Inlägg taggade släktskap

Vargarna inte mer släkt än helsyskon

Släktskapsförhållanden och inavel i den skandinaviska vargstammen rapporteras årligen. Den senaste rapporten (Åkesson 2012) behandlar väsentligen 2011 års föryngringar.  Den genomsnittliga inavelskoefficienten för de reproducerande parens avkommor  är F=0.249. Detta är den lägsta inaveln som noterats sedan 1998 (Figur 3). Bland nybildade par är den genomsnittliga inavelskoefficienten bland avkommorna F=0.223. Detta innebär att det inte längre finns vetenskapligt underlag för det ofta upprepade påståendet att de skandinaviska vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, för detta fordras att F>0.25.

Inaveln har sjunkit i 2010 och 2011 års föryngringar.

Orsakerna till nedgången är framförallt etableringen av två invandrare 2008. Nedgången i inavel har i betydande grad förstärkts av licensakterna 2010 och 2011, som undantog genetiskt värdefulla vargar.  Ytterligare bidragande orsaker är att genetiskt värdefulla vargar har högre fertilitet och vitalitet.

Slumpfaktorer, ”mätfel” och sättet att räkna spelar roll. Man kan inte påstå att vargarna nu är mindre släkt än helsyskon, bara att påståendet att de nu är mer släkt än helsyskon inte har vetenskapligt stöd. På den här webben finns utförliga räkningar grundade på stamträdet tom 2010 års föryngringar.

Jag förutspår att inaveln inte kommer att sjunka ytterligare i 2012 års föryngringar eller kanske öka, eftersom det inte genomfördes någon selektiv förvaltningsjakt 2012 och eftersom inga ytterligare obesläktade vargar tillförts den reproducerande populationen sedan 2008. I genomförd skyddsjakt verkar genetiskt värdefulla vargar överrepresenterade, och skyddsjakt utan förvaltningsjakt ökar alltså inaveln. Inaveln ökas också av genetisk drift. Viltskadecentrum skriver om kriterier för skyddsjakt : ”Det är viktigt att även vargindivider med ”värdefull genuppsättning”, t ex invandrare från Finland/Ryssland, behandlas enligt samma kriterier, eftersom en särbehandling i form av högre ribba för skyddsjakt skapar ett rationellt incitament för att illegalt döda invandrande vargar. Förekomst av särbehandlade invandrande vargar skulle ju innebära att boende i området får ”tåla” mer olägenheter än om man haft en annan varg.” Visserligen skriver naturvårdsverket  att ”skyddsjakten får inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för den aktuella artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde”. För mig är det uppenbart att ökning av inaveln försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus, men naturvårdsverket verkar inte tycka det i motiveringarna till sina tillstyrkanden av skyddjakt. Naturvårdsverket har i juni utfärdat ett dokument som skall vara vägledande för skyddsjakt, men det går inte att utläsa hur eller om genetiskt status skall vägas in, det ligger nog på länsstyrelserna att besluta, men något starkt uttalat skydd för genetiskt värdefulla vargar verkar inte ges.

I pressmeddelandet om naturvårdsverkets förvaltningsplan 1 juni står:

Minskad inavel viktigt i vargförvaltningsplanen

För första gången har Sverige en förvaltningsplan för hur vi ska ta hand om den svenska vargstammen. Planen bildar plattformen för ett aktivt arbete för minskad inavel. Lyckas vi med det ökar möjligheterna att återinföra jakt.

Eftersom Sverige nu delvis genom vargjakt lyckats minska inaveln så kan man kanske hävda att fältet enligt naturvårdsverket ligger öppet för att återinföra en jakt utformad så att den ytterligare sänker inaveln.

Synd att naturvårdsverket förstörde möjligheterna till föryngring 2012 för den senaste invandraren och därmed kanske försatt den mest konkreta möjligheten till ytterligare inavelssänkningar bortom 2013.

Antalet föryngringar 2011 är lägre än antalet 2010. Detta innebär inte att vargantalet har slutat att öka, det finns slumpmässiga variationer. Men dessa slumpmässiga variationer är en orsak till att många för några månader sedan överskattade vargstammens tillväxt.

Annonser

, ,

Lämna en kommentar

Rovdjursutredningen underskattar immigrationen!

Rovdjursutredningen om invandring från öst

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) anser att immigrationen från Finland/Ryssland är så låg att den svenska vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus. Detta är helt fel. Allt talar för att immigrationen är tillräcklig för att mer än halvera den nuvarande inaveln utan vargflytt och att långsiktigt upprätthålla en lägre inavelsnivå. EUs krav på invandringens omfattning från öst för att se den svenska och finsk/ryska vargstammen som delar i samma population är uppfyllda. Vargens bevarandestatus måste betraktas som gynnsam ur denna synpunkt.

Denna artikel skrevs huvudsakligen i slutet på 2011, jag har återkommit till synpunkter på hur migrationen skall beräknas senare, den hittills senaste ingången ser man om man klickar här.

Först framhåller jag att det är omöjligt att veta hur framtiden blir. En analys är inte en rättegång där det bortom rimligt tvivel skall fastläggas en nivå på invandringen, som den inte understiger. Det gäller bara att komma fram till vad som är troligt. Utredningen föreslår bara ett ”provisoriskt referensvärde” som skall omprövas 2019, då behöver man inte både hängslen och livrem!

Hur stor har immigrationen från öst varit till den skandinaviska vargstammen? Invandrare och år första föryngring (valpkull)
Genus År    Revir  Beteckning på invandraren
Hane 1983  Ny-1       ”Nyskoga-hanen”
Hona 1983  Ny-1       ”Nyskoga-honan”
Hane 1991   Gh          ”Gillhov-hanen”
Hane 2008  Kynna-2 ”Kynna-hanen”
Hane 2008  Galven   ”Galven-hanen”
Med invandrare menas invandrare som fått avkomma i Sverige och invandringen räknas från året för den första valpkullen.

Historiskt har det kommit 5 reproduktiva invandrare åren 1983-2011, dvs. 0.9 per varg-generation (5 år). Hade inte föryngringar i renbetesområdet varit förbjudna hade det blivit en till 2012. Invandringen har en ökande trend, det finns inte skäl att förmoda att den skall falla under en migrant/generation i framtiden. Den ökande trenden kan förklaras dels av att tjuvjakten minskat och dels av att vargtätheten ökat, så chansen att finna en partner är större. Den sista varggenerationen har det kommit två invandrare. Det kan ses som beslutat att en del invandrare kommer att få hjälp att fraktas över Norrland, man hoppades på en om året, och att hälften av dessa skulle gå i reproduktion, men de senaste erfarenheterna gör att prognosen för de som framgångsrikt kommer att reproducera sig i södra Sverige efter frakt från norra nog måste skrivas ned till en vart tredje år, vilket ändå leder till en stark ökning. Dessutom diskuteras modeller för ökad tolerans för permanent närvaro av varg i norra Sverige, jag tror Sverige nu inser att i nuläget måste en vargföryngring i norra Sverige med en invandrarförälder tolereras även om det är svårt störande för rennäringen. Å andra sidan har vargtätheten i nordvästra Finland sjunkit, men det verkar komma invandrare ändå, det finns vargar vid gränsen, och Finlands ambition är att vargen i Finland skall återhämta sig. Det ter sig troligt att immigrationen från öst kommer att fortsätta att vara två reproducerande vargar per generation. Det enda skälet att ändra uppskattningen skulle vara om statistik efter 2011 ger anledning till omprövning. Några år tidigare trodde man inte att den effektiva invandringen skulle bli så stor som den faktiskt blivit de senaste åren, denna påverkan av nu föråldrade uppskattningar kan ha påverkat rovdjursutredningen till en överdrivet negativ inställning.

I ett långt tidsperspektiv inställer sig en balans mellan inavel och immigration, däremot spelar populationsstorleken ingen roll för värdet på inaveln vid balans. Genetisk drift orsakar en inavelsökning varje generation och immigrationen orsakar en inavelsminskning varje generation. Dessa två krafter drar populationens inavel mot ett balansvärde. Vilken inavel det blir för regelbunden invandring av obesläktade invandrare beräknas i en annan artikel på denna blogg, resultatet presenteras här:

Immigranter per generation

Inavelsgrad

0.6

0.3

1

0.2

2

0.11

3

0.08

Två effektiva immigranter per generation ger inavelskoefficienten F=0.11.

Man kan fråga sig varför inaveln då blivit så hög. Immigrationen 1983-2007  var 0.6 per generation, vilket svarar mot F=0.3 i tabellen vilket stämmer bra med vargstammens nuvarande inavel. Att inaveln blev hög kan tillskrivas av det varit svårt för invandrare att passera norra Sverige med både skyddsjakt och illegal jakt, och att vargtätheten i mellan Sverige var låg och det därför var svårt att finna en partner. Tabellen ger inavel när balans har uppnåtts, tiden för att nå balans beror på populationsstorleken. Det rör sig om tiotals generationer om populationsstorleken är många hundra, det går fortare om den är liten. Invandringen 2008 reflekteras forfarande i sjunkande inavelsnivå.

