Naturvårdsverkets förslag till åtgärder att stärka genetiskt status

Kommentarer till Naturvårdsverkets synpunkter framförda i ”Förslag till åtgärder som kan stärka vargstammens genetiska status”  (Dnr 429-8585-08 Nv) inlämnad i början av 2009. Citeringar ur sammanfattningen inom citationstecken, min text i rött.

”Naturvårdsverket förordar främjandet av naturliga processer. Den långsiktigt effektivaste åtgärden som antagligen skulle få störst stöd i samhället är att sträva efter ökad överlevnad hos de vargar som invandrar till Sverige samt underlätta deras naturliga vandring söderut så att de kan reproducera sig. Den kontinuerliga invandringen av finska och ryska vargar framgår i analyserna som det viktigaste för att långsiktigt förbättra den svenska stammens genetiska status. Invandringen motverkar inaveln, reducerar populationens utdöenderisk, och länkar genetiskt ihop den skandinaviska stammen med den finsk-ryska.”

En ökad tolerans mot närvaro av invandrare och deras barn i ”renbetesområdet” vore synnerligen önskvärd. Att överväga skyddsjakt riktad mot en invandrare som håller på att bilda familj och bosätta sig i yttersta kanten av renbetesområdet (Tåssåsenvargen) är utomordentligt kontraproduktivt för vad Naturvårdsverket säger sig främja. Statligt anställda naturvårdare bör undvika att engagera sig i sådana skyddsjaktsförslag. Inte heller är en verkställd skyddjakt riktad mot en avkomma till en invandrare bra stil, men här rörde det sig om avkomman till en invandrare, där syskon redan etablerat familjer, vilket är en förmildrande omständighet. Vargpolitiken bör utformas så att skyddsjakt inte tar sig sådana uttryck. Det kan vara berättigat med formella ändringar för att förhindra detta.  Vargtätheten i nordvästra Finland är låg, invandringen skulle förbättras om den ökades. Vargar kan också tänkas invandra över isen vid Vasatrakten varför något revir däromkring skulle kunna öka chansen till invandring. Då minskar också chansen att det kommer direktinvandrare från Ryssland vilket är mer riskabelt ur smittosynpunkt. Dessa synpunkter bör framföras till och diskuteras med Finland i det inledda fördjupade samarbetet. 

”Forskare bedömer att om den skandinaviska vargstammen inte får tillskott av nya gener behöver den vara så stor som ca 1000 individer för att vara livskraftig.”  Inte ens 1000 räcker nog till för ”livskraftig” i ett perspektiv bortom 2100, men eftersom den skandinaviska vargstammen fick tillskott av två nya vargar 2008 (2007) som har reproducerat sig och vars gener bitit sig fast så är det inaktuellt att se den skandinaviska vargstammen som helt isolerad, och det är inte heller akut att öka vargstammens numerär. För en större ”nordisk” vargstam spridd över sitt naturliga utbredningsområde synes det i första hand angelägnare att Norge, Finland och Danmark ökar sina numerär än att Sverige gör det.

”För att förbättra den genetiska situationen på både kort och lång sikt behövs minst 3 nya invandrade vargar per femårsperiod som reproducerar sig i den skandinaviska vargstammen vid en populationsstorlek på dagens nivå.”  Jag anser (se min artikel om migration på denna web) att det räcker med knappt en invandrare per femårsperiod för att förhindra ytterligare höjning av inaveln och två är fullt tillräckligt för att förbättra den genetiska situationen och att möjligen på sikt sänka inaveln mot 0.1. Det har kommit två invandrare den föregående femårsperioden, det är inte osannolikt att det fortsätter att komma så många. Dels vidtas nu förhoppningsvis åtgärder, dels ökar chansen att hitta en partner när vargtätheten har ökat jämfört med perioden före 2005, dels tycks det allvarligaste hindret, tjuvjakten, minskat betydligt. Man kan inte avskriva att ivandringen kommer att ligga på två per femårsperiod förrän man kan blicka tillbaks om ca ett decennium.

”Artificiell förstärkning av vargstammen skulle sänka inavelsnivån snabbare men inte få någon bestående effekt om det inte finns tillräcklig reproduktion av naturligt invandrade vargar. Naturvårdsverket föreslår därför i dagsläget ingen flyttning av vargar eller förstärkning (s.k. inplantering) av vargstammen med vargar från utlandet.” Det är troligt att naturligt invandrade vargar är tillräckligt för att ge en bestående effekt av en inavelssänkning. Inaveln framhävs som ett huvudproblem. Därför är naturvårdsverkets ställningstagande inte väl underbyggt.

Kommentarer till Naturvårdsverkets synpunkter framförda i ”Genetisk förstärkning av den svenska vargstammen”  inlämnad vid slutet av 2010.

”3.2.3 Inavelsgrad och genetiskt effektiva vargar
Genetikforskarna har redovisat att med en förstärkning av den nuvarande varg-stammen med 20 genetiskt effektiva  djur, dvs. djur som lyckats reproducera sig, bedöms inaveln minska från ca 30 procent till ca 15 procent på 5 år.”

Jag tror det behövs färre reproducerande djur (ca 13) för att inaveln skall minska till ca 15 procent. De införda djuren och deras avkommor lider inte av inavel, ivarjefall inte lika mycket. De får därför fler valpar och är vitalare dvs klarar sig bättre i det naturliga urvalet. Det är inte omöjligt avkommorna genom heterosis (en slags omvänd inavel) blir ännu ”bättre” än normalt icke-inavlade vargar. Heterozygotin i sig kan ha ett värde. Framförallt har den en fördel (förstärkning av effekten på inaveln) genom att de skyddas från jakt (skydds- eller licensjakt), jag har beräknat denna fördel till en faktor 2 (se annan artikel).  Det tar dock längre tid än fem år innan förstärkningseffekten slår igenom, jag räknar med minst 8. En del av de förstärkande vargarna själva fortsätter att sprida sina gener i mer än fem år och deras avkommors fördelar har fortfarande betydelse 10 år efter inplanteringen, så jag tycker tidshorisonten för inavelssänkningseffekterna borde sättas längre än 5 år.