och http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=591

Vad är farligt hög inavel? Inavel över F>0.40 skulle möjligen kunna vara ett direkt hot mot vargstammens överlevnad – även om Isle Royale vargstammen överlever trots en väsentlig högre inavel, och det finns åtskilliga exempel från andra organismer där livskraftiga stammar grundats av mycket få individer. Vår vargstam har inte erfarenhet av genomsnitt över F=0.31, och de fragment av dagens vargpopulation som ligger över F>0.4 verkar inte livskraftiga. Det är troligt att inavelsdepressionen så småningom minskar och gränsen när inaveln är ett hot mot populations överlevnad ökar med tiden, men det finns observationer som antyder att detta är en långsam process. Se mer på https://vargdag.wordpress.com/2011/12/05/hur-allvarlig-ar-inavel-i-svensk-varg/

En förändring av inavel tar lång tid i en population så stor som den svensk-norska. Det antal generationer en förändring tar beror på antalet. Om det effektiva antalet är 50 (lite mindre än vad dagens vargstam har), och ingen migration sker, tar det 20 generationer (100 år) för inaveln att öka från dagens 0.25 till farliga 0.39. Det är mycket troligt vargstammen faktiskt finns kvar om 100 år även om migrationen helt upphörde i morgon och numerären låg något under dagens. Och om den inte funnes kvar vore det avgörande troligen inte genetisk svaghet, som vore möjligt att förbättra med fler vargar idag!  Om genetisk drift är enda verksamma kraften så ökas inaveln som Ft = 1/(2Ne) + [1 – 1/(2Ne)]Ft-1, jag har använt ett analogt räkneförfarande för beräkningen ovan. Beräkningen finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0 

Att lägre vargantal ger mycket snabbare inavelssänkning mot jämviktstillståndet har diskuterats i många artiklar på denna blogg och också på en del andra bloggar. 

Det var en liten vargstam i början. Den effektiva migrationen kan bli mindre i en liten population eftersom antalet potentiella partners till en migrant blir färre och det blir svårare att finna en partner. Under den svenska vargstammens två första decennier kom det tre immigranter. Det verkar därför rimligt att till en liten svensk varstam invandrar det (minst) en (reproduktivt effektiv) migrant per decennium, alltså en halv per generation. Detta räcker enligt tabellen för att hindra inaveln att växa till farligt hög nivå. Inaveln steg ju heller aldrig högre än drygt F=0.3 i situationen att vargstammen var så liten att ”jämvikten”  mycket snabbt uppnåddes.

Modellen och dess förutsättningar

Modellen bygger på förutsättningar som inte kommer att vara helt uppfyllda för praktiska applikationer och gör att inaveln kommer att bli högre än tabellerat. Det går bara att göra allmänna reflektioner omkring dessa, och att göra dessa alltför omfattande är inte meningsfullt eftersom de viktiga slutsatserna för vargar i Sverige egentligen bara är att de effekter som diskuteras (jakt och utavelseffekt) är så stora att de bör beaktas och nya beräkningar bör göras baserat på simuleringar eftersom det är för komplexa förlopp att förutsäga med formler. Kalkylerna bakom tabellen skulle ge mer rättvisande och säkrare resultat om de byggde på simuleringar av den faktiska vargpopulationen under olika antaganden. Men då skulle beräkningarna bara gälla speciella fall och en generell överskådlig tabell vore inte möjlig. Risken ökar också att svårgenomskådliga misstag får stora effekter utan att det avslöjas (det blir mer black box). Det finns alltså osäkerhet omkring simuleringar också. Simuleringsresultat bör jämföras med modellresultat och det bör te sig troligt att avvikelser kan förklaras av de effekter avvikelser från modellförutsättningarna som kan förväntas.

Vargarna antas ”ideala”  och de är det inte i en verklig population. Distinkta generationskiften antas och det är inte så i en verklig population. Etc. en modell är en modell av verkligheten och inte en exakt avbild och man får använda modellen om man inte har något bättre. Det är bättre att göra prognoser och estimat om framtiden med uppskattbar osäkerhet än att helt avstå från försök att skatta framtiden.

Gränser för när jämviktspunkten är meningsfull
Situationer där antalet migranter är mindre än 0.25 eller större än 4 per generation med motsvarande F större än F=0.5 eller mindre än F=0.06 är förmodligen mindre lämpade för att angripas med jämviktsresonemang. Finns det många vargar så tar det lång tid (ofta mer än 100 år) innan man kommer i närheten av jämviktssituationen, och det blir diskutablare vad inaveln vid jämvikt egentligen säger ju längre fram i tiden den nalkas, men det är ändå viktigt att se åt vilket håll den långsiktiga utvecklingen går.

Säger jämvikten något om den nära framtiden?
Ju längre fram i tiden jämvikten ligger, ju tveksammare är relevansen av värdet för jämvikten. Inavel med gamla orsaker tenderar att få mindre effekter än inavel som beror på nyligen uppkommet släktskap. För närvarande domineras den svenska vargstammen av gener från tre anfäder som är ungefär lika vanligt. Den största effekten av nytt blod på inaveln den närmaste generationerna är att dessa gener minskar i frekvens och det blir mindre sannolikt de räkar träffa varandra i samma individ. Det spelar i början liten roll hur släkt invandrarna är med varandra. Den tendens som jämviktsinaveln antyder är rättvisande i början oberoende av hur invandrarna är strukturerade. Det är först längre fram i tiden, bortom säg 20 invandrare till den skandinaviska vargstammen, som invandrarnas genetiska relationer till varandra börjar påverka inavelsgraden. Vid 200 vargar eller mer som i den skandinaviska stammen kommer situationen inte nära jämviktsinaveln de närmaste 100 åren om man inte ligger på migrationer över 2 (vilket jag tycker är max) och då blir inte jämviktsinaveln viktig annat än som mått på en tendens de närmaste decennierna.