Selektiv jakt minskar inaveln
Antalet effektiva immigranter kan vara betydligt större än antalet invandrade reproduktiva vargar. Tabellen bygger på att reproduktiva invandrade vargar är lika reproduktivt effektiva som de reproduktiva vargar som redan finns. Det finns två goda skäl att tro att både invandrarna och deras valpar kommer att sätta fler barn till värden än vargarna i den svenska stammen. Det viktigaste skälet är att de inte utsätts för jakt i samma omfattning. Invandraren, invandrarens barn och barnbarn fick ett 100 %-igt skydd vid licensjakterna 2010 och 2011 och kan förmodas få ett visst skydd vid skyddsjakt. Effekten av skyddet från jakt under en dryg generation från immigrationen kan förmodas ungefär fördubbla effekten av varje immigrant (Svensk Jakt 2011 8:34-35). En reproduktiv immigrant per generation kan alltså räknas som två effektiva i Tabellen under förutsättning att förvaltningsjakt tillämpas. Att licensjakterna sänkte släktskapet med ungefär förutsagd storleksordning eftersom enbart inavlade vargar sköts stöds av analyser med genetiska markörer (Liberg et al 2011).  Det är nog uteslutet att selektiv populationsbegränsande jakt inte kommer att tillämpas så småningom, även om det antal när det sker är oklart.

Vargar utan inavel har en fördel
Inavlade vargar får färre barn och har nedsatt vitalitet. Nytt friskt blod ger en vitaliseringseffekt som torde yttra sig genom att deras gener får ett större genomslag i populationen än deras andel av generna vid invandringen. Ofta kallas detta fenomen heterosis Det finns minst två exempel på invandrad varg i en liten inavlad population. Det ena är den tredje invandraren till den svenska vargpopulationen, som har en något större genetisk andel i dagens vargar än som svarar mot dess andel vid invandringstillfället. Den hade en mycket kraftigt vitaliserande effekt på den skandinaviska vargstammen. Det andra exemplet är ön Isle Royal som är en ungefär 5 kvadratmil stor ö isolerad av vatten, som är naturreservat där vargen får vara ifred. I slutet på 40-talet invandrade ett vargpar över isen och gav upphov till en stam med typiskt 3 flockar. Det kom en enstaka ny invandrare i slutet på 90-talet, vars gener snart utgjorde mer än hälften av genmassan. Barnen till de två nya invandrarna verkar ha etablerat fler familjer tidigare än motsvarande inhemska vargar, data från 2011 års föryngringar styrker denna förstärkningseffekt av invandrare. Jag föreslår att det effektiva antalet immigrantvargar räknas upp med 25 % (en faktor 1.25) av denna orsak.

Immigrationen från Finland bör alltså vara tillräckligt för att hålla inaveln vid F=0.1 eller sänka den mot den nivån. Även om det bara är en reproduktiv invandrare per generation så blir det med hänsyn till selektiv jakt och fördelen för invandrare 2.5 effektiva vargar, vilket räcker för att pressa inaveln till F=0.1.

Ändrad tolerans mot föryngring i norra Sverige
En regel bör skrivas för när fast bosättning och föryngring av en invandrare i norra Sverige skall tolereras trots väsentliga olägenheter för rennäringen. Detta ryms inom de 5% rovdjursorsakade avgångar rennäringen betraktar som acceptabelt. Föreslår följande som är menat för diskussion. ”Fast etablering och föryngring av en invandrad varg i norra Sverige skall tolereras trots stora olägenheter, om inte en invandrad/tillförd varg fått sin första avkomma i Sverige någon av de föregående tre åren eller en avkomma senaste året och ett försök gjorts att flytta vargen till södra Sverige.” Detta belastar norra Sverige med mindre än en föryngring per år. En artikel med ett liknande förslag här.

Slutsatser: Antalet effektiva immigranter är betydligt högre än antalet invandrade reproduktiva vargar, och kan vara så stort som fem per generation. Naturlig invandring, helst förstärkt med transporthjälp och viss tolerans för föryngring i renbetesområdet, är förmodligen tillräckligt stort för att önskvärd inavelsminskning skall kunna åstadkommas på sikt utan tillförsel av vargar på annat sätt, men detta tar mycket lång tid, speciellt om man inte ger hög prioritet åt genetiskt optimalt utnyttjandet av naturligt invandrade vargar (högre än naturvårdsverket verkar vilja ge för närvarande). Det är önskvärt att forcera inavelsminskningen med valpflytt, men det finns inget skäl att oroa sig för att den erhållna inavelsminskningen inte skall kunna upprätthållas med naturlig invandring. Kravet som ställts av EU:s rovdjursriktlinjer angående genetisk kontakt österut med minst en effektiv migrant per generation är med råge tillfredställt.

Rovdjursutredningens syn
Utredningen skriver ”Rovdjursriktlinjernas kriterium om förbindelse inom och mellan populationer (minst en genetiskt effektiv invandrare per år) är inte uppnått.” Riktlinjerna säger minst en effektiv invandrare per generation och detta verkar uppfyllt med bred marginal. Utredningens slutsats i en för bedömning av gynnsam bevarandestatus central fråga inger tvivel om andra bedömningar är väl underbyggda. Den dåliga kontakten med öst är ett av de två villkor för gynnsam bevarandestatus utredningen inte anser uppfyllt.
Utredningen skriver i sammanfattningen (s9) ”i det nästan helt isolerade skandinaviska beståndet.” Överdrivet förklenande om en invandring som sista varggenerationen varit bra.
Utredningen skriver: ”Även efter det att inavelsgraden sänkts till under 10 % krävs att invandringen ligger på en relativt hög nivå, 0,5–1 genetiskt effektiv invandrare per år, annars kommer inaveln att öka igen.” Enligt tabellen räcker det med drygt två reproduktiva invandrare (vilket är samma storleksordning som utredningens nedre gränsen 0.5 per år), men med jaktmultiplikatorn 2 räcker det med drygt en reproduktiv invandrare per år, vilket verkar tillräckligt för att inaveln inte skall öka igen.
Utredningen skriver: ”Det kan ändå fastslås att det skandinaviska vargbeståndet behöver vara större än i dag för att inavelsgraden inte ska öka alltför snabbt vid isolering. Beståndet är för närvarande relativt isolerat och det kan inte uteslutas att det i framtiden, åtminstone tillfälligt, kan bli isolerat igen även om insatser görs för att öka invandringen. Ett dubblerat bestånd (500 individer) skulle ge en mer långvarig effekt av den sänkning av inavelsgraden som utredningen rekommenderar i ett första steg. Det gäller särskilt om invandringsnivåerna inte kan upprätthållas på längre sikt och inaveln börjar öka igen. I ett dubblerat bestånd skulle denna ökning av inavelsgraden halveras”. Utredningen har skrivit det här som argument för det provisoriska referensvärdet 450. Ökar man vargantalet före 2019, så minskar man effekten av vargflytten och naturligt invandrade vargar, vill man verkligen medvetet göra detta? Varför kan man inte vänta till omprövningen av det provisoriska referensvärdet 2019 och se hur invandringen utvecklas? Dagens immigration förefaller helt tillräcklig, men blev Sverige genetiskt isolerat, kanske Sverige skulle föredra ett vargflytt vartannat år framför 250 vargar mer? Slutar invandringen så tar det mindre än fem år att fördubbla vargantalet, ökar sedan invandringen igen så kan man tillgodogöra sig den mycket bättre om man halverar vargantalet med selektiv jakt, men det får man inte göra om det är ett villkor för GYBS med 450! Bind inte upp handlingsfriheten för framtiden med så här svaga motiv! Utredningen tycks argumentera mot sig själv, 450 vargar räcker för det är en del i en större metapopulation, sedan påstår utredningen att det räcker med 500 vid total isolation från öst! Eftersom 500 räcker vid total isolation räcker det med dagens antal vid nuvarande immigration!

Utredningens expertpanel skriver:”If a larger population size is allowed, then in the longer term fewer immigrants would be required to keep inbreeding below 10 %, but the exact numbers would have to be determined analytically.” Helt fel, det verkar föreligga allvarliga brister i expertpanelens genetiska kompetens, vilket minskar trovärdigheten av panelens rekommendationer! I ett långt perspektiv inställer sig en jämvikt mellan inavel och immigration som är oberoende av populationsantalet. Å ena sidan tillväxer inaveln hälften så fort i en dubbelt så stor population på grund av genetisk drift, men å andra sidan så minskar varje immigrant inaveln hälften så mycket. Det tar ut varandra. Vad man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna!  Drygt två effektiva immigranter per generation håller inaveln under 10 % oberoende av hur stor den är!!!

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden och en är på gång, så det kanske blir tre; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Sverige har alltså passerat ribban som lades av utredaren 2007, men 2011 års utredare flyttar ribban till dubbla höjden utan mycket tillbakablick! Det verkar därför långtifrån otroligt att ribban till GYBS kommer att höjas igen 2019, när omprövning skall ske.

, , , , , , , ,

3 kommentarer

Förvaltningsplan – synpunkter

Förvaltningsplan – Naturvårdsverket

Naturvårdsverket har ett regeringsuppdrag att göra en förvaltningsplan för varg som skall vara klar i i början av juni 2012. Förvaltningsplanen gick ut på en förremiss i slutet av april och NVV inhämtar allmänhetens synpunkter på hur relationerna med varg skall förbättras i början av maj. Jag skriver mina synpunkter högst upp på detta inlägg, jag gör sedan en nytt inlägg när den slutliga förvaltningsplanen kommer. Mina synpunkter nedan från hösten har redigerats med hänsyn till rovdjursutredningens slutbetänkande.

Förremissvar till naturvårdsverkets förvaltningsplan i slutet av april 2012

Det saknas definition av den ”inavelsgrad”, som skall sänkas till under 0.1. Eftersom jag anser det är något annat som är bättre att få sänkt, och skillnaden är inte obetydlig, så är det inte trivialt och avgörandet bör inte godtyckligt överlåtas på en framtida rapportförfattare eller kanske flera olika. Rapporten 2011 (Åkesson och dessutom kanske den andra rapporten) som hänvisas till är inte tillfredställande ur denna synpunkt, och kraven på vad som rapporteras bör övervägas mer i detalj. Jag tycker Åkessons rapport är jättebra och utomordentligt värdefull och välgjord, jag är jättenöjd med den och föreslår bara tekniskt enkla kompletteringar och preciseringar från förvaltningsplanen till vad som publiceras.

