Inlägg taggade sårbarhet

Är varg viktigt?

Varg betraktas som mycket viktig i relation till dess betydelse för Sveriges ekonomi och ekologi.

Hur viktig vargen är kan analysera med hur stor plats varg tar jämfört med andra frågor. Detta har jag gjort på en sida som uppdaterades nyår 2013, Denna artikel är ett sammandrag

Jag använde sökfunktionerna på DN, SvD, Naturvårdsverket (NV) och Naturskyddsföreningen  och jämförde varg i förhållande till andra artrelaterade sökbegrepp och fick då följande procenttal:

__________________________DN_SvD_NV_Naturskyddsföreningen
varg/(varg+björn+lo)                   96    89      77    96
varg/(varg+björn+lo+vilt+älg)        86    70      52     89

Vargartiklar var över tre gånger så vanliga i DN som SvD.

Kommentar: Varg betraktas som den i särklass viktigaste viltarten och det viktigaste rovdjuret.  Den dominerar helt i DN och Naturskyddsföreningen (som har en starkt vargpositiv attityd), men inte lika mycket i SvD och Naturvårdsverket.

Varg fick enormt mycket större uppmärksamhet än får och betydligt mycket större uppmärksamhet än ren i DN, SvD och Naturskyddsföreningen. För Naturvårdsverket är vargen mindre dominerande jämfört med får och ren får fler träffar.

Reservation: Det finns tekniska svårigheter att få jämförbarhet mellan träffarna, och träffarna kan ha olika ”värde”, men det går knappast att få bättre med en rimlig arbetsinsats, och allvarligt missvisande blir nog inte resultaten.

Newsmill: Newsmill är ett diskussionsforum som är öppen för alla ämnen. Artiklar är ordnade ämnesvis. Vargen har nästan 70 artiklar.  Det är ungefär lika många artiklar som klimatfrågan (som är det mest omskrivna miljöämnet) men avsevärt fler än kärnkraft.

Jägartidningen Jakt och Jägare har 1.77 gånger fler artiklar om varg än om älg. För naturskyddsföreningen är det 25 gånger mer om varg.

Trend över tiden:  För media där 2012 och 2011 kan jämföras verkar det som intresset för varg sjunkit avsevärt under 2012, och förmodligen stod i zenit 2010-2011.

Kommentar: Det förefaller uppenbart att varg är väldigt intressant jämfört med den praktiska betydelsen för samhällsekonomin eller Sveriges miljö. Fokuseringen på varg undantränger intresset för andra frågor och påverkar andra frågor. Vargfrågans indirekta betydelse är långt större än dess fysiska betydelse. Man kan diskutera orsaker till detta. Naturvården, och då särskilt den ideella,  har gjort det till en profilfråga att Sverige ska ha relativt många vargar och detta gäller ända upp på EU-nivå. Miljöpartiet vill visa demonstrera sin miljövänlighet, medan centerpartiet vill demonstrera sitt stöd till landsbyggden.  Viktiga och inflytelserika fraktioner av de som lever nära naturen har gjort det till en profilfråga med få vargar. Hur många vargar som behövs är delvis en naturvetenskaplig fråga, men naturvetenskapen förmår inte klart avgöra om en naturvetenskaplig tolkning av EU-direktivet och direktivets intentioner visar att det behövs 150 eller 1000 vargar i Sverige och hur dessa skall vara fördelade och vilken migration som behövs. Inom ungefär det intervallet väger andra ”politiska” och ”subjektiva” värderingar tyngre, fast de ”förkläs” ofta till naturvetenskap och saknar inte naturvetenskapliga argument.

Annonser

, ,

6 kommentarer

Vargantalsförslag efter sårbarhetsanalys

Vargantal i Sverige utgående från sårbarhetsanalys

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar men antalet hålls på 200 de närmaste åren.

Varför gynnsam bevarandestatus? Om svensk varg har gynnsam bevarandestatus blir det näst intill omöjligt att ifrågasätta beståndsbegränsande jakt hos internationella organ. Jakt är ett mycket viktigt hjälpmedel för vargförvaltningen. Sverige får större handlingsfrihet att bestämma villkoren för skyddsjakt. Sverige får större respekt för sin rovdjursförvaltning om det är gynnsam bevarandestatus.

När är det gynnsam bevarandestatus?.  EU och andra organisationer har villkor, krav och riktlinjer som skall beaktas. De är ofta luddiga i detaljer, besvärliga att tolka, ingen klar skiljelinje mellan naturvetenskapligt versus mer subjektivt tyckande, och de ger handlingsutrymme för tolkaren (som oftast hamnat i ”expertrollen” pga av relativt positiv inställning till varg). Det är Sverige som ger innehåll till kraven, inte EU. I mitten på 2013 skall Sverige rapportera om vargens status relaterat till kraven. ”Rovdjurens bevarandestatus” anser inte två förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda: immigrationen  och antalet anses otillräckliga. Jag anser dessa krav uppfyllda och att vargen omedelbart skall förklaras ha gynnsam bevarandestatus. Se: https://vargdag.wordpress.com/2012/02/28/gynnsam-bevarandestatus-nu/

Har EU åtalat Sverige inför EU-domstolen för licensjakt på varg? Nej. Sverige är inte dömt eller åtalat för fördragsbrott och ärendet är inte anhängiggjort vid EU-domstolen. Men EU kommissionen har inlett ett ”överträdelseförfarande” och hotat att gå vidare med detta till EU domstolen om Sverige bedriver licensjakt på varg trots att vargens bevarandestatus inte fastställts. Det är mycket osäkert om EU domstolen skulle betrakta vargjakten som ett allvarligt fördragsbrott, t ex har den kommitte som utarbetat EUs rovdjursriktlinjer ansett jakten var acceptabel. Sverige har dock inte fullgjort sina formella skyldigheter rörande dokumenterat ställningstagande till vargens bevarandestatus. EUs irritation på denna punkt är förståelig. Men den verkar småaktig när Sverige faktiskt planerat att göra denna precisering av vargens bevarandestatus nu även utan EUs ingripande. Sverige har av politiska skäl velat vara tillmötesgående mot EU hellre än att se ärendet avgjorts i domstol.

Vad har sårbarhetsanalys med gynnsam bevarandestatus att göra? Sårbarhetsanalys utvärderar chansen att vargstammen skall överleva som funktion av (huvudsakligen) dess storlek. Regeringen gav ett uppdrag att utföra en sårbarhetsanalys och hänvisade till följande skrivning i rovdjursriktlinjerna, som kopplar sårbarhetsanalysen till krav för gynnsam bevarandestatus: “Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år).” En sårbarhetsanalys bör ligga i botten för en analys av gynnsam bevarandestatus. Genom att en relevant aktuell sårbarhetsanalys kom in så sent i processen, så blir det ett centralare och viktigare dokument än det skulle varit om t ex rovdjursutredningen, vargkommitten eller förvaltningsplanen tagit fram relevant underlag för framtidens vargförvaltning.

Min argumentation: Det är inte frågan om ett brottsmål eller ens en vetenskaplig uppsats där det bortom rimligt tvivel skall bevisas att vargstammen uthålligt överlever, bara att det är sannolikt. Det är meningslöst att vara perfektionist, detta är ändå inte avgörande i detaljer. Vissa formuleringar har mindre reservationer och är något oförsiktigare än jag skulle använda i en vetenskaplig rapport (gäller allmänt om bloggen).

Sårbarhetsanalysen för den svenska vargstammen. Regeringen gav ett uppdrag till naturvårdsverket, som förmedlade det till Grimsö, som skrev en rapport till naturvårdsverket, som sedan naturvårdsverket sände till regeringen med ett brev och utformade en nyhetsnotis. Förloppet och dokumenten framgår av två av naturvårdsverkets URL. Den ena är nyheten: http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Sarbarhetsanalys-for-varg/ den andra redovisade regeringsuppdrag: http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Om-Naturvardsverket/Regeringsuppdrag/Redovisade-regeringsuppdrag-2012/Avrapportering-sarbarhetsanalys-for-varg/  . Via dessa länkar kan man finna: uppdraget från regeringen; forskarrapporten och ett brev med rapportering av uppdraget från naturvårdsverket till regeringen inklusive naturvårdsverkets synpunkter.

Innehållet i själva sårbarhetsanalysen. Huvudresultaten av sårbarhetsanalysen är att den nuvarande skandinaviska vargpopulationen måste omfatta minst 38 vargar (MVP=38 utjämnat till 40) för att slumpvariation inte skall kunna orsaka utdöende inom ett sekel. Utredningen räknar på olika katastrofer med olika skattningsmetoder och verkar då komma fram till att MVP=100.

Måste populationen vara större än MVP för gynnsam bevarandestatus? Det råder delade meningar om detta, se https://vargdag.wordpress.com/2012/07/12/behovs-fler-vargar-an-sarbarhetsanalysen/ . Själv tycker jag inte det är solklart att gynnsam bevarandestatus måste vara större än MVP, det är snarare så att det ofta finns skäl att sätta gynnsam berandestatus högre. De anledningar att den skulle kunna vara större, som nämns specifikt nämns i riktlinjerna,  är
(1) att genetiken inte beaktats, men jag gör troligt i andra artiklar på denna blogg att detta inte leder till högre MVP, utan snarare att MVP blir lägre;
(2) att möjligheten för katastrofer inte beaktats, men här är det tvärtom, risken för katastrofer har lett till att MVP ökats till ett nästan 3 ggr högre värde, som antar katastrofer som för mig ter sig osannolika, så stora ”katastrofer” har inte förekommit under omständigheter som liknar varg i Sverige, varg i Sverige borde klara av katastrofer i högre grad än ”genomsnittsdäggdjuret” och någon form av motåtgärder skulle sättas in om katastrofen var på väg. Givetvis går det att konstruera ett scenario där vargen dör ut, men det mest relevanta är nog inte antalet i sådana fall.  Det blir frågan om gissningar som till stor del ligger bortom den naturvetenskapliga sfären och därför snarare bör bakas in i det värde på gynnsam bevarandestatus som skall vara högre än MVP.
Det förefallet långtifrån självklart att antalet vargar för gynnsam bevarandestatus måste sättas högre än 100 i detta fall när det redan finns ett stort säkerhetspålägg för okända och svårförutsedda katastrofer, men detta kanske mest är ett argument för att inte kräva avsevärt mer än 100 för GYBS. Jag tycker ett rimligare sätt att hantera GYBS när man väl bestämt vilket värde man föreslår är att diskutera det bl a från synpunkten att det ligger över MVP även om med katastrofer beaktade.

