BetygDags

Jag tar tillfället i akt att tycka till lite om de viktigaste vargaktörerna. Detta är den sista artikeln på den här bloggen. Jag har redan skrivit en avskedsartikel på min andra vargblogg http://vargweb.wordpress.com/ , ganska centrerad på min egen roll. Nu granskar jag andra aktörer och betygsätter deras roller:

Vargläget mardröm
Fri tillväxt av varg bortom politisk kontroll eller förklarlig legitimitet är det mardrömsläge Sverige befinner sig i. Ingen har stoppat detta, fast många försökt (Regering, Riksdag, Naturvårdsverk, Många forskare (bl a på Skandulv)). Domstolar inhiberar i avvaktan på utredning och överklaganden som tar åratal. Det som är känt är, att om det påstås att den fria tillväxten slutar om något år, så kan man inte lita på det. ”Mardröm” syftar i första hand på samhällets oförmåga att få ett fungerande system som får förtroende, jag förstår att det för många vargvärnare vad som skett ter sig som något skönt och lustfyllt. Mitt huvudmål med denna blogg har varit att förhindra denna situation, och jag har hittills misslyckats. Fast jag är verkligen inte ensam om att ha misslyckats, vilket jag utvecklar nedan.

Vad skulle jag kunna göra åt misslyckandet?
Riksdag och Naturvårdsverket har fattat beslut om GYBS och konstaterat att EU-direktivets krav är tillfredställda. Enda sättet att få ordning på vargfrågan de närmaste åren och så småningom gå mot samlevnad, är att dessa beslut accepteras och efterlevs av Naturvårdsverket. Men Naturvårdsverket tycks sväva på målet och av något skäl. Naturvårdsverket har inte förklarat tillfredställande väl för förvaltningsdomstolen motiven för en begränsad licensjakt 2014. Ett skäl till att situationen är okontrollerad är att många organisationer inte anser att beslutet att vargen är GYBS vilar på vetenskaplig grund. Exempel: Helena Leander (MP) skriver: ”Vi menar därför att licensjakt på varg inte bör tillåtas förrän vargstammen blivit långsiktigt livskraftig enligt vedertagen vetenskap”. GYBS beslutet vilar på vetenskaplig grund och vedertagen vetenskap enligt ett betydande antal forskare, och det finns de som bättre kan uttala sig om nyanserna i detta än ledande politiker (eller de många andra som säger samma sak). Men det sammanfattande dokument som finns kunde kompletteras, förklaras och förstärkas för att ytterligare styrka den vetenskapliga grunden. Jag tyckte en lämplig huvuduppgift för mig fram till årets slut kunde vara att bygga upp en webb för den vetenskapliga grunden för GYBS beslutet. Vad jag nu skrivit står utspritt över många bloggartiklar, som skrivits utan syfte att motivera just denna GYBS och FRP, men ger en gedigen kunskapsbas om den systematiseras för att ge vetenskaplig motivation för det samlade beslut som nu föreligger. Det går också att utveckla några tankelinjer. Jag skulle då kunna trappa ned alla andra aktiviteter, eftersom det skulle vara det effektivaste sättet att nå målet med utnyttjande av min kompetens som genetiker. Jag påbörjade ett sådant arbete på http://daglindgren.upsc.se/VargGYBS/Start.htm Men det är meningslöst om ingen tittar och tänker, så jag slutade efter några dagar. Den nya webben var tänkt att vara mer strikt vetenskaplig och mindre polemisk och inte vara byggd på nyheter. Den nya webben skulle vara riktad mot de som faktiskt är ärligt intresserade av den vetenskapliga grunden och har tillräckliga grundkunskaper för att tillgodogöra sig den, men inte är motiverade att söka på webben mer än nödvändigt. För att det skulle vara känt att den överhuvudtaget finns och är seriös så måste det finnas länkar till den från (t ex) Skandulv. Skandulv vill inte länka till den nya webben eller samarbeta omkring den, och då är det för osannolikt att underlaget skulle beaktas av Naturvårdsverket eller tas på allvar av grupperingar som vill ha många vargar. Det känns då meningslöst att fortsätta att försöka lösa Sveriges vargproblem för mig som bedriver det som en hobby.

Betygssättning av aktörerna

Detta är något man kan ägna sig åt bara när man tänker sluta försöka påverka förloppet, eftersom det kan komma surt efter. Jag uppträder som privatperson i denna artikel. En fördel med en privat blogg är att man är fri att politisera och recensera. Bedömningen avser huvudsakligen tiden från sommaren 2012 – januari 2014, tidigare historia är för grötig att ta upp och beakta, även om den bortre tidsgränsen inte är helt fix. Skalan är mellan AB (med beröm godkänd) och C (underkänd) (ingen har gjort sig förtjänt av A eller a för varg, och betygen blir inte höga – det har inte gått något vidare). Givetvis blir detta bli mycket subjektivt och säkert orättvist och jag missar en del information, men jag tror det livar upp och kan ge anledning till eftertanke med en genomgång av de viktigaste aktörerna. Eftersom jag är en av de bäst informerade, som samtidigt inte är part, inte är lierad med en enda aktör, och nu inte behöver tänka på eventuella framtida konsekvenser, så måste det vara ganska relevant vad jag tycker. Eftersom det på vetenskaplig grund gagnar vargarnas genetiska status bäst med få vargar (<270 faktiskt) är det obefogat med mycket fler vargar än 270, detta påverkar min betygssättning. Att jag tycker det är bra om statsmakterna har läget under kontroll och inte vill främja anarki och att det också så småningom ger bätte samlevnad påverkar också rankningen. Jag går nedan igenom aktörerna i betygsordning.

AB Med beröm godkänd. Regeringen, Alliansen, Sverigedemokraterna. Det var mycket bra att ett nytt rovdjursbeslut togs och inte ytterligare förhalades. Det var redan ett års till synes onödig fördröjning jämfört riksdagens planer 2009 och varg var sedan 2012 helt okontrollerat av riksdagsbeslut. Det kumulerade kunskapen för varg är ovanligt stor i förhållande till ärendets faktiska betydelse, och någon ny information var inte att vänta. Det hade varit oansvarigt att fördröja beslutet ytterligare. Naturvårdsverket har redan haft åratal på sig att få fram ett användbart GYBS underlag. Att Naturvårdsverket inte ville ta ställning om GYBS för varg var inte regeringens fel. Regeringen hade goda skäl att hoppas att tillfället för riksdagsbehandling var lämpligt, eftersom vargkommitten just berett marken för mer samförstånd mellan olika ”stakeholders”. Regeringen hade ambitionen och försökte, ytterligare förhalning skulle inte förbättrat samförståndet. Tack vare riksdagsbeslutet finns nu förutsättningar för en normaliserad vargförvaltning. Även om domstolar valt att uppskjuta normalisering, ter det sig mycket troligt att vargförvaltningen är normaliserad inom två år.

