Inlägg taggade skyddsjakt

Rovdjursutredningens förslag försämras en faktor fyra av EUs inblanding!

Kvantitativ jämförelse av Rovdjursutredningens förslag före och efter EUs inblandning 

Sveriges riksdag har beslutat om en vargpolitik, som var tänkt att gälla till hösten 2012. Rovdjursutredningen har våren 2011 föreslagit en fortsättning, men EU har utövat påtryckningar, som lett till en modifiering av politiken. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges intentioner var före EUs intervention (till juli 2011, ”Sverige-scenariot”) och efter (från dec 2011, ”EU-scenariot”).  Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår. I EU-scenariot fördubblas också vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs inavelsminskningen är en fjärdedel av det ”svenska” scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-scenariot, vilket inte gagnar något vettigt ändamål.

Båda scenariorna startar 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Vargstammen 2012 sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inaveln 2012 (F= 0.28) sätts till den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras 10 reproduktiva vargar (det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur). För att göra beräkningarna enkla antas alla vargflyttar genomförs samma år, i praktiken blir det förstås ett utdraget förlopp. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.

I det svenska scenariot bortses från ändringarna i vargpolitiken i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren före 2027 finns det därför inte utrymme för licensjakt. Detta är enligt rovdjursutredningens förslag att först åtgärda inaveln och därefter fördubbla vargstammen.

EU-scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 (före vargflytt) fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter (det antas att jaktlagstiftningen tillåter att fixera vargantalet på dubbla dagens genom utökad skyddsjakt, trots att det är mycket tveksamt om det är så).

Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”, detta inkluderar den norska stammen och ett visst övermått i förhållande till ”minimnivån). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Den naturliga invandringen är lika stor. Den huvudsakliga skillnaden är inaveln och dess reduktion. Inaveln blir 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har då sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från initial värdet 0.28 som för EU-scenariot. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska scenariot, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med dubbelt så många vargar tidigare, och fokusering på skyddsjakt kan förmodas minska olägenheterna per varg). Förmodligen är den förmodade skyddsjakten i EU-scenariot väsentligt dyrare än den huvudsakliga licensjakten och totalt färre skjutna vargar i svensk-scenariot.

Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.

EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot uppnås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög.  Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.

Min slutsats är att vargen måste tilldelas gynnsam bevarandestatus omedelbart för att rovdjursutredningens förslag skall kunna genomföras och inte inavelsminskningen te sig patetiskt obetydlig och oansvarigt kostnadskrävande. Om intentionen är att börja öka vargantalet 2022 om man då är tillfreds med inavelsminskningen – som i scenariot blir något lägre än målnivån rovdjursutredningen eftersträvar – kan skrivas in i förvaltningsplanen utan att att sättas som ett villkor för gynnsam bevarandestatus.

Denna beräkning är naturligtvis approximativ och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och att jag tycker naturvårdsverkets intresse för sådan hänsyn hittills verkar svagt.

Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så resultaten blir bättre dokumenterade och förståeliga för de som vill sätta sig in i dem så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en arbetsbok, och att denna verkligen vill använda arbetsarket, så gör jag det.

Det svenska alternativet beskrivs här som att undvika de icke inavlade reviren vid licensjakt. Man får större framsteg om man också unviker de minst inavlade av de inavlade reviren eller skjuter bort de genetiskt olämpligaste reviren. Effektförbättringen blir marginell och det är ganska bökigt att göra på ett bra sätt och det är svårt att beskriva på ett förståeligt sätt.  men man bör tänka efter sådana banor om licensjakten tas upp igen. EU sägs nyligen ha kritiserat Sverige för att urvalet av revir inte gjordes på detta sätt efter ”genetiskt värde”. Svaret är att det var precis så Sverige gjorde när man behandlade revir med och utan inavel på olika sätt, Sverige hade kunnat göra en mer sofistikerad indelning,  men mervinsten hade blivit liten, det hade varit svårare att hantera praktiskt, och det är kitsligt att kritisera Sverige för att Sverige gjorde bara nästan rätt. Vad jag minns var frågan uppe till diskussion före jakten, den mer sofistikerade modellen föreslogs av Ryman, men Liberg tyckte att mervinsten var liten i förhållande till merarbetetet.

Ovanstående är förmodligen orättvist mot EU-alternativet. Det är mer sannolikt att beståndsbegränsande selektiv licensjakt tillåts när vargantalet nått 500 och då blir förstärkningsfaktorn 2 tillämpbar för att förstärka tillförseln. Då förloras bara en faktor två i effektivitet, inte en faktor fyra. Men det är inte känt vad som händer med det framtida vargantalet och på något sätt måste illustreras att man är på fel väg. 

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

Annonser

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Rovdjursutredningen överlåter kontrollen till EU…

Rovdjursutredningens förslag överlåter kontrollen till EU!

Dagens vargpolitik extrapolerad till ”skräckscenario” 
Sverige bedriver nu en vargpolitik där vargantalet bara reduceras med skyddsjakt, där det enda kriteriet är att skadorna (olägenheterna) måste vara påtagliga. Om nuvarande svenska vargpolitik fortsätter så sätts vargantalet av balansen mellan skyddsjakt och vargens tillväxt. Om utredningens förslag följs, så kommer den svenska vargstammen aldrig att nå ”Gynnsam bevarandestatus” eftersom inaveln inte blir tillräckligt låg tillräckligt snabbt, vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen inte kommer att öka tillräckligt mycket, och migrationen från Finland inte kommer att betraktas tillräckligt hög. Det finns också en risk att utbredningen betraktas som otillräckig, även om rovdjursutredningen inte tycker det. Det finns många bevarandeforskare som pläderar för avsevärt större vargantal än vad rovdjursutredningen gör, här en reaktion på rovdjursutredningens förslag från en i ärendet tung SLU instans. Det finns såledeles anledning för forskningen att prestera analyser av var vargantalet hamnar om inte beståndsbegränsande åtgärder sätts in. 

Vad blir de långsiktiga konsekvenserna om vargpolitiken 2012 fortsätter? Jag försöker skissera ett möjligt svar i ett scenario. Vad jag kan finna finns inte bättre scenarior eller analyser. Det finns politiska beslut på att hålla norra Sverige nästintill vargfritt, detta antages upprätthållas (det är 54% av ytan, om vargförbudet i norra Sverige tas bort kan antalet förväntas öka med säg 60% (jag tror inte det blir 100, eftersom markens biologiska produktionsförmåga är mycket lägre i norr). Det har bedömts att om vargen i första hand väljer revir där människans påverkan (vägar, bebyggelse) är låg och breder ut sig över revir på upp till 10 kvadratmil. När detta utrymme utnyttjats har det uppskattats det finns 1200 vargar i stationära revir. Rovdjursutredningen 2011 citerar denna skattning. Vid tillväxt därutöver torde reviren bli mindre, födotillgången tidvis lägre, spridningen sker närmare mer befolkade och tamdjurstäta områden. Symptom kan vara att det blir vanligare med vargobservationer i revirnära tätorters utkanter och fler varg-vargkonflikter. Detta leder bl a till ökande avgångar pga perioder med sämre livsmedelstillgång, ökade varg-varg konflikter och mer skyddsjakt. Förmodligen kommer stammens storlek att stabiliseras på 2500 vid fri tillväxt utan skyddsjakt, men det kan bli mer (jag tackar Gunnar Glöersson för tips om dessa skattningar). Jag tänker försöka titta på vad som kan hända i Värmland, för Värmlands vargförekomst finns en mycket bra karta från länsstyrelsen med intritade revir. Det finns en annan karta med inritade revir från den nationella framställningen där reviren är mindre. Tänker troligen mer på Värmland senare.

Man kan spekulera över hur ”fullt” det är i olika områden och i vilken grad detta påverkar tillväxttakten och fördelning av tillväxt genom förtätning och tillväxt av utbredningsområdet. Några färdiga ideer verkar inte finnas utan det är fritt för spekulationer. Vargens utbredning har ökat ganska lite sedan milleniets början, ökning av spridningsområdet verkar vara en långsam process. Bytesdjuren får sänkt densitet av vargens närvaro, detta gör att utrymmet för varg minskar när stammen förtätas. Bytesdjuren kan minska av andra skäl än varg, samhället kanske agerar så att balansen mellan vegetationsskador, trafikolyckor och andra störningar gör att bytesdjuren minskar och då minskar förstås det maximala vargantalet. Även när det är relativt mättat med vargrevir kan tillväxten bromsa upp även om reviren är stora. Det blir svårare för ungvargar som lämnar föräldrareviret att hitta någonstans de kan slå upp ett nytt. Detta kan innebära att en större del av vargpopulationen blir icke stationär och det kan leda till en större dödlighet och en snabbare ökning av utbredningsområdet. Förtätning där reviren inte ligger tätpackade redan (Uppland och Stockholms län) verkar lättast för fortsatt expansion.

Vargtätheten kan begränsas av sjukdomar, i första hand skabb som dödar svenska vargar. Förekomsten förefaller öka med vargtätheten och därmed en viss ökad avgång. Det tätare vägnätet när befolkningstätheten är högre leder till ökad fragmentisering av habitaten för varg, det kan skapa ”holmar” och är en klar störningsfaktor. Vägolyckor är en märkbar dödsorsak för varg och den ökar med ökande vägnät/befolkning. Ökande vargtäthet lokalt gör nog också att vargarna i högre grad kommer ut på de vägar som faktiskt finns. Motorvägar med älgstängsel är uppenbara hinder för vargens rörelsefrihet. Jaktarrendena per ha ökar avsevärt söderut/österut och arrendeinkomsterna blir större med ökande andel utländska trofejägare och storstadbors hobbyjakt.

Det högsta konkreta förslag jag sett för vargantal i Sverige är 2000, och då antas det vargar i norra Sverige också. Liberg nämner i slutet av februari 2012 2000 vargar efter fri tillväxt (vilket är vad jag kommer till för södra Sverige, Liberg anger ej den geografiska begränsningen, men det är samma storleksordning jag kommer till och jag noterar att Liberg inte ser något i dokument eller principer som kan stoppa en sådan utveckling. 

Några värden på vargtätheter på olika håll
 2.5 och 2.3 vargar per kvadratmil.   http://www.mendeley.com/research/estimating-wolf-densities-forested-areas-using-network-sampling-tracks-snow-1/  Ontario nationalparkliknande skogklätt
1-2 vargar per kvadratmil. http://www.fur.ca/files/Density,%20Demography%20wolf%20study%20Summary.pdf  Alberta, vargar som ”skördas” dvs inte uppnått mättnad  
”Nonetheless, wolf densities in the mountainous portions of the Clearwater Area exceeded those (2.5 to 9.2 wolves/1000km 2) recorded in Jasper National Park (Cowan 1947, Carbyn 1974, Dekker 1986) and those (2.7 to 4.8 wolves/1000km 2) in Banff National Park (Huggard 1991, Hebblewhite 2000, Callaghan 2002, Hebblewhite 2006), likely corresponding to higher prey densities on provincial…” citat, vargtätheten kan vara ganska låg i de nationalparker där bytestätheten är låg.

Hur mycket vargar fanns i Sverige när det fanns som mest? Ekmans bok gör ett försök att ge ett svar: Det fanns mest vargar omkring 1830. Maxantalet skattas till 4000-5000. En viktig begränsande faktor var tillgången till föda på vintern. Jakt tog uppåt 700 vargar/år, beståndet måste varit många tusen för att tåla den skattningsnivån i något decennium. Detta tycker jag stämmer hyggligt med min skattning av ett max utan jakt på 2500 i södra Sverige. Men andra skattningar av vargstammens maximala storlek är lägre, kan nog sägas gå ned till 1500 för södra Sverige. Förr i värden var föda vilt + skogsbetande tamdjur. Nu antar jag tamdjuren i södra Sverige (skyddjsakt skyddar dem) och älgtillgången mm börjar väl bli begränsande vid 2500. Vargfakta har uppskattat att 2000 vargar i södra Sverige nås 2020 och då tror Vargfakta att viltet börjar bli knappt. Jag tror alltså inte att tillväxten kommer att ske så snabbt, men delar uppfattningen att vilttillgången kommer att börja tryta och tillväxten kommer att ske allt långsammare av den orsaken.

