Inlägg taggade vargjakt

>600 vargar 2018 om Naturvårdsverket får som de vill med >380?

De flesta tror att det kommer att finnas ca 400 vargar 2018 om naturvårdsverket får som de vill med >380, som står i förvaltningsplanen idag. De flesta är inte medvetna om att det snarare blir 600 vargar (dubbelt mot idag) om fem år.  Antag att valpflytt eller nya invandrare inte reproducerar sig, eller bara någon enstaka reproducerar sig de närmaste åren, vad händer då? Eller vad händer om inte uppsatta mål för gynnsam bevarandestatus nås? Eller om den naturliga invandringen inte ökar? Ett kvantitativt klargörande skulle bidra till att göra vargpolitiken mer förutsägbar om nu Naturvårdsverket skulle ha andra planer än som skisseras här.

Tabellen nedan visar vargantalets utveckling de närmaste åren utan förvaltningsjakt. En låg (14%) och en hög (20%) årlig tillväxt visas. Förutom biologi beror mortaliteten på faktorer som skyddsjaktens omfattning och trafikolycksfall. Mortaliteten av dessa skäl kan antas öka något med ökande vargtäthet. Vargantalet vid ingången av 2013 sätts till 300.

Vargar
Årlig tillväxt % 14 20
Början av 2013 300 300
2014 342 360
2015 390 432
2016 444 518
2017 507 622
2018 578 746

Om det blir ett ökat inslag av förvaltningsjakt utöver skyddsjakt blir tillväxten lägre och om förvaltningsjakten blev uppåt 60 vargar 2014 och senare, ter det sig troligt att vargantalet stannar i närheten av 400. Förvaltningsjakten 2013 blev det bara 3!

Naturvårdsverket och regeringen utnyttjar en tabell i förvaltningsplanden som beräknats av Laikre och Ryman (2009), som ger minsta vargantal som funktion av immigrantantalet

Migranter på fem år Vargbehov
0 817
1 730
2 625
3 500
3,5 416
4 210
5 104

I den första kolumnen står: ”Antal nya immigranter som reproducerar sig per 5-årsperiod”

I den andra kolumnen står: ”Motsvarande faktisk populationsstorlek för att uppfylla genetisk MVP och GYBS”, dvs minsta antal vargar i Sverige + Norge. Den svenska delen blir något mindre. Naturvårdverkets 380 svarar mot 3.5 migranter och regeringens 180 svarar mot 4 migranter.

Två migranter trädde i reproduktion 2008 (naturlig invandring). Naturvårdsverket har bestämt att invandrartiken i Junsele inte skall tillåtas reproducera sig. Att någon ny invandrare skulle träda i reproduktion till 2015 är osannolikt. Valpar utplanterade 2013 kan inte träda i reproduktion 2014, och det blir inte stor del av de valpar som någonsin går i reproduktion som gör det redan 2015. Reproduktion kan isåfall påverka jakten 2016. Vid överväganden om jakt 2016 kanske man kan säga att 3 migranter kommit sista 10 åren om en reproducerande migrant tillkommer 2014 eller 2015. Då ligger vargantalet i Sverige under vargbehovet enligt tabellen och förvaltningsjakt kommer inte att komma på fråga.

Beräkningar av Liberg och Sand (2014) ger anledning att tro att 3.5 invandrare per femårs period inte uppfyller förväntningarna på inavelsminskning och således inte heller uppfyllter förväntningarna på ökning av genetisk variation. Detta kan också bidra till att Naturvårdsverket inte finner invandringskravet uppfyllt med mindre än 600 vargar.

2015 när 380 vargar nås eller överträffas är det helt osannolikt att 3 nya immigranter trätt i reproduktion sedan 2010, och naturvårdsverket kan därför hänvisande till sitt beslut 2012 finna att antalet för gynnsam bevarandestatus inte är uppnått och att med de nya värdena på reproducerande migranter per femårsperiod det behövs minst 500 vargar. Även om man går 10 år tillbaks blir det troligen bara högst en migrant per femårsperiod. Går det inte väldigt bra med valpflytten hamnar man nog på över 600 vargar någon gång senast 2020. Den naturliga invandringen kanske ger 1 reproduktiv migrant per femårsperiod så det kanske är troligt att vargantalet kommer att bromsas vid 700 genom förvaltningsjakt någon gång 2018-2019.

