Inlägg taggade vargpolitik

Riksdagen, regeringen och vargen

Riksdagen fattade beslut om vargpolitiken 2009.

Sverige har inte levt upp till riksdagsbeslut.

Det rovdjurspolitiska riksdagsbeslutet innebar att vargstammen skulle omfatta (minst) 20 föryngringar och HÖGST 210 vargar (ett tidigare etappmål förlängdes). Vargstammen skulle kontrolleras genom beståndsbegränsande licensjakt. Genetiken skulle förstärkas. Vargens utbredningsområde skall på sikt sprida sig åt öster och söder (det naturliga utbredningsområdet) men fast närvaro skall inte finnas på rennäringens åretruntmarker. En utredning om vad som bör göras efter 2012 skulle tillsättas och ligga till underlag för ett nytt vargpolitiskt beslut av riksdagen före utgången av 2012. Att riksdagen bestämde sig för beståndsbegränsande vargjakt innebar implicit att riksdagen ansåg gynnsam bevarandestatus låg nära, vilket var den tidigare rovdjursutredningens åsikt. Här är en länk till regeringens proposition som klargör vad man siktade på.

År 2013 har börjat, och det finns anledning att granska hur Sverige levt upp till 2009 års riksdagsbeslut.

Någon riksdagsbehandling eller proposition eller proposition under utarbetande för eventuell riksdagsbehandling föreligger inte. Det naturliga när ett tidsbegränsat riksdagsbeslut har gått ut och inget nytt föreligger eller ens hamnat på riksdagens bord är att det föregående beslutet respekteras och i möjligaste grad tillämpas. Särskilt om det är ett riksdagsbeslut med bred majoritet som fullföljer en gammal strategi och som fortfarande har uttalat stöd av en riksdagsmajoritet. Men 2009 års riksdagsbeslut följs inte och kan sägas vara överspelat, vargförvaltning står därför inte under kontroll av vare sig riksdag eller regering. Vad som finns i maj 2013 är en ej komplett vargförvaltningsplan upprättad av Naturvårdsverket, som EU är tveksam till och en förbjuden vargjakt.

I den mån riksdagen tagit upp varg som frågor, har varken syfte eller krav blivit mycket klarare utan det har snarare understrukit polarisering och svårigheter. Rovdjursförvaltningen har inte tagits upp av konstitutionsutskottet. Det är tveksamt om en rovdjurspolitisk proposition kommer våren 2013, eftersom Svenska myndigheter (framförallt naturvårdsverket och dess tidigare generaldirektör såsom rovdjursutredare) inte har haft förmåga att specificera de krav som ställs för att Sverige inte skall begå avtalsbrott mot EU.

Det är uppenbart att vargantalet är mycket långt över den gräns ”högst 210” som riksdagen bestämt. Det är uppenbart att vargantalet är långt över de 20 föryngringar, som riksdagen satt som målsättning. Det är uppenbart att beståndsbegränsande jakt inte bedrivits 2012 och 2013. Sverige har haft en rovdjursutredning som presenterat förslag och remiss behandlats. Rovdjursutredningen föreslog att först sänka inaveln och sedan öka antalet, men antalet har ökat väsentligt utan att någon planerad valpflytt utförts. Rovdjursutredningen föreslog att sätta migrationskravet till fyra effektiva vargar per decennium, men den nuvarande förvaltningsplanen har fördubblat detta krav. Den nuvarande förvaltningsplanen bygger inte vidare på rovdjursutredningen.

Tanken med långsiktighet i rovdjursförvaltning tycks inte vara en framkomlig väg med nuvarande svårtolkade habitatdirektiv och riktlinjer. En huvudorsak till problemen är att naturvårdsverket inte tolkat EUs krav på samma sätt som EU kommissionen. Det finns också vitt devierande uppfattningar om hur tolkningen skall göras, t ex antog rovdjursutredningen att jakt (i begränsad omfattning) skulle vara förenlig med direktivet, denna tanke stöds också av författarna till EUs riktlinjer i ett uttalande om svensk vargjakt, men EU-kommissionen instämde inte.

Riksdagen bör därför verka för att EU uppmärksammas på att direktiv och riktlinjer ändras, så de blir mer transparenta, mindre öppna för oförutsebara tolkningar. Riksdagen bör också verka för att EU-kommissionen visar större respekt för nationell detaljutformning av förvaltningen. Portalparagraferna i EU-direktivet bör också få en striktare formulering, så att medborgarna inte missleds att tro att flexibiliteten i EU-direktivet är större än den faktiskt är.

Riksdagen kan inte skylla helt på EU och regeringsbeslutet augusti 2011. Beståndsbegränsande vargjakt ägde rum som planerat 2011 med syfte att hålla vargantalet under 210. Med ”högst” borde väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012, som ställts in. Om riksdagen menar att högst inte betyder högst utan skall tolkas att det lägsta vargantalet under året skall vara högst 210, ter det sig som en okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddsjakten som regeringen initierade i augusti 2011 borde också ha påverkat dagens vargantal nedåt. Även om nu riksdagen skulle tolkat högst 210 som efter 2012 års inställda licensjakt, så skulle denna licensjakt behövt omfatta hela 90 vargar för att nå upp till riksdagens mål och det är inte trovärdigt. Det behövs egentligen en jakt på 100 vargar för riksdagens målsättning var nog 200 vargar, fast högst 210, inte exakt 210. Vargförvaltningen tycks planerats, så den skulle framtvinga en mer omfattande vargjakt 2012 och 2013, om dessa jakter verkställts.

Sverige har inte accepterat EU kommissionens tolkning av EU-direktivet. Visserligen är EUs direktiv överordnade beslut av Sveriges riksdag, men så länge EUs domstol inte har behandlat eller ens anhängiggjort ärendet, så förefaller det icke verkställda hotet om åtal inte vara tillräckligt skäl att gå emot ett Riksdagsbeslut. Ett underordnat organ (Sverige) kan ha tolkat EU-fördraget riktigare än ett överordnat (EU) och detta skall en domstol avgöra. Det är inte alltid det officiella Sverige har haft rätt mot privatpersoner.

Den genetiska förstärkningen. Den genetiska förstärkningen genom varg- och valpflytt har hittills misslyckats. Av fem vuxna vargar som flyttats söder från renbetesland har ingen stannat kvar söder om renbetesland. Däremot avbröt ”förstärkningsprogrammet” en familjebildning i renbetesområdet, som skulle resulterat i valpar 2012 av en ny reproduktiv invandrare om paret lämnats ifred och likadant 2013. . Det är också oklokt att utfärda så klara löften som Naturvårdsverket gjort. Dock finns gott hopp med förflyttningen av ett vargpar från Tornedalen till Tiveden.

Det optimistiska genetiska förstärkningsprogram som rovdjursutredningen skisserat med valpflytt och flytt av invandrare till hägn räcker inte för att sänka inaveln till nivån rovdjursutredningen föreslår på F=<0.1 ens på drygt tio år om vargantalet tillåts långsamt öka från dagens nivå (300). Än orimligare ter sig målsättningen i Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Varg kommer således troligen aldrig att nå gynnsam bevarandestatus och något besked har inte givits om hur det påverkar antal och jakt.

Den ”genetiska förstärkningen” skulle tillföra högst 20 individer till vargstammen till 2014, men har 2011 eller 2012 inte tillfört en enda. Den ”genetiska förstärkningen” har sedan licensjakten 2011 resulterat en genetisk försvagning. En genetiskt förstärkning kan ske genom licensjakt, där man sparar genetiskt värdefulla revir och därigenom sänker inaveln. Då förstärks effekten av tidigare invandring. 2010 och 2011 genomfördes framgångsrik genetisk förstärkning på detta sätt (ingen av 47 fällda vargar var genetiskt värdefull), men nu har man valt att avstå från denna metod. Istället tillämpar man skyddsjakt där den förutsedda skadan är kriteriet och inte den genetiska effekten. En tredjedel av alla vargar som fällts vid skyddsjakt sedan början av 2011 har varit genetiskt värdefulla (F1 avkommor), de genetiskt värdefulla vargarna är starkt överrepresenterade i skyddsjaktsstatistiken. Man har också en genetisk drift, som långsamt ökar inaveln varje år om inte någon ny invandrare kommer eller effekten av de som invandrade 2008 förstärks med förvaltningsjakt. Minskningen av ”inaveln” invandrarna gav upphov till kommer att avklinga 2013 utan förvaltningsjakt. Sedan licensjakten 2011 ger vargpolitiken upphov till en genetisk försvagning av den svenska vargstammen, fortsätter vargförvaltningen på den inslagna vägen till årets slut, så har 60% av tiden riksdagsbeslutet avsåg ägnats åt genetisk försvagning.

Vargens utbredningsområde (föryngringar) verkar inte ha utvidgats nämnvärt söderut sedan riksdagsbeslutet och i mycket liten grad sedan milleniumskiftet.

Men målsättningen att hindra spridning i renbetets västliga delar  (i strid mot EUs direktiv) har varit framgångsrik.

Riksdagens ställningstagande till varg i renbetesland innebär att den naturliga invandringen från Finland inte utnyttjas väl. Ett nytt riksdagsbeslut att i genomsnitt en föryngring per år i renbetesland accepteras, även om det skulle orsaka betydande olägenheter för rennäringen, skulle vara ett väsentligt bidrag till genetisk förstärkning och skapa måttliga olägenheter för rennäringen.

Acceptans. Riksdagsbeslutet avsåg beträffande varg att höja acceptansen hos de av varg mest berörda grupperna och att öka det regionala inflytandet och delägarskapet av vargförvaltningen, men jag har inte sett positiva kommentarer hur detta i praktiken gått från företrädare för grupperingar med insyn i detta. Däremot är det gott om negativa indikationer. Jägarna har gått över från Jägareförbundet som accepterar begränsad närvaro av varg till Jägarnas Riksförbund som har nollvision, vilket polariserar. Samerna säger konsekvent nej till en uppgörelse vilket hittills varit relativt framgångsrikt. Ett politiskt enfrågeparti har bildats som dock hittills har begränsad framgång. Intrycket är definitivt att polarisering ökat sedan föregående riksdagsbeslut. Den minister som var huvudansvarig för att skapa en enighet i vargfrågan har flyttats ut från politiken.

Huvuddelen av de politiska partier som uttryckt en mening har legat under nuvarande vargantal. Det fordras då en bra motivering för att få acceptans för ett högre antal. Den motivering som nu ligger betraktar jag som myndighetsmissbruk av naturvårdsverket. Att göra ett misstag är förlåtligt om man erkänner det och vill rätta till det när man förstår att man gjort fel, men någon sådan tendens har jag icke iakttagit trots att det nu måste vara uppenbart att det är ett felaktigt resonemang. Det är inget bra statsskick som accepterar rent felaktiga beslutsunderlag och undergräver förtroendet för myndigheter och statsapparat. Det är därför viktigt för Sveriges som stat att regeringen ser till att det blir ett korrektare beslutsunderlag.

Sverige borde upphöra med ambitionen att vara ett föregångsland och försöka ligga i framkant, och vara försiktigare med att pricka andra inom område (som rovdjursförvaltning) där den nationella kompetensen på olika nivåer är svag, dåligt samordnad, bidrar till polarisering och tvister mellan regering och myndigheter, och inte inger förtroende.

Annars tycker jag riksdagen kan ta det ganska lugnt med EU-kommissionärens anmärkning att alla inte fått säga sin mening och han tagit emot många brev – det är få frågor som varit så kvantitativt diskuterade, och det har visat sig ge bättre resultat att skriva till kommissionären än till egna regeringen. Att utnyttja processen för fastställande av gynnsam bevarandestatus i högre grad till att ge delägarskap till folket tror jag inte på, det har försökts tillräckligt och ger nog snarast mer polarisering. Kravet på vetenskaplig granskning kan riksdagen också ta ganska lugnt,  det vetenskapliga har inte varit särskilt bra hittills och det kommer nog mycket att blir subjektivt färgat tyckande och de som forskar om bevarande är nästan alltid lite otillförlitligt sneda försvarare av bevarande, detta gäller nog Naturvårdsverket och berörd EU-kommissionär personligen också.