 Om restriktiv skyddsjakt tillämpas så kommer detta att öka avgångarna och göra att vargantalet stabiliseras vid en lägre nivå. Nu blir det rena spekulationer av mig. Fem procent av beståndet sköts vid skyddjakt 2010-2011, med utvidgade skyddsjaktskriterierna blir det kanske 8 procent (jag höjde min skattning med en procent när beslutet från naturvårdsverket om skyddsjakt kom i mitten på januari 2012, men efter det senaste uttalandet av EU-kommisionären verkar det troligare det stannar vid 6%, vilket resulterar i fler vargar i slutändan och att man snabbare kommer dit) och skyddsjaktskriterierna antas bestå. Medan vargantalet stiger till 1200 stationära så stiger vargskador och skyddsjakt inte avsevärt snabbare än i proportion till antalet vargar, men när vargantalet går över 1200 och vargarna blir hungrigare och samtidigt sprider sig till tamdjurstätare områden, så ökar skyddsjaktsjaktprocenten snabbare än vargantalet, samtidigt som andra vargdödsorsaker också ökar. Gissar balans inträffar när skyddsjakten står för 15 % av dödligheten och det då finns 1800 vargar totalt varav 270 fälls vid skyddsjakt varje år. Balanspunkten beror på hur bra vargskyddande åtgärder som stängsel fungerar, fungerar de bra blir det lite fler vargar innan det blir balans. Det verkar som spridningen av varg från det utbredningsområde den hade år 2000 går ganska långsamt, de närmaste åren kommer vargens tillväxt att snarare resultera i en förtätning än ett ökat utbredningsområde. Balanspunkten kommer knappast att ha nåtts detta decennium. För 170 år sedan när vargtätheten i riket var som i varglänen nu och när vargens nedgång startade på allvar, dödades mer än 500 vargar om året, men det var ju tillräckligt för att avsevärt reducera stammen, det behövs inte lika mycket för att bara hålla den i schack och siffran omfattar norra Sverige också. Detta scenario sitter säkert bra för den ideella naturvården, några forskare och två riksdagspartier, men jag tror ändå inte det är vad riksdagens majoritet verkligen önskar.

Det finns ingen aktuell sammanställning om hur nära mättningspunkten man kan vara i varglänen, förmodligen kan vargtätheten öka väsentligt även i Värmland och Dalarna. Inga observationer tyder på att varg-varg konflikter blivit vanligare, vilket kan tänkas vara ett symptom.

Är det troligt regeringen låter vargstammen växa till 2000?
Nu går det nog inte så här. Regeringen har lovat licensjakt 2013, men det är ett löfte jag inte litar på, och att skyddjakten 2012 skulle bli utvidgad, fast det nu verkar regeringen tolka vidgad skyddsjakt som oförändrad skyddsjakt, men det blir kanske marginellt vidgat. Rovdjursutredningen tycker inte vargantalet skall höjas innan inaveln sänkts, fast det har regeringen satt sig över och det är väl bara av historiskt intresse nu. Inaveln ökat sedan utredningens förslag presenterades (på grund av att invandraravkommor är överrepresenterade vid skyddsjakt. men vargantalet har höjts väsentligt. Hösten 2012 är ett nytt riksdagsbeslut planerat, det kanske accepterar regeringens löfte om licensjakt 2013 och tillåter den att vara så intensiv så att löftet till hösten 2012 uppfylls retroaktivt men det ter sig ytterst osannolikt. Det är möjligt att EU-reglerna kan tolkas som att det räcker med att uppnå en fördubbling av vargantalet om rovdjursutredningens förslag accepteras för att få gynnsam bevarandestatus och tillåta införande av licensjakt om några år, det verkar otroligt, men man vet ju aldrig vilka tolkningar andra gör, det är oförutsägbart. Problemet är att det verkar så oförutsägbart vad som verkligen händer, även om beslut fattas av organ som i många frågor försöker genomdriva sina beslut. Om riksdagen tar rovdjursutredningens förslag som det står, och inget annat ändras tämligen radikalt ter sig mitt scenario troligt. När EU rynkar på pannan och uttrycker sitt ogillande….  EU hotar med interemistiskt totalförbud av EU domstolen för jakt om ett högt skyddsjaktsuttag sker i vinter. Lite romersk kejserlig stil över EU-styret faktiskt, antingen gör ni som EU vill, eller så kastar EU er till vargarna (det finns ju inte lejon i Sverige). Rovdjursutredningen har föreslagit ett ”provisoriskt referensvärde” på 450 vilket öppnar för ribbhöjningar efter att 450 nås och rovdjursutredningen vill också underkänna den svenska vargstammen för dess dåliga konnektivitet med Finland fast den inte är dålig. Visserligen finns det flexibilitet i EUs rovdjursriktlinjerna för att tilldela den svenska vargstammen gynnsam bevarandestatus idag, om svenska beslutsfattare så önskar. Men flexibiliteten är också troligen tillräcklig för att realisera ”skräckscenariot” ovan med stöd i de flexibla riktlinjerna, om svenska beslutsfattare så önskar eller inte förstår bättre.

Det finns inget man kan lita på i svensk vargpolitik, inte ens riksdagsbeslut eller regeringsbeslut, det blir väldigt beroende av gissningar!

Eftersom inaveln skall ha sänkts till under 10 %  och invandringen från Finland måste förbättras och rovdjurutredningens expertpanel tycker att vargantalet i Norge, Finland och Ryska Karelen måste öka tre gånger för att gynnsam bevarandestatus skall föreligga, räcker det inte med att det finns 450 vargar, och då ställs frågan om det verkligen stannar vid 450. Och hur lång tid från nu kommer det att ta innan man är på 500? Tre år? Två? Ingen vet en sådan sak ens eftersom vargantalet är så osäkert och inte ens tillnärmelsevis entydigt definierat!

Den osäkra situationen är ett resultat av att Sverige släppt kontrollen av vargpolitiken och valt att ställa sig under EU:s beskydd, samtidigt som inte heller EU kan ge klara förhandsbesked. Regeringen har klagat hos EU att direktivet inte gav tillräckligt nationellt handlingsutrymme och kommissionären har svaret att det ger all flexibilitet som behövs. Men varken naturvårdsverket eller regeringen eller utredningen har visat den kreativa förmågan att utnyttja denna flexibilitet. Talet om flexibilitet kanske bara är ett symptom på maktkamp mellan olika nivåer. EU verkar för överstatlighet och att dess paragrafer och metoder är vad länder skall rätta sig efter. Det är kanske EU som inte är flexibelt nog mot behovet av nationellt handlingsutrymme. Vad jag förstår förlorar alla på konflikten. Störst förlorare är de svenska statsmakterna, som framstår som opålitliga när de inte verkar leva upp till formella löften. Statsmakterna kan inte ens skylla på att vargjakten anmälts till EU-domstolen eller att Sverige faktiskt dömts, eftersom det räckte med blotta hotet från EU utan att någon anmälan faktiskt lämnats in (”ministerstyre som vi kallar det nationellt”). Sverige tycker inte Sverige gjort fel och eftersom ärendet inte varit föremål för domstolsbehandling så har inget prejudikat skapats. Sveriges löfte om respekt för reglerna innebär inte att Sverige lovat att inte utnyttja den flexibilitet som Sverige anser finns i reglerna och som miljökommisionären har uppmanat att söka efter, och eftersom Sverige anser sig har följt gällande regler så förpliktar inte ett löfte att inte utnyttja och tänja på reglerna i fortsättningen till den kursändring svenska beslutsfattare önskar,  men hur det kommer att slå i verkligheten är mycket ovisst.

Rovdjursutredningen överför mer av kontrollen av vargpolitiken till EU genom att deklarerar att vargen inte uppfyller gynnsam bevarandestatus och inte ge något reellt löfte om när eller under vilka villkor detta skulle kunna ske. Detta i en situation när beroendet av EU redan lett till att det knappast föreligger något som kan kallas vargpolitik idag. Detta i en situation när Euro-länderna uppenbarligen inte klarar av den centrala funktionen att sköta sin valuta på grund av att medlemmarna negligerar vad man kommit överens om. Jag tror det skett för att utredningsmannen inte satt sig in i konsekvenserna av sina förslag och inte fattat hur EU fungerar, eftersom de bidrar till att omöjliggöra utredningens förslag.

Alla vargexperter som uttalar sig säger att nyckeln till vargens närvaro är lokal acceptans. EU behöver inte bry sig om den sociala acceptansen i Sverige. EU behöver inte analysera sitt agerande utifrån möjligheterna att minska vargstammens sårbarhet enligt svenska bedömningar. EU behöver inte ta ansvar för de långsiktiga följderna av att statsmakternas förlorat kapacitet att ingjuta ett långsiktigt förtroende för att det överhuvudtaget existerar en vargpolitik och vad den isåfall kommer att leda till. EU och dess svenska talesman kan fokusera på att övervaka att Sverige följer de förpliktelser medlemskapet i EU hypotetiskt innebär och godtar inte de svenska statsmakternas tolkningar i ärendet. Att EU använder det som ett direkt hot att stoppa skyddsjakt av varg i Sverige för att EU gör bedömningen att den kan komma att omfatta några fall där skyddsjakt enligt EUs mening inte är berättigad är oerhört opsykologiskt. Ett inslag i en vettig vargpolitik måste vara att det finns verktyg och beredskap att ingripa, hot att ta bort verktyg för detta har stora pyskosociala konsekvenser. Sverige bör minimera inflytandet från EU i rovdjurspolitiken, eftersom EU uppvisat bristande förståelse för de långsiktiga konsekvenserna av att använda indragen vargjakt som ett hot för att hävda övernationell auktoritet. Det skulle ju kunnat vara ett överilat misstag men det är det uppenbarligen inte eftersom det upprepas ihållande under hittills ett halvår.   

Hur skall Sveriges statsmakters ansträngningar att föra ansvaret för rovdjursfrågor ned till länsnivå kunna lyckas, om det inte högst upp finns en strävan att överföra ansvar nedåt i hierarkin? Om statsmakternas instruktioner till länsstyrelserna (max 210 till nytt beslut hösten 2012) inte följs så leder detta i sin tur till undergrävt förtroende för länsstyrelserna. EUs vilja blir regeringens vilja blir naturvårdsverkets vilja blir länsstyrelsernas vilja och i alla led förloras förtroende för styrningen.

En enkel lösning – acceptera att svensk vargs status är gynnsam idag!
Det finns vad jag förstår en enkel lösning. Sverige finner att den nuvarande svenska vargstammen uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus enligt EU:s rovdjursriktlinjer. Detta är fullt möjligt utan att hårddra riktlinjerna, jag försöker ge ideer till hur det kan motiveras i denna artikelserie. EU har faktiskt rätt i att det finns tillräcklig flexibilitet, men utredningen har inte utnyttjat detta. Rovdjursriktlinjerna inbjuder på ett försåtligt sätt användaren till ambitionen att visa sig duktig och ambitiös genom att gå långt längre än minimikraven, dessutom är det mindre jobbigt att motivera om man ser till hur man skall minimera EUs påverkansmöjligheter istället för att låtsas leva upp till höga krav som ingen egentligen fattar och därför ingen kan beskriva på ett begripligt sätt. Utredningen har fallit i fällan och därmed avsvurit sig den nationella kontrollen till ett oförutsägbart EU! Forskarpanelens ambitioner att vida överträffa minimikraven är förståeliga. Men att utredaren och ingen i den till utredningen knutna expertkommittén lyckats hålla sina egna förmodligen höga ambitioner i schack och istället grubblat mer om konsekvenserna av olika alternativ i ett lite större sammanhang är egendomligt och beklagligt.

Om vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus kan regeringens löfte om licensjakt 2013 uppfyllas utan att komma i konflikt med EU. Regeringens önskemål om större nationell handlingsfrihet uppfylls. Utredningens förslag att sänka inaveln och förbättra invandringen kan effektivt realiseras utan att komma i konflikt med EU!

Men innebär detta inte ett sämre bevarande av den svenska vargstammen med lägre ställda krav? Riskerar vi inte framtiden för ett rödlistat, fridlyst och utrotningshotat djur? Nej, nej och åter nej, total missuppfattning!!!! De krav som ställs i EU:s rovdjursriktlinjer är inga maximikrav, det finns inget förbud att ha en högre nationell ambitionsnivå, tvärtom är det lovvärt om staterna går längre än riktlinjernas minimikrav! Gynnsam bevarandestatus a la EU innebär inte att alla nationella mål behöver vara uppfyllda! Det finns väl andra exempel där det finns fler djur än som nödvändigtvis behövs för gynnsam bevarandestatus? Finns det inte tre gånger så många björnar? Vi är fria att ha 500 vargar även vi säger att 200 räcker för gynnsam bevarandestatus. Planerna för den nationella vargförvaltningen kan skrivas in i den förvaltningsplan som EU tjatar om skall finnas! EU är inte principiellt emot licensjakt på varg, men vill att vissa formella krav skall vara uppfyllda. Är det så svårt att fatta att det formella uppfyllandet av krav som man själv definierat är viktigare än att göra bort sig genom att sätta så höga krav så det inte kan uppfyllas! Kraven kan uppfyllas genom att följa rovdjursriktlinjerna (med vissa kreativa tolkningar, ge vargen gynnsam bevarandestatus omedelbart, men utforma en förvaltningsplan där planer på sänkning av inaveln skrivs in. I förvaltningsplanen kan skrivas in vad de svenska statsmakterna kommer fram till. Är utgångspunkten att vargen redan uppnått gynnsam bevarandestatus är Sverige friare att utforma en nationell strategi med mindre störningar från en bråkig debatt! Utredningsmannen misstänker väl ändå inte statsmakterna för att ha en dold agenda att utrota vargen som vargen måste skyddas från? (Ja, man vet ju inte, EU verkar verkligen ha sådana misstankar). Fattas besluten i Sverige så blir de lättare att påverka utan att vara byråkrat med expertfunktion och säkrare att det blir som det sägs.