Det saknas definition av antalet vargar, som skall vara minst 450. Hur antalet definieras är inte en trivial fråga.

MÅL bör inte vara oklara i avsaknad av bra definitioner. Inte i detta dokument som förmodas reglera Sveriges mål för vargförvaltning!

EUs miljökommissionär har vid flera tillfällen satt sin tillit och sina förhoppningar till förvaltningsplanen. Anser naturvårdsverket att man ansträngt sig för att tillgodose miljökommissionärens förhoppningar?

Citat från planen ”I enlighet med EU-domstolens praxis bör det även innebära att jakt kan medges om den inte förhindrar återställandet av gynnsam bevarandestatus” Licensjakt sänker inaveln och underlättar för varg att nå gynnsam bevarandestatus. Detta bör utvecklas närmare, eftersom varken EU eller ens regeringen verkar förstått det att döma av EUs reaktioner på tidigare licensjakter och regeringens undfallenhet att låta frågan prövas rättsligt. Och om regeringen och EU inte heller fattar rovdjursutredarens utläggning om förvaltningsjakt, så behövs nu ytterligare verbal utveckling.

Rovdjursutredningens slutbetänkande skriver minst 450 vargar 2024. Det är inte ett provisoriskt värde. Förvaltningsplanen remissversion för vidare föråldrade uppgifter.

Genom att flytta invandrarvarg från renbetesområdet söderut har naturvårdsverket fördärvat en lovande familjebildning och ingen flyttning har ”lyckats”. Med hänsyn till detta föreslås blygsammare formuleringar i den nya förvaltningsplanen. Jag anser i genomsnitt en föryngring i renbetesland bör tolereras för att förbättra invandringen, och undrar om förvaltningsplanen ger en helt riktig bild att riksdagen utfärdat och rovdjursutredaren stöder totalförbud?

Rovdjursutredarens förslag att inavelsmålet skall nås för populationsmålet nämns inte bland faktorerna som uppräknas för hur stammen skall tillväxa.

Genetiskt viktig varg är fortfarande ganska entydigt, men det kommer det inte att vara efter valpningen 2013, och snart kommer den genetiska viktigheten att röra sig om relationer med resten av populationen. Licensjakt bör anpassas så att det ges en dominerande vikt hur den påverkar stammens genetik, men efter 2013 bör detta uttryckas mer nyanserat. Vad som står i förvaltningsplanen stämmer inte heller med vad naturvårdsverket bestämt vid ett sammanträde. Anpassning av terminologin till mer komplexa förhållanden rekommenderas redan nu.

I vissa fall kan man göra avkall på att man måste känna den genetiska viktigheten före beslut om skyddsjakt. Det bidrar till det ”genetikhat” som vuxit fram det sista året och försvårat acceptansen för genetisk förstärkning.

Årlig rapportering av vargstatus bör uttryckligen omfatta ödet för ”genetiskt värdefulla vargar” (framförallt skyddsjakt) och helst en analys av de genetiska effekterna.

Syftet är att sänka vargens inavel bör anges utan angiven tidsgräns ”tills den blir 0.1 eller annat beslutas” (2017, som anges, kommer inte inavelsgraden att ha sjunkit till 0.1). Det går förstås att ha en plan som bara sträcker sig till 2017, men det måste framgå att ambitionerna inte slutar då.

Om det är så att vargantalet får begränsas utan att inavelsmålet nåtts eller invandringen från Finland ökat (vilket rovdjursutredaren anser behövs) så bör det klart framgå. För närvarande påstår t ex jag att det är det biologiska taket som gäller, eftersom inaveln inte kommer att nå målet och bruttoinvandringen från Finland knappast öka. Det vore bra för acceptansen om den oro detta skapar kunde skingras genom att det av förvaltningsplanen klart framgår att det räcker med att minimiantalet uppnåtts för att stoppa tillväxten med jakt, andra önskemål behöver inte uppfyllas.

Valpar bör (av biologiska skäl och för bättre acceptans av lokala intressen) tas bort från kullar dit valpar tillförs, helst fler än som tillförs. Förstår inte varför detta inte ens diskuteras.

Citat ”Naturvårdsverket avser att undersöka det bevarandebiologiska behovet och de juridiska förutsättningarna för att underlätta den genetiska förstärkningen genom selektiv, riktad och populationsreglerande jakt. En sådan jakt skulle därmed kunna utgöra en komponent i den genetiska förstärkningen för att åtgärderna ska få en snabbare effekt i populationen. Undersökningen ska omfatta såväl förutsättningarna för att utifrån genetisk status rikta jakten mot särskilda revir, som att reglera stammens storlek för att öka den genetiska förstärkningens effekt.” ”Naturvårdsverket avser att 2012 inleda arbetet med att utveckla former för en mer selektiv licensjakt och att ta fram föreskrifter för länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter varg. Bland annat kommer möjligheten att rikta jakten mot revir med särskilt låg genetiskt status och effekterna av en sådan jakt att undersökas.” 

Det är anmärkningsvärt att Sverige först nu verkar kommit på iden att utvärdera effekten av jakt och tillförsel av vargar under olika förutsättningar inklusive de rådande nu och 2010. De uträkningar som gjorts är inte relevanta, det är tveksamt om naturvårdsverket verkligen tänker göra allmänt relevantare beräkningar, t ex genom att ta hänsyn till att vargstammen nu är större än beräkningarna förutsatt. Det verkar dock av förvaltningsplanen, som naturvårdsverket nu hade för avsikt att ta initiativ till sådana beräkningar, som rimligen borde utförts för några år sedan. Någon borde insett att beslutsfattande normalt skall ha en konsekvens och kostnadsanalys. Detta gäller även den allmänna uppfattningen om riksdagsbeslut. Att genetik kan användas som ett motiv för att minska vargantal och inte ensidigt öka det skulle bidra till en mindre genetikhatisk inställning hos de vargnegativa elementen, vilket i sin tur skulle underlätta genetikförstärkningen och öka acceptansen för den. Beräkningarna måste dock utföras skyndsamt om de skall bli ett beslutsunderlag till 2013 års förvaltningsjakt. Jag får känslan av att möjligheterna att få ett långsiktigt riksdagsbeslut hösten 2012, som möjliggör förvaltningsjakt 2013, medvetet förhalas.

Citat ”Naturvårdsverket och Jordbruksverket kommer under 2013 att upprätta ett femårigt handlingsprogram som bland annat innehåller:…  – Ett kvantitativt mål för minskad inavelsnivå”

För att kunna koppla detta kvantitativa mål till insatta åtgärder borde uppdaterade relevanta räkningar utföras och det skall vara klart 2013, så inte bidrar det till jakt 2013.

Förvaltningsplanen kunde kontinuerligt utvärdera hur acceptansen för de som är närmast vargarna utvecklas med tiden och – om den försämrats sista halvåret, vilket jag tror – varför de åtgärder som vidtagits inte varit effektiva.

Nedan är några synpunkter från mig vad en förvaltningsplan kunde omfatta eller reglera. Naturvårdsverkets sida om förvaltningsplansarbetet är http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-och-vilt/Viltforvaltning/Regeringsuppdrag-om-vilt/Forvaltningsplan-for-varg/ (naturvårdsverket har bytt URL till sina rovdjurssidor URL är uppdaterad även om inte sidans text är det).

Jag har lagt ned mycket arbete på denna vargweb som ger underlag för många aspekter av vargförvaltning https://vargdag.wordpress.com/. Mycket råder det säkert i princip enighet om, men en del finns ingenannanstans och även där de flesta är överens kanske detta ger ytterligare perspektiv. Denna artikel kommer nog kontinuerligt att förbättras och förändras. En del motiv finns här, en del på den här webben och jag länkar till några. Beträffande de flesta tror jag det råder enighet om behovet. Förvaltningsplanen ges nu stor betydelse av EU och regeringen medan betydelsen av den rovdjursutredning som skall komma med sitt betänkande i början av april tonas ned. Även rovdjursutredningen själv verkar anse att svaren om vargens väg till gynnsam bevarandestatus och vad det är skall ges av förvaltningsplanen. Den nya ”vargkommitten” säger sig ha bidragit.

Jag tror inte rovdjursutredningen lyckats formulera ett genomförbart mål eller väg och jag tror att nyckeln för att lösa rovdjursförvaltningens dödläge är att ge vargen gynnsamt bevarandestatus idag och jag tror det ligger i förvaltningsplanen makt att skriva in detta, men jag tror knappast det moraliska modet föreligger.

Förvaltningsplan för varg i Sverige.

#1 Det genomsnittliga släktskapet i den skandinaviska vargens genpool skall årligen beräknas och redovisas i ett uppdaterat diagram som visar utvecklingen över tiden. Skälen förklaras på https://vargdag.wordpress.com/2011/10/23/genomsnittligt-slaktskap-berakningsmetod/:

#2 Den skandinaviska vargstammens utbredning söder om latitud 59 bör årligen redovisas i ett diagram, som visar utvecklingen över åren. Motiv: framryckningen söderut går märkligt och oacceptabelt sakta och måste stimuleras och ges ökad uppmärksamhet och analys de närmaste åren. Vidare motivation: https://vargdag.wordpress.com/2011/11/14/sydgrans-svensk-varg/  Det finns också ett behov att följa spridningen österut, men här är framstegen påtagliga och fordrar inte omedelbar uppmärksamhet. Norrut tas säkert upp av andra. I #13 föreslås länsvis fördelning av vargar vilket är ett verktyg för att följa utvecklingen av den regionala fördelningen på nationell nivå.