Det finns andra skäl att det inte är troligt det stannar vid 380 vargar. Naturvårdsverket kommer att vilja ha en ”förvaltningsmarginal” och man kommer aldrig att känna vargantalet särskilt väl, så en säkerhetsmarginal kommer att kännas motiverad. I naturvårdsverkets antal ingår förmodandet att Norge tar sin del, men det ter sig otroligt att Norge gör, om det innebär fler vargar än idag i Norge. Exakt hur vargantalet skall bestämmas finns förmodligen inte definierat, antalen som anges är i början av året, kan ses som vinterstam före jakt, förmodligen vill naturverket ha vargar före reproduktion men efter jakt, och då sker uppbromsningen vid ett större vargantal vid årets början. Jag klarar inte av att bestämma hur man räknar, det borde vara lättare att förstå! Men har man ingen förvaltningsjakt, så blir denna skillnad marginell.  Det finns nog också krav på inavelsänkningar. Även om vargantalet överskrider vargbehovet enligt tabellen, kan inaveln fortfarande vara för hög för gynnsam bevarandestatus, inaveln sjunker inte omedelbart för att migrantantalet blir tillräckligt  och förvaltningsjakt kan därför kanske inte komma ifråga. I naturvårdsverkets förvaltningsplan står ”Detta förutsätter att den planerade genetiska förstärkningen som riksdagen beslutade om 2009 har genomförts fullt ut dvs. att högst 20 vargar har införlivats i den mellansvenska vargpopulationen senast 2014.” Fram till 2012 har ingen valpflytt genomförts, sannolikheten 2013-2014 det skall genomföras 20 år försumbar, naturvårdsverket hade inte behövt skriva det här om naturvårdsverket inte haft för avsikt att det skulle bli mycket fler vargar än cirka 400 framåt 2017. Naturvårdsverket skriver: ”Naturvårdsverket bedömer det inte rimligt att valpflytt ska behöva genomföras för all framtid. I dagsläget bedömer Naturvårdsverket att en ihållande invandringstakt på cirka 7 nya reproducerande invandrade vargar per  decennium långsiktigt verkar mer rimligt än ännu högre värden.” 2018 kommer förmodligen naturvårdsverket att bedömma att den naturliga invandringen är hälften av den optimistiska prognos de gör nu och detta resulterar i cirka 600 vargar även om valpflytt lyckas över förväntan.

Laikre och Ryman  betonar att detta vargantal är bara för” bevarande” på kortare sikt, en mer långsiktig syn på vargen fordrar långt större antal. Så 2018, när vargantalet börjat stabiliseras på 600-700 vargar, är det dags att börja diskussionen om vad som fordras på lite längre sikt. I en ny uppsats i Conservation Biology av Laikre m fl (2013) nämns behövliga vargantal en bit över 1000.

Att Lena Ek talar om att ”välja” ett lägre antal (180) förefaller meningslöst. Politisk vilja kan översättas i antal valpflytt genom att anslå medel, men det är inte medelsbrist som är begränsande – att det inte blev valpflytt 2012 berodde inte på medelbrist. Ett lägre antal skulle kunna ”väljas” genom en restriktivare inställning till att avliva invandrare i renbetesland, men den möjligheten verkar inte ha utnyttjats. Vad Lena Ek än säger så har hon genom att lovorda förvaltningsplanen 130116 ställt upp på minst 600 vargar.

Visserligen är naturvårdsverkets sätt att räkna  irrelevant och betecknas av mig i en tidigare artikel på denna web som heltokig och såvitt jag vet finns det ingen kompetent person som klart uttalat att naturvårdsverkets förvaltningplan är riktig och förankrad i vetenskap efter att jag påpekade att det var fel (Inte ens de som givit upphov till och fört vidare planen till implementering har klart uttalat att de tycker förvaltningsplanen är vetenskapligt korrekt underbyggd). Men att naturvårdsverket inte tillämpar vetenskap verkar inte innebära att det inte går att få politiskt stöd.

Antalet effektiva invandrare kan genom vargjakt fås större än antalet reproducerande invandrare och är större genom hybridiseringseffekt, men en riktigare beräkning blir alltså reella migrantbehovet lägre. Hittills har naturvårdsverket negligerat dessa effekter som kunnat minska behovet av reproduktiva migranter. Men det finns en faktor som minskar det effektiva värdet av en reproduktiv migrant. Migranterna är besläktade och blir mindre värda, ”mindre effektiva”, ju större den kumulerade migrationen blir. Migrantbehovet ökar med tiden, fast detta har kanske försumbar betydelse till 2020. Migrantantet blir större t ex om framgångsrikt tillförda valpar är syskon. Naturvårdsverket verkar mera medveten om denna faktor som minskar effekten av migranter.