Om nu Sverige gör något som EU ogillar och kommer att anklaga Sverige för låga ambitioner, när vargstammen förklaras ha gynnsam bevarandestatus? Ja vad kan EU göra?  Anmäla Sverige till EU-domstolen igen? Icke! Sverige skall rapportera vargstatus till EU 2013 och då har EU möjlighet att kommentera. Men det blir säkert på låg nivå. Jämförelser kommer att göras med andra länder som jagar varg och tycker deras vargpopulationer måste hållas under kontroll, det blir svårare att statuera ett exempel mot Sverige isolerat. Stor chans det klaras av utan att ens nå politisk nivå och även om det gör det, är det mycket lättare att förklara och motivera gynnsam bevarandestatus än licensjakt, eftersom reglerna är mycket luddigare och öppnare för olika resonemang.

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

, ,

2 kommentarer

Rovdjursutredningen underskattar immigrationen!

Rovdjursutredningen om invandring från öst

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) anser att immigrationen från Finland/Ryssland är så låg att den svenska vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus. Detta är helt fel. Allt talar för att immigrationen är tillräcklig för att mer än halvera den nuvarande inaveln utan vargflytt och att långsiktigt upprätthålla en lägre inavelsnivå. EUs krav på invandringens omfattning från öst för att se den svenska och finsk/ryska vargstammen som delar i samma population är uppfyllda. Vargens bevarandestatus måste betraktas som gynnsam ur denna synpunkt.

Denna artikel skrevs huvudsakligen i slutet på 2011, jag har återkommit till synpunkter på hur migrationen skall beräknas senare, den hittills senaste ingången ser man om man klickar här.

Först framhåller jag att det är omöjligt att veta hur framtiden blir. En analys är inte en rättegång där det bortom rimligt tvivel skall fastläggas en nivå på invandringen, som den inte understiger. Det gäller bara att komma fram till vad som är troligt. Utredningen föreslår bara ett ”provisoriskt referensvärde” som skall omprövas 2019, då behöver man inte både hängslen och livrem!

Hur stor har immigrationen från öst varit till den skandinaviska vargstammen? Invandrare och år första föryngring (valpkull)
Genus År    Revir  Beteckning på invandraren
Hane 1983  Ny-1       ”Nyskoga-hanen”
Hona 1983  Ny-1       ”Nyskoga-honan”
Hane 1991   Gh          ”Gillhov-hanen”
Hane 2008  Kynna-2 ”Kynna-hanen”
Hane 2008  Galven   ”Galven-hanen”
Med invandrare menas invandrare som fått avkomma i Sverige och invandringen räknas från året för den första valpkullen.

Historiskt har det kommit 5 reproduktiva invandrare åren 1983-2011, dvs. 0.9 per varg-generation (5 år). Hade inte föryngringar i renbetesområdet varit förbjudna hade det blivit en till 2012. Invandringen har en ökande trend, det finns inte skäl att förmoda att den skall falla under en migrant/generation i framtiden. Den ökande trenden kan förklaras dels av att tjuvjakten minskat och dels av att vargtätheten ökat, så chansen att finna en partner är större. Den sista varggenerationen har det kommit två invandrare. Det kan ses som beslutat att en del invandrare kommer att få hjälp att fraktas över Norrland, man hoppades på en om året, och att hälften av dessa skulle gå i reproduktion, men de senaste erfarenheterna gör att prognosen för de som framgångsrikt kommer att reproducera sig i södra Sverige efter frakt från norra nog måste skrivas ned till en vart tredje år, vilket ändå leder till en stark ökning. Dessutom diskuteras modeller för ökad tolerans för permanent närvaro av varg i norra Sverige, jag tror Sverige nu inser att i nuläget måste en vargföryngring i norra Sverige med en invandrarförälder tolereras även om det är svårt störande för rennäringen. Å andra sidan har vargtätheten i nordvästra Finland sjunkit, men det verkar komma invandrare ändå, det finns vargar vid gränsen, och Finlands ambition är att vargen i Finland skall återhämta sig. Det ter sig troligt att immigrationen från öst kommer att fortsätta att vara två reproducerande vargar per generation. Det enda skälet att ändra uppskattningen skulle vara om statistik efter 2011 ger anledning till omprövning. Några år tidigare trodde man inte att den effektiva invandringen skulle bli så stor som den faktiskt blivit de senaste åren, denna påverkan av nu föråldrade uppskattningar kan ha påverkat rovdjursutredningen till en överdrivet negativ inställning.

I ett långt tidsperspektiv inställer sig en balans mellan inavel och immigration, däremot spelar populationsstorleken ingen roll för värdet på inaveln vid balans. Genetisk drift orsakar en inavelsökning varje generation och immigrationen orsakar en inavelsminskning varje generation. Dessa två krafter drar populationens inavel mot ett balansvärde. Vilken inavel det blir för regelbunden invandring av obesläktade invandrare beräknas i en annan artikel på denna blogg, resultatet presenteras här:

Immigranter per generation

Inavelsgrad

0.6

0.3

1

0.2

2

0.11

3

0.08

Två effektiva immigranter per generation ger inavelskoefficienten F=0.11.

Man kan fråga sig varför inaveln då blivit så hög. Immigrationen 1983-2007  var 0.6 per generation, vilket svarar mot F=0.3 i tabellen vilket stämmer bra med vargstammens nuvarande inavel. Att inaveln blev hög kan tillskrivas av det varit svårt för invandrare att passera norra Sverige med både skyddsjakt och illegal jakt, och att vargtätheten i mellan Sverige var låg och det därför var svårt att finna en partner. Tabellen ger inavel när balans har uppnåtts, tiden för att nå balans beror på populationsstorleken. Det rör sig om tiotals generationer om populationsstorleken är många hundra, det går fortare om den är liten. Invandringen 2008 reflekteras forfarande i sjunkande inavelsnivå.

Selektiv jakt minskar inaveln
Antalet effektiva immigranter kan vara betydligt större än antalet invandrade reproduktiva vargar. Tabellen bygger på att reproduktiva invandrade vargar är lika reproduktivt effektiva som de reproduktiva vargar som redan finns. Det finns två goda skäl att tro att både invandrarna och deras valpar kommer att sätta fler barn till värden än vargarna i den svenska stammen. Det viktigaste skälet är att de inte utsätts för jakt i samma omfattning. Invandraren, invandrarens barn och barnbarn fick ett 100 %-igt skydd vid licensjakterna 2010 och 2011 och kan förmodas få ett visst skydd vid skyddsjakt. Effekten av skyddet från jakt under en dryg generation från immigrationen kan förmodas ungefär fördubbla effekten av varje immigrant (Svensk Jakt 2011 8:34-35). En reproduktiv immigrant per generation kan alltså räknas som två effektiva i Tabellen under förutsättning att förvaltningsjakt tillämpas. Att licensjakterna sänkte släktskapet med ungefär förutsagd storleksordning eftersom enbart inavlade vargar sköts stöds av analyser med genetiska markörer (Liberg et al 2011).  Det är nog uteslutet att selektiv populationsbegränsande jakt inte kommer att tillämpas så småningom, även om det antal när det sker är oklart.

Vargar utan inavel har en fördel
Inavlade vargar får färre barn och har nedsatt vitalitet. Nytt friskt blod ger en vitaliseringseffekt som torde yttra sig genom att deras gener får ett större genomslag i populationen än deras andel av generna vid invandringen. Ofta kallas detta fenomen heterosis Det finns minst två exempel på invandrad varg i en liten inavlad population. Det ena är den tredje invandraren till den svenska vargpopulationen, som har en något större genetisk andel i dagens vargar än som svarar mot dess andel vid invandringstillfället. Den hade en mycket kraftigt vitaliserande effekt på den skandinaviska vargstammen. Det andra exemplet är ön Isle Royal som är en ungefär 5 kvadratmil stor ö isolerad av vatten, som är naturreservat där vargen får vara ifred. I slutet på 40-talet invandrade ett vargpar över isen och gav upphov till en stam med typiskt 3 flockar. Det kom en enstaka ny invandrare i slutet på 90-talet, vars gener snart utgjorde mer än hälften av genmassan. Barnen till de två nya invandrarna verkar ha etablerat fler familjer tidigare än motsvarande inhemska vargar, data från 2011 års föryngringar styrker denna förstärkningseffekt av invandrare. Jag föreslår att det effektiva antalet immigrantvargar räknas upp med 25 % (en faktor 1.25) av denna orsak.

Immigrationen från Finland bör alltså vara tillräckligt för att hålla inaveln vid F=0.1 eller sänka den mot den nivån. Även om det bara är en reproduktiv invandrare per generation så blir det med hänsyn till selektiv jakt och fördelen för invandrare 2.5 effektiva vargar, vilket räcker för att pressa inaveln till F=0.1.

Ändrad tolerans mot föryngring i norra Sverige
En regel bör skrivas för när fast bosättning och föryngring av en invandrare i norra Sverige skall tolereras trots väsentliga olägenheter för rennäringen. Detta ryms inom de 5% rovdjursorsakade avgångar rennäringen betraktar som acceptabelt. Föreslår följande som är menat för diskussion. ”Fast etablering och föryngring av en invandrad varg i norra Sverige skall tolereras trots stora olägenheter, om inte en invandrad/tillförd varg fått sin första avkomma i Sverige någon av de föregående tre åren eller en avkomma senaste året och ett försök gjorts att flytta vargen till södra Sverige.” Detta belastar norra Sverige med mindre än en föryngring per år. En artikel med ett liknande förslag här.

Slutsatser: Antalet effektiva immigranter är betydligt högre än antalet invandrade reproduktiva vargar, och kan vara så stort som fem per generation. Naturlig invandring, helst förstärkt med transporthjälp och viss tolerans för föryngring i renbetesområdet, är förmodligen tillräckligt stort för att önskvärd inavelsminskning skall kunna åstadkommas på sikt utan tillförsel av vargar på annat sätt, men detta tar mycket lång tid, speciellt om man inte ger hög prioritet åt genetiskt optimalt utnyttjandet av naturligt invandrade vargar (högre än naturvårdsverket verkar vilja ge för närvarande). Det är önskvärt att forcera inavelsminskningen med valpflytt, men det finns inget skäl att oroa sig för att den erhållna inavelsminskningen inte skall kunna upprätthållas med naturlig invandring. Kravet som ställts av EU:s rovdjursriktlinjer angående genetisk kontakt österut med minst en effektiv migrant per generation är med råge tillfredställt.

Rovdjursutredningens syn
Utredningen skriver ”Rovdjursriktlinjernas kriterium om förbindelse inom och mellan populationer (minst en genetiskt effektiv invandrare per år) är inte uppnått.” Riktlinjerna säger minst en effektiv invandrare per generation och detta verkar uppfyllt med bred marginal. Utredningens slutsats i en för bedömning av gynnsam bevarandestatus central fråga inger tvivel om andra bedömningar är väl underbyggda. Den dåliga kontakten med öst är ett av de två villkor för gynnsam bevarandestatus utredningen inte anser uppfyllt.
Utredningen skriver i sammanfattningen (s9) ”i det nästan helt isolerade skandinaviska beståndet.” Överdrivet förklenande om en invandring som sista varggenerationen varit bra.
Utredningen skriver: ”Även efter det att inavelsgraden sänkts till under 10 % krävs att invandringen ligger på en relativt hög nivå, 0,5–1 genetiskt effektiv invandrare per år, annars kommer inaveln att öka igen.” Enligt tabellen räcker det med drygt två reproduktiva invandrare (vilket är samma storleksordning som utredningens nedre gränsen 0.5 per år), men med jaktmultiplikatorn 2 räcker det med drygt en reproduktiv invandrare per år, vilket verkar tillräckligt för att inaveln inte skall öka igen.
Utredningen skriver: ”Det kan ändå fastslås att det skandinaviska vargbeståndet behöver vara större än i dag för att inavelsgraden inte ska öka alltför snabbt vid isolering. Beståndet är för närvarande relativt isolerat och det kan inte uteslutas att det i framtiden, åtminstone tillfälligt, kan bli isolerat igen även om insatser görs för att öka invandringen. Ett dubblerat bestånd (500 individer) skulle ge en mer långvarig effekt av den sänkning av inavelsgraden som utredningen rekommenderar i ett första steg. Det gäller särskilt om invandringsnivåerna inte kan upprätthållas på längre sikt och inaveln börjar öka igen. I ett dubblerat bestånd skulle denna ökning av inavelsgraden halveras”. Utredningen har skrivit det här som argument för det provisoriska referensvärdet 450. Ökar man vargantalet före 2019, så minskar man effekten av vargflytten och naturligt invandrade vargar, vill man verkligen medvetet göra detta? Varför kan man inte vänta till omprövningen av det provisoriska referensvärdet 2019 och se hur invandringen utvecklas? Dagens immigration förefaller helt tillräcklig, men blev Sverige genetiskt isolerat, kanske Sverige skulle föredra ett vargflytt vartannat år framför 250 vargar mer? Slutar invandringen så tar det mindre än fem år att fördubbla vargantalet, ökar sedan invandringen igen så kan man tillgodogöra sig den mycket bättre om man halverar vargantalet med selektiv jakt, men det får man inte göra om det är ett villkor för GYBS med 450! Bind inte upp handlingsfriheten för framtiden med så här svaga motiv! Utredningen tycks argumentera mot sig själv, 450 vargar räcker för det är en del i en större metapopulation, sedan påstår utredningen att det räcker med 500 vid total isolation från öst! Eftersom 500 räcker vid total isolation räcker det med dagens antal vid nuvarande immigration!

