Inlägg taggade vargstam
380 vargar är för mycket!
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 17 december, 2012
Naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsplan argumenterar att minst 380 vargar behövs, men har också analyserat minst 180 vargar, som enligt naturvårdsverket skulle fordra för stor invandring. Naturvårdsverkets resonemang är felaktigt. Inaveln reduceras snabbare och heterozygotin ökar snabbare med 180 vargar.
Då tycker naturvårdsverket rimligen det räcker med 180 vargar för gynnsamt bevarandestatus, eller kommer inte med någon invändning om regeringen skulle besluta 180. Det vore ologiskt och närmast obstinat agerande av en myndighet mot regeringen annars. Jag har skrivit en debattartikel om naturvårdsverkets ovetenskapliga hantering av vargantalsfrågan här. En bloggartikel här.
Inavel på lång sikt beror bara av migration, inte av antal, som naturvårdsverket tror. Bloggartikel här. En tillräckligt stor migration gör att inaveln sjunker, och dagens invandring räcker mer än väl till. Inaveln sjunker snabbare ju lägre antalet är! Bloggartikel här. Att inaveln sjunker snabbare med 180 vargar än 380 har bekräftats av en rapport från vargforskarna på Grimsö i mitten av december, se nedan. Om man beaktar genetiken är 180 vargar bättre än 380!
Den skandinaviska vargen omges av seglivade genetiska myter som vi indoktrinerats med av natuvårdsverke och vissa forskare. Den höga inaveln påstås vara ett utomordentligt allvarlig och överhängande hot. Men forskarna visade i en rapport i somras att det räcker med 40 – eller möjligen 100 om de värsta katastrofer forskarna kan tänka sig infrias – av dagens inavlade vargar för en livskraftig vargstam. Den av isoleringen från invandring från öst som vargstammen lider av har påståts leda till att inavelsproblemen skulle förvärras och vara ett hot. Men forskarna har visat att den naturliga migrationen räcker för att inaveln inte skall sjunka, så sårbarhetsanalysen ger lägre vargbehov – och inte högre – om genetiken beaktas. Jakt påstås förvärra vargens genetiska status, men Grimsö-forskarna har visat att beståndbegränsande jakt sänker inaveln och förbättrar den genetiska statusen. Den genetiska variationen sägs utarmas om man inte har många vargar, men den naturliga invandringen ökar den genetiska variationen! Kontakten med östliga vargpopulationer är tillräckligt stor enligt EUs krav, även om det finns ensktaka forskare som inte tycks hålla med om det.
Naturvårdsverkets hantering av vargfrågan leder till att konflikterna omkring varg förstärks och gör att vargfrågan kommer att dra mycket uppmärksamhet från andra natuvårdsfrågor också nästa år. Naturvårdsverket borde sett till att de viktiga underlagen och övervägandena gjordes i god tid och på ett sätt som gjorde det sannolikare fel och misstag upptäcktes. Bloggartikel här. Dock ser det ut som naturvårdsverket nu äntligen insett att selektiv riktad jakt sänker inaveln. Det tedde sig nu som oansvarigt mot målet att sänka vargens inavel om inte Naturvårdsverket före jul beslutade om en vargjakt som gör att vargantalet inte ökar under 2013 (40 vargar utöver skyddsjakt kanske räckte).
I en förnuftig värd skulle man dragit upp riktlinjerna för denna vargjakt tidigare, frågan om beståndsreglerande jakt säger sig naturvårdsverket behandla i mellandagarna. Artikel här. och länk till forskarrapporten från Grimsö i December här. Grimsöforskarna bekräftar att 1) vargjakt sänker inaveln och 2) högre vargantal leder till högre inavel. Huvudskälet att starta den här bloggen var att få de principerna accepterade. Nu har principerna accepterats hos forskarna, då vore det väl egendomligt om naturvårdsverket stretade emot längre. För mer detaljerade kommentarer börjar jag med att fylla på min gamla artikel om uppdraget till Grimsö om riktad jakt, tänker flytta det nya till en ny artikel så småningom, klicka här! I dagens eko 121217 höll Ruona Burman fast vid 380 vargar.
Men resultaten från Grimsö/Skandulv tycks ifrågasättas av institutionens forskare i ett brev till Science som tycks ha marknadsförts som en nyhet i Dagens Eko,
Vaddå 95%?
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 3 december, 2012
Naturvårdsverket krav på att 95% av ursprungsvariationen skall bevaras är orealistiskt, obiologiskt och odefinierbart! Skälet är att den skandinaviska vargstammen inte härrör från EN i tid och rum homogen vargpopulation, medan den hypotetiska vargpopulation naturvårdsverket utgår från kommer från ett mycket stort område under en lång tid.
Naturvårdsverket tycks tänka sig att bevara 95% den genomsnittliga heterozygotin uppfångade över ett geografiskt mycket stort område under lång tid. Via valpflytt fångas bla centrala Europeiska Ryssland in. Den genomsnittliga heterozygotin över ett stort område med varierande inte klart avgränsade subpopulationer blir större än i enstaka subpopulationer och större än vad den blivit i en avsnörd Skandinavisk population, som avgränsades till vargbältet när det fanns tusentals vargar och kontakt med Finland. Därför förefaller det ett starkt överdrivet krav att 95% av variationen i naturvårdsverkets hypotetiska population skall bevaras.
Variationer i variation är vanligen mycker större än variationen i ett genomsnintt. Variationen i heterozygoti mellan populationer kan varierar med en faktor 30. 95% av variationen i något som varierar våldsamt blir lätt väldigt godtyckligt!
Heterozygotin i källpopulationen är inte mätbar, så fördelen med heterozygotiförändringar – att de är mätbara – kan inte utnyttjas i den här situationen
Den finska vargpopulationens genetik har ändrats drastiskt under de sista 150 åren vilket visats genom analyser med museumvargar. Populationerna är inte konstanta över tiden. Historiken för genetisk variation i varg har studerats med museumvargar. De skandinaviska vargarna före utrotningen skiljde sig genetiskt från dagens finska, så relevansen i att bevara heterozygotin i ”källpopulationen” är mycket tveksam.
I det nedanstående är FST en slags inavel som kan tolkas om hur subpopulationer på olika öar differentieras på ett sätt som kan tolkas som att de inavlas pga isoleringen
Ur uppsats om Manitoba vargar:
”Aspi et al. (2006) found kinship positively correlated with distances up to 163 km in a continuous Finnish wolf population followed by significant isolation by distance on a limited spatial scale”;
”Biological interpretation of FST values is difficult and values within the range of 0.05–0.15 are generally considered as moderate (Balloux and Lugon-Moulin 2002)”
”Thiessen found similar divergence values (FST = 0.0306–0.0552) between four populations (n = 92–129) separated by larger geographic distances ([100 km).”
Från Aspi 2009 (varg). ”The average expected heterozygosity in the Karelian population (0.709 ± 0.126) was significantly higher (Wilcoxon test: Z = -2.599, P = 0.009) than in the Arkhangelsk wolf population (0.636 ± 0.110).” Om Karelen förlorade 5% av sin variation skulle den fortfarande vara mer varierad än Archangelsk.
Wolves in Karelia are closest in distance to the Finnish wolf population but is genetically distinct from the Finnish wolf population (FST=0.151) (Aspi et al., 2009)
• Sweden/Finland (FST=0.177, p-value not given)
• Finland/Karelian (Russia) (FST=0.151, p<0.001)
• Finland/Arkhangelsk (Russia) (FST=0.176, p<0.001)
Karelian/Arkhangelsk (both Russia) (FST=0.051, p=0.048)
Bialowieza Primeval Forest (Poland/Belarus), (FST=0.024, p=0.025)
Genomsnittsheterozygotin över ett helt område är högre än i delarna. Omvänt kan man säga att ”de obesäktade” immigranterna till Skandinavien är ”obesläktade” i högre grad en obsläktade i beräkningar. De är ”negativt” besläktade!
Lyckas man bevara 95% av variationen, så innebär det att man får en subpopulation som är lika inavlad som de genomsnittligt andra subpopulationerna, dvs minst 100%.
Att fånga upp huvuddelen av den genetiska variation utanför Skandinavien borde kunna vänta tills man kommit en bit på vägen med att sänka inaveln och börjat fundera långsiktigt om metapopulationer.
Dessa problem diskuteras överhuvudtaget inte av underlagsrapporten. Det borde varit en ordentlig litteraturöversikt och analys bakom. Men det förefaller övertygande att naturliga subpopulationer har lite lägre heterozygoti i förhållande till den megapopulation invandrarna rekryteras från. Analogt skulle den hypotetiska population som fanns i Skandinavien innnan den avsnördes ha en lite lägre heterozygoti än megapopulationen som heterozygotin relateras till.
EUs rovdjursriktlinjer och annan bevarandebiologisk litteratur anger att det skall vara minst en migrant per generation för att subpopulationer i en metapopulation inte skall bli för genetiskt differentierade. Riktlinjerna tänker nog på den situation som nu råder att det finns en mottagarpopulation och en givarpopulation som inte skall komma för långt ifrån varandra. Eftersom en migrant per generation svararar mot en inavel F=0.2, så anser EU att populationer kan driva ifrån varandra som svarar mot Fst = 0.2 eller att heterozygotin driver iväg 20% från det värde som skulle råda om subpopulationerna alla vara samma jämviktspopulation. Det förefaller alltså som om Sverige ville lägga långt starkare krav än EUs riktlinjer.
Möjligen skulle man kunna formulera kravet så att en genomsnittlig vargpopulation av den geografiska omfattningen av den skandinaviska har nog har FST=0,05 mot den stora givarpopulationen. Det blir då ett krav på F=0.10. Det klaras av med två migranter per generation och är samma krav som ställs av rovdjursutredningen, och det finns en del belagda förslag att ändra kravet till att bevara 90% av variationen. Det vore nog mindre kontroversiellt och mer förståeligt att göra den modifikationen.
I samband med genetisk variation kan man påpeka att mycket få vargar fångar in huvuddelen av den genetiska variationen (genomsnittlig heterozygoti). Ett stickprov på två (obesläktade och icke inavlade) vargar fångar in 75%. Ett stickprov på fem vargar fångar in 90%. Ett stickprov på 10 vargar 95%. Dvs vad naturvårdsverket vill bevara! Detta är kanske en överförenkling, men kastar stor tveksamhet över kravet på 380 vargar.
Inavel och inavelsdepression kan bidra till att populatiponer dör ut, men kan också ge upphov till livskraftiga populationer, jag gav ett exempel med älg på Newfoundland som grundades av mycket få älgar som växt till en stor och livskraftig stam. Det finns ”lyckliga flaskhalsar”, där grundarna kanske antingen saknar de gener som ger upphov till inavelsdepression eller att de snabbt försvinner genom naturlig selektion. Ett intressant experiment genomfördes av Stefan Andersson i Lund mfl som drog upp ett antal inavelslinjer. 3/4 av inavelslinjerna gick snabbt under, men de återstående visade sig efter ett fåtal generationer både vitala och genetiskt variabla. Den skandinaviska vargen förefaller vara en sådan ”lycklig flaskhals”, som klarar sig bra trots hög inavel. Det borde därför räcka med en måttlig reduktion av inaveln! Den kan betraktas som uthållig med högre inavel än vad som gäller för en population där man saknar information av en art där man saknar information.
En blogg som diskuterar likartade problem som den här är: http://cullingman.wordpress.com/
Framtida inavel – funktion av enbart migration
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 12 november, 2012
Vad blir inaveln i den avlägsna framtiden?
Inavelns utveckling över tiden är en viktig fråga för vargförvaltning. I en enkel modell går inaveln mot ett jämviktsvärde som bara beror av migrationen och inte av populationsstorleken. Även den låga naturliga invandringen räcker för att inaveln skall sjunka.
Denna webartikel är en, förenklad och renodlad variant av en tidigare artikel. med klarare motivationer och bättre strukturerad. Riktad jakt, migrantöverlägsenhet och de olika komplikationerna och osäkerheter detta medför behandlas i den tidigare artikeln. Riktad jakt troligen fördubblar troligen effekten av migration så effekten underdrivs kraftigt i denna artikel, men det blir enklare att förstå om man diskuterar utan denna effekt. Den har också en utförligare mer allmän diskussion och inaveln sätts i relation till en demografisk sårbarhetsanalys som rapporterades sommaren 2012.
Introduktion
Behövlig migration skall anges som ett av kriterierna för gynnsam bevarandestatus. Tillräcklig migration behövs för att sänka och bibehålla inaveln på en lägre nivå. Inaveln har börjat sjunka när migrationen ökat med det ökande antalet tillgängliga partner i den skandinaviska vargstammen, och att de nya invandrarnas avkomma fått genomslag. Tillförsel med valpflytt kommer att funka så småningom, även om metodutvecklingen tar längre tid än optimisterna räknade med.
Vad är inavel?
Inavel är långtifrån ett enkelt och entydigt begrepp Men det är praktiskt för att alla tror sig veta vad det är och förstår att det är något icke önskvärt och i allmänhet ger detta rätt associationer. Man kan tala om inavel för individer, som är sannolikheten att en gen från fadern och en från modern är kopior av samma gen i en gemensam anfader. Men när man analyserar den långsiktiga utvecklingen tänker man ofta på inavel som ett populationsbegrepp, där inaveln är chansen att två slumpmässigt tagna gener från populationen (genpoolen) är kopior av samma gen från anfäderna. I en ”ideal” population ger de båda inavelsbegreppen samma värde. Man kan se denna inavel som den inavel som skulle uppkomma vid slumpmässig parning. ”Förlust av heterozygoti” kan ses som ekvivalent med inavel. Båda begreppen är relativa en population av ”grundare”, ”de första anfäderna”, som betraktas som icke inavlade och icke besläktade.
Det finns ett jämviktsläge mellan migration och drift.
I det följande tänker vi på vargstammen som en isolerad ö med viss invandring. Vid generationsskiften påverkas av två motverkande krafter, drift och migration. Den ändring som båda krafterna har på inaveln beror på samma sätt av populationsstorleken, men i motsatt riktning. Inaveln närmar sig ett jämviktsläge, när de motverkande krafterna blir lika stora. Denna jämvikt beror inte på populationsstorleken (vilket känns kontraintuitivt). Inaveln går med tiden mot ett jämviktsläge, som är oberoende av populationsstorleken. Genetisk drift leder till att inaveln ökar vid varje generationsskifte omvänt proportionellt mot populationsstorleken. Inaveln minskar vid immigration (invandring till populationen) proportionellt mot migrationen i förhållande till populationens storlek. Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och drift. Vid jämviktsläget kvarstår inaveln oförändrad till nästa generation. Detta jämviktsläge beror inte på populationens storlek, effekten av immigrationens och driftens beroende av populationsstorleken tar ut varandra. Den som söker en referens kan titta i genetikboken (Hartl & Clark 2007). Följande är citat från till naturvårdsverket inlämnade rapporter: Liberg och Sand 2012: ”I små populationer ökar inaveln med tiden, men förekommer det en viss konstant invandringsfrekvens, till exempel en migrant vartannat år, uppstår efter en viss tid en stabilisering eller jämvikt av inavelsgraden, som är oberoende av populationsstorleken. De två modellerna som använts visade likartade resultat. Det krävs två migranter per varggeneration (ca 5 år) för att nå ned till stabila nivåer på inavelsnivån runt 15 % (inavelskoefficienten F = 0.15). ”; ”Dessa processer är alltså oberoende av den aktuella populationens storlek”; the equilibrium betwen inbreeding level and immigration rate is independent of population size (Hartl and Clarke 2007)” och Pär Forslund (2009) (sid 7): ”En intressant egenskap hos detta jämviktsläge är att det teoretiskt är oberoende av populationsstorleken (Hartl & Clark 2007). Det innebär t ex att en population på 500 individer kräver samma invandringsfrekvens som en population på 200 individer för att uppnå samma jämviktsläge för inavelskoefficienten”. Inavelns utveckling över tiden i de beräkningar som redovisats till naturvårdsverket av Liberg och Sand (2012) stödjer att det finns en jämvikt mellan migration och inavel som man så småningom närmar sig. Resonemangen omkring jämvikt bygger dock på förutsättningar som diskuteras nedan, praktiska tillämpningar bör åtföljas av sådana relevansdiskussioner (fast detta görs inte i någon av de svenska citeringar jag givit). Eftersom heterozygotigrad i förhållande till H0, startpopulationen, är ekvivalent med inavel borde det vara möjligt att finna motsvarande jämviktlägen för heterozygotigrad, men några sådana beräkningar relevanta för den svenska vargstammen har inte utförts.
Beräkning av inaveln vid jämvikt som funktion av migration
Ändringen per generation. En formel härleddes för att beräkna inaveln i en generation som en funktion av inavel och antal (av likvärdiga individer = effektiv populationsstorlek) i den föregående generationen och immigration. Ett arbetsark där delar av beräkningarna redovisas och möjlighet till egna beräkningar ges finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0 . Genom att finna vid vilken inavel i den föregående generationsen som inaveln i den senare inte förändrades kunde jämviktsläget finnas.
Beräkning enligt Wright. Teorin för balansen mellan genetisk drift och inavel utvecklades först av Sewell Wright En del av hans arbeten och antaganden refereras till som hans ö-modell. Vargstammen är isolerad på en ö men viss migration förekommer. Han kom enligt en populationsgenetisk web fram till det approximativa sambandet (något förenklat) F=1/(4M+1) som är tillräckligt noggrant för vargtillämpningar. F = FST = ”probability of identity by descent in subpopulations relative to the total metapopulation” dvs i den skandinaviska vargstammen jämfört med en referenspopulation som den skandinaviska vargstammen och immigranter kommer ifrån. Inavel står här för ”populationsinavel”. Wrights ”ö-modell” användes av Ryman och Laikre (2009) till de inavelsberökningar som redovisas i den genetiska sårbarhetsanalysen.
Det faktiska genomsnittet av individernas inavel beror också på hur de paras. Beroendet av drift och frekvensen migranter jämnar ut varandra så bara blir antalet migranter (M) kvar, Det går att tänka sig mer komplexa antaganden. Modellen bygger på en serie antaganden som inte är perfekt uppfyllda och det kan diskuteras hur väl uppfyllda de är.l Tex att ”metapopulationen” den aktuella populationen, härrör ifrån och en tänkt oändlig referenspopulationen är olika, då kan tolkningen bli annorlunda, men det blir finlir och det blir ändå så att situationen inte är helt ideal, migranterna blir gradvis allmer släkt med varandra och mottagarpopulationen, så i längden blir förhållandena mer komplexa.
De två metoderna ger nästan samma värden. Jämviktsvärdena visas i nedanstående tabell.
Tabell. Inavel vid jämvikt mellan immigration och drift. Inaveln går mot detta jämviktsvärde över tiden. Jämviktsvärdet är en funktion av migrationens omfattning. Raderna i tabellen täcker in olika värden på reproduktiva migranter per generation
| Migranter/generation, M | Inavel, F |
| 0.5 (mindre än idag) | 0.35 |
| 1 (idag, konservativ) | 0.20 |
| 2 (idag, optimistisk) | 0.11 |
| 4 (behov enligt naturvårdsverket) | 0.06 |
M antalet immigranter som får avkomma per varggeneration
Värdena på F i tabellen verkar i rimlig överenstämmelse med andra tidigare utförda analyser av migrationens inverkan på vargstammens inavels utveckling över tiden (Liberg och Sand 2012), vilket styrker trovärdigheten av dessa beräkningar.
Tidigare presentationer av samma beräkningar, men gjorde i något annorlunda sammanhang som det kanske ökar förståelsen om man ser på finns i de tidigare skrivna webartikelarna https://vargdag.wordpress.com/2011/12/07/immigration-balanserar-inavel/ och http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=591 .
Vad är farligt hög inavel? Inavel över F>0.40 skulle möjligen kunna vara ett direkt hot mot vargstammens överlevnad – även om Isle Royale vargstammen överlever trots en väsentlig högre inavel, och det finns åtskilliga exempel från andra organismer där livskraftiga stammar grundats av mycket få individer. Vår vargstam har inte erfarenhet av genomsnitt över F=0.31, och de fragment av dagens vargpopulation som ligger över F>0.4 verkar inte livskraftiga. Det är troligt att inavelsdepressionen så småningom minskar och gränsen när inaveln är ett hot mot populations överlevnad ökar med tiden, men det finns observationer som antyder att detta är en långsam process. Se mer på https://vargdag.wordpress.com/2011/12/05/hur-allvarlig-ar-inavel-i-svensk-varg/
En förändring av inavel tar lång tid i en population så stor som den svensk-norska. Det antal generationer en förändring tar beror på antalet. Om det effektiva antalet är 50 (lite mindre än vad dagens vargstam har), och ingen migration sker, tar det 20 generationer (100 år) för inaveln att öka från dagens 0.25 till farliga 0.39. Det är mycket troligt vargstammen faktiskt finns kvar om 100 år även om migrationen helt upphörde i morgon och numerären låg något under dagens. Och om den inte funnes kvar vore det avgörande troligen inte genetisk svaghet, som vore möjligt att förbättra med fler vargar idag! Om genetisk drift är enda verksamma kraften så ökas inaveln som Ft = 1/(2Ne) + [1 – 1/(2Ne)]Ft-1, jag har använt ett analogt räkneförfarande för beräkningen ovan. Beräkningen finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0
Att lägre vargantal ger mycket snabbare inavelssänkning mot jämviktstillståndet har diskuterats i många artiklar på denna blogg och också på en del andra bloggar.
Det var en liten vargstam i början. Den effektiva migrationen kan bli mindre i en liten population eftersom antalet potentiella partners till en migrant blir färre och det blir svårare att finna en partner. Under den svenska vargstammens två första decennier kom det tre immigranter. Det verkar därför rimligt att till en liten svensk varstam invandrar det (minst) en (reproduktivt effektiv) migrant per decennium, alltså en halv per generation. Detta räcker enligt tabellen för att hindra inaveln att växa till farligt hög nivå. Inaveln steg ju heller aldrig högre än drygt F=0.3 i situationen att vargstammen var så liten att ”jämvikten” mycket snabbt uppnåddes.
Modellen och dess förutsättningar
Modellen bygger på förutsättningar som inte kommer att vara helt uppfyllda för praktiska applikationer och gör att inaveln kommer att bli högre än tabellerat. Det går bara att göra allmänna reflektioner omkring dessa, och att göra dessa alltför omfattande är inte meningsfullt eftersom de viktiga slutsatserna för vargar i Sverige egentligen bara är att de effekter som diskuteras (jakt och utavelseffekt) är så stora att de bör beaktas och nya beräkningar bör göras baserat på simuleringar eftersom det är för komplexa förlopp att förutsäga med formler. Kalkylerna bakom tabellen skulle ge mer rättvisande och säkrare resultat om de byggde på simuleringar av den faktiska vargpopulationen under olika antaganden. Men då skulle beräkningarna bara gälla speciella fall och en generell överskådlig tabell vore inte möjlig. Risken ökar också att svårgenomskådliga misstag får stora effekter utan att det avslöjas (det blir mer black box). Det finns alltså osäkerhet omkring simuleringar också. Simuleringsresultat bör jämföras med modellresultat och det bör te sig troligt att avvikelser kan förklaras av de effekter avvikelser från modellförutsättningarna som kan förväntas.