Skandulv om sårbarhetsutredning mm. (Olof Liberg) kommenterar i anslutning till utredningen, dess fortsättning och dess tolkning på http://skandulv.nina.no/Nyhetsarkivoginfobrev/Artikkel/tabid/2350/ArticleId/1955/Info-fran-SKANDULV-PVA-on-Scandinavian-wolves.aspx

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  genetiken har inte beaktats. I sammanfattningen av analysen från naturvårdsverket till regeringen står ” Naturvårdsverket vill understryka att resultaten i den bilagda forskarrapporten gäller under förutsättning att de genetiska problem, som idag är betydande för vargstammen, är lösta.”  ”avgöra om den nuvarande skandinaviska vargstammen är livskraftig. För att uttala sig om detta måste analysen inkludera även genetiska aspekter.” (de gäller dock för den nuvarande inavlade vargstammen, se kommentaren från Skandulv ovan). Jag anser de genetiska problemen ur den aktuella sårbarhetsanalysen kan betraktas som ”lösta” och betonandet visar att naturvårdsverket inte förstår genetiken. Problemen som ”skall lösas” är att inaveln är hög och immigrationen låg. Förutsättningen borde istället formulerats ”rapporten gäller under förutsättning att inaveln inte ändras väsentligt (framförallt inte ökar) den kommande hundraårsperioden”. Det kunde tillagts ”hade genetiken beaktats hade detta troligen lett till lägre MVP”. Jag har analyserat  ”problemen” med inaveln i artiklarna: https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/ och https://vargdag.wordpress.com/2012/07/03/inavel-beaktat-i-sarbarhetsanalys/ . I rimliga scenarior (”business as usual”, inget ”löst”, eller bara ”partiellt löst”) förefaller inaveln att bli lägre i framtiden än förra decenniet (sårbarhetsanalysen bygger på data från de sista cirka 13 åren), så MVP värdena i sårbarhetsanalysen är sannolikt något för höga. Det är osannolikt att inaveln kommer att öka så mycket så att MVP värdena blir avsevärt högre. ”Genetik” omfattar mer än inavel (t ex genetisk variation, ackumulation av mutationer, evolutionär potential), men på kortare sikt och för MVP för 90 % chans för överlevnad 100 år är den höga inaveln den i särklass viktigaste aspekten. Är inavel initialt hög förbättras de andra faktorerna om inaveln sjunker. T ex den genetiska variationen och evolutionära potentialen kommer med all sannolikhet att vara högre om 100 år än i sårbarhetsanalysens vargpopulation. Mer långsiktigt diskuteras t ex på http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=630 och https://vargdag.wordpress.com/2012/01/13/det-racker-med-nagra-hundra-vargar-genetiskt-langsiktigt/  och andra artiklar på bloggen. En eventuell minskning av genetisk variation under hundraårsperioden skulle yttra sig som en mindre motståndskraft mot katastrofer, och den skattade höjningen för katastrofer (nästan tre gångers höjning av MVP) täcker in också marginellt ökad känslighet pga. andra ändringar i genetiska faktorer än inavel).

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –  IUCN kriterium E skall utnyttja all information.  Det skulle bli ungefär samma resultat. De genetiska aspekterna påverkar förmodligen som diskuterats ovan inte mycket. En del ytterligare synpunkter och erfarenheter i relation till vargantal borde nämnts, några nämns i webartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/02/08/antal-och-genetik/  och några i andra artiklar på bloggen som https://vargdag.wordpress.com/2011/12/19/liten-vargstam-overlever-rovdjursutredningen-overdriver/ . Föreslår att sårbarhetsrapporten vidgas till en rapport som kan användas som underlag till att bestämma vargens nationella ”rödlistningskategori”.

Sårbarhetsanalysen – invändningar och frågetecken –tveksamt beslutsunderlag  Det finns många invändningar, men
*dels är det vad som faktiskt rekommenderas av nästan alla relevanta organ åtminstone som ett av de verktyg som ger ledning;
* dels finns det förmodligen inget ”bättre” mindre kritiserat alternativ;
* dels kommer sårbarhetsanalysen inte att bli den enda delen i beslutsfattandet;
* dels beror sårbarhetsanalysen på hur välgjord den är, hur väl man känner data, och hur förutsägbar organismen är. Denna sårbarhetsanalys är välgjord och ur den synpunkten nog ovanligt pålitilig;
* dels är MVP ett pedagogiskt och förståeligt mått.

Komplettering med andra genetiska analyser för bedömning av gynnsam bevarandestatus.  Även om genetiska analyser av sårbarhetsanalysens utvärdering av om risken för utdöende inom 100 år är större än 10% förefaller onödiga kan andra genetiska effekter ha betydelse för antalsbehov för gynnsam bevarandestatus. Jag tror dock dessa analyser redan gjorts i tillräcklig utsträckning. På lite längre sikt bör man för att möta långsiktigare önskemål hantera en internationell metapopulation. Men begreppet och funktionen av en internationell metapopulation av nordeuropeisk varg är för outvecklat för att påverka dagens gynnsamma bevarandestatus och om fokus på ”kort” sikt är att sänka inaveln, så kommer också de andra genetiska kriterierna i ett bättre utgångsläge. Det är inte långsiktigt klokt att den nuvarande höga inaveln genom att blåsa upp den nuvarande vargstammen innan inaveln reducerats och det ger tid att bättre hantera och förstå ”metapopulationen”.

Begränsad vargstam och förvaltningsjakt gör att inaveln sänks mycket snabbare. Jag hänvisar t ex till bloggartikeln https://vargdag.wordpress.com/2012/01/08/svensk-vargpolitik-fyra-ganger-battre-an-eus-variant/  För att kunna minska den höga inaveln genom att kombinera naturlig och artificiell immigration med förvaltningsjakt och lågt vargantal är det viktigt att gynnsam bevarandestatus sätts så lågt som möjligt.

För gynnsam bevarandestatus föreslås minst 125 vargar i Sverige, är detta förenligt med EU direktivet? Riktlinjernas viktigaste vägledning är: “Therefore, a MVP must be regarded as the absolute minimum population size that can be tolerated as a preliminary level for favourable reference population. This reflects the facts that most PVAs do not always include genetic information and catastrophic events as, for example, outbreaks of diseases such as parvovirus or rabies” “In summary, we suggest that favourable reference population be defined as…: ..The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterionE (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years). Jag tolkar det som att det är möjlighet att sätta in MVP=38, men tycker detta låter alldeles för lite. Man kan sätta in MVP=100. Detta har då tagit hänsyn till genetiska faktorer (de ändrar inte slutsatsen att MVP=100, se ovan) och katastrofer, så det behövs ingen stor ytterligare ”säkerhetsmarginal”. Jag föreslår ett tillägg med 50 procent så för gynnsam bevarandestatus av den Skandinaviska vargen behövs minst 150 vargar, men för Sveriges del blir det 125 vargar. Jag anser dock ökningen 100/38 = 2.6 ggr för katastrofer stor, nästan alla beaktade katastrofer fordrar färre vargar. De höga MVP värdena kommer nog från katastrofer som utplånar merparten av populationen och inträffar mindre en än gång per 100 år och underlaget för antaganden om mycket sällsynta sådana katastrofer är allmännt dåligt. För varg finns inget sådant dokumenterat och är knappast ens troligt. De ”populationsnedgångar” för varg där orsaken inte är av människan mot vargen riktade åtgärder och som täcker mer än vargar inom en familj eller ett mycket litet område är inte stora och mindre än för organismer i allmänhet. I statistik är allvarligare ”katastrofer” överrepsenterade. De svenska vargarna kan (om de inte blir fler) förutses ha permanent ganska gott om mat och utrymme och när önskvärt antal nåtts ganska permanent storlek, och detta borde leda till att risken för stora katastrofer blir låg. Varg klarar sig bra i nästan alla miljöer så länge det finns mat, vilket borde minska vargens ”katastrofkänslighet” jämfört med de flesta andra organismer. Man kan kanske se det så att sårbarhetsanalysbegreppet utvecklades innan katastrofer och det är bl a för att beakta katastrofrisk man vill ha höga ”säkerhetsfaktorer”. Utan katastrof blir MVP=38. 150/38= 3.9. 150 ligger mycket över 38 bland bland annat för att ta hänsyn till risken för oförutsebara stora och mycket sällsynta katastrofer. Jag tycker det finns administrativa skäl att ligga mycket lågt  

Jag föreslår 200 vargar i Sverige. Jag gör ingen grundlig genomgång av de vetenskapliga skälen för att inte ha färre, men fler än 200 vargar är dåligt om det som nu finns möjligheter att sänka inaveln genom selektiv jakt och inavelssänkning är ett prioriterat mål. Fler än 200 vargar är också dåligt för att få genomslag för ny migration men man kan vänta med reduktionen till 200 tills de nya vargarna fått sin första kull. Jag fokuserar på de politiska fördelarna med 200 vargar. År2009 fastlade riksdagen 200 vargar fram till ett nytt beslut 2012, mitt förslag kan utformas som en förlängning av detta riksdagsbeslut. Det är faktiskt ett fullföljande av en mycket äldre målsättning av riksdagen. Då stod en massiv parlamentarisk enighet bakom beslutet med acceptans från brukarorganisationerna, det borde inte vara svårt att få liknande stöd idag. Av enkätsvar att döma stöddes denna vargpolitik också av en stor del av folket. Egentligen skulle Sverige fastställa nya minimiantal, men man har hamnat i en situation utan vargpolitik, rovdjursutredningen föreslår att endast långsamt öka vargstammen, vargstammen är i fri och praktiskt taget okontrollerad tillväxt, ett acceptabelt trovärdigt beslutsunderlag har inte kommit fram (jag exemplifierar med naturvårdsverkets hantering av sårbarhetsanalysen), acceptansen för varg har sjunkit hos viktiga befolkningssegment som reflekteras i att det nu finns riktiga organisationer som förespråkar nollvision och att jägareförbundets ordförande fått sparken för en för kompromiss och vargvänlig inställning. I detta läge är det motiverat att falla tillbaks på en lösning det går att få samling omkring.

Lågt antal för gynnsam bevarandestatus hindrar inte ett högre vargantal! Ett minimiantal är inte ett önskvärt antal utan en botten. Vargstammen både kan och kommer att hållas högre än vad som behövs för gynnsam bevarandestatus, det är t ex fallet för björn i Sverige. Rovdjursutredaren räknade med 50 vargar över vad som behövs för gynnsam bevarandestatus. Jag föreslår att för gynnsam bevarandestatus behövs minst 125 vargar i Sverige, men att det skall finnas 200 de närmaste åren. Det är naturligt att ett internationellt organ sätter regler som gör det möjligt med lägre antal vargar än en ambitiös stat som Sverige vill ha.

Vad tycker EU om Sverige bestämmer att antalet som krävs för gynnsam bevarandestatus är lågt? EU räknar i ett pressmeddelande efter man mottagit sårbarhetsanalysen med att besluten skall kunna träda i kraft i januari 2013, detta tyder på att EU accepterar att sårbarhetsanalysen blir utgångspunkt för gynnsam bevarandestatus. Sverige rapporterar status för varg till EU sommaren 2013, om EU skulle tycka att antalet är för lågt kan de höra av sig då. EUs missnöje beror på att Sverige inte har deklarerat sig ha gynnsam bevarandestatus, inte hur många vargar Sverige anser behövs. Även EU borde uppfatta det som positivt om inte svensk vargpolitik uppfattas som dirigerad och detaljreglerad från Bryssel på ett för regeringen förödmjukande sätt. Om den vargpolitik jag förespråkar gick igenom skulle det styrka Lena Ek och regeringen trots att hon märkts väldigt lite i vargdebatten, även detta borde EU kunna se fördelar i. Ett lågt krav för gynnsam bevarandestatus ligger i Sveriges intresse eftersom det ger nationell handlingsfrihet och det finns därför inget skäl att av någon slags bror Duktig attityd spela bort fördelarna med ett lågt golv, Sverige kan istället frivilligt och med nationellt bror Duktig attityd nationellt ligga över golvet, vilket jag föreslår.