Utredningens expertpanel skriver:”If a larger population size is allowed, then in the longer term fewer immigrants would be required to keep inbreeding below 10 %, but the exact numbers would have to be determined analytically.” Helt fel, det verkar föreligga allvarliga brister i expertpanelens genetiska kompetens, vilket minskar trovärdigheten av panelens rekommendationer! I ett långt perspektiv inställer sig en jämvikt mellan inavel och immigration som är oberoende av populationsantalet. Å ena sidan tillväxer inaveln hälften så fort i en dubbelt så stor population på grund av genetisk drift, men å andra sidan så minskar varje immigrant inaveln hälften så mycket. Det tar ut varandra. Vad man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna!  Drygt två effektiva immigranter per generation håller inaveln under 10 % oberoende av hur stor den är!!!

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden och en är på gång, så det kanske blir tre; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Sverige har alltså passerat ribban som lades av utredaren 2007, men 2011 års utredare flyttar ribban till dubbla höjden utan mycket tillbakablick! Det verkar därför långtifrån otroligt att ribban till GYBS kommer att höjas igen 2019, när omprövning skall ske.

, , , , , , , ,

3 kommentarer

Skyddsjakt 2012 enligt Naturvårdsverket

Naturvårdsverkets skyddsjaktstankar – tämligen trångsynt

Naturvårdsverket lämnade en utredning till regeringen om hur skyddsjakt skulle kunna vidgas. Då skrev jag huvuddelen av den följande texten, men nu verkar det finnas möjlighet att koppla blogginlägget till det faktiska skyddsjaktsbeslutet från naturvårdsverket i mitten av januari 2012 så jag tar den chansen. Kanske moderniserar jag det här inlägget. Jag gjorde ett scenario vart den nuvarande vargpolitiken leder på länken här.

Den huvudansvariga för skyddsjaktsbeslut och förmodligen utredningen uttalar att det nog inte blir någon dramatiskt ökad skyddsjakt, så detta är förmodligen ett dokument med ganska liten betydelse, vars vidarebearbetning kostar mer än det är värt, fast det håller ju vargdebatten vital. Vore bättre om regeringen givit klarare direktiv om man verkligen önskat något, som kan få påtaglig effekt i vargfrågan. Jag låter lite kritisk, men det riktar sig inte bara mot naturvårdsverket, utan också mot regeringen som inte tycks ställt frågor så svaret blev uttömmande.

EU-s miljökommissionär Janez Potocnik skrev i en reaktion till regeringen att EUs direktiv  ger  medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor. Åtgärder skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Så det finns minsann inte några hinder i vägen för naturvårdsverk eller regering att beakta specifikt svenska problem! Men detta verkar inte gått fram fullt ut till Naturvårdsverket. Dokumentet är inte så kreativitet och verkar inte vidga handlingsmöjligheterna tillräckligt. Inte heller gör dokumentet ett försök att se skyddjakter ur ”vargens” perspektiv. Miljöminister Lena Ek uttalar att det viktigaste är att förhindra att vargfrågan tas över av EU. Då tappar vi balansen i den politik vi försöker föra. Det är just precis vad som verkar ha hänt och som det här dokumentet verkar vara ett tecken på. Juridiska svårförståeliga spetsfundigheter. Otillgänglig och svårförståelig miljöjuridik. Fast det kan ju leda till något bra ändå.

Skador och olägenheter med varg bör inte ses oberoende av övriga viktiga vargförvaltningsfaktorer. De viktigaste faktorerna för att få ”gynnsam bevarandestatus” och en livskraftig vargstam är minskning av inavel och bättre spridning i det ”naturliga utbredningsområdet”. Jag hittar inte ett ord om hur detta skall vägas in i Naturvårdsverkets skyddsjaktsdokument.

Även vargantalet är viktigt, men antalet kan lätt justeras till önskad nivå på mindre än fem år. Det finns ett delbetänkande från rovdjursutredningen, som regeringen hänvisade till när de tog bort ”taket”. Där föreslås att antalet inte skall ökas förrän inaveln sänkts. Det finns riksdagsbeslut och intentioner med innebörden att stammen skall hållas konstant tills riksdagen tagit ställning till förändring. Detta bör inte köras över totalt, bara för att ett tak, som inte var ett tekniskt bra styrmedel, tagits bort. Det raskt ökade antalet leder till att de andra målen, som är svårare att nå, blir ännu mera svårnåbara och kanske hamnar utom räckhåll. Att bygga upp en vargstam till ett mer permanent tillstånd borde få ta ett decennium eller två ytterligare. Det borde inte forceras fram på det oöverlagda sätt, som nu görs för någon slags fundamentalistisk men blind EU-lojalitet. Tänk i termer av kvalitét istället för att förblindas av snabba resultat på kvantiteten.

Valpflytten ger mindre effekt per förflyttad valp ju större vargstammen görs innan valpflytten görs. Invandrade vargar ger mindre effekt ju större stammen är. Genom att blåsa upp en inavlad vargstam till större numerör blir det svårare att minska inaveln och fordrar större resurser!

Naturvårdsverket tycks anta att det ligger en svårighet i att försvara vargjakt med att den skulle försvåra uppnåendet av gynnsamt bevarandestatus. Faktum är att huvuddelen av aktuell vargjakt förbättrar vargens bevarandestatus och leder till målet att målet ”gynnsam bevarandestatus” nås snabbare. Skjuter man de inavlade vanliga vargarna och sparar de genetiskt värdefulla så minskar inaveln, vilket är den viktigaste prioriteten enligt rovdjursutredningen. En minskning av inaveln som 2012 helt bygger på naturligt invandrade vargar! Det är bara där vargen söker sprida sig till nya delar av det naturliga utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull, som avlivning rimligen försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus, men det tyckte ju inte Naturvårdsverket om Kronobergsvargen, så ur gynnsam bevarandestatus synpunkt är vargjakt väldigt bra när vargen inte vidgar utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull. Sedan undrar man ju vad det fyller för funktion att Naturvårdsverket vitt och brett sprider att det inte försvårade uppnåendet av gynnsam bevarandestatus i Kronobergsfallet, det vore bättre om Naturvårdsverket använde formuleringar, som inte kan uppfattas som lögn.

Att skyddsjakt kan bedrivas utan att någon skada inträffat utan bara att det föreligger en risk förekommer väl redan, så behövs verkligen regeländring? Norrbotten Gällivare sameby genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515, ingen skada orsakad av vargen föregick avlivningen.

Man kan inte bara skjuta vargar rakt av när skadan överskrider en viss standardnivå, som Viltskadecentrum brukar skriva i sina remissvar. Detta måste vägas bl a mot hur genetiskt värdefull vargen är. Vill man hålla vargstammen i schack, vilket är genetiskt motiverat, så är det bara att sänka standardnivån under vilken skyddsjakt rekommenderas. Från den synpunkten är det korkat att försöka definiera bort svårigheterna för en jakt som har formen av nationellt särdrag med kulturell och social betydelse, det är ju sånt som miljökommissionären mer eller mindre direkt uppmanar till att ta hänsyn till. Var kreativa och tänk på vad som är bäst för vargens gynnsamma bevarandestatus i första hand och anpassa den nödvändiga skadenivån och möjligheten till andra åtgärder till detta!

Vargens närvaro i Södra Sverige söder om latitud 59 är inför vintern 2011/2012 sämre än den var före den första licensjakten 2010. Skandinaviens sydligaste vargflock och sydligaste föryngring har flyttat norrut, liksom andra mätare på sydlig vargnärvaro, och detta trots att Sveriges vargantal och föryngringar ökat snabbt. En bidragande orsak till detta var licens och skyddsjakt. Varg förefaller knappast avancerat söderut sedan slutet av förra årtusendet. Det känns helt fel att inför 2012 diskutera generella lättnader i skyddsjakt, som försämrar vargens bevarandestatus genom att försvåra att spridningsområdet vidgas söderut. Ribban för skyddsjakt måste sättas högre när det rör de vargar som vidgar spridningsområdet söderut. Dels är det viktigt att snabbt ge större geografiskt spridning i ett läge med en snabbt växande vargstam, dels kommer skadorna på tamboskap att bli höga innan och medan stängsel byggts ut. Toleransnivån mot skador innan skyddsjakt sätts in måste alltså ställas betydligt högre i sådana fall. Generellt missgynnar de föreslagna reglerna vargens spridning söderut eftersom skador på tamdjur blir större. Man kan göra avvägningar och ha relativt lite mindre varg längre söderut där skadan per varg nog blir större, men sådana överväganden bör göras först när sydlig varg är etablerad, inte förhindra etableringsfasen.

Vid förlängningen av Kronobergsskyddsjakten skrevs ett pressmeddelande. I pressmeddelandet nämndes inte att vargen var genetiskt värdefull eller att vargen spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel. Däremot skrev Naturvårdsverket: ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet”. Därmed klargör Naturvårdsverket att kraven för skyddsjakt i fortsättningen kan läggas lägre eftersom vargantalet ökat, även om gynnsamt bevarandestatus inte uppnåtts. Detta verkar länsmyndigeterna i varglänen inte förstått. I de områden vargen nu är tät (Värmland, Dalarna) ter det sig rimligt att antalet minskar 2012, och all tillväxt av stammen 2012-2013 läggs i regioner som inte är mättade. Bestämmer man sig för att bara ha varg där den finns nu genom att blåsa upp antalet där tills det är tillräckligt för landet blir det helt låst att öka spridningsområdet senare när det redan finns tillräckligt med vargar i landet, och det lär inte få trovärdighet att man skall sänka vargtätheten senare om man inte gör det nu. EU har en övertro på att låta vargen växa fritt där den råkar finnas istället för att först åstadkomma en önskvärd spridning. Erfarenhetsmässigt tar decennier för vargen att sprida sig naturligt. Det är direkt dumt att nu permanenta vargens begränsade utbredning i mellanSverige genom att låta den växa fritt där istället för att lägga ett tak där vargen är vanlig. I Estland och ryska Karelen – där det finns en vargtäthet som liknar den Värmländska accepteras vargjakt för att myndigheterna tycker att det är för stora olägenheter. För skyddsjakt borde det bara vara att identifiera var olägenheterna är störst.

Skyddsjakt går i praktiken att göra med beaktande av andra faktorer, ”Kynna” skulle få skyddsjagas med mindre skador om det varit i Värmland. Det går att sänka kravet för skyddsjakt i Dalarna och Värmland. Kan man ta hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av varg nationellt vid skyddsjakt, så kan man ta hänsyn till den regionala utvecklingen också, dvs lägga lägre krav i t ex Dalarna och Värmland.

Naturvårdsverket nämner i sina skyddsjaktsbeslut att alla faktorer vägs, men det finns ingen redovisad diskussion om hur stor vikt de olika faktorerna ges. Det är ett uppenbart intresse för de som ogillar att skadorna blir höga samt som vägledning för länsstyrelser, att föra diskussioner om hur faktorerna geografisk spridning och genetiskt värde påverkar den skadenivå som måste tålas.

Jag skrev en debattartikel om skyddsjakt nyligen, och uppfattar det inte helt lätt att via webben få relevant information om de senare skyddsjakterna. Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet, får se om jag reviderar den uppfattningen.

Undantaget d) för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter skulle kunna diskuteras mer. Det är ju faktisk återinplantering av vargen Sverige håller på med, vi vill förstärka de nya inplanterade (eller, ekvivalent, på egna ben invandrade) generna och samtidigt eliminera en del av de andra, som det finns för mycket av och som är ett hot mot stammens överlevnad.

Kan vargbegränsning åstadkommas med preventivmedel eller något liknande? Förmodligen kommer det i strid med direktivets anda, men man kan ju fundera lite.

Naturvårdsverket använder uttrycket ”allt överskuggande allmänintresse” fast advokatbyrån som anlitades tyckte att ”väsentligt allmänintresse” kunde vara en riktigare tolkning. Detta gör att läsaren tror att ribban ibland ligger högre än den egentligen gör.

EU-kommissionen får nog inte komma med nya ”åtalspunkter” till EU domstolen på det här stadiet, så Sverige behöver nog inte vara överdrivet rädd för att stöta sig med EU vid skyddsjaktens utformning. Sverige har väl blivit dömt många gånger förut för ditt och datt, det är inte dramatiskt. Jag tror inte ens EU är roat av att jävlas med Sverige, så att de vill starta upp överträdelseförfarandet från början igen. Även EU måste inse att deras inblandning ytterligare polariserar och försvårar vargdebatten, nu skall det bildas ett politiskt antivarg parti (Naturdemokraterna), det skulle inte gått så långt utan EUs inblandning!! Den ansvariga ministern byttes ut efter eftergiften till EU! Miljökommissionären har själv uttalat att direktivet ger tillräcklig flexibilitet, det gäller att utnyttja denna flexibilitet istället för att göra fundamentalistiska paragraftolkningar! Sverige har väl ett gott rykte för sin vargforskning och vi har ju precis nått ett etappmål för vargen, vi har relativt sett mer varg än våra grannar Finland och Norge och vagens tillväxten är starkare tills nu. Faktorer som gör det svårare att döma ut den idémässigt innovativa svenska vargförvaltningen. Det är oklart om Sverige verkligen döms även om ärendet skulle föras vidare och isåfall för vad. EUs expertgrupp inom området tycker att Sveriges licensjakt var OK, vilket rimligen borde göra det svårare att få en fällande dom. Och Sverige har nu gjort en stor och bekymmerskapande eftergift i att försöka få skyddsjakt att fylla licensjaktens funktion och ta bort det formella taket, vilket rimligen EU borde uppskatta. Min förväntan var att EU skulle lägga ned sin talan när Sverige ställde in licensjakt och slopade taket, görs inte det så kan ett EU rättsförfarande inte undvikas och det hjälper inte att försöka vara lyhörd så då kan man istället göra vad man tycker är rätt i Sverige . Så var inte så överdrivet rädda för EU och känn inte ett behov av att gå på tå av aktning för Bryssel!