Jag tycker klargöranden av naturvårdsverket om de kommer att agera för nämvärt fler än 380 vargar före 2018 vore på sin plats om detta inte är naturvårdsverkets avsikt.

Som Ekman påpekar i Svenska Dagbladet så är acceptansen det största problemet och jag tror begränsat högsta vargantal inom överskådlig framtid är det viktigaste för acceptans av vargmotståndare och för att få avklingande och successivt mindre polariserad debatt. Det vore så lätt att naturvårdsverket bara accepterade att dagens varg har gynnsam bevarandestatus. Så skulle acceptansproblemen snabbt avklinga. Jag inser inte att ett sånt beslut i morgon skulle komma i konflikt med EU-direktivet (den som tror att det kommer i konflikt inbjuds att argumentera med mig på den här bloggen). Om naturvårdsverket beslutade så, tror jag EU skulle sluta verka störande och avveckla ärendet.  Om naturvårdsverket inte fattar ett sånt beslut, kommer acceptans och legitimitet sannolikt att vara dominerande vargförvaltningsproblem till framåt 2019 och få ytterligare spridningseffekter på andra frågor. Naturvårdsverket kan väl inte i längden insistera på att hålla fast vid en förvaltningsplan som beror på att problemet  missuppfattats, jag tror trots allt det blir svårt att vidmakthålla att det är vetenskapligt i längden. Man tycker det vore naturligt för just naturvårdsverket att i detta val utgå från förhållandena i den svenska naturen istället för en idealiserad virtuell vargstam som genetiskt inte liknar den naturliga!

Annonser

, , ,

Lämna en kommentar

Amerikanska vargar

Varg är inte längre fridlyst i USA och vargjakt har initierats i ganska stor omfattning. Alaska undantas i allmänhet i det nedanstående. Vargen betraktades som hotad och skyddades av federal lagstiftning sedan 1973 när det bara fanns några hundra vargar kvar (troligen dessutom kanske 500 i Minnesota), men detta är nu upphävt och får fullt genomslag med vargjakter i höst. Detta innebär naturligtvis inte att vargjakt automatiskt är helt fri. Men de individuella delstaterna kan nu fatta egna beslut. Skyddsjakt förekom tidigare, men under federal tillsyn. Det finns 6000 vargar i USA. Som behövligt vargantal i  tre vargstater nämns 450 vargar. Det nuvarande antalet vargar i USA kommer troligen att nästan halveras med jakt de närmaste åren. I Montana är det ingen begränsning på antalet vargar som får jagas. Vargarna orsakar lokala problem i USA, som har likheter med de svenska.

En ny artikel i WashingtonPost beskriver denna situationen för varg i USA http://www.washingtonpost.com/national/health-science/resurgent-wolves-again-are-fair-game/2012/09/16/b8971306-fe73-11e1-b153-218509a954e1_story.html . Ett svenskt sammandrag på http://usapol.blogspot.com/ . En lista på var de amerikanska vargarna finns: http://www.fws.gov/midwest/wolf/aboutwolves/WolfPopUS.htm. Det är endast sex stater av 48 i ”mainland” som har mer än hundra vargar: Minnesota (hälften), Wyoming (Yellowstone), Michigan, Idaho, Montana, Wisconsin. 42 stater har inga eller mycket färre vargar och lägre vargtäthet än Sverige. Artiklar i National Geographic 2010 skildrar vargens återkomst  http://natgeo.se/djur/vargkriget.

USA har mer än 30 ggr så många innevånare som Sverige och landytan är ca 15 ggre större. Antalet vargar var 6000 vintern 10/11 men jämförligt med GYBS (miniantal) kanske det räcker med 3000, eftersom det finns väl många i några stater, kanske det svarar mot 200 för GYBS i Sverige. I Sverige finns varg på kanske en fjärdedel av det naturliga utbredningsområdet (”reglerna säger hela”, fast det finns utrymme för tolkningar), amerikanarna verkar nöja sig med en mindre del av det tidigare utbredningsområdet.