Växande släktskap mellan migranterna och den skandinaviska vargstammen
En förutsättning som inte är helt uppfylld och som kan orsakar stora avvikelser från förväntan utgående från balansmodellen är att migranterna skall vara obesläktade med den mottagande vargstammen. Immigranterna kommer enligt modellantagandena från en oändligt stor population med obesläktade vargar. Detta stämmer uppenbarligen inte, men frågan är när avvikelserna blir viktiga. Modeller som används stämmer i praktiken aldrig exakt mot verkligheten, men när skillnaden orsakar stora skillnader bör det diskuteras. Importerar man mer än några få vargar så kommer de att vara inbördes släkt, och därigenom blir migranterna med tiden allt mer släkt med den vargstam där de skall sänka inaveln. Beroende på hur långt i tiden bak man går kan en migrant mycket väl vara släkt med de vargar som redan finns där. Ju större migrationen är, ju mer kommer tabellvärdena därför att underskatta jämviktsinaveln. Jag diskuterar därför frågan om hur kvantitativt viktigt det blir.

Först poängterar jag att vi vet lite om framtiden! Vi vet inte ens från hur stort område de naturligt invandrade vargarna kommer (ligger Archangelsk och ryska Karelen i området?) och även om vi visste det, så är fem invandrare för litet stickprov för att bedöma framtiden. Vi vet bara att en varg är kapabel att vandra hundra mil fågelvägen mellan födelse och död. Även om vi visste att de kom från Finland, så vet vi ändå inte hur stor del av deras förfäder i tionde ledet som kom från andra områden. Vi kan bara göra grova gissningar. Jag gör en gissning: Inaveln av finsk varg är nu tio procent vilket tolkas som att den finska vargstammen som nu invandrar till Sverige rekryteras från. Under knappt ett sekel förstärks källan till de invandrade vargarna med motsvarigheten till ytterligare fem obesläktade vargar. Men chansen är (i ett sekelperspektiv) att vi faktiskt lägger oss i på ett sätt som vidgar invandrarpoolen. Om några decennier bör vi börja tänka i internationella metapopulationer med tusentals vargar för att garantera evolutionär potential mm. Inte ens en svensk vargstam på 500 vargar är tillräckligt för att trygga arten vargs framtid på ett sätt som känns helt tillfredställande. Det är mycket troligt att vi då identifierar och åtgärdar källor till fragmentering (typ med vargflytt mellan Ryssland och Finland).

Sedan har vi den svenska djurparkspoolen. Där ligger också inaveln på 10 % motsvarande fem obesläktade vargar. Där har vi redan inlett ett arbete med att utvidga genpoolen genom import av ryska vargvalpar. Det får anses mycket sannolikt att det kommer mer liknande import de närmaste decennierna. Man kommer nog också att vidga rekryteringspoolen genom att vidga antalet länder som valpar rekryteras från.

För under en migrant per generation blir felet förmodligen litet för troliga scenarior, men för mer än en migrant per generation kan felet bli betydande. Jag rekommenderar mer detaljerad analys anpassad till de specifika förhållandena för de antagna migranterna för över en migrant per generation. Felet kan också bli betydande om man gör en snabb stöt typ tillförsel av femton djurparksvalpar de närmaste tio åren. Felet förväntas bli betydande vid tillförsel av fyra migranter per generation under hundra år. Det kan det tänkas att den formella inaveln blir dubbelt så stor som anges i tabellen.

Inaveln i Finland står i jämvikt med migrationen från Ryssland och är kanske i storleken knappt F=0.1. Migrationen är stor nog för att upprätthålla denna jämvikt. Om en migration från Finland (och ibland Ryssland) till Sverige på drygt en migrant per generation får inaveln att sänkas i Sverige nedåt F=0.15 finns inte anledning att befara att tilltagande släktskap med de finska immigranterna skulle få inaveln i Sverige att stiga över F=0.25 och därmed utgöra en fara på mycket lång sikt.

Det meningsfulla med att vid låg inavel förutspå den exakta inavelskoefficient eller heterozygotigrad vargförvaltningen resulterar i om hundra år är mycket diskutabelt, inavel och inavelseffekter kan förväntas avklinga med tiden och effekterna har knappast samma proportionalitet mot F som de har för större F efter kortare tid.

Valpflytt gör att invandrarna rekryteras från ett geografiskt större område än den svenska vargstammen härrör från. Detta kommer att göra att den inavelssänkande effekten blir större än om de kom från samma referenspopulation. Ö-modellen ser ett oändligt antal öar med lika obesläktade vargar, men i verkligheten är de avlägsna populationerna mer obesläktade, ett slags negativ inavel. Redan att vargstammarna nu är glesare gör att vargvandringarna blir längre och lokala stammar rekryteras från mer genetiskt olika populationer jämfört med situationen för två hundra år sedan.

Det är också en förutsättning att migranterna inte är inavlade, men effekten av troliga avvikelser från detta blir försumbar.

Drastiska beslut i dagens vargförvaltning får inte bygga på för osäkra spekulationer på status om hundra år
Det går inte att få någon säkerhet hundra år framåt. Det är meningsfullt att spekulera, men inte särskilt meningsfullt att dra långgående slutsatser som får stor betydelse för dagens vargförvaltning. Vi ser dagens trender i tex jämviktstabellens resultat, men förutsättningarna kommer att ändras på ett oförutsägbart sätt redan de närmaste decenniet.