#3 Den svenska vargstammens utbredning skall vidgas. Huvudmetoden för detta är utformning av skydds- och licensjakt. Speciell uppmärksamhet skall ges spridning i Götaland.

#4 Det viktigaste och högst prioriterade förvaltningsmålet är att sänka vargstammens inavel som i förvaltningsplanen bör omformuleras till att sänka det genomsnittliga släktskapet. När och om det genomsnittliga släktskapet faller under 0.15, så bör prioriteten för ytterligare sänkningar diskuteras och troligen omprövas.

#5  För att sänka inaveln skall genbidraget från de tre tidigaste  ”grundarna”  successivt  reduceras. Detta borde skrivas in i förvaltningsmålet för de närmaste åren.

#6  Den prioriterade metoden att sänka inaveln är att förvalta generna från naturliga invandrare eller nyinförda vargar välNyinvandrade vargar skall i princip aldrig avlivas och deras reproduktion skall inte försvåras, men flyttning kan ibland vara motiverat.

#7  Jakt skall arrangeras så att avkomma till nyinförda vargar sällan skjuts. Barnbarn behöver generellt inget specifikt individuellt skydd utöver ett skydd för invandrarnas familjer och revir som i första hand är till för att skydda den genetiskt värdefulla vargen, i andra dess partner och först i tredje hand barnbarnen.

#8  Alla ”genetiskt värdefulla” vargar (avkommor till invandrare) är inte lika mycket värda och värdet är inte konstant över tiden. Invandrare får barn och barnbarn och sprider sina gener i stammen. Nya ”fräscha” vargar tillkommer. Därför minskar behovet av skydd och särbehandling över tiden för de nuvarande genetiskt värdefulla vargarna. Det bör göras en omräkning av genetiskt värde varje år. Eftersom vi är ovana vid detta, så kan man inte heller lägga fast i en förvaltningsplanen hur uträkningen skall göras, bara att den skall göras årligen. Detta genetiska värde behövs såväl för skyddsjakter (hur mycket ”extra” skada som måste tolereras) som för licensjakt (vilka revir som skall fredas). Synpunkter och förslag på min web: https://vargdag.wordpress.com/2011/11/24/invandrare-och-deras-avkommors-genetiska-varde/

#9 Statistik skall föras över genetik hos skjutna vargar baserat på DNA analys, och det genetiska värdet hos skjutna vargarna skall årligen sammanställas. Detta är en kontroll på att de genetiskt värdefulla vargarna får ett tillfredställande skydd.

#10 Riktvärdet för den svenska vargstammens storlek till 2019 skall sättas till lägsta möjliga. Regeringen har tagit bort taket men hänvisar till rovdjursutredningen (SOU2010:34). Rovdjursutredningen föreslår i första betänkandet att antalet inte ökar förrän inaveln minskar och i det andra att golvet gäller först från 2024. Jag tillstyrker detta varmt eftersom det är lättare att minska inaveln i en liten vargstam än en stor. Olika poster på min web visar att en liten vargstam ökar den inavelsreducerande effekten av både invandring och införsel.

#11. Huvudskattningen av vargstammens storlek definieras som det skattade antalet vargar 1 april respektive år. Därefter kommer valpningen och det tar lång tid innan man får grepp över den och dödligheten (dödligheten av valpar är stor och osäker i början). 1 april är vargantalet förhållandevis säkert, kanske säkrast. 1 april är minimitalet under årscykeln, dvs det kommer nästan alltid att finnas fler vargindivider än antalet anger, det är den naturligaste utgångspunkt för årscykeln i antal. Jakt och spårning kommer huvudsakligen att ske på vintern före 1 april (egentligen före 1 mars men justeringar kanske görs). Det blir därför ingen förvirring om antalet avser före eller efter eventuell licensjakt. Statusrapporterna under sommaren hösten ligger så nära skattningstidpunkten som möjligt. Motiv: statsmakterna har inte definierat antalet vargar i Sverige, därför bör förvaltningsplanen göra en definition (se https://vargdag.wordpress.com/antal-vargar/)

#12 Praxisen att räkna norsk-svenska vargar som svenska ändras och ersätts av en överenskommen delning. Det ger en felaktig bild av de båda ländernas vargstammar att räkna för högt till Sverige. Detta innebär att vargantalet i Sverige sjunker med kanske 20 vargar och måste justeras bakåt.

#13 Förvaltningsplanen bör se till att årliga fördelningar av antalet vargar på län görs och sprids. Naturvårdsverket gör länsfördelningen och bestämmer viktningen av vargar som rör sig över länsgränserna. En sådan skattning skulle objektivare än tidningsuppgifter, som lätt överdriver vargens roll i länet. Idén med skattningen är att skattningen i län summerar ihop till riksskattningen. Fördelningen behövs för att få nationell överblick om vargförvaltningen regionaliseras. Man får överväga hur man skall beakta och fördela icke stationära vargar, bla för att visa att varg faktiskt förekommer även i län utan föryngringar.

#14 Den naturliga invandringen från Finland skall stimuleras och förbättras. Metoder för detta är diskussioner med Finland om hur invandringen av vargar från Finland till Sverige skall förbättras, gemensamma diskussioner (Finland) med ryska Karelen hur deras vargstatus ser ut och hur migration till Finland samt österut i Ryssland kan förbättras. Beträffande effekterna av migration på inavel se min web:http://vargweb.wordpress.com/2011/11/29/invandring-av-vargar-fran-ost-sanker-inaveln/

#15 Ökad tolerans mot vargetableringar i renbetesområdet när det rör sig om direktinvandrare som envisas med att bosätta sig där och bildat revir med partner, såsom ”Idretiken (se https://vargdag.wordpress.com/2011/10/31/skandinaviens-viktigaste-varg-idrevargen/.

#16 Den genomsnittliga generationstiden baserat på årets nya föräldrapar beräknas årligen. Det är av intresse att studera hur jakt påverkar generationstiden, troligen sjunker den. Hur detta skulle kunna gå till åskådliggörs på https://vargdag.wordpress.com/2011/11/21/generationstid-lagre-an-formodat/

#17 Huvudfrågan om vargantalet i Sverige beror på vetenskapen och för hur varggener diffunderar genom en fragmentiserad, ganska liten östlig icke avgränsad vargpopulation, som genomgår dynamiska snabba förändringar; samt underlaget (beskrivningar) av denna vargpopulation. På kort sikt är fler vargar en nackdel eftersom det försvårar en genetisk förstärkning och permanent utökning av spridningsområdet. Jag föreslår därför att vargförvaltningsplanen uttalar sig i första hand för ingen ökning och i andra att eventuell ökning skall förläggas till andra län än Värmland, Dalarna, Gävleborg, Örebro och Västmanland, som idag är mättade, och i övrigt hänvisar till högre vargantal som en fråga för nästa omgång av förvaltningsplanen.