Vargarna antas ”ideala” och de är det inte i en verklig population. Distinkta generationskiften antas och det är inte så i en verklig population. Etc. en modell är en modell av verkligheten och inte en exakt avbild och man får använda modellen om man inte har något bättre. Det är bättre att göra prognoser och estimat om framtiden med uppskattbar osäkerhet än att helt avstå från försök att skatta framtiden.
Gränser för när jämviktspunkten är meningsfull
Situationer där antalet migranter är mindre än 0.25 eller större än 4 per generation med motsvarande F större än F=0.5 eller mindre än F=0.06 är förmodligen mindre lämpade för att angripas med jämviktsresonemang. Finns det många vargar så tar det lång tid (ofta mer än 100 år) innan man kommer i närheten av jämviktssituationen, och det blir diskutablare vad inaveln vid jämvikt egentligen säger ju längre fram i tiden den nalkas, men det är ändå viktigt att se åt vilket håll den långsiktiga utvecklingen går.
Säger jämvikten något om den nära framtiden?
Ju längre fram i tiden jämvikten ligger, ju tveksammare är relevansen av värdet för jämvikten. Inavel med gamla orsaker tenderar att få mindre effekter än inavel som beror på nyligen uppkommet släktskap. För närvarande domineras den svenska vargstammen av gener från tre anfäder som är ungefär lika vanligt. Den största effekten av nytt blod på inaveln den närmaste generationerna är att dessa gener minskar i frekvens och det blir mindre sannolikt de räkar träffa varandra i samma individ. Det spelar i början liten roll hur släkt invandrarna är med varandra. Den tendens som jämviktsinaveln antyder är rättvisande i början oberoende av hur invandrarna är strukturerade. Det är först längre fram i tiden, bortom säg 20 invandrare till den skandinaviska vargstammen, som invandrarnas genetiska relationer till varandra börjar påverka inavelsgraden. Vid 200 vargar eller mer som i den skandinaviska stammen kommer situationen inte nära jämviktsinaveln de närmaste 100 åren om man inte ligger på migrationer över 2 (vilket jag tycker är max) och då blir inte jämviktsinaveln viktig annat än som mått på en tendens de närmaste decennierna.
Växande släktskap mellan migranterna och den skandinaviska vargstammen
En förutsättning som inte är helt uppfylld och som kan orsakar stora avvikelser från förväntan utgående från balansmodellen är att migranterna skall vara obesläktade med den mottagande vargstammen. Immigranterna kommer enligt modellantagandena från en oändligt stor population med obesläktade vargar. Detta stämmer uppenbarligen inte, men frågan är när avvikelserna blir viktiga. Modeller som används stämmer i praktiken aldrig exakt mot verkligheten, men när skillnaden orsakar stora skillnader bör det diskuteras. Importerar man mer än några få vargar så kommer de att vara inbördes släkt, och därigenom blir migranterna med tiden allt mer släkt med den vargstam där de skall sänka inaveln. Beroende på hur långt i tiden bak man går kan en migrant mycket väl vara släkt med de vargar som redan finns där. Ju större migrationen är, ju mer kommer tabellvärdena därför att underskatta jämviktsinaveln. Jag diskuterar därför frågan om hur kvantitativt viktigt det blir.
Först poängterar jag att vi vet lite om framtiden! Vi vet inte ens från hur stort område de naturligt invandrade vargarna kommer (ligger Archangelsk och ryska Karelen i området?) och även om vi visste det, så är fem invandrare för litet stickprov för att bedöma framtiden. Vi vet bara att en varg är kapabel att vandra hundra mil fågelvägen mellan födelse och död. Även om vi visste att de kom från Finland, så vet vi ändå inte hur stor del av deras förfäder i tionde ledet som kom från andra områden. Vi kan bara göra grova gissningar. Jag gör en gissning: Inaveln av finsk varg är nu tio procent vilket tolkas som att den finska vargstammen som nu invandrar till Sverige rekryteras från. Under knappt ett sekel förstärks källan till de invandrade vargarna med motsvarigheten till ytterligare fem obesläktade vargar. Men chansen är (i ett sekelperspektiv) att vi faktiskt lägger oss i på ett sätt som vidgar invandrarpoolen. Om några decennier bör vi börja tänka i internationella metapopulationer med tusentals vargar för att garantera evolutionär potential mm. Inte ens en svensk vargstam på 500 vargar är tillräckligt för att trygga arten vargs framtid på ett sätt som känns helt tillfredställande. Det är mycket troligt att vi då identifierar och åtgärdar källor till fragmentering (typ med vargflytt mellan Ryssland och Finland).
Sedan har vi den svenska djurparkspoolen. Där ligger också inaveln på 10 % motsvarande fem obesläktade vargar. Där har vi redan inlett ett arbete med att utvidga genpoolen genom import av ryska vargvalpar. Det får anses mycket sannolikt att det kommer mer liknande import de närmaste decennierna. Man kommer nog också att vidga rekryteringspoolen genom att vidga antalet länder som valpar rekryteras från.
För under en migrant per generation blir felet förmodligen litet för troliga scenarior, men för mer än en migrant per generation kan felet bli betydande. Jag rekommenderar mer detaljerad analys anpassad till de specifika förhållandena för de antagna migranterna för över en migrant per generation. Felet kan också bli betydande om man gör en snabb stöt typ tillförsel av femton djurparksvalpar de närmaste tio åren. Felet förväntas bli betydande vid tillförsel av fyra migranter per generation under hundra år. Det kan det tänkas att den formella inaveln blir dubbelt så stor som anges i tabellen.
Inaveln i Finland står i jämvikt med migrationen från Ryssland och är kanske i storleken knappt F=0.1. Migrationen är stor nog för att upprätthålla denna jämvikt. Om en migration från Finland (och ibland Ryssland) till Sverige på drygt en migrant per generation får inaveln att sänkas i Sverige nedåt F=0.15 finns inte anledning att befara att tilltagande släktskap med de finska immigranterna skulle få inaveln i Sverige att stiga över F=0.25 och därmed utgöra en fara på mycket lång sikt.
Det meningsfulla med att vid låg inavel förutspå den exakta inavelskoefficient eller heterozygotigrad vargförvaltningen resulterar i om hundra år är mycket diskutabelt, inavel och inavelseffekter kan förväntas avklinga med tiden och effekterna har knappast samma proportionalitet mot F som de har för större F efter kortare tid.
Valpflytt gör att invandrarna rekryteras från ett geografiskt större område än den svenska vargstammen härrör från. Detta kommer att göra att den inavelssänkande effekten blir större än om de kom från samma referenspopulation. Ö-modellen ser ett oändligt antal öar med lika obesläktade vargar, men i verkligheten är de avlägsna populationerna mer obesläktade, ett slags negativ inavel. Redan att vargstammarna nu är glesare gör att vargvandringarna blir längre och lokala stammar rekryteras från mer genetiskt olika populationer jämfört med situationen för två hundra år sedan.
Det är också en förutsättning att migranterna inte är inavlade, men effekten av troliga avvikelser från detta blir försumbar.
Drastiska beslut i dagens vargförvaltning får inte bygga på för osäkra spekulationer på status om hundra år
Det går inte att få någon säkerhet hundra år framåt. Det är meningsfullt att spekulera, men inte särskilt meningsfullt att dra långgående slutsatser som får stor betydelse för dagens vargförvaltning. Vi ser dagens trender i tex jämviktstabellens resultat, men förutsättningarna kommer att ändras på ett oförutsägbart sätt redan de närmaste decenniet.
Svensk vargstam vs finsk och rysk
Naturvårdsverket framför att Sverige borde ha 400 vargar för att det är ett svenskt intresse att det kommer fler och mindre besläktade immigranter från Finland, och det skulle det göra om Finland också ökade till 400. Man kan undra hur kraftfulla den typen av påtryckningar är, jag tror naturvårdsverket väsentligt överdriver argumtentets tyngd i förhållande till de olägenheter ytterligare 200 vargar orsakar i Sverige och den förväntade reaktionen hos ”naturbrukarna” om de blir varse argumentet. Däremot håller jag med om att önskemålet att Finland ökar sin vargstam förlorar i styrka och trovärdighet om Sverige/Norge samtidigt ändrar den långsiktiga vargpolitiken till att sänka vårt antal märkbart. Hur man skall påverka Ryssland (eller västra Ryssland) vet jag inte, men de förefaller nu ha en tillräckligt stor vargstam för att de skall vara möjligt att plocka ut åtminstone några tusen till en gemensam metapopulation och ingen starkt uttalad politik att dramatiskt och långsiktigt minska. Skulle Ryssarna starkt reducera sin stam, så kanske det blir problem med att Sverige bara bidrar med några hundra till den framtida metapopulationen. Men den tiden den sorgen och i första hand kan Sverige vänta tills kravet faktiskt ställs om det nu skulle finnas fog för det. Tills vidare räcker det med att det finns tillräckligt många på annat håll än Finland. Inaveln och släktskapen i Finland skapas och upprätthålls av migranter från Ryssland och kommer drygt en migrant per generation från Finland, så kan inaveln i Sverige knappast hamna högre än vad den är idag (F=0.25) pga släktskapen hos migranterna från Finland.
Migranter vs genflöde och fördelar med att få högt genflöde med få migranter
Begreppet genflöde används ofta i populationsgenetiska sammanhang. Genflödet är migranter/antal; m=M/N. Genflödet är omvänt proportionellt mot populations storlek. Ju mindre population är ju större genflöde genererar en migrant och ju snabbare nalkas jämviktsläget. Skäl att förbättra genflödet med en liten population:
- Färre migranter behövs för att nå en viss inavelsminskning;
- Kostnaden för en viss inavelsminskning blir lägre;
- Det tar kortare tid att nå en viss inavelsminskning
- Naturlig invandring kan stå för en större del av inavelsminskningen
- Migranternas släktskap med recepientpopulationen blir lägre och därmed minskar migrantbehovet mer än proportionellt mot populationsstorleken.
Modellens ideala individer
Modellen antar att antal migranter och vargpopulationen storlek mäts på samma sätt och med ”likvärdiga” individer och distinkta generationer. För den genetiska driften måste populationen mätas i effektiv populationsstorlek medan migranter mäts i reproduktiva migranter. Detta är ungefär men inte exakt samma sak. Jag skulle kunna komma ifrån denna svårighet genom att istället för ”reproduktiva immigranter” tala om ”effektiva immigranter” utan att definiera vad jag avsåg, men då skulle den som ville tänka praktiskt inte klara av att tolka begreppet, och förmodlingen knappast någon annan heller. Migration och drift torde ändå jämna ut varandra vid ett jämviktsvärde som inte beror av populationsstorleken eftersom en ändring med en konstant faktor knappast kan påverka detta. Men det kan leda till att jämviktsvärdet blir lite annorlunda och förmodligen något högre. Också antagandet om distinkta generationer kan påverka ”växelkursen” mellan effektiv population och reproduktiv immigrant. Distinktion gör också att man måste vara observant vid jämförelser med andra studier. Det är osäkert och beroende av exakt definition vad ”växelkursen” mellan reproduktiv varg och effektiv varg är och spelar förmodligen liten roll. Jag utreder inte närmare hur detta kan slå, men kanske möjligen blir inverkan av migrationen något lägre än tabulerat, som kan beräknas med en multiplikator 0.9 eller så, och hur det skulle slå kan bedömmas genom interpolation mellan de tabulerade värdena. Ett skäl att man nog kan lita bättre på simuleringar är att denna effekt kommer med ”automatiskt”, fast det förutsätter att immigranter simuleras på rätt och jämförbart sätt vilket inte är trivialt.Inavel ger inavelsdepression och jag är säker på att inavelsdepressionen blir allvarligare ju närmare i tiden orsaken till inaveln (den gemensamma anfadern) ligger, det bör påpekas hur detta inverkar när tabellen tolkas för praktiskt agerande. Generellt sett överdriver den beräknade inavelskoffecienten om hundra år den inavelsdepression som farhågorna om inavelns effekter bygger på.
Inavel är inte den enda faktorn av betydelse för vargens genetik, men beräkningarna beaktar bara inavel. På kortare sikt är nästan alla överens om att det är viktigast att sänka inaveln. Andra genetiska mått (gruppsläktskap, allellantal, genetisk variation, värde som en del i en internatinell metapopulation) påverkas också positivt av genom immigration sänkt inavel.
Naturvårdsverket fick ett brev om varg
Skrivet av Dag Lindgren i varg, Vargjakt, 11 oktober, 2012
Inför kritiska vargbeslut sände jag ett långt brev till naturvårdsverket med ett antal kopior till ”berörda”. En länk till en pdf-fil med en bearbetad version av brevet finns längs ned. Här görs ett försök till sammandrag.
Brevet är en vädjan om att tänka klokt, inte bara juridiskt och enligt en del av ”forskarnas” bokstav. Beslut om fortsatt fritt växande vargstam är inte klokt. Det omöjliggör en vargförvaltning med kontinuitet och tillräcklig förankring. Det gör de viktiga aktörer som stött varg i Sverige till stora förlorare just för att de stött varg. Centern som skapade politisk enighet kanske försvinner som riksdagsparti. Jägareförbundet, som tagit ställning för varg, förlorar många medlemmar till en jägarorganisation som stöder nollvisionen. Demokratin förlorar eftersom beslut med bred majoritet i riksdagen i fortsättningen går att ändra på. Vargen förlorar eftersom acceptansen sjunker ytterligare, och samlevnad med varg blir svårare. Vargförvaltningen bedrivs så att acceptans för varg sjunker och inaveln ökar. Vid GYBS för varg behöver man inte överdriva 100% säkerhet och man behöver inte försäkra mot de värsta framtids-scenariorna utan kan istället ligga på den optimistiska sidan med valpflytt och sånt. Ligger man långt över MVP=100 med GYBS, ställs höga krav på goda argument för trovärdighet. Jag tror inte det går att försvara GYBS över 150 och förvaltningspopulationer mycket över 200 med tillräckligt bra argument för acceptans. Jag tycker man hårdrar genetiken – att inaveln leder till utdöende snart och att migrationen är så fruktansvärt dålig och prognosen ännu sämre. Man använder genetik som motiv för stora antal, men vägrar att använda genetiska argument för små. Jaktens potential att öka migration och sänka inavel har inte beaktats. Jakt 2013 reducerar inaveln, mer ju mer omfattande den görs och ju större vikt målet inavels-sänkning ges. Genetik och genetisk förstärkning har vargförvaltningen gjort till fula ord och impopulära begrepp vilket försvårar den genetiska förstärkningen. Naturvårdsverket verkar ha sågat MVP på ett orättvist subjektivt sätt, för att lämna fältet mer fritt för genetiska resonemang av tveksam relevans och svåra att förklara exempelvis länsstyrelsetjänstemän när de skall försvara vargpolitik.
Inom två dygn efter brevet (kopiorna) sänts började naturvårdsverket tala om selektiv jakt. Fokuseringen var ”att skjuta de mest inavlade reviren”. Det stod refererat i många tidningar inklusive tankar om selektiv jakt, det har aldrig hänt förr. . Inte nog med att det kom uttalanden, 101012 lade Naturvårdsverket ut en sida med uppdrag om selektiv jakt! Det hade varit lämpligt om utredningen gjorts klar innan naturvårdsverket gick ut i pressen och uteslöt jakt. Men det hade varit lämpligt att göra det innan GYBS eftersom det faktiskt påverkar GYBS. Selektiv jakt kan förekomma även när kriterierna är uppnådda för GYBS och gör då immigrationen effektivare och detta påverkar i sin tur GYBS. Och det är tveksamt om syftet är jakt 2013, det blir VÄLDIGT stressat, eftersom resultaten skall komma december 15 och troligen inte pekar ut revir för jakt! Om de nu pekar på att det är berättigat med omfattande vargjakt (40 vargar) vad händer då? Törs verkligen forskarna komma fram till något så kontroversiellt så snabbt före? Ofta är det forskare som tidigare deklarerat att jakt inte har någon eller försumbar betydelse för inavel och troligen kommer de i försvarsposition. Det blir inte lättsålt även om det är rätt. Det är viktigt att utredningen förstår att målet är att sänka genomsnittligt släktskap snarare än vad de flesta lägger i inavel och genomsnittlig inavel! Vore synd om det nu visade sig att jag faktiskt har fel. Jag tror jag har rätt men jag har inte varit SÅ säker, hoppas utredningen ger ett klar svar, och inte ett för mig suddigt. En fördel med att sätta igång tidigare vore också att jag inte jag skulle bli så provocerad av att ingen tycktes lyssna. Jag tror det räcker med den inavelsminskning det ger att skydda F1orna och det finns andra synpunkter (inte minst genetiska) som borde vägas in i de revir som jakten bör riktas mot. Det är också viktigt för den eventuella inavels-sänkningen att selektionsjakten inte får homeopatiskt liten omfattning. Eftersom detta kommer att intensifiera tänkandet omkring att inrikta sig på de mest inavlade (vilket är dumt om det görs bokstavligt) så jag förstorade avsnittet om det.
Sista veckan har två nyheter hänt med anknytning till brevet. Dels har jägareförbundet skrivit till naturvårdsverket. Jag skiljer mig från jägareförbundet genom att jag stödjer valpflytt i största möjliga utsträckning de närmaste åren. Även om inaveln inte förefaller vara ett överhängande hot är det mycket önskvärt att den sänks även om jag tycker inte det i dag bör sättas som ett krav för GYBS utan faller inom ett vidare förvaltningsmål, och det är värdefullt om valpflytt konceptet utvecklas så det kan användas snabbare och säkrare vid framtida problem. Dessutom har det ett jaktorienterat syfte. Får vi in fler migranter ökar den inavels-sänkande effekten av jakt. Bedriver vi jakt men utan nya migranter så har man om några år exploaterat de inavels-sänkningar som kan åstadkommas med jakt och det blir motiverat att öka vargstammen för att motverka den genetiska driften i väntan på nya migranter. Ett sådant resonemang tillsammans med tillräcklig kompensation (i färre vargar framförallt) för den som tillåter valpflytt, gör att markägare får påtagliga, konkreta och näraliggande incitament att ställa sig positiva till valpfytt när det berör deras mark och jägareförbundet borde kunna ställa upp på resonemanget om dagens vargantal medger licensjakt.
Dessutom har ”gulingen” återfunnits med chans till valpar 2013, vilket förbättrar invandrarprognosen och skulle kunna göra licensjakten genetiskt effektiv något längre. Min mening är att värdet av två valpkullar av denna tik för svensk vargförvaltning är åtskilliga miljoner och dessutom i någon mån rehabilitering av det dåliga renomme naturvårdsverket fått genom att stoppa det tidigare parbildningsförsöket. Tiken finns inte på ”året-runt” renbetesmarkerna och därför kommer det inte i konflikt med något rikdsdagsbeslut att hon stannar kvar, och naturvårdsverket kan därför hävda att flytten lyckades, man flyttade henne från ett område där rennäringen blev för exponerad till ett där riksdagen inte ansett rennäringen lika utsatt. Och Sverige kan påvisa för EU att utbredningsområdet för stationär varg faktiskt ökat väsentligt de sista åren.
Det (nästan) oediterade brevet på http://vargweb.wordpress.com/2011/10/01/brevnaturvardsverket/
En senare variant av brevet kan ses om man klickar här
Habitat-direktivet, acceptans och Naturvårdsverkets försening
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 29 september, 2012
Försenat beslut och acceptans versus habitatdirektivet
Jag hade efter en tidigare kommentar inte tänkt ta upp naturvårdsverkets kommande beslut om gynnsam bevarandestatus förrän jag sett det. Men eftersom beslutet har senarelagts och den ansvariga på naturvårdsverket kommenterat så kommenterar jag. Tänker också skriva en kommentar om planen att inställda jakten 2013.
Fördröjning av beslutet om minsta antal vargar
Instruktionen från regeringen var att natuvårdsverket skulle leverera beslut första oktober, men naturvårdsverket har bestämt sig att inte följa denna tidsram. Detta minskar chansen för någon form av jakt i början av 2013, eftersom det är många andra beslut som behöver tas innan, som är avhängigt av detta första. Förhalas ärendet minskar chansen att det blir formell kontinuitet till det riksdagsbeslut som gäller fram 2012 och minskar trovärdigheten av statsmakternas vargpolitik ytterligare. Om ärendet förhalas kan det när man så småningom kommer till frågan om jakt 2013 argumenteras att man inte vill störa vargarna under parningen eller skjuta dräktiga honor. Man skulle kunna tänka sig att naturvårdsverket ville ha ett bättre underlag i form av de beräkningar av kritiska men okända komponenter. Men vad jag förstår är detta inte skälet, utan naturvårdsverket vill få en historisk översikt av ”forskarna” beträffande vad som redan sedan länge är känt som naturvårdsverket kunnat gjort själv, för att kunna hänvisa till samråd med forskare, medan forskarna inte vill se sig som delaktiga i beslut. För övrigt finns ju en massa remissvar som troligen innehåller värdefull information också, och för övrigt rent taktiskt stöder nog många remissvar mer vargar så vill naturvårdsverket ha detta . J&J anser att expertsynpunkterna ger underlag till allt mellan 100 och 3000, själv har jag angett ett något smalare intervall för vad som är förenligt med direktivet, men allt beror alltså på vilken (vilka) experter naturvårdsverket gör ett subjektivt beslut att lyssna på. Utöver den gräns sårbarhetsanalysen sätter är det väsentligen ett ”politisk” beslut vilka risker man vill ta av en typ forskare inte skall vara med óm att besluta och vargen är inte hotad ens vid licensjakt tycker den huvudansvariga för skandinaviskt vargforskning, Olof Liberg. Jag har visserligen inte tittat på habitatdirektivet förut men jag har tittat på rovdjursriktlinjerna, de är tillräckligt suddiga och oklara och med lite god vilja finns det flexibilitet. EU-kommissionären har uttalat: ”…I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.” Varför försvårar naturvårdsverket att hålla den tidtabell som EU önskar och ser fram emot? Med ”apply” innebär vad jag förstår att vargjaktsfrågan kan diskuteras, det är inte bara beslutet om antal som fordras för att den nya förbättrade förvaltningsplanten skall träda i kraft, och detta måste EU kommissionären förstått när han föreslår denna strikta tidsplan. Varför inte utnyttja den flexibilitet som finns till att ge dagens varg gynnsam bevarandestatus (högst den sista kända vinterstammen) så blir framtiden ganska problemlös. En jakt kan komma tillstånd 2013 och demonstrerar att den döda hand EUs hanterling lagt är borta. Några som helst genetiska problem för detta kan jag inte se!!!! Mitt intryck är att varje månad det tar att sjösätta en uthållig vargpolitik försämras acceptansen. Nu har de norska motsvarigheterna till både centern och LRF uttalat sig emot frilevande varg. Innan EU lade sig i var det inte ”rumsrent” för etablerade stora organisationer att öppet och kategoriskt motsätta sig frilevande varg, detta har ändrats sedan EU röt till. WWF har slutat försöka dra in pengar från folk som tycker varg är hotad och gått över till utländska arter (tiger, noshörning). Tidigare fick man upp länkar till vargvärnande organisationer när man sökte på Google, dett är nu borta. Det verkar inte längre lika ”lönsamt” och opportunt att föra fram varg som utrotningshotad art, vilket är ett tecken på att acceptansen går ner.