Lägre antal för gynnsam bevarandestatus än faktiskt vargantal ger många fördelar.
*Inga problem med förvaltningsjakt 2013.
*Låg chans för trubbel med EU domstolen när jagad varg hade gynnsam bevarandestatus.
*
EUs intresse för att i detalj följa den svenska skyddsjakten försvinner.
*Nationellt oberoende.
* Det finns ett visst ”förhandlingsutrymme” om problem skulle uppstå senare. Sverige kan t ex ta ansvar för Norges del också, dvs Sverige lovar att Sverige och Norge tillsammans kommer att ha 150 vargar även om Norge inte lever upp till sin del. I min sinnevärld kommer Sverige aldrig att gå ned till 125 vargar och bara som följd av att utfallet inte leder till vad man beräknat under 150.
* Sverige ter sig bättre i internationella sammanhang och vid diskussion om andra bevarandeproblem om Sverige ligger över miniminivån för vargar.
* Adaptiv vargförvaltning  möjliggörs, antalet kan anpassas till specifika förhållanden för året.
* Det blir möjligt att ta hänsyn till socioekonomiska förhållanden.
*Jämnare spridning av vargstammen geografiskt underlättas. *Om inavels nivån reduceras bör det nationella vargantalet sänkas något.
*Kompensation för utsättning av vargvalpar kan utformas så vargtrycket minskar i berörda revir, görs ingenting för att förbättra acceptansen hos markägare för att ta emot vargvalpar kommer man sällan att få markägarens tillstånd.
* Jag har inte beräknat det vargantal som maximerar inavelssänkningen, det är inte okomplicerat att göra det och det har större trovärdighet om det görs av någon annan än mig, det kommer att ta tid, och innan det är gjort vill jag inte föreslå lägre antal än jag gjort här och jag vill inte ta risken att de då blir för låga. Men det är inte omöjligt optimeringen ger lägre vargantal. Ligger man en bit över gynnsam bevarandestatus finns möjligheten att sänka vargantalet om det senare skulle visa sig optimalt.

*När det kommer flera invandrare eller tillförda bör vargantalet sänkas för att det nya blodet skall få större genomslag.
*Kommer det inte nya invandrare kan vargantalet ökas för att minska den genetiska driften. Att på detta sätt direkt och uppenbart anpassa vargantalet till migrationen och inavelsänkningen kommer att skapa ökad acceptans för migration och vargförflyttningar hos de viktiga segment av befolkningen som idag är vargnegativa.
*Skulle så småningom vargens spridningsområde ökas enligt riksdagsbeslut och kanske också norrut kan man kanske höja det nationella vargantalet något samtidigt som trycket i de nuvarande vargområdena kan minskas.
*Att anpassa jaktuttag för att inte underskrida gynnsam bevarandestatusgränsen kommer att nödvändiggöra att man ligger 25 eller 50 vargar över gränsen, men om man inriktar sig på 200 vargar kommer man aldrig under gränsen 125. Kommer man +-25 fel kan detta korrigeras i uttagen följande år.
*Länen kan planera mer sjävständigt och om summan av länens ageranden hamnar fel, så kan det korrigeras kommande år utan att det nationella värdet blir för lågt.
*Det kan finnas skäl att Sveriges del i den internationella metapopulationen, som kommer att sättas upp med deltagande av många länder, och som sammantaget bör omfatta tusentals vargar, blir större än 200. Beslut om detta bör dock avvakta minst ett decennium tills inaveln minskat väsentligt och antalet grundarvargar ökats väsentligt och de administrativa formerna för samförvaltningen mellan länder tagit fastare former. 

Vem och när bestämmer om det är gynnsam bevarandestatus?
naturvårdsverkets rovdjursinformation i början av September står ”Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram referensvärden för gynnsam bevarandestatus för björn, varg, lodjur och järv till juni 2013. För varg kommer Naturvårdsverket att redan under hösten redovisa vad som ska vara gynnsam bevarandestatus…” Någon annan tidsangivelse finns inte. Jag får intrycket att resultatet inte kommer att behandlas politiskt och att vargtrycket i Sverige inte kommer att tas upp av Sveriges riksdag.

, , , , ,

3 kommentarer

Inavel efter ett sekel

Vad blir inaveln i den avlägsna framtiden?

Föråldrade förutfattade åsikter att inaveln och dess ökning utgör ett mycket allvarliga hot mot vargstammens uthålliga livskraft hindrar förståelse för att inavelseffekterna kommer att sjunka och att inavelshotet inte är allvarligt nog att lägga hinder ivägen för att ge vargstammen gynnsam bevarandestatus

Denna artikel gjordes för att visa att det inte var motiverat att göra en genetisk MVP som komplement till den demografiska. Sedan dess har ändå naturvårdsverket gjort en genetiskt MVP och låtit den bli helt styrande för förvaltningsplanen (mot min uttryckliga rekommendation), och uppläggningen av den här sidan har blilvit föråldrad även om innehållet inte blivit det. Det framkom vid diskussioner naturvårdsverket att denna sida inte var tillräckligt klar i motiveringar och begränsningar. Däremot kvarstår motivationerna för de olika komplikationerna här.  För att komma till den nya kortare artikeln klicka här.
 
Introduktion

Vargvetenskapen har diskuterats av samma personer i decennier, de har upplevt att en redan allvarlig inavel växte och att man inte såg något slut på eländet. Och vad kunde man annars vänta med bara tre grundare? Man kunde inte räkna med att några nya invandrare från Finland skulle lyckas ta sig igenom renbetesområdet till mellersta Sveriges vargbälte. Forskarna rapporterade om inavelsstörningar och det blev ett mantra och axiom, som även dominerar dagens vargdebatt att inaveln och dess ökning är utomordentlig allvarlig.

Men inaveln har börjat sjunka när migrationen ökat med det ökande antalet tillgängliga partner i den skandinaviska vargstammen och de nya invandrarnas avkomma fått genomslag. Tillförsel med valpflytt kommer att funka så småningom även om metodutvecklingen tar längre tid än optimisterna räknade med. En färsk sårbarhetsanalys med färska och omfattande data visar att inaveln inte är ett hot varken mot stammens överlevnad eller snabba tillväxt. Men debattens inriktning är lika svår att ändra som att få stopp på en oljetanker, och fortsätter obevekligt av sin tröghet i den riktning den tagit. Frågor om migration relaterat till inavel betraktas med samma vördnad för en del forskare som Higgs bosonen, där det är forskarmonopol på uttolkning av kunskapen. De olika dokument som bildar bakgrund för vargpolitiska beslut hösten 2012 vilar inte på vetenskaplig grund. Relevanta beräkningar saknas och de är präglade av ett föråldrat synsett. Den begränsade migrationen utgör knappast ett stort hot, ändå framställs den så. Migrationen bör istället ses som den enda kraft som minskar inaveln och migrationen kan fås att minska inaveln snabbare genom en genetiskt god förvaltning av vargstammen! Migrationens effekter är större om mer sofistikerat analytiska räknemetoder används 

Balans mellan drift och migration

Vad är inavel? Inavel är långtifrån ett enkelt begrepp även om det är praktiskt för alla tror sig veta vad det är och förstår att det är något icke önskvärt och i allmänhet ger rätt associationer. Man kan tala om inavel för individer som är sannolikheten att en gen från fadern och en från modern är kopior av en gen i en gemensam anfader) vid generationsskiften påverkas av två motverkande krafter, drift och migration. Men när man analyserar den långsiktiga utvecklingen tänker man ofta på inavel som ett populationsbegrepp, där inaveln är chansen att två slumpmässigt tagna gener från populationen (genpoolen) är kopior av samma gen från anfäderna. I en ”ideal” population ger de båda inavelsbegreppen samma värde.  ”Förlust av heterozygoti” kan ses som equivalent med inavel. Båda begreppen är relativa en population av ”grundare”, ”de första anfäderna” som betraktas som icke inavlade och icke besläktade”.

Det finns ett jämviktsläge mellan migration och drift. I det följande tänker vi på vargstammen som en isolerad ö med viss invandring. Den ändring som båda krafterna har på inaveln beror på samma sätt av populationsstorleken, men i motsatt riktning. Inaveln närmar sig ett jämviktsläge när de motverkande krafterna är lika stora och denna jämvikt beror ej på populationsstorleken (vilket känns kontraintuitivt). Därför går inaveln med tiden mot ett jämviktsläge som är oberoende av populationsstorleken. Genetisk drift leder till att inaveln ökar vid varje generationsskifte omvänt proportionellt mot populationsstorleken. Inaveln minskar vid immigration (invandring till populationen) proportionellt mot migrationen i förhållande till populationens storlek. Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och drift. Vid jämviktsläget kvarstår inaveln oförändrad till nästa generation. Detta jämviktsläge beror inte på populationens storlek, effekten av immigrationens och driftens beroende av populationsstorleken tar ut varandra. Den som söker en referens kan titta i genetikboken (Hartl & Clark 2007). Följande citat av till naturvårdsverket inlämnade rapporter: Liberg och Sand 2012: ”I små populationer ökar inaveln med tiden, men förekommer det en viss konstant invandringsfrekvens, till exempel en migrant vartannat år, uppstår efter en viss tid en stabilisering eller jämvikt av inavelsgraden, som är oberoende av populationsstorleken. De två modellerna som använts visade likartade resultat. Det krävs två migranter per varggeneration (ca 5 år) för att nå ned till stabila nivåer på inavelsnivån runt 15 % (inavelskoefficienten F = 0.15). ”; ”Dessa processer är alltså oberoende av den aktuella populationens storlek”; the equilibrium betwen inbreeding level and immigration rate is independent of population size (Hartl and Clarke 2007)”  och Pår Forslund (2009)  (sid 7): ”En intressant egenskap hos detta jämviktsläge är att det teoretiskt är oberoende av populationsstorleken (Hartl & Clark 2007). Det innebär t ex att en population på 500 individer kräver samma invandringsfrekvens som en population på 200 individer för att uppnå samma jämviktsläge för inavelskoefficienten”. Utseendet inavelns utveckling över tiden i de beräkningar som redovisats till naturvårdsverket av Liberg och Sand (2012) stödjer att det finns en jämvikt mellan migration och inavel som uppnå så småningom. Eftersom heterozygotigrad i förhållande till H0, startpopulationen, är ekvivalent med inavel borde det vara möjligt att finna motsvarande jämviktlägen för heterozygotigrad, men några sådana beräkningar relevanta för den svenska vargstammen har inte utförts.

Beräkning av inaveln som funktion av drift Teorin för balansen mellan genetisk drift och inavel utvecklades först av Sewell Wright    Han kom enligt en populationsgenetisk web fram till det approximativa sambandet (något förenklat) F=1/(4M+1) som är tillräckligt noggrannt för vargtillämpningar. F = FST = ”probability of identity by descent  in subpopulations relative to the total metapopulation” dvs i den skandinaviska vargstammen jämfört med en referenspopulation som den skandinaviska vargstammen och immigranter kommer ifrån. Beroendet av drift och frekvesnen migranter jämnar ut varandra så bara blir antalet migranter (M) kvar, Det går att tänka sig mer komplexa antagen, tex att ”metapopulationen” den aktuella populationen härrör ifrån och en tänkt oändlig referenspopulationen är olika och då kan tolkningen bli annorlunda men det blir finlir och det blir ändå så att situationen inte är helt ideal, migranterna blir gradvis allmer släkt med varandra och mottagarpopulationen, så i längden blir förhållandena mer komplexa.

. Värdena i tabellens andra kolumn kan betraktas som uträknade med denna formel, även om jag tekniskt använt mig av en mer sofistikerad metod som kanske gör en skillnad i tredje decimalen (se nedan).   Däremot nalkas jämviktsvärdet långsammare vid en stor population än en liten. Inaveln när balans har nåtts är en funktion av den effektiva migrationen. Jämviktsvärdena visas i nedanstående tabell. 