Naturvårdsverket har misslyckats med att göra en acceptabel förvaltningsplan i EU-s ögon och därigenom skadat både Sveriges rykte och framtida rovdjursförvaltning. Naturvårdsverket har gjort en felaktig beräkning av de viktigaste komponenterna i gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har agerat så att det tett sig som en strid mellan regering och och naturvårdsverk. Naturvårdsverket har inte bidragit tillräckligt att undvika att EUs inblandning fortsätter. Lena E har ägnat ganska lite tid åt vargfrågor utan att vara särskilt framgångsrik. Jag tycker att detta talar för att rovdjursfrågorna flyttas från miljödepartement till landsbygdsdepartementet så kanske departementets inflytande förbättras.

När det gäller folket som helhet lär det inte bli revolution för fler än 210 vargar, men det är mycket tveksamt om folkligt stöd i vargbältet eller bland de mer berörda grupperna kommer att åberopas. Det verkar mycket sannolikt att stödet för vargpolitiken minskat, och de negativa grupperna har nog blivit både större och mer inflytelserika. Förut var det knappast politiskt korrekt med att arbeta för nollvisionen, men nu är det så. Det blir mer legitimt att motsätta sig biologisk diversitet och därmed blir det politiskt svårare. Att uppfattningen om vad som är kärlek till natur och spelregler för utnyttjande av naturen skiljer sig mellan grupper som har mer praktisk kontakt med naturen och de som ser det mer som politik är olyckligt. Centerpartiets riksdagsplats sitter mycket löst, hur det nu kan påverka riksdagsarbetet om varg.

Man kan hävda att en stor minoritet som inte vill ha varg och lever relativt nära vargen bör betraktas som ett starkt argument för de folkvalda att inte ha fler vargar än absolut nödvändigt även om det finns organiserade grupper som vill ha fler vargar, och även om de flesta skulle acceptera det utan nämnvärd reaktion.

Dock är motviljan mot varg så djupt förankrad hos så stora grupper, så jag tror inte att ett riksdagsbeslut om t ex minst 400 vargar skulle vara hållbart. Nu har folket lärt sig att riksdagsbeslut inte är slutliga eller långsiktiga. Jag tror också misstänksamheten mot andra rovdjursanknutna beslut blir stor.

Vad det rovdjurspolitiska beslutet 2009 egentligen innebar kan riksdagen själv tar ställning till. Regeringen förklarar det med: ”Under tre år sätts ett tillfälligt tak på 210 vargar” … ”  En utredning har tillsatts med bred sammansättning som ska föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Uppdraget ska redovisas under sommaren 2012.”

Problemet har hela tiden varit att få acceptans för vargvänner om behovet att undvika att vargen tillväxer kraftigt medan den fortfarande är starkt inavlad, eftersom det då knappast går att reducera inaveln med rimliga insatser på rimlig tid.

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR eller vad som är regeringens avsikt genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna iakttagelser och gissningar. Fast jag tror inte det skulle hjälpa att skapa klarhet eftersom ingen klarhet finns.

Annonser

, , , ,

5 kommentarer

Antal och Genetik

Vargar – antal och genetik i konflikt

Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på bloggen. 

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat.  Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Effektiva vargar per generation Inavelsgrad vid jämvikt (F)
0.6 0.3
1 0.2
2 0.11
3 0.08

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln. Jakt ökar dödligheten och sänker generationstiden, detta leder till att migrationen per generation minskar vid en given migration per år vilket kommer att leda till en sänkning av migrationen, detta bör beaktas vid framtida överväganden.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.

Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.

Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Det var motiverat att se inaveln som ett överhängande hot mot vargstammen 2008 i avsaknad av sen invandring, men den situationen är nu historia. Inaveln är nu inte ett akut hot mot vargstammen.

Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).

Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.

En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!

Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.

Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.

Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.

Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.

Ny utvärdering av Liberg slutet av februari 2012. Liberg anser att det räcker med hälften så stor tillförsel som jag räknat med i det ”äktsvenska” alternativet för att få en sänkning av inaveln till F=0.1. Jag tycker med stöd av andra artiklar på denna web detta verkar väl optimistiskt, men har ingen invändning mot att målet för tillförsel av fräscha reproduktiva vargar begränsas till minst en per år inklusive naturlig invandring tills en acceptabel F nåtts. Låt mig erindra om att sedan 2009 det varit noll fräscha reproduktiva vargar och enda (lilla) chansen att få en 2012 är att ”den gula pendlaren” får valpar 2012 och enda stora chansen 2013 är om man låter bli att döda henne. Att nå en reproduktiv ny varg per år nödvändiggör ett radikalt nytänkande i svensk vargpolitik.

Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.

Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.

, , , , , , , , , ,

5 kommentarer

EU försvårar vargpolitiken och acceptansen

EU gör det svårt för vargen

Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!

EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer!   EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.

EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1.   Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).

Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former!  Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har ”stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu skett saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt.  Stödet hos kategorier vars acceptans av vargen och ökning av dess numerär är viktig för regeringens vargpolitik tycks mycket lågt.  Tidsplanerna för svensk vargpolikt framfördes av Eskil Erlansson i mars 2012, men de är nu förändrade, naturvårdsverket skall besluta i oktober.

Enda lösningen om man inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, och samtidigt komma ifrån EUs inblandning, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!!  Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven på gynnsam bevarandestatus kan ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga.  Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.

Skyddsjakt på invandrarvargar från Finland, som bär gener som kan sänka inaveln, kan tänkas bli vanligare eftersom Jämtland får en stor kvot. Vargar kan störa rennäringen! Det är bara att vänta tills de skadar några renar, så blir skadan snabbt stor nog för att EU skall acceptera skyddsjakten!

Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :-):

1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 20% per år utan någon vision om när tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar. Detta kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom; (anm dessa nedskärningar ter sig mindre troliga hösten 2012 eftersom avsevärda medel tillförts. Beröm till regeringen för att ha åtgärdat en av de här punkterna!!! undrar om det blir någon mer och hur stor ökning av acceptansen det blir?
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter; (anm efter jag skrev detta har förvaltningsplan blivit klar men EU gillande den inte tillräckligt)
8) meddela att om någon fått för sig att det var juni 2012 förvaltningsplanen skulle vara färdig i för EU acceptabel form, så måste det vara en missuppfattning som regeringen inte kan lastas för;
9) meddela att ett sk etappmål för vargantal inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns efter att man gått vidare;
10) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter de som fått ansvaret med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
11) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
12) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 20% per år av en nyckelart i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tror kan vara förenat med oväntade överraskningar;
13) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför söker nya vägar att minska motståndet för andra åtgärder av EU?;
14) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till 500 vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande. Då är det bättre med en snabb ökning. Sedan, när antalet stabiliserats på 500 om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
15) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller kvantifiera eller låta påverka vargstammens ökning;
16) erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler. Det behövs således inte licensjakt för att ge utrymme åt jägarnas jaktlust;
17) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser med polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, straffbelägga förberedelse till tjuvjakt, stimulering till angiveri etc.. En politik där det inte ”lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt saknar verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer;
18) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterfamilj från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
19) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del. Den blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet, exempelvis kommer inte många markägare att godkänna valpfytt till sina marker. Det är intrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga att överenskommelser inte respekteras även om överenskommelsen inte kunnat fullföljas i alla delar.
20) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargantalet ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
21) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet om det kan ledas i bevis att det är rovdjursskador, andra problem är psyko-sociala och en fråga att vänja sig eller merkostnader som är omöjliga att rättvist beräkna.
22) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan undersökningen gjordes eller metodiken i undersökningen är osäker.
23) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får Sverige inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasättande av en småsak, som svensk varg.
23) På den gamla goda tiden kastade kejsaren misshagliga till lejonen, men EU har ett modernare och mer Europainriktat styrsystem med anpassning till det kyligare klimatet och kastar dem till vargarna istället.

Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket för mer varg. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingen, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog (eller schasa undan renarna). Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och mer svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till ”höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.

Den ytterligare skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej.  Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre vargproblem. Här är en vädjan från naturvårdsverket att tacka ja till vargvalpsutsättning, det blev 250 kommentarer vilket är mycket även för varg. Reaktionerna kan studeras. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .

En förteckning av de ”miljö” överträdelseärenden kommissionen hanterar, Sverige är inte särskilt vanligt och överträdelsärendet ter sig relativt måttligt. Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.

Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om ”dialogen” med EU som jag nog tycker verkar en ”monolog”.

Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av ”minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag och det kostar kanske mer än det egentligen smakar för samhället, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser för jägarna som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att ”högst” 210 vargar med låg inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än ”minst” 450 gravt inavlade inte slagit rot hos de som  bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.

Jag skrev denna artikel på en annan blogg som inte är min huvudblogg med en länk så bloggen sågs på DN. Jag hoppades att locka över de som ”klickade” till den här bloggen genom att ge länkar hit, men det var nästan ingen som gjorde. Jag förbättrade successivt artikeln och nu tycker jag den är så bra så jag inte vill undanhålla den för den hör bloggens läsare. Jag försökte i början att hålla denna blogg vetenskaplig och objektiv, men vargpolitiken är för konstig och ovetenskaplig och det går inte att göra något åt det med argument utan ett åtföljande högt röstläge och man kommer inte ifrån alla psyko-sociala aspekter. Men plötsligt stängdes jag av från listan på bloggar i samband med DN-artikeln! Någon måste ha anmält detta inlägg som olämpligt!!  Vem det kan vara har jag ingen aning om för att artikeln innehåller pikar åt de flesta aktörer, fast det känsligaste är kanske pikarna åt EU. Men några veckor hände något liknande med en bloggannonsering på DN som inte kan retat andra än ”vargkramare”, så det var ingen slump och det är en del av någons ”vargkramarstrategi”. Detta belyser ytterligare hur infekterad vargfrågan är och att en del anser sig kunna tillgripa mycket kontroversiella metoder.

, , , , , , ,

9 kommentarer

Immigration och inavel – räkneverktyg och vargkonsekvenser

På lång sikt beror inavel bara på immigration och inte populationsstorlek!

Inaveln ökar vid varje generationsskifte i en liten isolerad population på grund av ”genetisk drift”. I en liten population får slumpen stor betydelse för frekvensen av arvsanlagen som går vidare. Är populationen inte helt isolerad minskar inaveln genom immigration (invandring till populationen). Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och inavel.  För en given immigration går inaveln med tiden mot ett jämviktsvärde. Jämviktsvärdet nalkas snabbare ju mindre populationen är. I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar sig för olika antal effektiva immigranter per generation.

Immigranter per generation Inavelsgrad vid jämvikt
0.6 0.3
1 0.2
2 0.11
3 0.08

Lägg märke till att jämvikten inte beror på populationsstorleken! Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Jämvikten beror inte på populationsstorleken!
Genetisk drift är en faktor som ökar inaveln i varje generationsskifte. Ökningstakten är omvänt proportionell till populationens storlek, i en dubbelt så stor population blir ökningen hälften så stor. Immigration är en faktor som minskar inaveln omvänt proportionellt till populationens storlek, i en dubbelt så stor population blir inavelsminskningen en immigrant ger upphov till hälften så stor. Dessa två beroenden av populationsstorleken tar ut varandra, och jämviktsläget blir oberoende av populationsstorleken. Detta ter sig kontraintuitivt innan man tänkt på det en stund.

Större population ger mindre ändring per generation
Det kan ta många generationer innan man kommer i närheten jämviktsläget mellan migration och inavel om population är stor. För en helt isolerad population så nås aldrig jämvikt, utan inaveln ökar varje generationsskifte pga genetisk drift. Inaveln ökar snabbare ju mindre populationen är. I en växande population med ökande immigration kan inaveln snabbt öka de första generationerna, för att senare långsamt avta när migrationen ökar. Ju större populationen blir, ju långsammare går minskningen av inavel.