Nu ligger bollen hos naturvårdsverket som segar medan acceptansen försämras!
Fast å andra sidan – om naturvårdsverket/EU är beslutna att hindra jakt 2013, så är det ju inte någon brådska och då är det kanske bättre att vänta till början av sommaren. Kanske skulle då ett bättre underlag kunna framställas. Det blev en mer transparant process med deltagande av ”stake-holders”, EU uppmuntrar ju till att använda förvaltningsplane-arbeteet till att höja acceptansen och få deltagande av ”stake-holders”. Nu blev det ju bara så före det var dags för de viktiga besluten, Naturvårdsverket verkar inte heller tycka det är ett bra underlag eftersom de inte hinner klart.
Habitatdirektivet
I ett uttalande från Naturvårdsverket i Svensk Jakt i slutet av september kommenteras bl a EUs roll :”Jag är mycket medveten om klimatet bland folket i buskarna. Men vi måste förhållas oss till Art- och habitatdirektivet. Där står det ingenting om att man ska besluta saker utifrån hur den lokala acceptansen ser ut. Vi måste förhålla oss till EU-lagstiftningen.”
Habitatdirektivet och dess tolkning och huruvida socioekonomiska hänsyn får tas:
Habitatdirektivet, som ingår i EU-fördraget att Sverige skall följa, ser man om man klickar här. Jag har inte tittat på denna text förut, bara rovdjurriktlinjerna. Men vad direktivet i praktiken inleds med är formuleringarna:
”Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska
mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och
regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en
hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i
vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig
verksamhet.”
”Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till
ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag.”
Förmodligen är det något som står i det finstilta i direktivet om att vad som synes stå inte är relevant för hur många vargar det minst måste vara i Sverige, jag fattar inte bevarandejuridik så bra. Eller kanske för att det inte står bokstavligen ”lokal acceptans” utan bara ”ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag”. Men i förvaltningsplanen (s79) står faktiskt att EU-kommissionen tycker ”lokal acceptans” kan rättfärdiga jakt, så den undanflykten är tveksam. Myndigheter kan vara skickliga på att hitta formuleringar, som verkar säga något, men har inbyggd deniabilitet, här ställs journalistens skicklighet på prov! För mig verkar de uppräknade faktorerna i habitatdirektivet att hänga ihop med acceptans och alltså nivån för gynnsam bevarandestatus. Det är många som inte kan se distinktionen mellan habitatdirektivets formuleringar och acceptans, om det nu verkligen finns någon. Det är viktigt att Naturvårdsverket enkelt och lättfattligt klargör hur det skall tolkas. Jag sökte i naturvårdsverkets förvaltningsplan. ”sociala” förefaller förekomma på ETT ställe långt bak i det hundrasidiga dokumentet, och det finns ingen diskussion om hur det skall tolkas gentemot habitatdirektivet där det nämns på en framträdande plats i början. Att naturvårdsverket är så dålig på att förklara hur det hänger ihop är en bidragande faktor till den låga acceptansen för varg. Denna förklaring bör skrivas in i nya versionen av förvaltningsplanen. Det är också underligt att Naturvårdsverket framför det utåt som ett stort problem och samtidigt diskuterar det så lite i förvalningsplanen.
EU-kommisonären har själv uttalat ”Direktivet har den flexibilitet som behövs för medlemsstaterna att förvalta stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor.” Jag frågar mig varför naturvårdsverket har så svårt att ta till sig detta.
Naturvårdsverkets representant uttalar också: ”Vi som förvaltningsmyndighet skulle naturligtvis önska oss att vi hade ett läge där vi kan besluta om hur vi ska förvalta rovdjuren. Detta för att tillgodose alla intressen, både långsiktig livskraft och lokal acceptans. Men överträdelseärendet är inte avskrivet”…. Det är bra att natuvårdsverket VILL ta hänsyn till acceptansen, men jag tycker det borde vara förenligt med direktivet, och även om acceptansen försämrats sedan EU lade sig i med sitt elefantinhopp tror jag ändå det är fel att formulera det så att bara vi slapp deras vakande öga så skulle vi minnsann göra helt annorlunda. Gör isåfall helt annorlunda ändå och se vad som händer. Jag tror det finns en överdriven EU rädsla just för vargar (det är inte bara ”folket” utan också politikerna, som är överdrivet rädda för vargar:-)). I ett annat ärende drog sig ju riksdagen inte för att fatta ett beslut som kostar 70 miljoner i böter. För den mycket osannolika utvecklingen att Sverige skulle bli dömt till böter kostar det säkert långt mindre än de böter riksdagen gladeligen tar på sig utan mycket diskussion, och för samhället, om än inte statskassan, skulle man säkert spara in böteskostnaderna många gånger om! Det naturliga sättet att lösa tvister är i domstol om man inte kan förlikas, och Sverige har nu offrat statsmakternas trovärdighet och acceptansen för vargpolitiken och de ansvariga ministrarna riskerar sitt partis framtid i riksdagen, är detta inte tillräckligt för att EU skall släppa ärendet, så låt det gå till domstol!!!
Acceptansen kanske kommer in för antalet vargar ovanför GYBS
Efter GYBS så tänker nog naturvårdsverket fastställa ett förvaltningsmål. Naturvårdsverkets förvaltningsplan är här (tyvärr är fig 2 oläslig men dess innehåll framgår väl av texten). Jag hittade inget om förvaltningsmål eller något sådant men det kanske ligger implicit inbakad i en terminlogiväxling som till på köpet naturvårdsverket tycks anse behövs förklaras. Genom att lägga ett högt förvaltningsmål eller vad det nu kommer att kallas kan naturvårdsverket förta den eventuellt acceptanshöjande effekten av att vargfrågan äntligen fått en långsiktig lösning. Men hänsyn till acceptansen anser kanske naturvårdsverket kommer in beträffande vargantalet över GYBS (rovdjursutredningen föreslog GYBS 450 och verkligt vargantal 500, men naturvårdsverket kanske plussar på mer, det är tråkigt att naturvårdsverket inte skrivit en klarare förvaltningsplan. Att en förvaltnongsplan inte behandlar ett framtida förvaltningsmål så att det ens går att ana vilka tankar som ligger bakom är anmärkningsvärt och än anmärkningsvärdare är att det står om värdet att vargpolitiken är förutsägbar i förvaltningsplanen, planen uppfyller allt så in kravet på förutsägbarhet. Det står i inledningen av förvaltningsplanen att riksdagen har beslutat att arten ska finnas i så stort antal att den långsiktigt finns kvar i den svenska faunan, men har den verkligen beslutat om att den skall finnas i ett högre antal? Den kommer nog ytterligare överraskningar i beredskap som kommer att väcka ogillande, fortsatt bråk och påverlar acceptansen. Så räkna med fortsatt sänkt acceptans tills myndigheter/statmakter klargör vad de egentligen vill.
Vargkommitten?
Regeringen har tillsatt en vargkommitte med uppgifter att följa förvaltningsplanen, (detta är ju en komplettering av förvaltningsplanen och naturvårdsverket såg fram emot samarbetet med vargkommitten) acceptans, rådge regeringen och göra en ”konsekvensanalys” som nog omfattar EU-direktivets ”skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag”. Man undrar vargkommittens roll, den märks inte, kanske någon skriver och frågar?
Vargjakt stödjer genetiken
Skrivet av Dag Lindgren i varg, Vargjakt, 31 augusti, 2012
Visst kan varg skjutas till bättre hälsa!
Det förundrar mig varför så få tagit till sig den praktiskt viktigaste tråden på den här bloggen: att selektiv vargjakt är bra för vargens genetik. Gentemot det etablerade vargetablissemanget känner jag mig nu som en dissident, som sprider budskapet genom de ”utomsystemkanaler” som står till buds. Men jag trodde de ”utomsystemskanaler” som fanns var effektivare, att ”systemet” skulle lyssna mer på synpunkter utifrån och nu har det förflutit tillräcklig tid, så förklaringen kan inte vara att det tar lite tid. Jag insåg det begränsade genomslaget när jag läste remissvaren till rovdjursutredningen, som lagts ut på regeringens web. Jag funderar på vad detta kan bero på.
Vargjakt är bra och förstärker effekten av immigranter med friskt blod genom två mekanismer som man kan se som olika:
(1) I en liten population utgör immigranterna och deras friska gener en större andel än i en större population. Populationen kan begränsas med slumpmässigt jaktuttag.
(2) Immigranternas gener blir en större del av populationens gener om man skyddar vargar som bär dem och skjuter vargar som inte bär dem. Denna effekt av riktad selektiv jakt tillkommer utöver den första mekanismen.
Små populationer. Att det kan ha genetiska fördelar att hålla populationen låg. Tillförda vargar blir en större del om populationen är mindre. Detta har tagits upp av några ”dissident-bloggar” (exvis http://www.vargfakta.se/nyheter/genetisk-forstarkning-i-olika-stora-vargpopulationer/ och http://michaelericson.wordpress.com/2012/02/20/mitt-basta-drinkrecept/ ) och det nämns i några remissvar från ganska ”tunga” instanser. En begränsad population kan åstadkommas med slumpmässig avskjutning. Skyddsjakt eller förvaltningsjakt styrd av andra kriterier än genetiskt värde borde ge denna effekt.
Selektiv vargjakt.
Det finns goda motiv för selektiv vargjakt. Utöver att inte låta vargstammen bli inoptimalt stor, bör man skjuta selektivt så att inaveln minskar. Detta har effekt EFTER att vargarna tillförts och innebär att de införda vargarna skyddas och att deras efterkommande, som bär de tillförda generna, får en viss grad av skydd. Omvänt riktas jakten mot vargar som inte har några tillförda värdefulla gener. Ökningen beror på jaktens utformning och intensitet men jag har räknat ut att Det approximativt fördubblar den inavelssänkande effekten av migranter jämfört med slumpmässig jakt av samma styrka om jakt sker i framtiden ungefär som licensjakterna 2010 och 2011.
Detta berörs bara i något enstaka remissvar. Varför har detta varit så svårt att ta till sig? När jag ställde frågan fick jag följande svar: http://michaelericson.wordpress.com/2012/08/29/svar-till-dagl/#comment-273 . Vargskeptiker har svårt med att vargar skall undantas från jakt för att de är värdefulla, instinktivt värjer de sig mot själva idén att det skulle kunna finns värdefulla vargar. Kanske det är för självklart att jakt riktad mot inavlade minskar inaveln. Jägareförbundet anser att vargjakten sänkte inaveln http://www.jagareforbundet.se/Jagarenojakten/Jakten-pa-stora-rovdjur/Vargjakten/Fragor-och-svar-om-vargjakten/Har-jakten-minskat-inaveln/. Men varför används då inte argumentet och varför har inte den kvantitativa betydelsen räknat ut annat än min grova skattning? Förstår man inte att det är praktiskt enkelt att se skillnade mellan inavlade och mindre inavlade vargar genom att avlysa jakt i vissa revir och höja tilldelningen i andra? Jag har inte ens lyckats förmå vargfakta att ta upp fördelarna med selektiv jakt!
Licensjakten var selektiv liksom kommande förvaltningsjakt! Bara det blev licensjakt så skulle den utföras så att huvuddelen av den potentiellt invalsreducerande effekten tillgodogjordes. Licensjakterna 2010 och 2011 utfördes så att genetiskt värdefulla revir undantogs. Av de fällda djuren var inget ”genetiskt värdefullt”. Det var inte stora protester mot denna utformning av licensjakten, och att hålla sig inom tillåtet område är naturligt för jägare. Det gäller huvudsakligen att erkänna och i kalkyler tillgodoräkna sig de positiva effekterna, men detta har varken vargskeptikerna eller ”vargetablissemanget” gjort.
Det finns goda motiv för selektiv jakt. Om inavelssänkning framfördes som ett viktigt motiv för förvaltningsjakt skulle det:
* vara ett starkt argument att omedelbart återuppta licensjakt för att utnyttja den inavelsminskning som de två invandrarna 2008 möjliggör. En mindre population ger effekt först när ytterligare migranter kommer (får sin första avkomma) och det blir nog först 2016 eventuellt tillförda valpar får barn. Men att använda selektiv jakt ger effekt redan 2013 eftersom inaveln nu när olika fördelad i vargpopulationen huvudsakligen beroende på bidraget från 2008 års invandrare. Väntar man med att återuppta selektiv vargjakt så smetas de införda generna ut över hela populationen.
* ge ett motiv för förvaltningsjakt som nästan alla kan vara överens om – jägare, jordbrukare, markägare, naturvårdare – både de som ville ha fler och de som vill ha färre vargar – och därmed minska polariseringen.
* ge en bevarandebiologisk motivering för vargjakt, som gör det svårt för EU att komma med invändningar eller driva ärendet i EU-domstolen.
* göra att det nya blod som faktiskt rinner in från Finland blir tillräckligt omfattande för att problemet med den låga migrationen skall kunna betraktas som nödtorftigt ”löst”.
* reducera behovet av valpflytt och låta den naturliga migrationen spela en större roll i inavelsreduktionen.
* vargmotståndare skulle se positivare på vargflytt eftersom förstärkning av migranteffekten blir ett motiv för intensivare beståndsreducerande vargjakt.
* jägarmas jakt skulle få karaktären av ”vargvårdsförvaltning”, som är den roll ”jägarna” själva vill spela gentemot det svenska viltet. Vargförvaltningen skulle ”normaliseras” och inte längre vara ett utpräglat och uppmärksammat specialfall, utan behandlas som annat vilt.
* Svensk vargpolitik sägs vila på tre ben varav ett är genetisk förstärkning, förvaltningsjakt kan framställas som en del av den genetiska förstärkningen istället för att bara motiveras med en ökad acceptans, den ökade acceptansen skulle bli något man får på köpet.
Det är mycket svårt för mig att förstå att såväl vargetablissemanget som remissinstanserna nästan helt negligerar möjligheten att utnyttja dessa fördelar. Istället bedrivs det en kampanj mot den genetiska förstärkningen, kanske eftersom vargskeptikerna uppfattar sig som svikna när 2009 års vargpolitiska beslut inte realiserats, och man då tycker man kan slå tillbaks mot andra delar av vargpolitiken.
Den genetiska förstärkning har systematiskt smutskastats av de som inte önskar fler vargar och stöds inte entydigt av de som styr vargförvaltningen, några exempel:
* I manifestationen mot rovdjurpolitiken 24/3 var ett av kraven att alla åtgärder gällande genetisk förstärkning omgående stoppas.
* Motståndet mot vargökningen manifesterar sig som ett motstånd mot den genetiska förstärkningen http://www.vargjakt.nu/
* I nästan varje vargdebattsammanhang kommer påståenden eller insinuanta frågor om inte den invandrartik som flyttats tre gånger är en varg-hundhybrid eller att varg-hundhybrider kan vara vanligt förekommande och är en stor risk. Detta upprepas i tämligen seriösa dokument, exempelvis som motivering för eftersöksbojkott.
* En ihållande kritik föranledd att av flyttade vargar från renbeteslandet till vargbältet återvänt till renbeteslandet. Denna kritik är inte bara från vargskeptiker, utan den nya rovdjursutredaren (Peter Egardt) inleder sin karriär med att kritisera insatser menade att förstärka genetiken.
*Djurparksvalp flytten ifrågasätts och de som förhållit sig positiva till vissa aspekter utsätts för påtryckningar. Utsättning av valpar försvåras på olika sätt, som leder till att det kan förutses att det för de flesta annars lämpliga vargföryngringar blir omöjligt att få markägarens tillåtelse.
* Urval av platser för utsläpp av vuxna vargar såväl som de faktiska släpp som gjorts har mötts av protester. De mest uppseendeväckande är mötena i samband med utseendet av Svenljunga som lämpligt utsläppsplats och utsläppet i Karlsborg som resulterade i ett symboliskt vargdrev som protest. Nu är eftersöksbojkott aktuell.
* Skyddsjakter överrepresenterar genetiskt värdefulla (ungefär en tredjedel av vid tidigare skyddsjakter fällda vargar har varit genetiskt värdefulla, någon aktuell statistik förs inte) och markerar inte i motiveringar eller riktlinjer att det tas stor hänsyn till om en skyddsjagad varg är genetiskt värdefull; SNV för inte register över när genetiskt värdefulla vargar dör och varför; SNV har inte gjort en instruktion för skyddsjakt, där det tydligt framhävs att genetiskt värdefull vägs in; SNV har (i ännu ej tillämpade dokument) tillmötesgått jaktliga synpunkter på att inte hålla genetiskt värdefulla revir skyddade i maximal utsträckning.
Min slutsats är att om det gjordes tydligare i praktiskt agerande (t ex trovärdig ”kompensation” för valpflytt) att inavelsminskning är viktigare än antal (vilket alla forskare tycker), så skulle det bli bättre förutsättningar för en livskraftig vargstam med långsiktig acceptans. Det räcker inte med allmänt formulerade fraser, utan måste vara mer påtagligt än hittills.
Vad tycker de etablerade vargforskarna?
I sitt senaste nyhetsmeddelande framför Skandulv att – om de förstått saken rätt – det behövs FLER immigranter för att få genomslag i en liten population, verkar tvärtemot vad jag framför (försökt diskutera saken, men hittills inte hört något argument): http://skandulv.nina.no/Nyhetsarkivoginfobrev/Artikkel/tabid/2350/ArticleId/1955/Info-fran-SKANDULV-PVA-on-Scandinavian-wolves.aspx. Vad gäller ”jakteffekt” så förekom flera media-inlägg av forskare från vargetablissemanget, som förnekade ”jakteffekten” i början av 2010, exempelvis http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/274691-experten-inavel-inget-skal-att-jaga-varg och http://www.rovdjur.se/objfiles/1/Forskarkritik_-1362681685.pdf. Vargetablissemanget verkar inte ändrat mening sedan dess. Så jag betraktas som en dissident, som måste framföra budskapet att det inte är som det sägs utanför de ordinarie kanalerna.
Är mitt budskap rätt? Ända sedan jag började sprida ”budskapet” i början av 2011 hoppades jag att det skulle undersökas närmare med simuleringsstudier av någon inom etablissemanget. men efter snart två år har sådant arbete inte ens inletts. Jag känner mig säker på att jag har rätt i princip, men mer exakta kvantitativa beräkningar borde göras innan applikation. Jag har inte fått någon ”vetenskapligt” kvalificerad invändning, trots att jag ansträngt mig att exponera iden.
Hur har jag försökt framföra ”budskapet”? (förutom på den här bloggen)?
Jag räknar inte de första försöken på den SLU-plats jag har
Jag räknar inte heller upp de försök jag gjort att få kontakt genom personliga email (ibland till många, och initierat redan 2010, och brev till Andreas Carlgren, detta har inte resulterat i någon invändning mot jakteffekterna och i några fall (som dock har liten vikt) har jag fått stöd för mina ideér.
På SLUs forskarblogg http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?cat=73
I Svensk Jakt http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/2011/Licensjakt-minskar-inavel/ och http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/Juni—Ge-vargen-gynnsam–bevarandestatus-nu/
I tidningen Land https://vargdag.files.wordpress.com/2011/10/landvargeu.pdf
I en vargsatsning på Sveriges radio http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4061&grupp=14046&artikel=4412619
På Newsmill dels genom kommentarer till varginlägg, och senast genom en egen vargartikel http://www.newsmill.se/artikel/2012/07/25/regeringen-b-r-s-tta-m-let-f-r-vargstammen-l-gre-n-i-dag
Dissidenter: En allmän svårighet med att vara dissident är att det i alla sammanhang med hetta framförs en del dåligt underbyggda resonemang. Ett exempel är kreationism eller i modern tappning ”intelligent design”. Inom svensk varg är ett exempel på en seglivad vandringsägen att vargen är införd och att jägareförbundet har en roll i detta http://www.vargmysteriet.se/ Att det nyinvandrade tiken skulle vara en hundhybrid kan bli en lika seglivad vandringsägen. (Även erkända vetenskapsmän som jag samverkat med har spritt underliga ideer (fast utanför sitt fack).) Detta bidrar till misstänksamheten mot dissidenter. Å andra sidan stöder även de som är inom systemet ibland underliga ideer och när det är politiska dissidenter så anses de ofta stå på det godas sida. Problemt är väl att man granskar källan för mycket och innehållet för lite.
Har argumenten om den inavelsänkande effekten av jakt haft någon reell betydelse?
De argument jag framför kan sägas ha påverkat Rovdjursutredningen, som faktiskt föreslagit att antalsmålet skall nås efter att man sänkt inaveln. Emellertid har rovdjursutredningens förslag inte implementerats i praktiken. De har också påverkat förvaltningsplanen, där det näms relevanta frågor som skall utredas i en oviss framtid. Utformning av att skjuta av några speciellt inavlade revir skall dock tas upp redan 2012. När man vänder på resonemanget och framställer det som att man skjuter speciellt dåliga vargar istället för att skydda speciellt värdefulla, så tycks det bli lättare att acceptera. Detta kan ses som hoppingivande ur mina arguments synpunkt, jag skall snart fråga NVV hur det går. Men vi behöver uppgifter till förvaltningsplan och vargpolitik nu och de frågor jag tar upp behöver kvantitativt beaktas nu för att få förvaltningsjakt 2o13.
Vargarna inte mer släkt än helsyskon
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 28 juni, 2012
Släktskapsförhållanden och inavel i den skandinaviska vargstammen rapporteras årligen. Den senaste rapporten (Åkesson 2012) behandlar väsentligen 2011 års föryngringar. Den genomsnittliga inavelskoefficienten för de reproducerande parens avkommor är F=0.249. Detta är den lägsta inaveln som noterats sedan 1998 (Figur 3). Bland nybildade par är den genomsnittliga inavelskoefficienten bland avkommorna F=0.223. Detta innebär att det inte längre finns vetenskapligt underlag för det ofta upprepade påståendet att de skandinaviska vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, för detta fordras att F>0.25.
Inaveln har sjunkit i 2010 och 2011 års föryngringar.
Orsakerna till nedgången är framförallt etableringen av två invandrare 2008. Nedgången i inavel har i betydande grad förstärkts av licensakterna 2010 och 2011, som undantog genetiskt värdefulla vargar. Ytterligare bidragande orsaker är att genetiskt värdefulla vargar har högre fertilitet och vitalitet.
Slumpfaktorer, ”mätfel” och sättet att räkna spelar roll. Man kan inte påstå att vargarna nu är mindre släkt än helsyskon, bara att påståendet att de nu är mer släkt än helsyskon inte har vetenskapligt stöd. På den här webben finns utförliga räkningar grundade på stamträdet tom 2010 års föryngringar.