Allmänna synpunkter:
# De restriktioner och den höjning av debattemparturen som EUs uppmärksamhet angående jaktformerna givit, har föranlett regeringen och be EU om ett ökat nationellt utrymme för vargpolitiken, vilket EU inte beviljat utan istället talat om att tillräcklig flexibilitet finns. Detta gör utformningen av vargpolitik och även förvaltningsplan besvärlig, bla vet man inte vad EU egentligen vill och man vet inte hur EU kommer att reagera. Att vargen inte har gynnsamt bevarandestatus överför makt från Sverige till Bryssel, det har inte gått att lägga ett riksdagsbeslut med över 80% av riksdagen bakom som underlag till ett treårigt vargbeslut pga av EUs oförutsägbarhet. Nu skall det beslutas om villkoren för gynnsam bevarandestatus. Tvärtom vad många tror styrs inte villkoren huvudsakligen av Bryssel, EUs rovdjursriktlinjer ger handlingsfrihet för Sverige att förklara att dagens vargstam uppfyller kraven för gynnsam bevarandestatus, och att göra detta skulle ge Sverige större handlingsfrihet. Rovdjursutredningen skriver in önskemål i still med att inaveln reduceras till 10% som sedan blir ett villkor för gynnsam bevarandestatus som troligen inte kommer att uppnås. Det är naturligtvis bra med höga ambitioner och det finns en drift att få överbetyg. Jag föreslår att den svenska vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus som den är, fast marginalen inte är jättestor. Andra krav och önskemål uttrycks i förvaltningsplanen. Syftet är inte att sänka ambitionsnivån i vargförvaltningen utan att Sverige skall ta en större andel av ansvaret och få större möjligheter att välja den effektivaste vägen mot målet.
# Naturvårdsverket har under hösten 2011 gjort den vargrelaterade information svårtillgängligare eller kanske ibland helt otillgänglig.  Sidor som förut var lätt tillgängliga är nu lösenordskyddade; eller omöjliga att klicka sig fram till; eller har tagits bort. Det finns en sökfunktion på Naturvårdsverkets web, men det är svårt att söka igenom systematiskt och det är svårt att finna menyer att söka från, och även när man hittat något nytt relevant, så är det inte säkert tillgängligt när man ”klickar” länken.  Det blir svårare eller kanske så omöjligt att utvärdera Sveriges vargförvaltning för oberoende observatörer utanför ”etablissemanget” (som jag). Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet och hur jag märkte att Naturvårdsverket försökte hålla information lättillgänglig, nu verkar det inte finnas skäl för beröm längre och steget till klander är inte så långt.
# Det är svårt med myndigheter och organisationer i allmänhet och vargdebatt i synnerhet, de tar i allmänhet inte åt sig av synpunkter, som inte kommer från en auktoriserad källa (jag är ju privatperson). Man upplever att enda chansen är att skriva i t ex tidningar och då måste det vara kort och onyanserat och lite vinklat, detta leder inte till en dialog och det gör debattklimatet mer polariserat. Jag upplever lite ”konstruktiv kritik” och att det är lite för lätt att sälja kvalificerade ideer utan ett intellektuellt kvalificerat motstånd. Jag gör ganska skarpa utsagor om hur den svenska vargpolitiken borde förbättras (även kommentarer om specifika inlägg av kvalificerade namngivna personer, och i andra fall mot förslag/beslut av t ex naturvårdsverket). Vore det ett bra vetenskapligt debattklimat borde det komma mer kommentarer från dessa. I de flesta fall så är det tystnad, annars tack för synpunkterna eller vi är inte intresserade. Det blir mest onyanserat skäll. Fast å andra sidan så tror jag även auktoriserade källor känner ganska mycket frustation i just vargfrågan, och den mesta informationen är fortfarande lättillgänglig även om den från just naturvårdsverket blir sämre.
# Det uttalas ofta att en MKB eller snarare motsvarighet till MKB för varg borde utföras. Förvaltningsplanen kan omfatta den information och analys som ges i en MKB (miljökonsekvensbedömning) som skall föregå en ny verksamhet, dvs. en genomgång av miljökonsekvenserna av introduktion av varg. Varg är ju inte ny för latituderna 59-62, men för huvuddelen av Sverige är det en nyhet med permanent vargnärvaro. Det principiella förfarandet kan vara av värde även för verksamheter man har viss erfarenhet av, speciellt när ämnet är så kontroversiellt och så många olika delvis överdrivna uppfattningar är i svang.
# Det är svårt att förstå utgångspunkterna för förvaltningsplanen eftersom de politiska intentionerna är oklara, konfliktfulla och med säkerhet kommer att modifieras inom ett år. LCIE dokumentet, som hänvisas till i förutsättningarna, kommer från en grupp vars åsikter om den svenska vargförvaltningen inte har respekteras av EU-kommissionen och som ger utrymmer för ett brett spektrum av tolkningar när det skall appliceras på svensk varg. Jag kan inte förstå annat än att förvaltningsplanen blir ett vargpolitiskt instrument.
# Debattklimatet skärptes ytterligare i samband med EUs inblandning; genom regeringens försök att blidka EU; och genom att naturskyddsverket inte är lyhört för statsmakternas intentioner. Tycker det vore bättre att vänta med förvaltningsplan tills överträdelseförfarandet avslutats. Då skulle det bli något mindre turbulent och hetsat debattklimat och förvaltningsplanen kunde göras mer fristående från vad olika intressenter hävdar att EU menar.
# Det blir ännu svårare genom att vargantalet tycks öka bortom politisk kontroll till valpningen våren 2012 och vida överträffa de tidigare satta politiska målen.

Umeå november/december 2011  tillägg april 2012

, , , , ,

3 kommentarer

Kvantifiering av genetiskt värde

Kvantifiering av det genetiska värdet

En varg vandrar in från öster eller en varg tillförs populationen. Stammen behöver ett tillskott av obesläktade vargar och de skall skyddas. De får avkommor som skall skyddas. Deras familjer skall skyddas.  Jag diskuterar detta inför 2012 och 2013 och utifrån invandrarna Idretiken, Kynna- 2 hannen och Galven hannen och deras avkomma. Underlaget blir bättre och mer komplext när nya obesläktade vargar och mer resultat kommer om vad som händer med invandrarna och deras gener. Detta är en början till en diskussion och överväganden. Metodik för överväganden behövs omedelbart vid skyddsjaktsbeslut. Diskussionen och metodikutvecklingen bör fördjupas sommaren 2012. Då har familjeparen till 2011 års föryngringar släktskapsbestämts; antalet reproduktiva avkommor uppdaterats och vuxit och andelen av genetiskt värdefulla vargar ökats, så skillnaderna i deras värde blir viktigare att förstå.

Genetiskt värdefulla vargar är olika värdefulla

Den nya invandraren som etablerat sig och tycks skaffat en partner i norra Dalarna (Idre-tiken alias Kilsbergvargen) är i dagsläget Sveriges i särklass genetiskt värdefullaste varg (se nedan).

För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma om den inte får några barnbarn. Även om en invandrare får avkomma är det tio procent av vargstammens föräldravargar som inte fått barnbarn och sålunda inte bidrar alls till stammens framtida genpool. För säker etablering fordras två avkommor som reproducerat sig, annars finns en påtaglig risk att invandrarnas genlinjer kommer att slockna och att de inte kommer att ge något långsiktigt genetiskt bidrag alls. Även om de ger ett bidrag kommer många av genvarianterna att försvinna snabbt eller så småningom av slumpskäl i ett så litet stickprov som två. Två avkommor per förälder är vad som förväntas i en stabil population utan urval, men de skyddade invandrarna och deras skyddade avkomma förväntas kunna prestera bättre än det och väntevärdet blir högre i en växande population.

De nuvarande nya invandrarna bör i princip aldrig skyddsjagas. Om de inte producerar minst 5 reproduktiva avkommor, så är det en besvikelse med det närmast obegränsade skydd som gäller för dem och deras familjer och det höga skydd deras avkommor skall ha och att de faktiskt fått ganska många valpar. Genomsnittsvärdet för reproduktiva vargar i den skandinaviska vargstammen var historiskt 3.7 (se annan artikel på denna web).  Genomsnittsstorleken av avkommor uttryckt i reproduktiva vargar kan dock förmodas sjunka från 2010 med högre avskjutning. För närvarande är det troligt att både Kynna-2 och Galven kommer att nå över fem och förhoppningsvis ännu högre.

De nya invandrarnas nuvarande status
Utgående från information i Wabakken et al 2011 görs en beskrivning.  Både Galven och Kynna-2 har invandrare som fäder, de ha producerat valpkullar 2008, 2009 och 2o1o, men föryngringar väntas inte 2011.
Galvenavkommor: Det finns en familjegrupp i reviret 2011, men inga spår av alfahona, bara hanen, och föryngring 2011 är osannolik, men det är inte otroligt att hannen senare år kommer att få fler avkommor. Minst 16 valpar födda 2008-2010. En föryngrade sig 2010 (Riala), några har dött, några har blivit registerade i  revirmarkerande par som möjligen kan ge föryngring 2011. Slutsats: En säker reproduktiv avkomma ger inte tillräckigt säker etablering i vargstammen, det är troligt att avkommorna kommer att öka till åtminstone fyra (en per valp) och det kan inte uteslutas det blir fler. Fortfarande klassade som genetiskt värdefulla och skyddsvärda åtminstone till slutet av 2012.

Galvenvargens avkommor (info 201203) Galvenhannen har medverkat till tre föryngringar, 2008, 2009, 2010, det totala antalet valpar är totalt högst 16. Valparna kallas för F1:or. F1:or identifierade med dna: 14 (7 hanar, 7 tikar) varav: döda: 6, troligen döda: 1, i livet: 7 i par: 6 och fått egna valpar: 3 Källa: Olof Liberg, Grimsö forskningsstation

Avkommornas förflyttningar Vad har hänt med några av Galvenvargens avkommor?: 1. Tik som bildat par i Riala och fått två valpkullar. 2. Utvandrat till Norge och bildat par där. 3. Ensam hane i Homnareviret. 4. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2009. 5. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2010. 6. Bildat par i Kynnefjäll, fått valpar. 7. Bildat par i Gillskog, fått valpar. 8. Vandrade till Norrbotten, flyttades, vandrade tillbaka och sköts. 9. Hane som sköts på Vikbolandet. Källa: Olof Liberg