Antal versus effektivt antal
Antalen i formeln förutsätter ideala individer, dvs alla som räknas in i populationen och alla immigranter har lika stor chans att få avkomma, endast slumpmässiga variationer mellan individer accepteras.  Hur dessa skillnader mellan en ideal situation bäst beaktas och vilka justeringar som kan behövas måste diskuteras från fall till fall. I en praktisk situation så kan en kombination av matematisk förutsägelse enligt formler som använts ovan och relevanta väl anpassade simuleringar ge bäst förutsägelser.

Andra problem med den använda modellen
Modellen behandlar en eller en serie av på varandra följande distinkta generationsväxlingar, i praktiken kan generationsväxling vara ett utdraget förlopp.  Modellen förutsätter diskreta generationer och konstant generationslängd, detta spelar nog mindre roll. Jag talar här om inavel, egentligen är det genomsnittligt släktskap som är intressant, men man kan se begreppen som samma sak i detta sammanhang. Modellen förutsätter att immigranterna är obesläktade med varandra och med mottagarpopulationen och att migranterna inte är inavlade. Eftersom inavel och släktskap mäts relativt en baspopulation, så behöver man ofta inte ta så stor hänsyn till detta, om det inte rör sig om gemensamma anfäder de senaste generationerna. Om populationen immigranterna kommer från är inbördes nära besläktad så kommer dock senare immigranter att vara mindre effektiva, och man måste nedjustera ”effektiva immigranter” för detta.

”Effektivt antal” är inte entydigt definierat. Även ”genetikexperter” lägger olika mening i det. Det är praktiskt omöjligt att räkna ut i en verklig variabel vanligen växande population vars karakteristika ändras över tiden och med överlappande generationer och varierande livshistorier, förutom svårigheter som har att göra med vilket effektivt antal man åsyftar. Jag är själv ”genetikexpert” och tillhör de mycket få i världen som faktiskt ”myntat” en variant av effektivt antal (”status number”), som används operativt i några förädlingsprogram. ”Status antal” för den skandinaviska vargstammen är strax under två, vargarna är lite mer besläktade än helsyskon, och ”normala” helsyskon har två obesläktade föräldrar. Man kan se det som ett alternativt sätt att uttrycka gruppsläktskap.

Tillämpning för svensk varg

Modellen bygger på att alla vargar är lika reproduktiva. Man skall använda ”effektiva vargar”. Vad detta egentligen är kan experterna diskutera, det är långtifrån enkelt och ”effektiv” varg är inget entydigt begrepp, vilket kanske många tror. För praktiska beräkningar tror jag det är funktionellast och tillräckligt noggrant att bara räkna med reproduktiva vargar, dvs. vargar som producerar avkomma. För en vargpopulation kan man sätta detta till dubbla antalet föryngringar per år för praktiska överväganden (en föryngring har två föräldrar). Detta är lätt att fatta, lätt att räkna ut och sällan gravt missvisande. Det hamnar för svenska vargtillämpningar på ungefär samma ”effektiva” antal som mer sofistikerade beräkningar. Därför räknas immigranter bara om de ger upphov till avkomma i Sverige (man får skatta antalet reproduktiva immigranter per generation, det är färre tillförda valpar än invandrare från öst som blir reproduktiva).

Immigranter har en fördel gentemot de inavlade
Immigranterna är mindre inavlade än de svenska vargarna, och inavel minskar fertiliteten. Effekten av invandringen förstärks av den lägre fertiliteten hos de inavlade svenska vargarna. Dessutom har de icke inavlade vargarna högre vitalitet och hävdar sig nog bättre. Både djurparksvalpar och finska vargar är nog något mer inavlade än de invandrare som grundade den svenska vargstammen, vilket i någon mån reducerar fördelen. Jag tror detta ger +25% fördel för immigranterna, dvs. en immigrant per generation i formeln skall räknas som 1.25 i en situation när immigranterna och deras avkommor inte får något skydd. I 2010 års föryngringar är Galven och Kynna-2 överrepresenterade jämfört med andra inavlade föräldrar som började reproduktion 2008. De invandrade vargarna kommer längre ifrån och är mindre besläktade än i den ”referenssituationen” formeln utgår från. Man kanske skall beakta detta som en ”negativ” inavel (genetikerna kallar det för heterosis). Det finns minst två exempel på effekten av en enda invandrad varg och de visar att en invandrad varg kan ha en stor och positiv effekt. Den ena rör den tredje vargen bland de tre grundarna till den skandinaviska vargstammen som satt sprätt på tillväxten. Det har beräknats att dess andel av genmassan i den svenska vargstammen våren 2011 var 28 %, man skulle förvänta mindre än 25 %, det antyder visserligen en fördel, men den är lite mindre än väntat om fördelen är faktorn 1.25, som jag föreslår. Det andra exemplet är en invandrare till vargön Isle Royal och dess isolerade lilla inavlade vargpopulation, som snabbt fick sina gener spridda och efter en tid stod för 56 % av genmassan mot förväntat en bit under 50. Den skandinaviska stammen och Isle Royal stammen var mycket inavlade och huvuddelen av den gamla genmassan ”liftade” på den nya via invandrarens partner, för nya invandrare blir denna effekt obetydlig och man kan vänta en större överlägsenhet. Jag tror att 1.25 är en rimlig skattning, den kanske kan ändras när man gjort en sammanställning och utvärdering för alla de tre reproduktiva invandrare (1991, 2008, 2008) som faktiskt kommit in, men innan man börjar bör man invänta data för föryngringarna 2011.

Immigranter skyddas från jakt
Immigranter och deras familjer är skyddade från licensjakt och skyddsjakt, detta ökar antalet reproduktiva avkommor. Värdet av skyddet beror på det uttag ur populationen som de skyddas från (licens- och skyddsjakt), det blir 0 vid fri tillväxt och ganska svagt i ett läge med en låg skyddsjaktsintensitet som inte ger stor vikt åt det genetiska värdet och tillåter populationstillväxt vilket torde vara situationen hösten 2011-2012. Jag går här på rovdjursutredningens delbetänkande, som föreslår konstant vargantal tills inaveln sänkts och regeringen som uttalat att populationsbegränsande licensjakt skall återupptas 2013. I det läget jag gissar +40% ökning av antalet reproducerande avkommor för immigranter och deras familjer. Bara reproducerande vargar räknas i modellen, invandrarna har också ett väsentlig skydd innan de får avkomma, men detta räknas in i antalet immigranter och inte som en multiplikator. Invandrarnas reproduktiva avkommor och deras familjer får också ett ordentligt om än något mindre effektivt skydd, som nog också kan ge +40%. En viktig osäkerhetsfaktor är tjuvjakten, har den minskat så ökar invandringen av reproduktiva vargar. Det förefaller som tjuvjakten på varg i Sverige minskat de sista åren, åtminstone i procent av stammen.

Modellen förutsätter att migranterna är ”obesläktade” med varandra och de svenska vargarna, avvikelser från detta är nog inte betydelsefull för de första immigranterna, men när tio effektiva vargar tillförts så börjar det bli betydelsefullt och minskar immigrationens inavelsminskande effekt. Djurparksvargarna är besläktade med varandra och vid utsättning så tar man dessutom nog flera helsyskon från varje djurparkskull. De finska vargarna har nu så lågt populationsantal och så begränsad invandring från Ryssland förutom att invandrarna i Sverige kommer från Finland, så det påverkar prognoserna lite grand. Modellen antar också att immigranterna inte är inavlade, igen jämfört med en baslinje som tidigare tillskott till den skandinaviska vargpopulationen härrör från. De nutida finska vargarna är nog något mer inavlade. För att översätta invandring och genetisk drift till inavelsändringar per generation fordras att generationslängden är känd, för varg anses den kunna sättas till fem år. På annat ställe på den här bloggen föreslås att generationslängden är obetydligt lägre och blir något ytterligare lägre vid populationsbegränsande jakt.  Sammanfattningsvis tror jag det ”effektiva” antalet immigranter bör skattas till knappt dubbelt så högt som modellen som tabellen ovan bygger på för de första immigranterna, men för senare immigranter bör man räkna ut och använda en lägre faktor.

Släktskaps och inavelsgraden av den svenska vargpopulationen har kartlagts i en stamtavla, den senaste versionen finns i en rapport av Mikael Åkesson m fl (miljöaktuellt 2011). Inavelsgraden i den svenska vargpopulationen 2010 var ca 0.28 (vargarna är mer släkt än syskon). Det invandrade tre vargar som grundlade den svenska vargpopulationen i början på 80-talet, det kom inga nya invandrare förrän 2007/2008. Det lilla antalet ursprungliga invandrare och den höga genetiska driften i den i början lilla populationen lade grunden till den nuvarande höga inaveln.

Det kom två invandrare 2007/2008 och att det kom så många kanske reflekterar att vargantalet blivit så högt i Sverige att invandrarna som vandrat igenom norra Sverige har en god chans att finna en partner. Det är en invandrare på gång som verkar etablerat ett revir med en partner 2011. Att invandringen de sista åren varit så hög att inaveln är på väg ned görs troligt av nya resultat med markörgener.

Historiskt har det kommit 5 invandrare 1982-2010, dvs. 0.9 per generation. Invandringen verkar öka. Den naturliga invandringen förefaller tillräcklig för att marginellt sänka inaveln utöver de 0.6 immigranter per generation som behövs. De två invandrarna som kom 2007/2008 ger respit till kanske 2020 innan nya maximinivåer på inaveln nås, därför behöver vargflytten inte forceras om målet vore att hindra ytterligare ökningar av inaveln. Inte heller brådskar det med att öka vargantalet om målet är att förhindra en ytterligare ökning av inaveln.

Om det fortsätter att komma det två reproduktiva invandrare per generation så kommer inavelsgraden att på sikt sjunka till 0.11 (eller något mer), dvs. den grad som rovdjursutredaren föreslagit. Om inaveln genom vargflytt sänks till 0.1 så finns det hopp om att inte fler vargflytt behövs i framtiden utan inaveln stannar på den nivån (oberoende av antalet vargar i stammen). Detta är optimistiskt men knappast orealistiskt.

Emellertid har jag ovan argumenterat för multiplikatorer av inavelseffekten av immigranter. Utan något skydd för immigranterna efter det de fått avkomma föreslås multiplikatorn 1.25 pga. att vargar utan inavel hävdar sig bättre. Med skydd från en populationsbegränsande jakt föreslås faktorn 2. Man kan alltså räkna med faktorn 4 istället för 2. Då reduceras inaveln så småningom till under Rovdjursutredningens mål F=0.10 enbart med naturlig invandring utan någon vargflytt. Det är alltså ganska sannolikt att den naturliga invandring vi har räcker till för att reducera inaveln i tillräcklig utsträckning, förutsatt att populationen begränsas med jakt som skyddar de genetiskt värdefulla vargarna.

Formel för förändring av genomsnittligt släktskap (=inavel) vid generationskifte

Genomsnittlig släktskap (inavel för en population) beräknas efter migration i en population med N individer varav M är migranter som inte är inavlade och inte släkt med någon annan individ. Det genomsnittliga släktskapen, Θ, är sannolikheten att två alleler i en populations genpool är kopior av samma gen genom arv, i detta sammanhang kan det tolkas som inavelskoefficient, fast släktskapen kommer före inaveln och det blir missvisande när inaveln är låg, den genomsnittliga släktskapen kan inte bli 0. Avkommegenerationen indiceras med 1 och föräldragenerationen med 0. Inavelskoefficienten i avkomman förväntas efter slumpmässig parning bli det genomsnittliga släktskapet hos föräldragenerationen. Två gånger i rad tas slumpmässigt en gen från populationens genpool. Den första termen uttrycker sannolikheten att det är samma gen (av de 2N i populationen) som tas två gånger. Den andra termen är sannolikheten att båda generna är kopior av samma gen hos en gemensam släkting om de kommer från den ursprungliga populationen, dvs. inte migranterna, och inte heller samma gen tas två gånger (det täcks av den första termen). I så fall är det genomsnittliga släktskapet Θ0. Övriga fall (att åtminstone den ena genen kommer från immigranterna) ger bidraget noll.