Jag förutspår att inaveln inte kommer att sjunka ytterligare i 2012 års föryngringar eller kanske öka, eftersom det inte genomfördes någon selektiv förvaltningsjakt 2012 och eftersom inga ytterligare obesläktade vargar tillförts den reproducerande populationen sedan 2008. I genomförd skyddsjakt verkar genetiskt värdefulla vargar överrepresenterade, och skyddsjakt utan förvaltningsjakt ökar alltså inaveln. Inaveln ökas också av genetisk drift. Viltskadecentrum skriver om kriterier för skyddsjakt : ”Det är viktigt att även vargindivider med ”värdefull genuppsättning”, t ex invandrare från Finland/Ryssland, behandlas enligt samma kriterier, eftersom en särbehandling i form av högre ribba för skyddsjakt skapar ett rationellt incitament för att illegalt döda invandrande vargar. Förekomst av särbehandlade invandrande vargar skulle ju innebära att boende i området får ”tåla” mer olägenheter än om man haft en annan varg.” Visserligen skriver naturvårdsverket att ”skyddsjakten får inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för den aktuella artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde”. För mig är det uppenbart att ökning av inaveln försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus, men naturvårdsverket verkar inte tycka det i motiveringarna till sina tillstyrkanden av skyddjakt. Naturvårdsverket har i juni utfärdat ett dokument som skall vara vägledande för skyddsjakt, men det går inte att utläsa hur eller om genetiskt status skall vägas in, det ligger nog på länsstyrelserna att besluta, men något starkt uttalat skydd för genetiskt värdefulla vargar verkar inte ges.
I pressmeddelandet om naturvårdsverkets förvaltningsplan 1 juni står:
Minskad inavel viktigt i vargförvaltningsplanen
För första gången har Sverige en förvaltningsplan för hur vi ska ta hand om den svenska vargstammen. Planen bildar plattformen för ett aktivt arbete för minskad inavel. Lyckas vi med det ökar möjligheterna att återinföra jakt.
Eftersom Sverige nu delvis genom vargjakt lyckats minska inaveln så kan man kanske hävda att fältet enligt naturvårdsverket ligger öppet för att återinföra en jakt utformad så att den ytterligare sänker inaveln.
Synd att naturvårdsverket förstörde möjligheterna till föryngring 2012 för den senaste invandraren och därmed kanske försatt den mest konkreta möjligheten till ytterligare inavelssänkningar bortom 2013.
Antalet föryngringar 2011 är lägre än antalet 2010. Detta innebär inte att vargantalet har slutat att öka, det finns slumpmässiga variationer. Men dessa slumpmässiga variationer är en orsak till att många för några månader sedan överskattade vargstammens tillväxt.
Varg orsakar dödsfall
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 17 juni, 2012
En djurskötare på Kolmårdens djurpark har blivit dödad av djurparksvargar. Detta är djupt tragiskt och understryker att vargen inte är ofarlig. Men många fler liv kan läggas vargarna till last.
Om attack av vilda vargar kommer att orsaka ett dödsfall per hundra år och attack av djurparksvargar ytterligare ett dödsfall, så är det två döda per århundrade. Men det foder (bytesdjur) vi håller vargarna med kan antas orsaka 50 dödsfall under samma tid som kan tillskrivas vargarna. En avsevärd del av detta är dödsolyckor vid krockar med älg, vargarna bör belastas i proportion till sitt uttag ur älgstammen. De direkta vargattackerna är alltså en liten del av vargarnas letala konsekvenser för människan.
Vargens kostnader i bla liv beräknas och diskuteras utförligare i en tidigare post på denna blogg.
Bl a följande tidningsartiklar har i samband med det tragiska dödsfallet inbjudit till att publicera bloggar:
DN ; SvD ; ab1 gp sr dn1 svd123 ;Nordskånskan ; Skånska Dagbladet ; Arbetarbladet
Kostnad för varg
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 14 maj, 2012
Vargens årliga samhällskostnad skattas till 120 millioner för de första 200 vargarna (2010 års situation) och 0.5 miljoner för varje ytterligare varg. 2012 blir kostnaden 160 millioner och när 500 vargar nåtts 270 millioner. Tillkommer 0.3 döda per år vid 200 vargar och 0.75 vid 500 vargar. Beräkningen nedan.
Rovdjursutredningen gjorde inga kostnadsuppskattningar, men konstaterade att de kan vara betydande och att det vore vore intressant med bättre belysning av frågan. När statsmakterna nu inte sett till att användbara kostnadsskattningar gjorts blir det angelägnare de tas fram på annat sätt inför politiska beslut, som jag här försöker göra.
Statsbudgetens kostnad för alla rovdjur är enligt senaste och tidigare rovdjursutredning i storleksordningen 160 miljoner. Förmodligen är det lite mer för utredande och diskuterande, polis och rättsväsende mm. Jan Milds hemsida har en kostnadsuppställning och riksdagens utredningstjänst har gjort ett försök att sammanställa en del kostnader. En uppskattning av olika samhällskostnader här. Det är lite förvånande att dessa kostnader inte ökat med ökande vargantal de sista fem åren, knappast ens inflationskompensation. Inte heller den senaste rovdjursutredningen har lyckats särskilja vargens del. Det är dock att förmoda att varg är en relativt stor del. Den senaste rovdjursutredningen har inte lyckats utreda vargens kostnader bättre än den föregående. Den senaste rovdjursutredningen konstaterar resursbrist och det har länsstyrelserna också påpekat. Den största enskilda posten är rennäringens skador och är 55 miljoner, och där är varg en liten del (någon eller några miljoner). Bara en mindre del av ”kostnaden” hamnar direkt hos staten och skattebetalarna. Staten har ett intresse att skatta andra kostnader lågt för att undvika att de hamnar på statsbudgeten. Vargens kostnader konkurrerar med andra anslag för ”värdefull natur” och gör att det blir mindre pengar för andra ändamål inom sektorn.Eftersom skador och stängsel delvis ersätts får de räknas lågt i nedanstående kalkyler, men de är en begränsad del av kostnaderna. För förvaltning, inventering, skyddsjakt, forskning, genetisk förstärkning, information, polis, utredande etc räknar jag med 40 miljoner för de tvåhundra första och 0.1 för varje ytterligare eller 20 miljoner i baskostnad + 0.1 miljoner per varg.
Vargens ”kostnader” (nackdelar) diskuteras och kvantifieras. Det kan röra sig om försäkringsutbetalningar eller utbetalningar från samhället för vargdödade hundar, får eller andra ”ägda” djur. Det kan röra sig om förluster i minskat jaktutbyte av kött. Det kan röra sig om minskat jaktarrende. Jaktindustrin generar stora kostnader och ett stort rekreationsvärde. Det kan vara tilläggskostnader i merarbete för ägare och utsatta. Det kan vara kostnader för anläggning och underhåll av vargstängsel. Det kan vara ideella kostnader i minskat utbyte av jakt (betraktat som en fritidssysselsättning). Det är förvaltningskostnader. Det är juridiska och polisiära kostnader, exempelvis tjuvjaktrelaterade. Närvaro av varg konkurrerar med andra utgifter, framförallt sådana som syftar till landsbygdsutveckling och naturvård. Det går inte att göra en exakt kostnadsberäkning.
Vargkostnad som vargens del i viltets kostnader för samhället Så här tror jag man kan resonera för att få en vargkostnad ur samhällets synpunkt. Det finns en viltstam i Sverige. Den orsakar dödsfall (älgkrockar, vådaskjutning, älgdödade etc.) och stora kostnader (viltstängsel efter vägar, trafikolyckor med vilt, skogsskador, trädgårdskador). Den totala kostnaden kan förmodas vara av storleksordningen 10 döda och 2 miljarder årligen. Hur stora skadorna egentligen är beror på många gränsdragningar och avvägningar och det skulle gå att göra en lång utredning. När någon väjt eller bromsat för ett djur utan att djuret skadats är det ofta det inte kommer in i statistiken som djurskada även om djuret är den primära skadeorsaken. Bara älgskadorna och de förknippade kostnaderna skattas ofta till 2 miljarder och 5 döda, så skattningen här är en underskattning av totala viltskador, men jag vill inte göra vad som av många uppfattas som en överskattning, och det är viktigt att kvantitativa skattningar görs. ”Vargfoder” för 200 vargar innebär att vargen utnyttjar drygt 6% av älgarna , fast mindre i ”köttandel” eftersom vargarna företrädelsevis tar kalvar och lite av den annat än älg går åt, så vargfodrets del i de totala viltskadorna är 3%. Detta innebär 0.3 döda och 60 miljoner i skador årligen som vargarnas viltrelaterade kostnader vid 200 vargar. Detta är 300 000 och 0.0015 männsikoliv per varg för vargens andel i viltets samhällskostnader, denna kan kanske antas oberoende av vargantalet och ingen del ligger i ”statens kostnader”. Möjligen skulle det kunna vara så att om det blir tätare med vargar och färre bytesdjur, så äter de en större del av fällt byte, isåfall skulle marginalkostnaden bli något lägre. Det här tillämpade sättet att räkna kan sägas innebära att man fixerar viltstammen (genom jakt) och ser den som en samhällskostnad där vargen har en del. För huvuddelen av viltet finns en reell och ideell inkomstsida, detta kanske gäller för vargen också, men det diskuteras inte i den här artikeln. Med detta sätt att räkna behöver ”samhället” inte beakta vinster och förluster ur jägarenas eller jaktrelaterade intressenters synpunkt, vilket lätt väcker motargument och polarisering.
Det förefaller nu som om närvaron av varg snarast ökade älgantal och älgskador. Jägarna minskar sitt uttag av älg mer än ökningen av uttaget som vargen gör. Dels vill jägarna ofta kompensera och hålla älgstammen genom att minska sitt uttag, dels blir det olustigare att jaga när risken blir stor att vargen tar hunden. När verkligen älgstammen blir låg kanske jägarna inte betraktar den som jaktbar. Det hävdas ibland att vargnärvaro gör älgen mindre jaktvärd, dels genom att det blir färre älgar och dels genom att jägarna tvekar att använda löshund. Därigenom kan varg leda till fler älgar och därigenom större skogsskador. Jag ifrågasätter om detta inte i huvudsak kommer att kompenseras genom lägre arrende och på andra sätt minskade kostnader för jägaren Men räknesättet förutsätter att älgstammen blir oförändrad och därmed skadorna hålls konstanta och att det minskade jägaruttaget precis kompenserar det ökade varguttaget.
Vargen är en ren köttätare. En varg behöver 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en varg två kg per dag. Men vargen dödar och förstår mycket mer än vad den äter. Säg att en varg dödar 2000 kg per år – varav den äter kanske en tredjedel – och att köttet i producentledet är värt 50kr/kg, så skulle varje vargs föda vara värt 100 000 kronor/år. En normalstor vargflock dödar mellan 100 och 120 älgar på ett år. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, som väger mindre. Säg varje djur är värt 5000 då blir det 500 000 per år dvs storleksordningen 100 000 per varg. Viltet kostar mycket mer i de skador det orsakar än köttvärdet, vilket är något att tänka på! Jägareförbundet har räknat ut vargens årliga kostnader för jägare med 2010 års vargstam till drygt 80 millioner för förlorat kött och förlorat rekreationsvärde. För ”bruttovärdet” (snarare omsättningen) av all jakt har siffran 3 miljarder per år nämnts, det är samma storleksordning som skadorna jag utgår från. Folkaktionen redovisar årliga jaktliga förluster i storleksordningen en million per varg och förluster i fastigheters taxeringsvärde anges till 47 miljoner per varg. Visserligen ”äger” jägarna inte det ”levande” köttet men jag tycker det kan vara rätt att betrakta förlust av kött för human konsumption som en samhällskostnad. Man framför att vargen reducerar älgantalet och därmed minskar skogsskador och trafikolyckor, men om man jämför vid lika många älgar rör det sig om kött som antingen går till varg eller till human konsumption, då måste det som inte går till human konsumption ses som en samhällskostnad. Förlorat rekreationsvärde, arrendeförluster och minskade markvärden är däremot mycket svårt att kostnadsbedömma. Om man bara ser till viltets effekter utanför jägarna och jakt och intressenter kommer man ifrån svårigheterna med värderingar ur intressenters synpunkt.
En mycket stor kostnad ur ett samhällsperspektiv är underlaget för vargens födointag. Växtätare, för vargens födas del huvudsakligen älg, lever huvudsakligen på att beta vegetation eller böka i vegetation. En del viltproduktionsförmåga kan man troligen hävda är given av marken och gratis och skulle inte ge någon annan nyttighet om det fanns mindre vilt. Vegetationskadorna (för älg huvudsakligen skador på skogstillväxten, skador på trädgårdar och andra odlingar) medför årliga miljardkostnader. Viltet orsakar också andra kostnader, som trafikolyckor och stängselkostnader (mot älg, rådjur, vildsvin och sånt). Stängsel till skydd mot vilt fragmentiserar och gör naturen mindre tillgänglig (och t ex vägstängsel mot älg hindrar i hög grad vargens rörelsefrihet). Älgkött är inte heller klimatsmartare än kokött, vilket nog skulle kunna ses som en viltkostnad (jmfr värdet av utsläppsrätter).
Ersättning för döda tamdjur och hundar I ersättning för tamdjur angripna av varg utgick 2011 ca 1 miljon och hundar angripna av varg en halv miljon. Detta är försumbart små belopp jämfört med andra vargrelaterade kostnader. En ytterligare kostnad för staten och enskilda som förmodligen är lika stor som ersättningen är administrationen omkring skadeersättningarna.
Stängselkostnad En stor post är stängselkostnader för att skydda framförallt får. Den tillkommande stängselkostnaden verkar bli en mycket större post än utbetalningen för skador. och en stor del faller på privatpersoner och egenföretagares egna arbete. Ett staket kanske skyddar mot annat än varg (hund t ex), men ger inget hundraprocentigt skydd. Staket fordrar underhåll (elektricitet leds från den understa tråden till marken varför det är viktigt att röja). Behovet av staket är olika på olika platser och det varierar i tiden. I många fall kan det räcka med enkla ”naturliga” staket. Vargstaket har också en immateriell kostnad, det minskar ”tillgängligheten” av naturen och bidrar till fragmentisering. VSC lär ha räknat fram att det skulle kosta 1,2 miljarder att reducera angreppen på får med 50 % i södra Sverige. Jag tror emellertid inte det är ekonomiskt att bygga ut överallt, det är så mycket billigare att ta skadorna när skaderisken inte är hög. Rimligen hålls vargtätheten lägre där skaderisken är högre. I viss mån anpassar sig fårnäringen till vargtrycket så att stängselbehovet i någon grad minskar. Stängselkostnaden blir högre när vargantalet ökar eftersom vargen kommer att expandera in i fårtätare områden. Säg att vargstängsel skall debiteras 500 miljoner i kapitalkostnad för 500 vargar i 20 år, det blir 50 000 per år, och lika mycket för underhåll, det blir 100 000 kr per varg i årlig vargstängselkostnad. Som årligt bidrag föreslår rovdjursutredningen 6 miljoner per år vilket ligger väsentlig under de belopp jag kalkylerar så jag kanske räknat fel. Men det är nog snarare ett uttryck för att vargen förväntas att sprida sig mycket långsamt till nya fårtätare områden, den har ju knappast spritt sig söderut alls under sista decenniet. En stor del av vargstängseln är nog inte lönsamma ur den enskildas synpunkt ens om ingen skadeersättning utgår men bidrag till stängslet ges, och därför behöver man nog inte kalkylera att statens kostnader till bidrag blir jättestora. Det är nog inte ekonomiskt att sträva efter mycket låga skador genom stängsel varken för stat eller enskild. Rovdjursutredningens underlag från naturvårdsverket räknar bara på bidragsbehov och anser att kostnaden kan vara flera gånger större.
Årlig kostnad för varg
De samhällsekonomiska huvudkostnaderna är förvaltning, del i viltskador och vargavvisande stängsel. Detta är 20 miljoner + (100 000+ 300 000+100 000)* antalet vargar. Det kan formuleras: årlig vargskostnad för samhället i miljoner kr = 20 +0.5*antalet vargar Detta blir 120 miljoner för läget 2010 (200 vargar) + 0.5 miljoner för varje ytterligare. 2012 fanns det kanske 240 vargar dvs 160 miljoner i årlig kostnad. Därutöver blir det en årlig kostnad i människoliv på 0.0015* antalet vargar, dvs 0.75 liv vid 500 vargar.
En sådan här beräkning blir osäker och det kan finnas vissa dubbelräkningar. Stängselkostnaden kan ha överskattats på grund av vargens långsamma spridning, och det finns en viss dubbelräkning för stängsel. Viltskadekostnaden har förmodligen underskattats.
Andra uppskattningar: Nerelius och Engstrand gör en skattning för alla rovdjur drygt 2 miljarder per år för 450 vargar, posterna skiljer sig mycket från min.
Reflektioner Den stora kostnaden är jakt och viltrelaterad, och här finns inte mycket positivt ur de ”drabbades” synpunkt, och det är de som rör sig mest i den del av naturen där vargarna finns, och också de som är kunnigast, så det är inte förvånande ur samhällets synpunkt att det blir reaktioner. Kostnaderna som går till ersättning av skador orsakade av varg på tamdjur, hundar och renar är en mycket liten del av kostnadsproblematiken. Kostnadsersättningar gör inte vargen till en vinsthistoria för vargutsatta grupper, och är nog mer ett sätt att få legitimitet för vargen för utomstående betraktare (riksdagsmän t ex). En varg medför årliga kostar i samma storleksordning eller lite mer som en människa medför, det är kanske inte orimligt att då satsa på några hundra vargar. Och satsar man istället på hundratals människor så dör fler av dem årligen än vargens kostnad i liv. Sveriges vargkostnad blir någon eller några hundra millioner vilket inte ter sig helt orimligt om det verkligen kan påvisas nödvändigt, andra aspekter än samhällskostnaden är nog viktigare i specialfallet varg.
Tidigare version: Det står en del kompletterande information (bl a ”inkomster” och huruvida ”folket” kanske tycker det är värt kostnaden vilket är långtifrån otroligt) i en tidigare post om detta. Jag har räknat upp kostnaderna väsentligt jämfört med mina tidigare beräkningar efter att Rovdjursutredningen kom i april 2012 och naturvårdsverket i juni. Jag ville ligga lågt innan jag såg om utredningarna hade gjort användbara skattningar. Rovdjurstredningen gjorde inga kostnadsuppskattningar, men konstaterade att de kan vara betydande och att det vore vore intressant med bättre belysning av frågan. När statsmakterna nu inte sett till att användbara kostnadsuppskattningar kommit till, blir det angelägnare de tas fram på annat sätt inför politiska beslut som här.
Brev till EU och miljöministern
Skrivet av Dag Lindgren i EU, varg, 24 april, 2012
Jag skrev till EU-kommissionären och miljöminister Lena Ek om vargfrågan våren 2012, men jag fick aldrig något svar eller reaktion att meddelandet mottagits från någon av dem. De fyra gånger jag skrivit till regeringen/ministrar och EU förut i andra frågor har det kommit en respons och ibland ganska utförlig. Detta inkluderar ett brev till Andreas Carlgren i vargfrågan som fick ett ganska utförligt svar där jag hade känslan av att det var personligt dvs någon mening var ministerns direkta respons till mig. Min mening var att uppmuntra till en snabb avveckling av ”överträdelseärendet” så man kunde ”gå vidare”. I efterhand kan man säga att jag inte blev bönhörd.
De två träffades de två 1o juli 2012 och det kom en pressrelease från EU. Jag tycker mig märka att ”diskussionsklimatet” förbättrats, tidigare har det bara förekommit ensidiga utsagor från regeringen om den goda dialogen med EU. De synpunkter jag framfört kanske bidragit. Det är positivt att EU enligt sitt pressmeddelande trycker på (och alltså inte kan förutses läggas hinder i vägen för) att förvaltningsplanen skulle vara klar så den kunde träda i kraft till nyår 2013, så en långsiktigt svensk vargpolitik kan inledas nyår 2013, med klara ställningstaganden och nya löften om förvaltningsjakt, som kan ersätta gamla inoperativa.
EU borde ha avskrivit överträdelseärendet, när den ej helt klara förvaltningsplanen presenterats i början på juni 2012. Då har Sverige levt upp till EUs viktigaste förväntningar när det gäller dokumentation och en process till långsiktiga beslut (en förvaltningsplan), och det skall inte behöva gå ytterligare år av kiv om precis vad som står eller borde stå i förvaltningsplanen innan vargpolitiken 2013 och framåt sjösätts av riksdagen hösten 2012. Fast det var ett misstag av Lena Ek att inte underrätta sig om den viktigaste informationen som borde stått i förvaltningsplanen innan den skrevs, det hade ökat chansen att ärendet avskrivits 2012.
EU inledde ”överträdelseförfarandet” våren 2010, och det fick direkta konsekvenser för vargförvaltningen i augusti 2011. Opinionen polariseras. De som överhuvudtaget inte vill ha varg i Sverige (noll-visionen) organiserade sig. En stor jägarorganisation bestämde sig för att ta avstånd från frilevande varg i Sverige vilket resulterade i ett stort medlemsuppsving. För den största jägareorganisationen genomdrevs ett ordförandebyte pga för lamt agerande i rovdjursfrågan. Det bildades ett politiskt enfrågeparti mot varg för några månader sedan. En vargskeptisk blogg har fått stort genomslag sedan sommaren. Det går knappast att tala om massiv enighet för att det skall finnas varg i Sverige längre, även om det fortfarande är en stor majoritet som stödjer det. Det finns inget annat djur som är mer kontroversiellt och klyftan fördjupas av avsaknaden av politiskt trovärdiga beslut. Enda sättet som jag ser att förebygga ytterligare polarisering är ett långsiktigt trovärdigt riksdagsbeslut i höst, och enda sättet att komma dit – om nu Sverige inte vill riskera att åtalas vid EU domstolen – är att EU deklarerar att de åtminstone för tillfället släpper uppmärksamheten på Sverige.
Med det syftet har jag april 17 2012 skrivit ett brev till EUs miljökommissionär och ett brev till Sveriges miljöminister.
Båda har ”bloggar”. Janez Potocniks facebooksida är: http://www.facebook.com/potocnikjanez Jag lade in brevet på ”anteckningar Wolves in Sweden” förutom att jag sänt det med post. Kommissionären är intresserad nog att lägga ut personliga kommentarer om den svenska vargen!! Av senast inkommande meddelanden utifrån så informerade 7 om den ”tragiska” utvecklingen för den svenska vargen medan 7 hade andra ärenden.
Miljöminister Lena Ek har en blogg http://www.centerpartiet.se/lenaek Denna blogg antyder dock frånvaro av intresse för den svenska vargen, det finns ingen ”tag” för ”varg” eller ”rovdjur” eftersom detta inte är diskuterade ämnen, och det finns knappast något ställe att lägga ut brevet. Hon skrev en post ”nu vill jag veta vad du tycker”, fast hon avsåg inte att be om synpunkter om annat än vad som var i hennes huvud. Men där tycks 20% vara vargsynpunkter med de vanliga debattörerna, så intresset att frågan tas upp finns. Inläggen verkar inte censurerade. Länkar framställs inte som länkar. Kanske ändå lägger brevlänken på Lena Eks blogg också om det kommer någon relevant artikel. Intrycket är att EUs ”vargminister” är mer intresserad av synpunkter omkring svenska vargar än sveriges ”vargminister”. Och svenskar är definitivt mer intresserade att hålla miljökommissionären underrättad om utvecklingen av varg i Sverige än att framlägga synpunkter till miljöminstern i Sverige!