Svensk vargstam vs finsk och rysk
Naturvårdsverket framför att Sverige borde ha 400 vargar för att det är ett svenskt intresse att det kommer fler och mindre besläktade immigranter från Finland, och det skulle det göra om Finland också ökade till 400. Man kan undra hur kraftfulla den typen av påtryckningar är, jag tror naturvårdsverket väsentligt överdriver argumtentets tyngd i förhållande till de olägenheter ytterligare 200 vargar orsakar i Sverige och den förväntade reaktionen hos ”naturbrukarna” om de blir varse argumentet. Däremot håller jag med om att önskemålet att Finland ökar sin vargstam förlorar i styrka och trovärdighet om Sverige/Norge samtidigt ändrar den långsiktiga vargpolitiken till att sänka vårt antal märkbart. Hur man skall påverka Ryssland (eller västra Ryssland) vet jag inte, men de förefaller nu ha en tillräckligt stor vargstam för att de skall vara möjligt att plocka ut åtminstone några tusen till en gemensam metapopulation och ingen starkt uttalad politik att dramatiskt och långsiktigt minska. Skulle Ryssarna starkt reducera sin stam, så kanske det blir problem med att Sverige bara bidrar med några hundra till den framtida metapopulationen. Men den tiden den sorgen och i första hand kan Sverige vänta tills kravet faktiskt ställs om det nu skulle finnas fog för det. Tills vidare räcker det med att det finns tillräckligt många på annat håll än Finland. Inaveln och släktskapen i Finland skapas och upprätthålls av migranter från Ryssland och kommer drygt en migrant per generation från Finland, så kan inaveln i Sverige knappast hamna högre än vad den är idag (F=0.25) pga släktskapen hos migranterna från Finland.

Migranter vs genflöde och fördelar med att få högt genflöde med få migranter
Begreppet genflöde används ofta i populationsgenetiska sammanhang. Genflödet är migranter/antal; m=M/N. Genflödet är omvänt proportionellt mot populations storlek. Ju mindre population är ju större genflöde genererar en migrant och ju snabbare nalkas jämviktsläget. Skäl att förbättra genflödet med en liten population:

  1. Färre migranter behövs för att nå en viss inavelsminskning;
  2. Kostnaden för en viss inavelsminskning blir lägre;
  3. Det tar kortare tid att nå en viss inavelsminskning
  4. Naturlig invandring kan stå för en större del av inavelsminskningen
  5. Migranternas släktskap med recepientpopulationen blir lägre och därmed minskar migrantbehovet mer än proportionellt mot populationsstorleken.

Modellens ideala individer
Modellen antar att antal migranter och vargpopulationen storlek mäts på samma sätt och med ”likvärdiga” individer och distinkta generationer. För den genetiska driften måste populationen mätas i effektiv populationsstorlek medan migranter mäts i reproduktiva migranter. Detta är ungefär men inte exakt samma sak. Jag skulle kunna komma ifrån denna svårighet genom att istället för ”reproduktiva immigranter” tala om ”effektiva immigranter” utan att definiera vad jag avsåg, men då skulle den som ville tänka praktiskt inte klara av att tolka begreppet, och förmodlingen knappast någon annan heller. Migration och drift torde ändå jämna ut varandra vid ett jämviktsvärde som inte beror av populationsstorleken eftersom en ändring med en konstant faktor knappast kan påverka detta. Men det kan leda till att jämviktsvärdet blir lite annorlunda och förmodligen något högre. Också antagandet om distinkta generationer kan påverka ”växelkursen” mellan effektiv population och reproduktiv immigrant. Distinktion gör också att man måste vara observant vid jämförelser med andra studier. Det är osäkert och beroende av exakt definition vad ”växelkursen” mellan reproduktiv varg och effektiv varg är och spelar förmodligen liten roll.  Jag utreder inte närmare hur detta kan slå, men kanske möjligen blir inverkan av migrationen något lägre än tabulerat, som kan beräknas med en multiplikator 0.9 eller så, och hur det skulle slå kan bedömmas genom interpolation mellan de tabulerade värdena. Ett skäl att man nog kan lita bättre på simuleringar är att denna effekt kommer med ”automatiskt”, fast det förutsätter att immigranter simuleras på rätt och jämförbart sätt vilket inte är trivialt.Inavel ger inavelsdepression och jag är säker på att inavelsdepressionen blir allvarligare ju närmare i tiden orsaken till inaveln (den gemensamma anfadern) ligger, det bör påpekas hur detta inverkar när tabellen tolkas för praktiskt agerande. Generellt sett överdriver den beräknade inavelskoffecienten om hundra år den inavelsdepression som farhågorna om inavelns effekter bygger på.

Inavel är inte den enda faktorn av betydelse för vargens genetik, men beräkningarna beaktar bara inavel. På kortare sikt är nästan alla överens om att det är viktigast att sänka inaveln. Andra genetiska mått (gruppsläktskap, allellantal, genetisk variation, värde som en del i en internatinell metapopulation) påverkas också positivt av genom immigration sänkt inavel.

, , , ,

8 kommentarer

Hel-tokigt naturvårdsverket! – rätt svar men på fel fråga!

Hel-tokigt Naturvårdsverket!  – rätt svar, men på fel fråga

Naturvårdsverkets förslag om behövligt vargantal (”gynnsam bevarandestatus”) 121019 är helt irrelevant och allvarligt missbruk av genetik.

Tillägg 131130. Vad som framförs i denna artikel ledde till att Naturvårdsverket 130701 tog tillbaks sin beräkning och deklarerade att man inte hade någon uppfattning om vargens bevarandestatus, men hade för utsikt att utarbeta en. Vad som hänt sedan är inte känt 131130.

Allendorf & Ryman (2002) föreslog kriteriet att 95 % av heterozygotin skall finnas kvar om 100 år (bevaras) jämfört med ett utgångstillstånd. Från detta kriterium har naturvårdsverket angivit värden i förvaltningsplanen.