AB Med beröm godkänd. GYBSbrevförfattarna. Ett forskarbrev till Naturvårdsverket gav ett vetenskapligt underlag till dagens GYBS beslut, och därmed en viktig komponent för normalisering av vargförvaltningen.

Ba Icke utan beröm godkänd. Skandulv. Skandulv har i utredningar till Naturvårdsverket försökt lägga en grund för Naturvårdsverkets ställningstaganden. Det blev ändå fel, men felet är eliminerades förtjänstfullt med forskarbrevet (se ovan). Det första dokumentet var en kompetent genomförd demografisk sårbarhetsanalys. Den innehöll för många reservationer att genetiken inte var beaktad och skriftliga påpekanden om samma sak, vilket gav grund för framtida nedvärderande av rapporten. Sanningen är att en sårbarhetsanalys, som beaktat genetiken skulle ge ett något lägre värde på MVP, än om genetiken inte beaktat. Detta eftersom inavelsdepressionen hos varg säkert är lägre om hundra år än hos de vargar sårbarhetsanalysen bygger på. Men detta enkla faktum försummade Skandulv att nämna vara sig i den demografiska sårbarhetsanalysen eller en efterföljande genetisk sårbarhetsanalys. Jag nekades uttryckligen att bidra med beräkningar, som stödde detta resonemang. Genom dessa turer uppstod problem, som orsakar kvarstående tvivel. Skandulv har legat bakom ett orealiserat valpflyttprogram som en lösning på vargens inavel. Detta slår tillbaks, eftersom det inte gick. Det gör det svårare för omvärlden att acceptera att valpflytt faktiskt inte behövdes, vargen klarar sig ändå. Skandulv har i en underlagsrapport till Naturvårdsverket förtjänstfullt visat att selektiv jakt (all aktuell vargjakt är selektiv) avsevärt förbättrar genetiskt status och att ett lägre vargantal bidrar till bättre genetiskt status.  Det kritiseras att rapporten inte är anpassad för en vidare grupp av läsare (publicerad i vetenskaplig tidskrift), men efter mer än ett år har Skandulv inte ens kommit till läsbart manuskript av en publicerbar artikel. Artiklar i Conservation Biology och Science med bäring på svensk vargförvaltning borde bemötas i respektive tidskrifter av Skandulv, men det görs inte.  Skandulv kanske kunde förbättra sin kompetens i populationsgenetik, det skulle måhända minska det omfattande genetikmissbruket inom vargforskningen.

B+ Klart godkänd. Jägareförbundet. Jägareförbundet är den enda brukarorganisationen, som förstår en del av biologin och genetiken och kraven för GYBS (även om privatpersoner bland brukarna också börjar lära sig det). Det finns ett mycket starkt skäl för få vargar: Ju färre de är, ju snabbare förbättras genetiskt status. Jägareförbundet (och brukargruppen) borde kört stenhårt med det som första och tyngsta argument, istället för att ta de utpräglade jägarintressena först. I den mån det inte anses tillräckligt belagt så skulle man också belagt det bättre. Nu framhävs det inte ens i överklagandet på licensjakten 2014 http://jagareforbundet.se/press/press/pressmeddelanden/2014/01/jagareforbundet-overklagar-forvaltningsrattens-beslut-att-stoppa-licensjakten-pa-varg/ . Jaktsynpunkter betraktas som särintressen som står i konflikt till allemansrätt och att Sveriges mark i många avseenden bör betraktas som en gemensam resurs, därför bör huvudvikten i extern argumentation inriktas mot naturvetenskap. Politiskt kanske jägarsynpunkterna har genomslag och bidrog till riksdagsbeslutet, men nu ges de liten vikt i de mest inflytelserikas ögon. Jägarna har goda skäl att känna sig åsidosatta i avvägningar rörande de negativa sidorna av varg. Förbundet ägnar sig mest åt att klargöra de olika socioekonomiska problemen med varg, det är nödvändigt inför medlemmarna och OK, när GYBS och vargjaktens berättigande väl säkerställts med delvis naturvetenskapliga argument. Får jägareförbundet godkänt på licensjakterna 2013 eller 2014 i domstol, blir uppräkning av betyget till AB motiverat, men normalt kan en organisation eller förening för att bevaka särintressen, knappast förvänta sig mer än Ba i en sådan här betygssättning.

B Godkänd. Socialdemokraterna. Verkade distansera sig från alliansen och därmed försvaga riksdagsbeslutet och samlevnaden med varg av partitaktiska skäl, och inte faktiska motsättningar. Detta i högre grad än jag tycker är acceptabelt för ett politiskt parti med anspråk på att kunna vara statsbärande. Jag formulerar här en kritik mot en genomgående inställning som riktar sig till många aktörer som jag ger låga betyg, men den dyker upp först hos socialdemokraterna. Man säger att riksdagen inte borde besluta GYBS, utan Naturvårdsverket efter att ha konsulterat forskarna, och underförstår då att ”forskarna” nog skulle finna skäl för fler vargar än regeringens proposition. Man har framställt propositionen och riksdagsbeslutet som illegala vilseledningsförsök. Det är dåligt att riksdagspartier är så illojala mot riksdagen att de understödjer aktioner för att minska statsmakternas kontroll över t ex rovdjurspolitiken. Att framföra sådana åsikter leder ofelbart till ökad anarki och ökade problem för statsmakterna i framtiden. Genom denna inställning håller vargpolitiken på att kapsejsa trots ett riksdagsbeslut. Det är också tveksamt att riksdagspartier manövrerar in Sverige i situationer som leder till att EUs överträdelseärende förlängs och relationerna med EU försvåras och uppmuntrar domstolarna att sätta sig över riksdagsbeslut. Motargument 1) Det finns faktiskt ett forskarunderlag för nuvarande GYBS beslut, se forskarbrev ovan förutom Lena Eks hänvisningar; 2) EU vill att politikerna tar besluten, inte forskarna http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2013/12/eu-politiker-ska-fatta-besluten/ ; 3) Lena Eks gick punktvis igenom EUs krav för GYBS; 4) Ansvaret för bestämmande av FRP lades på Naturvårdsverket, som under de sista 18 månaderna haft många forskarkonsultationer; 5) Naturvårdsverket har inte givit någon åsikt tillkänna t ex genom GYBS rapportering för varg, Naturvårdverket har inte försökt påverka regeringen om GYBS före eller under propositionsarbetet. Det är orimligt att Naturvårdsverket skall få fullt ansvar när de levt upp så dåligt till det ansvar de haft. 6) Om Naturvårdsverket fick i uppdrag att starta om från scratch med GYBS med nya forskarkonsultationer skulle detta fördröja beslutet ett år; 7) Naturvårdsverket har redan gjort rapporteringen till EU före 2013 års slut (absolut sista tidpunkt) och GD har klargjort att någon ny revision inte är aktuell förrän 2019. Så det enda skälet att framföra synpunkten är att jävlas med riksdagsmajoriteten och försvåra för vargen att få acceptans och legalitet.