Om man ser det från miljöministern synpunkt är det inte skoj för Sveriges vargminister att vara ansvarig för ett område, där regeringen valt att lyssna på Bryssel, och som regeringen inte tycker de kan göra mycket åt innan remisserna på förvaltningsplanen och rovdjursutredningen kommit. Regeringen kan inte annat än fungera som slagpåse om den försöker diskutera ämnet. Farhågan från debattörerna är förstås att även när det är dags att diskutera frågan tidsfönstret blir smalt och regeringen kommer snart att begrava ärendet i nya utredningar istället för långsiktiga riksdagsbeslut. Dock måste Lena Ek ges en komplimang och kanske gör underverk i det tysta. Genom ”sårbarhetsutredningen” tog regeringen initiativ i vargfrågan och gjorde vad andra negligerat och lade en bra grund till vargdiskussionen utan orealistiskt uppdrivna antal. Varg diskuteras mycket mer och intensivare än frågans faktiska betydelse för riket motiverar, fast diskussionen är inte så vetenskaplig. De frågor miljöministern tar upp är vanligen relevanta och hennes inlägg välskrivna och kanske kunde få mer kommentarer än de får. Men å andra sidan är ministern ansvarig för ett område med många starkt engagerade och då är det tveksamt att bara låtsas som om frågan inte fanns. Det relativa ointresset på miljödepartementet och det långa och konfliktfyllda avståndet mellan miljö och naturbruk kan vara ett skäl att flytta jaktfrågor och rovdjurspolitik till landsbygdsministeriet.
Jag skrev brevet till miljökommissionären på svenska. Det är en rättighet att skriva till och få svar på svenska i kommunikationen med EU. EUs miljökommissionär har en svensktalande som följer det svenska vargärendet. Jag förväntade mig ändå inte mer svar än ”tack för intresset”. Miljökommissionären försöker faktiskt skriva på svenska på facebook. Egentligen var brevet till EU mer till en svensk publik (det gick kopia både till miljödepartmentet och lantbygdsdepartementet. Någon reaktion kom inte heller från Lena Ek fast det var på svenska.
Varför >210 vargar våren 2012?
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 21 mars, 2012
Våren 2012 finns det fler än 210 vargar i Sverige fast riksdagens rovdjurspolitiska beslut 2009 och regeringens vargpolitik till augusti 2011 lovat HÖGST 210. Denna artikel avser att diskutera orsakerna till detta och olika skattningar och uppgifter om antalet vargar våren 2012.
Redaktionell anmärkning: Mer allmän information om antal och osäkerheter och varianter av skattningar finns på en sida på denna web. En sida riktad till politikerna finns på webben, denna sida ger en del av svaret på de frågor som ställts.
Hur många vargar i början av 2012?
Det anses nu enligt många artiklar i samband med Vålådalsmötet i mitten av mars 2012 finnas 300 vargari Sverige, och det skulle alltså behövts skjutas 100 vid den inställda licensjakten 2012 om man nu antar att riksdagen med ”högst” menar storleken i årscykeln när vargantalet är lägst och att man skall sikta in sig på lite under det högsta värdet. Här är citat av Olof Libergs uttalanden till Jakt och Jägare i början av december 2011 som måste ha baserats på den slutliga statusrapporten 2010/2011 och som gissar på 350 vargar. Antalet föryngringar 2011 i Skandinavien förutses bli någon färre än 2010, det är lite svårt att få det att gå ihop med att det blev för många vargar. Antalet föryngringar 2010 var 28 svenska inkl svensk norska och 3 norska, och det anses finnas 10 ggr så många vargar som föryngringar och det är 280 eller 270. Men detta klarnar väl.
Den viktigaste orsaken till att vargantalet är högre än 210 i början av 2012 är dimensioneringen av licensjakten 2011
Den sista betydelsefulla beslutspunkten som kunde påverka vargantalet var dimensionering av licensjakten 2011. Beslutet var 20 djur men det sköts bara 19. Naturvårdsverket beställde och fick ett beslutsunderlag av Grimsö, vad jag förstår korrekt så till vida att det var en bedömning av behövligt uttaget för att det skulle finnas högst 210 vargar kvar EFTER licensjakten 2011 (senvintern-våren 2011). En liknande process och dokument fanns inför licensjakten 2010 så det fanns erfarenhet. Vad som faktiskt hände var att det tilldelades 20 och sköts 19. Underlaget nämner olika tilldelningar och ger ingen entydigt rekommendation. Det högsta antalet är 40. Men det nämns också lägre antal än 20. Det räknas ut sannolikheten att komma över 220, men den ter sig inte stor. Rapporten är inte daterad, men den måste kommit omkring årskiftet, då användbar information om vargantalet vintern 2010/2011 och föryngringar 2010 inte förelåg, utan fick gissas utgående från förhållandena 2009/2010 (Wabakken m fl 2010) och en antagen tillväxt. Något så när goda skattningar om aktuellt vargantal innevarande år man först i mitten på mars, och informationen måste analyseras och kvoter beslutas, så licenjakten måste förläggas tidigast till slutet av april om ”det sista årets” information skall kunna vara ledande men ändå opålitlig, och att lägga licensjakten så sent vill man inte av etiska skäl och den skulle också bli svår att utföra utan spårsnö. Det är därför inte konstigt om man gissar fel baserat på information som är ett år gammal när licensjakt dimensioneras. Uppdraget formulerades som en beskattningsnivå ”för att uppnå riksdagens etappmål om minst 20 årliga föryngringar och en stam som inte överstiger 210 individer.” Därmed är det klart att NVV tolkar att ”statsmakterna” med ”högst 210” avsåg ”det lägsta vargantalet i årscykeln fick inte överskrida 210”. Jag tror också att riksdagen avsåg 200 (20 föryngringar) som önskvärd storlek, inte minimal, av den anledningen borde avskjutningen nog satts 10 vargar högre.
Man utgick från två alternativa antaganden om 13% och 19% tillväxt från 2009/2010 och tre olika modeller användes. Tillväxten 1998-2009 låg på 13% och 2003-2009 18%. Det står inte hur skyddsjakt beaktats men jag antar att det ”drogs ifrån” i tillväxtantagandena. De kalkylerade tillväxterna är alltså inklusive historisk skyddsjakt, dvs tillväxten utan skyddsjakt är nog säg drygt 4% högre.
Modell 13% 19% chans >220
Liberg-Sand 20 29 –
Forslund 19 32 25%
Chapron 18 40 30%
Våren 2010 skattades det finnas 190 vargar ”i Sverige” jämfört med 196 året innan (medeltal min-max). 2010 års licensjakt (28 djur 14%) verkade således givit ett något för stort uttag. Skattningen 190 vargar våren 2010 måste gjorts från statusrapporten Wabakken mfl 2010, medel av min och max, Helsvenska 200; + Svensknorska 35 som sedan med avdrag för dödlighet och licensjakt (28) hamnat på 190* vilket verkar något mycket, men jag förstår inte hur beräkningen gjorts.
Värdena i tabell 5 år byggda på en korrigering för att försäkra sig om minst 22 föryngringar, sattes bara ett väntevärde på 20 skulle jaktuttaget kunna ökas med drygt 6 vargar. Detta beror på om riksdagen faktiskt ville ha MINST 20 föryngringar eller bara 20 föryngringar. Eftersom det senare är rimligare kanske korrigeringen inte borde gjorts.
Ur tabell 5 i Liberg m fl kan följas vargantalets årcykler vid olika tillväxt och avskjutning, det första värdet i tabellen nedan avser underlaget tillväxt 13% avskjutning 20, det andra tillväxt 19% avskjutning 29, det tredje dagens skattning
Antal 13% 19%
våren 2010 190* 190*
hösten 2010 243# 252# 274&
våren 2011 199# 200# 274-25!-19=230, skulle behöva skjuta 20 till för att komma ned till 210 eller 30 för 200
hösten 2011 251# 258#
våren 2012 300¤ pers medd vargspanare Jämtland
*från statusrapport 2009/2010 ; # beräknat nyår 2011 från modeller; & från statusrapport 2010/2011 ;¤gissat vår 2012 från Viltskadecentrum Vålådalsrapporter; !dödlighet; Statusrapporten Wabakken et al 2011 ger en facit för hösten 2010 och våren 2011 i tabellen ovan. NVV säger att 2011 års licensjakt är något försiktig och tar de mer försiktiga forskarförslagen.
Liberg m fl ger också en rapport till naturvårdsverket i slutet av 2011 inför beslut om skyddsjakt 2013 Ärendenr. NV-06115-11. Ur detta dokument: Tillväxttakten i vargstammen varierar starkt och slumpmässigt mellan åren och ligger i genomsnitt på mellan 19 och 22 procent beroende på mellan vilka år beräkningen görs. Tillväxten 2010/2011 till 2011/2012 bedöms bli mellan 20 och 25 procent. Forskarna har arbetat med två olika modeller för att beräkna antalet djur som kan fällas för att uppnå olika tillväxttakter i vargstammen. Modell 1 anger att 54 vargar kan fällas år 2012 för att undvika en fortsatt ökning av vargstammen (nolltillväxt) medan Modell 2 ger mellan 39 och 47 vargar för att uppnå detta resultat. Förstår inte riktigt dessa värden är lägre som behövs för att gå tillbaks till 200 men mycket högre än tidigare licensjakter.
Kommentarer: Analysen av möjlig avskjutning verkar kompetent gjord. Den behövliga avskjutningen hade blivit 6 högre om man i inriktat sig på att få ”ungefär 200 vargar” dvs 20 föryngringar, vilket nog var andemeningen i riksdagsbeslutet, istället för att försäkra sig om 22 för att inte få för få föryngringar. I efterhand, när man känner uppskattningen av statuset 2010/2011, kan man säga att det skulle fordrats en licensjakt på 40 istället för 20 för att komma ned till 210. Huvudorsakerna till att ökningstakten varierar mellan år är dels varierande effekter av mätfelet och dels slumpmässig variation i tillkommande antal och föryngringar samt variationer i dödlighet. Om man förväntar 30 slumphändelser (föryngringar) så har slumpen ett standardfel på drygt 5. Om varje föryngring ger fyra valpar på förvintern så blir standardavvikelsen för antalet 22, något mindre än 10%. Avgång under året av andra skäl än jakt är kanske 40 och har en standardavvikelse på drygt 6 så det blir också några procent. Det sanna antalet vargar vid samma fruktsamhet och förväntade avgångar skulle alltså kunna variera 10% upp eller ned jämfört med beräknat av slumpskäl. Antalet föryngringar kan nog inte betraktas som helt slumpmässigt som jag gjort här, och det finns ett kausalt samband mellan vargar och föryngringar ett år och det följande, analysen överdriver troligen slumpen något, men storleksordningen åskådliggörs. Det finns fel i vargantalskattningar, anges som ett intervall mellan kvalitetssäkrade och inklusive mer osäkra skattningar. I praktiken räknas medelvärdet av dessa skattningar. Det finns ett mörkertal i skattningarna av döda under vintern och gränsvargar kan räknas lite olika vid olika observationer. Fluktuationerna i skattningarna jämfört med ”sanna värden” kan säkert vara +-15 dvs de skattade värden har standardavvikelser på drygt 5% beroende på mätfel men detta gäller båda ingångsåret och utgångsåret och felen adderas. Ingångsdata våren 2010 från inventeringen 2009/2010 kanske skulle vara 10 större och utgångsdata från inventeringen 2010/2011 10 mindre, sådana fel är tillräckliga som förklaring om man bara ser skillnaden mellan två år. Det är ivarjefall tankeväckande att felet i antal efter jakten låg väsentligt utanför vad två modeller betraktade som sannolikt fel. Felmodellerna har nog utgått från att värdena är ”sanna” och inte behäftade med ”fel” och därför underskattat chansen att komma fel. Det är ändå lite förvånande att variationen i sant antal inte gav större utslag i sannolikheten för avvikelser i modellerna. Vargens tillväxt utan licensjakt kan ha varit större än 19%, men det var inte lätt att gissa när underlaget utarbetades och det är sannolikt att osäkerhet i skattningarna bidragit.
Tjuvjakt kan vara en orsak till att det nu finns för många vargar. Tjuvjakten har minskat i procentuell betydelse senare år men var tidigare en väsentig del av avgångarna. Detta innebär att mortaliteten minskat. Modellerna för jaktuttag bygger på historiska mortaliteter och antar därför för låga ökningar av stammen utan jakt. Detta bidrar till det för låga uttaget vid 2011 års licensjakt.
Inavelseffekter. Icke inavlade vargar har högre fertilitet än inavlade och detta ökar vargens fertilitet och överlevnad, men hittills har bidraget från detta varit ganska begränsat. Och det är ganska troligt att ”inavelseffekterna” av den inavel som har släktskap långt bak i tiden klingar av med tiden men relativt lite. Detta ökar tillväxten och kan göra att de 19% som räknats med som ett övre alternativ nu bör justeras uppåt. Den inavelseffekt på kullstorleken som man tidigare skattat kan också tänkas vara för hög pga statistisk slump. Inavelseffekten kanske inte är linjär, incest ger större effekt men blir ovanligar när vargstammen blivit större.
Minskad skyddsjakt kan bidra till fler vargar
Det skyddsjagades bara 9 vargar 2011 mot 13 2010 och tror jag 2 till mitten av mars 2012 och en allmän förväntan av 5% som troligen räknats in i tillväxten och bidragit till att den ökat. Nedgång i skyddjakt bidrar till att avgångarna blivit lägre och vargantalet våren 2012 blir högre än förväntat, men knappast mer än 5. Även några andra kända dödsorsaker förefaller lägre 2011 än 2010 såsom trafik.
Sammanfattning av orsakerna att det blev för många vargar
Det verkar inte som någon inblandad gjort något fel som förtjänar kritik. NVV har legat lite lågt, men erkänt det och mot bakgrund av underlagsrapporten kan det knappast betecknas som överdrivet försiktig. Det sköts en varg för lite. Dödligheten av olika orsaker 2011 har varit lägre än det fanns skäl att tro när licensjakten dimensionerades, den kända dödligheten (skyddsjakt, trafikolyckor mm) var fem procentenheter lägre än förväntat och den okända (tjuvjakt) bör också varit några procentenheter lägre. Fertiliteten verkar vara högre än förväntat, men hur mycket har jag inte data att spekulera omkring. Men den viktigaste orsakerna är nog att osäkerheten i observationerna mot sanna värden ger upphov till fluktuationer, och att de som bestämde hur och när antalet skall räknas bestämde sig för att det var efter en adaptiv licensjakt och att riksdagen avstod från möjligheten att bestämma över vilket antal som skulle vara lägre än 210.
Hur snabbt växer vargstammen?
Nu finns gissningar på att tillväxten (utan jakt) stannat av och det finns gissningar på att den är 40%. Jag tycker att tills någon expert kommer med andra beräkningar man skall utgå från att ”fertiliteten”, vargarnas förmåga att tillväxa, utan avdrag för förvaltnings och skyddsjakt är konstant sedan säg 2009, eller ökat något pga den minskande inaveln. Licensjakten kan ha ändrat marginellt men uttaget var ändå begränsat och inte alltför skevt, så den kan inte ändrat mycket jämfört med tillväxten utan jakt. Huvudorsakerna till att ökningstakten varierar mellan år är dels varierande effekter av mätfelet och dels slumpmässig variation i antal och föryngringar. Om man förväntar 30 slumphändelser (föryngringar) så har slumpen ett standardfel på drygt 5. Standardfelet på skillnaden mellan två år blir 8. Om varje föryngring ger fyra valpar på hösten så är alltså standardavvikelsen för antalet som två år skiljer sig 24, dvs nästan 10%. Nu är den sanna skillnaden i föryngringar nog något mindre än slumpmässig men å andra sidan slår slumpen mot individer också. En ”sann” tillväxt på uppåt 15% ” kan drunkna” i statistiskt nojs. Att antalet föryngringar inte ökat mellan två år som inträffat nu skall inte tas som en indikation att vargstammens tillväxt upphört för att det blivit för trångt eller fruktsamheten minskat utan kan vara en fluktuation utan kausal orsak. Det vore önskvärt om det fanns en sida med faktiska beräkningar över nuvarande tillväxttakt och prognoser för 2013 och 2014 (under förutsättning ingen förvaltningjakt och nuvarande uttag i skyddsjakt) och diskussion om osäkerheterna, ”marknaden” kommer att lyssna till hypoteser och förenklade tidningsartiklar, det borde finnas en webadress med ”bästa” estimat för att inte de mer vildvuxna spekulationerna skall få för stort och för motiverat genomslag.
Många bud och svårt att prognosticera framtidens eller ens dagens vargantal
Det är så många uppfattningar i cirkulation om vargantalet 2012 och dess utveckling de allra närmaste åren så jag tycker det vore befogat om ”man” (myndigheterna) såg till att möjligheterna att bilda sig en realistisk uppfattning förbättras. Det räcker inte med intervjuer av de mest kända och representiva utan behövs en akutell hemsida av god kvalitet. Den årliga rapporteringen framförallt statusrapporten från Hedmark är bra men borde kompletteras med mer lättillgänglig information. Några exempel på skattningar
Nordulv trodde det fanns 103 vargar före 2011 års licensjakt
Vargfakta skattade i mitten på 2011 på minst – men huvudalternativ – 356 vargar vid ingången av vintern 2011/2012. Bra gissning för att vara så tidig (före information om föryngringen 2011
Naturvårsverket gissade i början 2012 på 21-24 föryngringar 2010/2011 svarande mot 200-240 vargar. Låter missledande lågt!
Gissning på 500 våren 2012 av bloggare
Det måste skjutas 300-600 vargar 2014 för att komma ned till 210 hävdar jägare vid besök hos landsbygdsministern
Liberg trodde i mitten av 2011 att det skulle hamna på 350 vargar till vintern
Gissning på 8000 vargar till 2020 🙂
Hur göra?
Man kommer aldrig att veta precis hur många man har vid en viss tidpunkt, ännu mindre hur många som kommer att finnas om ett år. Det hjälper inte ens med säkerhetsmarginaler och sannolikheter eller att hamna inom intervall, även detta blir lätt fel, men att försöka beakta det kan ha stora effekter i något oväntad riktning. När man får ett bättre definierat minimiantal bör det vara ett riktvärde. Förvaltningsjakt skall inte dimensioneras så att prognosen för utfallet hamnar under minimivärdet, det är så miniminivå bör tolkas. Det kan beslutas att ligga över minimivärdet, men skälet skall normalt inte vara att man är rädd att hamna en bit under. Hamnar man för lågt så kommer det året efter eller två år efter yttra sig som en neddragning av förvaltningsjakten. Det verkliga antalet kommer alltså att fluktuera omkring den fastställda miniminivån. Delar av den ”sanna” fluktuationen observeras inte eftersom observationerna har mätfel. Det senaste borde beaktas bättre vid simuleringar för att ge intervall. På sikt är nuvarande observationer för dyra och säkerheten ändå inte hög, det ter sig önskvärt att utveckla billigare rutiner när vargarna blivit fler, men tillväxtfasen är inte rätt tid att reducera inventeringsarbetet.
Gynnsam bevarandestatus nu
Skrivet av Dag Lindgren i rovdjursutredning, 28 februari, 2012
Gynnsam bevarandestatus nu!
Jag har granskat förslaget om villkoren för gynnsam bevarandestatus för varg av Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) och funnit att det är möjligt och önskvärt att deklarera att svensk varg nu har gynnsam bevarandestatus. Jag framför kritik mot rovdjursutredningens slutsats i ett antal inlägg som här sammanfattas. Olof Liberg lade fram det i Karlstad i slutet av februari 2012 som ett val mellan två vägar – 400 vargar med låg inavel eller 2000 med hög, men jag håller inte med, det är omöjligt att få ned inaveln enligt rovdjursutredningens önskemål innan det blivit 2000 vargar om inte tillväxten stoppas innan inavelsmålet nåtts, och vettigast är att nu minska antalet med selektiv jakt tills inavelsmålet nåtts.
Det står i svenska institutioners makt att förklara att vargen nu har gynnsam bevarandestatus. I första hand rovdjursutredningens slutbetänkande, i andra hand i förvaltningsplanen kan inleda den processen. Det skulle ge Sverige större handlingsfrihet att agera så vargpolitiken blir i enlighet med politiska intentioner, vilka jag gissar är: 1) genetisk förstärkning, (i första hand minskad inavel); 2) licensjakt; 3) regional förvaltning; 4) vidare utbredningsområde; 5) begränsad tillväxt. Dessutom ett tillkommande mål 6) svensk handlingsfrihet inom ramen för EU-fördraget. De viktigaste skälen att ge vargen gynnsam bevarandestatus är att det möjliggör sänkning av inaveln, ökning av den effektiva invandringen från Finland och effektivisering av valpflyttprogrammet. Sverige skulle slippa underställa Bryssel varje skyddsjaktsärende. Gynnsam bevarandestatus kan fastställas enligt instruktioner i fördrag med EU, men det är Sverige som tolkar när villkoren är uppfyllda. Jag redovisar hur det är vetenskapligt möjligt att motivera. Vad som behövs därutöver är den politiska viljan!
EU har rovdjursriktlinjer, men de är svårtolkade och ger stort utrymme åt godtycke, framförallt för de som gillar höga tal. EU har underkänt den utvärdering av Svensk licensjakt, som riktlinjernas författare gjort, så EUs rovdjursriktlinjer är ingen bra utgångspunkt. Bättre och lättare att använda EUs direktiv, det är ändå det som gäller, och skulle det gå till prövning av EU eller domstol är det bäst att tillämpa källan och inte gå via en tolkning.
Gynnsam bevarandestatus innebär inte att ansträngningarna att förbättra vargstammens uthållighet avbryts, utan är ett steg på vägen, som underlättar ytterligare förbättring av uthålligheten. Gynnsam bevarandestatus innebär att den genetiska förstärkningen blir mycket kostnadseffektivare.
Rovdjursutredningen 2011 uttalande om gynnsam bevarandestatus är bara att se som ett förslag som ger ett underlag för vidare behandling (senast när Sverige rapporterar till EU 2013). Eftersom regeringen i sitt beslut i augusti 2011 inte beaktat rovdjursutredningens förslag givet i april 2011 att reducera inaveln innan antalet höjdes, och eftersom rovdjursutredningen utgått från konstant vargantal och bortsett från inverkan av EUs direktiv och regler, så finns nu inte vägande skäl att utan vidare instämma i utredningens slutsats, att varg idag inte har gynnsam bevarandestatus. Vad jag förstår finns det direkta sakfel i rovdjursutredningen på för slutsatserna viktiga punkter och andra har fått ensidig belysning.
