Inlägg taggade licensjakt

Riksdagen, regeringen och vargen

Riksdagen fattade beslut om vargpolitiken 2009.

Sverige har inte levt upp till riksdagsbeslut.

Det rovdjurspolitiska riksdagsbeslutet innebar att vargstammen skulle omfatta (minst) 20 föryngringar och HÖGST 210 vargar (ett tidigare etappmål förlängdes). Vargstammen skulle kontrolleras genom beståndsbegränsande licensjakt. Genetiken skulle förstärkas. Vargens utbredningsområde skall på sikt sprida sig åt öster och söder (det naturliga utbredningsområdet) men fast närvaro skall inte finnas på rennäringens åretruntmarker. En utredning om vad som bör göras efter 2012 skulle tillsättas och ligga till underlag för ett nytt vargpolitiskt beslut av riksdagen före utgången av 2012. Att riksdagen bestämde sig för beståndsbegränsande vargjakt innebar implicit att riksdagen ansåg gynnsam bevarandestatus låg nära, vilket var den tidigare rovdjursutredningens åsikt. Här är en länk till regeringens proposition som klargör vad man siktade på.

År 2013 har börjat, och det finns anledning att granska hur Sverige levt upp till 2009 års riksdagsbeslut.

Någon riksdagsbehandling eller proposition eller proposition under utarbetande för eventuell riksdagsbehandling föreligger inte. Det naturliga när ett tidsbegränsat riksdagsbeslut har gått ut och inget nytt föreligger eller ens hamnat på riksdagens bord är att det föregående beslutet respekteras och i möjligaste grad tillämpas. Särskilt om det är ett riksdagsbeslut med bred majoritet som fullföljer en gammal strategi och som fortfarande har uttalat stöd av en riksdagsmajoritet. Men 2009 års riksdagsbeslut följs inte och kan sägas vara överspelat, vargförvaltning står därför inte under kontroll av vare sig riksdag eller regering. Vad som finns i maj 2013 är en ej komplett vargförvaltningsplan upprättad av Naturvårdsverket, som EU är tveksam till och en förbjuden vargjakt.

I den mån riksdagen tagit upp varg som frågor, har varken syfte eller krav blivit mycket klarare utan det har snarare understrukit polarisering och svårigheter. Rovdjursförvaltningen har inte tagits upp av konstitutionsutskottet. Det är tveksamt om en rovdjurspolitisk proposition kommer våren 2013, eftersom Svenska myndigheter (framförallt naturvårdsverket och dess tidigare generaldirektör såsom rovdjursutredare) inte har haft förmåga att specificera de krav som ställs för att Sverige inte skall begå avtalsbrott mot EU.

Det är uppenbart att vargantalet är mycket långt över den gräns ”högst 210” som riksdagen bestämt. Det är uppenbart att vargantalet är långt över de 20 föryngringar, som riksdagen satt som målsättning. Det är uppenbart att beståndsbegränsande jakt inte bedrivits 2012 och 2013. Sverige har haft en rovdjursutredning som presenterat förslag och remiss behandlats. Rovdjursutredningen föreslog att först sänka inaveln och sedan öka antalet, men antalet har ökat väsentligt utan att någon planerad valpflytt utförts. Rovdjursutredningen föreslog att sätta migrationskravet till fyra effektiva vargar per decennium, men den nuvarande förvaltningsplanen har fördubblat detta krav. Den nuvarande förvaltningsplanen bygger inte vidare på rovdjursutredningen.

Tanken med långsiktighet i rovdjursförvaltning tycks inte vara en framkomlig väg med nuvarande svårtolkade habitatdirektiv och riktlinjer. En huvudorsak till problemen är att naturvårdsverket inte tolkat EUs krav på samma sätt som EU kommissionen. Det finns också vitt devierande uppfattningar om hur tolkningen skall göras, t ex antog rovdjursutredningen att jakt (i begränsad omfattning) skulle vara förenlig med direktivet, denna tanke stöds också av författarna till EUs riktlinjer i ett uttalande om svensk vargjakt, men EU-kommissionen instämde inte.

Riksdagen bör därför verka för att EU uppmärksammas på att direktiv och riktlinjer ändras, så de blir mer transparenta, mindre öppna för oförutsebara tolkningar. Riksdagen bör också verka för att EU-kommissionen visar större respekt för nationell detaljutformning av förvaltningen. Portalparagraferna i EU-direktivet bör också få en striktare formulering, så att medborgarna inte missleds att tro att flexibiliteten i EU-direktivet är större än den faktiskt är.

Riksdagen kan inte skylla helt på EU och regeringsbeslutet augusti 2011. Beståndsbegränsande vargjakt ägde rum som planerat 2011 med syfte att hålla vargantalet under 210. Med ”högst” borde väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012, som ställts in. Om riksdagen menar att högst inte betyder högst utan skall tolkas att det lägsta vargantalet under året skall vara högst 210, ter det sig som en okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddsjakten som regeringen initierade i augusti 2011 borde också ha påverkat dagens vargantal nedåt. Även om nu riksdagen skulle tolkat högst 210 som efter 2012 års inställda licensjakt, så skulle denna licensjakt behövt omfatta hela 90 vargar för att nå upp till riksdagens mål och det är inte trovärdigt. Det behövs egentligen en jakt på 100 vargar för riksdagens målsättning var nog 200 vargar, fast högst 210, inte exakt 210. Vargförvaltningen tycks planerats, så den skulle framtvinga en mer omfattande vargjakt 2012 och 2013, om dessa jakter verkställts.