B?? Med tvekan godkänd, Vänsterpartiet Parterna har ett klart uttalat mål med många vargar, och det är i viss mån förståeligt att man låter ändamålen helga medlen och att de sk vetenskapliga motiven är vinklade. Attityden närmar sig kunskapsförakt. Riksdagapartier borde i högre grad slå vakt om riksdagens auktoritet än dessa partier gjort och de har gjort det i någon högre grad än socialdemokraterna. Det är inte riksdagspartierna som blockerar vargförvaltningen även om de förefaller väldigt förtjusta i det rabalde rättsprocesserana väcker och hoppas kunna skörda politiska poäng på. Se synpunkter om partiers agerande för socialdemokraterna.

B? Med tvekan godkänd Naturskyddsföreningen, WWF, Rovdjursföreningen. Parterna har ett klart uttalat mål med många vargar, och det är i viss mån förståeligt att man låter ändamålen helga medlen. De vetenskapliga motiven är dåligt underbygda och ensidiga. De vidare konsekvenserna nonchaleras. Men detta är något mindre allvarligt för föreningar än för politiska partier. Organisationerna bidrar till ökad polarisering, sämre samlevnad och den effekten är mycket långvarig. Det är tveksamt om den maktdemonstration organisationerna åstadkommit verkligen kommer att vara positiv varken för organisationerna eller för samhället på lite sikt. Lägre ansvar bör ställas på föreningar än på partier, liksom mindre vikt bör läggas vid deras synpunkter. Även om vargmotståndarna ibland överdriver, så ökar polariseringen av överdriven bagatellisering av problemen. Naturvårdsverk, politiska partier och domstolar skulle – om de fungerade ordentligt – kunna genomskåda argumenten. Fast detta har hittills fungerat ganska dåligt i Sverige. Motargument mot att lyssna på ”värnarföreningarnas” synpunkt att inte lägga ansvar på riksdag utan Naturvårdsverk efter hörande av forskare 1) Värnarföreningarna är selektiva i den forskning de vill lyssna på och föra vidare till sina medlemmar. Jag har personligen nekats publicering i Rovdjursföreningens tidskrift, när jag erbjöd mig. Det var en misstänksam attityd och föredrog publicering av andra. 2) På denna och min andra vargblogg kan man få frågor eller annat kommenterat av en på varg väl inläst genetikprofessor. Det finns en frågelåda om någon inte tycker det passar någonstans som inte fått någon fråga 2013 och frågor dyker upp på andra ställen också. Men det kommer ytterst sällan en seriös fråga av den typen vargvärnarorganisationerna för fram. I den mån identifierbara vargvärnare hör av sig är en hög frekvens i en insinuant stil med avsikt att förklena, knappast att få en fråga belyst. Det finns alltså ett klart ointresse från ”värnarintressena” att söka fullständig information. 3) Det finns faktiskt ett forskarunderlag för nuvarande GYBS beslut, se forskarbrev ovan förutom Lena Eks hänvisningar; 4) Det finns en oherrens massa underlag och papper och utredningar om varg, unikt många för ett så ”litet” ärende; 5) EU vill att politikerna tar de slutliga besluten, inte forskarna eller myndigheterna http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2013/12/eu-politiker-ska-fatta-besluten/ Detta tycker jag verkar en bra idé i en sådan här kontroversiell och känslig fråga även frånsett vad EU tycker; 6) Lena Ek gick punktvis igenom EUs krav för GYBS och konstaterade att de var uppfyllda; 7) Ansvaret för bestämmande av FRP lades på Naturvårdsverket, och Naturvårdsverket har under de sista 18 månaderna haft många forskarkonsultationer vilket utmynnade i nu gällande FRP; 8) Huvudskälet till den här artikeln är att jag motarbetas när jag ville systematisera skälen FÖR nuvarande GYBS. Det inte är ”fritt” för vetenskapen att motivera nuvarande GYBS, kan det knappast kallas ”fri” vetenskap att kritisera GYBS.  9) Naturvårdsverket hade ett expertmöte omkring FRP för varg 130426 dit bl a Ryman och Laikre inbjudits. Då måste man haft en allsidig diskussion då alla åsikter belystes. Således har Naturvårdsverket granskat och tagit ställning emot de olika förslag som värnarorganisationerna nu för fram. 10) Naturvårdsverket har inte givit någon åsikt tillkänna t ex genom GYBS rapportering för varg under sommaren eller sen sommaren på annat sätt. Naturvårdverket har inte meddelat ledning till regeringen om GYBS före eller under propositionsarbetet. Det är orimligt att Naturvårdsverket skulle få fullt ansvar nu, när de levt upp så dåligt till det ansvar de haft hittills. 11) Om Naturvårdsverket fick i uppdrag att starta om från scratch med GYBS med nya forskarkonsultationer skulle detta fördröja beslutet ett år; 12) genom att definiera viss forskning som riktig och annan som fel så driver föreningarna forskningen till subjektivitet och minskar förtroendet för forskningens resultat; 13) Naturvårdsverket har redan gjort §17 rapporteringen till EU före 2013 års slut (absolut sista tidpunkt) som gäller till 2019 och GD har klargjort att någon ny revision inte är aktuell förrän 2019. Så frågan är avförd från dagordningen. Kan tas upp igen 2018. 14) Så det enda skälet att framföra synpunkter på vad som fordras är att jävlas med riksdagsmajoriteten och Naturvårdsverket och försvåra för vargen att få acceptans för samexistens. 15) Samt hoppet om att Naturvårdsverket kommet att ha en ordentlig marginal mellan vargantal och FRP och hoppet om att domstolar skall stoppa försök till vargjakt, tyvärr verkar det som värnarorganisationerna här har viss framgång beroende på en tillmötesgående inställning på de som borde slå vakt om reglerna, det kanske kommer surt efter för alla. 16) Utnyttjandet av EU fortsätter trots att de svenska domstolarna nu tar upp föreningarnas ärenden, eftersom förhandsbesked från EU-domstolen begärts