Tabell. Inavel vid jämvikt mellan immigration och drift. Inaveln går mot detta jämviktsvärde över tiden. Jämviktsvärdet är en funktion av migrationens omfattning. Raderna i tabellen täcker in olika värden på migranter per generation
Reproduktiva migranter per generationM= Inavel vid jämvikt vid olika relationer mellan effektiv migration och antal reproduktiva migranter
Effektiv migration = reproduktiva migranter
fA=
Migranter är effektivare. Effektiv migration =1.25* reproduktiva migranterfB= Jakt förstärker migrationen. Effektiv migration =2* reproduktiva migranter
fC=
Båda migrationsförstärkande effekterna. Effektiv migration =2.5* reproduktiva migranterfD=
0.25 0.5 0.45 0.35 0.30
0.5 0.35 0.30 0.20 0.17
1.0 0.20 0.17 0.11 0.09
2.0 0.11 0.09 0.06 0.05
4.0 0.06 0.05 0.033 0.027

I varje rad står den inavel som populationen går mot över tiden för migrationen i radens första kolumnen för olika antaganden:
fA
Antalet immigranter som får avkomma per varggeneration (klassiskt mått)
fB
Nytt blod kan förmodas vara reproduktivt effektivare, det finns många exempel. Detta gäller specifikt samtliga tre migranter som invandrat till den skandinaviska vargstammen sedan 1990 och den enda varg som invandrat till vargön Isle Royale, inaveln sänktes från F=0,81 till F=0,09 på 4 år! Jag uppskattar denna effekt genom att multiplicera med en faktor 1.25. Tillkommande färska data från Skandinavien ger anledning förmoda att denna faktor bör höjas. F1orns parbildnings-framgång är 75 % större än de inavlades och dubbelt så många F1 or får valpar jämfört med de inavlade!

fC Selektiv vargjakt som fokuserar på inavlade vargar genom att avlysa vissa revir från jakten ökar effekten av migranterna, Lindgren 2011 Svensk Jakt 8:34-35 uppskattar att effekten fördubblas, så jag multiplicerar med faktorn 2.00.

fD Både högre effekt av nytt blod och effekt av selektiv jakt höjer tillsammans den effektiva migrationen. Sammantaget blir det en multiplikation med faktorn 2.5 av reproducerande migranter.

Värdena på fA i tabellen verkar i rimlig överenstämmelse med andra tidigare utförda analyser av migrationens inverkan på vargstammens inavel, vilket styrker trovärdigheten av dessa beräkningar.

Mera detaljerade förklaringar (men mindre fullständiga beräkningar) och länkar finns i webartikeln  https://vargdag.wordpress.com/2011/12/07/immigration-balanserar-inavel/ och http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=591 . Ett arbetsark där delar av beräkningarna redovisas och möjlighet till egna beräkningar ges finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0

Vad är farligt hög inavel? Inavel över F>0.40 skulle kunna vara ett direkt hot mot vargstammens överlevnad – även om Isle Royale vargstammen överlever trots en väsentlig högre inavel. Det kan vara ett farligt vågspel med avsevärt höjd MVP om inaveln går över F>0.35. Vår vargstam har inte erfarenhet av genomsnitt över F=0.31, och de fragment av dagens vargpopulation som ligger över F>0.4 verkar inte livskraftiga. Det är troligt att inavelsdepressionen så småningom minskar och gränsen när inaveln är ett hot mot populations överlevnad ökar med tiden, men det finns observationer som antyder att detta är en långsam process. Se mer på https://vargdag.wordpress.com/2011/12/05/hur-allvarlig-ar-inavel-i-svensk-varg/

Kommer farligt hög inavel att inträffa inom ett sekel? Den sista varggenerationen har två reproduktiva migranter kommit. För att inaveln skall bli riskabelt hög får inte den naturliga invandringen tillsammans med tillförsel av vargar vara avsevärt lägre än en halv per generation motsvarande cirka 10 per århundrade, mindre än en fjärdedel av dagens naturliga invandring. Om vargantalet var mycket lågt (mindre än 50) kanske invandringen sjunker så lågt som 10 per sekel pga liten recepientpopulation. Det är ytterst sannolikt att selektiv jakt (som 2010 och 2011) kommer att förekomma i framtiden och att man inte kommer att låta vargstammen nå sitt naturliga tak. Med selektiv jakt räcker det med att naturlig invandring plus tillförsel är något över fem det närmaste århundradet för att inaveln inte skall nå farlig nivå.

Sårbarhetsanalysen räknar med ”cap”, dvs det tak som antalet inte tillåts öka över. När man talar om gynnsam bevarandestatus är det istället en fråga om botten, en botten som antalet inte får falla under. Detta innebär att en referenspopulation satt som MVP kommer att ha en bit högre sannolikhet för överlevnad än 90%. Detta ger en avsevärd extra ”dold” säkerhetsmarginal.

Att bortse från genetiken är att bortse från migrationen, migrationen ger ett extra tillskott av individer, som blir relativt större om populationen blir mindre och närmar sig utdöende. Detta är en mekanism som gör MVP mindre om ”genetiken” beaktas.

Är vargflytt (valpflytt) nödvändigt? Om selektiv jakt tillämpas räcker måttlig migration som inte är större än den historiska sedan den första invandringen (knappt en reproduktiv migrant per generation) för att inaveln skall minska ordentligt, om invandringen bibehåller de sista fem årens nivå är det troligt den sjunker under rovdjursutredningens målsättning (F<0.1). Förmodligen är det överdriven oro att vargstammen skulle gå en katastrof till mötes inom några decennier om translokationsiden (valpflytten) misslyckas helt. Det ger dock en ökad säkerhet om tekniken är beprövad och om några vargflytt lyckas snart. Det finns fler skäl att det är önskvärt att ganska snart sänka inaveln som jag inte tar upp här.

Är den låga migrationen ett problem som förhindrar gynnsam bevarandestatus? Rovdjursutredningen föreslår uttryckligen att den låga migrationen och höga inaveln är ett hinder mot gynnsam bevarandestatus, och ingen (mer än jag) verkar ha invändningar. Migrationen kommer att bli tillräcklig när förvaltningsjakt återupptages! Det är EUs jaktförbud som hindrar migrationen att blir tillräcklig! EU hindrar aktivt svensk varg varg från att uppnå gynnsam bevarandestatus! Rovdjurutredningen har rört ihop migration per år med migration per varggeneration i sammanhanget, vilket inte inger förtroende för bedömningen att migrationen är otillräcklig. Inte heller förstår utredningen att inavelsbalansen inte beror på populationsstorleken. Utredningen verkar inte granskad av relevant kompetens. Inte desto mindre kommer nog omdömet att migrationen inte räcker att gå vidare till Sveriges officiella hållning.

En förändring av inavel tar lång tid i en population så stor som den svensk-norska. Det antal generationer en förändring tar beror på antalet. Om det effektiva antalet är 50 (lite mindre än vad dagens vargstam har), och ingen migration sker, tar det 20 generationer (100 år) för inaveln att öka från dagens 0.25 till farliga 0.39. Det är mycket troligt vargstammen faktiskt finns kvar om 100 år även om migrationen helt upphörde i morgon och numerären låg något under dagens. Och om den inte funnes kvar vore det avgörande troligen inte genetisk svaghet, som vore möjligt att förbättra med fler vargar idag!
Om genetisk drift är enda verksamma kraften så ökas inaveln som F
t = 1/(2Ne) + [1 – 1/(2Ne)]Ft-1,
jag har använt ett analogt räkneförfarande för beränkningen ovan.

Beräkningen finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0  Att lägre vargantal ger mycket snabbare inavelssänkning mot jämviktstillståndet har diskuterats i många artiklar på denna blogg.

 

Sårbarhetsanalysen och inavel

En sårbarhetsrapport publicerades i juli 2012. Själva rapporten skriver ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta”. Kommentarerna och analyser av rapporten spinner på detta på ett sätt som får rapporten att framstå som irrelevant, oviktig och opålitlig. Analyser av rapporten talar om de olösta genetiska problemen: hög inavel och, som det påstås låg, migration. Inaveln påverkar bara om den ändrar vargstammens ingångsdata under tidsperioden. Ingångsdata är från vår nuvarande starkt inavlade vargpopulation för perioden 1998 – 2011. Mellan 1999 och 2010 har inaveln legat över 0.25, 2011 sjönk den något under.  Problemet med den höga inaveln behöver alltså inte lösas. Problemet  Grimsö tänker på är den ”otillräckliga” migrationen som kan leda till ökad inavel och därmed högre sårbarhet. Det bör påpekas att sårbarhetsanalysen lägger en ”cap” som är som slumpmässig jakt, men i verkligheten så kommer förvaltningsjakten när den för eller senare tas upp att vara selektiv och skydda ”genetiskt värdefulla” vargar.

Migrationen är tillräcklig. Enligt rovdjursriktlinjerna skall det komma minst en effektiv migrant per varggeneration. Den sista varggenerationen har det kommit två till vår vargstam. Det skulle kommit tre om inte naturvårdsverket avbrutit en pågående familjebildning i renbeteslandet. Räknar man på effektiva migranter och tar hänsyn till att migranter är genetiskt effektivare och att selektiv vargjakt förstärker migranterna så räcker migrationen mycket väl till för att hålla inaveln i närheten av dagens F=0.25 eller lägre, om man inte förutsätter att migrationen kommer att sjunka till mycket lägre värden än de historiska. Det är bestämt att migrationen skall öka med vargflytt och det är sannolikt vargflytten inte blir ett totalt misslyckande. Det finns därför mycket goda skäl att tro att inaveln inte kommer att vara så mycket högre om hundra år. Därför är sårbarhetsanalysens resultat rimliga även om det genetiska problemet låg migration inte löses. Det känns inte rättvisande att göra så mycket väsen av denna lilla ”risk att de genetiska problemen inte löses”. För den händelse migrationen totalt upphör från och med nu och inga vargflytt lyckas så får man förutse att en adaptiv vargförvaltning inte sänker vargstammen under dagens, och då blir inavelsökningen pga genetisk drift så liten att det knappast kan ses som ett hot mot vargens överlevnad de närmaste hundra åren.

Den effektiva migrationen kan bli mindre i en liten population eftersom antalet potentiella partners till en migrant blir färre och det blir svårare att finna en partner. Under den svenska vargstammens två första decennier kom det tre immigranter. Det verkar därför rimligt att till en liten svensk varstam invandrar det (minst) en (reproduktivt effektiv) migrant per decennium, alltså en halv per generation. Detta räcker enligt tabellen för att hindra inaveln att växa till farligt hög nivå. Inaveln steg ju heller aldrig högre än drygt F=0.3 i situationen att vargstammen var så liten att ”jämvikten” (utan jakt) mycket snabbt uppnåddes. Med selektiv jakt blir det säkrare att inaveln inte ökar ens i ”mycket” små vargpopulationer (jakt på vargar så populationen sjunker till 38).

Hur stämmer dessa beräkningar med Wrights ö-modell?
Teorin för balansen mellan genetisk drift och inavel utvecklades först av Sewell Wright    Han kom fram till sambandet (något förenklat och approximativt) fA=1/(4M+1), vilket stämmer bra med värdena i tabellen.

Modellen och dess förutsättningar

Modellen bygger på förutsättningar som inte kommer att vara helt uppfyllda för praktiska applikationer och gör att inaveln kommer att bli högre än tabellerat. Det går bara att göra allmänna reflektioner omkring dessa, och att göra dessa alltför omfattande är inte meningsfullt eftersom de viktiga slutsatserna för vargar i Sverige egentligen bara är att de effekter som diskuteras (jakt och utavelseffekt) är så stora att de bör beaktas och nya beräkningar bör göras baserat på simuleringar eftersom det är för komplexa förlopp att förutsäga med formler.

Kalkylerna bakom tabellen skulle ge mer rättvisande och säkrare resultat om de byggde på simuleringar av den faktiska vargpopulationen under olika antaganden. Men då skulle beräkningarna bara gälla speciella fall och en generell överskådlig tabell vore inte möjlig.

Vargarna antas ”ideala”  och de är det inte i en verklig population. Distinkta generationskiften antas och det är inte så i en verklig population.