Man kan diskutera skillnader i vargens förekomst mellan USA och Sverige. I USA finns stora glesbefolkade områden där staten äger stora delar av marken. Möjligheten att göra avsättningar till stora nationalparker var bättre. Det är till stor del i sådana områden de amerikanska vargarna finns. Den närmaste motsvarigheten i Sverige är Lappland, men där är de svenska vargarna portade. Yellowstone blev överexploaterat av några arter, därför fick introduktion av varg positiv ekologiskt betydelse, men i Sverige reglerar människan faunan bättre än hon gjorde i Yellowstone.

Minnesota är ”mättat” med vargar, populationen ligger konstant omkring 3000. Det är svårt att förstå att 3000 vargar ”accepteras” (om än ej problemfritt). Vargarna förhindrar inte en omfattande hjortjakt. Staten är drygt hälften så stor som Sverige och är något mer tätbefolkad än Sverige. Fallet Minnesota antyder att det kan finnas plats för mer än 2000 vargar i södra Sverige vid fri tillväxt och ungefär nuvarande kriterier på skyddsjakt. Vargen har aldrig varit helt borta från Minnesota vilket nog dämpat aversionen mot varg när stammen växte, och skyddsjakt har tolererats. Jag tänkte: hur är det med konflikterna i Minnesota? Man hör talas om många vargar i en länder där man inte kan språket, men i Minnesota är det engelska och jag kan läsa lokala tidningar och bloggar. Så jag sökte och det första jag fann var http://www.jsonline.com/blogs/sports/170194606.html och vad stod där? Jo lokala vargvärnarorganisationer vände sig till domstol om årets planerade vargjakt på 400 vargar. Slutsatsen är uppenbar – man kan inte räkna med att vargjakt blir allmännt accepterat och att konflikterna och otrevligheter från vargvärnarnas sida försvinner bara för att det blir 2000-3000 vargar i södra Sverige. Negativa effekter av vargarna var tamdjurskador http://www.twincities.com/localnews/ci_21518716/minnesota-wolfs-recovery-seen-higher-livestock-loss-payouts men uppmärksamheten fokuserades mest på kostnadsersättningar och dessa verkar inte stora. Så vargmotståndet verkade förvånansvärt lågt även om det fanns där. Det finns också svenska artiklar, som rapporterar om relativt små konflikter http://www.dn.se/nyheter/sverige/tolerans–till-slut–i-vargtatt-minnesota . Att det finns en delstat i USA som har mångdubbelt fler vargar än i Sverige visar inte att det behövs eller är önskvärt med många vargar eller att det behövs för uthållig överlevnad, men gör det troligt att det går hyggligt att leva med konsekvenserna av fler vargar än i Sverige i dag.

,

Lämna en kommentar

Vargen i söder drar sig norrut

Sydgränsen för vargens utbredning

Riksdagens vargpolitiska beslut baserat på EUs principer och innebär att vargens utbredningsområde skall vidgas, huvudsakligen söderut. Frågan aktualiserades genom skyddsjakten i Kronoberg oktober/november 2011. En av de faktorer som bör beaktas, när skydds- eller licensjakt diskuteras eller dimensioneras för varg långt söderut, är hur bra vargförvaltningen hittills lyckats med att sprida vargen söderut. Vargförvaltningen och de som övervakar den behöver uppdaterad information. Vargutbredningens förändringar kan analyseras utgående från de årliga skandinaviska vargstatusrapporterna (Wabakken m fl 2010, 2011). Statusrapporten kommer i början på november varje år. Den bygger på information från bl a länsstyrelserna, som huvudsakligen rapporterades under senvåren, och slutligt sammanställts under hösten. Notera dock att Bredfjällreviret verkar på väg att återkomma i slutet av 2012.

Jag jämförde Figur 1 i rapporten om utbredningen vintern 2009/2010 och 2010/2011 (Figur 5 är relevantare för de senaste uppgifterna). Jag fann då att vargens utbredningsområde retirerat norrut, trots att den ökat avsevärt i antal och antal föryngringar i Sverige som helhet. Vintern 2010/2011 fanns den för Skandinavien sydligaste familjegruppen (”flocken”) vid sydligaste landgränsen till Norge (”Dals Ed Halden”). Det är också den i särklass sydligaste föryngringen (valpkullen) av varg 2010, den näst sydligaste svenska fanns norr om Vänern. För 2009/2010 fanns inte mindre än fyra familjegrupper (flockar) söder därom, varav tre med valpkullar 2009! Dessutom fanns ytterligare ett vargpar. Man kan säga att tre av de sydligaste familjegrupperna (flockar) 2009/2010 den följande vintern ersatts av vargpar utan avkomma, men den sydligaste vargflocken har helt försvunnit.