Θ1 = 1/2N + (2N-2M)(2N-2M-1)Θ0 /4N^2, korrektare uttryckt  Θ1 = 0.5/N + 0.5(N-M)(2N-2M-1)Θ0 /N^2 (det är svårt att skriva formler i denna editor, denna form är lättast att förstå, den välbekanta faktorn 1/2N =0.5/N återfinns i första termen, som svarar mot drift i en icke inavlad population)

Formeln kan göras mer komplicerad. Man kan ta hänsyn till inavelskoefficienten; man kan tillåta fertilitetsvariationer; man kan tillåta släktskap även bland immigranterna; man kan tillåta släktskap mellan immigranterna och recepient populationen. Man skulle kunna låta populationsstorleken ändras mellan generationerna (formeln förutsätter i princip konstant population men det är inte känsligt). Men detta kan huvudsakligen kontrolleras med värdena på N och M. Formeln kan ses som en förenklad och utvidgad variant av en formel för släktskap i plantagefrö som härletts av Lindgren och Mullin (1998), detta kan medföra att några förutsättningar inte är uppfyllda och viss försiktighet rekommenderas. Man bör tolka genomsnittligt släktskap, Θ, som latent och approximativ inavelskoefficient. Man kan utgå från ”effektiva” värden på N och M. Det är möjligt att räkna obetydligt exaktare, men formeln verkar ge tillräckligt rättvisande resultat för beslutsfattare. Resultaten verkar stämma bra med en del andra resultat som framförts i bakgrunden till den svenska vargdebatten, framförallt Laikre och Rymans beräkningar. Lindgren D & Mullin TJ 1998. Relatedness and status number in seed orchard crops. Canadian Journal of Forest Research, 28:276-283.

Det klassiska formeln för hur inavel ändras över generationer är:  Ft = 1/(2N) + [1 – 1/(2N)]Ft-1.

Hjälpmedel för beräkningar av inavelsförändingar vid generationsskiften och Tabellen ovan
Ett verktyg har konstruerats för att beräkna hur ”inaveln” förändras vid generationskiften som en funktion av ”inavel” före generationsskiftet, immigration och populationsstorlek.  Arbetsark i Google, klicka till webplatsen. Användaren kan ändra ingångsvärden. Man kan iterera sig fram till värdena i tabellen ovan, det är bara att ställa in så att inaveln blir konstant i generationsskiften! Sabotera inte arbetsarket för följande användare genom att ändra fel celler!  Det finns en mer detaljerad EXCEL arbetsbok man kan få av mig. Beräkningen verkar (som förväntat) ge resultat som de beräkningar Laikre och Ryman gjort.

, , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Förvaltningsplan – synpunkter

Förvaltningsplan – Naturvårdsverket

Naturvårdsverket har ett regeringsuppdrag att göra en förvaltningsplan för varg som skall vara klar i i början av juni 2012. Förvaltningsplanen gick ut på en förremiss i slutet av april och NVV inhämtar allmänhetens synpunkter på hur relationerna med varg skall förbättras i början av maj. Jag skriver mina synpunkter högst upp på detta inlägg, jag gör sedan en nytt inlägg när den slutliga förvaltningsplanen kommer. Mina synpunkter nedan från hösten har redigerats med hänsyn till rovdjursutredningens slutbetänkande.

Förremissvar till naturvårdsverkets förvaltningsplan i slutet av april 2012

Det saknas definition av den ”inavelsgrad”, som skall sänkas till under 0.1. Eftersom jag anser det är något annat som är bättre att få sänkt, och skillnaden är inte obetydlig, så är det inte trivialt och avgörandet bör inte godtyckligt överlåtas på en framtida rapportförfattare eller kanske flera olika. Rapporten 2011 (Åkesson och dessutom kanske den andra rapporten) som hänvisas till är inte tillfredställande ur denna synpunkt, och kraven på vad som rapporteras bör övervägas mer i detalj. Jag tycker Åkessons rapport är jättebra och utomordentligt värdefull och välgjord, jag är jättenöjd med den och föreslår bara tekniskt enkla kompletteringar och preciseringar från förvaltningsplanen till vad som publiceras.

Det saknas definition av antalet vargar, som skall vara minst 450. Hur antalet definieras är inte en trivial fråga.

MÅL bör inte vara oklara i avsaknad av bra definitioner. Inte i detta dokument som förmodas reglera Sveriges mål för vargförvaltning!

EUs miljökommissionär har vid flera tillfällen satt sin tillit och sina förhoppningar till förvaltningsplanen. Anser naturvårdsverket att man ansträngt sig för att tillgodose miljökommissionärens förhoppningar?

Citat från planen ”I enlighet med EU-domstolens praxis bör det även innebära att jakt kan medges om den inte förhindrar återställandet av gynnsam bevarandestatus” Licensjakt sänker inaveln och underlättar för varg att nå gynnsam bevarandestatus. Detta bör utvecklas närmare, eftersom varken EU eller ens regeringen verkar förstått det att döma av EUs reaktioner på tidigare licensjakter och regeringens undfallenhet att låta frågan prövas rättsligt. Och om regeringen och EU inte heller fattar rovdjursutredarens utläggning om förvaltningsjakt, så behövs nu ytterligare verbal utveckling.

Rovdjursutredningens slutbetänkande skriver minst 450 vargar 2024. Det är inte ett provisoriskt värde. Förvaltningsplanen remissversion för vidare föråldrade uppgifter.

Genom att flytta invandrarvarg från renbetesområdet söderut har naturvårdsverket fördärvat en lovande familjebildning och ingen flyttning har ”lyckats”. Med hänsyn till detta föreslås blygsammare formuleringar i den nya förvaltningsplanen. Jag anser i genomsnitt en föryngring i renbetesland bör tolereras för att förbättra invandringen, och undrar om förvaltningsplanen ger en helt riktig bild att riksdagen utfärdat och rovdjursutredaren stöder totalförbud?

Rovdjursutredarens förslag att inavelsmålet skall nås för populationsmålet nämns inte bland faktorerna som uppräknas för hur stammen skall tillväxa.

Genetiskt viktig varg är fortfarande ganska entydigt, men det kommer det inte att vara efter valpningen 2013, och snart kommer den genetiska viktigheten att röra sig om relationer med resten av populationen. Licensjakt bör anpassas så att det ges en dominerande vikt hur den påverkar stammens genetik, men efter 2013 bör detta uttryckas mer nyanserat. Vad som står i förvaltningsplanen stämmer inte heller med vad naturvårdsverket bestämt vid ett sammanträde. Anpassning av terminologin till mer komplexa förhållanden rekommenderas redan nu.

I vissa fall kan man göra avkall på att man måste känna den genetiska viktigheten före beslut om skyddsjakt. Det bidrar till det ”genetikhat” som vuxit fram det sista året och försvårat acceptansen för genetisk förstärkning.

Årlig rapportering av vargstatus bör uttryckligen omfatta ödet för ”genetiskt värdefulla vargar” (framförallt skyddsjakt) och helst en analys av de genetiska effekterna.

Syftet är att sänka vargens inavel bör anges utan angiven tidsgräns ”tills den blir 0.1 eller annat beslutas” (2017, som anges, kommer inte inavelsgraden att ha sjunkit till 0.1). Det går förstås att ha en plan som bara sträcker sig till 2017, men det måste framgå att ambitionerna inte slutar då.

Om det är så att vargantalet får begränsas utan att inavelsmålet nåtts eller invandringen från Finland ökat (vilket rovdjursutredaren anser behövs) så bör det klart framgå. För närvarande påstår t ex jag att det är det biologiska taket som gäller, eftersom inaveln inte kommer att nå målet och bruttoinvandringen från Finland knappast öka. Det vore bra för acceptansen om den oro detta skapar kunde skingras genom att det av förvaltningsplanen klart framgår att det räcker med att minimiantalet uppnåtts för att stoppa tillväxten med jakt, andra önskemål behöver inte uppfyllas.

Valpar bör (av biologiska skäl och för bättre acceptans av lokala intressen) tas bort från kullar dit valpar tillförs, helst fler än som tillförs. Förstår inte varför detta inte ens diskuteras.

Citat ”Naturvårdsverket avser att undersöka det bevarandebiologiska behovet och de juridiska förutsättningarna för att underlätta den genetiska förstärkningen genom selektiv, riktad och populationsreglerande jakt. En sådan jakt skulle därmed kunna utgöra en komponent i den genetiska förstärkningen för att åtgärderna ska få en snabbare effekt i populationen. Undersökningen ska omfatta såväl förutsättningarna för att utifrån genetisk status rikta jakten mot särskilda revir, som att reglera stammens storlek för att öka den genetiska förstärkningens effekt.” ”Naturvårdsverket avser att 2012 inleda arbetet med att utveckla former för en mer selektiv licensjakt och att ta fram föreskrifter för länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter varg. Bland annat kommer möjligheten att rikta jakten mot revir med särskilt låg genetiskt status och effekterna av en sådan jakt att undersökas.” 

Det är anmärkningsvärt att Sverige först nu verkar kommit på iden att utvärdera effekten av jakt och tillförsel av vargar under olika förutsättningar inklusive de rådande nu och 2010. De uträkningar som gjorts är inte relevanta, det är tveksamt om naturvårdsverket verkligen tänker göra allmänt relevantare beräkningar, t ex genom att ta hänsyn till att vargstammen nu är större än beräkningarna förutsatt. Det verkar dock av förvaltningsplanen, som naturvårdsverket nu hade för avsikt att ta initiativ till sådana beräkningar, som rimligen borde utförts för några år sedan. Någon borde insett att beslutsfattande normalt skall ha en konsekvens och kostnadsanalys. Detta gäller även den allmänna uppfattningen om riksdagsbeslut. Att genetik kan användas som ett motiv för att minska vargantal och inte ensidigt öka det skulle bidra till en mindre genetikhatisk inställning hos de vargnegativa elementen, vilket i sin tur skulle underlätta genetikförstärkningen och öka acceptansen för den. Beräkningarna måste dock utföras skyndsamt om de skall bli ett beslutsunderlag till 2013 års förvaltningsjakt. Jag får känslan av att möjligheterna att få ett långsiktigt riksdagsbeslut hösten 2012, som möjliggör förvaltningsjakt 2013, medvetet förhalas.

Citat ”Naturvårdsverket och Jordbruksverket kommer under 2013 att upprätta ett femårigt handlingsprogram som bland annat innehåller:…  – Ett kvantitativt mål för minskad inavelsnivå”

För att kunna koppla detta kvantitativa mål till insatta åtgärder borde uppdaterade relevanta räkningar utföras och det skall vara klart 2013, så inte bidrar det till jakt 2013.

Förvaltningsplanen kunde kontinuerligt utvärdera hur acceptansen för de som är närmast vargarna utvecklas med tiden och – om den försämrats sista halvåret, vilket jag tror – varför de åtgärder som vidtagits inte varit effektiva.

Nedan är några synpunkter från mig vad en förvaltningsplan kunde omfatta eller reglera. Naturvårdsverkets sida om förvaltningsplansarbetet är http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-och-vilt/Viltforvaltning/Regeringsuppdrag-om-vilt/Forvaltningsplan-for-varg/ (naturvårdsverket har bytt URL till sina rovdjurssidor URL är uppdaterad även om inte sidans text är det).