Eftersom det finns avsevärt fler vargar idag och antalet tillväxer okontrollerat jämfört med föreställningen när rovdjursutredningen skrevs och remissvaren till denna författades våren/sommaren 2011, bör dessa dokument ges liten vikt. Året utan licensjakt och utan långsiktig vargpolitik har tillfört erfarenheter, vilka givetvis bör utnyttjas.
Ett flertal artiklar, som behandlar olika vargfrågor, speciellt genetiska varav många har relevans för rovdjursutredningen och förvaltningsplanen finns på https://vargdag.wordpress.com/ De som mer direkt berör rovdjursutredningen och bevarandestatus listas på https://vargdag.wordpress.com/category/rovdjursutredning/ . Det mest centrala för bedömande av gynnsam bevarandestatus finns också på SLUs forskarblogg: http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?cat=73 och på denna blogg.
Antalet vargar är tillräckligt för att risken för populationsutdöende är låg trots den höga inaveln. Den genetiska kontakten med öst är tillräcklig. Den genetiska variationen ökar och inaveln minskar. Denna process går avsevärt fortare om vargstammen inte växer över ca 200 och om selektiv beståndsbegränsande jakt tillämpas. Långsiktigt bevarande av varg fordrar högre numerär än den svenska stammen, men vargar utanför Sverige bidrar och vargstammen bör inte ökas de närmaste decennierna av den anledningen. Vargen kan bevaras långsiktigt och uthålligt i tillräckliga numerär genom att inkludera tillräckligt stora geografiska områden i en megapopulation. Inaveln är relativt hög, men är inget hot mot vargstammen. Såväl inaveln som dess effekter minskar. Internationellt (IUCN), dvs öst om Sverige, klassas vargen som ”species of least concern”.
Att reducera inaveln i föreslagen grad med djurparksvalptillförsel verkar med nuvarande tillväxt och jaktbestämmelser bli mycket dyrt, fordrar ett program som tar många decennier. De av EU framtvingade förändringarna i vargpolitiken sänker kostnadseffektiviteten med uppåt en faktor fyra! Att överlåta kontrollen till EU leder till fri tillväxt, osäkert hur lång tid.
Den nuvarande vargpolitiken sänker acceptansen hos grupper som det anses viktigt att ha acceptans hos. Detta kan ha långsiktiga konsekvenser även för rovdjursförvaltningen som helhet. Den är också långsiktigt förödande för statsmakternas förmåga att styra om deras beslut och löften inte är trovärdiga.
Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Dessutom har jag visat en invandrare är 2.5 effektiva. Sverige har alltså passerat ribban för gynnsam bevarandestatus som lades av utredaren 2007. Men 2011 års utredare lägger ribban på dubbla höjden!.Och ändå bara provisoriskt till 2019. Rovdjursutredningens uppfattning om gynnsam bevarandestatus verkar vara som horisonten: något man går emot utan att komma närmare. Går man femton år bak i tiden så tyckte ”Natuvårdsverket” att det räckte med 15 föryngringar och man såg fram emot licenjakt för att hålla stammen vid det antalet, men populationsgenetikerna protesterade och yrkade det behövdes 200 vargar och en helt isolerad stam då skulle fordra 500.
Ett svenskt beslut att tilldela vargen gynnsam bevarandestatus kommer nog att granskas av EU, men inte direkt underställas kommissionen eller kopplas till nuvarande överträdelseärende och i diskussion med andra EU-länder, som också hanterar varg. Granskningen tar också tid.
Detta är det sista inlägget i en serie som avsåg påvisa svagheter med rovdjursutredningens slutsatser som startade 14e december.
Antal och Genetik
Skrivet av Dag Lindgren i rovdjursutredning, varg, Vargjakt, 8 februari, 2012
Vargar – antal och genetik i konflikt
Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på bloggen.
Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.
Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.
Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.
Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat. Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.
Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.
Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.
Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.
Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”
Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.
Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.
Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.
Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.
I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).
| Effektiva vargar per generation | Inavelsgrad vid jämvikt (F) |
| 0.6 | 0.3 |
| 1 | 0.2 |
| 2 | 0.11 |
| 3 | 0.08 |
Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.
Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln. Jakt ökar dödligheten och sänker generationstiden, detta leder till att migrationen per generation minskar vid en given migration per år vilket kommer att leda till en sänkning av migrationen, detta bör beaktas vid framtida överväganden.
Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.
Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.
Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Det var motiverat att se inaveln som ett överhängande hot mot vargstammen 2008 i avsaknad av sen invandring, men den situationen är nu historia. Inaveln är nu inte ett akut hot mot vargstammen.
Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).
Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.
En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!
Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.
Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.
Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.
Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.
Ny utvärdering av Liberg slutet av februari 2012. Liberg anser att det räcker med hälften så stor tillförsel som jag räknat med i det ”äktsvenska” alternativet för att få en sänkning av inaveln till F=0.1. Jag tycker med stöd av andra artiklar på denna web detta verkar väl optimistiskt, men har ingen invändning mot att målet för tillförsel av fräscha reproduktiva vargar begränsas till minst en per år inklusive naturlig invandring tills en acceptabel F nåtts. Låt mig erindra om att sedan 2009 det varit noll fräscha reproduktiva vargar och enda (lilla) chansen att få en 2012 är att ”den gula pendlaren” får valpar 2012 och enda stora chansen 2013 är om man låter bli att döda henne. Att nå en reproduktiv ny varg per år nödvändiggör ett radikalt nytänkande i svensk vargpolitik.
Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.
Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.
Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.
Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.
Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.
EU försvårar vargpolitiken och acceptansen
Skrivet av Dag Lindgren i varg, Vargjakt, 1 februari, 2012
EU gör det svårt för vargen
Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!
EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer! EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.
EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1. Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).
Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former! Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har ”stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu skett saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt. Stödet hos kategorier vars acceptans av vargen och ökning av dess numerär är viktig för regeringens vargpolitik tycks mycket lågt. Tidsplanerna för svensk vargpolikt framfördes av Eskil Erlansson i mars 2012, men de är nu förändrade, naturvårdsverket skall besluta i oktober.
Enda lösningen om man inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, och samtidigt komma ifrån EUs inblandning, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!! Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven på gynnsam bevarandestatus kan ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga. Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.
Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :-):
1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 20% per år utan någon vision om när tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar. Detta kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom; (anm dessa nedskärningar ter sig mindre troliga hösten 2012 eftersom avsevärda medel tillförts. Beröm till regeringen för att ha åtgärdat en av de här punkterna!!! undrar om det blir någon mer och hur stor ökning av acceptansen det blir?
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter; (anm efter jag skrev detta har förvaltningsplan blivit klar men EU gillande den inte tillräckligt)
8) meddela att om någon fått för sig att det var juni 2012 förvaltningsplanen skulle vara färdig i för EU acceptabel form, så måste det vara en missuppfattning som regeringen inte kan lastas för;
9) meddela att ett sk etappmål för vargantal inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns efter att man gått vidare;
10) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter de som fått ansvaret med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
11) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
12) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 20% per år av en nyckelart i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tror kan vara förenat med oväntade överraskningar;
13) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför söker nya vägar att minska motståndet för andra åtgärder av EU?;
14) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till 500 vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande. Då är det bättre med en snabb ökning. Sedan, när antalet stabiliserats på 500 om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
15) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller kvantifiera eller låta påverka vargstammens ökning;
16) erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler. Det behövs således inte licensjakt för att ge utrymme åt jägarnas jaktlust;
17) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser med polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, straffbelägga förberedelse till tjuvjakt, stimulering till angiveri etc.. En politik där det inte ”lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt saknar verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer;
18) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterfamilj från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
19) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del. Den blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet, exempelvis kommer inte många markägare att godkänna valpfytt till sina marker. Det är intrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga att överenskommelser inte respekteras även om överenskommelsen inte kunnat fullföljas i alla delar.
20) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargantalet ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
21) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet om det kan ledas i bevis att det är rovdjursskador, andra problem är psyko-sociala och en fråga att vänja sig eller merkostnader som är omöjliga att rättvist beräkna.
22) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan undersökningen gjordes eller metodiken i undersökningen är osäker.
23) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får Sverige inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasättande av en småsak, som svensk varg.
23) På den gamla goda tiden kastade kejsaren misshagliga till lejonen, men EU har ett modernare och mer Europainriktat styrsystem med anpassning till det kyligare klimatet och kastar dem till vargarna istället.
Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket för mer varg. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingen, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog (eller schasa undan renarna). Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och mer svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till ”höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.
Den ytterligare skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej. Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre vargproblem. Här är en vädjan från naturvårdsverket att tacka ja till vargvalpsutsättning, det blev 250 kommentarer vilket är mycket även för varg. Reaktionerna kan studeras. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .
En förteckning av de ”miljö” överträdelseärenden kommissionen hanterar, Sverige är inte särskilt vanligt och överträdelsärendet ter sig relativt måttligt. Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.
Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om ”dialogen” med EU som jag nog tycker verkar en ”monolog”.
Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av ”minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag och det kostar kanske mer än det egentligen smakar för samhället, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser för jägarna som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att ”högst” 210 vargar med låg inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än ”minst” 450 gravt inavlade inte slagit rot hos de som bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.
Jag skrev denna artikel på en annan blogg som inte är min huvudblogg med en länk så bloggen sågs på DN. Jag hoppades att locka över de som ”klickade” till den här bloggen genom att ge länkar hit, men det var nästan ingen som gjorde. Jag förbättrade successivt artikeln och nu tycker jag den är så bra så jag inte vill undanhålla den för den hör bloggens läsare. Jag försökte i början att hålla denna blogg vetenskaplig och objektiv, men vargpolitiken är för konstig och ovetenskaplig och det går inte att göra något åt det med argument utan ett åtföljande högt röstläge och man kommer inte ifrån alla psyko-sociala aspekter. Men plötsligt stängdes jag av från listan på bloggar i samband med DN-artikeln! Någon måste ha anmält detta inlägg som olämpligt!! Vem det kan vara har jag ingen aning om för att artikeln innehåller pikar åt de flesta aktörer, fast det känsligaste är kanske pikarna åt EU. Men några veckor hände något liknande med en bloggannonsering på DN som inte kan retat andra än ”vargkramare”, så det var ingen slump och det är en del av någons ”vargkramarstrategi”. Detta belyser ytterligare hur infekterad vargfrågan är och att en del anser sig kunna tillgripa mycket kontroversiella metoder.
Rovdjursutredningens förslag försämras en faktor fyra av EUs inblanding!
Skrivet av Dag Lindgren i rovdjursutredning, 8 januari, 2012
Kvantitativ jämförelse av Rovdjursutredningens förslag före och efter EUs inblandning
Sveriges riksdag har beslutat om en vargpolitik, som var tänkt att gälla till hösten 2012. Rovdjursutredningen har våren 2011 föreslagit en fortsättning, men EU har utövat påtryckningar, som lett till en modifiering av politiken. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges intentioner var före EUs intervention (till juli 2011, ”Sverige-scenariot”) och efter (från dec 2011, ”EU-scenariot”). Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår. I EU-scenariot fördubblas också vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs inavelsminskningen är en fjärdedel av det ”svenska” scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-scenariot, vilket inte gagnar något vettigt ändamål.
Båda scenariorna startar 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Vargstammen 2012 sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inaveln 2012 (F= 0.28) sätts till den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras 10 reproduktiva vargar (det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur). För att göra beräkningarna enkla antas alla vargflyttar genomförs samma år, i praktiken blir det förstås ett utdraget förlopp. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.
I det svenska scenariot bortses från ändringarna i vargpolitiken i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren före 2027 finns det därför inte utrymme för licensjakt. Detta är enligt rovdjursutredningens förslag att först åtgärda inaveln och därefter fördubbla vargstammen.
EU-scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 (före vargflytt) fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter (det antas att jaktlagstiftningen tillåter att fixera vargantalet på dubbla dagens genom utökad skyddsjakt, trots att det är mycket tveksamt om det är så).
Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”, detta inkluderar den norska stammen och ett visst övermått i förhållande till ”minimnivån). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Den naturliga invandringen är lika stor. Den huvudsakliga skillnaden är inaveln och dess reduktion. Inaveln blir 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har då sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från initial värdet 0.28 som för EU-scenariot. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska scenariot, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med dubbelt så många vargar tidigare, och fokusering på skyddsjakt kan förmodas minska olägenheterna per varg). Förmodligen är den förmodade skyddsjakten i EU-scenariot väsentligt dyrare än den huvudsakliga licensjakten och totalt färre skjutna vargar i svensk-scenariot.
Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.
EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot uppnås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög. Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.
Min slutsats är att vargen måste tilldelas gynnsam bevarandestatus omedelbart för att rovdjursutredningens förslag skall kunna genomföras och inte inavelsminskningen te sig patetiskt obetydlig och oansvarigt kostnadskrävande. Om intentionen är att börja öka vargantalet 2022 om man då är tillfreds med inavelsminskningen – som i scenariot blir något lägre än målnivån rovdjursutredningen eftersträvar – kan skrivas in i förvaltningsplanen utan att att sättas som ett villkor för gynnsam bevarandestatus.
Denna beräkning är naturligtvis approximativ och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och att jag tycker naturvårdsverkets intresse för sådan hänsyn hittills verkar svagt.
Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så resultaten blir bättre dokumenterade och förståeliga för de som vill sätta sig in i dem så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en arbetsbok, och att denna verkligen vill använda arbetsarket, så gör jag det.
Det svenska alternativet beskrivs här som att undvika de icke inavlade reviren vid licensjakt. Man får större framsteg om man också unviker de minst inavlade av de inavlade reviren eller skjuter bort de genetiskt olämpligaste reviren. Effektförbättringen blir marginell och det är ganska bökigt att göra på ett bra sätt och det är svårt att beskriva på ett förståeligt sätt. men man bör tänka efter sådana banor om licensjakten tas upp igen. EU sägs nyligen ha kritiserat Sverige för att urvalet av revir inte gjordes på detta sätt efter ”genetiskt värde”. Svaret är att det var precis så Sverige gjorde när man behandlade revir med och utan inavel på olika sätt, Sverige hade kunnat göra en mer sofistikerad indelning, men mervinsten hade blivit liten, det hade varit svårare att hantera praktiskt, och det är kitsligt att kritisera Sverige för att Sverige gjorde bara nästan rätt. Vad jag minns var frågan uppe till diskussion före jakten, den mer sofistikerade modellen föreslogs av Ryman, men Liberg tyckte att mervinsten var liten i förhållande till merarbetetet.
Ovanstående är förmodligen orättvist mot EU-alternativet. Det är mer sannolikt att beståndsbegränsande selektiv licensjakt tillåts när vargantalet nått 500 och då blir förstärkningsfaktorn 2 tillämpbar för att förstärka tillförseln. Då förloras bara en faktor två i effektivitet, inte en faktor fyra. Men det är inte känt vad som händer med det framtida vargantalet och på något sätt måste illustreras att man är på fel väg.
Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.
Historia före fridlysning
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 9 december, 2011
Vargstammens historia före fridlysning 1966
Varg har funnits i Sverige sedan inlandsisen började försvinna för drygt 10.000 år sedan. Vargen och människan kom snabbt efter isen. Människan hade visserligen mycket lågt numerär i början, men blev ändå den viktigaste ekologiska faktorn (bland annat med eld och jakt). ”Naturen” och ekologin skulle inte blivit densamma ens ganska snart efter att inlandsisen dragit sig tillbaks, om inte människan funnits. Sveriges ”natur” efter istiden är alltigenom människopåverkad. Därigenom har alltid människan påverkat vargens numerär. I viss mån påverkade vargen också människan ”från början”, eftersom de var konkurrenter om samma villebråd. Påverkan blev viktigare när människorna blev flera och skaffade tamdjur.
Vargen var jagad och förföljd så länge vi har skriftlig dokumentation, redan på 1200-talet i landskapslagarna talas om vargjakt.
Statens syften med att bekämpa rovdjuren blev dubbelt, det gällde att skydda viltet med tanke på de priviligerades jakt och allmänhetens kreatur. Allmänheten ville inte ha varg i närheten men var mindre entusiastisk att lägga ned tid och resurser på nationella kampanjer. Skottpengar på varg infördes 1647. Under 1700 talet sökte staten sprida kunskap om vargutrotning.
Förmodligen fanns det fler vargar ca 1830 än i någon annan period. Tamdjuren på skogsbete gav mycket. Ekman 2010 skriver : ”Dagens vargforskare uppskattar att Sverige som mest hade 4000-5000 vargar. Det var så många som vintermaten räckte till.” Befolkningstillväxten och ökad användning av marken utanför inhängnader till bete blev ännu viktigare incitament för vargutrotning.
1789 släpptes jakten på vilt ganska fri, vilket kan ha minskat viltet och ökat trycket på tamdjuren, den kanske också ledde till att markägarna i mindre grad fokuserade på rovdjuren. Under perioden 1827 och 1839 uppskattades antalet vargar i Skandinavien vara två tusen individer av ( ). Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet snabbt. Den sista vargen i Småland sköts 1868, i Stockholms län 1871, i Upplands län 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen uppskattas 1900 till ett hundratal djur och under 1950-talet var antalet nere i ett tjugotal. År 1966 blev varg fridlyst och skottpengar hade avskaffats.
1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Den snabbaste nedgången i vargstammen kom sedan 1840-1860. Om det fälls över 500 vargar om året medvetet och räknade, hur stor kan stammen då vara som lägst? Knappast under 2000, men hur mycket över?
Sirena Cinque citerar och jag tycker inte det verkar någon pålitlig referens men det står: För drygt 180 år sedan var den svenska vargstammen uppskattad till att omfatta 1500 individer..Oldhammer & Johansson (2004)..Under perioden 1827 och 1839 uppskattades antalet vargar i hela Skandinavien uppgå till 2000 individer (Aronson & Sand 2004).
1827 började domänstyrelsen föra statistik som sammanfattas av Palmqvist, de första 10 åren skjöts 550 vargar per år i hela landet, därefter avtog det för vargstammen minskade. Brister i statistiken kanske gör att det kan justeras till 600 per år, fast statistiken stämmer nog bra för att det var skottpengar. För att reducera den svenska vargstammen med jakt fordras säg 20% uttag. Men den svenska stammen har gott om mat och utrymme, detta borde inte vara fallet 1830, och uttaget gjordes vid en tidpunkt då det skulle vara skonsamt, så då borde det räcka med 15% uttag i jakt för att initiera en minskning, man får tänka sig att det procentuella uttaget ökade fast antalet först låg konstant. Fast man kan också tänka sig att ett uttag av 20% behövs och att 550 verkligen är riktigt och då också inkludera att kanske små valpar räknas in. Man får också tänka sig att det är regionalt 20% som leder till en regional minskning som sedan sas rullar på till de avlägsnare regioner där uttaget var lite mindre i början. 600/0.15 – 550/0.2 = 2750-4000 vilket alltså är mitt tips för antalet vargar i hela landet strax efter 1830 då jag gissar nedgången började och i antal räknat kulminerade något före 1840.
Min reflektion: under mer än ett halvsekel klarade sig en svensk vargstam med avsevärt lägre numerär än idag i en situation när den inte hade något skydd eller fridlysning. Tvärtom var det skottpengar på varg, det sågs som en okontroversiell välgärning att avliva varg och den var mer hatad än idag. Vargstammen var alltså mycket seglivad. Oron verkar lite överdriven att dagens vargstam på drygt 200 inte skall klara sig ett sekel framåt med denna historiska erfarenhet. Dessutom visade sig ju vargstammen inte oåterkalleligt förlorad på 60-talet utan började växa igen 1983 utan annan hjälp än fridlysning. Även om den nuvarande svenska vargstammen mot all sannolikhet skulle gå förlorad, så har vargen visat att den förmår komma igen.
Källor om vargstammens historia: ”I vargens spår” av Serena Cinque doktorsavhandling 2008; Ekman H 2010 Vargen…, ”Projekt Varg” från SNF: Vargens historia Wikopedia Oldhammer, B. & Johansson, P. (2004) I vargens spår : vandringar i Furudalsreviret. Rättvik: Rättviks naturskyddsförening. Aronson, Å. & Sand, H. (2004) Om vargens utveckling i Skandinavien under de senaste 30 åren, i Jansson, G., Seiler, C. & Andrén, H. (red), Vilt och landskap i förändring. Riddarhyttan: Grimsö forskningsstation: Sveriges Lantbruksuniversitet. Dirke: Varg och stat sedan 1647. www.paroll.dinstudio.se/files/Vargar_-_13_000_vargar_drpta.doc
Generationstid kortare än förmodat!
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 21 november, 2011
Generationstid för varg
Generationstiden för varg har vanligen schablonmässigt satts till fem år. Beräkningar tyder på att generationstiden i den skandinaviska vargstammen är något lägre än vad som hittills, cirka 4.5 år istället för 5! Fem år är bra nog för att använda i uppslagsverk, läroböcker och liknande. Mer exakta överväganden och prognoser rörande t ex inavelns utveckling och effekten av tillförda vargar kan vara betjänta av nogggrannare skattningar för den aktuella stammen. Att generationstiden är kort är dåliga nyheter för vargens inavel. Denna ökar snabbare pga genetisk drift i den begränsade vargpopulationen än man tidigare antagit och invandringen från Finland måste vara större för att sänka inaveln. Skillnaden är dock marginell.
Generationstiden är viktig information vid beräkningar av storleken av inavelsändringar över tiden. En längre generationstid gör att inaveln stiger långsammare pga genetisk drift och att en viss migration per år hinner få större genomslag på en generation. Små populationer förlorar genetisk variation och ökar inavel vid generationsskiften. Å andra sidan minskar inaveln genom migration. Dessa två mekanismer för ändring av inavelskoefficient (egentligen genomsnittligt släktskap) är additiva. De överslagsberäkningar som utförs utgår vanligen från diskreta generationer med generationstiden schablonmässigt satt till fem år. Man utgår från observerad invandring per år och får istället per generation genom att multiplicera den med fem.