Sverige har inte accepterat EU kommissionens tolkning av EU-direktivet. Visserligen är EUs direktiv överordnade beslut av Sveriges riksdag, men så länge EUs domstol inte har behandlat eller ens anhängiggjort ärendet, så förefaller det icke verkställda hotet om åtal inte vara tillräckligt skäl att gå emot ett Riksdagsbeslut. Ett underordnat organ (Sverige) kan ha tolkat EU-fördraget riktigare än ett överordnat (EU) och detta skall en domstol avgöra. Det är inte alltid det officiella Sverige har haft rätt mot privatpersoner.

Den genetiska förstärkningen. Den genetiska förstärkningen genom varg- och valpflytt har hittills misslyckats. Av fem vuxna vargar som flyttats söder från renbetesland har ingen stannat kvar söder om renbetesland. Däremot avbröt ”förstärkningsprogrammet” en familjebildning i renbetesområdet, som skulle resulterat i valpar 2012 av en ny reproduktiv invandrare om paret lämnats ifred och likadant 2013. . Det är också oklokt att utfärda så klara löften som Naturvårdsverket gjort. Dock finns gott hopp med förflyttningen av ett vargpar från Tornedalen till Tiveden.

Det optimistiska genetiska förstärkningsprogram som rovdjursutredningen skisserat med valpflytt och flytt av invandrare till hägn räcker inte för att sänka inaveln till nivån rovdjursutredningen föreslår på F=<0.1 ens på drygt tio år om vargantalet tillåts långsamt öka från dagens nivå (300). Än orimligare ter sig målsättningen i Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Varg kommer således troligen aldrig att nå gynnsam bevarandestatus och något besked har inte givits om hur det påverkar antal och jakt.

Den ”genetiska förstärkningen” skulle tillföra högst 20 individer till vargstammen till 2014, men har 2011 eller 2012 inte tillfört en enda. Den ”genetiska förstärkningen” har sedan licensjakten 2011 resulterat en genetisk försvagning. En genetiskt förstärkning kan ske genom licensjakt, där man sparar genetiskt värdefulla revir och därigenom sänker inaveln. Då förstärks effekten av tidigare invandring. 2010 och 2011 genomfördes framgångsrik genetisk förstärkning på detta sätt (ingen av 47 fällda vargar var genetiskt värdefull), men nu har man valt att avstå från denna metod. Istället tillämpar man skyddsjakt där den förutsedda skadan är kriteriet och inte den genetiska effekten. En tredjedel av alla vargar som fällts vid skyddsjakt sedan början av 2011 har varit genetiskt värdefulla (F1 avkommor), de genetiskt värdefulla vargarna är starkt överrepresenterade i skyddsjaktsstatistiken. Man har också en genetisk drift, som långsamt ökar inaveln varje år om inte någon ny invandrare kommer eller effekten av de som invandrade 2008 förstärks med förvaltningsjakt. Minskningen av ”inaveln” invandrarna gav upphov till kommer att avklinga 2013 utan förvaltningsjakt. Sedan licensjakten 2011 ger vargpolitiken upphov till en genetisk försvagning av den svenska vargstammen, fortsätter vargförvaltningen på den inslagna vägen till årets slut, så har 60% av tiden riksdagsbeslutet avsåg ägnats åt genetisk försvagning.

Vargens utbredningsområde (föryngringar) verkar inte ha utvidgats nämnvärt söderut sedan riksdagsbeslutet och i mycket liten grad sedan milleniumskiftet.

Men målsättningen att hindra spridning i renbetets västliga delar  (i strid mot EUs direktiv) har varit framgångsrik.

Riksdagens ställningstagande till varg i renbetesland innebär att den naturliga invandringen från Finland inte utnyttjas väl. Ett nytt riksdagsbeslut att i genomsnitt en föryngring per år i renbetesland accepteras, även om det skulle orsaka betydande olägenheter för rennäringen, skulle vara ett väsentligt bidrag till genetisk förstärkning och skapa måttliga olägenheter för rennäringen.

Acceptans. Riksdagsbeslutet avsåg beträffande varg att höja acceptansen hos de av varg mest berörda grupperna och att öka det regionala inflytandet och delägarskapet av vargförvaltningen, men jag har inte sett positiva kommentarer hur detta i praktiken gått från företrädare för grupperingar med insyn i detta. Däremot är det gott om negativa indikationer. Jägarna har gått över från Jägareförbundet som accepterar begränsad närvaro av varg till Jägarnas Riksförbund som har nollvision, vilket polariserar. Samerna säger konsekvent nej till en uppgörelse vilket hittills varit relativt framgångsrikt. Ett politiskt enfrågeparti har bildats som dock hittills har begränsad framgång. Intrycket är definitivt att polarisering ökat sedan föregående riksdagsbeslut. Den minister som var huvudansvarig för att skapa en enighet i vargfrågan har flyttats ut från politiken.

Huvuddelen av de politiska partier som uttryckt en mening har legat under nuvarande vargantal. Det fordras då en bra motivering för att få acceptans för ett högre antal. Den motivering som nu ligger betraktar jag som myndighetsmissbruk av naturvårdsverket. Att göra ett misstag är förlåtligt om man erkänner det och vill rätta till det när man förstår att man gjort fel, men någon sådan tendens har jag icke iakttagit trots att det nu måste vara uppenbart att det är ett felaktigt resonemang. Det är inget bra statsskick som accepterar rent felaktiga beslutsunderlag och undergräver förtroendet för myndigheter och statsapparat. Det är därför viktigt för Sveriges som stat att regeringen ser till att det blir ett korrektare beslutsunderlag.