BC Icke fullt Godkänd. Vargkommitten. Kommitten skapade inte förståelse mellan dem som har motsatta ståndpunkter eller någon utgångspunkt för fortsatt dialog. Några månader efter uppdraget fullföljts var polariseringen större än tidigare, och normaliserades inte heller när den politiska processen slutförts. Vargkommittens misslyckande bevisar att det blir dags att diskutera hur polarisering kan minskas först när vargantalet slutat att öka. Till dess får Sverige leva med dålig samlevnad med varg, att det finns många som känner sig motiverade att föra en polariserad dialog. Samhället måste acceptera att det inte är något att göra åt (annat än se till att tillväxten stoppas förstås, om nu Naturvårdsverket skulle vilja arbeta seriöst med detta). Idén med intervall var vargkommittens, inte regeringens.  Det värsta är att kommitténs ordförande vid upprepade tillfällen pläderat för att riksdagen inte skall fatta beslut om antal utan att det skall Naturvårdsverket göra. Det är mycket illa när en hög regeringsrepresentant (landshövding) med uppgift att verka för samlevnad och samförstånd på detta sätt markerar mot regering och riksdag, och försvårar för dem att få sina beslut implementerade och bidrar till att jaga upp stämningarna och polariseringen omkring varg och försöker bidra till den falska historieskrivningen att det var regeringens fel att samarbetsandan sprack. Var det någons fel så var det vargkommitténs! Hade varit mer klädsamt att erkänna misslyckandet att minska polariseringen! Dessutom har ju faktiskt Naturvårdsverket bestämt som vargkommitten önskade om än inom vissa politiskt fastlagda ramar, och Naturvårdsverket har också viss handlingsfrihet att bestämma inom det fastlagda golvet. Sakargumenten emot liknar vad som är rött ovan.

BC Icke fullt Godkänd. Miljäpartiet. Detta är en nedklassning från med tvekan godkänd 140508 utöst av att Åsa Romson verkar bedömma forskares integritet efter huruvida deras slutsatser överenstämmer med miljöpartiets i vargfrågan. En ledande politiker får bara inte ha inställningen till forskning att sådan forskning som ger ett resultat som inte överenstämmer med politikerns världsbild har sin förklaring i någon slags påtryckningar av företrädare för andra politiska schatteringar. Särskilt inte seniora forskare som fått i uppdrag av behörig myndighet att framställa beslutsunderlag i frågan.  Det underminerar förtroendet för hela systemet. Dessutom är varg så känsligt att politiker bör undvika att underblåsa den polariserade debatten. Riksdagsledamöter och i synnerhet partiledare för stora partier bör vara försiktiga med att motarbeta riksdagens auktoritet genom att långvarigt käbbla emot och underminera trovärdigheten och acceptansen av fattade riksdagsbeslut. Det finns gränser för hur mycket riksdagspartier kan göra politiska poänger på statsmakternas bekostnad. 

BC Icke fullt Godkänd. Domstolarna (förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten). Man får ha viss förståelse för att: 1) sakfrågorna är radikalt nya för domstolarna; 2) ovana vid hur subjektiva många partsinlagor är och hur infekterat ärendet är; 3) EUs negativa juridiska inställning är känd och frestande för domstolarna att bygga på, även om underlaget är murket; 4) de goda kontakterna mellan naturskyddsföreningen och den relevanta avdelningen på EU underlättar starkt för naturskyddsföreningen att få gehör i de första faserna; 5) det imponerande arbete Naturskyddsföreningen lagt ned på att dokumentera hur dåligt vargärendet fungerat av alla aktörer.  Inte desto mindre har domstolarna ur genetisk synpunkt gjort ett dåligt arbete, i det avseendet får domarna inte godkänt av den genetikprofessor som skriver detta. Det ligger massor med vargjaktärenden hos domstolarna, det går snabbt att inhibera men därefter tar det år. Domstolarna verkar helt sakna fingertoppskänsla för vad folket och Naturvårdsverket tidigare tyckt om EUs regler, utan vill bryta ny mark med sina egna rigidare tolkningar. Domstolarnas inhibitioner av vargjakterna gör att acceptans och även legitimitet för varg försvinner i vida kretsar. Förut kunde lokala viltförvaltare hänvisa till att beslut kunde härledas till riksdagsbeslut, nu får de förklara det med att frågan ligger hos domstolar och samlar damm, eftersom domstolarna har viktigare saker än gamla vargärenden att syssla med.  Att domstolarna snabbt och reflexmässigt underkänner selektiva jakt är ett uppenbart bevis på domstolarnas bristande genetikkunskaper. Domstolar borde inte besluta i frågor de har så lite kunskaper om. Förtroende för domstolsväsendet urholkas om domstolarna inte förmår fatta beslut, som verkar vetenskapligt sakliga.

BC Icke fullt Godkänd. LRF. LFR är passivt och har svag egen kompetens på rovdjursfrågor i relation till problemets storlek och vinklingen av samhällets resurser.

C Underkänd. EU-kommissionen.
EU kommissionen har hela tiden haft insyn i och ”dialog” med svenska företrädare och haft möjligheter att göra inspel och påverka den svenska vargpolitiken fast dialogen har mest varit lyssnande. EU har inte gjort något inspel mellan proposition och riksdagsbeslut, EU hade säkert haft möjlighet att påverka men avstod. Men sin insyn har EU missbrukat till att höja polariseringsnivån om varg och minska acceptansen för varg i Sverige. De negativa effekterna av EUs inblanding är mycket långsiktiga.