Kynna-2 avkommor: Det finns inte spår av den invandrade hanen sedan tidigt 2011 eller föryngring 2011. Minst 24 valpar födda 2008-2010. Några har dött, fyra har registrerats i revirmarkerande par och två har reproducerat sig 2010 (Skugghöjden och Gåsborn). Slutsats: verkar etablerat sig i vargstammen och det förefaller troligt att det kommer att bli mer än sex reproduktiva avkommor. Fortfarande klassad som genetiskt värdefull och skyddsvärd till slutet av 2012, men i något lägre grad än Galvenavkommor eftersom valpproduktionen varit större och fler av dem gått i reproduktion.
Jakt på avkommor till invandrarvargar. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen av invandrarvargarna eller deras avkommor eller någon medlem av invandrarnas familjer. Detta visar mycket klart att det går att rikta jakt så att genetiskt värdefulla vargar får ett mycket effektivt skydd. Dock har några genetiskt värdefulla vargar fällts genom skyddsjakt. Detta var inte misstag, utan olägenheterna bedömdes så stora att de sköts trots att de var genetiskt värdefulla och hade inavelskoefficienten 0. Detta diskuteras i annan artikel på denna web. Jag tycker att det är rimligt att det förekommer att invandraravkommor skyddsjagas men att det måste bygga på en analys av deras genetiska värde relaterat till olägenheterna, och något försök att analysera genetiskt värde har jag aldrig sett i någon dokumentation från naturvårdsverket eller i de motiv för skyddsjakt som finns tillgängliga. Ett skäl till denna sida är att det är en början till sådana analyser.
De nya invandrarnas är raska på att få barnbarn! Galven och Kynna-2 invandrarhanarna har initialt lyckats ganska bra efter invandring 2007, första reproduktion 2008, och 2010 har de nu barnbarn i tre revir. År 2008 började 16 familjer reproduktion. År 2010 hade 10 dessa 16 par inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt för de 16 en halv reproduktiv avkomma per par. De två invandrarna hade fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än genomsnittet när det gäller att sätta barnbarn till världen och gjort en mycket lovande start på den reproduktiva karriären som antyder en reproduktiv överlägsenhet för invandrare (vilket inte vore förvånande, men som nog ännu inte skall diskonteras i huvudprognoserna än)!
Föreslagen prognos  När man fått klart för sig den reproduktiva framgången av avkommorna från Galven och Kynna-2 2011, förmodligen sommaren 2012, initieras nya beräkningar och överväganden görs om genetiska värden och deras beräkning och användning. Blir det aktuellt med jakt innan dess kan man redan nu förfara enligt följande: Först kompletterar man listan över reproduktivt framgångsrika avkommor (Tre 2010). Totala antalet avkommor från invandrarna t o m 2011 vet man redan eftersom det inte blir ny föryngring i invandrarrevir 2011. Dra av kända döda eller reproducerande. Det kan göras en skattning hur många saknade som lever. Sedan kan man utgående från levande avkommor och om de satt upp ett revir och fått en partner göra en prognos på hur många reproduktiva avkommor invandrarna kommer att få – givet avkommorna inte har någon fördel (vilket de troligen har, så de skattningar som görs den närmaste tiden är nog underskattningar). Hamnar man på prognoser på sju eller däröver reproduktiva avkommor utan att förmoda osäkra ”extra bonus” för invandrarbarn varav tre etablerade bevisade reproduktiva revir, kan nog avkommor och deras familjer avföras från vargar som behöver ett speciellt skydd som genetiskt värdefulla vargar i situationer, om antalet skyddade genetiska vargar annars blir ohanterligt stort (större än kanske en tredjedel av reviren). Detta innebär inte att de inte har ett mervärde utan bara att det är så begränsat, så det är för jobbigt att beakta det, och det skall inte innebära ett sämre skydd än ”vanliga vargar”.  Det innebär inte heller att skyddsjakt skall vara omöjligt på vargar som är värdefulla, bara att kraven på olägenhet (eller andra åtgärder än skyddsjakt) skall vara väsentligt högre än för ”vanliga” vargar. Invandrarna själva (Galvenhanen och Idratiken för Sveriges del) bör dock normalt skyddas livet ut. Gissningsvis resulterar ett sådant här resonemang i  ca 10 skyddade föräldrapar 2013 av totalt cirka 30. Diskussionen under senare delen av 2012 bör dock göras mer sofistikerade än denna.

DNA-test av skyddsjakthotade icke stationära vargar.
Jag anser inte man i dagsläget behöver DNA testa icke stationära vargar före skyddsjakt, om man inte misstänker de är direktinvandrare. Värdet att veta motiverar inte längre det administrativa besväret för Kynna-2 och Galven, som har både barnbarn och barn som kan få barnbarn. Många avkommor känner man till eftersom de har sändarhalsband. Den sk östgötavargen var det alltså enligt min mening korrekt att inte DNA analysera före skyddsjakt. Detta innebär inte att det är korrekt att inte ta tillräckligt hänsyn till att det rör sig om en invandraravkomma om det är känt. 

Genomslaget av invandrarnas gener kanske blivit mycket bättre än förväntat!
Att invandraravkommor är överrepresenterade i skyddsjaktsansökningar kanske visar att invandrarna lyckats mycket bra att sprida sina gener. Deras valpar kanske är ovanligt vitala och energiska (en effekt av ”heterosis”). De kanske har större överlevnadskraft än andra vargar. Och orkar med längre vandringar så att de har större förmåga att geografiskt sprida populationen. Och de har faktiskt framgångsrikt skyddats under två licensjakter. Om man tittar på en annan artikel på denna blogg om släktskapsförhållanden så är de bättre representerade i reproduktiva vargar fram till 2010 än andra jämförliga reproduktiva vargar. Detta är kanske (troligen) en del i en god nyhet för den skandinaviska vargstammen, invandrarnas är effektivare att sprida sina gener än vad som förmodats, och därför behövs det färre invandrare än förmodat för att reducera inaveln och upprätthålla den genetiska kontakten med Finland! Är det så kanske de också klarar av lite mer skyddsjakt om samhället accepterar en något lägre minskningstakt på inaveln av naturlig invandring!

Nya invandrare
Ju fler ”nya” vargar som fått sina gener införda i stammen ju mindre värda blir varje ytterligare. Värdeminskningen blir större ju fler som tillförts nyligen, säg inom ett decennium tidigare. Värdet blir lägre ju lägre den genomsnittliga släktskapen i stammen är. Värdet blir lägre om den tillförda vargen är släkt med de som redan finns i stammen.  Värdet av en ny invandrare eller tillförd varg förädlas. Om den dör innan den får avkomma är den förstås värdelös. Innan den fått avkomma är den värdefullare ju närmare att få avkomma den ligger. Den skall bli könsmogen, den skall hälsodeklareras, den skall ingå i ett revir i ett accepterat område. Den skall få en partner.  Idretiken är nu den i särklass genetiskt värdefullaste vargen i Skandinavien, hon har genomgått alla test och har så att säga fått medborgarskap beviljat. Hon har satt upp revir och skaffat en make. Det är mycket goda chanser för tillökning i familjen våren 2012. Det vore mycket bra om hon fick avkomma 2012 bl a politiskt, eftersom man då kan hävda att invandringen från Finland den sista varggenerationen varit så hög att alla problem är lösta (om den fortsätter på det viset). Invandrarens värde beror på hur många ytterligare valpar som kan förväntas. Den invandrade Galven-hanen verkar leva, men inte ha en partner längre vilket gör chansen för ytterligare avkomma låg och minskar vargens värde, men 10% av alla vargar skaffar en ny partner när den första försvinner så hoppet om fler valpar är inte släkt så det är fortfarande motiverat med skydd. Det minskar också värdet om invandraren fått många valpar, säg 25. Dock bör tills vidare direktinvandrare i princip inte avlivas.

Behövs en övre gräns för hur reproduktivt framgångsrik en införd varg får vara?
De närmaste åren bör invandrare åtnjuta högt skydd och frågan om skyddet bör upphöra när de åldras är inte aktuell. Frågan uppkommer om det finns någon gräns och om invandrare skall betraktas som genetiskt värdefulla för evigt. Kan det hända att en tillförd varg får för stort genetiskt inflytande? Ja, teoretiskt sett finns det risk för detta! Två exempel: (1) Den svenska vargstammen grundades av två invandrare 1983, 1991 kom det in en tredje. Inaveln sjönk väsentligt, men var år 2000 en bit över 1990 års nivå, det verkar bidra att alla nya föräldrapar efter 1993 var barn eller barnbarn till den nya invandraren,  (2) På ön Isle Royale grundlades en vargstam av ett föräldrapar i slutet av 40-talet, en ny varg invandrade 1997. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna i stammen kommer från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Inaveln verkar åter mycket hög. Dagens skandinaviska vargstam är dock mycket större och risken för ett sådant genomslag försumbart. Men den svenska vargstammen har ett föräldrapar, som bildades år 2000 14 avkommor som givit reproduktion. Detta innebär att en väsentlig del av dagens vargstam bär gener som passerat detta föräldrapar (och dess föräldrar), och detta bidrar något till dagens höga inavel.

Det här resonemanget bör fräschas upp senast 2014, det är inte bra eller helt korrekt, men ännu inte aktuellt, så det är inte viktigt att göra det perfekt. Det är inte önskvärt att en ny varg idag bidrar med mer än knappt en tredjedel av vargstammens gener. Bidraget till inaveln från överrepresentationen skulle då bli F= 0.33*0.33*0.5=0.05. Om de andra två tredjedelarna bidrar med lika mycket relativt, dvs som om det var två obesläktade föräldrar dvs. ungefär dagens situation när vargarna är lika besläktade som halvsyskon, så hamnar man på F=0.15, lägre än så lär vi inte komma innan nya införda vargar börjat reproducera sig, och då är det dags för ny diskussion men en lägre ”högsta andel”. Det blir så småningom aktuellt att reducera reproduktivt framgångsrika äldre invandrares gener, men detta är ingen nackdel jämfört med att reducera bidraget från de ursprungliga invandrarna. 14 reproducerande vargar i en stam i fri tillväxt av säg 30 reproduktiva vargar är hälften och de bär hälften av invandrarbidraget. Dock är det troligen så att icke inavelsbelastade har en fördel härutöver, och med hänsyn till det så är det inte omöjligt det kan nå, men inte passera en tredjedel. Så stora bidrag som 14 inträffar bara i fem procent av familjerna. Slutsatsen av denna diskussion är att risken att någon av invandrarhanarna till Kynna-2 eller Galven (eller deras ”liftande” partners som ju kan få samma höga representation som den fräscha vargen vilket underskattats lite i detta resonemang) skulle dominera vargstammen ”för mycket” är försumbart liten och inte behöver diskuteras igen de närmaste åren.

Färgkodade halsband
Genetiskt värdefulla vargar får ofta sändarhalsband. Dessa borde ha ett färgmönster så vargen och vargens genetiska värde kan identifieras. Det kan bli ett hjälpmedel i licensjakten för att minska risken för fällning av genetiskt värdefull varg och även ett hjälpmedel i andra moment i vargförvaltningen.