Sverige borde upphöra med ambitionen att vara ett föregångsland och försöka ligga i framkant, och vara försiktigare med att pricka andra inom område (som rovdjursförvaltning) där den nationella kompetensen på olika nivåer är svag, dåligt samordnad, bidrar till polarisering och tvister mellan regering och myndigheter, och inte inger förtroende.

Annars tycker jag riksdagen kan ta det ganska lugnt med EU-kommissionärens anmärkning att alla inte fått säga sin mening och han tagit emot många brev – det är få frågor som varit så kvantitativt diskuterade, och det har visat sig ge bättre resultat att skriva till kommissionären än till egna regeringen. Att utnyttja processen för fastställande av gynnsam bevarandestatus i högre grad till att ge delägarskap till folket tror jag inte på, det har försökts tillräckligt och ger nog snarast mer polarisering. Kravet på vetenskaplig granskning kan riksdagen också ta ganska lugnt,  det vetenskapliga har inte varit särskilt bra hittills och det kommer nog mycket att blir subjektivt färgat tyckande och de som forskar om bevarande är nästan alltid lite otillförlitligt sneda försvarare av bevarande, detta gäller nog Naturvårdsverket och berörd EU-kommissionär personligen också.

Naturvårdsverket har misslyckats med att göra en acceptabel förvaltningsplan i EU-s ögon och därigenom skadat både Sveriges rykte och framtida rovdjursförvaltning. Naturvårdsverket har gjort en felaktig beräkning av de viktigaste komponenterna i gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har agerat så att det tett sig som en strid mellan regering och och naturvårdsverk. Naturvårdsverket har inte bidragit tillräckligt att undvika att EUs inblandning fortsätter. Lena E har ägnat ganska lite tid åt vargfrågor utan att vara särskilt framgångsrik. Jag tycker att detta talar för att rovdjursfrågorna flyttas från miljödepartement till landsbygdsdepartementet så kanske departementets inflytande förbättras.

När det gäller folket som helhet lär det inte bli revolution för fler än 210 vargar, men det är mycket tveksamt om folkligt stöd i vargbältet eller bland de mer berörda grupperna kommer att åberopas. Det verkar mycket sannolikt att stödet för vargpolitiken minskat, och de negativa grupperna har nog blivit både större och mer inflytelserika. Förut var det knappast politiskt korrekt med att arbeta för nollvisionen, men nu är det så. Det blir mer legitimt att motsätta sig biologisk diversitet och därmed blir det politiskt svårare. Att uppfattningen om vad som är kärlek till natur och spelregler för utnyttjande av naturen skiljer sig mellan grupper som har mer praktisk kontakt med naturen och de som ser det mer som politik är olyckligt. Centerpartiets riksdagsplats sitter mycket löst, hur det nu kan påverka riksdagsarbetet om varg.

Man kan hävda att en stor minoritet som inte vill ha varg och lever relativt nära vargen bör betraktas som ett starkt argument för de folkvalda att inte ha fler vargar än absolut nödvändigt även om det finns organiserade grupper som vill ha fler vargar, och även om de flesta skulle acceptera det utan nämnvärd reaktion.

Dock är motviljan mot varg så djupt förankrad hos så stora grupper, så jag tror inte att ett riksdagsbeslut om t ex minst 400 vargar skulle vara hållbart. Nu har folket lärt sig att riksdagsbeslut inte är slutliga eller långsiktiga. Jag tror också misstänksamheten mot andra rovdjursanknutna beslut blir stor.

Vad det rovdjurspolitiska beslutet 2009 egentligen innebar kan riksdagen själv tar ställning till. Regeringen förklarar det med: ”Under tre år sätts ett tillfälligt tak på 210 vargar” … ”  En utredning har tillsatts med bred sammansättning som ska föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Uppdraget ska redovisas under sommaren 2012.”

Problemet har hela tiden varit att få acceptans för vargvänner om behovet att undvika att vargen tillväxer kraftigt medan den fortfarande är starkt inavlad, eftersom det då knappast går att reducera inaveln med rimliga insatser på rimlig tid.

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR eller vad som är regeringens avsikt genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna iakttagelser och gissningar. Fast jag tror inte det skulle hjälpa att skapa klarhet eftersom ingen klarhet finns.

Annonser

, , , ,

5 kommentarer

EU försvårar vargpolitiken och acceptansen

EU gör det svårt för vargen

Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!

EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer!   EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.

EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1.   Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).

Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former!  Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har ”stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu skett saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt.  Stödet hos kategorier vars acceptans av vargen och ökning av dess numerär är viktig för regeringens vargpolitik tycks mycket lågt.  Tidsplanerna för svensk vargpolikt framfördes av Eskil Erlansson i mars 2012, men de är nu förändrade, naturvårdsverket skall besluta i oktober.

Enda lösningen om man inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, och samtidigt komma ifrån EUs inblandning, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!!  Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven på gynnsam bevarandestatus kan ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga.  Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.

Skyddsjakt på invandrarvargar från Finland, som bär gener som kan sänka inaveln, kan tänkas bli vanligare eftersom Jämtland får en stor kvot. Vargar kan störa rennäringen! Det är bara att vänta tills de skadar några renar, så blir skadan snabbt stor nog för att EU skall acceptera skyddsjakten!

Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :-):

1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 20% per år utan någon vision om när tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar. Detta kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom; (anm dessa nedskärningar ter sig mindre troliga hösten 2012 eftersom avsevärda medel tillförts. Beröm till regeringen för att ha åtgärdat en av de här punkterna!!! undrar om det blir någon mer och hur stor ökning av acceptansen det blir?
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter; (anm efter jag skrev detta har förvaltningsplan blivit klar men EU gillande den inte tillräckligt)
8) meddela att om någon fått för sig att det var juni 2012 förvaltningsplanen skulle vara färdig i för EU acceptabel form, så måste det vara en missuppfattning som regeringen inte kan lastas för;
9) meddela att ett sk etappmål för vargantal inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns efter att man gått vidare;
10) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter de som fått ansvaret med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
11) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
12) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 20% per år av en nyckelart i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tror kan vara förenat med oväntade överraskningar;
13) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför söker nya vägar att minska motståndet för andra åtgärder av EU?;
14) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till 500 vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande. Då är det bättre med en snabb ökning. Sedan, när antalet stabiliserats på 500 om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
15) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller kvantifiera eller låta påverka vargstammens ökning;
16) erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler. Det behövs således inte licensjakt för att ge utrymme åt jägarnas jaktlust;
17) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser med polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, straffbelägga förberedelse till tjuvjakt, stimulering till angiveri etc.. En politik där det inte ”lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt saknar verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer;
18) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterfamilj från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
19) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del. Den blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet, exempelvis kommer inte många markägare att godkänna valpfytt till sina marker. Det är intrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga att överenskommelser inte respekteras även om överenskommelsen inte kunnat fullföljas i alla delar.
20) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargantalet ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
21) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet om det kan ledas i bevis att det är rovdjursskador, andra problem är psyko-sociala och en fråga att vänja sig eller merkostnader som är omöjliga att rättvist beräkna.
22) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan undersökningen gjordes eller metodiken i undersökningen är osäker.
23) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får Sverige inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasättande av en småsak, som svensk varg.
23) På den gamla goda tiden kastade kejsaren misshagliga till lejonen, men EU har ett modernare och mer Europainriktat styrsystem med anpassning till det kyligare klimatet och kastar dem till vargarna istället.

Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket för mer varg. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingen, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog (eller schasa undan renarna). Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och mer svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till ”höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.

Den ytterligare skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej.  Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre vargproblem. Här är en vädjan från naturvårdsverket att tacka ja till vargvalpsutsättning, det blev 250 kommentarer vilket är mycket även för varg. Reaktionerna kan studeras. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .

En förteckning av de ”miljö” överträdelseärenden kommissionen hanterar, Sverige är inte särskilt vanligt och överträdelsärendet ter sig relativt måttligt. Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.

Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om ”dialogen” med EU som jag nog tycker verkar en ”monolog”.

Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av ”minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag och det kostar kanske mer än det egentligen smakar för samhället, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser för jägarna som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att ”högst” 210 vargar med låg inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än ”minst” 450 gravt inavlade inte slagit rot hos de som  bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.

Jag skrev denna artikel på en annan blogg som inte är min huvudblogg med en länk så bloggen sågs på DN. Jag hoppades att locka över de som ”klickade” till den här bloggen genom att ge länkar hit, men det var nästan ingen som gjorde. Jag förbättrade successivt artikeln och nu tycker jag den är så bra så jag inte vill undanhålla den för den hör bloggens läsare. Jag försökte i början att hålla denna blogg vetenskaplig och objektiv, men vargpolitiken är för konstig och ovetenskaplig och det går inte att göra något åt det med argument utan ett åtföljande högt röstläge och man kommer inte ifrån alla psyko-sociala aspekter. Men plötsligt stängdes jag av från listan på bloggar i samband med DN-artikeln! Någon måste ha anmält detta inlägg som olämpligt!!  Vem det kan vara har jag ingen aning om för att artikeln innehåller pikar åt de flesta aktörer, fast det känsligaste är kanske pikarna åt EU. Men några veckor hände något liknande med en bloggannonsering på DN som inte kan retat andra än ”vargkramare”, så det var ingen slump och det är en del av någons ”vargkramarstrategi”. Detta belyser ytterligare hur infekterad vargfrågan är och att en del anser sig kunna tillgripa mycket kontroversiella metoder.

, , , , , , ,

9 kommentarer

Rovdjursutredningens förslag försämras en faktor fyra av EUs inblanding!

Kvantitativ jämförelse av Rovdjursutredningens förslag före och efter EUs inblandning 

Sveriges riksdag har beslutat om en vargpolitik, som var tänkt att gälla till hösten 2012. Rovdjursutredningen har våren 2011 föreslagit en fortsättning, men EU har utövat påtryckningar, som lett till en modifiering av politiken. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges intentioner var före EUs intervention (till juli 2011, ”Sverige-scenariot”) och efter (från dec 2011, ”EU-scenariot”).  Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår. I EU-scenariot fördubblas också vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs inavelsminskningen är en fjärdedel av det ”svenska” scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-scenariot, vilket inte gagnar något vettigt ändamål.

Båda scenariorna startar 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Vargstammen 2012 sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inaveln 2012 (F= 0.28) sätts till den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras 10 reproduktiva vargar (det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur). För att göra beräkningarna enkla antas alla vargflyttar genomförs samma år, i praktiken blir det förstås ett utdraget förlopp. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.

I det svenska scenariot bortses från ändringarna i vargpolitiken i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren före 2027 finns det därför inte utrymme för licensjakt. Detta är enligt rovdjursutredningens förslag att först åtgärda inaveln och därefter fördubbla vargstammen.

EU-scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 (före vargflytt) fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter (det antas att jaktlagstiftningen tillåter att fixera vargantalet på dubbla dagens genom utökad skyddsjakt, trots att det är mycket tveksamt om det är så).

Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”, detta inkluderar den norska stammen och ett visst övermått i förhållande till ”minimnivån). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Den naturliga invandringen är lika stor. Den huvudsakliga skillnaden är inaveln och dess reduktion. Inaveln blir 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har då sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från initial värdet 0.28 som för EU-scenariot. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska scenariot, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med dubbelt så många vargar tidigare, och fokusering på skyddsjakt kan förmodas minska olägenheterna per varg). Förmodligen är den förmodade skyddsjakten i EU-scenariot väsentligt dyrare än den huvudsakliga licensjakten och totalt färre skjutna vargar i svensk-scenariot.

Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.

EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot uppnås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög.  Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.

Min slutsats är att vargen måste tilldelas gynnsam bevarandestatus omedelbart för att rovdjursutredningens förslag skall kunna genomföras och inte inavelsminskningen te sig patetiskt obetydlig och oansvarigt kostnadskrävande. Om intentionen är att börja öka vargantalet 2022 om man då är tillfreds med inavelsminskningen – som i scenariot blir något lägre än målnivån rovdjursutredningen eftersträvar – kan skrivas in i förvaltningsplanen utan att att sättas som ett villkor för gynnsam bevarandestatus.

Denna beräkning är naturligtvis approximativ och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och att jag tycker naturvårdsverkets intresse för sådan hänsyn hittills verkar svagt.

Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så resultaten blir bättre dokumenterade och förståeliga för de som vill sätta sig in i dem så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en arbetsbok, och att denna verkligen vill använda arbetsarket, så gör jag det.

Det svenska alternativet beskrivs här som att undvika de icke inavlade reviren vid licensjakt. Man får större framsteg om man också unviker de minst inavlade av de inavlade reviren eller skjuter bort de genetiskt olämpligaste reviren. Effektförbättringen blir marginell och det är ganska bökigt att göra på ett bra sätt och det är svårt att beskriva på ett förståeligt sätt.  men man bör tänka efter sådana banor om licensjakten tas upp igen. EU sägs nyligen ha kritiserat Sverige för att urvalet av revir inte gjordes på detta sätt efter ”genetiskt värde”. Svaret är att det var precis så Sverige gjorde när man behandlade revir med och utan inavel på olika sätt, Sverige hade kunnat göra en mer sofistikerad indelning,  men mervinsten hade blivit liten, det hade varit svårare att hantera praktiskt, och det är kitsligt att kritisera Sverige för att Sverige gjorde bara nästan rätt. Vad jag minns var frågan uppe till diskussion före jakten, den mer sofistikerade modellen föreslogs av Ryman, men Liberg tyckte att mervinsten var liten i förhållande till merarbetetet.

Ovanstående är förmodligen orättvist mot EU-alternativet. Det är mer sannolikt att beståndsbegränsande selektiv licensjakt tillåts när vargantalet nått 500 och då blir förstärkningsfaktorn 2 tillämpbar för att förstärka tillförseln. Då förloras bara en faktor två i effektivitet, inte en faktor fyra. Men det är inte känt vad som händer med det framtida vargantalet och på något sätt måste illustreras att man är på fel väg. 

Denna artikel är en del av en serie artiklar om rovdjursutredningens förslag angående vargens bevarandestatus. Flera artiklar följer.

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Rovdjursutredningen underskattar immigrationen!

Rovdjursutredningen om invandring från öst

Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) anser att immigrationen från Finland/Ryssland är så låg att den svenska vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus. Detta är helt fel. Allt talar för att immigrationen är tillräcklig för att mer än halvera den nuvarande inaveln utan vargflytt och att långsiktigt upprätthålla en lägre inavelsnivå. EUs krav på invandringens omfattning från öst för att se den svenska och finsk/ryska vargstammen som delar i samma population är uppfyllda. Vargens bevarandestatus måste betraktas som gynnsam ur denna synpunkt.

Denna artikel skrevs huvudsakligen i slutet på 2011, jag har återkommit till synpunkter på hur migrationen skall beräknas senare, den hittills senaste ingången ser man om man klickar här.

Först framhåller jag att det är omöjligt att veta hur framtiden blir. En analys är inte en rättegång där det bortom rimligt tvivel skall fastläggas en nivå på invandringen, som den inte understiger. Det gäller bara att komma fram till vad som är troligt. Utredningen föreslår bara ett ”provisoriskt referensvärde” som skall omprövas 2019, då behöver man inte både hängslen och livrem!

Hur stor har immigrationen från öst varit till den skandinaviska vargstammen? Invandrare och år första föryngring (valpkull)
Genus År    Revir  Beteckning på invandraren
Hane 1983  Ny-1       ”Nyskoga-hanen”
Hona 1983  Ny-1       ”Nyskoga-honan”
Hane 1991   Gh          ”Gillhov-hanen”
Hane 2008  Kynna-2 ”Kynna-hanen”
Hane 2008  Galven   ”Galven-hanen”
Med invandrare menas invandrare som fått avkomma i Sverige och invandringen räknas från året för den första valpkullen.