De årliga rapporterna tar inte upp föryngringar (valpkullar) 2011, först i maj 2012 finns säker information, men någon föryngring på eller söder om latitud 59 har redan iakttagits. När det finns etablerade vargpar vintern före är chansen för föryngring ganska stor, så det är ganska sannolikt att det kommer cirka två föryngringar 2011 och att situationen vintern 2011/2012 kommer att te sig bättre än 2010/2011, men det är mycket osannolikt att det blir lika omfattande vargförekomst som 2009/2010, dvs trenden får betraktas som nedgående söder om 59 inför dimensionering av jakt 2012.

Närvaron av varg syd om latitud 59 är svag 2010/2011 jämfört med vintern innan och försvagades väsentligt genom bortfallet av Skandinaviens sydligaste familjegrupp, Bredfjället, se nedan. På eller söder om latitud 59 fälldes vid licensjakt 4 vargar 2010 och 2 vargar 2011, i efterhand kan detta kanske antas ha bidragit till att stoppa vargens utbredning söderut.

Om man ser Sverige i latituder kan man schablonisera så här:
Landsända          Latitud        Varg?
Norra Sverige   62-69    i det närmaste vargfritt, förbjudet och politiskt inkorrekt.
MellanSverige   59-62   250 vargar, ökande och politiskt korrekt.
SydSverige        55-59    nästan vargfritt, men tillåtet och politiskt korrekt
Varg finns bara i ett latitudintervall på 3 latituder, trots att Sverige sträcker sig över 14 latituder. Ser man till Skandinavien så är mönstret konstant sedan mer än ett decennium, nästan alla vargar mellan 59 och 62 även om det var färre förut. Om Sverige vore tre länder av Danmarks storlek skulle varg hållits utrotad i två av dem genom jakt på de vargar som dristar sig in. Reell fridlysning upprätthålls bara i det mellersta landet.

Förekomst av varg i södra Sverige före 2009
De årliga rapporterna om vargförekomst går längre bak än 2009. År 1999/2000 var senaste vintern förut som det bara fanns en vargflock (föryngring) vid eller söder om latitud 59, sedan 2000/2001 och fram till 2009/2010 har det alltid funnits minst två, det är först den sista vinterdet gått ner till en igen. Ser man det i ett längre tidsperspektiv så har vargen stått och stampat vid latitud 59 väster om Vänern sedan mer än ett decennium utan att gjort några stora framsteg. Den sydligaste vargflocken och sydligaste föryngringen är ungefär samma 2011 som 1999. Intrycket är att vargen sedan dess har spritt sig från Värmland/Dalsland åt öster mot Östersjön men inte åt söder, fast den gjordes framstötar  2008-2010, men närvaron 2011 är knappast mer markerad än för tio år sedan. Med hänsyn till ökningen av vargens totala förekomst och den påtagliga expansionen österut så är det förvånande att sydfronten är så intakt. Det antyder att jakttrycket varit för stort.

Tamdjurskador av varg i södra Sverige
Viltskadecenter följer tamdjurskador och gör också en prognos över skadeutvecklingen där det står att vargattackerna förväntas öka 2009-2011. Antalet angrepp förväntas framförallt öka i Götaland, där tamdjurstätheten är betydligt högre än längre norrut i Sverige. Tamdjurstammen växer och vargantalet växer. Alla har förmodat att vargens utbredningsområde breder ut sig åt söder, men jag har visat att så knappast varit fallet 2010-2011 jämfört med åren tidigare. Motsäges detta av skadestatistik? Nej, tamdjursangreppen i Götaland var lägre 2010 än tidigare. Jag sammanställde antalet angrepp (enligt broschyren länkad ovan, med den indelningen i Götaland och Svealand) samt Viltskaderapporten för 2010. Det blev följande tabell över vargangreppstillfällen per år mot tamdjur fördelat på ungefär de gamla varglänen och södra landsdelen.