Naturvårdsverkets utredning
Naturvårdsverket har våren 2011 tagit ställning till några av de frågor som behandlas ovan för den närmaste tiden. Jag hade inte läst detta dokument före analysen ovan. Mycket håller jag med om och analysen ovan kan ses som en precisering som kan användas för att ”rangordna” och ”väga”. Jag motsätter mig dock det rimliga i någon regel eller ens förmodande att F1-or skall tillåtas för licensjakt efter två år eller kanske bara ett år, detta bör inte bli vanligt inom överskådlig framtid. Det sänker inaveln ytterligare att ha dem kvar längre tid, jag instämmer principiellt med ”Stockholmsforskarnas” synpunkt därvidlag att inaveln reduceras så länge ”invandrargenerna” inte når andelar i populationen som ligger i närheten av bidragen från ”grundarna”. Inavelsreduktionen måste ges större vikt än ”förutsägbarheten”, inavelsminskning är faktiskt ett prioriterat mål. Andra överväganden som jag listar ovan måste beaktas och vägas. Jag tror dock inte det får så stor omedelbar praktisk betydelse. De reproduktiva F1-orna från Galven och Kynna-2 verkar bli många samtidigt som F1-or från nya invandrare inte är aktuella, och det blir ingen licensjakt 2012, och det verkar inte orimlig kompromiss med inavelsminskningen för de få revir det kan röra sig om 2013 att man endast skall undanta 10 revir från licensjakten 2013 under förutsättning att dessa verkligen är bland de säg 12 genetiskt värdefullaste. Jag erindrar om att överväganden mellan revir knappast påverkar länets ”tilldelning” eller antalet vargar i riket och att revir är stora (10 kvadratmil) så att det ändå blir jakt över stora sammanhängande områden. Licensjakt på en invandrare tycker jag skall anses otänkbart 2012-2013. Skyddsjakt på F1 vargar kan i undantagsfall tolereras, men ett villkor måste vara att det faktum att den är genetiskt värdefull noteras och ges hög vikt, och att det förs ett nyanserat resonemang om detta i motiveringen. Erfarenheten hittills av naturvårdsverkets agerande är inte uppmuntrande i det avseendet.

Laikre, Ryman m fl (2011) har beräknat det genetiska bidraget av de tre ursprungliga founders till respektive 35, 35 och 28 procent, således ganska jämn fördelning av de tre olika källorna till ”gammal inavel”. De ”nya” invandrargenerna bidrar (som förväntat) bara med några procent av genmassan. En målsättning att sträva efter är att varje founder skall bidra med lika mycket av generna, det är visserligen helt orealistiskt att detta skall gå att nå för de första ”nya” invandrarna, men det illustrerar det önskvärda i att gynna de ”nya” genernas spridning på de gamlas bekostnad och att låta detta gynnande pågå längre än några år.

En uppseendeväckande och förvånande iakttagelse är att inavelsgrad och släktskap hos de skjutna vargarna verkar lägre än de som var tillgängliga för jakt (dvs inom kategorin ”inavlade”). Eftersom inaveln inte kan kategoriseras för individer understryker detta vikten att verkligen inte skjuta vargar från revir med låg inavel och släktskap. Observationen är så oväntad att kausaliteten måste ifrågasättas. För signifikanstesten har antagits att 195 ”jaktbara” vargar är oberoende observationer. Det är de inte eftersom de kommer från en väsentligt lägre antal grupper med samma inavelskoefficient (helsyskonskaror) och fördelningen av jakten på reviren samt den arealla fördelning av revir med olika inavel säkert inte kan betraktas som helt slumpmässig. Den statistiska signifikansen för observationens kausalitet är alltså lägre än man får ett intryck av. Inte desto mindre är det intressant nog för att vara ett motiv testa även på jakten 2011 och på vid skyddsjakt fällda vargar också. Det långsiktigt betydelsefulla för stammens framtida inavel är genomsnittligt släktskap och inte nuvarande inavel, och i detta viktigare avseende fann undersökningen (som förväntat) ingen effekt av jaktens ”urval” ”inom” den inavlade delpopulationen, det finns såledeles ingen anledning att tro att iakttagelsen motsäger att licensjakten sänker den framtida inaveln i vargpopulationen. Effekten på inaveln är inte dramatisk, dock blev effekten så stor att licensjakten inte föreföll minska inaveln totalt sett, fast igen betonar jag att undersökningen inte stödjer att detta skall tolkas som att licensjakten inte skulle minska släktskapen och därmed inaveln i kommande generationer.

Vid skyddsjakt har jag noterat att de genetiskt värdefulla vargarna verkar överrepresenterade och finns det ett kausalt samband skulle det kunna vara detsamma som för licenjakten: De icke inavlade är mer framåt och aktiva och kan därför oftare bli föremål för jakt. Detta skulle i sin tur kunna vara ett argument för en omvänd målsättning mot den nuvarande: att behålla vargens inavelsnivå för att reducera olägenheterna.

Vad är tillräckligt hänsyn till genetiskt värde?
Det bör andra än jag uttala sig om, men eftersom ”samhällskostnaden” för varg troligen är i storleksordning uppemot 300 kkr per varg, så bör förutsedda skadekostnader i den storleksordningen eller i vissa fall högre vara acceptabla för en genetiskt värdefull invandraravkomma. Skade-ersättningen är 2500 kronor per dödat får, men det är en del ”kringkostnader” också. Storleksordningen 50 dödade får per år som prognos om vargen skulle få leva skulle alltså kunna ge en idé om var toleransnivån skulle kunna ligga för en kringströvande invandraravkomma. Är det en invandrarhona som bildat revir bör toleransnivån kunna ligga högre. Ett argument är också att samhället är villigt att betala många hundratusen för skyddsjakt på en enstaka varg (samhällskostnaden kan mycket väl närma sig en miljon, eftersom mycket av jakttiden är ideellt obetalt arbete). Då borde samhället rimligen vara villigt att betala kostnader i samma storleksordning för att låta en viktig varg leva.

, , ,

Lämna en kommentar

Stamtavla och resultat

Åkesson (2011) har beskrivit släktskapsförhållanden och inavel i den skandinaviska vargstammen sedan den etablerades. Denna stamtavla ligger förutom beräkningarna nedan till underlag för beräkningar och resultat som presenteras i andra artiklar på denna blogg.

Fig 1 från Åkesson (2011). Klicka på bilden om inte hela bilden syns. Släktträd över den skandinaviska vargstammens reproducerande föräldrar. Årtal för första reproduktion. Avkommans inavelskoeff (också färgkodad, beräknad från stamtavlan) och beteckning (”revir”) i varje fyrkant. Vita ”IM” är immigranter från öst, antas obesläktade och icke inavlade.

Bra ordning!
Det är förmodligen unikt att en sådan här stor och geografiskt spridd population av stora djur fullständigt kartlagts under hela sin 30-åriga existens. Detta är ett underlag för framtida studier med detta underlag.

Kommer vargens stamträd att följas i fortsättningen?
Fördubblas vargantalet tror jag inte det längre kommer att gå att hålla ordning på varje reproduktiv varg så här. Det blir för dyrt och logistiskt omfattande, fast det är inte laboratoriekostnaderna, som kommer att sätta gränsen. En annan synpunkt är att det nog inte går att fånga släktträdet lika överskådligt med ett ensidesdiagram om vargantalet ökar.

Hög inavel ger lite reproducerande avkomma
Inaveln varierar starkt mellan olika par. Det finns föräldrapar som ger valpar med hög inavel, fram till 2006 har det funnits 5 reproduktiva par som producerat valpar med inavel över 0.4. Två av dessa familjer med hög inavel har inte givit någon reproducerande avkomma; tre en och ingen mer än en. Genomsnittet för alla familjer till 2000 var 3.4. Detta får betecknas som ett bevis att inavel över F=0.4 resulterar i få livskraftiga vargar och stöder att en ytterligare påtaglig ökning av inaveln i vargstammen utöver 0.3 kan förmodas reducera stammens livskraft i sådan grad att stammens överlevnad riskeras.

Några valpar har låg inavel i förhållande till genomsnittet
Samtidigt som valpar med hög inavel föds det också valpar med en mycket lägre inavel än genomsnittet, så även om hög inavel är negativt, så tar det tid innan en hög inavel påverkar hela stammens livskraft, den skulle inte dö ut på några få år utan att varningsignaler hann registreras.

Den tredje invandraren spred sina gener effektivt!
 År 1991 började en tredje invandrare att få avkomma. Den har producerat fem reproduktiva avkommar som alla i sin tur producerat reproduktiva avkommor. Sedan 1993 hade alla vargar som trädde i reproduktion den nyinvandrade vargen i stamtavlan. Detta styrker annan erfarenhet att invandrare förmår vitalisera populationen och att de fräscha generna penetrerar populationen. 

De nya invandrarnas avkommor reproducerar sig bra!
År 2008 började 16 familjer reproduktion. Utgående från par som startat reproduktion senast år 2010 hade 10 de 16 paren som började reproduktion 2008 inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt 0.5 reproduktiva avkommor per par. Bland 2008 års par fanns två där en invandrare var den ena föräldern (kallas Galven och Kynna 2). Dessa har fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än andra vargar. Detta stöder vad jag hävdar på andra håll på denna web, att invandrarna får ett mycket större inslag än deras rent aritmetiska bidrag.

För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma om den inte får några barnbarn. De två nya invandrarna har nu visat sin kapacitet att föra generna vidare, när de nu har fått barnbarn kan man utgå från att de verkligen kommer att bidra till den framtida genmassan av den skandinaviska vargstammen för all framtid.