Jag skrev tidigare en artikel om att man kunde ha en skyddsjakt som gav möjligheter till förvaltning liknande licensjakten, men detta har tydligen inte varit juridiskt möjligt. Jag klistrar in min tidigare artikel nedan och tar bort den som självständig artikel eftersom den knappast är intressant som fristående inlägg längre.

Utmärkt med skyddsjakt som liknar licensjakten!

Jägarnas organisation önskar en skyddsjakt som liknar licensjakten (se DN 09-22) från ett förvaltningsperspektiv. Ur genetisk synpunkt är det ett utmärkt förslag! Licensjakterna 2010 och 2011 lyckades helt undanta de genetiskt värdefulla vargarna, men reducerade de andra inavlade vargarnas del av stammen. (Naturvårdsverkets skyddsjakt 2011 har däremot i hög grad riktats mot genetiskt värdefulla vargar). Därigenom minskar inaveln, vilket enligt rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är det viktigaste målet för att den svenska vargstammen skall leva upp till EUs regler. En skyddsjakt som undantar de genetiskt värdefulla djuren – men reducerar resten av stammen – kombinerar skyddseffekten med god förvaltning av vargstammen.

Jag har försökt diskutera just frågan om man måste ha utformingen av licensjakterna 2010 och 2011 på Newsmill och försökte svara!

Regeringen tog bort taket och hänvisade till det nya referensvärdet som rovdjursutredaren angivit. I rovdjursutredningen delbetänkande anges att vargantalet skall ökas först efter att inaveln sänkts. Det finns visserligen inget angivet tak längre, men genom att regeringen utsagt att det blir utökad skyddsjakt istället för licensjakt, och hänvisat till rovdjursutredningen, som föreslår tills vidare bibehållen vargstam och riksdagen har uttalat sig för taket 210 en bit in på 2012 och etappmål med minst 20 föryngringar och ungefär 200 vargar, som även om regeringen formellt tagit bort taket utgör en viljeyttring från den regeringen överordnade riksdagen. Jag tycker man kan tolka detta som att statsmakternas intentioner är att vargstammen inte skall öka det närmaste året utan snarare återgå till läget vid licensjakten 2010, när skyddsjaktens omfattning och utformning diskuteras.

, , ,

Lämna en kommentar

Tjuvjakt och inavel

Som så mycket annat i den svenska vargdebatten är statistiken och skattningarna motsägelsefull. Enligt den senaste – och därför troligen tillförlitligaste – statistiken från Naturvårdsverket så förekom ett känt fall av illegal jakt för 2010 och 2011, en procent av alla kända dödsfall.  Detta kontrasterar skarpt mot vad man hittar om man tittar på relevanstoppen på Goggle för dödsorsaker för varg där tjuvjakt verkar dominerande och detta ger intryck av att vara väl underbyggt.

Minst två fall är kända från januari 2012, det verkar som tjuvjakten efter några års nedgång åter började stiga 2011 och 2012. Förmodligen är det ett konkret uttryck för en minskande acceptans för varg. När samhället låter vargen öka okontrollerat tror jag det vore klokt att satsa mer på åtgärder så att acceptansen inte faller ytterligare, hur nu detta åstadkoms.

Tjuvjakt har haft betydelse för den svenska vargstammens utveckling och förvaltning. Enligt en ny rapport till WWF, så stod tjuvjakten för hälften av dödligheten för varg fram till 2006, men har därefter fallit. En mindre viktig orsak till att den har fallit sista åren är att definitionen på tjuvjakt ändrats, man ser nu mildare på att en varg skjuts när ett angrepp på tamdjur, ren eller hund verkar förestående, och några fall av tjuvjakt som ingår i statistiken fram till 2006 skulle inte räknats som tjuvjakt idag. Det är bara tjuvjakt av svensk varg som minskat, inte för andra rovdjur och inte för norsk varg. Inte heller tjuvjakten på finsk varg verkar minskat de sista åren (se nedan), vilket möjligen skulle kunna indikera att nedgången överskattas av undersökningen, det finns alltid en stor osäkerhet i sådana här undersökningar och även om det är signifikant att det är en nedgång behöver den inte vara så stor som är troligast från data isolerat. Den snabba ökningen av vargstammen de sista åren gör det troligt att tjuvjakten verkligen gått ned avsevärt, och inte längre är lika viktig som dödsorsak.

Det har presenterats en rapport från vargspårare och rovdjursansvariga, som menar att tjuvjakten är fortsatt hög, men det är långifrån säkert.  Den står i SvD 111031. Kanske slutresultatet blir en kompromiss, tjuvjakten har sjunkit avsevärt men inte riktig så mycket, som den sk WWF rapporten föreslår.

Tjuvjakten har hållit vargstammens populationsantal lägre än vad som annars varit fallet till 2009 och därmed ökat den inavelsökning, som den sk genetiska driften i små populationer åstadkommer. Inaveln minskar när reproduktiva vargar kommer in från öster. Tjuvjakten har minskat invandringen av reproduktiva vargar, en del invandrare levde inte så länge så de fick avkomma. Även tjuvjakten i Finland har bidragit till minskad invandring eftersom färre vargar nått riksgränsen. Tjuvjakt i Norge bidrar också till en långsammare utveckling av den skandinaviska vargstammen och sämre möjligheter för invandrare att nå fram till ”vargbältet”.

Två invandrare etablerade sig i Skandinavien 2007, därefter finns F1 avkomma, sk genetiskt värdefulla vargar, utöver oetablerade invandrare. Licensjakt och i viss mån skyddsjakt tar hänsyn till detta och undviker att de skjuts. Tjuvjakt tar inte sådan hänsyn, det kan till på köpet vara tvärtom. Detta är också en mekanism som gör att inaveln blir högre än den blivit utan tjuvjakt.

Tjuvjakten har alltså lett till högre inavel och gener från färre anfäder. Därmed har tjuvjakten lett till mindre gynnsam bevarandestatus och fortsatt tjuvjakt gör att det går långsammare att nå gynnsam bevarandestatus och vargantalet för gynnsam bevarandestatus bör sättas högre i relation till tjuvjaktens storlek.

Tjuvjakten kan ses som ett direkt hot mot den finska vargstammen, den har sjunkit i antal och har ett effektivt skydd bara längst i öster nära ryska gränsen, där gränsskyddet nog verkar återhållande. Det är tur att de svenska tjuvjägarna inte är så effektiva som de finska!

Tjuvjakt gör den svenska vargstammen mer sårbar och utgör ett tämligen oförutsebart och svårskattat mörkertal. Närvaron av tjuvjakt motiverar därför en större vargstam för att den skall ha gynnsamt bevarandestatus. Att tjuvjakten minskat jämfört med vad som var känt i juli 2011 kan vara ett motiv att sänka kravet på erforderligt antal vargar.

Att uttryckligen öka det behövliga antalet vargar till graden av tjuvjakt skulle ha ett pedagogiskt värde. Det minskar stödet för tjuvjakt om tjuvjakten ledde till ett högre antal vargar. Därför föreslår jag att man nationellt höjer ”vargtaket” med säg 15 pga tjuvjakt i den omfattning man nu tror den förekommer och förklarar att detta tillägg kan ändras uppåt eller nedåt när nästa tjuvjaktsutvärdering görs. Antalet kan fördelas länsvis vid tilldelning för licens- eller skyddsjakt i förhållande till tjuvjaktens förekomst i länet.

Omvänt skulle det ha ett pedagogiskt värde om tjuvjaktens minskning reflekterades i ett lägre värde på GYBS. Nu blir det tvärtom att samtidigt som tjuvjakten minskas så ökas GYBS, en slags omvänd pedagogik.

Tjuvjakten har förmodligen reducerat dagens vargantal bara marginellt trots tidningsuppgifter att det skulle funnits 1000 vargar utan tjuvjakt. Det fanns en gräns på 210 även innan riksdagens senaste beslut. Ansträngningar för att begränsa vargantalet skulle ha satts in tidigare om vargantalet vuxit snabbare. Så länge statsmakterna tillämpade tak och etappmål, så kunde det hävdas att tjuvjakt inte resulterade i färre vargar, bara lägre tilldelning i licensjakt. Men med den okontrollerade och höga tillväxten 2012, så bidrar samhället till ett system där tjuvjakten ”lönar” sig i form av reducerat vargtryck och får större social acceptans. Tjyvjägarna märker, liksom andra, att politiska löften inte hålls, så de blir mindre mottagliga för ”vackra ord”. Beter sig de som bestämmer dåligt, så varför kan inte vi också göra det? Som vargpolitiken bedrivits sedan slutet av 2011 tror jag tjuvjakten ökar.

Eftersom vargantalet nu ökats delvis pga tillväxten varit större en prognosticerat bl a på grund av att tjuvjakten minskat ligger det mycket pedagogiskt att snabbt reagera med ett ökat ”legalt” uttag i vargstammen, nu när uttaget inte längre måste hållas nere pga tjuvjakten. Samhället bör sas visa att tjuvjakten inte behövs för att hålla populationstillväxten under kontroll. Det är dålig pedagogik att samtidigt med att tjuvjakten konstaterats minska, också minska och försvåra det legala uttaget.

Tjuvjakt har ett mycket högt straffvärde, straffskalan för grov tjuvjakt sträcker sig mellan sex månader och fyra år, och tjuvjakt på varg betecknas alltid som grov. Detta gör att straffet på tjuvjakt på varg närmar sig straffet för grov misshandel. Nu är vargstammen så stor så att den tål en skattning av tjuvjakt. Historiskt så var det skottpengar på varg till 1965, dvs vad som nu betraktas som ett mycket svårt brott betraktades juridiskt som en vällovlig gärning för mindre än ett halvsekel sedan, det blir en besvärlig omsvängning i synsättet. Det är också svårt att dra en gräns mellan berättigat ”självförsvar” och illegal jakt som gör att straffet om skuld befinns föreligga kan te sig orimligt hårt.  Situationen för varg har ändrats det sista decenniet, nu finns det inte längre så få vargar så att vargen är akut hotad och beståndsbegränsande jakt har förekommit och föreslås av rovdjursutredningen. Därför tycker jag inte tjuvjakt på varg med automatik skall betraktas som grov tjuvjakt längre, det borde förbehållas fall med försvårande omständigheter.

, , , , ,

Lämna en kommentar

Skyddsjakter 2011 på invandraravkommor

Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011

Skyddsjakt utanför varglänen beviljas av naturvårdsverket. Skyddsjakt har 2011 beviljats för fyra fem vargar (dessutom ett två fall av vargflytt och ett antal icke beviljade). Naturvårdverket har ambitionen att hålla sina dokument tillgängliga, vilket jag ger en komplimang för. Det möjliggör en analys som den här, som utgår från här angiven utgångssida, men kan göra att relevant information missas. Skyddsjaktsärendena förtecknas på och länkas från:
http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-rovdjur-och-vilt/Jakt/Jakt-pa-varg/

Ja till skyddsjakt på varg 2011 av Naturvårdsverket (ej länsstyrelser)

  1. Kronobergs län  11-10-14   ”genetiskt värdefull”, dotter till en invandrare. Den korrekta proveniensen = härkomsten för vargen (Kynna 2) anges ej. ”Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på denna varg inte kommer att försvåra utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus”, i övrigt inget resonemang omkring att det är en genetiskt värdefull varg. Ej skjuten än 11-10-21.
  2. Vikbolandet, Östergötlands län 11-08-23 vargens härkomst inte känd, ingen DNA analys och inget resonemang om den skulle kunna vara genetiskt värdefull. Jag gissar att det är drygt 10% chans att den är genetiskt värdefull innan jag vet mer. Skjuten 11-10-15.
  3. Handölsdalens-Mittådalens sameby, Jämtlands län  2011-01-24  DNA test uförda, formuleringarna i beslutsmotiveringen utesluter inte glasklart att det är en avkomma till en invandrare, men meningen verkar vara att det inte är en genetiskt värdefull varg. 
  4. Tåssåsens sameby. Västernorrland Jämtlands län 2011-01-14  genetiskt värdefull härrör troligen från Kynna -2. Ingen skada av vargen noterad. Det verkar som naturvårdverket hade en annan syn på skyddsjakt i renbeteseland och dess skydd än vad den svenska regeringen ger uttryck för i sin skrivelse till EU den 17 augusti. ”Naturvårdsverket gör bedömningen att skyddsjakt på en avkomma till en genetiskt värdefull varg inte på lång sikt innebär att målet med riksdagens rovdjurspolitik att uppnå gynnsam bevarandestatus äventyras.”, här tolkar naturvårdsverket begreppet ”genetiskt värdefull” varg som bara omfattande nya invandrare och icke dess avkomma. ”…Naturvårdsverket bedömningen att skyddsjakt efter en individ av skandinaviskt ursprung inom renskötselområdet inte långsiktigt försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus”  Här betecknar man invandraravkommer (från Galven och Kynna-2) som skandinaviskt ursprung. Inom skogsgenetiken så är detta felaktig användning av ursprung, härkomst betecknar proveniens, den plats där vargen är född. Vargen är av skandinavisk härkomst men inte skandinaviskt ursprung. Vargen fälld. Hård kritik riktades mot denna jakt från den ledande norska vargforskaren http://www.dn.se/nyheter/sverige/forskarkritik-mot-svensk-vargjakt
  5. Nedan (tillagd varg)Norrbotten Gällivare sameby 110515 genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret)