Jag har lagt ned mycket arbete på denna vargweb som ger underlag för många aspekter av vargförvaltning https://vargdag.wordpress.com/. Mycket råder det säkert i princip enighet om, men en del finns ingenannanstans och även där de flesta är överens kanske detta ger ytterligare perspektiv. Denna artikel kommer nog kontinuerligt att förbättras och förändras. En del motiv finns här, en del på den här webben och jag länkar till några. Beträffande de flesta tror jag det råder enighet om behovet. Förvaltningsplanen ges nu stor betydelse av EU och regeringen medan betydelsen av den rovdjursutredning som skall komma med sitt betänkande i början av april tonas ned. Även rovdjursutredningen själv verkar anse att svaren om vargens väg till gynnsam bevarandestatus och vad det är skall ges av förvaltningsplanen. Den nya ”vargkommitten” säger sig ha bidragit.

Jag tror inte rovdjursutredningen lyckats formulera ett genomförbart mål eller väg och jag tror att nyckeln för att lösa rovdjursförvaltningens dödläge är att ge vargen gynnsamt bevarandestatus idag och jag tror det ligger i förvaltningsplanen makt att skriva in detta, men jag tror knappast det moraliska modet föreligger.

Förvaltningsplan för varg i Sverige.

#1 Det genomsnittliga släktskapet i den skandinaviska vargens genpool skall årligen beräknas och redovisas i ett uppdaterat diagram som visar utvecklingen över tiden. Skälen förklaras på https://vargdag.wordpress.com/2011/10/23/genomsnittligt-slaktskap-berakningsmetod/:

#2 Den skandinaviska vargstammens utbredning söder om latitud 59 bör årligen redovisas i ett diagram, som visar utvecklingen över åren. Motiv: framryckningen söderut går märkligt och oacceptabelt sakta och måste stimuleras och ges ökad uppmärksamhet och analys de närmaste åren. Vidare motivation: https://vargdag.wordpress.com/2011/11/14/sydgrans-svensk-varg/  Det finns också ett behov att följa spridningen österut, men här är framstegen påtagliga och fordrar inte omedelbar uppmärksamhet. Norrut tas säkert upp av andra. I #13 föreslås länsvis fördelning av vargar vilket är ett verktyg för att följa utvecklingen av den regionala fördelningen på nationell nivå.

#3 Den svenska vargstammens utbredning skall vidgas. Huvudmetoden för detta är utformning av skydds- och licensjakt. Speciell uppmärksamhet skall ges spridning i Götaland.

#4 Det viktigaste och högst prioriterade förvaltningsmålet är att sänka vargstammens inavel som i förvaltningsplanen bör omformuleras till att sänka det genomsnittliga släktskapet. När och om det genomsnittliga släktskapet faller under 0.15, så bör prioriteten för ytterligare sänkningar diskuteras och troligen omprövas.

#5  För att sänka inaveln skall genbidraget från de tre tidigaste  ”grundarna”  successivt  reduceras. Detta borde skrivas in i förvaltningsmålet för de närmaste åren.

#6  Den prioriterade metoden att sänka inaveln är att förvalta generna från naturliga invandrare eller nyinförda vargar välNyinvandrade vargar skall i princip aldrig avlivas och deras reproduktion skall inte försvåras, men flyttning kan ibland vara motiverat.

#7  Jakt skall arrangeras så att avkomma till nyinförda vargar sällan skjuts. Barnbarn behöver generellt inget specifikt individuellt skydd utöver ett skydd för invandrarnas familjer och revir som i första hand är till för att skydda den genetiskt värdefulla vargen, i andra dess partner och först i tredje hand barnbarnen.

#8  Alla ”genetiskt värdefulla” vargar (avkommor till invandrare) är inte lika mycket värda och värdet är inte konstant över tiden. Invandrare får barn och barnbarn och sprider sina gener i stammen. Nya ”fräscha” vargar tillkommer. Därför minskar behovet av skydd och särbehandling över tiden för de nuvarande genetiskt värdefulla vargarna. Det bör göras en omräkning av genetiskt värde varje år. Eftersom vi är ovana vid detta, så kan man inte heller lägga fast i en förvaltningsplanen hur uträkningen skall göras, bara att den skall göras årligen. Detta genetiska värde behövs såväl för skyddsjakter (hur mycket ”extra” skada som måste tolereras) som för licensjakt (vilka revir som skall fredas). Synpunkter och förslag på min web: https://vargdag.wordpress.com/2011/11/24/invandrare-och-deras-avkommors-genetiska-varde/

#9 Statistik skall föras över genetik hos skjutna vargar baserat på DNA analys, och det genetiska värdet hos skjutna vargarna skall årligen sammanställas. Detta är en kontroll på att de genetiskt värdefulla vargarna får ett tillfredställande skydd.

#10 Riktvärdet för den svenska vargstammens storlek till 2019 skall sättas till lägsta möjliga. Regeringen har tagit bort taket men hänvisar till rovdjursutredningen (SOU2010:34). Rovdjursutredningen föreslår i första betänkandet att antalet inte ökar förrän inaveln minskar och i det andra att golvet gäller först från 2024. Jag tillstyrker detta varmt eftersom det är lättare att minska inaveln i en liten vargstam än en stor. Olika poster på min web visar att en liten vargstam ökar den inavelsreducerande effekten av både invandring och införsel.

#11. Huvudskattningen av vargstammens storlek definieras som det skattade antalet vargar 1 april respektive år. Därefter kommer valpningen och det tar lång tid innan man får grepp över den och dödligheten (dödligheten av valpar är stor och osäker i början). 1 april är vargantalet förhållandevis säkert, kanske säkrast. 1 april är minimitalet under årscykeln, dvs det kommer nästan alltid att finnas fler vargindivider än antalet anger, det är den naturligaste utgångspunkt för årscykeln i antal. Jakt och spårning kommer huvudsakligen att ske på vintern före 1 april (egentligen före 1 mars men justeringar kanske görs). Det blir därför ingen förvirring om antalet avser före eller efter eventuell licensjakt. Statusrapporterna under sommaren hösten ligger så nära skattningstidpunkten som möjligt. Motiv: statsmakterna har inte definierat antalet vargar i Sverige, därför bör förvaltningsplanen göra en definition (se https://vargdag.wordpress.com/antal-vargar/)

#12 Praxisen att räkna norsk-svenska vargar som svenska ändras och ersätts av en överenskommen delning. Det ger en felaktig bild av de båda ländernas vargstammar att räkna för högt till Sverige. Detta innebär att vargantalet i Sverige sjunker med kanske 20 vargar och måste justeras bakåt.

#13 Förvaltningsplanen bör se till att årliga fördelningar av antalet vargar på län görs och sprids. Naturvårdsverket gör länsfördelningen och bestämmer viktningen av vargar som rör sig över länsgränserna. En sådan skattning skulle objektivare än tidningsuppgifter, som lätt överdriver vargens roll i länet. Idén med skattningen är att skattningen i län summerar ihop till riksskattningen. Fördelningen behövs för att få nationell överblick om vargförvaltningen regionaliseras. Man får överväga hur man skall beakta och fördela icke stationära vargar, bla för att visa att varg faktiskt förekommer även i län utan föryngringar.

#14 Den naturliga invandringen från Finland skall stimuleras och förbättras. Metoder för detta är diskussioner med Finland om hur invandringen av vargar från Finland till Sverige skall förbättras, gemensamma diskussioner (Finland) med ryska Karelen hur deras vargstatus ser ut och hur migration till Finland samt österut i Ryssland kan förbättras. Beträffande effekterna av migration på inavel se min web:http://vargweb.wordpress.com/2011/11/29/invandring-av-vargar-fran-ost-sanker-inaveln/

#15 Ökad tolerans mot vargetableringar i renbetesområdet när det rör sig om direktinvandrare som envisas med att bosätta sig där och bildat revir med partner, såsom ”Idretiken (se https://vargdag.wordpress.com/2011/10/31/skandinaviens-viktigaste-varg-idrevargen/.

#16 Den genomsnittliga generationstiden baserat på årets nya föräldrapar beräknas årligen. Det är av intresse att studera hur jakt påverkar generationstiden, troligen sjunker den. Hur detta skulle kunna gå till åskådliggörs på https://vargdag.wordpress.com/2011/11/21/generationstid-lagre-an-formodat/

#17 Huvudfrågan om vargantalet i Sverige beror på vetenskapen och för hur varggener diffunderar genom en fragmentiserad, ganska liten östlig icke avgränsad vargpopulation, som genomgår dynamiska snabba förändringar; samt underlaget (beskrivningar) av denna vargpopulation. På kort sikt är fler vargar en nackdel eftersom det försvårar en genetisk förstärkning och permanent utökning av spridningsområdet. Jag föreslår därför att vargförvaltningsplanen uttalar sig i första hand för ingen ökning och i andra att eventuell ökning skall förläggas till andra län än Värmland, Dalarna, Gävleborg, Örebro och Västmanland, som idag är mättade, och i övrigt hänvisar till högre vargantal som en fråga för nästa omgång av förvaltningsplanen.

Allmänna synpunkter:
# De restriktioner och den höjning av debattemparturen som EUs uppmärksamhet angående jaktformerna givit, har föranlett regeringen och be EU om ett ökat nationellt utrymme för vargpolitiken, vilket EU inte beviljat utan istället talat om att tillräcklig flexibilitet finns. Detta gör utformningen av vargpolitik och även förvaltningsplan besvärlig, bla vet man inte vad EU egentligen vill och man vet inte hur EU kommer att reagera. Att vargen inte har gynnsamt bevarandestatus överför makt från Sverige till Bryssel, det har inte gått att lägga ett riksdagsbeslut med över 80% av riksdagen bakom som underlag till ett treårigt vargbeslut pga av EUs oförutsägbarhet. Nu skall det beslutas om villkoren för gynnsam bevarandestatus. Tvärtom vad många tror styrs inte villkoren huvudsakligen av Bryssel, EUs rovdjursriktlinjer ger handlingsfrihet för Sverige att förklara att dagens vargstam uppfyller kraven för gynnsam bevarandestatus, och att göra detta skulle ge Sverige större handlingsfrihet. Rovdjursutredningen skriver in önskemål i still med att inaveln reduceras till 10% som sedan blir ett villkor för gynnsam bevarandestatus som troligen inte kommer att uppnås. Det är naturligtvis bra med höga ambitioner och det finns en drift att få överbetyg. Jag föreslår att den svenska vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus som den är, fast marginalen inte är jättestor. Andra krav och önskemål uttrycks i förvaltningsplanen. Syftet är inte att sänka ambitionsnivån i vargförvaltningen utan att Sverige skall ta en större andel av ansvaret och få större möjligheter att välja den effektivaste vägen mot målet.
# Naturvårdsverket har under hösten 2011 gjort den vargrelaterade information svårtillgängligare eller kanske ibland helt otillgänglig.  Sidor som förut var lätt tillgängliga är nu lösenordskyddade; eller omöjliga att klicka sig fram till; eller har tagits bort. Det finns en sökfunktion på Naturvårdsverkets web, men det är svårt att söka igenom systematiskt och det är svårt att finna menyer att söka från, och även när man hittat något nytt relevant, så är det inte säkert tillgängligt när man ”klickar” länken.  Det blir svårare eller kanske så omöjligt att utvärdera Sveriges vargförvaltning för oberoende observatörer utanför ”etablissemanget” (som jag). Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet och hur jag märkte att Naturvårdsverket försökte hålla information lättillgänglig, nu verkar det inte finnas skäl för beröm längre och steget till klander är inte så långt.
# Det är svårt med myndigheter och organisationer i allmänhet och vargdebatt i synnerhet, de tar i allmänhet inte åt sig av synpunkter, som inte kommer från en auktoriserad källa (jag är ju privatperson). Man upplever att enda chansen är att skriva i t ex tidningar och då måste det vara kort och onyanserat och lite vinklat, detta leder inte till en dialog och det gör debattklimatet mer polariserat. Jag upplever lite ”konstruktiv kritik” och att det är lite för lätt att sälja kvalificerade ideer utan ett intellektuellt kvalificerat motstånd. Jag gör ganska skarpa utsagor om hur den svenska vargpolitiken borde förbättras (även kommentarer om specifika inlägg av kvalificerade namngivna personer, och i andra fall mot förslag/beslut av t ex naturvårdsverket). Vore det ett bra vetenskapligt debattklimat borde det komma mer kommentarer från dessa. I de flesta fall så är det tystnad, annars tack för synpunkterna eller vi är inte intresserade. Det blir mest onyanserat skäll. Fast å andra sidan så tror jag även auktoriserade källor känner ganska mycket frustation i just vargfrågan, och den mesta informationen är fortfarande lättillgänglig även om den från just naturvårdsverket blir sämre.
# Det uttalas ofta att en MKB eller snarare motsvarighet till MKB för varg borde utföras. Förvaltningsplanen kan omfatta den information och analys som ges i en MKB (miljökonsekvensbedömning) som skall föregå en ny verksamhet, dvs. en genomgång av miljökonsekvenserna av introduktion av varg. Varg är ju inte ny för latituderna 59-62, men för huvuddelen av Sverige är det en nyhet med permanent vargnärvaro. Det principiella förfarandet kan vara av värde även för verksamheter man har viss erfarenhet av, speciellt när ämnet är så kontroversiellt och så många olika delvis överdrivna uppfattningar är i svang.
# Det är svårt att förstå utgångspunkterna för förvaltningsplanen eftersom de politiska intentionerna är oklara, konfliktfulla och med säkerhet kommer att modifieras inom ett år. LCIE dokumentet, som hänvisas till i förutsättningarna, kommer från en grupp vars åsikter om den svenska vargförvaltningen inte har respekteras av EU-kommissionen och som ger utrymmer för ett brett spektrum av tolkningar när det skall appliceras på svensk varg. Jag kan inte förstå annat än att förvaltningsplanen blir ett vargpolitiskt instrument.
# Debattklimatet skärptes ytterligare i samband med EUs inblandning; genom regeringens försök att blidka EU; och genom att naturskyddsverket inte är lyhört för statsmakternas intentioner. Tycker det vore bättre att vänta med förvaltningsplan tills överträdelseförfarandet avslutats. Då skulle det bli något mindre turbulent och hetsat debattklimat och förvaltningsplanen kunde göras mer fristående från vad olika intressenter hävdar att EU menar.
# Det blir ännu svårare genom att vargantalet tycks öka bortom politisk kontroll till valpningen våren 2012 och vida överträffa de tidigare satta politiska målen.