De verkliga vargarnas antal avkommor beror på deras genomsnittliga släktskap (inavel). Variationen mellan avkommornas storlek ökar vid selektiv jakt på vargar med hög genomsnittlig släktskap och jakt. Detta medför att den effektiva populationstorleken blir lägre och att därför inaveln ökar snabbare pga genetisk drift.  Detta medför att de angivna jämviktsinavelsvärdena är lägre än vid faktisk förvaltningsjakt, men hur mycket beror på jaktregimen. Dessutom kan jakt sänka generationstiden och därmed minska migrationen per generation.

Multiplikatoren för effektivare migranter skulle förmodligen bli större om den beräknades för fyra kända väldokumenterade vargfall (ett från Isle Royale och tre från Skandinavien), men det är ändå ett litet material och svåranalyserat material. Överlägsenheten av migranterna avtar när inaveln blir låg, och därmed underskattas inaveln när den är låg (fB). Jaktmultiplikatorn beror på uppläggningen av jakten och skulle förmodligen skulle kunna designas så multiplikatorn blir högre. Jag tror att produkten av multiplikatorerna kommer att bli högre och inaveln (fD) lägre när vi utvecklat bättre metoder för genetisk vargförvaltning.

Den förutsättning som orsakar störst avvikelser som inte kommer att vara uppfylld är att migranterna skall vara obesläktade med vargstammen Importerar man ett nämnvärt antal vargar så kommer de att vara inbördes släkt och därigenom blir migranterna med tiden allt mer släkt med vargstammen där de skall sänka inaveln. Ju större migrationen är, ju mer kommer tabellvärdena därför att underskatta jämviktsinaveln. Jag tror att för under en migrant per generation blir felet ganska måttligt för troliga scenarior, men för mer än en migrant per generation kan felet bli betydande, och jag rekommenderar mer detaljerad analys anpassad till de specifika förhållandena för de antagna migranterna.

Valpflytt gör att invandrarna rekryteras från ett geografiskt större område än den svenska varstammen härrör från. Detta kommer att göra att den inavelssänkande effekten blir större än om de kom från samma referenspopulation som vargarna. Ö-modellen ser ett oändligt antal öar med lika obesläktade modeller men i verkligheten är de avlägsna populationerna mer obesläktade, ett slags negativ inavel.

Multiplikatoreffekter är inte identiska med flera obesläktade invandrare. Man kan se jakteffekten (multiplikator 2) som att det tillförs två tvillingar istället för en migrant, inte två obesläktade migranter. Detta leder till att jämviktsinaveln underskattas. Jag tror underskattningen blir multiplikatorn/2Ne. Detta blir mindre än en procentenhet underskattning av inaveln fC .för dagens vargpopulation, och inte grovt fel för MVP 50 som väl är det lägsta värde sårbarhetsanalysen kan påstås ha resulterat i.

Det är också en förutsättning att migranterna inte är inavlade men effekten av troliga avvikelser från detta tror jag blir helt försumbar.

Modellen antar att antal migranter och vargpopulationen storlek mäts på samma sätt och med ”likvärdiga” individer och distinkta generationer. För den genetiska driften måste populationen mätas i effektiv populationsstorlek medan migranter mäts i reproduktiva migranter. Detta är ungefär men inte exakt samma sak. Jag skulle kunna komma ifrån denna svårighet genom att istället för ”reproduktiva immigranter” tala om ”effektiva immigranter” utan att definiera vad jag avsåg, men då skulle den som ville tänka praktiskt inte klara av att tolka begreppet, och förmodlingen knappast någon annan heller. Migration och drift torde ändå jämna ut varandra vid ett jämviktsvärde som inte beror av populationsstorleken eftersom en ändring med en konstant faktor knappast kan påverka detta. Men det kan leda till att jämviktsvärdet blir lite annorlunda och förmodligen något högre. Också antagandet om distinkta generationer kan påverka ”växelkursen” mellan effektiv population och reproduktiv immigrant. Distinktion gör också att man måste vara observant vid jämförelser med andra studier. Det är osäkert och beroende av exakt definition vad ”växelkursen” mellan reproduktiv varg och effektiv varg är och spelar förmodligen liten roll.  Jag utreder inte närmare hur detta kan slå, men kanske möjligen blir inverkan av migrationen något lägre än tabulerat, som kan beräknas med en multiplikator 0.9 eller så, och hur det skulle slå kan bedömmas genom interpolation mellan de tabulerade värdena. Ett skäl att man nog kan lita bättre på simuleringar är att denna effekt kommer med ”automatiskt”, fast det förutsätter att immigranter simuleras på rätt och jämförbart sätt vilket inte är trivialt.
Jag är inte helt säker på hur stora felen i modellen blir, men inte på att de blir jättestora jämfört med vad jag spekulerar.

Inavel ger inavelsdepression och jag är säker på att inavelsdepressionen blir allvarligare ju närmare i tiden orsaken till inaveln (de gemensamm föräldrarna) ligger, det bör påpekas hur detta inverkar när tabellen tolkas för praktiskt agerande. Generellt sett överdriver den beräknade inavelskoffecienten om hundra år den inavelsdepression som farhågorna om inavelns effekter bygger på.
Inavel är inte den enda faktorn av betydelse för vargens genetik, men beräkningarna beaktar bara inavel. Men på kortare sikt är alla överens om att det är viktigast att sänka inaveln eller inte låta den öka. Andra genetiska mått (gruppsläktskap, allellantal, genetisk variation, värde som en del i en internatinell metapopulation) påverkas också positivt av genom immigration sänkt inavel.
Jag tycker också det är prioriterat att sänka inaveln. Men selektiv populationsbegränsande jakt är ett effektivt redskap att sänka inaveln och jakt tolereras inte utan gynnsam bevarandestatus och gynnsam bevarandestatus uppnås aldrig med hysterin omkring den höga och snabbt växande inaveln.

, , , ,

4 kommentarer

Behövs fler vargar än sårbarhetsanalysen?

En sårbarhetsanalys har utförts och tycks givit till resultat att minst 100 vargar i Sverige/Norge behövs för att uppfylla EUs minimkrav. Vet någon om det är tvingande krav på fler vargar än så? MÅSTE vargantalet vara större för att uppfylla EUs regler? 

Förvånansvärt nog råder det delade meningar om det! Hur mycket större det MÅSTE vara om det nu måste vara större och hur mycket större det REKOMMENDERAS att vara går inte att utläsa.

Naturvårdsverket beskriver uppdraget för sårbarhetsanalysen här

På naturvårdsverkets nyhetssida för rapporteringen (det första man stöter på) står: ”EU:s riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå säger att en gynnsam bevarandestatus för en art ska ligga över den nivå som utgör minsta livskraftiga population för arten.”

Regeringen skriver i uppdraget att göra sårbarhetsanalys:  ”Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket  större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år) eller kriterium D (antalet könsmogna individer) .”  I pressmeddelande från regeringen om uppdraget står ”För att kunna definiera gynnsam bevarandstatus behöver man utgå från vad som är den minsta livskraftiga population för arterna. Minsta livskraftiga population tas fram genom att genomföra s.k. sårbarhetsanalyser, vilket är en datamodell som bl.a. bedömer risken för en arts utdöende… Uppgifterna är viktiga beståndsdelar i de förvaltningsplaner för varg …som Naturvårdsverket arbetar med och som de ska fastställa. Uppgifterna ska även användas som underlag för bedömning av det referensvärde som anger gynnsam bevarandstatus … som ska rapporteras nästa år enligt EU:s habitatdirektivet… Framtagandet av den minsta livskraftiga populationen på vetenskaplig basis kommer att underlätta för diskussionen om vad som är gynnsam bevarandestatus”

På naturvårdsverkets sida för rapport till regeringen står: ”Populationen ska vara som minst lika stor eller mycket större än minsta livskraftiga population.”

I sammanfattningen till skrivelsen till regeringen skriver naturvårdsverket: ”De nivåer av varg som presenteras nedan och i forskarapporten ska inte likställas med kraven för att uppfylla gynnsam bevarandestatus, vilken enligt rovdjursriktlinjerna, 2008, ska vara betydligt högre än minsta livskraftiga population.”

I rovdjursriktlinjerna (vilka dock inte behöver ses som identiska med EUs krav) står: (sid 19) ”

sid 19 ”Therefore, a MVP must be regarded as the absolute minimum population size that can be tolerated as a preliminary level for favourable reference population. This reflects the facts that most PVAs do not always include genetic information and catastrophic events as, for example, outbreaks of diseases such as parvovirus or rabies”

sid 20 ”In summary, we suggest that favourable reference population be defined as…: ..The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterionE (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years), or criterion D (number of mature individuals).”

Forskarrapporten skriver: ”De nivåer vi presenterar skall inte heller likställas med kraven på Gynnsam Bevarandestatus, vilken enligt befintlig lagtext ska vara avsevärt högre än minsta livskraftiga population”

Skäl till att gynnsam bevarandestatus skall vara större än om sårbarhetsanalysen inte inkluderar katastrofer, men det gör den aktuella sårbarhetsanalysen. Skäl kan också vara att den inte beaktar genetiken men det gör den här sårbarhetsanalysen som jag diskuterade i föregående bloggartikel, det finns faktiskt inga goda skäl att tro att inaveln kommer att öka riskabelt mycket i den svenska vargstammen.

Jag letade också efter den exakta ordalydelsen till ”IUCN criterion E” (extinction risk based on a quantitative PVA with<10% extinction risk in 100 years)” och det resulterade i ett dokument. Dokumentet är för rödlistning och där verkar det inte finnas någon rekommendation att lägga till litet utöver vad som räknats ut, och ger stor frihet för hur sårbarhetsanalysen utformas. Det är klarare kriterier för rödlistning än för gynnsam bevarandestatus. Några av de utlåtanden som bifogas sårbarhetsrapporten tycker inte författarna är medvetna om att faktorer som populationens genetik skall beaktas, men jag håller inte med dem om att det är en relevant synpunkt, genetiken blir tillräckligt beaktad genom att ”inte beaktas”.

Jag har inte bevarandejuridisk utbildning, om det nu skulle göra saken klarare vilket jag inte tror, och jag tycker det känns vettigt med fler än 100 vargar så gärna det. Men riktlinjerna verkar utomordentligt otydliga och ge gott utrymme åt allahanda ogenomskinliga tolkningar från olika experter beträffande lägsta tänkbara antalet vargar ”förenligt med EUs direktiv”. EU bär skulden till denna stora otydlighet på viktiga punkter för vad som anses nödvändigt i EUs riktlinjer. Framförallt tycker jag det är egendomligt att regeringen och myndigheten skall ge olika budskap, nog borde de kunna prata sig samman om vad som egentligen står i ett dokument? Den stora och uppenbara oklarheten kommer att bidra till fortsatt polarisering, misstro mot myndigheter och bristande acceptans.

, , ,

1 kommentar

Inavel beaktat i sårbarhetsanalys!

En sårbarhetsanalys för den skandinaviska vargstammen publicerades av naturvårdsverket den 2 juli.  Avsikten var att den skulle  ligga i botten för fortsatta diskussioner om det behövliga antalet vargar i Sverige. Den har inte ”beaktat” genetik (inavel, dålig migration), vilket rapporten själv betonar som en begränsning. Vargentusiaster, såsom rovdjursföreningen, vill helt underkänna sårbarhetsanalysen av denna anledning, trots att sårbarhetsanalys faktiskt kan ses som ett krav av EU. Allmänheten bibringas genom naturvårdsverkets (bl a i sitt sammandrag av arbetet) och även rapportens egna formuleringar uppfattningen att det är en förutsättning för de framräknade MVP att vargstammens nuvarande svåra genetiska problem (underförstått t ex hög inavel och låg migration) blir lösta för att analysen skall gälla (som exempel artiklar i Aftonbladet och DN). Detta förringar, ifrågasätter och nedtonar i hög grad värdet av rapporten, fast det substansiella underlaget till reservationen är obetydligt (se nedan). Men det är framfört så tolkningen blir en annan och mer omfattande än rapportförfattarna avsåg. Vargfakta har uppmärksammat min anmärkning.