Kriteriet är inte tillämpbart för svensk varg och dess gynnsamma bevarandestatus. De specifika förhållandena omkring svensk varg måste beaktas, i det här fallet går det inte att tillämpa detta kriterium, även om det är tillämpbart i många andra fall. Utgångstillståndet för naturvårdsverkets beräkning kallas för H0 och är heterozygotin i den population som heterozygotin skall vara minst 95% av efter 100 år. För de numeriska beräkningarna har man antagit en vargstam som har konstant antal och avsnörts från en stor vargstam varifrån de obesläktade invandrarna antas härröra (den svensk ryska), dvs väsentligt lägre inavel än den skandinaviska.

Naturvårdsverket använder inte den skandinaviska vargstammen som utgångspunkt
Naturvårdverkets förvaltningsplan beskriver hur man kan förvalta en hypotetisk vargpopulation med konstant antal, som är en avsnörd del av en ännu större (”oändlig”) vargpopulation ”utan inavel”, dvs med heterozygotin H0 som är utgångspunkt och svarar mot utgångsläget (man kan se det så att F=0). Den svenska vargpopulationen har nu hög inavel eftersom den består av ättlingar till endast fem vargar. Övergår man till ett konstant antal långt större än de fem migranterna, har man kvar samma höga inavel (F=0.25). Dessa båda situationer är olika.

Man kan nivålägga att H0 är för dagens vargstam (svarar mot F=0) och det vore bra för de som inte vill ha många vargar för att heterozygotin kommer med all sannolikhet att vara högre i framtidens vargstam än i dagens även för ett mycket lågt vargantal. Man skulle kunna formulera naturvårdsverkets kriterium så att inaveln om 100 inte får bli högre än F=0.30 (5% sänkning av heterozygotin = 5% ökning av inaveln) jämfört med dagens F=0.25, vilket med mycket stor sannolikhet är uppfyllt.

I naturvårdsverkets hypotetiska vargpopulation kan inaveln inte gärna annat än öka och heterozygotin minska. Då är det meningsfullt att försöka hindra att inaveln ökar. I den svenska vargpopulationen minskar inaveln med antalet migranter. Det räcker med knappt en vargmigrant per generation (troligen betydligt mindre) för att inaveln inte skall öka, vilket är samma sak som att heterozygotin inte minskar (det har nog visats att det är så med markörer i den svenska vargstammen.

Kriteriet förlust av heterozygoti (genetisk variation) är inte särskilt relevant för den svenska vargstammen. Heterozygotin i den svenska vargstammen kommer rimligen att öka och inte sjunka jämfört med dagens vargstam. Därför blir det rappakalja när naturvårdsverket använder förlust av heterozygotigrad som kriterium.

Heterozygotigrad och inavel hänger nära ihop. Inavel leder till homozygotisering och heterozygotigraden minskar. Ändring av heterozygotigrad är ändring av inavel! Att heterozygotigraden faller 5 % innebär att inaveln ökar 5 %. Att heterozygotigraden sjunkit till 95 % av vad den varit innebär att inaveln ökat 5 %. Men inaveln kommer att sjunka med migrationen i den svenska vargstammen, inte öka!!!!!!

Naturvårdsverket har försökt tillämpa förslaget att bevara 95 % av heterozygotigraden på fel sätt. Naturvårdsverket har utgått från att den svenska vargstammen består av konstant N vargar, som initialt var lika besläktade och inavlade som den stora vargstam de kommer från, och har samma heterozygotigrad. Sedan dess antas den skandinaviska vargstammen haft konstant storlek N och varit relativt isolerad från den vargstam den kom ifrån, men några migranter antas komma. Man har utgått från en fiktiv population på 100, 200, 400 och 800 vargar som snörpts av från en stor population med stor genetisk variation I denna hypotetiska situation skulle heterozygotigraden sjunka och aldrig kunna öka. Men den svenska vargen hade mycket lågt numerär i början och utvecklade en långt större inavel och lägre heterozygotigrad än den vargstam den härrörde från. Det är nu eller i framtiden den kommer att bli N (hundratals), inte när den började sin existens. Det förefaller som om natuvårdsverket vill påtvinga den skandinaviska vargstammen att bevara en genetisk vartiation som den aldrig haft, sas en virtuell hypotetisk variation, inte en verklig.

Varför använder forskare ofta heterozygotigrad istället för inavel?
För en population kan man mäta heterozygotin och dess förändring. Ökar inaveln minskar heterozygotin. Man kan skatta hur mycket heterozygotigraden minskat sedan förra mätningen och därmed hur mycket inaveln ökat. För att mäta heterozygotin behöver man inte känna till något om hur individerna i populationen är släkt eller hur de får avkomma tillsammans. Inavel som populationsbegrepp är mycket svårare att skatta, men inavelökning är lättare att skatta. Avsnörs en population med några hundra individer från en stor population går det att följa hur inaveln ökar som en minskning i heterozygotigraden över tiden.

Inavel är ett relativt mått och inte ett absolut
Inavel räknas från en referenspunkt, en nollpunkt. Det finns en naturlig referenspunkt i de vargar som grundar den skandinaviska vargstammen. De fem grundarvargarna har definitionsmässigt inaveln noll och är obesläktade. För den skandinaviska vargstammen har man en fullständig stamtavla från grundarna och kan beräkna inaveln från stamtavlan. Den svenska vargstammen är unik genom att det finns en fullständig stamtavla sedan stammens begynnelse och är inte större än att stamtavlan är under kontroll. Därför bör man använda ett kriterium som är anpassad till detta, och inte en metod som är mindre precis. Heterozygoti-ändringen räknar också från en nollpunkt, de vargar som grundlagt den svenska vargpopulationen. Men de vargarna är inte många (inte hundratals), som implicit antas i naturvårdsverkets kriterium.