Historiskt har det kommit 5 reproduktiva invandrare åren 1983-2011, dvs. 0.9 per varg-generation (5 år). Hade inte föryngringar i renbetesområdet varit förbjudna hade det blivit en till 2012. Invandringen har en ökande trend, det finns inte skäl att förmoda att den skall falla under en migrant/generation i framtiden. Den ökande trenden kan förklaras dels av att tjuvjakten minskat och dels av att vargtätheten ökat, så chansen att finna en partner är större. Den sista varggenerationen har det kommit två invandrare. Det kan ses som beslutat att en del invandrare kommer att få hjälp att fraktas över Norrland, man hoppades på en om året, och att hälften av dessa skulle gå i reproduktion, men de senaste erfarenheterna gör att prognosen för de som framgångsrikt kommer att reproducera sig i södra Sverige efter frakt från norra nog måste skrivas ned till en vart tredje år, vilket ändå leder till en stark ökning. Dessutom diskuteras modeller för ökad tolerans för permanent närvaro av varg i norra Sverige, jag tror Sverige nu inser att i nuläget måste en vargföryngring i norra Sverige med en invandrarförälder tolereras även om det är svårt störande för rennäringen. Å andra sidan har vargtätheten i nordvästra Finland sjunkit, men det verkar komma invandrare ändå, det finns vargar vid gränsen, och Finlands ambition är att vargen i Finland skall återhämta sig. Det ter sig troligt att immigrationen från öst kommer att fortsätta att vara två reproducerande vargar per generation. Det enda skälet att ändra uppskattningen skulle vara om statistik efter 2011 ger anledning till omprövning. Några år tidigare trodde man inte att den effektiva invandringen skulle bli så stor som den faktiskt blivit de senaste åren, denna påverkan av nu föråldrade uppskattningar kan ha påverkat rovdjursutredningen till en överdrivet negativ inställning.

I ett långt tidsperspektiv inställer sig en balans mellan inavel och immigration, däremot spelar populationsstorleken ingen roll för värdet på inaveln vid balans. Genetisk drift orsakar en inavelsökning varje generation och immigrationen orsakar en inavelsminskning varje generation. Dessa två krafter drar populationens inavel mot ett balansvärde. Vilken inavel det blir för regelbunden invandring av obesläktade invandrare beräknas i en annan artikel på denna blogg, resultatet presenteras här:

Immigranter per generation

Inavelsgrad

0.6

0.3

1

0.2

2

0.11

3

0.08

Två effektiva immigranter per generation ger inavelskoefficienten F=0.11.

Man kan fråga sig varför inaveln då blivit så hög. Immigrationen 1983-2007  var 0.6 per generation, vilket svarar mot F=0.3 i tabellen vilket stämmer bra med vargstammens nuvarande inavel. Att inaveln blev hög kan tillskrivas av det varit svårt för invandrare att passera norra Sverige med både skyddsjakt och illegal jakt, och att vargtätheten i mellan Sverige var låg och det därför var svårt att finna en partner. Tabellen ger inavel när balans har uppnåtts, tiden för att nå balans beror på populationsstorleken. Det rör sig om tiotals generationer om populationsstorleken är många hundra, det går fortare om den är liten. Invandringen 2008 reflekteras forfarande i sjunkande inavelsnivå.

Selektiv jakt minskar inaveln
Antalet effektiva immigranter kan vara betydligt större än antalet invandrade reproduktiva vargar. Tabellen bygger på att reproduktiva invandrade vargar är lika reproduktivt effektiva som de reproduktiva vargar som redan finns. Det finns två goda skäl att tro att både invandrarna och deras valpar kommer att sätta fler barn till värden än vargarna i den svenska stammen. Det viktigaste skälet är att de inte utsätts för jakt i samma omfattning. Invandraren, invandrarens barn och barnbarn fick ett 100 %-igt skydd vid licensjakterna 2010 och 2011 och kan förmodas få ett visst skydd vid skyddsjakt. Effekten av skyddet från jakt under en dryg generation från immigrationen kan förmodas ungefär fördubbla effekten av varje immigrant (Svensk Jakt 2011 8:34-35). En reproduktiv immigrant per generation kan alltså räknas som två effektiva i Tabellen under förutsättning att förvaltningsjakt tillämpas. Att licensjakterna sänkte släktskapet med ungefär förutsagd storleksordning eftersom enbart inavlade vargar sköts stöds av analyser med genetiska markörer (Liberg et al 2011).  Det är nog uteslutet att selektiv populationsbegränsande jakt inte kommer att tillämpas så småningom, även om det antal när det sker är oklart.

Vargar utan inavel har en fördel
Inavlade vargar får färre barn och har nedsatt vitalitet. Nytt friskt blod ger en vitaliseringseffekt som torde yttra sig genom att deras gener får ett större genomslag i populationen än deras andel av generna vid invandringen. Ofta kallas detta fenomen heterosis Det finns minst två exempel på invandrad varg i en liten inavlad population. Det ena är den tredje invandraren till den svenska vargpopulationen, som har en något större genetisk andel i dagens vargar än som svarar mot dess andel vid invandringstillfället. Den hade en mycket kraftigt vitaliserande effekt på den skandinaviska vargstammen. Det andra exemplet är ön Isle Royal som är en ungefär 5 kvadratmil stor ö isolerad av vatten, som är naturreservat där vargen får vara ifred. I slutet på 40-talet invandrade ett vargpar över isen och gav upphov till en stam med typiskt 3 flockar. Det kom en enstaka ny invandrare i slutet på 90-talet, vars gener snart utgjorde mer än hälften av genmassan. Barnen till de två nya invandrarna verkar ha etablerat fler familjer tidigare än motsvarande inhemska vargar, data från 2011 års föryngringar styrker denna förstärkningseffekt av invandrare. Jag föreslår att det effektiva antalet immigrantvargar räknas upp med 25 % (en faktor 1.25) av denna orsak.

Immigrationen från Finland bör alltså vara tillräckligt för att hålla inaveln vid F=0.1 eller sänka den mot den nivån. Även om det bara är en reproduktiv invandrare per generation så blir det med hänsyn till selektiv jakt och fördelen för invandrare 2.5 effektiva vargar, vilket räcker för att pressa inaveln till F=0.1.