Det svenska vargkriget rör sig delvis om olika tolkningar av EU-direktivet och det är EU-kommissionen som skapat konflikten genom ett svårtolkat direktiv som ger underlag för stora konflikter och vitt olika tolkningar. Inte har EU-kommissionen heller kunnat tolka direktivet genom sina frågor om inaveln och planen för vad Sverige skulle göra åt den. Enigheten som kommissionen ibland åberopar är att inaveln var för hög, med det är den inte längre. Om det nu hade någon betydelse så det är inget EU skall tjata om. Det nämns ingenting i direktivet om inavel, och vad som nämns om migrationen är att den skall vara över en migrant per generation. Inte har Naturvårdsverket, efter att ha levt med direktivet under lång tid, lyckats förstå vad som står, de misslyckas ju mycket ofta med tolkningen när Naturvårdsverket inte har tolkningsföreträde. EUs klantiga direktivskrivande måste vara en huvudorsak till alla svårigheter Sverige drabbas av. Det verkar direkt falskt av EU att betona att Sverige måste följa direktivet, när direktivet är så obegripligt för alla – inklusive EU-kommissionen – vad det faktiskt innebär och tvisterna om vad det innebär är en mycket viktig orsak till polariseringen och minskning av acceptansen.

EU säger uttryckligen att politikerna skall ta ansvaret för besluten http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2013/12/eu-politiker-ska-fatta-besluten/ , men när svenska politiker försöker leva upp till vad EU påstår så motverkar EU aktivt att politikernas beslut skall fungera. Överträdelseärendet mot Sverige är fyra är gammalt och inaktuellt eftersom vargens status ändrats så mycket att det ur vettighetssynpunkt knappast är rimligt att nu driva det dammiga ärendet, men ändå upprepar EU med jämna mellanrum hotet att dra Sverige inför EU-domstolen. Trots att EU åskådligt ser att de svenska domstolarna fungerar så som EU önskar, så törs EU inte överlåta ärendet åt dem, EU måste vara medvetet om att de svenska domstolarna måste känna EUs tryck och förväntningar för att inte förslappas. Eller lurpassar EU på att ogiltigförklara de svenska GYBS beslut som rapporterats in till EU, så att den svenska riksdagen får sig en läxa? Att låta en talman med jämna mellanrum upprepa att vargjakt inte löser några problem verkar vara ett effektivt sätt för EU att förhindra vargjakt. EU-kommissionärens metoder hade troligen karaktäriserats som ministerstyre om de tillämpats nationellt. Att det finns intima kontakter mellan EU-direktoratet och Naturskyddsföreningen verkar uppenbart.

Att EU-kommsiisonären omedelbart underkände den selektiva jakten är ett uppenbart bevis på EUs bristande genetikkunskaper. EU borde inte kommentera frågor EU har så lite insikt i. EU förringar uppsåtligen Sveriges försök att bedriva vargförvaltning och den svenska regeringens vilja att göra detta. EU missbrukar grovt Sveriges vilja att ha en dialog utan betänkande på vad de långsiktiga konsekvenserna blir.

EU har uppmuntrat till samråd och delaktighet av stakeholders. Detta visade sig ett dåligt råd, de försök regeringen gjorde genom vargkommitten ökade polariseringen. EU har bl a genom att vara förebild i att använda juridiska hot gjort att juridiska processer är den ideella naturvårdens metod för flera vargar. EUs ensidiga stöd till den ideella naturvården stimulerar till ökad polarisering. Det är möjligt det blir fler vargar men på bekostnaden av acceptansen och den politiska legitimiteten. EUs övertro på den juridiska vägen att få fler rovdjur och nonchalans för acceptansaspekten är förödande. Att rovdjuren skall kännas som något påtvingat oönskat ger dem inte en bra plats i samhället.

Det kan vara att en enstaka händelse som en del i ett oroande mönster är värt juridiskt hot, men att låta detta pågå år efter år trots att Sveriges politiska ledare försäkrar att de vill följa EUs regler och har gjort allt för att göra det är en politisk ovärdig såpopera och surdeg som kommer att påverka andra ärenden.

Det finns en stark uppslutning och enighet i Sverige om att EU-direktivet skall följas och en stor del av Sverige tror att det också sker. Det är resursslöseri med EUs resurser och förtroendekapital att så i detalj övervaka och detaljstyra och ifrågasätta precis hur detta sker.

Att EU fortfarande engagerar sig aktivt mot staten Sverige visar de förberedelser EU gjort för att göra regionala jaktbeslut bättre överklagbara. Statsmakternas önskan har varit att regionalisera kontrollen av jakten, detta önskar uppenbarligen EU försvåra.

EU är det viktigaste skälet att varg kommer att få usel acceptans de närmaste åren av många brukare och att vargförvaltningen kommer att ses som illegitim. EU är ett hot mot svensk rovdjursförvaltning. Att vända en kraftig uppgång av svenska rovdjur från något positivt värt beröm, till något negativt som orsakar problem och leder till bråk, är en följd av EUs attityder.

Jag skrev nyss en debattartikel där jag lade mycket av skulden på EU.

C Underkänd. Naturvårdsverket.
EU kommissionären har i brev 120710 uttryckt specifika önskemål om förbättring av vargförvaltningsplanen. Vad jag kan se har Naturvårdsverket sedan dess gjort anmärkningsvärt få ändringar för att tillmötesgå kommissionärens önskemål, och därigenom försatt Sverige i ett dåligt läge gentemot EU, Naturvårdsverket borde undvikit att öka EUs irritation, även om irritationen formellt riktar sig mer mot regeringen än Naturvårdsverket. Naturvårdsverket har varit ansvarig för att utföra/beställa de utredningar/expertmöten/konsultationer som Naturvårdsverket ansåg behövdes för GYBS och ta ställning. Detta har Naturvårdsverket inte gjort trots att åtskilliga år stått till förfogande. Ibland har Naturvårdsverket hänvisat till att de väntat på politiska beslut, men nu har de kommit. Naturvårdsverket har utan ett vedertaget vetenskapligt underlag bakom bedrivit offentlig polemik mot regeringen på ett sätt som försvagar förtroendet för framtida vargpolitik. Naturvårdsverket har minskat förtroendet för den demografiska sårbarhetsanalysen utan att kunns erbjuda alternativ. Naturvårdsverket har inte rapporterat GYBS till EU sommaren 2013, trots att Naturvårdsverket fullgjort sina skyldigheter beträffande rapportering i övrigt, om än inte felfritt. När det väntade riksdagsbeslutet kom hade Naturvårdsverket, trots att de legat på ärendet ytterligare ett halvår, inte förberett någon anständigt lång motivering, vilket sänker förtroendet för riksdagen och beslutet, och höjde risken för att licensjakt inhiberades vilket också skedde. Naturvårdsverkets jurister förhindrade inte inhiberingen, vilket tyder på ett anmärkningsvärt halvhjärtat engagemang. När Naturvårdsverket inte uttryckt någon egen åsikt i vargfrågan måste Naturvårdsverket rimligen ställa upp helhjärtat för regering och riksdag och inte bedriva subversiv verksamhet. Det verkar inte utåt som om Naturvårdsverkets tjänstemän backar upp verkets formella beslut.