Av fyra fem vargar som utsatts för skyddsjakt var minst två tre genetiskt värdefulla vargar. Ingen sådan genetiskt värdefull varg fälldes vid licensjakten 2010 eller 2011 (ingen av 47 fällda vargar). Av 26 valpkullar i Skandinavien 2009 gav två genetiskt värdefulla vargar, mindre en tiondel, men jag tror livskraften hos dessa valpar är större såväl som antalet valpar per kull, och de skyddades ju vid licensjakten. Det är troligt att bland de ungvargar som vandrar omkring eller etablerar revir sommaren/hösten 2011 drygt en tiondel är invandrarbarn. Genom att skydda de genetiskt värdefulla vargarna vid licensjakt fördubblas inavelsminskningen av naturliga invandrare (Svensk Jakt 2011(8):34), men denna skattning förutsatte högst genomsnittligt uttag av genetiskt värdefulla vargar vid en skyddsjakt som var mindre omfattande än licenjakten. Naturvårdsverket verkar inte intresserad att göra det bästa möjliga av de invandrare som kommer naturligt från Finland.

De beviljade skyddsjakterna omfattar ibland inte samtliga vargar skyddsjaktsansökan angav. Det förekommer att ansökningar avslås först, men beviljas senare (vanligen eftersom vargskadorna förvärrats). Ofta kan man då inte se de första versionerna. Utlåtanden från remissinstanser finns inte bifogade, men refereras. Jag kan inte hitta dem på viltskadecentrums hemsida.

Av referenserna till utlåtanden från viltskadecentrum (av eller tillstyrkanden) framgår att man inte värderar in genetiskt värdefulla vargar utan det gäller samma kriterier för skador oberoende av vargarnas genetiska värde. Detta tycker jag känns fel. Eftersom det är prioriterat att sänka inaveln måste större olägenheter tålas för de vargar som bidrar till detta. Man väger inte heller uttryckligt geografin, etablering av varg som innebär en vidgning av det geografiska området bör enligt statsmakternas vargpolitik ses positivt. Å andra sidan kanske man tänker att det är naturvårdsverket som skall göra den avvägningen, men då är det ju viktigt att det blir en vägning som ser seriös ut.

Vill man vara elak så kan man hävda att Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011 troligen temporärt utrotat vargen i några län. Nu vill jag inte övervärdera den aspekten. Återetableringen av varg bör ses som något långsiktigt och lite fluktuationer i icke etablerad närvaro och misslyckanden på grund av att den första vargen uppträdde för olämpligt är acceptabelt. Vid närmare eftertanke kanske man kommer att komma fram till att vargrevir inte är önskvärda i alla områden där den någon gång för några hundra år sedan fanns naturligt efter att ha gjort några försök (utöver den norra halvan av landet, som ju redan är undantagen).

En flyttning av varg från Jämtlands län i Norrland till Kilsbergen i Örebro län godkändes. (Verkställdes men vargen vandrade tillbaks norrut). Formellt sett är detta skyddsjakt på en genetiskt värdefull varg, och det utsätter vargen för risker, bl a att åter hamna där den inte är välkommen vilket också hände. Det styrker ett påstående att minst hälften av Naturvårdsverkets skyddsjakter var på genetiskt värdefulla vargar. Men jag anser syftet var gott och avsåg att gynna utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus. De facto har det nu lett till att vargen bosatt sig möjligen något mindre centralt ur renens året runt marker synpunkt och därför möjligen förbättrat situationen. Jag tycker därför inte att det skall räknas in bland naturvårdsverkets skyddsjakter på genetiskt värdefulla vargar.

En flyttning till gjordes. Dessutom skall ”Kilsberg” flyttas igen från Idre men detta är ännu inte verkställt när detta skrivs

Avslagna ansökningar
De enda ansökningar som direkt och totalt avslagits är för Riala norr om Stockholm. Det ena föräldradjuret är en avkomma från Galven och är genetiskt värdefull med invandrarfar, men själv tycker jag inte man skall betrakta valparna som ”genetiskt värdefulla” som individer. De är barnbarn till invandrare, inte barn. Å andra sidan tycker jag familjerna till invandrarnas avkommor skall skyddas så länge de är familjer, dvs tillhör samma revir. Men om ett enskilt barnbarn till en invandrare skall skyddsjagas så tycker jag inte det skall betraktas som skyddat pga dess genetiska värde och det bör ses som oproblematiskt om de skjuts när de lämnat reviret. Men den bieffekt som åstadkommas genom barnbarnens ökade överlevnadschans när man undantar reviret från jakt skall tas tillvara. Men huvudmotivet för avslaget tycks vara att skydda valparna som skulle ha svårt att klara sig och revirets existens skulle därmed hotas. Viltskadecentrum föreslog skyddsjakt på en varg, men specifierade inte vilken. Detta skulle underlätta för de senaste valparna. Men jag tycker om det är EN varg bör det inte vara den genetiskt värdefulla och eftersom de har halsband borde det vara relativt lätt att skjuta rätt varg (jag tycker halsband skall färgkodas om det inte är gjort redan). Sedan kan man hoppas den genetiskt värdefulla finner en ny partner. ”Politiskt” sett tycker jag det är utmärkt att det finns ett vargrevir nära Stockholm. Det gör det svårare och mindre trovärdigt när ”landsbygden” angriper ”Stockholm”, samtidigt som jag faktiskt tycker det har ett värde att det finns vild varg i naturen nära befolkningscentra om angreppen på tamdjur inte är anmärkningsvärt stort.

Länsstyrelsebeslut varg  (länk på naturvårdsverket med fattade beslut 2011)
Sex länsstyrelser i mellersta Sverige har rätt att besluta om skyddsjakt på varg:  Västra Götaland, Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna och Gävleborg. Listan är inte uppdaterad sen maj, jag skrev och påpekade det i början av november. Fick inget svar men läste senare på en annan sida att det finns något säkerhetsskäl att inte ge tillgång till de senare besluten. Jag misstänker att länsstyrelserna fattar färre beslut om skyddsjakt än de skulle kunna, och att detta bidrar till vargenstammens tillväxt över riksdagens beslutade nivå. Detta samtidigt som regeringen har instruerat om ökad skyddsjakt. Iden är att besluten skall regionaliseras och regionerna visar sig kanske ligga lågt med skyddsjakt och slå vakt om sina vargar. Uppdaterat 2012; Det sköts sammanlagt 9 vargar i skyddsjakt 2011 varav endast 4 verkar länsstyrelsebeslut och 5 (här förtecknade) är beslut av naturvårdsverket direkt.

Naturvårdsverket har agerat så att det finns mycket fler vargar i Sverige sedan oktober 2010 än statsmakternas intentioner
När jag påstår detta tänkar jag bara marginellt på de som fötts 2010 också och vinterstammen 2010/2011. ”Många” fler gäller först från oktober 2011 (vinterstammen 2011/2012). Visserligen har regeringen tagit bort taket genom beslut i Augusti 2011, men detta har inte fått något genomslag i vargantal än, det nuvarande vargantalet är ett resultat av den politik riksdagen beslöt 2009. Att taket tagits bort innebär inte att statsmakternas intentioner ändras, det beror på att det sticker i ögonen på EU eftersom taket inte ger utrymme för en ökning av vargantalet och eftersom taket visat sig vara ett dåligt styrmedel. Riksdagsbeslut om antalet föryngringar kvarstår. Jag vill inte här uttala mig om precis vad vargantalet och antalet föryngringar är, men att det överträffar statsmakternas intentioner och att detta beror på naturvårdsverket tycker jag är uppenbart. Antalet kunde nu nedbringas genom mer skyddsjakt. Jag tror inte varglänsstyrelserna skyddsjagat upp sina ”kvoter”, trots att statsmakternas uttryckliga intentioner om ökad skyddsjakt och ”drygt 20 föryngringar och 200 vargar”. Länsstyrelserna är nog rädda att ändra kriterier på egen hand. Nu har naturvårdsverket beslutat slutet av oktober 2011, men bara att förlänga de gamla villkoren till början av 2012. 

Genetiskt värdefulla vargar kan vara olika värdefulla.
Baserat på vad som tidigare stod här har jag skrivit en ny artikel på denna web

Vargflytt i framtiden
Statsmakterna söker förstärka vargens genetik på andra vägar än naturlig invandring. Men detta har inte lyckats än, och man bör inte inteckna utrymme idag i mycket skyddsjakt på genetiskt värdefulla indivder. När vargflytten kommit igång säg 2013 så går det att föra ett resonemang att skyddsjakt på avkommor till införda vargar kan kompenseras med fler införda vargar. Men sådana resonemang bör inte föras innan man verkligen vet att de ”nya” teknikerna fungerar och har något års erfarenhet. Dessutom kvarstår att naturlig invandring är den prioriterade metoden och det är mer förenligt med natur och vilda vargar att vargarna själva får vandra på egna ben dit de bosätter sig, och det finns en liten men inte obefintlig chans att någon annan mer tekniskt metod inte behövs, förutsatt att effekten av de naturliga invandrarnas verkligen utnyttjas effektivt, huvudsakligen genom skydd av avkommor till invandrare och deras familjer.

Uppdaterat 2012: Naturvårdsverket har deklarerat att de inte tänker flytta invandraravkommor i fortsättningen utan bara invandrare eftersom naturvårdsverket tycker att det finns många invandraravkommor. Det betyder att invandraravkommor som förirrar sig in i renbeteslandet kommer att skyddsjagas.

Jaktförordning (1987:905)
23 a § Om det inte finns någon annan lämplig lösning, och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om jakt som avses i 23 b, 24, 25 och 29 §§ meddelas
1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
2. av hänsyn till flygsäkerheten,
3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller
4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter.

Det är en olycklig formulering. Det finns ingen gynnsam bevarandestatus för vargen att upprätthålla. Varje enskild definierad varg som skjuts kan sägas försvåra utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus om inte socio-ekonomiska faktorer vägs in, men gynnsam bevarandestatus skall inte beakta socio-ekonomiska faktorer! För att underlätta utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus för den svenska vargstammen är det dock en fördel om ett stort antal vargar omedelbart skjuts, men undantag bör göras för genetiskt värdefulla vargar eller sådana som vidgar vargens naturliga utbredningsområde.

GPS sändare
Vargar försedda med fungerande GPS sändare är av värde för forskningen och det gäller nog i speciellt hög grad under en episod där många tamdjur angrips. Detta är i sig ett skäl mot skyddsjakt. Vid licensjaktern fälldes – om jag minns rätt – 47 vargar men ingen varg med fungerande GPS sändare och två med halsband, det är önskvärt att sådana vargar undviks vid licensjakt, men förståelsen för motiven minskar om GPS sändarförsedda vargar skyddsjagas.

Geografiskt utbredning
Skyddsjakt och vargflytt eliminerar de nordligaste och sydligaste stationära vargarna 2011 trots att vargens utbredningsområde skall vidgas. Kan man påpeka att vargens utbredningsområde ändå vidgats nyligen så minskar skälen för att avslå skyddsjakt.

Semantisk kommentar
Det är besvärligt och inte bra definierat och med en betydelse som inte är konstant med ”genetiskt värdefull” eller ”genetiskt viktig”. F1 är för fackmannamässigt genetiskt. Invandrare och invandrarbarn kanske inte missförstås, men det ger politiskt inkorrekta associationer att tala om att skjuta invandrare och invandrarbarn och det är inte lämpligt för t ex valpar från zoon. Införda eller tillförda vargar stämmer inte på naturliga migranter. Om man definierar något till dess geografiska härkomst kan det ge missförstånd eftersom samma geografiska association kan ha olika genetiska meningar som ändras med tiden. Det finns inget bra sätt men man får vinnlägga sig om att man förklarar vad som menas.