Hur variabel är familjestorleken?
Baserat på fig 1 familjer fram till år 2003 tabelleras hur många reproduktiva avkommor (streck framåt) familjerna ger upphov till
Familjestorlek  0   1   2   3    4    5   6   8  14  Sum=74
Familjer             2   3   0   2    2   3   2   1   1    Sum=20
Endast 10 procent av familjerna är utan reproducerande avkomma och alltså ”genetiskt döda linjer”. 10 procent av familjerna är mycket stora ”outliers”. Föräldraparet Nyskog 5, som började reproduktion år 2000,  har 14 reproduktiva avkommor vilket gör att en väsentlig del av dagens vargstammen har gener från detta föräldrapar vilket blir ett avsevärt bidrag till dagens inavel oberoende av stammens tidigare historia.

Eftersom det finns fall med tio år till en avkomma reproducerar sig blir det för missvisande att inkludera föräldrapar som börjar reproduktion efter 2003. Det finns fall där samma förälder förekommer i flera föräldrapar, så statistiken skulle bli lite annorlunda om skulle avse individuella föräldrars fertilitetsrelationer. Jag har gjort en skattning av betydelsen av detta i en annan artikel på denna web, och det är ungefär 10%, dvs enskilda föräldrars avkommor är ungefär 10% större än ”familjernas”. Det rör sig om en population i ”fri tillväxt” dvs ej utsatt för medveten skattning (utöver begränsad skyddsjakt och tjuvjakt). Från 2010 har stammen reglerats med jakt, vilket sänker familjestorleken. Den genomsnittliga familjestorleken är 3.7, vid konstant stam förväntas 2. Vi kan alltså inte förvänta lika stora familjer i framtiden. Invandrare som skyddas från jakt kan dock få lika stora familjer som i den här tabellen.

Hur vanlig är incest?
Med incest menar jag här ett föräldrapar där föräldrarna antingen är helsyskon eller den ena föräldern är barn till den andra, inte andra former av ”mildare” incest. För i övrigt ”ideala” föräldrar blir inaveln då 0.25. Jag hittade 4 sådana föräldrapar (3 syskon och en mor-son) bland 14 (=29%) under tiden 1984-1993. Det fanns inte många partners att välja bland i början av stammens historia. Det fanns 11 (samtliga markerade för hög inavel, inget annat fall av hög inavel) bland 88 (=12%) tiden 2000-2010. Av dessa var 9 syskon, en far-dotter och en mor-son. Incest tycks förekomma i drygt en tiondel av alla föräldrapar i en tillräckligt stor och något så när tät vargpopulation, men kan bli högre om populationen är liten. Syskonpar är den vanligaste typen av incest. 

Eftersom drygt 10% av vargparen är mellan nära släktingar, eftersom detta påverkar genomsnittlig inavel med ungefär F=0.02 och eftersom det finns ett begränsat antal reproducerande vargpar, så leder slumpmässiga variationer i incestfrekvens till slumpmässiga variationer i F mellan år av storleksordningen ±0.01 vilket kan ge ett väsentligt bidrag till iakttagna årsvariationer. Eftersom reproduktionen är så nedsatt efter inavel, så överskattas inaveln i vargstammen något med Åkessons metod att ta genomsnittet av de reproduktiva paren. Eftersom incest förekommer, så får drygt en tiondel av stammen hög inavel, hur lågt man än pressar ner inaveln med t ex vargflytt.

Jag har hittat en tidigare undersökning om incest hos varg, som inte fann något fall bland sexton familjegrupper. Detta motsäger inte statistiskt det aktuella resultatet. Det aktuella materialet är fem gånger större. 

Ovanligt med flera föräldrar i samma familjegrupp
Det finns ingen notering om att olika avkommor i en familjegrupp skulle ha olika föräldrar. Jag vet inte hur stor chans det är att detta skulle noterats. Men det kan inte vara särskilt vanligt, isåfall borde de som arbetat intensivare med detta material upptäckt och noterat det.

Osäkerhet i mina beräkningar
Jag har manuellt läst av Åkesson 2011 fig 1 och gjort en egen databas. Det är dock många osäkerheter. Jag gör direkta fel, det är tidsödande och okulärt svårläst, det är det svårt att följa linjerna för föräldrar som binder ihop familjerna, det finns vissa osäkerheter och något fel i själva figuren, och det finns några osäkerheter i grundmaterialet. Mina beräkningar är troligen inte missledande fel, men för vetenskapligt publicering skulle det behöva kvalitetssäkras t ex genom att något annan gjorde samma genomgång och beräkningar. Att skriva t ex på denna web betraktar jag inte vetenskaplig publicering.  

En uppsats Liberg med fl ”Släktskap och inavel i den skandinaviska vargstammen”  http://www.wwf.se/source.php/1117011/wwf-1076721-1.pdf beskriver utvecklingen fram till 2003.

Frågetecken som kanske tas bort så småningom: Fig 1 arj (2007) verkar ha två fäder och ingen moder.

, , , , ,

1 kommentar

Genomsnittligt släktskap – beräkningsmetod

För att följa den långsiktiga genetiska utvecklingen av den skandinaviska vargstammen är den genomsnittliga släktskapen ett bättre mått än inavel. Jag har inte sett genomsnittligt släktskap tillämpat på varg förrän i en bilaga till regeringens svar till EU augusti 2011!. (kommentar att dokumentet inte finns kvar nedan) Mycket bra att detta begrepp nu börjat tillämpas i svensk vargförvaltning!!!!

Liberg, Sand och Åkesson (2011) visar i sitt diagram något som de i axeln kallar släktskap och i tabelltexten ”mean kinship coefficient”. Värdena i figur och tabell är dubbelt så stora som jag tycker de borde vara för mean kinship coefficient. Värdena i tabellen och värdena för ”coefficient of relatedness” är dubbelt så stora som jag tyckte genomsnittligt släktskap skall vara. Att använda det ”föråldrade” begreppet coefficient of relatedness (som ju också översätts med släktskap) är fel och därför trodde jag att vargförädlingen hade kommit in på fel spår. Nu kanske varggenetiken är på rätt spår och bara uttryckt sig klumpigt men det vet jag faktiskt inte. I fortsättningen borde varggenetiken uttrycka sig på ett entydigare sätt! ”Coefficient of kinship” och ”coancestry” är samma sak och det olyckliga kan vara bara att värdena i figuren är dubbelt så höga som de borde vara för att vara analogt med inavelskoefficient. Men när det gäller ”Mean kinship” är det tveksamt vad som egentligen menas och man måste precisera vad som menas på ett sätt som varggenetikerna (inklusive ”Stockholmgenetikerna”) inte lever upp till i de dokument jag hittills sett. Frågan är hur man behandlar indivens släktskap med sig själv (dvs inaveln). Man kan beräkna ”mean kinship” för individer och definiera det som genomsnittet av en individs släktskap med alla andra individer, det kan kanske användas som ett urvalsinstrument och är förståeligt. Men om man beräknar medelvärdet av ”Mean kinship” för individernas ”mean kinship” och kallar det också för ”mean kinship” är det förvirrande och man ger sig ut på semantiskt hal is och använder ”mean kinship” i en betydelse som inte alla som använder uttrycket gör. En del gör det i samma betydelse som group coancestry (se nedan), men djurgenetiker har ofta lite svårt att svälja självsläktskap.

Coancestry = coefficient of kinship för ett par av individer är sannolikheten att en allell från den ena individen härrör från samma gemensamma anfader som en allell från den andra individen. Coancestry för ett par individer blir inavelskoefficienten för deras gemensamma avkomma. Coancestryn för ett syskonpar är 0.25 och inaveln för deras avkomma blir 0.25. Coancestry kopplar elegant ihop inavel och släktskap. Coancestry är en sannolikhet och kan inte bli större än 1. För coancestry behöver man inte sätta coefficient of framför, men det behöver man för kinship. Dessutom kanske kinship är lite otydligt på om faktorn två skall vara med, den otydligheten finns inte för coancestry. Group coancestry är en motsvarighet till inavel på populationsnivå.

Group coancestry =  = gruppsläktskap = genomsnittligt släktskap är genomsnittet av alla individers släkskap med varandra inklusive med sig själva. Man kan ställa upp en coancestrymatris med individerna i rader och kolumner och deras coancestry i matriselementen. Group coancestry blir genomsnittet av värdena i matrisen. Group coancestry har en elegant och förmodligen entydig svensk översättning ”gruppsläktskap”. Group coancestry övergår i inavel vid slumpmässig parning inom populationen (inklusive självbefruktning).

Gendiversitet är det mest basala måttet på genetisk diversitet. Det är sannolikheten att olika gener i en population inte är kopior av samma gen, dvs olika, ”diversa”. Denna sannolikhet är (1 – group coancestry =1-Θ).  Group coancestry är ett mått på genetisk diversitet, jag brukar beteckna det med Θ. Group coancestry säger hur mycket diversitet som förlorats jämfört med ursprungspopulationen. Värdet på group coancestry säger hur stor del av den nordeuropeiska vargpopulationens gen-diversitet som gått förlorat sedan medlemmar från den vilda populationen invandrade till Skandinavien! Detta mått beaktar bl a: (1) det låga antalet invandrare till den skandinaviska vargpopulationen sedan den bildades; (2) deras varierande fertilitet; (3) deras olika bidrag till vargstammens genetiska uppsättning; och (4) den genetiska driften som orsakas av vargstammens låga numerär.

Kommentar oktober 2012. Regeringen tycks ha tagit bort detta dokument och alla andra dokument rörande EU korrespondensen utom ganska intetsägande missivbreven från vad allmänheten kommer åt från dess hemsida. Det är beklagligt, men vanligt och enklare att sopa undan spåren och försvaga sambandet med det förflutna i dataåldern. Man undrar vad ändamålet är? Datanördar som inte bryr sig om konsekvenserna av vad de gör? Eller en motvilja mot grävare? EU-ärendet är inte utagerat, det är aktuell information som undanhålls.

,

Lämna en kommentar