Umeå november/december 2011  tillägg april 2012

, , , , ,

3 kommentarer

”Kostnader” och ”opinion” för varg

Utgående från resonemang nedan sätter jag vargens årliga samhällskostnad till 120 millioner för de första 200 (2010 års situation) och 0.5 miljoner för varje ytterligare varg. 2012 är kostnaden 140 millioner.  Den relevanta är kostnaden för en ökning i intervallet mellan 200 och 500 vargar. Jag har räknat upp kostnaderna väsentlig efter att Rovdjursutredningen kom i april 2012, eftersom jag ville ligga lågt innan jag såg om utredningen hade gjort användbara skattningar. Nu när statsmakterna inte gjort användbara kostnadsberäkningar blir det angelägnare att utträckningarna görs av sådana som mig. Opinion diskuteras nederst.

Samhällets (=statsbudgetens) kostnad för alla rovdjur är enligt senaste och tidigare rovdjursutredning i storleksordningen 160 miljoner. Förmodligen är det lite mer för utredande och diskuterande, polis och rättsväsende mm. Jan Milds hemsida har en kostnadsuppställning och riksdagens utredningstjänst har gjort ett försök att sammanställa en del kostnader. En uppskattning av olika samhällskostnader här. Det är lite förvånande att detta inte ökat med ökande vargantal de sista fem åren. och att inte heller den senaste rovdjursutredningen lyckats särskilja vargens del. Det är dock att förmoda att vargen tar en relativt stor del. Den senaste rovdjursutredningen har inte lyckats utreda vargens kostnader bättre än den föregående. Den senaste rovdjursutredningen konstaterar resursbrist och det har länsstyrelserna också påpekat. Den största enskilda posten rör sig om rennäringens skador och är 55 miljoner, och där är varg en liten del.   Ett problem med vargens kostnadssida är att bara en mindre del av ”kostnaden” hamnar direkt hos staten och skattebetalarna, och att staten känner ett intresse att skatta andra kostnader lågt för att undvika att de hamnar på statsbudgeten. Eftersom skador och stängsel delvis ersätts får de räknas lågt i nedanstående kalkyler, men de är en begränsad del av kostnaderna. För förvaltning, inventering, skyddsjakt, forskning, information, polis, utredande etc räknar jag med 35 miljoner för de tvåhundra första och 75 000 för varje ytterligare eller 20 miljoner i baskostnad + 75000 per varg.

Vargens ”kostnader” (nackdelar) diskuteras och kvantifieras. Det kan röra sig om försäkringsutbetalningar eller utbetalningar från samhället för vargdödade hundar, får eller andra ”ägda” djur. Det kan röra sig om förluster i minskat jaktutbyte av kött. Det kan röra sig om minskat jaktarrende. Jaktindustrin generar stora kostnader och ett stort rekreationsvärde. Det kan vara tilläggskostnader i merarbete för ägare och utsatta. Det kan vara kostnader för anläggning och underhåll av vargstängsel. Det kan vara ideella kostnader i minskat utbyte av jakt (betraktat som en fritidssysselsättning). Det är förvaltningskostnader. Det är juridiska och polisiära kostnader, exempelvis tjuvjaktrelaterade. Närvaro av varg konkurrerar med andra utgifter, framförallt sådana som syftar till landsbygdsutveckling och naturvård. Det går inte att göra en exakt kostnadsberäkning.

Vargkostnad som vargens del i viltets kostnader för samhället
Så här tror jag man kan resonera för att få en vargkostnad ur samhällets synpunkt. Det finns en viltstam i Sverige. Den orsakar dödsfall (viltolyckor, vådaskjutning, älgdödade) och stora kostnader (viltstängsel efter vägar, trafikolyckor med vilt, skogsskador, trädgårdskador). Den totala kostnaden kan förmodas vara av storleksordningen 10 döda och 2 miljarder årligen (varav hälften faller på älg). ”Vargfoder” för 200 vargar innebär att vargen utnyttjar drygt 6% av älgarna , fast mindre i ”köttandel” eftersom vargarna företrädelsevis tar kalvar och lite av den annat än älg går åt, så vargfodrets del i viltskadorna är 3%. Detta innebär 0.3 döda och 60 miljoner i skador årligen som vargarnas viltrelaterade kostnader vid 200 vargar. Detta är  300 000 per varg för vargens andel i viltets samhällskostnader, denna kan kanske antas oberoende av vargantalet och ingen del ligger i ”statens kostnader”. Möjligen skulle det kunna vara så att om det blir tätare med vargar, så äter de en större del av fällt byte, isåfall skulle marginalkostnaden bli något lägre.  Detta sätt att räkna kan sägas innebära att man fixerar viltstammen (genom jakt) och ser den som en samhällskostnad där vargen har en del. För huvuddelen av viltet finns en reell och ideell inkomstsida som inte diskuteras här. Med detta sätt att räkna behöver ”samhället” inte beakta vinster och förluster ur jägarens synpunkt, vilket lätt väcker motargument och polarisering.

Det förefaller nu som om närvaron av varg snarast ökade älgantal och älgskador. Jägarna minskar sitt uttag av älg mer än ökningen av uttaget som vargen gör. Dels vill jägarna ofta kompensera och hålla älgstammen genom att minska sitt uttag, dels blir det olustigare att jaga när risken blir stor att vargen tar hunden. När verkligen älgstammen blir låg kanske jägarna inte betraktar den som jaktbar.. Det hävdas ibland att vargnärvaro gör älgen mindre jaktvärd, dels genom att det blir färre älgar och dels genom att jägarna tvekar att använda löshund. Därigenom kan varg leda till fler älgar och därigenom större skogsskador. Jag ifrågasätter om detta inte i huvudsak kommer att kompenseras genom lägre arrende och på andra sätt minskade kostnader för jägaren Men räknesättet förutsätter att älgstammen totalt och därmed skadorna hålls konstant och inte påverkas av det minskade jägaruttaget.

Vargen är en ren köttätare. En varg behöver 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en varg två kg per dag. Men vargen dödar och förstår mycket mer än vad den äter. Säg att en varg dödar 2000 kg per år – varav den äter kanske en tredjedel – och att köttet i producentledet är värt 50kr/kg, så skulle varje vargs föda vara värt 100 000 kronor/år. En normalstor vargflock dödar mellan 100 och 120 älgar på ett år. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, som väger mindre. Säg varje djur är värt 5000 då blir det 500 000 per år dvs storleksordningen 100 000 per varg.  Viltet kostar mycket mer i skador än köttvärdet vilket är något att tänka på!  Jägareförbundet har räknat ut vargens årliga kostnader för jägare med 2010 års vargstam till drygt 80 millioner för förlorat kött och förlorat rekreationsvärde. Folkaktionen redovisar årliga jaktliga förluster i storleksordningen en million per varg och förluster i fastigheters taxeringsvärde anges till 47 miljoner per varg.  Visserligen ”äger” jägarna inte det ”levande” köttet men jag tycker det kan vara rätt att betrakta förlust av kött för human konsumption som en samhällskostnad. Man framför att vargen reducerar älgantalet och därmed minskar skogsskador och trafikolyckor, men om man jämför vid lika många älgar rör det sig om kött som antingen går till varg eller till human konsumption, då måste det som inte går till human konsumption ses som en samhällskostnad.  Förlorat rekreationsvärde, arrendeförluster och minskade markvärden är däremot mycket svårt att kostnadsbedömma. Om man bara ser till viltets effekter utanför jägarna och jakt och intressenter kommer man ifrån svårigheterna med värderingar ur intressenters synpunkt.

En stor kostnad ur ett samhällsperspektiv är underlaget för vargens födointag. Växtätare, för vargens födas del huvudsakligen älg, lever huvudsakligen på att beta vegetation eller böka i vegetation. En del viltproduktionsförmåga kan man troligen hävda är given av marken och gratis och skulle inte ge någon annan nyttighet om det fanns mindre vilt. Vegetationskadorna (för älg huvudsakligen skador på skogstillväxten) medför årliga miljardkostnader. Det utymme som t ex älg tar från vegetation och kan sägas minska produktionen av annat än vilt kanske är värt drygt en miljard. Viltet orsakar också andra kostnader, som trafikolyckor och stängselkostnader (mot älg, rådjur, vildsvin och sånt). Älgkött är inte heller klimatsmartare än kokött, vilket nog skulle kunna ses som en kostnad (jmfr värdet av utsläppsrätter).

Ersättning för döda tamdjur och hundar  I ersättning för tamdjur angripna av varg utgick 2011 ca 1 miljon och hundar angripna av varg en halv miljon. Detta är försumbart små belopp jämfört med andra vargrelaterade kostnader.

Stängselkostnad
En stor post är stängselkostnader för att skydda framförallt får. Den tillkommande stängselkostnaden verkar bli en mycket större post än utbetalningen för skador. och en stor del faller på privatpersoner och egenföretagares egna arbete. Ett staket kanske skyddar mot annat än varg (lo och hund t ex). Staket fordrar underhåll (elektricitet leds från den understa tråden till marken varför det är viktigt att röja). Behovet av staket är olika på olika platser och det varierar i tiden. I många fall kan det räcka med enkla ”naturliga” staket. Vargstaket har också en immateriell kostnad, det minskar ”tillgängligheten” av naturen och bidrar till fragmentisering. VSC lär ha räknat fram att det skulle kosta 1,2 miljarder att reducera angreppen på får med 50 % i södra Sverige. Jag tror emellertid inte det är ekonomiskt att bygga ut överallt, det är så mycket billigare att ta skadorna när skaderisken inte är hög. Rimligen hålls vargtätheten lägre där skaderisken är högre. Stängslekostnaden blir högre när vargantalet ökar eftersom den kommer att expandera in i fårtätare områden.  Säg att vargstängsel skall debiteras 500 miljoner i kapitalkostnad för 500 vargar i 20 år, det blir 50 000 per år, och lika mycket för underhåll, det blir 100 000 kr per varg i årlig vargstängselkostnad.