Ändrad tolerans mot föryngring i norra Sverige
En regel bör skrivas för när fast bosättning och föryngring av en invandrare i norra Sverige skall tolereras trots väsentliga olägenheter för rennäringen. Detta ryms inom de 5% rovdjursorsakade avgångar rennäringen betraktar som acceptabelt. Föreslår följande som är menat för diskussion. ”Fast etablering och föryngring av en invandrad varg i norra Sverige skall tolereras trots stora olägenheter, om inte en invandrad/tillförd varg fått sin första avkomma i Sverige någon av de föregående tre åren eller en avkomma senaste året och ett försök gjorts att flytta vargen till södra Sverige.” Detta belastar norra Sverige med mindre än en föryngring per år. En artikel med ett liknande förslag här.

Slutsatser: Antalet effektiva immigranter är betydligt högre än antalet invandrade reproduktiva vargar, och kan vara så stort som fem per generation. Naturlig invandring, helst förstärkt med transporthjälp och viss tolerans för föryngring i renbetesområdet, är förmodligen tillräckligt stort för att önskvärd inavelsminskning skall kunna åstadkommas på sikt utan tillförsel av vargar på annat sätt, men detta tar mycket lång tid, speciellt om man inte ger hög prioritet åt genetiskt optimalt utnyttjandet av naturligt invandrade vargar (högre än naturvårdsverket verkar vilja ge för närvarande). Det är önskvärt att forcera inavelsminskningen med valpflytt, men det finns inget skäl att oroa sig för att den erhållna inavelsminskningen inte skall kunna upprätthållas med naturlig invandring. Kravet som ställts av EU:s rovdjursriktlinjer angående genetisk kontakt österut med minst en effektiv migrant per generation är med råge tillfredställt.

Rovdjursutredningens syn
Utredningen skriver ”Rovdjursriktlinjernas kriterium om förbindelse inom och mellan populationer (minst en genetiskt effektiv invandrare per år) är inte uppnått.” Riktlinjerna säger minst en effektiv invandrare per generation och detta verkar uppfyllt med bred marginal. Utredningens slutsats i en för bedömning av gynnsam bevarandestatus central fråga inger tvivel om andra bedömningar är väl underbyggda. Den dåliga kontakten med öst är ett av de två villkor för gynnsam bevarandestatus utredningen inte anser uppfyllt.
Utredningen skriver i sammanfattningen (s9) ”i det nästan helt isolerade skandinaviska beståndet.” Överdrivet förklenande om en invandring som sista varggenerationen varit bra.
Utredningen skriver: ”Även efter det att inavelsgraden sänkts till under 10 % krävs att invandringen ligger på en relativt hög nivå, 0,5–1 genetiskt effektiv invandrare per år, annars kommer inaveln att öka igen.” Enligt tabellen räcker det med drygt två reproduktiva invandrare (vilket är samma storleksordning som utredningens nedre gränsen 0.5 per år), men med jaktmultiplikatorn 2 räcker det med drygt en reproduktiv invandrare per år, vilket verkar tillräckligt för att inaveln inte skall öka igen.
Utredningen skriver: ”Det kan ändå fastslås att det skandinaviska vargbeståndet behöver vara större än i dag för att inavelsgraden inte ska öka alltför snabbt vid isolering. Beståndet är för närvarande relativt isolerat och det kan inte uteslutas att det i framtiden, åtminstone tillfälligt, kan bli isolerat igen även om insatser görs för att öka invandringen. Ett dubblerat bestånd (500 individer) skulle ge en mer långvarig effekt av den sänkning av inavelsgraden som utredningen rekommenderar i ett första steg. Det gäller särskilt om invandringsnivåerna inte kan upprätthållas på längre sikt och inaveln börjar öka igen. I ett dubblerat bestånd skulle denna ökning av inavelsgraden halveras”. Utredningen har skrivit det här som argument för det provisoriska referensvärdet 450. Ökar man vargantalet före 2019, så minskar man effekten av vargflytten och naturligt invandrade vargar, vill man verkligen medvetet göra detta? Varför kan man inte vänta till omprövningen av det provisoriska referensvärdet 2019 och se hur invandringen utvecklas? Dagens immigration förefaller helt tillräcklig, men blev Sverige genetiskt isolerat, kanske Sverige skulle föredra ett vargflytt vartannat år framför 250 vargar mer? Slutar invandringen så tar det mindre än fem år att fördubbla vargantalet, ökar sedan invandringen igen så kan man tillgodogöra sig den mycket bättre om man halverar vargantalet med selektiv jakt, men det får man inte göra om det är ett villkor för GYBS med 450! Bind inte upp handlingsfriheten för framtiden med så här svaga motiv! Utredningen tycks argumentera mot sig själv, 450 vargar räcker för det är en del i en större metapopulation, sedan påstår utredningen att det räcker med 500 vid total isolation från öst! Eftersom 500 räcker vid total isolation räcker det med dagens antal vid nuvarande immigration!

Utredningens expertpanel skriver:”If a larger population size is allowed, then in the longer term fewer immigrants would be required to keep inbreeding below 10 %, but the exact numbers would have to be determined analytically.” Helt fel, det verkar föreligga allvarliga brister i expertpanelens genetiska kompetens, vilket minskar trovärdigheten av panelens rekommendationer! I ett långt perspektiv inställer sig en jämvikt mellan inavel och immigration som är oberoende av populationsantalet. Å ena sidan tillväxer inaveln hälften så fort i en dubbelt så stor population på grund av genetisk drift, men å andra sidan så minskar varje immigrant inaveln hälften så mycket. Det tar ut varandra. Vad man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna!  Drygt två effektiva immigranter per generation håller inaveln under 10 % oberoende av hur stor den är!!!