Sanningen är att sårbarhetsanalysen beaktar den höga inaveln i dagens vargpopulation och att det är mycket osannolikt att denna inavel ökar. Det är alltså helt onödigt att dra igång en stor cirkus med en genetisk MVP. Trots detta gjorde naturvårdsverket det, och lyckades få naturvårdsverkets förväntan om högre vargantal uppfyllt genom att välja en felaktig metod.

Jag tycker det är mycket bra att sårbarhetsanalysen utelämnat de genetiska bitarna. Sårbarhetsanalysen isolerar det demografiska, dvs sannolikheten att stammen dör ut, om ”det genetiska” hålls oförändrat. Det är en förutsättning för att den demografiska sårbarhetsanalysen utan hänsyntagande till genetiken inte skall ge missvisande låga MVP att inaveln inte ökar nämnvärt, dvs att ”genetiken” inte försämras under hundraårsperioden. Jag argumenterar nedan för att detta sannolikt inte kommer att ske.

Jag anser att om varg kan ges gynnsama bevarandestatus nu, så blir det möjligt att minska inaveln genom beståndsbegränsande förvaltningsjakt 2013 och att jag hoppas att EUs nuvarande hysteriska oro att svenskarna skall driva vargen till ny utrotning skall tonas ner. Den tar sig nu uttryck i att varje skyddsjaktsbeslut måste tillställas EU inom 24 timmar. Lena Ek var i Bryssel strax efter publiceringen av sårbarhetsrapporten och diskuterade varg, kanske sårbarhetsanalysen gjorde att det blir en vettig diskussion, men EU-kommisionären hängde  upp sig på att den inte var inskrivet i förvaltningsplanen , fast det är ju inte så svårt att förstå att gynnsam bevarandestatus med några motiv borde stå där. Min avsikt nu är att sluta att utveckla den här vargwebben  om det blir trovärdigt (genom proposition t ex) att det blir en förvaltningsjakt 2013 intensiv nog att verkligen ge en genetisk effekt, så jag kan känna att vargpolitiken blivit genetiskt vettig. EU-kommissionären öppnade för förvaltningsjakt 2013, ”Eu-komissionären avslutar sin kommentar med att slå fast: – Efter vårt möte är jag övertygad om att vi kan förvänta oss fler förbättringar av förvaltningsplanen innan den träder i kraft i januari 2013”. Enligt Lena Eks pressekretere accepterade han sårbarhetsanalysen som ett underlag. Nu återstår för regeringen att hänga på, att deklarera att vargen har gynnsam bevarandestatus och planera förvaltningsjakten 2013. Om regeringen (Lena Ek) vill utnyttja de möjligheter som öppnats förstås. Tiden för passiv väntan för regeringen att något skall hända (remissvar etc) borde nu vara över.

Om man försökte ta med genetiken i analysen skulle den bli mindre transparant och det skulle öka osäkerheten i resultaten utan att i sak göra analysen tillförlitligare. Jag tycker inte vidare analyser med beaktande av inavel (genetik) behövs inför propositionsskrivande och riksdagsbeslut i höst, inavelns påverkan har så marginell betydelse för sårbarheten att detta inte får förhala återupptagandet av en vargpolitik. Och denna vargpolitik bör deklarera att varg nu har gynnsamt bevarandestatus, sårbarhetsanalysen ger underlag till detta. Sårbarhetsanalysen ger ett minimiantal på hundra eller lägre, men eftersom analysen uttryckligen nämner hundra med hänsyn till katastrofer och eftersom hundra är ett jämnt och bekvämt tal så kan det vara bra att använda hundra i argumentationen. Men man måste komma ihåg att redan hundra innebär att man ligger över det absoluta minimiantalet eftersom det bygger på osannolikt stora katastrofer, och att inga eller nästa inga katastrofer kom i närheten av hundra, och alltså redan tillgodoser kravet på att ligga en bit över miniminivån enligt kriteriet. Det högsta behövliga vargantalet utan katastrof var 38. Hypotetiska katastrofer lägger alltså till en faktor 2.6, vilket verkar omotiverat mycket.

Sårbarhetsanalysen bygger vad jag förstår på en ”cap”, ett högsta värde som vargantalet hålls under. Detta är inte samma sak som en nedre gräns, en botten. Det genomsnittliga vargantalet under 100 årsperioden blir lägre än ”cap”, därför kan man säga att MVP egentligen ligger lite lägre än vad sårbarhetsanalysen visar.

Dagens vargstam är avsevärt större än 100! Man kan se det så att kravet på 100 har kommit fram med ett huvudsakligen naturvetenskapligt resonemang, hur mycket över man skall ligga är ett huvudsakligen politiskt beslut med ett inslag av politiska ställingstaganden om hur man ser på naturvetenskaplig information (hur säker den är, hur långt i framtiden man skall vara säker, vem man skall tro på, och isåfall hur mycket, hur genetisk variation skall vägas mot inavel, vad möjligheterna är att reparera effekterna genom senare beslut av ett för lågt värde idag). Att man bestämmer att varg uppnått gynnsam bevarandestatus innebär inte att man avbryter det långsiktiga arbetet med att sänka inaveln, tvärtom, om vargen nu ges gynnsam bevarandestatus möjliggörs meningsfullt genetiskt förstärkningsarbete. Att antalet är tillräckligt för gynnsam bevarandestatus innebär inte att vargantalet stannar vid detta, gynnsam bevarandestatus ger bara en miniminivå. Det finns långt fler björnar i Sverige än som behövs för att uppehålla villkoret gynnsam bevarandestatus. Gynnsam bevarandestatus är minimivillkor (en mognadsexamen) som ger fullmakt att gå vidare att förbättra med egna ideer.

Hur motiverar Grimsö forskarrapportens formuleringar om att dagens genetiska problem måste vara lösta?
Jag har fått kontakt direkt med Olof Liberg (Grimsö) som skriver: ”De MVP-värden vi beräknat bygger på data från vår nuvarande vargpopulation för perioden 1998 – 2011. Under den perioden har inaveln i populationen varierat mellan ungefär 0,21 och 0,31 (årsmedeltal). Det är alltså sant att våra data speglar situationen i en inavlad population. Det innebär att våra värden på MVP förmodligen är något högre, än de skulle vara för en motsvarande population helt utan inaveln, men där allt annat var lika. Men med tanke på de rätt så modesta effekter av inaveln på demografin, som vi hittills kunnat uppmäta, skulle skillnaden förmodligen inte vara så stor.
Vad våra värden på MVP INTE gäller för är en situation 100 år fram i tiden om vår population fortsätter att vara isolerad. Inaveln skulle då fortsätta att stiga till nivåer långt över dagens, med okända men förmodligen allvarliga negativa konsekvenser för demografin. För att beräkna hur stor populationen skulle behöva vara för att behålla sin  livskraft 100 år fram i tiden med ett sådant isolerat scenario, måste man alltså ta hänsyn till de genetiska problemen som då skulle öka kraftigt.
Det är detta vi menar när vi skriver ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta”. Formuleringen  ”…, som idag förekommer i vår vargpopulation…” var olycklig, det medgives.”.

Oron för konsekvenserna av om det inte kommer några nya migranter i framtiden är inte helt oberättigad. De vargar i den skandinaviska vargstammen som har inavel över F>0.4 (i samtliga fall pga av incest, dvs helsyskon eller föräldra – barn parning) verkar ha så dålig fertilitet och vitalitet att det kan vara ett hot mot stammens överlevnad. Nilsson (2004) fann höga värden på MVP när inaveln fick ackumuleras över tusen år, vilket understryker att det är önskvärt inavel inte ackumuleras utan hela tiden motbalanseras av migration.

Det tar dock lång tid av frånvaro av migration innan den farliga nivån nås. Jag citerar med smärre modifieringar från min tidigare analys på denna blogg: ”Inaveln varierar starkt mellan olika föräldrapar. Det finns föräldrapar som ger valpar med hög inavel, fram till 2006 har det funnits 5 reproduktiva par som producerat valpar med inavel över 0.4. Två av dessa familjer med hög inavel har inte givit upphov till någon reproducerande avkomma; tre en; och ingen mer än en. Genomsnittet för alla vargstammens familjer till 2000 var 3.4. Detta får betecknas som ett bevis att inavel över F>0.4 resulterar i få livskraftiga vargar och stöder att en påtaglig ökning av inaveln i vargstammen nämnvärt utöver 0.3 (säg 0.35) kan förmodas reducera stammens livskraft i sådan grad att stammens överlevnad riskeras och vid F=0.4 kanske stammens överlevnad kan sägas vara omedelbart och allvarligt hotad.

Vissa formuleringar skrevs innan jag fick Libergs kommentar och jag har inte alltid modifierat dem.

Grimsö och naturvårdsverket formulerar sig på ett sätt som starkt överdriver risken för att deras sårbarhetsanalys skulle ge en för låg MVP med hänsyn till vad som kan hända i slutet av en hundraårsperiod.

Visst kan inaveln få mycket allvarliga effekter om en vargstam är helt isolerad i 100 år om vargstammen tillåts ha ett numerär under 100. Men jag håller inte med om att ”dagens” (snarare gårdagens) invandring av varg är otillräcklig för att i framtiden hålla inaveln under F=0.3. Detta utvecklar jag närmare nedan och i andra artiklar på denna blogg. Även om inaveln blev högre än F=0.4 kanske vargstammen skulle överleva, vargstammen på Isle Royale har överlevt mycket högre inavel med mycket lägre numerär än den svenska. Det kan kanske räknas in i katastroferna som vargstammen överlever. Vargförvaltningen skall vara adaptiv och bygga på uppföljande observationer, det är dags nog att diskutera svårigheterna som uppstår om vargstammen skulle bli helt isolerad när det säg 2030 konstaterats att det inte kommit några fler migranter, man behöver inte betona möjligheten av ett osannolikt scenario idag. Att man vill betona detta är nog delvis en fråga om historiska erfarenheter, alla utom jag som är involverade i vargdebatten fick sina uppfattningar formade av situationen för några år sedan. Först för något år sedan hade avkommorna till de två nya immigranterna inte fått fotfäste och translokationer var ingen aktuell fråga, tidigare var det en mycket påtagligare fråga vad som hände om det aldrig skulle några fler migranter. Ännu är det vad jag förstår bara jag som kraftfullt hävdat att förvaltningsjakt kraftigt förstärker migrationseffekterna och tidigare var det en massiv enighet om att vargarna inte kunde skjutas till bättre hälsa. Tanken att tillförsel av vargar har mindre effekt ju fler vargar som finns och att det är svårare att sänka inaveln ju fler vargar som finns har tidigare inte tillmätts vikt, men nu verkar den allmänt accepterad. Förfinade metoder att artificiellt tillföra obesläktade vargar utvecklas. Betoningen och fruktan av vad som händer om den naturliga migrationen upphör är mycket större än vad som nu är berättigat hos de, som fått sin inställning präglad för några år sedan eller tidigare.