Årlig kostnad för varg

De samhällsekonomiska huvudkostnaderna är förvaltning, del i viltskador och vargavvisande stängsel. Detta är 20 miljoner +  (75 000+ 300 000+100 000)* antalet vargar. Utjämnat obetydligt uppåt kan de formuleras: årlig vargskostnad för samhället i miljoner kr = 20 +0.5*antalet vargar = 120 miljoner för läget 2010 (200 vargar) + 0.5 miljoner för varje ytterligare.  2012 fanns det kanske 240 vargar dvs 160 miljoner i årlig kostnad.

Det förekommer uppgifter i tidningar om att en skyddsjagad problemvarg orsakar kostnader för någon miljon kronor. Det är inte mer än vad kanske tre vargar kostar årligen i genomsnitt, eller annorlunda uttryckt: de skyddsjagade ”problemvargarna” och de problem de orsakar enligt nu gällande ribba för skyddsjakt, medför kostnader och besvär som en utökning av den totala vargstammen med kanske 50.

Jag frågar mig om man bör se vargstammens storlek som något som är exakt definierat av gynnsam bevarandestatus, som det inte finns någon tillnärmelsevis exakt vetenskap att beräkna. Man kan istället se det som risker för att det händer något mer eller mindre hemskt med den svenksa vargstammen. Den svenska stammen eller den skandinaviska stammen eller den nordeuropeiska populationen eller vargen som art kan gå under i vargpest. Denna risk ökar ju mindre utbredningen och numerären är och ju högre inaveln och släktskapen är. Vargstammen kan gå under även om den uppnått viss bevarandestus, som man lite godtyckligt betecknar som gynnsam. Risken blir större att det hemska inträffar ju längre från det ganska subjektivt bestämda ”gynnsam bevarandestatus” man ligger. Vargens kostnader är en försäkringspremie, vi betalar för att det hemska inte skall få så stora konsekvenser. Ju mer vi betalar ju mindre är chansen att det hemska skall få hemska konsekvenser. Hemskheter kan inträffa på andra områden också, andra arter eller raser eller kulturfenomen kan gå under. Och försäkringspremien behöver bara ersätta ett återställningsvärdet, dvs flygtransport och inplantering av 25 vuxna vargar från Ryssland och att hålla dem i ett stort stängsel i sex månader, när de släppts blir det nog en bra vargstam igen av sig själv, i sammanhanget tror jag detta är en kostnadspost som är långt mindre än  kostnadsreduktionen i att ha en lägre vargstam än önskvärt några decennier. Men försöker vi räkna in risken för det hemska i gynnsam bevarandestatus så blir de kvantitativa skattningarna av det hemska ytterligt osäkra och vi hamnar lätt på försäkringspremier som gör att vi föredrar att inte betala premien för ett osannolikt scenario. I norra halvan av Sverige accepterar vi att hålla vargen utrotad eftersom vi anser ”kostnaden” för hög att ha vargen i hela dess naturliga utbredningsområde. Det går inte att komma ifrån att göra en vägning av marginalnyttan att ha dubbelt så många vargar jämfört med dagens antal, särskilt om man anser de huvudsakligen skall rymmas inom det nuvarande svenska utbredningsområdet.

Det tillgrips underligt formulerade motiveringar när vargar skyddjagas med att jakten på en enstaka vargen inte försvårar uppnåendet av ett gynnsamt bevarandestatus. Detta måste inneböra att man lägger socio-ekonomiska värderingar i gynnsam bevarandestatus. Annars kan man hävda att de flesta fall av jakt försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus eftersom detta blir bättre med fler vargar.

När kostnader diskuteras så är det vanligen ur enstaka aktörers sida och inte ur samhället som helhets. Det är också svårt att separera vargkostnad från annat, t ex andra rovdjur. Olika partsintressen för uppmärksamheten till sina intressen och från andra partsintressens påpekanden. Man kan diskutera vem som ”äger” vilt och var kostnaden för vargslaget vilt och sämre jakt hamnar. Men visst är vad vargen äter och dödar och skadar en påtaglig kostnad som också kan ha kringkostnader. Vad är värdet av ideelt arbete? Man kan diskutera det ekonomiska värdet av rekreation. Man kan diskutera vad vargen kostar för lantbrukare och hur stor del av detta som andra betalar.

Jägareförbundet har uppskattat ”sina” årliga kostnader för vargstammen för något år sedan till 84 miljoner.  Det saknas inte höga kostnadsuppskattningar, här är en som vill debitera en halv miljard per år för den nuvarande vargstammen.

Det tycks finnas en betydande betalningsvilja hos medborgarna för att upprätthålla en svensk rovdjursstam som överskrider kostnaden. Det finns därför möjlighet att höja uttaget på skattesedeln väsentligt. Betalningsviljan är avsevärt lägre i rovdjurslänen. Det finns hos många i vargområdet en motvilja mot varg som per innevånare har ett högre värde än den positiva inställningen annorstädes. Det har föreslagits från ekonomer att det nog är meningsfullt att söka en lösning med ”bygdepeng” från statsbudgeten till varglän och vargkommuner.

Eftersom varg är så kontroversiell, varg är så uppmärksammad i den allmänna debatten, varg är en hjärtefråga för den ideella naturvården och acceptansen för den del av befolkningen som anser sig drabbad av olägenheterna är så låg, och eftersom statsmakterna inte fört en politik som mildrat dessa problem, tycker jag det är en moraliskt skyldighet av staten att inte småsnåla på vargpolitiken de närmaste åren, det är rimligt att statens vargrelaterade satsningar ökar proportionellt mot vargstammens tillväxt tills denna stabiliserats och legat konstant några år, när det nog blir ett mer avspänt klimat.

Intäkter

Det finns en immateriell intäktsida. Det blir en känsla av att leva upp till höga ideal och att väl uppfylla vår internationella roll i detta sammanhang. Man kan känna att Sverige har en rik natur. Jag tror att människan ökar sina överlevnadschanser om det finns värden vi satsar på som går ut på att vi inte bara skall driva exploatering för materiella fördelar utan kan driva projekt som inte har materiella fördelar och minskar exploateringen av naturresurser till vår egen mer påtagliga nytta. Kanske det rent av kan bidra till att minska människans ekologiska fotspår. Varg är underhållande och skapar mycket fritidssysselsättning att läsa populära böcker och se på nyheter och naturprogram. Om Sverige har en rik natur blir Sveriges röst högre i naturfrågor i världen. Det finns en mer materiell intäktssida, det går att locka fler turister om Sverige tycks erbjuda Europas sista orörda vildmark. Man kan ordna vargsafaris. Jag tror den materiella intäktssidan är liten och osäker och att det snarast är provocerande att försöka värdesätta den. Det är de immateriella värdena som skall ses som den väsentliga ”fördelen” (=intäkten). Vargen kan också antas göra en reell nytta och öka biodiversiteten, kanske det är fel att räkna hela denna nytta som immateriell. Kadaver i skogen blir vanligare vissa årstider, vilket gagnar en del arter. Vargen påverkar ”mellanpredatorer”. Den immateriella nyttan ökar nog inte alls av ytterligare vargar i vargbältet, det är snarare en ekologisk kostnad, fler vargar i vargtäta områden som Värmland resulterar förmodligen i sämre snarare än bättre ekologisk jämvikt. Man kan argumentera att det är en intäkt att vargen håller visa djurstammar nere, framför allt älg, och därigenom minskar skador av dessa djur, och den höga älgtätheten kan nog ses som en ekologisk obalans. Klövviltstammar kan bättre kontrolleras med konventionell jakt om det betraktas som önskvärt, men en svårighet är då att det ur jaktig synpunkt ofta betraktas som fördelaktigt med en stam som skapar ganska stora olägenheter. Argumentet diskuteras mer nedan, men behandlas inte som en intäkt i detta avsnitt.

Rovdjursturism. Få människor har ledning av rovdjursturism som en väsentlig inkomstkälla, någon relevant sammanställning finns inte men det rör sig knappast om inkomster på mer än några miljoner.

Rekreationsvärde för allmänheten
Sedan kan man ju räkna in rekreationsvärdet. Vargartiklar förekommer i media, det finns populära skrifter. Det sysselsätter kulturarbetare och ger rekreationsvärde till läsare och tittare. Varg är attraktion för djurparker som omsätter väsentliga belopp. Omsättningen blir större om man räknar med besökarnas nedlagda kostnader och rekreationsvärde. Kanske närvaro av varg bidrar till att kunna sälja Sverige turistiskt som Europas sista vildmark? Ideellt engagerade på ”båda” sidor upplever det som något meningsfullt att ägna sin tid åt varg (inluderar mig), så vargens existens bidrar till att ge mening åt livet åt ett antal människor, som förmodligen är större än antalet vargar.

Opinion

Opinionsundersökning (SLU)
SLU forskare presenterade en opinonsundersökning  om opinionsläget 2009 (jämfört med 2004). Man fick ta ställning till målet 200 vargar (riksdagens rovdjurspolitiska beslut 2001), om man ville ha fler vargar (?, 27)  , om målet var lagom (?, 57)  eller att man tyckte det skulle vara färre vargar (34, 16).  Den första siffran är genomsnitt av varglän och den andra snitt för riket). (Jag kunde inte utläsa ? siffror ur dokumentet.) I 7 av 25 kommuner i varglänen ville en majoritet sätta riksmålet lägre än 200. Något över hälften i varglänen gillar att det finns varg i Sverige. Jämfört med 2004 är inställningen till varg i varglänen fallande. Jag tycker man kan utläsa att mer än hälften av folket i Sverige och även i varglänen stöder att det skall vara minst cirka 200 vargar. I en fjärdedel av kommunerna i varglänen tycker en majoritet att vargantalet skall sänkas under 200. Undersökningen övertygar om att det inte finns någon majoritet hos svenskarna för den ökning av vargantalet som håller på att verkställas, och i varglänen är det uppenbart att stödet hos genomsnittsbefolkningen saknas. Jag tror att attityderna hos genomsnittsmänniskan blivit något mer negativa av den intensiva vargdebatten och EUs inblanding och därav föranledda höjningar efter 2009, framförallt i varglänen. Rimligen måste det också vara så att om man viktar mot hur starkt de enskilda människorna är för eller emot, så ligger det mer vikt bakom de negativa attityderna i varglänen. Dessutom finns ”not in my backyard”-fenomenet, så att de som stödjer 200 vargar i riket vill ändå inte att vargarna skall vara koncentrerade till det egna länet eller den egna kommunen. Detta är vad jag förstår den ”pålitligaste” opinionsundersökningen, senare är mindre täckande. Jag har svårt att tänka mig att opinionen utvecklats positivt för varg sedan dess, men den kan mycket väl ha utvecklats negativt.

Såg nyligen (slutförd feb 2012) en röstning i Expressen där 63% av 12000 röstande inte ville ha någon varg alls. Visserligen tror jag inte det var representativt, men tror ändå inte ett sådant resultat hade varit möjligt för tre år sedan.