Naturvårdsverket skyller förseningar på överklaganden. Att allt kommer att överklagas var känt för Naturvårdsverket för ett år sedan, och riksdagabeslutet var förutsägbart när propositionen lagts, och dessutom ofta inte nödvändigt att veta. Naturvårdverket hade kunnat arbeta med långt större framförhållning i sina beslut, t ex delegeringen till län. Överklaganden är inte en acceptabel generell förklaring för Naturvårdsverkets oförmåga att implementera vargförvaltningen.

Det är förvånansvärt att inte Naturvårdsverket vill hänga på den lösning vargforskarna på Skandulv erbjöd, och därigenom alenierar Skandulv från att engagera sig i GYBS frågan. När Naturvårdsverket behandlar forskarna (inklusive mig) så nonchalant, och samtidigt inte har kompetens som kan sätta sig i respekt genom sina kunskaper parat med förnuft, så försämras ytterligare möjligheterna att få fram något, som i någon vidare bemärkelse kommer att accepteras som ett vetenskapligt underlag till GYBS. Jag går så långt som att säga att det nu är en omöjlighet. Och att då bara bedriva obstruktionspolitik för någon slags ny förutsättningslös utredning förefaller mycket mycket ovist.

Får Naturvårdsverket godkänt i domstol på licensjakt i efterhand 2013 eller 2014 räknas betyget upp till B. Får Naturvårdsverket igenom licensjakt 2015, så vargantalet våren 2015 understiger 330, förtjänar Naturvårdsverket Ba eller kanske ändå högre om andra skäl att höja betyget tillkommer.

Naturvårdsverket har aldrig brytt sig om att lära sig EU-direktivet. Liljelund som tidigare var GD föreslog att vargantalet skulle höjas långsamt och stegvis mot FRP, otroligt naiv inställning till EUs krav som de nu ter sig. Naturvårdsverket har spridit föreställningen att licensjakt blir möjlig när GYBS uppnås. Naturvårdsverket får bakläxa i domstol på nästan alla jaktframställningar som bedömts. Naturvårdsverket har bibringat Sverige en för sangviniskt missvisande inställning till EU direktivet och vad det skulle medföra att gynnsam bevarandestatus uppnåtts. Eller – troligare – är att Naturvårdsverket har dåliga och oengagerade jurister. Domstolarnas domsskäl verkar så ihåliga att det inte är ett högt betyg till Naturvårdsverket att de inte klarat av att bemöta dem. Nu har jägarorganisationen börjat satsa på egen juridisk expertis och egna partsöverklaganden, det hade varit bättre om Naturvårdsverket hade ansträngt sig mer att backa upp sina egna beslut, så att överklaganden parallella till Naturvårdsverket inte initierats. Visserligen skulle Naturvårdsverket behöva förkovra sig i grunderna för direktivet, men när Naturvårdsverket ger 5 miljoner för att Chapron skall forska om GYBS i projektet ”Claws and Laws” kommer det nog bara att leda till ytterligare förvirring om vad GYBS egentligen är, och trovärdigheten för GYBS i omvärlden minskar när Naturvårdsverkets GYBS uppfattning kommer att formas av en forskare som argumenterar för tjuvjakt som vargbeståndsregleringsmetod! Även juristprofessorn Darpö skall få de av det nya anslaget och han har visat sig aktiv i att stödja förslag som brukarorganisationerna är skeptiska mot.  Anslag går genomgående till projekt som det kan förutsägas kommer att verka för många vargar. Olika upplysningsprojekt har också en vinkling mot många vargar. Jag uppfattar det som att vargsamhället direkt undertrycker mina (en genetikprofessors) försök att föra fram synpunkter, senast för att försvara Naturvårdsverkets egen officiella politik!!!!  Det juridiska ifrågasättandet som framför allt görs av Naturskyddsföreningen finansieras till största delen av Naturskyddsverket http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2014/03/verket-finansierar-overklagan-av-egna-vargbeslut/  . Detta verkar även röra en del i samband med EUs juridiska agerande http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2014/03/mer-snf-bidrag-ska-driva-klagomal-till-eu-kommissionen/ .  Dessa långdragna processer  ökar polarisering och det kommer att ytterligare försämra kontakterna med brukarna när det förstår att det är Naturvårdsverket som ligger bakom de långdragna överklagandena och den oförutsägbarhet i vargförvaltningen detta innebär. Det framstår som en orättvisa om jägareförbundet får bära sina överklagandekostnader för att försvara naturvårdsverkets beslut själva.  När Naturvårdsverket medverkar till att faktorer som skulle gynna ett lägre vargantal inte kommer fram, så blir eventuella forskningsresultat som pekar mot högre vargantal mindre trovärdiga. Jag har dock i mars noterat att Naturvårdsverkets anslag till rovdjursföreningen (en miljon om året) dragits in vilket – med anledning av att rovdjursföreningen bidrar till polariseringshöjningen efter riksdagsbeslutet – ter sig berättigat och blir ett i betygssättningen obeaktat plus till Naturvårdsverket.  Naturvårdsverket borde som statlig myndighet ha en mer objektiv inställning till vad man finansierar

Naturvårdsverket skulle ju kunna tänka så att även om Naturvårdsverket tycker det kan finnas motiv för fler vargar och Naturvårdsverket inte tycker frågan utretts tillräckligt, så är det till nästa EU-rapportering viktigare att få en stabil situation och därför fokusera på detta istället. Detta är visare än att ägna resurserna åt att ifrågasätta den biologiska bakgrunden till riksdagsbeslut och inge olika grupperingar hoppet att de genom att ligga på idogt kan omintetgöra riksdagens intentioner. Om en fastlagd vargpolitik med stabiliserat vargantal bedrivs några år, så kommer de mesta av polariseringen att trappas ned, eftersom motivationen för de som driver den försvinner i en stabil situation. 