MVP är inte meningen att tillämpas bokstavligt, man kan utgå från att det kommer att finnas fler än hundra vargar i framtiden också. Hur lång tid tar det för inaveln att stiga från dagens nivå säg F= 0.25 (Åkessons senaste analys) till en riskabelt hög nivå där vitalitet och fertilitet kan bli avsevärt lägre än idag, säg F=0.35, om vi gör det ytterst osannolika antagandet att all migration upphör det kommande seklet. Inaveln ökar då varje generation till följd av genetisk drift. Vid dagens inavel och populationsstorlek ökar F då med ungefär 0.5 procentenheter per generation. Det tar 20 varggenerationer dvs ett sekel för inaveln att öka så mycket att MVP kan bli allvarligt underskattat, dvs dagens MVP förutsätter inte att migration förekommer, än mindre att den skall öka eller måste vara en migrant per generation. Om man fördubblade vargstammen för att minska risken att inaveln når beståndshotande värden så tar det tvåhundraår istället för hundra år med dagens vargstam. Anmärkning: Per Forslund (2010), som rovdjursutredningen citerar och som Skandulv återpresenterar i sitt senaste nyhetsbrev har något högre prognoser på inavelsökning per generation utan migration jämfört med mina beräkningar (50% högre, vilket inte ändrar mina överslagsberäkningar här väsentligt). Dessa beräkningar återgivs i rovdjursutredningen.  Det finns andra underligheter och tveksamheter i Forslunds beräkningar, men Forslund har inte responderat om vad detta kan bero på eller att responderat på invit från mig att diskutera tillsammans varför vi får olika resultat, inte heller någon annan på Grimsö har  informerat om varför Forslund inte svarat när jag frågat eller själv svarat. Eftersom skillnaderna mellan Forslunds och mina beräkningar inte mycket stora så nöjer jag mig med denna markering. Det är ett generellt och allvarligt problem att många aktörer är ovilliga att diskutera vargfrågan i syfte att förbättra analyser.

Menar en del kanske att inaveln måste sänkas till F<0.1 innan gynnsam bevarandestatus uppnås och därmed förvaltningsjakt kan tillämpas?
Rovdjursutredaren föreslår att inaveln skall sänkas till F=<0.1.

EU kraven på gynnsam bevarandestatus nämner inget om inavel eller en högsta acceptabel inavelsnivå, för den händelse statsmakterna skulle besluta om detta är det ett rent svenskt tilläggsbeslut, som jag inte kan hitta något stöd för hos EU eller förhandsbesked från regering eller riksdag att de kommer att besluta. Jag vill inte gärna tro att det är något så korkat skäl som ligger bakom skrivningarna. Det är ïnte möjligt att med rådande fri tillväxt av vargstammen hinna sänka inaveln till F=0.1 innan vargstammen når det biologiska taket, och naturvårdsverket har inte lyckats genomföra en enda valpflytt. Det enda man lyckats med vargflytt är att förhindra att en färsk migrant fick en valpkull i år. Rovdjursutredaren tycker att inaveln skall minskas innan antalet ökas, dvs stöder omedelbar förvaltningsjakt, vilket fordrar gynnsam bevarandestatus. Man gör ofta misstaget att förväxla gynnsam bevarandestatus med önskvärt status för vargen, det finns absolut inget hinder att sänka inaveln efter att gynnsam bevarandestatus uppnåtts, det är tvärtom en förutsättning att man tar gynnsam bevarandestatus först.

För att åstadkomma sänkt inavel måste gynnsam bevarandestatus deklareras med ett ganska lågt vargantal!
Inaveln reduceras med tillförsel av vargar med ”nytt blod” (genetiskt effektiva migranter). En migrant reducerar inaveln mer ju mindre populationen är, eftersom de ”nya” generna från migranten då blir en större del av populationens gener. Selektiv jakt som skyddar revir med genetiskt värdefulla vargar förstärker effekten av migranter. Sammantaget fyrdubblas effekten av migranterna om beståndsbegränsande förvaltningsjakt accepteras vid några hundra vargar, dvs gynnsam bevarandestatus formuleras så det medger omfattande förvaltnigsjakt 2013. Att sänka inaveln anses allmännt viktigare än att öka vargantalet och rovdjursutredningen ville FÖRST sänka inaveln och DÄREFTER öka vargantalet.

Det fordras tusentals vargar i en metapopulation
För att tillförsäkra uthållig varg på lång sikt fordras tusentals vargar men inga behöver vara i Sverige. För att den svenska vargstammen skall vara ett värdefullt tillskott till den internationella metapopulationen är det viktigaste på kort sikt att sänka inaveln (dvs exakt samma mål som för den svensk-norska varstammen isolerat). Sveriges vargstam de närmaste decennierna bör sänka inaveln så den blir ett värdefullare tillskott till den internationella, det är först senare anpassningen som en del av en internationell megapopulation blir viktig.

Sårbarhetsanalysen gäller även om inaveln inte reduceras!
Forskare uttrycker ofta försiktighet och med reservationer, ofta är de överförsiktiga i relation till politiska beslut som måste fattas och oftast tolererar en betydande osäkerhet. Det står: ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta. För att säkerställa en genetisk livskraft är det inte i första hand antalet djur i den egna populationen som är avgörande, utan att det sker ett tillräckligt stort genetiskt utbyte med andra populationer som tillsammans utgör en tillräckligt stor metapopulation för att ha en egen genetisk livskraft.”; ”All our conclusions should therefore be interpreted with the assumption that the inbreeding issues the Scandinavian wolf population is facing have been solved”

Jag anser att de genetiska problemen i vår vargstam ur sårbarhetssynpunkt kan anses lösta och att diskussionen om nödvändig metapopulation och kontakten inom denna bör föras efter det att det deklarerats att gynnsam bevarandestatus föreligger och att sårbarhetsanalysen styrker detta, eftersom en sådan diskussion inte fordras de närmaste åren för regeluppfyllnad enligt EU-direktivet. Jag håller med om att för att säkra genetiken är det inte antalet djur i den egna populationen utan tillflödet från andra populationer som är avgörande, men det har inte mycket med den demografiska sårbarheten eller EUs regler för minimikrav att göra och kan inte tillfredställas med ett större antal svenska vargar, ett större antal svenska vargar nu försvårar tvärtom att sänka inaveln.

Sårbarhetsanalysen bygger på vitalstatistik av den inavlade skandinaviska vargpopulationen. Sänks inaveln de närmaste hundra åren, vilket ter sig troligt, så blir MVP  lägre (fast förmodligen inte mycket lägre). Denna reservation mot resultaten skulle dock uttryckts på ett annat sätt av författarna och eftersom man inte vill underskatta MVP och detta fel så att säga går i rätt riktning så finns det inget skäl att göra någon stor affär av det. Skulle inaveln ökar så ökar MVP och därför görs sårbarhetsanalysen under förutsättning att inaveln inte ökar väsentligt, men det är otroligt att den gör det. Den ökar endast om den naturliga invandringen blir lägre än den varit och försöken att tillföra gener misslyckas, detta ter sig otroligt och möjligheten bör inte formuleras som den gjort i rapporten.

Det räcker med betydligt mindre än en migrant per generation
Rapporten skriver: ”All our conclusions should therefore be interpreted with the assumption that there is at least one unrelated migrant entering the breeding population per generation”
Det behövs bara så många migranter så att inaveln inte stiger väsentligt över cirka F=0.3, då inaveln kan tänkas förändra de värdena på vitalitet och fertilitet och därigenom öka MVP. Om migranter inte har några fördeler verkar det då räcka med 0.6 migranter per varggeneration (oberoende av populationsstorleken). Men migranterna verkar ha en fördel i fertilitet och vitalitet, så det räcker nog med något färre. Men framförallt minskar selektiv jakt som undantar vargar i revir med genetiskt värdefulla vargar, detta ungefär fördubllar inavelsminskningen av en migrant. Detta gör att det räcker med en halv migrant per generation, dvs en vart tionde år, för att inaveln inte skall öka. Ännu färre kanske räcker. Den naturliga migrationen hittills har varit knappt en migrant per generation, men den sista varggenerationen kom två migranter, det är troligt att uppgången den senaste tiden är verklig eftersom man förväntar sig fler framgångsrika migranter när recepient populationen inte är mycket liten och gles. De stora satsningarna på valputplanteringar borde rimligen lyckas så småningom. I nödfall kan Finland ställa upp med ett stort antal vargar för förflyttning till Sverige, problemet är att Sverige vill ha karantän i Finland före förflyttningen, men man kan förutsätta att detta går att ordna om Sverige betalar tillräckligt mycket för det. Det lyckas med all sannolikhet att tillföra  tio redproduktiva vargar (eller anlända med naturlig invandring den närmaste seklet. Att acceptera fem vargflockar i renbeteslandet under fem år vardera under det kommande seklet skulle lösa hälften av migrationsproblemet på i genomsnitt mindre än en procent av renbeteslandet, detta måste gå att ordna om det verkligen behövs.

Lyckas det nästan men inte riktigt så kan det räknas in i utrymmet för katastrofer. Förmodligen minskar inavelns negativa effekter ju längre tillbaks i tiden det gemensamma släktskapet ligger, så inavelns negativa effekter minskar nog över tiden vid samma inavelskoefficient. Så det finns skäl att räkna med att migrationen blir tillräckligt stor för att sårbarhetsanalyserna skall vara tillförlitliga på ett sekels sikt. Även om inaveln blir mycket högre än F=0.3 kanske vargstammen överlever så som den faktiskt gjort på Isle Royale.

IUCNs villkor för criterion E är inte uppfyllda
Ett dokument om IUCNs klassifieringar kan studeras. Dokumentet är för rödlistning och där verkar det inte finnas någon rekommendation att lägga till litet utöver vad som räknats ut, och ger stor frihet för hur sårbarhetsanalysen utformas. Det är klarare kriterier för rödlistning än för gynnsam bevarandestatus. Några av de utlåtanden som bifogas sårbarhetsrapporten tycker inte författarna är medvetna om att faktorer som populationens genetik skall beaktas, alla relevanta faktorer skall om möjligt beaktas. Givetvis är genetik på mer än 100 års sikt irrelevant eftersom det inte påverkar dödligheten inom hundra år. Kritiken är inte relevant annat än ur rent formell synpunkt. Genetiken blir tillräckligt beaktad genom att “inte beaktas” och de ”andra observationer” som kan göras stödjer analysen. Men jag tycker sårbarhetsanalysen borde kompletteras så att den duger för frågan om vargens rödlistning och sändas in till IUCN-organ för bedömning ur rödlistesynpunkt.

Sårbarhetsanalyser är inte helt pålitiliga
Författarna uttrycker en skeptisk inställning till att basera villkor för gynnsam bevarandestatus på sårbarhetsanalyser. Detta motverkar författarna genom att använda flera olika metoder för att beräkna sårbarheten och jämföra med andra sårbarhetsanalyser och kommer fram till att resultaten inte blir alltför olika. Hur katastrofer skall se ut kan ju alltid diskuteras. Det mest närliggande exemplet är den finska ”katastrofen”.  Jag tror att den finska vargstammen det senaste decenniet sjunkit till 60% av ”gynnsam bevarandestatus”-värdet och koncentrerats till ryska gränsen, men den verkar nu på väg uppåt igen. ”Kastrofen” är inte en engångshändelse utan ett skeende som inte är avlslutat men kan vara ett decennium. Man kan ju fantisera om det finns ett kausalt samband med att katastrofen började samtidigt som EU började ett överträdelseärende så EU skulle vara katastrofen. Hade det hjälpt att sätta det önskvärda värdet högre? Kanske möjligen.

