Släktskapsförhållanden och inavel i den skandinaviska vargstammen rapporteras årligen. Den senaste rapporten (Åkesson 2012) behandlar väsentligen 2011 års föryngringar. Den genomsnittliga inavelskoefficienten för de reproducerande parens avkommor är F=0.249. Detta är den lägsta inaveln som noterats sedan 1998 (Figur 3). Bland nybildade par är den genomsnittliga inavelskoefficienten bland avkommorna F=0.223. Detta innebär att det inte längre finns vetenskapligt underlag för det ofta upprepade påståendet att de skandinaviska vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, för detta fordras att F>0.25.
Inaveln har sjunkit i 2010 och 2011 års föryngringar.
Orsakerna till nedgången är framförallt etableringen av två invandrare 2008. Nedgången i inavel har i betydande grad förstärkts av licensakterna 2010 och 2011, som undantog genetiskt värdefulla vargar. Ytterligare bidragande orsaker är att genetiskt värdefulla vargar har högre fertilitet och vitalitet.
Slumpfaktorer, ”mätfel” och sättet att räkna spelar roll. Man kan inte påstå att vargarna nu är mindre släkt än helsyskon, bara att påståendet att de nu är mer släkt än helsyskon inte har vetenskapligt stöd. På den här webben finns utförliga räkningar grundade på stamträdet tom 2010 års föryngringar.
Jag förutspår att inaveln inte kommer att sjunka ytterligare i 2012 års föryngringar eller kanske öka, eftersom det inte genomfördes någon selektiv förvaltningsjakt 2012 och eftersom inga ytterligare obesläktade vargar tillförts den reproducerande populationen sedan 2008. I genomförd skyddsjakt verkar genetiskt värdefulla vargar överrepresenterade, och skyddsjakt utan förvaltningsjakt ökar alltså inaveln. Inaveln ökas också av genetisk drift. Viltskadecentrum skriver om kriterier för skyddsjakt : ”Det är viktigt att även vargindivider med ”värdefull genuppsättning”, t ex invandrare från Finland/Ryssland, behandlas enligt samma kriterier, eftersom en särbehandling i form av högre ribba för skyddsjakt skapar ett rationellt incitament för att illegalt döda invandrande vargar. Förekomst av särbehandlade invandrande vargar skulle ju innebära att boende i området får ”tåla” mer olägenheter än om man haft en annan varg.” Visserligen skriver naturvårdsverket att ”skyddsjakten får inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för den aktuella artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde”. För mig är det uppenbart att ökning av inaveln försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus, men naturvårdsverket verkar inte tycka det i motiveringarna till sina tillstyrkanden av skyddjakt. Naturvårdsverket har i juni utfärdat ett dokument som skall vara vägledande för skyddsjakt, men det går inte att utläsa hur eller om genetiskt status skall vägas in, det ligger nog på länsstyrelserna att besluta, men något starkt uttalat skydd för genetiskt värdefulla vargar verkar inte ges.
I pressmeddelandet om naturvårdsverkets förvaltningsplan 1 juni står:
Minskad inavel viktigt i vargförvaltningsplanen
För första gången har Sverige en förvaltningsplan för hur vi ska ta hand om den svenska vargstammen. Planen bildar plattformen för ett aktivt arbete för minskad inavel. Lyckas vi med det ökar möjligheterna att återinföra jakt.
Eftersom Sverige nu delvis genom vargjakt lyckats minska inaveln så kan man kanske hävda att fältet enligt naturvårdsverket ligger öppet för att återinföra en jakt utformad så att den ytterligare sänker inaveln.
Synd att naturvårdsverket förstörde möjligheterna till föryngring 2012 för den senaste invandraren och därmed kanske försatt den mest konkreta möjligheten till ytterligare inavelssänkningar bortom 2013.
Antalet föryngringar 2011 är lägre än antalet 2010. Detta innebär inte att vargantalet har slutat att öka, det finns slumpmässiga variationer. Men dessa slumpmässiga variationer är en orsak till att många för några månader sedan överskattade vargstammens tillväxt.
Varg - mycket genetik 