Vad är viktigast i forskning?
Den viktigaste delen i forskning är att ställa rätt frågor och detta är långt mer problemfyllt än man skulle tro. Nu ställdes frågan fel och då fick naturvårdsverket rätt svar, men på fel fråga. Frågan skulle varit hur man skulle förvalta den svenska vargpopulationen, inte hur man skulle förvalta en hypotetisk population, där ett antal som hålls konstant avsnörts från en stor population.

Jämvikt mellan genetisk drift och migration
Inavel och genetisk drift går mot ett jämviktsvärde över tiden när migrationen är konstant och detta jämviktsvärde är inte beroende av populationens storlek. Jämviktslägena är som följer: en migrant per varggeneration ger inavel F=0.2; två migranter ger inavel F=0.11; fyra migranter ger inavel F=0.06. På hundra år kommer man nog nära jämviktsläget (dvs inaveln ökar inte mycket efter de första hundra åren). Naturvårdsverket inför en egen innovation i allra sista steget av beslutshierarkin, med en vargförvaltning som sänker inaveln till F=0.05-0.06.

Eftersträvad inavelsgrad
Det verkar som naturvårdsverket har en egen agenda, som resulterar i många valpflyttar genom att påtvinga ett kriterium, som innebär att vargens inavel skall sänkas till F=0.05-0.06. Rovdjursutredningen föreslog att eftersträvad nivå skall vara F=.010. Den forskarrapport naturvårdsverket påstår att de stödjer sig på föreslår F=0.15 (knappt hälften så stor inavelsreduktion).

Jämviktsläget nås snabbare med mindre population
Jämviktsvärdet nalkas långsammare ju större populationen är. Om man från en hög inavelsgrad vill sänka den snabbast möjligt så är det bra med ett lågt vargantal. Om man däremot från en låg inavelsgrad vill att den skall öka så långsamt som möjligt är det bra med ett högt vargantal. Därför resulterar naturvårdsverkets felaktiga tillämpning i att omotiverat höga vargantal kommer att krävas för gynnsam bevarandestatus. Dessutom framställs det på ett sätt som insinuerar att tidigare bloggutsagor av mig och andra skulle ifrågasättas av andra forskare om såväl påverkan av populationsstorlek som ett jämviktsläge, som inte beror på populationsstorleken.

Naturvårdsverkets genetikmissbruk
Jag har tidigare i mer lågmälda former anmärkt på genetikmissbruket inom vargetablissemanget. Jag försökte väcka en email-”diskussion” med många berörda från bl a naturvårdsverket i juli (med begränsad utsändningslista). Jag skrev ett formellt brev till naturvårdsverket 121008 med begäran om reaktion, där jag bl a framförde min oro för genetikmissbruket. På min blogg finns bl a:

Naturvårdsverkets värsta genetikmissbruk hittills var tillägget till förvaltningsplanen 121019, det blev kronan som krönte naturvårdsverkets genetikmissbrukskarriär!  Och troligen också det genetikmissbruk som får de största praktiska konsekvenserna.

Det är inte bra att naturvårdsverkets förvaltningsplan 121019, som fullständigt saknar vetenskaplig grund, skal ligga till underlag för Svensk vargpolitik och gynnsamma bevarandestatus, även för bedömningar utanför Sverige.
Jag har hållit Liberg och Sand underrättade under framväxten av den här artikeln, och uppmanat till kontakt om det var fel. De har hört av sig, och gav ingen signal på att ovanstående inte är i princip rätt. När Nils Ryman så småningom uttalade sig, sade han att han inte kan ta ansvar för hur naturvårdsverket tillämpar hans förslag. För att nå full säkerhet bad jag två juniorgenetiker, som jag ändå hade kontakt med i en annan fråga, att utreda och ta ställning till naturvårdsverkets förslag  De har kommit fram till att naturvårdsverkets slutsatser är fel och inte bygger på vetenskaplig grund. Deras namn och universitetshemvist framgår av emailen: David.Hall@slu.se   och henrik.hallingback@slu.se  De är villiga att ge sin version om någon läsare av detta känner ett behov av ytterligare bekräftelse på påståendena i denna artikel.   Jag betraktar alltså frågan om att naturvårdsverket förslags vetenskaplig underbyggnad som fullständigt utredd. Den har inget stöd från någon trovärdig källa.

, , ,

32 kommentarer

Okloka naturvårdsverket

I denna artikel kritiseras naturvårdsverket ovisa beteende under oktober 2012 med tyngdpunkt på avvikelser från det visa beteende jag rådde till i ett brev till naturvårdsverket och ett tiotal kopior till de befattningshavare vid naturvårdsverket jag bedömde mest berörda av vargbeslutet.

Brevet till naturvårdsverket här. Jag har redogjort för naturvårdverkets utspel 121019 och en del omkring i en tidigare artikel  och nyligen gjort en uppdaterad version med brevet som utgångspunkt och framfört en del (starkt kritiska) reflektioner om motiveringen för behövligt vargantal. Den här artikeln är mest hur jag ser på naturvårdsverkets agerande med tyngdpunkt på oktober 2012 jämfört med den klokhet och vishet jag efterlyste i mitt brev.

Brevet innehåll en uppmaning att handla vist och ett antal punkter för vad som borde vara vist (=klokt).

Men naturvårdsverket handlade inte klokt eller vist utan oklokt.