Data som presenteras i Figur 1 i Åkesson 2011 ger underlag för en skattning av generationstiden. Figuren ger nästan 200 tidsavstånd mellan att ett föräldrapar får sina första valpar tills de reproduktiva barnen (söner och döttrar) får sina första valpar. Detta måste kunna betraktas som generationslängd, tiden mellan två generationer. Jag sammmanställde data i ett EXCELark årsvis ordnade efter föräldrapars första valpkull med identifikation; tid sedan morföräldrarna fick första valpar; tid sedan farföräldrarna fick sina första valpar. Det blev knappt 200 värden, ett litet antal fall uteslöts som okända eller tveksamma. Följande fördelning på tidsrymder erhölls:
| Kön/ Ålder vid första kull | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
| hona | 0 | 16 | 25 | 15 | 10 | 11 | 12 | 3 | 4 | 4 | 0 |
| hane | 1 | 20 | 22 | 15 | 13 | 10 | 4 | 3 | 3 | 1 | 2 |
Ingen observation var större än 11 år. Detta är inte skattningar av vargars livslängd eller ålder vid första kull utan skattningar av ”generationstid” från föräldrars första kull till en avkommas första kull, och det är inte lätt att tolka vad tabellen egentligen säger om spridningen av generationstider mer än att den är avsevärd. Genomsnittsvärden visas i tabellen nedan, det är skattningar av generationstiden för skandinavisk varg.
| Föräldrars första kull | 83-10 | 83-09 | 2010 |
| hona | 4.67 | 4.71 | 4.44 |
| hane | 4.29 | 4.47 | 3.38 |
Material från alla föräldrapar visas i andra kolumnen, det är huvudresultatet. Generationstiden är 4.48 år i genomsnitt. Något längre för honor och något kortare för hanar. I tredje och fjärde kolumnen har materialet delats upp på vargpar som fick sin första avkomma 2010 och de som fick den tidigare. Generationstiden är ungefär 10% lägre än schablonvärdet 5 och materialet förefaller tillräckligt stort för att kunna säga att generationstiden för Skandinavisk varg är något kortare än vad som tidigare antagits. Jag noterar också att i en varguppsats av Aspi m fl 2006 om Finlands vargar antas generationstider på 3 och 4 år; och för en uppsats om en ny invandrare till Isle Royle nämns en genomsnittlig generationstid på 4.2 år, vilket antyder att utländska vargforskare använder värden under fem år. Generationstiden är kortare på hansidan. Men det förefaller inte säkert att materialet är tillräckligt stort för att dra slutsatsen att det är en verklig effekt och inte en slumpmässig.
Det förväntas att licensjakten 2010 sänker generationslängden eftersom dödligheten nästan fördubblades. Detta bör slå på såväl medellivslängd som generationstid. Den observerade effekten på generationstiden på hansidan ter sig förvånansvärt stor. Nästa år, när stamträd för 2011 års föryngringar föreligger, kan en säkrare slutsats om jaktens kvantitativa betydelse göras. Jag skall försöka att den närmaste tiden inte ta initiativ till spekulationer mer precist genom vilka mekanismer jakten påverkar generationstiden och hur dessa möjligen skulle kunna påverkas. Men att ett jaktuttag som det gjordes vid licensjakterna 2010 och 2011 faktiskt sänker generationstiden tycker jag man kan utgå från.
Det mest naturliga sättet att skatta generationstiden är genomsnittsåldern av föräldern när dess avkommor föds. Nu har jag inte dessa data. Men det väsentliga är att tiden mellan ekvivalenta tillfällen när en cykel börjar och slutar registreras, det spelar mindre roll vilka punkter det är. Detta nu använda sättet att mäta har fördelar, man är inte beroende av att vänta in den sista avkomman till föräldrar vilket tar nästan ett decennium utan kan omedelbart få och läsa av aktuella förändringar. Måttet kopplar direkt till reproduktiva vargar, som är de enda som har betydelse på sikt.
”Kostnader” och ”opinion” för varg
Skrivet av Dag Lindgren i rovdjursutredning, varg, 20 november, 2011
Utgående från resonemang nedan sätter jag vargens årliga samhällskostnad till 120 millioner för de första 200 (2010 års situation) och 0.5 miljoner för varje ytterligare varg. 2012 är kostnaden 140 millioner. Den relevanta är kostnaden för en ökning i intervallet mellan 200 och 500 vargar. Jag har räknat upp kostnaderna väsentlig efter att Rovdjursutredningen kom i april 2012, eftersom jag ville ligga lågt innan jag såg om utredningen hade gjort användbara skattningar. Nu när statsmakterna inte gjort användbara kostnadsberäkningar blir det angelägnare att utträckningarna görs av sådana som mig. Opinion diskuteras nederst.
Samhällets (=statsbudgetens) kostnad för alla rovdjur är enligt senaste och tidigare rovdjursutredning i storleksordningen 160 miljoner. Förmodligen är det lite mer för utredande och diskuterande, polis och rättsväsende mm. Jan Milds hemsida har en kostnadsuppställning och riksdagens utredningstjänst har gjort ett försök att sammanställa en del kostnader. En uppskattning av olika samhällskostnader här. Det är lite förvånande att detta inte ökat med ökande vargantal de sista fem åren. och att inte heller den senaste rovdjursutredningen lyckats särskilja vargens del. Det är dock att förmoda att vargen tar en relativt stor del. Den senaste rovdjursutredningen har inte lyckats utreda vargens kostnader bättre än den föregående. Den senaste rovdjursutredningen konstaterar resursbrist och det har länsstyrelserna också påpekat. Den största enskilda posten rör sig om rennäringens skador och är 55 miljoner, och där är varg en liten del. Ett problem med vargens kostnadssida är att bara en mindre del av ”kostnaden” hamnar direkt hos staten och skattebetalarna, och att staten känner ett intresse att skatta andra kostnader lågt för att undvika att de hamnar på statsbudgeten. Eftersom skador och stängsel delvis ersätts får de räknas lågt i nedanstående kalkyler, men de är en begränsad del av kostnaderna. För förvaltning, inventering, skyddsjakt, forskning, information, polis, utredande etc räknar jag med 35 miljoner för de tvåhundra första och 75 000 för varje ytterligare eller 20 miljoner i baskostnad + 75000 per varg.
Vargens ”kostnader” (nackdelar) diskuteras och kvantifieras. Det kan röra sig om försäkringsutbetalningar eller utbetalningar från samhället för vargdödade hundar, får eller andra ”ägda” djur. Det kan röra sig om förluster i minskat jaktutbyte av kött. Det kan röra sig om minskat jaktarrende. Jaktindustrin generar stora kostnader och ett stort rekreationsvärde. Det kan vara tilläggskostnader i merarbete för ägare och utsatta. Det kan vara kostnader för anläggning och underhåll av vargstängsel. Det kan vara ideella kostnader i minskat utbyte av jakt (betraktat som en fritidssysselsättning). Det är förvaltningskostnader. Det är juridiska och polisiära kostnader, exempelvis tjuvjaktrelaterade. Närvaro av varg konkurrerar med andra utgifter, framförallt sådana som syftar till landsbygdsutveckling och naturvård. Det går inte att göra en exakt kostnadsberäkning.
Vargkostnad som vargens del i viltets kostnader för samhället
Så här tror jag man kan resonera för att få en vargkostnad ur samhällets synpunkt. Det finns en viltstam i Sverige. Den orsakar dödsfall (viltolyckor, vådaskjutning, älgdödade) och stora kostnader (viltstängsel efter vägar, trafikolyckor med vilt, skogsskador, trädgårdskador). Den totala kostnaden kan förmodas vara av storleksordningen 10 döda och 2 miljarder årligen (varav hälften faller på älg). ”Vargfoder” för 200 vargar innebär att vargen utnyttjar drygt 6% av älgarna , fast mindre i ”köttandel” eftersom vargarna företrädelsevis tar kalvar och lite av den annat än älg går åt, så vargfodrets del i viltskadorna är 3%. Detta innebär 0.3 döda och 60 miljoner i skador årligen som vargarnas viltrelaterade kostnader vid 200 vargar. Detta är 300 000 per varg för vargens andel i viltets samhällskostnader, denna kan kanske antas oberoende av vargantalet och ingen del ligger i ”statens kostnader”. Möjligen skulle det kunna vara så att om det blir tätare med vargar, så äter de en större del av fällt byte, isåfall skulle marginalkostnaden bli något lägre. Detta sätt att räkna kan sägas innebära att man fixerar viltstammen (genom jakt) och ser den som en samhällskostnad där vargen har en del. För huvuddelen av viltet finns en reell och ideell inkomstsida som inte diskuteras här. Med detta sätt att räkna behöver ”samhället” inte beakta vinster och förluster ur jägarens synpunkt, vilket lätt väcker motargument och polarisering.
Det förefaller nu som om närvaron av varg snarast ökade älgantal och älgskador. Jägarna minskar sitt uttag av älg mer än ökningen av uttaget som vargen gör. Dels vill jägarna ofta kompensera och hålla älgstammen genom att minska sitt uttag, dels blir det olustigare att jaga när risken blir stor att vargen tar hunden. När verkligen älgstammen blir låg kanske jägarna inte betraktar den som jaktbar.. Det hävdas ibland att vargnärvaro gör älgen mindre jaktvärd, dels genom att det blir färre älgar och dels genom att jägarna tvekar att använda löshund. Därigenom kan varg leda till fler älgar och därigenom större skogsskador. Jag ifrågasätter om detta inte i huvudsak kommer att kompenseras genom lägre arrende och på andra sätt minskade kostnader för jägaren Men räknesättet förutsätter att älgstammen totalt och därmed skadorna hålls konstant och inte påverkas av det minskade jägaruttaget.
Vargen är en ren köttätare. En varg behöver 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en varg två kg per dag. Men vargen dödar och förstår mycket mer än vad den äter. Säg att en varg dödar 2000 kg per år – varav den äter kanske en tredjedel – och att köttet i producentledet är värt 50kr/kg, så skulle varje vargs föda vara värt 100 000 kronor/år. En normalstor vargflock dödar mellan 100 och 120 älgar på ett år. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, som väger mindre. Säg varje djur är värt 5000 då blir det 500 000 per år dvs storleksordningen 100 000 per varg. Viltet kostar mycket mer i skador än köttvärdet vilket är något att tänka på! Jägareförbundet har räknat ut vargens årliga kostnader för jägare med 2010 års vargstam till drygt 80 millioner för förlorat kött och förlorat rekreationsvärde. Folkaktionen redovisar årliga jaktliga förluster i storleksordningen en million per varg och förluster i fastigheters taxeringsvärde anges till 47 miljoner per varg. Visserligen ”äger” jägarna inte det ”levande” köttet men jag tycker det kan vara rätt att betrakta förlust av kött för human konsumption som en samhällskostnad. Man framför att vargen reducerar älgantalet och därmed minskar skogsskador och trafikolyckor, men om man jämför vid lika många älgar rör det sig om kött som antingen går till varg eller till human konsumption, då måste det som inte går till human konsumption ses som en samhällskostnad. Förlorat rekreationsvärde, arrendeförluster och minskade markvärden är däremot mycket svårt att kostnadsbedömma. Om man bara ser till viltets effekter utanför jägarna och jakt och intressenter kommer man ifrån svårigheterna med värderingar ur intressenters synpunkt.
En stor kostnad ur ett samhällsperspektiv är underlaget för vargens födointag. Växtätare, för vargens födas del huvudsakligen älg, lever huvudsakligen på att beta vegetation eller böka i vegetation. En del viltproduktionsförmåga kan man troligen hävda är given av marken och gratis och skulle inte ge någon annan nyttighet om det fanns mindre vilt. Vegetationskadorna (för älg huvudsakligen skador på skogstillväxten) medför årliga miljardkostnader. Det utymme som t ex älg tar från vegetation och kan sägas minska produktionen av annat än vilt kanske är värt drygt en miljard. Viltet orsakar också andra kostnader, som trafikolyckor och stängselkostnader (mot älg, rådjur, vildsvin och sånt). Älgkött är inte heller klimatsmartare än kokött, vilket nog skulle kunna ses som en kostnad (jmfr värdet av utsläppsrätter).
Ersättning för döda tamdjur och hundar I ersättning för tamdjur angripna av varg utgick 2011 ca 1 miljon och hundar angripna av varg en halv miljon. Detta är försumbart små belopp jämfört med andra vargrelaterade kostnader.
Stängselkostnad
En stor post är stängselkostnader för att skydda framförallt får. Den tillkommande stängselkostnaden verkar bli en mycket större post än utbetalningen för skador. och en stor del faller på privatpersoner och egenföretagares egna arbete. Ett staket kanske skyddar mot annat än varg (lo och hund t ex). Staket fordrar underhåll (elektricitet leds från den understa tråden till marken varför det är viktigt att röja). Behovet av staket är olika på olika platser och det varierar i tiden. I många fall kan det räcka med enkla ”naturliga” staket. Vargstaket har också en immateriell kostnad, det minskar ”tillgängligheten” av naturen och bidrar till fragmentisering. VSC lär ha räknat fram att det skulle kosta 1,2 miljarder att reducera angreppen på får med 50 % i södra Sverige. Jag tror emellertid inte det är ekonomiskt att bygga ut överallt, det är så mycket billigare att ta skadorna när skaderisken inte är hög. Rimligen hålls vargtätheten lägre där skaderisken är högre. Stängslekostnaden blir högre när vargantalet ökar eftersom den kommer att expandera in i fårtätare områden. Säg att vargstängsel skall debiteras 500 miljoner i kapitalkostnad för 500 vargar i 20 år, det blir 50 000 per år, och lika mycket för underhåll, det blir 100 000 kr per varg i årlig vargstängselkostnad.
Årlig kostnad för varg
De samhällsekonomiska huvudkostnaderna är förvaltning, del i viltskador och vargavvisande stängsel. Detta är 20 miljoner + (75 000+ 300 000+100 000)* antalet vargar. Utjämnat obetydligt uppåt kan de formuleras: årlig vargskostnad för samhället i miljoner kr = 20 +0.5*antalet vargar = 120 miljoner för läget 2010 (200 vargar) + 0.5 miljoner för varje ytterligare. 2012 fanns det kanske 240 vargar dvs 160 miljoner i årlig kostnad.
Det förekommer uppgifter i tidningar om att en skyddsjagad problemvarg orsakar kostnader för någon miljon kronor. Det är inte mer än vad kanske tre vargar kostar årligen i genomsnitt, eller annorlunda uttryckt: de skyddsjagade ”problemvargarna” och de problem de orsakar enligt nu gällande ribba för skyddsjakt, medför kostnader och besvär som en utökning av den totala vargstammen med kanske 50.
Jag frågar mig om man bör se vargstammens storlek som något som är exakt definierat av gynnsam bevarandestatus, som det inte finns någon tillnärmelsevis exakt vetenskap att beräkna. Man kan istället se det som risker för att det händer något mer eller mindre hemskt med den svenksa vargstammen. Den svenska stammen eller den skandinaviska stammen eller den nordeuropeiska populationen eller vargen som art kan gå under i vargpest. Denna risk ökar ju mindre utbredningen och numerären är och ju högre inaveln och släktskapen är. Vargstammen kan gå under även om den uppnått viss bevarandestus, som man lite godtyckligt betecknar som gynnsam. Risken blir större att det hemska inträffar ju längre från det ganska subjektivt bestämda ”gynnsam bevarandestatus” man ligger. Vargens kostnader är en försäkringspremie, vi betalar för att det hemska inte skall få så stora konsekvenser. Ju mer vi betalar ju mindre är chansen att det hemska skall få hemska konsekvenser. Hemskheter kan inträffa på andra områden också, andra arter eller raser eller kulturfenomen kan gå under. Och försäkringspremien behöver bara ersätta ett återställningsvärdet, dvs flygtransport och inplantering av 25 vuxna vargar från Ryssland och att hålla dem i ett stort stängsel i sex månader, när de släppts blir det nog en bra vargstam igen av sig själv, i sammanhanget tror jag detta är en kostnadspost som är långt mindre än kostnadsreduktionen i att ha en lägre vargstam än önskvärt några decennier. Men försöker vi räkna in risken för det hemska i gynnsam bevarandestatus så blir de kvantitativa skattningarna av det hemska ytterligt osäkra och vi hamnar lätt på försäkringspremier som gör att vi föredrar att inte betala premien för ett osannolikt scenario. I norra halvan av Sverige accepterar vi att hålla vargen utrotad eftersom vi anser ”kostnaden” för hög att ha vargen i hela dess naturliga utbredningsområde. Det går inte att komma ifrån att göra en vägning av marginalnyttan att ha dubbelt så många vargar jämfört med dagens antal, särskilt om man anser de huvudsakligen skall rymmas inom det nuvarande svenska utbredningsområdet.
Det tillgrips underligt formulerade motiveringar när vargar skyddjagas med att jakten på en enstaka vargen inte försvårar uppnåendet av ett gynnsamt bevarandestatus. Detta måste inneböra att man lägger socio-ekonomiska värderingar i gynnsam bevarandestatus. Annars kan man hävda att de flesta fall av jakt försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus eftersom detta blir bättre med fler vargar.
När kostnader diskuteras så är det vanligen ur enstaka aktörers sida och inte ur samhället som helhets. Det är också svårt att separera vargkostnad från annat, t ex andra rovdjur. Olika partsintressen för uppmärksamheten till sina intressen och från andra partsintressens påpekanden. Man kan diskutera vem som ”äger” vilt och var kostnaden för vargslaget vilt och sämre jakt hamnar. Men visst är vad vargen äter och dödar och skadar en påtaglig kostnad som också kan ha kringkostnader. Vad är värdet av ideelt arbete? Man kan diskutera det ekonomiska värdet av rekreation. Man kan diskutera vad vargen kostar för lantbrukare och hur stor del av detta som andra betalar.
Jägareförbundet har uppskattat ”sina” årliga kostnader för vargstammen för något år sedan till 84 miljoner. Det saknas inte höga kostnadsuppskattningar, här är en som vill debitera en halv miljard per år för den nuvarande vargstammen.
Det tycks finnas en betydande betalningsvilja hos medborgarna för att upprätthålla en svensk rovdjursstam som överskrider kostnaden. Det finns därför möjlighet att höja uttaget på skattesedeln väsentligt. Betalningsviljan är avsevärt lägre i rovdjurslänen. Det finns hos många i vargområdet en motvilja mot varg som per innevånare har ett högre värde än den positiva inställningen annorstädes. Det har föreslagits från ekonomer att det nog är meningsfullt att söka en lösning med ”bygdepeng” från statsbudgeten till varglän och vargkommuner.
Eftersom varg är så kontroversiell, varg är så uppmärksammad i den allmänna debatten, varg är en hjärtefråga för den ideella naturvården och acceptansen för den del av befolkningen som anser sig drabbad av olägenheterna är så låg, och eftersom statsmakterna inte fört en politik som mildrat dessa problem, tycker jag det är en moraliskt skyldighet av staten att inte småsnåla på vargpolitiken de närmaste åren, det är rimligt att statens vargrelaterade satsningar ökar proportionellt mot vargstammens tillväxt tills denna stabiliserats och legat konstant några år, när det nog blir ett mer avspänt klimat.
Intäkter
Det finns en immateriell intäktsida. Det blir en känsla av att leva upp till höga ideal och att väl uppfylla vår internationella roll i detta sammanhang. Man kan känna att Sverige har en rik natur. Jag tror att människan ökar sina överlevnadschanser om det finns värden vi satsar på som går ut på att vi inte bara skall driva exploatering för materiella fördelar utan kan driva projekt som inte har materiella fördelar och minskar exploateringen av naturresurser till vår egen mer påtagliga nytta. Kanske det rent av kan bidra till att minska människans ekologiska fotspår. Varg är underhållande och skapar mycket fritidssysselsättning att läsa populära böcker och se på nyheter och naturprogram. Om Sverige har en rik natur blir Sveriges röst högre i naturfrågor i världen. Det finns en mer materiell intäktssida, det går att locka fler turister om Sverige tycks erbjuda Europas sista orörda vildmark. Man kan ordna vargsafaris. Jag tror den materiella intäktssidan är liten och osäker och att det snarast är provocerande att försöka värdesätta den. Det är de immateriella värdena som skall ses som den väsentliga ”fördelen” (=intäkten). Vargen kan också antas göra en reell nytta och öka biodiversiteten, kanske det är fel att räkna hela denna nytta som immateriell. Kadaver i skogen blir vanligare vissa årstider, vilket gagnar en del arter. Vargen påverkar ”mellanpredatorer”. Den immateriella nyttan ökar nog inte alls av ytterligare vargar i vargbältet, det är snarare en ekologisk kostnad, fler vargar i vargtäta områden som Värmland resulterar förmodligen i sämre snarare än bättre ekologisk jämvikt. Man kan argumentera att det är en intäkt att vargen håller visa djurstammar nere, framför allt älg, och därigenom minskar skador av dessa djur, och den höga älgtätheten kan nog ses som en ekologisk obalans. Klövviltstammar kan bättre kontrolleras med konventionell jakt om det betraktas som önskvärt, men en svårighet är då att det ur jaktig synpunkt ofta betraktas som fördelaktigt med en stam som skapar ganska stora olägenheter. Argumentet diskuteras mer nedan, men behandlas inte som en intäkt i detta avsnitt.
Rovdjursturism. Få människor har ledning av rovdjursturism som en väsentlig inkomstkälla, någon relevant sammanställning finns inte men det rör sig knappast om inkomster på mer än några miljoner.
Rekreationsvärde för allmänheten
Sedan kan man ju räkna in rekreationsvärdet. Vargartiklar förekommer i media, det finns populära skrifter. Det sysselsätter kulturarbetare och ger rekreationsvärde till läsare och tittare. Varg är attraktion för djurparker som omsätter väsentliga belopp. Omsättningen blir större om man räknar med besökarnas nedlagda kostnader och rekreationsvärde. Kanske närvaro av varg bidrar till att kunna sälja Sverige turistiskt som Europas sista vildmark? Ideellt engagerade på ”båda” sidor upplever det som något meningsfullt att ägna sin tid åt varg (inluderar mig), så vargens existens bidrar till att ge mening åt livet åt ett antal människor, som förmodligen är större än antalet vargar.
Opinion
Opinionsundersökning (SLU)
SLU forskare presenterade en opinonsundersökning om opinionsläget 2009 (jämfört med 2004). Man fick ta ställning till målet 200 vargar (riksdagens rovdjurspolitiska beslut 2001), om man ville ha fler vargar (?, 27) , om målet var lagom (?, 57) eller att man tyckte det skulle vara färre vargar (34, 16). Den första siffran är genomsnitt av varglän och den andra snitt för riket). (Jag kunde inte utläsa ? siffror ur dokumentet.) I 7 av 25 kommuner i varglänen ville en majoritet sätta riksmålet lägre än 200. Något över hälften i varglänen gillar att det finns varg i Sverige. Jämfört med 2004 är inställningen till varg i varglänen fallande. Jag tycker man kan utläsa att mer än hälften av folket i Sverige och även i varglänen stöder att det skall vara minst cirka 200 vargar. I en fjärdedel av kommunerna i varglänen tycker en majoritet att vargantalet skall sänkas under 200. Undersökningen övertygar om att det inte finns någon majoritet hos svenskarna för den ökning av vargantalet som håller på att verkställas, och i varglänen är det uppenbart att stödet hos genomsnittsbefolkningen saknas. Jag tror att attityderna hos genomsnittsmänniskan blivit något mer negativa av den intensiva vargdebatten och EUs inblanding och därav föranledda höjningar efter 2009, framförallt i varglänen. Rimligen måste det också vara så att om man viktar mot hur starkt de enskilda människorna är för eller emot, så ligger det mer vikt bakom de negativa attityderna i varglänen. Dessutom finns ”not in my backyard”-fenomenet, så att de som stödjer 200 vargar i riket vill ändå inte att vargarna skall vara koncentrerade till det egna länet eller den egna kommunen. Detta är vad jag förstår den ”pålitligaste” opinionsundersökningen, senare är mindre täckande. Jag har svårt att tänka mig att opinionen utvecklats positivt för varg sedan dess, men den kan mycket väl ha utvecklats negativt.