Statsmakternas intentioner har sedan 2009 varit att regionalisera ansvaret och detta skulle omfatta även licensjakt av rovdjur. Naturvårdsverket har systematiskt fördröjt denna delegering. Denna förhalning av att genomföra statsmakternas intentioner med regionalisering medför: minskar acceptans; minskat förtroende för vargförvaltning; minskad delaktighet på regional nivå; minskar delansvaret på regional nivå. Naturvårdsverket har velat hålla i en nationell kontroll som man upplever att Naturvårdsverket inte klarar av. Vargförvaltningen blir en mer byråkratiserad procedur än för något annat djur, vilket ökar de friktioner som i sin tur underhåller polariseringen.

Det finns inte bara vargar här i världen. Genom att tolerera höga vargantal och den förknippade låga acceptansen ökar Naturvårdsverket ytterligare fokus på varg, och ger därmed mindre utrymme för alla andra naturvårdsproblem. Det blir mindre trovärdigt att Naturvårdsverket beaktar sin andra varguppgift – att verka för samlevnad. Samtidigt minskar förtroendet från stora delar av omvärlden för att Naturvårdsverket sköter sina andra uppgifter kompetent och väl om man inte uppvisar en välskött och accepterad vargförvaltning. De flesta stora svenska ”generationsmålen” för miljökvalitet där Naturvårdsverket spelar en central roll, kommer inte att nås. Varför då fokusera uppmärksamheten kring ett enstaka rovdjur där målet (gynnsam bevarandestatus) faktiskt nåtts? 

Genetik och genetisk förstärkning har blivit fula ord som betraktas med hög misstänksamhet och skepsis rörande varg. Detta hade förmodligen inte blivit fallet om Naturvårdsverket premierat samexistens och acceptans hos brukarna istället. Naturvårdsverket skyller bla på att vargvalpar inte skulle accepteras av markägaren utan att ha prövat. Jag har svårt att tro att en markägare skulle säga nej till en ekonomisk kompensation bara den är tillräckligt stor (X miljoner) om man nu inte kan ge kompensation på annat direkt märkbart sett. Att Naturvårdsverket inte fått hög trovärdighet i vargpolitikfrågor gör det hopplöst att bara erbjuda diffusa icke bindande framtidslöften. Därigenom försämrar Naturvårdsverket möjligheterna till en mycket önskvärd genetisk förstärkning. 

Vålådalen. En årlig konferens i mars, mest om varg, arrangör är Naturvårdsverket tillsammans med bl a några vargvärnarorganisationer (vilket är en konstellation jag tycker naturvårdsverket borde ligga lågt med i dagens situation). Den aktuella situationen är att 1) Misslyckandet av vargkommitten att få en samsyn mellan olika parter visar att tanken på samsyn måste avskrivas de närmaste åren. GYBS har just fastställts men kritiseras, och domstolar har stoppat vargförvaltning, det finns inte underlag för samexistens idag, men kanske det kan finnas om två år med en klok hantering om Naturvårdsverket håller fast vid fattade beslut. Enligt programmet i slutet på januari hade dag 2 har tema samexistens. Inlet med Darpö, miljöjurist, själva sinnebilden för den brist på legalitet och samexistens som kommer att prägla svensk vargförvaltning det närmaste året. Därefter ett föredrag av den som givit en vetenskaplig grund (fast inte okontroversiell) till de andra rovdjuren. Sedan var det en paneldiskussion med temat: Gynnsam bevarandestatus – den hetaste frågan i svensk rovdjursförvaltning. Förutom de två föredragshållarna med kända fler vargar synpunkter deltande av pensionären Olof Liberg – som möjligen vill försvara beslutet han själv ligger bakom – men kommer att göra ett relativt svagt intryck i panelen. Han får inte något inledande föredrag, som de två andra paneldeltagarna. Ingen företrädare för FRP <270 får delta i panelen, trots att det finns gott om sådana. Naturvårdsverket anordnar en konferens och paneldebatt, som ifrågasätter gynnsam bevarandestatus via ett vinklat urval av deltagare!! GYBS är något Naturvårdsverket redan bestämt, där Naturvårdsverket rimligen borde motivera sina egna beslut, istället för att göra dem till föremål för uppslitande kritik. Naturvårdverket medverkar aktivt till en uppläggning, som undergräver förtroendet för riksdagsbeslutet och Naturvårdsverkets eget beslut. Därigenom försämrar Naturvårdsverket samlevnaden med varg och försvagar legitimiteten och förtroendet för politiken på regional nivå. I artiklar efter Vålådalsmötet står inte mycket, intrycket är att uppmärksamheten minskat jämfört med för ett år sedan, och andra vargfrågor får även under synposiet lika stor uppmärksamhet som Vålådalen. Ingen artikel som uttrycker stöd till den fortsatta fria tillväxten framkommer.  