Det värsta misstaget var att skriva ett efterfrågat tillägg till förvaltningsplanen med GYBS som saknar vetenskaplig förankring.   Misstaget beror på att man använt beräkningar av Linda Laikre och Nils Ryman. Problematiken beskrivs i en intervju av Jakt & Jägare och det är enda gången jag till 121111 tagit del av kommentarer från någon av dem (de ställer inte upp på intervjuer av jakttidskrifter). Ryman framhåller att han inte varit delaktig i naturvårdsverektes utarbetande av gynnsam bevarandestatus, men Rymans reaktion är ”Jag kan inte svara för hur man använt mina och Linda Laikres uppgifter. Om jag framställer en tabell så kan det hända att människor läser den och räknar fel.” Kan inte naturvårdsverket få bättre stöd utanför verket än detta från de som utarbetart det underlag som naturvårdsverket väsentligen stöder sig på och som utarbetats med direkt stöd av naturvårdsverket, stödjer det inte att naturvårdsverkets förvaltningsplan är vetenskapligt underbygt.

Det näst värsta misstaget var att fullständigt i onödan underkänna en demografiskt sårbarhetsanalys och låta den ersättas med en genetisk sårbarhetsanalys. Den demografiska var tillförlitlig nog. Därigenom skapades en massa merarbete (resursslöseri), underlaget blev formellt mycket styvmoderligt behandlat, förfarandet kommer att minska legitimiteten i vargförvaltningen, troligen för lång tid framöver och det  fördröjde att den otillräckligt granskade förvaltningsplanen kunde levereras till Bryssel.

Det förefaller uppenbart att den genetiska variationen (heterozygotin) i den svenska vargstammen behöver ökas. Att välja en kriterium för att reducera minskningen av den redan låga variationen är kontraintuitivt och inte trovärdigt. Självklart ökar den genetiska variationen och minskar inte om många migranter tillförs, men det diskuteras inte.

Det vetenskapliga underlaget till naturvårdsverkets beslut 121019 fanns länge på en död länk (minst från 121025 och betydligt mer än en vecka framåt) och har inte hållits tillgänglig när diskussionen var intensivast. Detta trots att jag påpekat till regeringskansliet två gånger att de pekade på en död länk och en gång till den ansvariga på naturvårdsverket, och trots att jag tidigare fäst naturvårdsverkets uppmärksamhet på att bl a regeringens länkar till naturvårdsverkets dokument fungerar dåligt upp till informationschefsnivå.  Inte heller finns dokumentet på Skandulvs hemsida.  http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/varg/genetic-aspects-on-the-viability-of-the-scandinavian-wolf-population-2012-10-19.pdf  Dokumentet fanns dock där igen 121114, om det var pga mina klagomål så tog det lång tid.

Det var inget trovärdigt sätt att få fram ett material genom att be två forskare att komplettera en demografisk MVP (som gjorts av fyra forskare med mer tid), som stått öppen för extern kritik tre månader och bidragit mycket lite till naturvårdsverkets GYBS-beslut med en genetisk  MVP, där ingen av forskarna enligt egen uppgift hade genetisk kompetens tillräcklig för att ta ställning till det genetiska värdet av de tillämpade modellerna och uttryckligen inte gjorde egna  rekommendationer (som vid den demografiska MVPn) utan överlät beslutet åt naturvårdsverket. Till den demografiska MVPn fogades omdömmen från 6 forskare, inte så till den svårare genetiska MVPn. Modellerna verkar inte tillräckligt förankrade ens hos de forskare som utfört dem. Underlag eller slutsatser görs inte tillgängligt för synpunkter utanför naturvårdsverket innan naturvårdsverket fattar beslut om GYBS det presenteras för Bryssel. Alliansen och omvärden bibringas uppfattningen att det bygger på ett stort och gediget arbete av forskningen och Grimsö, när det i själva verket bygger på ett oöverlagt och inte vetenskapligt granskat beslut av en enstaka tjänsteman på naturvårdsverket.

Naturvårdsverket handlade, så det inom en timme uppstod vad som föreföll vara en omedelbar frontalkrock med regeringen. I förvaltningsplanen så står det att man inväntar politiska ställningstaganden, men när sådana kommer med Lena Eks besked så använder naturvårdsverket mycket energi till att protestera mot de politiska ställningstagandena man tidigare sade sig vilja invänta.

Den faktiska skillnaden mellan miljöministern och naturvårdsverket antalsuppfattning rör sig om en valpflytt per decennium (naturvårdsverket föreslår 3.5 migranter per varggeneration och då fordras 380 vargar medan Lena Ek föreslår 4 migranter per varggeneration). Skillnaden är för marginell för att den kraftiga oppositionen från naturvårdsverket mot Lena Ek skall skall vara passande. Det är inte särskilt underbyggt att det skall bli 3.5 migranter naturligt. Att då ha så stark kritik för att 4 inte är naturligt uthålligt verkar polemik för polemikens skull.

Åsikten att vargjakt 2013 inte skulle ske för att valpflytt hittills inte lyckats borde inte stå i förvaltningsplanen. Meningen med en förvaltningsplan är inte att den bara skall ha någon månads framförhållning. Det står nog där just för att minska chansen för vargjakt 2013 och provocera fram ett EU förbud mot jakt och fortsatt EU-övervakning.

Selektiv jakt minskar inaveln och ökar den effektiva migrationen, naturvårdsverket agerar för att hindra att inaveln minskar och migrationen ökar! Det nämns inte att effektiva migrationen kan bli dubbelt så stor som den naturvårdsverket räknar med om hänsyn tas till selektiv jakt och att nytt blod har en fördel. Detta är ett sätt naturvårdsverket förstorar det behövliga migrationsbehovet. Om naturvårdsverket inte tror på det kunde de ha utrett det eller åtminstonde nämnt möjligheten. Den i vargfrågan alltför ofta demonstrerade oviljan att skaffa ordentliga underlag till beslut i tid för besluten är definitivt inte bra för naturvårdsverket rykte.