År       2006-2008  2010  2009-2011 (prognos enligt vargbarometer) 2011 2012
Svealand    23                   40        31
Götaland    21                   11         26

Kommentar: Vargattackantalet påverkas mycket av enstaka vargar som gör serieattacker, ren slump kan åstadkomma svängningar på tiotals fall. 2011 blir det högre värden i Götaland. Götaland påverkas ganska mycket av vargar som inte kommer från Götaland, ofta har de vandrat långa sträckor före attacken. Jag vet inte hur många attacker i Södra Sverige som beror på andra vargar än Götalands, men det är säkert en hel del, och antalet vargar som ”vandrar ned” i Götaland kan förutses öka med det totala vargantalet i landet och att det nu är ganska mättat med varg norr om latitud 59, åtminstone norr om Västra Götaland.

Län med de sydligaste vargarna
De två sydligaste varglänen är i första hand Västra Götaland och i andra hand Örebro. De är berörda av den sydligaste vargens minskning 2010 och 2011 jämfört med tidigare år och decennium. Aktuell varginformation för dessa län finns på deras webbar.   Det finns en skrift nyhetsbrev Rovdjur Västra Götaland,  och en vargsida för Örebro.

Aktuellt läge i Västra Götaland
Etablering. En aktuell lägesbeskrivning gavs i Bohuslänningen 111117. Mina anmärkningar i rött och understruket. Ingen vargflock kvar på Kroppefjäll, efter att två varghanar och en tik har skjutits under två licensjakter på fjället. På Bredfjället nära Ljungskile har två föryngringar ägt rum de senaste åren. Men inte 2010, reviret upplöst!  När varghonan på Herrestadsfjället sköts under licensakt 2009, lämnade hannen reviret. Men nu finns här ett nybildat vargpar. Hittar inte uppgifter om reviret i info från Västra Götaland, men det rör sig ivarjefall inte om föryngring 2011. Kynnefjäll (Kynnefjäll ligger några mil söder om latitud 59) gick en ensam hona vintern 2010/2011. Men nu har hon familj runt sig med en hanne som härstammar från en finsk vargsläkt. Detta är också den sydligaste vargfamilj man känner till just nu. Dvs ca 6 mil längre norr jämfört med 2009/2010, och det lär inte komma kännedom om någon sydligare ”familj” 2011, eftersom det inte finns någon känd stationär vargförekomst längre söderut i mars.  Dals Ed/Haldenreviret. Hannen försvann förra vintern någon gång och tiken blev ensam. Nu tror man hon lockat till sig en ny alfahanne från ett helnorskt revir (Linnekleppen-reviret) norr om Dals Ed/Haldenreviret. Så den sydligaste vargflocken i slutet av 2010 har problem, men det kanske löser sig!
En norsk tidning om reviret: I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret. Foreløpig er det usikkert om ulv har ynglet i reviret i 2011.
Aktuellt läge i Örebro län (enligt kontakt med rovdjursansvarig). Hasselforsreviret har fått valpar i sommar. Gamla tiken i Hasselfors har fått sällskap av en Värmlandshane från Ackjön. I Tiveden, som ligger ännu mera söderut, kan det vara en ny vargetablering på gång. Från årsskiftet och nu under hösten har varg observerats regelbundet i Tiveden. Antalet observationer av ensamma vargar i södra Örebro län, utanför etablerade vargrevir, har varit ovanligt högt under hösten och tyder på att det är flera vandrande vargar på väg söderut.

Bredfjällsreviret
Bredfjällsreviret i Sverige år lokaliserat norr om Kungälv vid Göteborg i Västra Götalands län och verkar nu försvunnet. Det var 2009 den sydligaste fasta etableringen och föryngringen av varg som förekommit på över ett sekel i Skandinavien. Etablerat vintern 2007/2008. Hannen i paret var tidigare alfahane i Kroppefjällsreviret. Paret fick valpar våren 2008. Far till första kullen dog i augusti samma år vid skyddsjakt, men modern fick valpar med en ny hane 2009. Vintern 2009-2010 fanns en familjegrupp  med 5-7 vargar, inklusive ledarpar. Ett revirhävdande vargpar observerades i december 2012, därmed verkar reviret återtagit sin ställning som Skandinaviens sydligaste vargrevir, men om det blir ungar 2013 tar ett år till att se.

Dals Ed/Haldenreviret
I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret, også i 2010.

Hasselforsreviret
Ett revirmarkerande par har spårats åtskilliga gånger under vintern 2010/2011. Reviret delas med Värmlands län. Hasselforsreviret har påvisat stationära vargar sedan vintern 1998/99, föryngringar har tidigare konstaterats nio år i rad (2000-2008).