Tillägg skrivet senare när jag blev medveten om ytterligare en genetiskt värdefull varg
Jag utgick från Naturvårdsverkets websida för vargjakt, men den har visat sig ofullständig. Senare tittade jag på en annan websida om ödet av de två vargflyttarna i början av 2011 . Från den senare klipper jag:  ”En varg orsakade i mars störningar för Gällivare skogssameby i Norrbotten. Eftersom det var en avkomma till en östlig varg beslöt Naturvårdsverket att pröva att flytta vargen, istället för skyddsjakt. Länsstyrelsen i Dalarnas län ställde upp med ett lämpligt område i Garpenberg i sydöstra länsdelen. Den 9 april flyttades vargen till Garpenberg. Hannen rörde sig snart  norrut, var en tid i Galvenreviret där han föddes men fortsatte sedan tillbaka till Norrbotten, dit han kom den 10 maj. Vargen fortsatte upp mot samma område han tagits ifrån och var på väg mot kalvningslandet. Naturvårdsverket bedömde att den hade kunnat ställa till med stor skada om den nått kalvningslandet. Det handlar både om att ta renar och att störa vajorna när de ska kalva. Därför beslöt vi om skyddsjakt den 15 maj och den genomfördes samma dag. Vargen fälldes innan den kommit fram till renhjorden och orsakat skada.” Vad jag förstår innebär detta att min tidigare analys byggde på ett ofullständigt underlag och det sammandrag jag skrivit i VK är fel. Jag reserverade mig för denna möjlighet i texten ovan och jag tycker inte någon är att klandra, det är svårt att göra sånt här bra och korrekt och inte glömma något, och huvuddelen av informationen fanns ju ändå fast på en annan sida, och jag vill fortfarande ge min komplimang till Naturvårdsverket för att de gör en seriös ansträngning att tillhandahålla information.  Jag hittade inte själva skyddsjaktsbeslutet, det är bra om naturvårdsverket har ambitionen att det skall gå att hitta och få en översikt av sådana här uppgifter.

Jag borde därför ha kompletterat listan över skyddsjakter ovan med en femte skyddsjakt och en andra flyttskyddsjakt.

Tilägg mitten av nov. den sida jag fick denna uppgift från är nu inte offentlig längre (belagd med lösen), och uppgifterna om länsstyrelsernas skyddsjakter uppdateras inte, så det går nu inte att göra en skyddsjaktstatistik av en oberoende granskare som jag.

5. Norrbotten Gällivare sameby 110515 genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515.

 Två flyttningar av varg och inte bara en godkändes. I båda fallen genetiskt värdefulla vargar så det blir en stor majoritet av genetiskt värdefulla vargar i beviljade skyddsjakter men förflyttningarna avsåg ju primärt att skydda vargarna och bör därför inte räknas in som ”riktiga” skyddsjakter.

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Genetiskt värdefull varg i Kronoberg – adjö

En vargtik föddes i reviret Kynna-2 i Norge våren 2009.  Fadern var en invandrare från öst, en av de enda två invandrare som genetiskt berikat den skandinaviska vargstammen sedan början av nittio-talet. Hon tillhörde faderns andra valpkull, hon har syskon födda våren 2008 och 2010. Men nu är fadern försvunnen och troligen död så fler syskon blir det inte. Hon försågs med en sändare den 13 januari 2011 och sedan dess har hennes rörelser kunnat följas i detalj och tamdjursangrepp kunde säkert kan knytas till henne. Den 31 maj nådde hon Kronobergs län. Dessförinnan hade hon angripit får i Blekinge och Kalmar län. Sedan den 4 augusti verkar hon skyldig till ca 8 angrepp, varav 6 de sista veckorna före det första skyddsjaktsbeslutet. Ett tjugotal får har dödats. Ansträngningar har gjorts att förhindra vargangrepp innan det första skyddsjaktsbeslutet, akutstängsel har satts upp. 

Det blev ett beslut att vargen skall skyddsjagas och att naturvårdsverket uttalade ”Att ta bort den här vargen försvårar inte utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus”. Detta är inte riktigt, det verkar uppenbart att det försvårar att få gynnsamt bevarandestatus att skjuta en icke inavlad genetiskt värdefull varg som är på väg att etablera sig i en ny del av vargens naturliga spridningsområde och bidra till att minska inaveln i den svenska vargstammen. Inte bara naturvårdsverket, utan nästan samtliga massmedia tycktes ställa upp på att det är OK att det är problemfritt att strunta i inaveln i den svenska vargstammen, eftersom naturvårdsverket spred detta i ett pressmeddelande som citerades i en stor del av dagspressen, vilket väl inte hade behövts! Kanske man skulle kunna anfört att hon är så långt från resten av vargstammen att hon kanske aldrig får en partner och därför inte kan föra sina gener vidare och således inte är så viktig, men detta anfördes inte, och jag vet inte hur korrekt det är.

Jag tror att det är ett inbyggt semantiskt problem i jaktlagstiftningen och även EUs regler. För att jaga en enstaka varg uppfattas naturvårdsverket att de måste uttala inte försvåra utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus. I varje enskilt fall kan det argumenteras att det just försvårar utvecklingen mot gynnsamt bevarandestatus! Det blir först som en del av en långsiktig politik inkluderande socio-ekonomiska aspekter, som skyddsjakt mot enskilda individer kan försvaras med att de inte försvårar stammens utvecklingen mot ett gynnsamt bevarandestatus. Men gynnsamt bevarandestatus ses som något som kan fastställas utan socio-ekonomiska aspekter. Jaktlagstiftningen talar om att det inte får försvåra upprätthållhållandet av en gynnsam bevarandestatus, men vargen har inte gynnsamt bevarandestatus. Jag tror denna skyddsjakt och skyddsjakter som uppfyller samma kriterier inte förhindrar utvecklingen mot ett gynnsamt bevarandestatus, tvärtom de kanske underlättar uppnåendet av ett gynnsamt bevarandestatus genom större acceptans med politiken, men visst försvårar det om man inte räknar in det sociala-ekonomiska, ungefär vad EU ogillade för licensjakten. Jag tror EUs formulering är något i stil med ”the derogation is not detrimental to the maintenance of the populations of the species concerned at a favourable conservation status” … ”It must also be duly established that the derogation will not worsen or prevent the restoration of this status.”. Man är nog inte tvingad att skriva det lättsamma ”inte försvåra”. Hur man nu skall formulera det, kanske ”inte avsevärt försvårar”.

Att det var en genetiskt värdefull varg tycker jag borde uppmärksammats, om nu statsmakternas och dess rovdjursutrednings prioritet att reducera inaveln uppmärksammats. Jag Googlade fram alla nyhetsartiklar om denna varg sista månaden och såg igenom dem (16st, månaden före 1110111). Femton av sexton nämnde inte att det var en genetiskt värdefull varg. Jag frågar mig varför samhället är så ointresserat av frågan att minska vargens inavel som sägs vara en hög prioritet? Jag har också tittat igenom alla massmediaartiklar jag hittat om skyddsjaktsbeslutet dagarna efter beslutet, ingen nämner att det var en genetiskt värdefull varg. Det stod inte på Kronobergs läns sida om vargen förrän i remiss om ansökan till skyddsjakt. Bara Sveriges Naturskyddsförenings ledning uttrycker att det var en nackdel förenat med att skyddsjaga en genetiskt värdefull varg!  Rovdjursföreningen tycks också lite senare accepterat argumentet. Det inger inte förtroende att det bara är de som ganska ensidigt bevakar naturskyddssynpunkter, som uppmärksammat vad är och förblir en central del av svensk vargförvaltning: att sänka inaveln. Vargen betecknades Kynna-tiken, för en de flesta vargexperter väcker detta associationer till att det är en genetiskt värdefull varg, men bara ett fåtal av folket gör den associationen. Som i andra brancher utvecklas en semantik i vargbranchen som är förvillande och kan ge anledning till missförstånd, vid oklarheter kan detta ge upphov till viss misstänksamhet om någon slags konstruktiv mörkning. Vargar lever i revir, som oftast betecknas med geografiska namn. Vanligen finns ett föräldrapar i ett revir som ger upphov till valpar, normalt är ett vargrevir bebott av en kärnfamilj. Föräldraparet i ett revir kan dock ändras över tiden, valpar från en senare årgång av ett revir behöver inte ha samma föräldrar som en tidigare årgång. Föräldrapar åsätts beteckningar som vanligen är revir + löpnummer. När föräldraparet (eller en av föräldrarna) ändras så får reviret ett nytt nummer, eller ett nummer om de inte fått det tidigare. Revirbeteckningarna för föräldrapar i den skandinaviska vargstammen som fått valpar och deras genetiska släktskap har redovisats av Åkesson 2011. Revirbeteckningen Kynna syftar på ett Skandinaviskt föräldrapar, medan beteckningen Kynna 2 syftar på ett föräldrapar som började reproducera sig 2008 och där fadern är invandrare. Valparna från Kynna 2 är genetiskt värdefulla, de är hybrider mellan en invandrare och en varg av skandinavisk härkomst, medan avkommor från föräldraparet Kynna inte är genetiskt värdefulla. Så det är ingalunda självklart att Kynna associerar till något genetiskt värdefullt ens för vargexperter. För praktiskt bruk är det självklart praktiskt med Kynna eftersom det är platsen invandraren kom ifrån, men i den grundläggande dokumentationen borde stå Kynna-2 vilket det inte gör.

Samtidigt med detta skyddsjaktsbeslut nedlades en skyddsjagad varg i Östergötland, detta har väckt avsevärt mindre protester, troligen hade den dödat fler får. Om den eventuellt var genetiskt värdefull vet man inte än, förmodligen kommer informationen fram så småningom.

Länsstyrelsen i Kronoberg redogör för vargens ursprung i ett yttrande om skyddsjaktansökan daterad 111011. Dessförrinnan har jag inte sett nämnas att det var en genetiskt värdefull varg i Kronobergs län trots att jag följt rapporteringen ganska väl. Att Kronobergs län nämner det i sin ansökan om skyddsjakt är som en respons på en fråga från naturvårdsverket, det är inte på eget initiativ. Vore det inte bättre om Naturvårdsverket själv håll kontroll på sådant än att de måste fråga länsstyrelserna som ju i sin tur måste fråga någon som naturvårdsverket hade kunnat fråga själv? Här är Naturvårdsverkets  beslut från 11101?. Där skriver Naturvårdsverket ”Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på denna varg inte kommer att försvåra utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus för den skandinaviska vargstammen.” Skyddsjakt får enligt naturvårdsverket inte ”försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus”, länsstyrelsen använder samma formuleringar. Detta är ett exempel på det orealistiska verklighetsfrånvända fikonspråk bevarandejuridiken använder, det har ju fastslagits att vargen inte uppnått gynnsamt bevarandestatus. Men det skall väl tolkas som att skyddsjakten inte skall nämnvärt försämra bevarandestatus. Jag anser inte den föreslagna skyddsjakten gör det i detta fall, inaveln i den svenska vargpopulationen är på väg nedåt och bevarandestatus uppåt även om man skjuter denna genetiskt värdefulla varg (det finns förmodligen tillräckligt med andra genetiskt värdefulla vargar kvar), men den förväntade uppgången i bevarandestatus blir lägre genom att man skyddsjagar en genetiskt värdefull varg och processen att nå gynnsam bevarandestatus blir långsammare. Naturvårdsverket hade inte behövt skärpa den kanske juridiskt nödvändiga skrivningen, det är naturvårdsverkets val att påstå att skyddsjakten inte kommer att försvåra utvecklingen mot ett gynnsamt bevarandestatus och framföra en lögn när sanningen nog hade dugt. Detta bådar illa för naturvårdsverkets villighet att realisera statsmakternas och rovdjursutredningens intentioner att sänka inaveln! Kanske jag har fel i att det inte är juridiskt nödvändigt att ha den här frasen, men då är det svårt att riktigt förstå hur juridiken samtidigt kan ge utrymme för jakten.

Skyddsjakten pågår när detta skrivs (111020), ordföranden i Kronobergs jägareförbund påpekade reaktionen mot EU:s utvecklade krav på ”genetisk” bevarandestatus. Det heter ”gynnsamt bevarandestatus”, men det vittnar om hur associationerna går att skylla på genetiken för hur många vargar som måste finnas. Min egen genetiskt grundade uppfattning är att vargantalet inte bör öka innan inaveln minskats (se andra artiklar på denna blogg). Den uppfattningen stödjs av rovdjursutredningen. Det står också att Jägarna har ”fått tillstånd från skandinaviska vargcentret att använda gps-sändaren som norska forskare utrustade henne med i januari, innan hon började sin vandring. Men sändaren verkar ha slutat fungera. Senaste signalen kom klockan 04 i söndags morse.”    Detta kan kanske har samband med uppgiften: ”Jaktlaget kommer inte att få tillgång till gps-informationen som avslöjar Kynnas rörelser och position. Den tekniken är uteslutande ämnad för forskning. Skyttarna får leta upp henne på andra naturliga vägar, säger Olof Liberg, forskningschef vid SLU, Skandulv till Kvällsposten. ” 111021 verkar sändaren fungera, men ändå vara av begränsad hjälp, förmodligen får jägarna bara tillgång till samma information som allmänheteten som får läget som en kvadratmil stor ruta. ”Sändaren som vargen har på sig visar positionen, men med flera timmars fördröjning, och den är därför inte till mycket nytta.” 111027 ändrades politiken och jägarna fick tillgång till den exakta positionen. De som sätter GPS-sändare på genetiskt värdefulla vargar vet i fortsättningen att de därmed ökar risken att vargarna blir offer för jakt. Kanske man i fortsättningen skulle sätta sändarhalsband på alla vargar, för att inte utsätta de genetiskt värdefulla för den extra risken. Detta beslut vittnar också om hur stor betydelse myndigheterna fäster vid att få slut på denna genetiskt värdefulla varg. Men jägarna verkade mindre hjälpta av GPS-sändaren än jag trodde de skulle vara.