Två vargforskare som spelat stor roll för utformningen av natuvårdsverkets vargpolitik underkänner vargjakt ens av de genetiskt allra sämsta individerna och anser vargstammen för sårbar (dvs kritiserar naturvårdsverket för att naturvårdsverket startat en utredning om selektiv jakt) och verkar underkänna både den demografiska och genetiska  sårbarhetsanalysen och har dessutom har naturvårdsverket genom att feltolka dersas resultat åstadkommit en förvaltningsplan helt utan vetenskapligt stöd. Att naturvårdsverket inte förmår arbeta i harmoni med de närmast samarbetande forskarna vittnar om oklokhet.

Naturvårdsverket handlar så att framtida långsiktig vargpolitik inte kommer att bli trovärdig vad den än kommer att bestå av! Naturvårdsverket verkar för att inga av de senaste löftena/besluten från regering och riksdag skall följas/uppfyllas. Naturvårdsverket motverkar en vargpolitik som på ett naturligt sett ansluter till föregående, vilket skulle kunna få EU-inblandningen att reduceras till en måttlig parantes. Detta sänker trovärdigheten för att kommande vargpolitik är långsiktigt uthållig. Naturvårdsverket agerar för att varg skall tillväxa fritt mot ett okänt eller mycket osäkert mål. Även om man kom upp i 380 kan naturvårdsverket alltid hitta ett skäl emot vargjakt och högre vargantal, försäkringar om att detta inte är syftet från naturvårdsverket kommer inte att betraktas som trovärdiga. Valpflytt vet man inte om det lyckats förrän någon eller några år efter flytten. Det argumentet mot jakt håller 2014 även om valpflytten 2013 faktiskt skulle lyckats. Naturvårdsverket kan alltid hitta på något skäl och har demonstrerat sin kreativitet när det gäller att göra det.  Att låta varg tillväxa fritt fjärde året efter att riksdagen bestämde att tillväxten skulle begränsas med jakt visar att vargen inte står under statsmakternas kontroll.

Som genetiker uppmanade jag till att finna andra skäl än genetiska för många vargar och jag beklagade att  genetik blivit ett fult ord i vargsammanhang, genetisk förstärkning och genetiskt värdefull ses som synonym för oönskade restriktioner och oönskad antalsökning. Men naturvårdsverket har enbart använt genetiska motiveringar som motiv för minimum 380 vargar. Valet att använda ett rent genetiskt kriterium är naturvårdsverkets subjektiva val, ett exempel på det subjetiva ”politiskt” inslag. Som genetiker uppmanade jag att inte missbruka den genetiska vetenskapen och fästa mindre vikt vid genetiken. Jag tycker naturvårdsverkets förslag är missbruk av genetik. 5% mindre genetisk variation i den skandinaviska vargstammen kan nog tas med en axelryckning om det inte är kopplat till inavel, men jag tror inte det är tal om någon minskning av genetisk variation utan en ökning av genetisk variation de närmaste decennierna. Skillnader mellan olika vargpopulationer i genetisk variation är nog större än 5%. Men  naturvårdsverket verkar tycka att 5% utdöda gener är ett större problem än 10% chans att vargstammen dör ut. Utdöda gener (en marginell minskning av genetisk variation) görs till ett större problem än en utdöd vargpopulation! Att den genetiska variationen får minska högst 5% är ett beslut som inte är erkänt standardförfarande . Det kunde satts till 10% , om nu inte syftet var att det skulle resultera i fler vargar.

Motiven för 380 vargar är inte förståeliga (inte ens för mig som är genetikprofessor eftersom jag inte tror på resonemangen, men det återkommer jag till i en senare artikel). Hur mottas förklaringen att vi måste ha 380 vargar för att förlusten i genetisk variation under 100 år inte skall bli större än 5%? Därför måste stammen vara fyra gånger större än vad som behövs bara för att den inte skall dö ut. Det blir oerhört svårt för de som är skeptiska till höga vargantal att se detta som uppenbart kristallklart. Särskilt eftersom den genetiska variationen i vargstammen faktiskt ökar så att argumentet förefaller lögnaktigt. Det motiveras också med den höga inaveln, men folk förstår inte sambandet mellan inavel och genetisk variation. Utan mer övertygande förklaringar kommer denna otillräckliga förklaring att bidra till misstro, dåligt legitimitet och sänkt acceptans. Tänk att inte ens en genetikprofessor som tycker att genetiken överbetonas som motiv kan få gehör (det är ju inte så vanligt med ämnesföreträdare som tycker att vikten av deras ämne överbetonas)!

Att göra sig beroende av en mycket hög nivå av valpflytt (7 per decennium) som naturvårdsverket föreslår är oklokt, bla genom den svårighet att få igenom alternativet. Det går att nå gynnsam bevarandestatus med väsentligt färre migranter eller inga alls, som jag diskuterat på många platser på denna web. Det är bara att välja ett mindre tokigt kriterium (tex att inaveln skall minskas istället för att den genetiska variationen inte skall minskas för mycket).

Naturvårdsverket avfärdade den demografiska MVPn trots att den faktiskt gällde även om ”genetiken” beaktades och inte förutsatte att några genetiska problem löstes, som naturvårdsverket påstod. Detta minskar förtroendet för naturvårdsverket och bidrar till en misstänksamhet att motivet var ett hopp att få fler vargar med ett annat angreppsätt.

Inte ens en genetik professor kan få naturvårdsverket att lyssna eller få kommentarer på sina utsagor  inom sitt specialområde, trots upprepade försök under åratal. Detta bidrar till intrycket att naturvårdsverket ”bara” lyssnar på selektivt valda synpunkter från selektivt valda forskare. Detta bidrar till låg trovärdighet för naturvårdsverket. Det gör också att jag inte ser någon annan möjligheten att nå fram, än att agera som dissident med högt röstläge. Detta lyckades och bara några dagar efter den mest kritiska artikel jag skrivit inbjöds jag till en diskussion med naturvårdsverket. Jag tror samhället som helhet skulle fungera bättre, om det vore positivare till nyanserade facksynpunkter. Sedan finns det ju psykologiska skäl också, Kritiken från mig kanske skulle blivit mindre skarp om man reagerat tidigare och gjort en ansträngning att lyssna.