Reflektion om acceptans
Vissa ganska små men ganska märkbara grupper drabbas av olägenheterna. Skall acceptansen nära de berörda grupperna ökas är det viktigt att närvaro av varg lokalt (för tex markägare, jakträttsinnehavare eller boende på landsbygden i vargtätt områd) för en stor del av de berörda innebär fördelar.  Om samhället ville ha ökad acceptans för varg så tror jag det vore klokt att inte låta vargantalet tillväxa alls innan ett mål för antalet hade satts, och sedan hålla tillväxten lägre än idag och hålla politiska löften. Det är också viktigt vid snabb tillväxt av vargen att låta de resurser som ökar acceptansen växa i samma takt, efter att vargantalet hållit sig konstant några år kan acceptanssatsningar reduceras.

, ,

Lämna en kommentar

Vargen i söder drar sig norrut

Sydgränsen för vargens utbredning

Riksdagens vargpolitiska beslut baserat på EUs principer och innebär att vargens utbredningsområde skall vidgas, huvudsakligen söderut. Frågan aktualiserades genom skyddsjakten i Kronoberg oktober/november 2011. En av de faktorer som bör beaktas, när skydds- eller licensjakt diskuteras eller dimensioneras för varg långt söderut, är hur bra vargförvaltningen hittills lyckats med att sprida vargen söderut. Vargförvaltningen och de som övervakar den behöver uppdaterad information. Vargutbredningens förändringar kan analyseras utgående från de årliga skandinaviska vargstatusrapporterna (Wabakken m fl 2010, 2011). Statusrapporten kommer i början på november varje år. Den bygger på information från bl a länsstyrelserna, som huvudsakligen rapporterades under senvåren, och slutligt sammanställts under hösten. Notera dock att Bredfjällreviret verkar på väg att återkomma i slutet av 2012.

Jag jämförde Figur 1 i rapporten om utbredningen vintern 2009/2010 och 2010/2011 (Figur 5 är relevantare för de senaste uppgifterna). Jag fann då att vargens utbredningsområde retirerat norrut, trots att den ökat avsevärt i antal och antal föryngringar i Sverige som helhet. Vintern 2010/2011 fanns den för Skandinavien sydligaste familjegruppen (”flocken”) vid sydligaste landgränsen till Norge (”Dals Ed Halden”). Det är också den i särklass sydligaste föryngringen (valpkullen) av varg 2010, den näst sydligaste svenska fanns norr om Vänern. För 2009/2010 fanns inte mindre än fyra familjegrupper (flockar) söder därom, varav tre med valpkullar 2009! Dessutom fanns ytterligare ett vargpar. Man kan säga att tre av de sydligaste familjegrupperna (flockar) 2009/2010 den följande vintern ersatts av vargpar utan avkomma, men den sydligaste vargflocken har helt försvunnit.

De årliga rapporterna tar inte upp föryngringar (valpkullar) 2011, först i maj 2012 finns säker information, men någon föryngring på eller söder om latitud 59 har redan iakttagits. När det finns etablerade vargpar vintern före är chansen för föryngring ganska stor, så det är ganska sannolikt att det kommer cirka två föryngringar 2011 och att situationen vintern 2011/2012 kommer att te sig bättre än 2010/2011, men det är mycket osannolikt att det blir lika omfattande vargförekomst som 2009/2010, dvs trenden får betraktas som nedgående söder om 59 inför dimensionering av jakt 2012.

Närvaron av varg syd om latitud 59 är svag 2010/2011 jämfört med vintern innan och försvagades väsentligt genom bortfallet av Skandinaviens sydligaste familjegrupp, Bredfjället, se nedan. På eller söder om latitud 59 fälldes vid licensjakt 4 vargar 2010 och 2 vargar 2011, i efterhand kan detta kanske antas ha bidragit till att stoppa vargens utbredning söderut.

Om man ser Sverige i latituder kan man schablonisera så här:
Landsända          Latitud        Varg?
Norra Sverige   62-69    i det närmaste vargfritt, förbjudet och politiskt inkorrekt.
MellanSverige   59-62   250 vargar, ökande och politiskt korrekt.
SydSverige        55-59    nästan vargfritt, men tillåtet och politiskt korrekt
Varg finns bara i ett latitudintervall på 3 latituder, trots att Sverige sträcker sig över 14 latituder. Ser man till Skandinavien så är mönstret konstant sedan mer än ett decennium, nästan alla vargar mellan 59 och 62 även om det var färre förut. Om Sverige vore tre länder av Danmarks storlek skulle varg hållits utrotad i två av dem genom jakt på de vargar som dristar sig in. Reell fridlysning upprätthålls bara i det mellersta landet.

Förekomst av varg i södra Sverige före 2009
De årliga rapporterna om vargförekomst går längre bak än 2009. År 1999/2000 var senaste vintern förut som det bara fanns en vargflock (föryngring) vid eller söder om latitud 59, sedan 2000/2001 och fram till 2009/2010 har det alltid funnits minst två, det är först den sista vinterdet gått ner till en igen. Ser man det i ett längre tidsperspektiv så har vargen stått och stampat vid latitud 59 väster om Vänern sedan mer än ett decennium utan att gjort några stora framsteg. Den sydligaste vargflocken och sydligaste föryngringen är ungefär samma 2011 som 1999. Intrycket är att vargen sedan dess har spritt sig från Värmland/Dalsland åt öster mot Östersjön men inte åt söder, fast den gjordes framstötar  2008-2010, men närvaron 2011 är knappast mer markerad än för tio år sedan. Med hänsyn till ökningen av vargens totala förekomst och den påtagliga expansionen österut så är det förvånande att sydfronten är så intakt. Det antyder att jakttrycket varit för stort.

Tamdjurskador av varg i södra Sverige
Viltskadecenter följer tamdjurskador och gör också en prognos över skadeutvecklingen där det står att vargattackerna förväntas öka 2009-2011. Antalet angrepp förväntas framförallt öka i Götaland, där tamdjurstätheten är betydligt högre än längre norrut i Sverige. Tamdjurstammen växer och vargantalet växer. Alla har förmodat att vargens utbredningsområde breder ut sig åt söder, men jag har visat att så knappast varit fallet 2010-2011 jämfört med åren tidigare. Motsäges detta av skadestatistik? Nej, tamdjursangreppen i Götaland var lägre 2010 än tidigare. Jag sammanställde antalet angrepp (enligt broschyren länkad ovan, med den indelningen i Götaland och Svealand) samt Viltskaderapporten för 2010. Det blev följande tabell över vargangreppstillfällen per år mot tamdjur fördelat på ungefär de gamla varglänen och södra landsdelen.

År       2006-2008  2010  2009-2011 (prognos enligt vargbarometer) 2011 2012
Svealand    23                   40        31
Götaland    21                   11         26

Kommentar: Vargattackantalet påverkas mycket av enstaka vargar som gör serieattacker, ren slump kan åstadkomma svängningar på tiotals fall. 2011 blir det högre värden i Götaland. Götaland påverkas ganska mycket av vargar som inte kommer från Götaland, ofta har de vandrat långa sträckor före attacken. Jag vet inte hur många attacker i Södra Sverige som beror på andra vargar än Götalands, men det är säkert en hel del, och antalet vargar som ”vandrar ned” i Götaland kan förutses öka med det totala vargantalet i landet och att det nu är ganska mättat med varg norr om latitud 59, åtminstone norr om Västra Götaland.

Län med de sydligaste vargarna
De två sydligaste varglänen är i första hand Västra Götaland och i andra hand Örebro. De är berörda av den sydligaste vargens minskning 2010 och 2011 jämfört med tidigare år och decennium. Aktuell varginformation för dessa län finns på deras webbar.   Det finns en skrift nyhetsbrev Rovdjur Västra Götaland,  och en vargsida för Örebro.

Aktuellt läge i Västra Götaland
Etablering. En aktuell lägesbeskrivning gavs i Bohuslänningen 111117. Mina anmärkningar i rött och understruket. Ingen vargflock kvar på Kroppefjäll, efter att två varghanar och en tik har skjutits under två licensjakter på fjället. På Bredfjället nära Ljungskile har två föryngringar ägt rum de senaste åren. Men inte 2010, reviret upplöst!  När varghonan på Herrestadsfjället sköts under licensakt 2009, lämnade hannen reviret. Men nu finns här ett nybildat vargpar. Hittar inte uppgifter om reviret i info från Västra Götaland, men det rör sig ivarjefall inte om föryngring 2011. Kynnefjäll (Kynnefjäll ligger några mil söder om latitud 59) gick en ensam hona vintern 2010/2011. Men nu har hon familj runt sig med en hanne som härstammar från en finsk vargsläkt. Detta är också den sydligaste vargfamilj man känner till just nu. Dvs ca 6 mil längre norr jämfört med 2009/2010, och det lär inte komma kännedom om någon sydligare ”familj” 2011, eftersom det inte finns någon känd stationär vargförekomst längre söderut i mars.  Dals Ed/Haldenreviret. Hannen försvann förra vintern någon gång och tiken blev ensam. Nu tror man hon lockat till sig en ny alfahanne från ett helnorskt revir (Linnekleppen-reviret) norr om Dals Ed/Haldenreviret. Så den sydligaste vargflocken i slutet av 2010 har problem, men det kanske löser sig!
En norsk tidning om reviret: I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret. Foreløpig er det usikkert om ulv har ynglet i reviret i 2011.
Aktuellt läge i Örebro län (enligt kontakt med rovdjursansvarig). Hasselforsreviret har fått valpar i sommar. Gamla tiken i Hasselfors har fått sällskap av en Värmlandshane från Ackjön. I Tiveden, som ligger ännu mera söderut, kan det vara en ny vargetablering på gång. Från årsskiftet och nu under hösten har varg observerats regelbundet i Tiveden. Antalet observationer av ensamma vargar i södra Örebro län, utanför etablerade vargrevir, har varit ovanligt högt under hösten och tyder på att det är flera vandrande vargar på väg söderut.

Bredfjällsreviret
Bredfjällsreviret i Sverige år lokaliserat norr om Kungälv vid Göteborg i Västra Götalands län och verkar nu försvunnet. Det var 2009 den sydligaste fasta etableringen och föryngringen av varg som förekommit på över ett sekel i Skandinavien. Etablerat vintern 2007/2008. Hannen i paret var tidigare alfahane i Kroppefjällsreviret. Paret fick valpar våren 2008. Far till första kullen dog i augusti samma år vid skyddsjakt, men modern fick valpar med en ny hane 2009. Vintern 2009-2010 fanns en familjegrupp  med 5-7 vargar, inklusive ledarpar. Ett revirhävdande vargpar observerades i december 2012, därmed verkar reviret återtagit sin ställning som Skandinaviens sydligaste vargrevir, men om det blir ungar 2013 tar ett år till att se.

Dals Ed/Haldenreviret
I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret, også i 2010.

Hasselforsreviret
Ett revirmarkerande par har spårats åtskilliga gånger under vintern 2010/2011. Reviret delas med Värmlands län. Hasselforsreviret har påvisat stationära vargar sedan vintern 1998/99, föryngringar har tidigare konstaterats nio år i rad (2000-2008).

Skäl för lägre vargtäthet i söder
Vargrevir tenderar utan aktiv styrning att hamna i glest bebyggt och vägfattigt land. Görs en karta över detta så finns färre ”vargvänliga” platser i södra Sverige. Det finns mer tamdjur och större befolkning i södra Sverige, som ökar antalet konflikter. Det finns därför rationella skäl för att eftersträva lägre vargtäthet i södra Sverige.

Politiska beslut
Antalet vargar regleras inte längre av vargens reproduktionsbiologi. Politiska beslut om utformningen av skydds- och licensjakt blir istället avgörande. Politiska beslut bör göras om i vilken grad varg skall vara närvarande i södra Sverige, att den skall ha en närvaro är dock redan beslutat.

Vad sade rovdjursutredningen 2007?
Det finns inte anledning att alltför starkt begränsa vargstammens utbredning i Sverige. Däremot finns goda skäl att söka motverka tendenserna tll en stark koncentration av vargtammen till några få län i landet.

, , ,

2 kommentarer