Skäl för lägre vargtäthet i söder
Vargrevir tenderar utan aktiv styrning att hamna i glest bebyggt och vägfattigt land. Görs en karta över detta så finns färre ”vargvänliga” platser i södra Sverige. Det finns mer tamdjur och större befolkning i södra Sverige, som ökar antalet konflikter. Det finns därför rationella skäl för att eftersträva lägre vargtäthet i södra Sverige.

Politiska beslut
Antalet vargar regleras inte längre av vargens reproduktionsbiologi. Politiska beslut om utformningen av skydds- och licensjakt blir istället avgörande. Politiska beslut bör göras om i vilken grad varg skall vara närvarande i södra Sverige, att den skall ha en närvaro är dock redan beslutat.

Vad sade rovdjursutredningen 2007?
Det finns inte anledning att alltför starkt begränsa vargstammens utbredning i Sverige. Däremot finns goda skäl att söka motverka tendenserna tll en stark koncentration av vargtammen till några få län i landet.

, , ,

2 kommentarer

Inte fler vargar innan inaveln minskat!

Vargstammen är starkt inavlad. Stor vargstam har framförts som ett motmedel mot inavel. En större vargstam gör att inaveln ökar långsammare, det är därför en del genetiker argumenterar för en större vargstam. En större vargstam minskar dock inte den inavel som redan finns, utan gör det svårare att sänka den. Inaveln sänks genom tillförsel av nya obesläktade vargar. Problemet med den svenska vargstammen är inte längre ökande inavel. Den spontana invandringen från öst är tillräcklig för att inaveln skall minska men långsamt.  För närvarande är inaveln faktiskt på långsam nedgång. Det råder en bred enighet om att det är önskvärt att inaveln minskar väsentligt. Statsmakterna har därför initierat ett program för genetisk förstärkning genom vargflytt.

För den genetiska utvecklingen av den svenska vargstammen i nuläget är det en nackdel om den blir större. Ju större vargstammen blir ju svårare är det att sänka inaveln. Varje tillkommande varg blir en mindre del av stammen, ju större stammen är. Sänkningen av inaveln av en tillförd varg är omvänt proportionell mot stammens storlek. Ökning av den svenska vargstammen fördröjer och försvårar en minskning av inaveln.

Inaveln kan ytterligare sänkas om avkomman till invandrade vargar skyddas från skydds och licensjakt. Effekten av detta blir större ju lägre det totala vargantalet är.

Den svenska vargstammen bevarar gener från tre anfäder som nyligen ökat till fem. Det ter sig uppenbart att detta fåtal gener och den begränsade genetiska variation detta ger underlag till inte bevaras mycket bättre med en vargstam på 1000 än en på 210. Innan vargstammen ökas bör vi se till att få något att bevara som står i paritet med stammens storlek.

Varg har nu fått en säkerställd närvaro i Sverige och det finns tid att tänka på kvalitén av vargstammen istället för att bara fortsätta att rusa iväg mot kvantitativa mål och därigenom förmodligen dra undan grunden för en väsentlig kvalitetsförbättring. Reducera inaveln först och överväg ökning av antalet först när inaveln faktiskt reducerats! Kanske det nuvarande antalet betraktas som tillräckligt om en avsevärd minskning av inaveln kan åstadkommas.

Ur genetisk synpunkt är den nuvarande ökningen av vargstammen negativ. Det är synd att samhället inte lägger större vikt vid vargens inavel. Jag är ganska säker programmet med vargflytt kommer att te sig för dyrt om samhället väljer att öka vargstammen innan flytten kommer igång ordentligt.

, , , ,

Lämna en kommentar

Vargjakt sänker inaveln

Vargjakt utformad så att den skyddar de genetiskt mest värdefulla vargarna sänker inavel och gör att vargarna blir mindre släkt. Ett kvantitativt överslag visar att licensjakt enligt den modell som tillämpats i Sverige kan ungefär fördubbla den inavelssänkande effekten av naturliga eller tillförda invandrare jämfört med renodlad skyddsjakt. En artikel som populärt förklarar detta har publicerats i Svensk Jakt 2011(8):34-35.  http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/Licensjakt-minskar-inavel/

Utförligare beräkningar och analyser finns på webplatsen  http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/varg/ Det är emellertid i en EXCEL arbetsbok som jag tror är svår att hämta, jag kan sända den om ni ber.