Naturvårdsverket diskuterar inte ett ögonblick inflytandet på det andra målet för vargförvaltning – att sträva efter en god samexistens mellan människa och varg – trots att både beslutet om vargantal och formerna för det (ingen insyn) kraftigt och långsiktigt motverkar detta andra mål. Eller målet att vargförvaltningen skall ha en hög grad av legitimitet.

Av naturvårdsverket via jägarnas licensavgifter stödda forskare vill inte uttala sig till den ledande jakttidningen inom området för forskningsprojektet och om det vetenskapliga underlag de har levererat som används av förvaltningsplanen. Naturvårdsverket skulle bli trovärdigare om de uppmuntrade berörda forskare att ställa upp på relevanta intervjuer, och det skulle också göra det trovärdigare om naturvårdsverkets tjänstemän åberopar deras resultat.

Naturvårdsverket agerar så att verket skadar de som stött varg i Sverige och redan förlorat mycket på detta stöd.

Jag tycker det verkar som naturvårdsverket agerat så att vargantalet blir högre och valpflyttarna blir fler genom att påtvinga ett kriterium som implicit innebär att vargens inavel skall sänkas till F=0.05, fast rovdjursutredningen föreslog att det räcker med F=.010 och den forskarrapport naturvårdsverket stödjer sig på föreslår F=0.15. Det verkar som naturvårdsverket har blåst Lena Ek och vargskeptikerna utan att de ens märkt det, de verkar ej påtalat det. Det kan naturligtvis uppfattas som smart, men jag tror det kommer en reaktion som inte blir bra för naturvårdsverkets rykte så småningom när man märker vad som skett.

Slutsatser för regeringen (proposition): Vargfrågor bör förankras hos statsmakterna (regering och riksdag) eftersom naturvårdsverket inte har kompetens och förmåga att hantera dem klokt, troligen lägger företagskulturen hinder ivägen. Rovdjursutredningens förslag att överflytta vargbeslut i ökad utsträckning på naturvårdsverket bör inte beaktas.

En bidragande förklaring är att naturvårdsverket ofta byter handledare utan att det inses utifrån eller att verket ger nya handledare bakgrund. Nu satte naturvårdsverket in en ny handläggare (Per Sjögren-Gulve) för den genetiska MVPn. Han har en god bakgrund i bevarandegenetik så det är lite förvånande att han inte gjorde ett bättre arbete. Men samma misstag han gjort har gjorts av Ryman och Laikre och passerat en granskning av många, även om det är uppenbart i efterhand är det lätt att göra och jag vill en klassificera honom som dålig genetiker, olyckliga omständigheter bidrog. Han var pressad av andra arbetsuppgifter. Han glömde att varg är ett extremt specialfall. Klok vargförvaltning domineras inte av genetik och naturvetenskap. Men även naturvetenskapen/genetiken är annorlunda för varg där stammen blåsts upp 50 ggr sedan den isolerats, och standardmetoderna i bevarandebiologi kan inte alltid tillämpas. Han var ansvarig för varg när den presentation gjordes som han gjorde till underlag för förvaltningsplanen, och det är naturligt han överdrev just den presentationens betydelse. Han fick ta del av lite förhistoria. T ex fick han inte ta del av min skarpa kritik mot att den genetiska MVPn gjordes (jag betraktade den som slöseri med resurser). Den var onödig och inte skulle ändra mycket på den demografiska. Detta trots att denna analys tillställts tiotals tjänstemän på naturvårdsverket som av en sagesman utpekats som de mest vargrelevanta, Ingen sade till honom att jag hade en innehållsrik web som innehåll kritiska synpunkter på naturvårdsverkets arbete. Det verkar som 70 remissvar passerat obemärkt.

Natuvårdsverket har trasslat in sig i många engagemang med relation till vilt och rovdjur och det är inte att undra på att det blir grötigt, speciellt om naturvårdsverket inte hanterar dem bra så att frågorna inte löses slutgiltigt.

Slutligen erkännanden till naturvårdsverket

Naturvårdsverket angav inte ETT värde för GYBS, utan en tabell som gav regeringen handlings-utrymme att välja en egen linje. Så jag kanske överdriver den bristande visheten hos naturvårdsverket. Tabellen ger också naturvårdsverket (regeringen) möjlighet att ändra vargantalet senare jämfört med sitt förslag. Flexibilitet kan ha fördelar.

Naturvårdsverket har inte diskuterat metapopulationer och förhållandena på mer än hundra års sikt, som ledde rovdjursutredningen och dess expertgrupp att föreslå större vargantal. Det tror jag var vist eftersom tiden inte är mogen för en sådan diskussion innan inaveln gått ned, innan man fätt valpflytt att fungera och innan teorin och de faktiska data om metapopulationer utvecklats mer. Därmed inte sagt att vargbehovet blir högre i framtiden när metapopulationer beaktas än idag.

Skrev till naturvårdsverket och vädjade om större vishet. Naturvårdsverket delade mycket snabbt därefter ut ett uppdrag 121012 som verkar vist och det är inte otroligt brevet gjorde uppdraget ett snäpp visare, men hade varit visare om det gjorts tidigare, för mer än ett år sedan. Roligt att naturvårdsverket tycks ha reagerat på min skrivelse 121008 och snabbt öppnat för möjligheten av jakt inriktad på att minska inaveln.  121012 lade Naturvårdsverket ut en sida med uppdrag om riktad jakt till SLU!

,

3 kommentarer