Såg nyligen (slutförd feb 2012) en röstning i Expressen där 63% av 12000 röstande inte ville ha någon varg alls. Visserligen tror jag inte det var representativt, men tror ändå inte ett sådant resultat hade varit möjligt för tre år sedan.
Reflektion om acceptans
Vissa ganska små men ganska märkbara grupper drabbas av olägenheterna. Skall acceptansen nära de berörda grupperna ökas är det viktigt att närvaro av varg lokalt (för tex markägare, jakträttsinnehavare eller boende på landsbygden i vargtätt områd) för en stor del av de berörda innebär fördelar. Om samhället ville ha ökad acceptans för varg så tror jag det vore klokt att inte låta vargantalet tillväxa alls innan ett mål för antalet hade satts, och sedan hålla tillväxten lägre än idag och hålla politiska löften. Det är också viktigt vid snabb tillväxt av vargen att låta de resurser som ökar acceptansen växa i samma takt, efter att vargantalet hållit sig konstant några år kan acceptanssatsningar reduceras.
Vargen i söder drar sig norrut
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 14 november, 2011
Sydgränsen för vargens utbredning
Riksdagens vargpolitiska beslut baserat på EUs principer och innebär att vargens utbredningsområde skall vidgas, huvudsakligen söderut. Frågan aktualiserades genom skyddsjakten i Kronoberg oktober/november 2011. En av de faktorer som bör beaktas, när skydds- eller licensjakt diskuteras eller dimensioneras för varg långt söderut, är hur bra vargförvaltningen hittills lyckats med att sprida vargen söderut. Vargförvaltningen och de som övervakar den behöver uppdaterad information. Vargutbredningens förändringar kan analyseras utgående från de årliga skandinaviska vargstatusrapporterna (Wabakken m fl 2010, 2011). Statusrapporten kommer i början på november varje år. Den bygger på information från bl a länsstyrelserna, som huvudsakligen rapporterades under senvåren, och slutligt sammanställts under hösten. Notera dock att Bredfjällreviret verkar på väg att återkomma i slutet av 2012.
Jag jämförde Figur 1 i rapporten om utbredningen vintern 2009/2010 och 2010/2011 (Figur 5 är relevantare för de senaste uppgifterna). Jag fann då att vargens utbredningsområde retirerat norrut, trots att den ökat avsevärt i antal och antal föryngringar i Sverige som helhet. Vintern 2010/2011 fanns den för Skandinavien sydligaste familjegruppen (”flocken”) vid sydligaste landgränsen till Norge (”Dals Ed Halden”). Det är också den i särklass sydligaste föryngringen (valpkullen) av varg 2010, den näst sydligaste svenska fanns norr om Vänern. För 2009/2010 fanns inte mindre än fyra familjegrupper (flockar) söder därom, varav tre med valpkullar 2009! Dessutom fanns ytterligare ett vargpar. Man kan säga att tre av de sydligaste familjegrupperna (flockar) 2009/2010 den följande vintern ersatts av vargpar utan avkomma, men den sydligaste vargflocken har helt försvunnit.
De årliga rapporterna tar inte upp föryngringar (valpkullar) 2011, först i maj 2012 finns säker information, men någon föryngring på eller söder om latitud 59 har redan iakttagits. När det finns etablerade vargpar vintern före är chansen för föryngring ganska stor, så det är ganska sannolikt att det kommer cirka två föryngringar 2011 och att situationen vintern 2011/2012 kommer att te sig bättre än 2010/2011, men det är mycket osannolikt att det blir lika omfattande vargförekomst som 2009/2010, dvs trenden får betraktas som nedgående söder om 59 inför dimensionering av jakt 2012.
Närvaron av varg syd om latitud 59 är svag 2010/2011 jämfört med vintern innan och försvagades väsentligt genom bortfallet av Skandinaviens sydligaste familjegrupp, Bredfjället, se nedan. På eller söder om latitud 59 fälldes vid licensjakt 4 vargar 2010 och 2 vargar 2011, i efterhand kan detta kanske antas ha bidragit till att stoppa vargens utbredning söderut.
Om man ser Sverige i latituder kan man schablonisera så här:
Landsända Latitud Varg?
Norra Sverige 62-69 i det närmaste vargfritt, förbjudet och politiskt inkorrekt.
MellanSverige 59-62 250 vargar, ökande och politiskt korrekt.
SydSverige 55-59 nästan vargfritt, men tillåtet och politiskt korrekt
Varg finns bara i ett latitudintervall på 3 latituder, trots att Sverige sträcker sig över 14 latituder. Ser man till Skandinavien så är mönstret konstant sedan mer än ett decennium, nästan alla vargar mellan 59 och 62 även om det var färre förut. Om Sverige vore tre länder av Danmarks storlek skulle varg hållits utrotad i två av dem genom jakt på de vargar som dristar sig in. Reell fridlysning upprätthålls bara i det mellersta landet.
Förekomst av varg i södra Sverige före 2009
De årliga rapporterna om vargförekomst går längre bak än 2009. År 1999/2000 var senaste vintern förut som det bara fanns en vargflock (föryngring) vid eller söder om latitud 59, sedan 2000/2001 och fram till 2009/2010 har det alltid funnits minst två, det är först den sista vinterdet gått ner till en igen. Ser man det i ett längre tidsperspektiv så har vargen stått och stampat vid latitud 59 väster om Vänern sedan mer än ett decennium utan att gjort några stora framsteg. Den sydligaste vargflocken och sydligaste föryngringen är ungefär samma 2011 som 1999. Intrycket är att vargen sedan dess har spritt sig från Värmland/Dalsland åt öster mot Östersjön men inte åt söder, fast den gjordes framstötar 2008-2010, men närvaron 2011 är knappast mer markerad än för tio år sedan. Med hänsyn till ökningen av vargens totala förekomst och den påtagliga expansionen österut så är det förvånande att sydfronten är så intakt. Det antyder att jakttrycket varit för stort.
Tamdjurskador av varg i södra Sverige
Viltskadecenter följer tamdjurskador och gör också en prognos över skadeutvecklingen där det står att vargattackerna förväntas öka 2009-2011. Antalet angrepp förväntas framförallt öka i Götaland, där tamdjurstätheten är betydligt högre än längre norrut i Sverige. Tamdjurstammen växer och vargantalet växer. Alla har förmodat att vargens utbredningsområde breder ut sig åt söder, men jag har visat att så knappast varit fallet 2010-2011 jämfört med åren tidigare. Motsäges detta av skadestatistik? Nej, tamdjursangreppen i Götaland var lägre 2010 än tidigare. Jag sammanställde antalet angrepp (enligt broschyren länkad ovan, med den indelningen i Götaland och Svealand) samt Viltskaderapporten för 2010. Det blev följande tabell över vargangreppstillfällen per år mot tamdjur fördelat på ungefär de gamla varglänen och södra landsdelen.
År 2006-2008 2010 2009-2011 (prognos enligt vargbarometer) 2011 2012
Svealand 23 40 31
Götaland 21 11 26
Kommentar: Vargattackantalet påverkas mycket av enstaka vargar som gör serieattacker, ren slump kan åstadkomma svängningar på tiotals fall. 2011 blir det högre värden i Götaland. Götaland påverkas ganska mycket av vargar som inte kommer från Götaland, ofta har de vandrat långa sträckor före attacken. Jag vet inte hur många attacker i Södra Sverige som beror på andra vargar än Götalands, men det är säkert en hel del, och antalet vargar som ”vandrar ned” i Götaland kan förutses öka med det totala vargantalet i landet och att det nu är ganska mättat med varg norr om latitud 59, åtminstone norr om Västra Götaland.
Län med de sydligaste vargarna
De två sydligaste varglänen är i första hand Västra Götaland och i andra hand Örebro. De är berörda av den sydligaste vargens minskning 2010 och 2011 jämfört med tidigare år och decennium. Aktuell varginformation för dessa län finns på deras webbar. Det finns en skrift nyhetsbrev Rovdjur Västra Götaland, och en vargsida för Örebro.
Aktuellt läge i Västra Götaland
Etablering. En aktuell lägesbeskrivning gavs i Bohuslänningen 111117. Mina anmärkningar i rött och understruket. Ingen vargflock kvar på Kroppefjäll, efter att två varghanar och en tik har skjutits under två licensjakter på fjället. På Bredfjället nära Ljungskile har två föryngringar ägt rum de senaste åren. Men inte 2010, reviret upplöst! När varghonan på Herrestadsfjället sköts under licensakt 2009, lämnade hannen reviret. Men nu finns här ett nybildat vargpar. Hittar inte uppgifter om reviret i info från Västra Götaland, men det rör sig ivarjefall inte om föryngring 2011. På Kynnefjäll (Kynnefjäll ligger några mil söder om latitud 59) gick en ensam hona vintern 2010/2011. Men nu har hon familj runt sig med en hanne som härstammar från en finsk vargsläkt. Detta är också den sydligaste vargfamilj man känner till just nu. Dvs ca 6 mil längre norr jämfört med 2009/2010, och det lär inte komma kännedom om någon sydligare ”familj” 2011, eftersom det inte finns någon känd stationär vargförekomst längre söderut i mars. Dals Ed/Haldenreviret. Hannen försvann förra vintern någon gång och tiken blev ensam. Nu tror man hon lockat till sig en ny alfahanne från ett helnorskt revir (Linnekleppen-reviret) norr om Dals Ed/Haldenreviret. Så den sydligaste vargflocken i slutet av 2010 har problem, men det kanske löser sig!
En norsk tidning om reviret: I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret. Foreløpig er det usikkert om ulv har ynglet i reviret i 2011.
Aktuellt läge i Örebro län (enligt kontakt med rovdjursansvarig). Hasselforsreviret har fått valpar i sommar. Gamla tiken i Hasselfors har fått sällskap av en Värmlandshane från Ackjön. I Tiveden, som ligger ännu mera söderut, kan det vara en ny vargetablering på gång. Från årsskiftet och nu under hösten har varg observerats regelbundet i Tiveden. Antalet observationer av ensamma vargar i södra Örebro län, utanför etablerade vargrevir, har varit ovanligt högt under hösten och tyder på att det är flera vandrande vargar på väg söderut.
Bredfjällsreviret
Bredfjällsreviret i Sverige år lokaliserat norr om Kungälv vid Göteborg i Västra Götalands län och verkar nu försvunnet. Det var 2009 den sydligaste fasta etableringen och föryngringen av varg som förekommit på över ett sekel i Skandinavien. Etablerat vintern 2007/2008. Hannen i paret var tidigare alfahane i Kroppefjällsreviret. Paret fick valpar våren 2008. Far till första kullen dog i augusti samma år vid skyddsjakt, men modern fick valpar med en ny hane 2009. Vintern 2009-2010 fanns en familjegrupp med 5-7 vargar, inklusive ledarpar. Ett revirhävdande vargpar observerades i december 2012, därmed verkar reviret återtagit sin ställning som Skandinaviens sydligaste vargrevir, men om det blir ungar 2013 tar ett år till att se.
Dals Ed/Haldenreviret
I dette området er stasjonære, revirhevdende ulver blitt registrert hver vinter siden 1996-1997. Deretter er det påvist valper født de fleste av årene i dette reviret, også i 2010.
Hasselforsreviret
Ett revirmarkerande par har spårats åtskilliga gånger under vintern 2010/2011. Reviret delas med Värmlands län. Hasselforsreviret har påvisat stationära vargar sedan vintern 1998/99, föryngringar har tidigare konstaterats nio år i rad (2000-2008).
Skäl för lägre vargtäthet i söder
Vargrevir tenderar utan aktiv styrning att hamna i glest bebyggt och vägfattigt land. Görs en karta över detta så finns färre ”vargvänliga” platser i södra Sverige. Det finns mer tamdjur och större befolkning i södra Sverige, som ökar antalet konflikter. Det finns därför rationella skäl för att eftersträva lägre vargtäthet i södra Sverige.
Politiska beslut
Antalet vargar regleras inte längre av vargens reproduktionsbiologi. Politiska beslut om utformningen av skydds- och licensjakt blir istället avgörande. Politiska beslut bör göras om i vilken grad varg skall vara närvarande i södra Sverige, att den skall ha en närvaro är dock redan beslutat.
Vad sade rovdjursutredningen 2007?
Det finns inte anledning att alltför starkt begränsa vargstammens utbredning i Sverige. Däremot finns goda skäl att söka motverka tendenserna tll en stark koncentration av vargtammen till några få län i landet.
Samma förälder i flera föräldrapar
Skrivet av Dag Lindgren i Uncategorized, 13 november, 2011
Samma förälder i flera föräldrapar
Några föräldrar får kullar med olika partner, de blir delar av flera föräldrapar. Släktskapsträdet i Åkesson 2011 (se andra artiklar på denna web) omfattar den skandinaviska vargstammen 1983-2010. Detta möjliggör en analys av hur vanligt detta är. Bara de vargar som blir föräldrar och har genetisk betydelse beaktas. Kalenderåret nedan är det år en föräldravarg får sina första valpar.
Jag gjorde en analys och fann att ungefär tolv procent av föräldrarna har två partner och en procent har tre. En varg är trogen sin partner, men när en partner dör kan den ersättas.
De första 13 åren 1983-1996 fick två tikar valpar med tre hanar vardera, två andra hade bara en partner. Två tredjedelar av alla föräldravargar med flera partner var tikar.
Tabell: Tiden mellan första valpkullen med första partner och med sista
| Tid (år) |
_ |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
5< |
| Föräldrar |
165 |
2 |
5 |
4 |
1 |
2 |
0 |
Tabell: Föräldrar med olika antal partner
|
Partner: |
83-96 |
97-06 |
07-10 |
Sum |
Gissning % |
|
1 |
11 |
71 |
83 |
165 |
87 |
|
2 |
0 |
10 |
1 |
11 |
12 |
|
3 |
2 |
0 |
1 |
3 |
1 |
Efter 1997, när vargantalet inte är extremt lågt, finns endast ett fall med tre partner. Skälet att räkna de senaste 4 åren i en separat grupp är att det kan ta fem år tills en ny partner dyker upp, så frekvensen av partnerskiften underskattas efter 2006.
Jag har gjort en sammanvägning (gissning) av procenten föräldravargar som får avkomma med flera partner under livet. Det är lite approximativt, men även om man kan räkna exaktare, tror jag inte resultatet skulle bli säkrare, det måste bygga på ett antal osäkra antaganden. Hur jag läst och tolkat detaljer från Åkesson 2011 är också en osäkerhetskälla. Jag finner det rimligt att i övervägningar anta att antalet föräldravargar är ungefär 90% av antalet föräldrapar och antalet kullar en förälder får är ungefär 10% större än ett föräldrapar får.
Stamtavla och resultat
Skrivet av Dag Lindgren i varg, 12 november, 2011
Åkesson (2011) har beskrivit släktskapsförhållanden och inavel i den skandinaviska vargstammen sedan den etablerades. Denna stamtavla ligger förutom beräkningarna nedan till underlag för beräkningar och resultat som presenteras i andra artiklar på denna blogg.
Fig 1 från Åkesson (2011). Klicka på bilden om inte hela bilden syns. Släktträd över den skandinaviska vargstammens reproducerande föräldrar. Årtal för första reproduktion. Avkommans inavelskoeff (också färgkodad, beräknad från stamtavlan) och beteckning (”revir”) i varje fyrkant. Vita ”IM” är immigranter från öst, antas obesläktade och icke inavlade.
Bra ordning!
Det är förmodligen unikt att en sådan här stor och geografiskt spridd population av stora djur fullständigt kartlagts under hela sin 30-åriga existens. Detta är ett underlag för framtida studier med detta underlag.
Kommer vargens stamträd att följas i fortsättningen?
Fördubblas vargantalet tror jag inte det längre kommer att gå att hålla ordning på varje reproduktiv varg så här. Det blir för dyrt och logistiskt omfattande, fast det är inte laboratoriekostnaderna, som kommer att sätta gränsen. En annan synpunkt är att det nog inte går att fånga släktträdet lika överskådligt med ett ensidesdiagram om vargantalet ökar.
Hög inavel ger lite reproducerande avkomma
Inaveln varierar starkt mellan olika par. Det finns föräldrapar som ger valpar med hög inavel, fram till 2006 har det funnits 5 reproduktiva par som producerat valpar med inavel över 0.4. Två av dessa familjer med hög inavel har inte givit någon reproducerande avkomma; tre en och ingen mer än en. Genomsnittet för alla familjer till 2000 var 3.4. Detta får betecknas som ett bevis att inavel över F=0.4 resulterar i få livskraftiga vargar och stöder att en ytterligare påtaglig ökning av inaveln i vargstammen utöver 0.3 kan förmodas reducera stammens livskraft i sådan grad att stammens överlevnad riskeras.
Några valpar har låg inavel i förhållande till genomsnittet
Samtidigt som valpar med hög inavel föds det också valpar med en mycket lägre inavel än genomsnittet, så även om hög inavel är negativt, så tar det tid innan en hög inavel påverkar hela stammens livskraft, den skulle inte dö ut på några få år utan att varningsignaler hann registreras.
Den tredje invandraren spred sina gener effektivt!
År 1991 började en tredje invandrare att få avkomma. Den har producerat fem reproduktiva avkommar som alla i sin tur producerat reproduktiva avkommor. Sedan 1993 hade alla vargar som trädde i reproduktion den nyinvandrade vargen i stamtavlan. Detta styrker annan erfarenhet att invandrare förmår vitalisera populationen och att de fräscha generna penetrerar populationen.
De nya invandrarnas avkommor reproducerar sig bra!
År 2008 började 16 familjer reproduktion. Utgående från par som startat reproduktion senast år 2010 hade 10 de 16 paren som började reproduktion 2008 inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt 0.5 reproduktiva avkommor per par. Bland 2008 års par fanns två där en invandrare var den ena föräldern (kallas Galven och Kynna 2). Dessa har fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än andra vargar. Detta stöder vad jag hävdar på andra håll på denna web, att invandrarna får ett mycket större inslag än deras rent aritmetiska bidrag.
För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma om den inte får några barnbarn. De två nya invandrarna har nu visat sin kapacitet att föra generna vidare, när de nu har fått barnbarn kan man utgå från att de verkligen kommer att bidra till den framtida genmassan av den skandinaviska vargstammen för all framtid.
Hur variabel är familjestorleken?
Baserat på fig 1 familjer fram till år 2003 tabelleras hur många reproduktiva avkommor (streck framåt) familjerna ger upphov till
Familjestorlek 0 1 2 3 4 5 6 8 14 Sum=74
Familjer 2 3 0 2 2 3 2 1 1 Sum=20
Endast 10 procent av familjerna är utan reproducerande avkomma och alltså ”genetiskt döda linjer”. 10 procent av familjerna är mycket stora ”outliers”. Föräldraparet Nyskog 5, som började reproduktion år 2000, har 14 reproduktiva avkommor vilket gör att en väsentlig del av dagens vargstammen har gener från detta föräldrapar vilket blir ett avsevärt bidrag till dagens inavel oberoende av stammens tidigare historia.
Eftersom det finns fall med tio år till en avkomma reproducerar sig blir det för missvisande att inkludera föräldrapar som börjar reproduktion efter 2003. Det finns fall där samma förälder förekommer i flera föräldrapar, så statistiken skulle bli lite annorlunda om skulle avse individuella föräldrars fertilitetsrelationer. Jag har gjort en skattning av betydelsen av detta i en annan artikel på denna web, och det är ungefär 10%, dvs enskilda föräldrars avkommor är ungefär 10% större än ”familjernas”. Det rör sig om en population i ”fri tillväxt” dvs ej utsatt för medveten skattning (utöver begränsad skyddsjakt och tjuvjakt). Från 2010 har stammen reglerats med jakt, vilket sänker familjestorleken. Den genomsnittliga familjestorleken är 3.7, vid konstant stam förväntas 2. Vi kan alltså inte förvänta lika stora familjer i framtiden. Invandrare som skyddas från jakt kan dock få lika stora familjer som i den här tabellen.
Hur vanlig är incest?
Med incest menar jag här ett föräldrapar där föräldrarna antingen är helsyskon eller den ena föräldern är barn till den andra, inte andra former av ”mildare” incest. För i övrigt ”ideala” föräldrar blir inaveln då 0.25. Jag hittade 4 sådana föräldrapar (3 syskon och en mor-son) bland 14 (=29%) under tiden 1984-1993. Det fanns inte många partners att välja bland i början av stammens historia. Det fanns 11 (samtliga markerade för hög inavel, inget annat fall av hög inavel) bland 88 (=12%) tiden 2000-2010. Av dessa var 9 syskon, en far-dotter och en mor-son. Incest tycks förekomma i drygt en tiondel av alla föräldrapar i en tillräckligt stor och något så när tät vargpopulation, men kan bli högre om populationen är liten. Syskonpar är den vanligaste typen av incest.
Eftersom drygt 10% av vargparen är mellan nära släktingar, eftersom detta påverkar genomsnittlig inavel med ungefär F=0.02 och eftersom det finns ett begränsat antal reproducerande vargpar, så leder slumpmässiga variationer i incestfrekvens till slumpmässiga variationer i F mellan år av storleksordningen ±0.01 vilket kan ge ett väsentligt bidrag till iakttagna årsvariationer. Eftersom reproduktionen är så nedsatt efter inavel, så överskattas inaveln i vargstammen något med Åkessons metod att ta genomsnittet av de reproduktiva paren. Eftersom incest förekommer, så får drygt en tiondel av stammen hög inavel, hur lågt man än pressar ner inaveln med t ex vargflytt.
Jag har hittat en tidigare undersökning om incest hos varg, som inte fann något fall bland sexton familjegrupper. Detta motsäger inte statistiskt det aktuella resultatet. Det aktuella materialet är fem gånger större.
Ovanligt med flera föräldrar i samma familjegrupp
Det finns ingen notering om att olika avkommor i en familjegrupp skulle ha olika föräldrar. Jag vet inte hur stor chans det är att detta skulle noterats. Men det kan inte vara särskilt vanligt, isåfall borde de som arbetat intensivare med detta material upptäckt och noterat det.
Osäkerhet i mina beräkningar
Jag har manuellt läst av Åkesson 2011 fig 1 och gjort en egen databas. Det är dock många osäkerheter. Jag gör direkta fel, det är tidsödande och okulärt svårläst, det är det svårt att följa linjerna för föräldrar som binder ihop familjerna, det finns vissa osäkerheter och något fel i själva figuren, och det finns några osäkerheter i grundmaterialet. Mina beräkningar är troligen inte missledande fel, men för vetenskapligt publicering skulle det behöva kvalitetssäkras t ex genom att något annan gjorde samma genomgång och beräkningar. Att skriva t ex på denna web betraktar jag inte vetenskaplig publicering.
En uppsats Liberg med fl ”Släktskap och inavel i den skandinaviska vargstammen” http://www.wwf.se/source.php/1117011/wwf-1076721-1.pdf beskriver utvecklingen fram till 2003.
Frågetecken som kanske tas bort så småningom: Fig 1 arj (2007) verkar ha två fäder och ingen moder.
Varg - mycket genetik 