Från jakt undantas nya vargar, deras avkommor och avkommans familjer. Detta sker genom att inte bedriva jakt i de områden där de icke inavlade vargarna uppehåller sig. För övriga (inavlade) vargar ungefär fördubblas dödsrisken genom jakt som håller populationen konstant.  Effekten av att det nya blodet skyddas från jakt knappt tio år (två varggenerationer) efter tillförseln blir ungefär samma som om dubbelt så många vargar tillfördes.

Faktorn 2 är ungefär och beror på omständigheterna och kanske skulle reduceras till 1.7 i beaktande omständigheterna 2011-2012. Värdet är en gissning. Licensjakten var mindre intensiv än jag antagit 2011 och 2012 är det ingen licensjakt alls och skyddjakten kommer inte att bromsa tillväxten särskilt mycket. Jag antog konstant population men den har vuxit. Jag antog att skyddjakten gav ett visst skydd för genetiskt värdefulla vargar men skyddet verkar svagare än jag trodde.

Två vargar invandrade till Skandinavien 2007 från Finland och deras ättlingar håller nu på att successivt minska inaveln allteftersom vargarna får avkomma som i sin tur sätter upp revir. Även utan ytterligare tillförda nya vargar kommer inaveln att sjunka de närmaste åren med bibehållen jakt. Detta kommer att bli uppenbart genom att allt fler revir undantas från licensjakten. Varje år med fortsatt jakt kommer genetiken och därmed s.k. ”bevarandestatus” att förbättras. Detta borde göra licensjakten mer acceptabel ur EUs synpunkt. Enligt EU är ett villkor för jakt att den ”inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde”. Den svenska licensjakten lever upp till det villkoret genom att bevarandestatus förbättras, medan det är tveksamt om enbart skyddjakt inkluderande genetiskt värdefulla vargar gör det.  Jag tror dock inte detta förklarats för EU på ett tillräckligt pedagogiskt sätt och för modest sätt. Den svenska regeringen framlägger dock ett ganska bra material i sitt svar till EU kommissionen 17 augusti:

”Enligt regeringens uppfattning har vargstammens genetiska situation inte försämrats till följd av licensjakten. I stället finns underlag som pekar mot en förbättring. Inga genetiskt värdefulla vargar fälldes under licensjakterna.

9 Skandulv har anfört att den skandinaviska vargstammens genetiska status inte har försämrats momentant efter de två licensjakterna i Sverige. Den genomsnittliga släktskapskoefficienten (mean kinship coefficient R) i populationen sjönk marginellt, från 0,266 precis före den första jakten i januari 2010 till 0,257 direkt efter den andra jakten i januari 2011. Denna minskning av släktskapet i stammen är givetvis så liten att den saknar praktisk betydelse, men avvisar påståenden om att inavelssituationen skulle ha förvärrats momentant av jakten. Inga kända genvarianter (alleler) försvann med uttagen av de 47 vargarna i licensjakterna 2010 och 2011, se bilaga 8. Vidare framgår aven rapport från Sveriges lantbruksuniversitet, Development of the genetic relatedness in the Scandinavian wolf population after the Swedish quota hunts in 2010 and 2011, att släktskapet mellan vargarna har minskat efter licensjakterna 2010 och 2011, samt att denna minskning kan antas fortsätta ytterligare några år även vid en fortsatt licensjakt under förutsättning att invandrade vargar och deras avkomma även fortsättningsvis skyddas, se bilaga 9. Dessutom har en genetiskt värdefull varg vandrat in från Finland och flyttats av svenska myndigheter från renskötselområdet till ett annat område. ”

Mot denna bakgrund är det mycket beklagligt att EU förmått regeringen att sätta stopp för licenjakten 2012. Regeringen och dess rådgivare har inte lyckats särskilt bra att klargöra eller ens förstå licenjaktens centrala roll i de svenska statsmakternas nuvarande politik och rovdjursutredningens förslag (SOU 2011:37) att se en sänkning av inaveln som det mest prioriterade målet i svensk vargpolitik. De har ensidigt fokuserat på licensjaktens betydelse för acceptans för inplantering och inte dess betydelse för att inplanterade och invandrade vargars gener utnyttjas väl för att sänka inaveln.”

, , , , ,

Lämna en kommentar