Sårbarhetsanalyser kompletteras med liknande observationer från verkliga vargpopulationer
En metod att analysera är att analysera verkliga vargpopulationer i olika situationer och se om man kan dra några slutsatser av det. Det har jag gjort bl a på denna web. Man kan titta på Isle Royale populationen som överlevt i mer än 60 år på en yta mindre än ett typiskt svenskt vargrevir trots att effektiva population och vargantalet är en tiondel av det svenska, inaveln dubbelt så stor, vitaliteten påtagligt nedsatt av inavel, mycket mindre inflöde av migranter, en katastrofal epidemi och stora svängningar i populationsantal både för vargarna och bytesdjuren. Den nuvarande svenska populationen minskar inte flera år i rad och sannolikheten för det är mycket liten om man inte skördar ordenligt. Den svenska vargstammen har funnits oavbrutet i tiotusen år. Möjligen, men inte säkert, med ett avbrott tre decennier efter 1950, och lyckades då komma igen med egna krafter. Ur MVP synpunkt har den svenska vargstammen egentligen aldrig haft för lågt numerär. Stammen hankade sig fram med under hundra och minskande numerär 1900-1955, men skulle knappast gått under utan en intensiv jakt stödd med skottpengar. Etc. Varg är känt som ett seglivat djur.  Dessa betraktelser kompletter sårbarhetsanalysen i slutsatsen att mer än hundra vargar knappast behövs för att överlevnad 100 år framåt skall vara mycket trolig.

Nilssons MVP beräkningar
Torbjörn Nilsson har publicerat MVP-värden som är mycket högre än de aktuella värdena. Detta gjorde att jag kände en viss oro att den nya rapporten inte i tillräcklig grad beaktat resultaten av tidigare relevanta beräkningar och missat något väsentligt. Jag frågade därför Nilsson på Rovdjuren Värmland facebook diskussionen. Jag fick ett utmärkt klargörande svar så att jag fick min oro stillad och förstod varför Nilsson fått så stora MVP och varför detta inte minskade trovärdigheten av de nya beräkningarna.  Jag återger min fråga och Nilssons svar här:
Fråga till T Nilsson, länsstyrelsen Värmland, som skrev en kommentar till sårbarhetsanalysen. I rovdjursutredningen är den enda sårbarhetsanalys (det fanns flera att välja bland) som citerades T Nilsson 2004 (2003?)) som gav värden på MVP mellan 400 och 3000. Den nya MVP analysen stannar på 40 utan katastrofer och 100 med. Skillnaden är dramatisk, den nya analysen kan ha missat något väsentligt! Jag vill ju gärna vända på alla stenar. Vad beror de vitt skilda resultaten av dessa analyser på? Varför ansåg rovdjursutredaren bara Nilssons analys värd att citera? Är Nilssons resultat tillfredställande nämnda och analyserade i den nya sårbarhetsanalysen?

Svar från Torbjörn Nilsson:  Korrekt citeringsår för min sårbarhetsanalys är 2004. Fullständig referens och abstract finns på http://www.mendeley.com/research/integrating-effects-of-hunting-policy-catastrophic-events-and-inbreeding-depression-in-pva-simulatio…n-the-scandinavian-wolf-population-as-an-example/ Såvitt jag vet är detta den hittills enda sårbarhetsanalys för varg som beaktat både potentiella katastrofhändelser och effekten av lång tids ackumulering av inavel. Det finns två huvudorsaker till den stora skillnaden mellan mina MVP-uppskattningar och Chapron m fl:s MVP-uppskattningar. Den ena orsaken är att vi använt olika kriterier för livskraft: mitt kriterium var minst 95 % sannolikhet att överleva de sista 100 åren i en 1000-års-simulering även om en allvarlig katastrof drabbade populationen under sista 100 åren; Chapron m fl använde istället det kortsiktiga kriteriet minst 90 % sannolikhet att överleva de närmaste 100 åren (med eller utan katastrofhändelse). Den andra orsaken är att jag inkluderat effekter av inavelsackumulation på utdöenderisken, vilket inte beaktats i den nya analysen av Chapron m fl. Varför rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund valde att citera just min sårbarhetsanalys, och ingen annan gällande varg, vet jag inte – den frågan kan nog bara Liljelund besvara. Chapron m fl har valt att från min sårbarhetsanalys referera en figur som visar sannolikheten för överlevnad under olika 100-årsintervall för en population som inte tillåts bli större än 100 vargar. Chapron m fl har helt korrekt noterat att populationen enligt min analys hade mycket låg utdöenderisk de närmaste 100 åren. Det bör dock uppmärksammas att jag räknade med en lägre inavelskänslighet (mätt som s k letalekvivalenter) än vi idag vet att den vilda vargpopulationen har. Senare analyser av Pär Forslund, som beaktat de senaste årens forskningsresultat om inavelseffekter i vår vilda vargpopulation, har visat att om populationen förblir liten och isolerad så kan inavelseffekterna redan inom kortare tid än 100 år leda till en kraftig ökning av utdöenderisken. Mvh Torbjörn Nilsson

Så här motiverade regeringen sårbarhetsanalysen när uppdraget delades ut.

, , , ,

9 kommentarer

Sårbarhetsanalys

Denna artikel kanske är lite föråldrad eftersom sårbarhetsanalysen faktiskt utförts och publicerats nu, men får stå kvar en tid av historiska skäl.

Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att presentera sårbarhetsanalyser för varg. Uppdraget innebär presententation av kvantitativa sårbarhetsanalyser, som tydliggör minsta livskraftiga population. Regeringen hänvisar till följande skrivning i rovdjursriktlinjedokumentet: ”Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år).” Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet första veckan i juli 2012 vad beträffar varg.

Det har gjorts sårbarhetsanalyser förut och de kan ge mycket olika resultat beroende på vad utföraren lägger i begreppet sårbarhetsanalys och (i mindre grad) vilka värden som sätts in i modeller. Med hög katastrofrisk, genetisk isolering och krav på mycket låg teoretisk förlustrisk av genetisk variation kan en sårbarhetsanalys resultera höga antal. Men det framgår av regeringens instruktion att det inte är avsikten att få sådana scenarior belysta, utan bara en enkel utvärderingen hur stor stammen behöver vara för att det inte skall vara stor risk att den dör ut. Den minsta livskraftiga population skall åskådliggöras och detta måste innebära en strävan att redovisa det lägsta rimliga resultatet, inte att krångla till det. Avsikten är inte att få en hög säkerhet i olika scenarior som har låg sannolikhet eller täcka in alla osäkerheter eller att få underlag för höga ambitioner. Även om ett antal alternativ kan nämnas i redovisningen av uppdraget skall det ingå ett minimialternativ som huvudalternativ. Detta skall vara sveriges andel av det vargantal som fordras för att sannolikheten för att den svensk/norska vargstammen skall överleva det närmaste seklet skall vara minst 90%.

Man kan förutsätta att inaveln varken ökar eller minskar. Man kan sätta in aktuell vitalstatistik för dagens inavlade vargstam. Inaveln ökar endast om den spontana invandringen från Finland blir avsevärt lägre än vad den varit, möjligheten att förstärka den inavelsreducerande effekten med selektiv jakt inte utnyttjas och de planerade åtgärderna med valp- och vargflytt misslyckas, vilket kan bortses från. Förmodligen kommer inaveln och inavelsdepressionen att sjunka, men det är svårt att kvantifiera. Blir vargantalet måttligt kanske det räcker med att påpeka denna extra säkerhetsmarginal. Skall man ta hänsyn till inavelsändringar måste man också ta hänsyn till jaktens effekt på inaveln och det säger naturvårdsverket att de skall göra först nästa år. Hur en viss formell inavel egentligen verkar på lång sikt är knappast klarlagt, det finns risk att effekten överskattas, enklare räkna med konstant inavel. Vargen har lätt att anpassa sig till varierande förhållanden, så att räkna med oförändrade förhållanden leder förmodligen inte fel, men det kan påpekas att en förutsedd ökning av spridningsområdet ger en extra säkerhet.

Visserligen kan det tolkas vad ”men gärna mycket större” innebär, men denna tolkning skall inte göras inom detta uppdrag och eftersom det är angeläget att vargantalet hålls lågt för att kunna reducera inaveln, så vore det kontraproduktivt för vargstammens uthållighet att sätta kravet för GYBS så att det förhindrar en selektiv beståndsbegränsande vargjakt 2013, dvs högre än några hundra.

Man kan ha huvudalternativ där vargen inte tillåts öka över en maximinivå (50, 100, 200, 400, 800 och 1600 vargar) och sedan i efterhand räknar faktiska genomsnittsantalet vargar i scenariorna. Huvudalternativet bör endast räkna med mycket begränsade avgångar av skyddsjakt, åtminstone när antalet sjunker under 150, eftersom man i ett läge där vargen verkligen ter sig akut hotad givetvis kommer att strikt begränsa all jakt, också skyddsjakt.

Min gissning är att man med rimliga ingångsvärden kan stanna på ett minimalt behov av drygt 50 vargar för att utdöenderisken inte skall bli för stor. Om man sedan av politiska och andra överväganden (andra risker) resonerade sig fram till 250 vargar (halva rovdjursutredningen) skulle regeringen kunna hänvisa till en betryggande säkerhetsmarginal jämfört med absolut minimum. Naturvårdsverket har alltså nu inte fått i uppdrag att filosofera hur mycket större än miniminivån det svenska vargantalet bör ligga. Hur mycket högre man skall ligga är delvis ett politiskt beslut och det är bra att detta ligger hos regering och riksdag och inte huvudsakligen hos naturvetare.

Ett katastrofscenario skulle kunna konstrueras så att man startar på halva maximinivån. Dvs antar att vid ett enstaka tillfälle de närmaste hundra åren hälften av alla vargar plötsligt dör av ”vargpest” eller tillfälligt reduceras av ökad jakt eftersom naturdemokraterna får en vågmästarroll i Riksdagen, som har sitt pris för regeringsbildarna, och därefter låter antalet öka naturligt till maximinivån och kvarstå där tills hundra år (eller kanske bara femtio) gått. När jag googlade på varg + katastrof rörde ingen hit sjukdomar eller dyligt så katastrofscenarior (utöver jakt) för vargens del är något det tänkts lite om. På engelska var det enda jag hittade en hotad vargart där några revir hotas av skogsbränder. Minskad bytestillgång och ökad fragmentering och bebyggelse är nog ett hot, men mer mot bärkraften för många vargar än mot vargens överlevnad. Hoten av den karaktär jag kan föreställa mig möts nog bättre med en vidgad geografisk fördelning av ett givet vargantal än med fler vargar i de nuvarande vargområdet.

Genetisk utarming är onödigt för sårbarhetsanalys eftersom det inte medför ökad utdöenderisk på hundra års sikt, om inaveln eller dess effekter inte ökar. Det får inte dominera resonemanget, som det gjorde i rovdjursutredningens expertgrupp. Genetisk utarming på lång sikt bör utredas först när inaveln reducerats om några decennier, inte akut nu. Detta skulle kunna, men behöver inte, leda till en revision av behövligt antal om några decennier. Man skall inte tro att man kan fastställa ett värde som aldrig kan bli föremål för ändring. T ex är det klart att om alla andra vargar i världen utom de svenska skulle dö, så blir det mer berättigat att ha fler i Sverige. Inaveln är ett problem för den svenska vargstammen, när inaveln reducerats kan MVP reduceras, men det verkar för osäkert att lägga in den troliga reduktionen i dagens överväganden.

Sårbarhetsanalysen bör omfatta en analys av annan information och tidigare studier, inklusive vad som nämns i ett tidigare inlägg på den här bloggen. Man bör nämna Isle Royale, där en vargpopulation av en storlek som svängt omkring tjugo klarat snart 70 år i isolering och den svenska vargstammen, som klarat sig utmärkt och svällt sedan 1992 med enbart tre grundare, lägre numerär och vanligen något högre inavel än idag.

Naturvårdsverket tycks ha bollat ansvaret vidare till Grimsö och Olof Lidberg, fast det tycks tagit några veckor innan detta blev allmännt känt.

Kommentar efter analysens utförande: sårbarhetsanalysen utan katastrofer gav något lägre MVP än jag gissade, men verkar ha saftat till ordentligt i slutsatsen när det gäller sårbarhet med katastrofer.

, , , ,

Lämna en kommentar