Att 200 jägare fått licens för att jaga vargen gör att jag inte trodde hon skulle klara sig, det blir för stor övermakt även utan att utnyttja GPS-sändaren. Det är också en illustration att de flesta jägare kan få upplevelsen att jaga varg utan att samhället behöver arrangera licensjakt. Ur rekreationssynpunkt för jägarna verkar det fungera lika bra med lämpligt arrangerade skyddsjakter som licensjakter! Det verkar möjligt att anordna beståndskontrollerande jakt mer selektivt och mer inriktad på specifik förvaltning än licensjakterna 2010 och 2011.  Även den nyligen avslutade skyddsjakten på en varg i Östergötland lockade över 200 jägare. Om man skyddsjagar 50 vargar om året blir det tillräckligt för 10 000 jägare, lika många som deltog i licensjakterna, och ungefär lika många nedlagda vargar per jägare. Det visar också att det inte leder till några problem att få tillräckligt många jägare att ställa upp att Sveriges jägareförbund bojkottar deltagande i skyddsjakter. Dock tycker jag det drar ned rekreationsvärdet att utnyttja information från GPS-sändare. Det ger en känsla av osportsligt fusk och det blir färre vargjägardagar. Hade man väntat några veckor till hade man fått spårsnö. Men inte ens med GPS-information verkade det vara lätt att hitta vargen. 

Sveriges radio hade en omröstning och då fick alternativet ”Fruktansvärd, vi borde låta den leva” över 75% av alla röster första dagen men kategorin sjönk till 60% när röstningen avslutats. Det var 50 kommentarer, men ingen av dem nämnde de speciella skälen att inte skjuta denna varg; (1) att den är i färd att etablera permanent närvaro i ett nytt geografiskt område (det är Sveriges sydligaste varg, som faktiskt etablerat ett revir)  och (2) att den är genetiskt värdefull. Intrycket är att de hade tyckt detsamma (vanligen för eller mot, det är blandat) oberoende av dessa faktorer. Inte heller var det någon som nämnde argumentet att det kanske är för långt till presumtiva friare. Skåne avstyrke förlängd skyddsjakt! En rad skrivelser avsändes, åtgärder vidtogs och artiklar skrevs. Länsstyrelsens handläggare både i Kronoberg och Skåne anmäldes till JO, EU-kommissionären underrättades, en debattartikel skrevs i Aftonbladet av ordf f SNF och dess Kronobergsavd och uttalanden i pressen spreds.

Det verkar inte att gå att få större acceptans för skyddsjakt än för licensjakt, så ur den synpunkten verkar det inget hinder att återuppta licensjakten. Överhuvudtaget har jag inte intrycket att temperaturen i vargdebatten sjunkit sedan 2010, så jag tycker statsmakterna och myndigheterna i fortsättningen skulle snegla mindre på det möjliga intrycket på opinionen i vargfrågan och mer till konkreta effekter för vargen och omgivningen. Opinionen kommer ändå att vara mycket splittrad för oöverskådlig tid. Och det går inte att komma ifrån att en del av den lokala opinionen kommer att anstränga sig för att undvika varg i närheten.

Statuera ett exempel att även genetiskt värdefulla vargar kan skyddsjagas
Kronobergs-incidenten i sig kan förmodas att också ha en positiv effekt genom att myndigheterna demonstrerar att det i princip är möjligt att skyddsjaga en genetiskt värdefull varg och därigenom minskar motståndet mot inplantering. Jag tycker alltså själv att det var riktigt att skyddsjaga Kronobergsvargen eftersom skadan verkade utvecklas så negativt och redan var stor, samtidigt som det var så långt ifrån resten av den nuvarande vargutbredningen, men jag vänder mig alltså mot ”mörkningen” av att det var en genetiskt värdefull varg och att det har väsentliga icke önskvärda effekter att man skjuter den. Som framgår av statistiken i en annan artikel på denna blogg är det ju en huvuddel av Naturvårdsverkets senare jakter som riktas mot genetiskt värdefulla vargar, så de som känner att de behöver förtroende för att Naturvårdsverket är i stånd att skyddsjaga även genetiskt värdefulla vargar borde nu känna sig helt nöjda och borde inte upprepa argumentet! Nu när det inte blir licensjakt 2012 är det viktigt att skyddet för avkommor de två invandrarna upprätthålls även om något undantag är acceptabelt för speciellt besvärliga fall, och det finns oroande tecken på att det inte är så. 

Överväganden som skulle kunna gjorts inför förlängd skyddsjakt
Om denna varg hade överlevt skyddsjaktsperioden till 4 nov utan nya fårangrepp, så skulle jag kanske bytt fot och inte tyckt att förnyad skyddsjakt automatiskt skulle beviljas, fast nu kom upprepade nya angrepp efter att den första skyddjakten var över. Under tre veckor under skyddsjaktsperioden verkar inga nya angrepp förekommit, utebetesperioden slutar för en del tamdjur, vargstängsel hann inte levereras och sättas upp före skyddsjakten började. Nu skulle man få mer tid och kunde göra det i ett långsammare tempo. Idén vargnärvaro i Småland och Skåne verkar mer accepterad än förväntat. Ett viktigt skäl är också det psykologiska – tror vi på varg i naturen bör vi också låta vargen vinna någon gång, är den tillräckligt skicklig och envis, så kunde vi låta den få en ny chans i detta fall om det inte blev nya angrepp. Kanske möjligen vargen nu förstått att dess tidigare beteende inte uppskattades, fast en troligare förklaring är att det ligger avfall från älgjakten i skogen. Även jaktledaren uttalar sig i positiva och respektfulla ordalag om en skicklig motståndare. I det första skyddsjaktsbeslutet stod att det är för tidigt att flytta vargen (ingen spårsnö eller is), detta borde logiskt sett omprövas. Men å andra sidan är risken stor att vargen ställer till med lika mycket besvär även efter flyttning. Ett nytt skyddsjaktsbeslut borde ha omfatta en analys av hur genetisk värdefull vargen är. Detta beror på faktorer som föryngringar 2011 från Kynna-2 och antalet vargar från Kynna-2, som kan prognosticeras bli reproduktiva 2012-2013.  Det borde också vara en analys av hur svårt denna tik kommer att få det att få en partner pga det stora avståndet till närmaste permanenta vargförekomst (är chansen att få en partner relativt stor är det negativt för skyddsjakt). Samt en analys av hur vargområdets spridning söderut varit sista åren (har ”vargfronten” inte flyttat söderut är det negativt för skyddsjakt). Även att vargen har en sändare, som gör den värdefull för forskningen, och speciellt värdefull eftersom data infattar en intensiv fårattackperiod, som forskningen kanske kan hjälpa att reducera, detta bör också mer uttryckligt vägas in.

Förlängd skyddsjakt
Förlängd skyddsjakt har beviljats 111110 till första december. Två nya tamdjursangrepp skedde den sista veckan före den förnyade skyddsjakten och därför tycker jag en upprepad skyddsjakt är berättigad, priset verkar bli för högt att låta vargen vara kvar och  det prognosticerade priset i fårskador har redan med en faktor minst två överträffat vad som skulle varit toleransgräns om inte de speciella omständigheterna gällt, och det skulle bli en väldigt isolerad vargförekomst, vill vi verkligen ha en så fragmenterad vargstam? Totalt angreps i landet 2010 201 tamdjur vid 48 angrepp, ”Kynnas” andel verkar storleksordningen 15% på en enda varg under ett halvår och avtar inte, det verkar intolerabelt mycket om inte de ”förmildrande” omständigheterna vore ännu starkare.

 De tre ställen jag tittat på hänvisas bara till fortsatta skador , svårigheten att stängsla och hänvisar till ett pressmeddelande. Huvuddelen av pressmeddelandet ströks i tidningarnas rapportering.  Skyddsjaktsbeslutet här, det behandlas som en förlängning av det tidigare beslutet, de fortsatta skadorna och att stängsel inte satts upp eller kan sättas upp i tillräcklig skala. Det görs inga nya ställningstaganden i de frågor jag påpekat och (den obetydliga) argumentationen upprepas inte. Ett pressmeddelande har gått ut. I detta nämns det meningslösa kriteriet att skyddsjakten inte ”försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus”, och senare den missledande formuleringen ”skyddsjakt på denna varg inte försvårar utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus”. I pressmeddelandet nämndes inte om och isåfall hur det har vägts in att (1) vargen var genetiskt värdefull, och (2) spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel och (3) hade ett halsband. Däremot skrev Naturvårdsverket ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet” och klargör därmed att gränsen för skyddsjakt i fortsättningen skall läggas lägre (i överensstämmelse med regeringens information 17 augusti).  

Jag tycker knappast det ger motiv för tamdjursägare att sätta upp stängsel, när varghotet snart kan förutses eliminerat med skyddsjakt, och knappast återkommer så snart. Det var frivilliga grupper som ville sätta upp skyddstängsel, jag skulle gärna få veta hur mycket de satt upp hittills. Vad jag förstår har de känt det som om deras initiativ avvisats, tycker det är dumt att inte försöka syna åtminstone i några objekt!

Stora jägarinsatser för skyddsjakt
Det kom som en överraskning för mig att skyddsjakterna hösten 2011 i Kronoberg och Östergötland krävde så stora insatser i tid och folk. Har detta varit vanligt vid tidigare skyddsjakter? Det rent ekonomiska argumenten att begränsa vargens antal med mindre ”selektiva” metoder än denna skyddsjakt är kanske ett viktigare argument för mer licensjaktliknande arrangemang än jag trodde förut. Fast å andra sidan är samordning med älgjakten bra och ökar det immateriella rekreationsvärdet av vargjakten, ser man detta som en pluspost så kanske inte jakten blev så dyr.

Jag reagerade emot att Naturvårdsverket tog för lättvindigt på skyddsjakt av genetiskt värdefulla vargar 
Det finns en annan artikel på denna web som analyserar alla naturvårdsverkets skyddsjakter 2011, inte bara denna. För någon månad sedan (innan ”Kynna-2” var aktuellt) skrev jag email till två tjänstemän på naturvårdsverket och bl a påpekade vikten av att ínvandrargenerna tas bra om hand och uttryckte en viss misstro mot viljan att anpassa systemet till de nya förhållandena efter augusti. Jag har också tidigare uttryckt detta på andra sidor på denna blogg. Den relativt svala reaktionen och nu detta beslut gör också att jag kände att jag nu måste höja röstläge. Därför skrev jag en tidningsartikel i VK om problematiken. Tyvärr var det ytterligare en skyddsjakt på en genetiskt värdefull varg jag missade i VK-artikeln, eftersom det skyddsjaktsfallet inte stod på naturvårdsverkets sida för jakt. Så Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011 riktar sig hittills huvudsakligen mot genetiskt värdefulla vargar, inte bara till minst hälften.

Tillfällig sydgräns för varg?
Kanske det är så att man skulle sätta en tillfällig sydgräns för vargen att omprövas säg senast 2020 – ungefär som nordgränsen – permanent närvaro av varg accepteras ej i Skåne, Halland, Blekinge, Kronobergs och Kalmar län, skyddsjakt kan beviljas av länsstyrelserna om vargen troligen inte är genetiskt värdefull. Skälet skulle vara att inte forcera en kostbar stängselutbyggnad och andra åtgärder för enstaka vargar med dålig kontakt med den övriga vargstammen. Medlen för stängselutbyggnad kan användas till en mindre drastiskt sydexpansion de närmaste åren. Återintroduktionen av en svensk vargstam skall inte ses som ett forcerat projekt, som till varje pris måste fullföljas inom ett decennium, utan ett långsamt fortskridande projekt som kan sträcka sig över några decennier till. Det kanske räcker med att få vargen att sprida sig till halva det område i södra Sverige där den ännu ej etablerats det närmaste decenniet.

Möjlig åtgärd för att utsträcka vargens utbredning söderut
Ett sätt att stimulera en sydförflyttning av vargens sydgräns skulle kunna vara att flytta det vargpar som nu uppehåller sig i Idre till någon av de två lämpliga platser länsstyrelsen i Västra Götaland angivit. De är de sydligaste utsläppspunkterna på den lista som nyligen upprättats. De irriterar rennäringen nu och bryter mot den nordgräns politikerna bestämt. Det är ett etablerat par som kanske inte flyttar sig långt från nedsläppsplatsen och chansen är stor att en sådan flytt innebär en sydflyttning av vargens utbredningsområde. Eftersom det är ett etablerat par spelar det ingen roll om det blir långt från annan varg. Det är en invandrare från öst och därmed den i särklass genetiskt värdefullaste vargen i Sverige, vilket gör det ytterst otroligt med skyddsjakt. Staten kommer att betala vad skadorna kostar tills stängsel kommer upp och staten kommer att vara angelägen att stödja detta. Eftersom Naturvårdsverket själv planterar ut vargparet är det inte sannolikt de sen låter skyddsjaga det.

, , ,

2 kommentarer