Den förra rovdjursutredningens slutsatser år 2007 beskrivs så här i ett refererat: ”Vargstammen har inte gynnsam bevarandestatus, men om de svenska och norska förvaltningsmålen (200 respektive 30 vargar) uppnås och om vi får en-två invandrande vargar per femårsperiod, ligger den skandinaviska vargstammen på gränsen till gynnsam bevarandestatus.” Jämfört med situationen 2006, så kom två invandrande vargar sista femårsperioden och en är på gång, så det kanske blir tre; inaveln har sjunkit; och antalet är över 200. Sverige har alltså passerat ribban som lades av utredaren 2007, men 2011 års utredare flyttar ribban till dubbla höjden utan mycket tillbakablick! Det verkar därför långtifrån otroligt att ribban till GYBS kommer att höjas igen 2019, när omprövning skall ske.

, , , , , , , ,

3 kommentarer

Vargjakt sänker inaveln

Vargjakt utformad så att den skyddar de genetiskt mest värdefulla vargarna sänker inavel och gör att vargarna blir mindre släkt. Ett kvantitativt överslag visar att licensjakt enligt den modell som tillämpats i Sverige kan ungefär fördubbla den inavelssänkande effekten av naturliga eller tillförda invandrare jämfört med renodlad skyddsjakt. En artikel som populärt förklarar detta har publicerats i Svensk Jakt 2011(8):34-35.  http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/Licensjakt-minskar-inavel/

Utförligare beräkningar och analyser finns på webplatsen  http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/varg/ Det är emellertid i en EXCEL arbetsbok som jag tror är svår att hämta, jag kan sända den om ni ber.

Från jakt undantas nya vargar, deras avkommor och avkommans familjer. Detta sker genom att inte bedriva jakt i de områden där de icke inavlade vargarna uppehåller sig. För övriga (inavlade) vargar ungefär fördubblas dödsrisken genom jakt som håller populationen konstant.  Effekten av att det nya blodet skyddas från jakt knappt tio år (två varggenerationer) efter tillförseln blir ungefär samma som om dubbelt så många vargar tillfördes.

Faktorn 2 är ungefär och beror på omständigheterna och kanske skulle reduceras till 1.7 i beaktande omständigheterna 2011-2012. Värdet är en gissning. Licensjakten var mindre intensiv än jag antagit 2011 och 2012 är det ingen licensjakt alls och skyddjakten kommer inte att bromsa tillväxten särskilt mycket. Jag antog konstant population men den har vuxit. Jag antog att skyddjakten gav ett visst skydd för genetiskt värdefulla vargar men skyddet verkar svagare än jag trodde.

Två vargar invandrade till Skandinavien 2007 från Finland och deras ättlingar håller nu på att successivt minska inaveln allteftersom vargarna får avkomma som i sin tur sätter upp revir. Även utan ytterligare tillförda nya vargar kommer inaveln att sjunka de närmaste åren med bibehållen jakt. Detta kommer att bli uppenbart genom att allt fler revir undantas från licensjakten. Varje år med fortsatt jakt kommer genetiken och därmed s.k. ”bevarandestatus” att förbättras. Detta borde göra licensjakten mer acceptabel ur EUs synpunkt. Enligt EU är ett villkor för jakt att den ”inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde”. Den svenska licensjakten lever upp till det villkoret genom att bevarandestatus förbättras, medan det är tveksamt om enbart skyddjakt inkluderande genetiskt värdefulla vargar gör det.  Jag tror dock inte detta förklarats för EU på ett tillräckligt pedagogiskt sätt och för modest sätt. Den svenska regeringen framlägger dock ett ganska bra material i sitt svar till EU kommissionen 17 augusti:

”Enligt regeringens uppfattning har vargstammens genetiska situation inte försämrats till följd av licensjakten. I stället finns underlag som pekar mot en förbättring. Inga genetiskt värdefulla vargar fälldes under licensjakterna.

9 Skandulv har anfört att den skandinaviska vargstammens genetiska status inte har försämrats momentant efter de två licensjakterna i Sverige. Den genomsnittliga släktskapskoefficienten (mean kinship coefficient R) i populationen sjönk marginellt, från 0,266 precis före den första jakten i januari 2010 till 0,257 direkt efter den andra jakten i januari 2011. Denna minskning av släktskapet i stammen är givetvis så liten att den saknar praktisk betydelse, men avvisar påståenden om att inavelssituationen skulle ha förvärrats momentant av jakten. Inga kända genvarianter (alleler) försvann med uttagen av de 47 vargarna i licensjakterna 2010 och 2011, se bilaga 8. Vidare framgår aven rapport från Sveriges lantbruksuniversitet, Development of the genetic relatedness in the Scandinavian wolf population after the Swedish quota hunts in 2010 and 2011, att släktskapet mellan vargarna har minskat efter licensjakterna 2010 och 2011, samt att denna minskning kan antas fortsätta ytterligare några år även vid en fortsatt licensjakt under förutsättning att invandrade vargar och deras avkomma även fortsättningsvis skyddas, se bilaga 9. Dessutom har en genetiskt värdefull varg vandrat in från Finland och flyttats av svenska myndigheter från renskötselområdet till ett annat område. ”

Mot denna bakgrund är det mycket beklagligt att EU förmått regeringen att sätta stopp för licenjakten 2012. Regeringen och dess rådgivare har inte lyckats särskilt bra att klargöra eller ens förstå licenjaktens centrala roll i de svenska statsmakternas nuvarande politik och rovdjursutredningens förslag (SOU 2011:37) att se en sänkning av inaveln som det mest prioriterade målet i svensk vargpolitik. De har ensidigt fokuserat på licensjaktens betydelse för acceptans för inplantering och inte dess betydelse för att inplanterade och invandrade vargars gener utnyttjas väl för att sänka inaveln.”

, , , , ,

Lämna en kommentar