Naturvårdsverket är inte ensamt ansvarigt, också t ex otillfredsställande agerande av Skandulv bidrar. Skandulv levererade en demografisk sårbarhetsanalys som Helena Leander kommenterar så här: ” Forskarna skulle enligt uppdraget utgå från en utdöenderisk på 10 procent på 100 år och helt bortse från genetiska faktorer. I en population med en inavelsgrad på 0,24, det vill säga så gott som syskonparning, gör detta hela räkneövningen ointressant för att bedöma långsiktig livskraft. Forskarna själva betonar särskilt att deras resultat endast gäller under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta, och varnar för att övertolka resultaten.  Det naturliga hade varit att ta fram gynnsam bevarandestatus enligt samma kriterier och metodik som för alla de andra arter som Naturvårdsverket tar fram sådana värden för.”. Naturvårdsverket anstränger sig verkligen inte för att försvara sig mot den här typen av argument. Det hade varit enkelt att visa att den demografiska sårbarhetsanalysen gällde mycket hyggligt även om genetiska faktorer beaktades. Istället valde Naturvårdsverket en genetisk sårbarhetsanalys som blandade bort korten. I sista ögonblicket insåg Naturvårdsverket att deras beräkning var uppåt väggarna och riskerade att granskas seriöst om den kvarstod till propositionen, men hade ingen plan B att sätta istället, utan lät bli att rapportera till EU eller regeringen i somras. Sedan när Naturvårdsverket överlåtit beslutet på regeringen borde Naturvårdsverket klarare uttryckt motivationen, omvärlden efterfrågar den informationen. Genom att inte ha någon egen uppfattning inför propostionen har Naturverket förverkat rätten att indirekt kritisera fattade beslut på mycket oklara grunder. Genom dessa upprepat dåliga val under lång tid har Naturvårdsverket visat sig inte klara sina uppgifter. Vad som är särskilt oroande att aktörer kan medvetet vilja lägga ansvaret på Naturvårdsverket för att fastlägg GYBS i dialog med vissa forskare utan några som helst restriktioner, vilket är helt uppenbart att Naturvårdsverket inte klarat av hittills för varg. Fortsatt vargkaos blir resultatet av den draksådd Naturvårdsverket nu sår. Istället borde Naturvårdsverket utnyttja detta engångstillfälle att påbörja en normalisering av vargförvaltningen som så småningom förbättrar samlevnaden.

Ett erkännande till Naturvårdsverket är dock på sin plats. Genom att 1) lägga ned valpflytten ”i förtid” och 2) genom att driva ärendet om skyddsjakten på Junselevargen, klargör Naturvårdsverket att de inte anser den höga inaveln är ett hot mot gynnsam bevarandestatus och att den nuvarande höga inaveln inte är ett argument emot vargens GYBS status. Att Naturvårdsverket erkänner detta bidrar också till att ett så högt värde på FRP som 270 kan vara motiverat, eftersom det inte är så prioriterat att reducera inaveln längre. Däremot tycker jag förbättring av genetiskt status borde vara ett viktigt uttalat förvaltningsmål för Naturvårdsverket, vilket borde klarare tydliggöras.

Den här artikeln är inte ristad i sten och kommer att ses över/editeras marginellt åtminstone drygt en månad framåt. Nya saker kan inträffa. Saker kan komma till min kännedom som jag inte var medveten om. Referenser till mycket aktuella tidsspecifika händelser kan tas bort. Läsarna kan föra viktiga faktorer, som jag förbisett, till min kännedom, chansen för detta ökar genom den här artikeln (någon sådan synpunkt har dock inte kommit mig tillhanda två dagar efter publiceringen av artikeln). Eftersom det är den sista artikeln så kommer den nog att läsas till årets slut. Det skall ta till vargjakten 2015 innan artikeln – förhoppningsvis – ter sig helt föråldrad.

Fin avslutning: De tre senaste artiklarna på mina webber inklusive denna har troligen fått tittarrekord.  Känns en värdig avslutning på vargwebbandet.

Förvaltningsdomstol och varg

Förvaltningsdomstol och licensjakt på varg

Naturvårdsverket beslutade om licensjakt om högst 30 vargar i februari. Beslutet har lett till ett antal överklaganden. Huvudsakligen siktar överklagandena på inhibering av jakten. Överklagandena ledde till att jakten inhiberades. Denna text är till stor del skriven före inhiberingsbeslut 140115.  Dock ej MVP delen

Om vargjakten 2014 inhiberas så leder detta till:

* Avsevärt förlängd period med polarisering och kaos i vargförvaltningen;

* Fortsatt lågt förtroende mellan olika ”stakeholders”;

* Möjligheter att kontrollera och styra ytterligare försvagas;

* Undergrävt förtroende för beslut av statsmakterna (huvudsakligen Riksdag, Regering, Naturvårdsverk, Förvaltningsrätt och Kammarrätt);

* Ökad administrativ tröghet; mer byråkrati, mer formaliteter;

* Fler tids- och resurskrävande juridiska processer;

* Minskad möjligheter och färre frihetsgrader för statsmakterna att kontrollera företeelser och problem i Sverige;

* Låg förutsägbarhet;

* Låg legitimitet för vargstammen i icke entusiasters ögon;

* Intryck av dålig planering, inte genomtänkt och inte långsiktig;

* Större vikt vid enstaka isolerade faktorer och begränsande faktorer och mindre helhetssyn;

* Kravet på ”vetenskaplighet” leder till att vargens tillväxt inte kommer att upphöra förrän svält och trängsel stoppar stammens tillväxt;

* Det är som med krig – det första offret är sanningen eller i det här fallet snarare tilltron till intellektuell hederlighet från forskningen

* Negativare syn mot EU och dess entusiasm för att detaljstyra och överutnyttja viljan att göra EU till lags till nackdel för de svenska statsmakterna, detta kommer säkert att påverka det förestående valet till EU parlamentet och göra en skeptisk inställning till EU en viktigare faktor i valet. Viljan för statsmakterna att stödja EU gemenskapen påverkas negativt;

* Konsekvenserna gäller i första hand varg, men frågan har tragglats så länge nu att det spiller över till många andra områden;

* Att dömma av vad jag sett av miljörättsprofessorn Darpö så får förvaltningsdomstolarna en missvisande bild av vargstammens genetik och genetiska konsekvenser av till exempel jaktens effekter. Förtroendet för inslag av sunt förnuft i den rättsliga processen undergrävs.

Mitt motiv är huvudsakligen att förvaltningsdomstolen inte skall inhibera jakten, men också att förvaltningsdomstolen inte skall agera så det uppmuntrat till ytterligare långdragna traggliga processer. Långvarig ovisshet medan ärenden mals i långsamma rättsprocesser är definitivt dåligt. Vargjakt har redan malts med i fyra år, som tycks domineras av juridiska processer. Det gör inte ett gott intryck på någon att vargläget ännu inte verkar ha kommit närmare en normalisering. Detta motiv tycks nu bortfallit men texten finns kvar.

Ett skrämmande exempel på brist på kommunikation trots försök. Varken jag eller Olof Liberg eller en massa andra förstod att bakgrunden till Naturvårdsverkets förslag om 380 vargar var att först skulle det tillföras 20. Det var så verklighetsfrämmande för oss att utgå från att så uppenbart orealiserbara förutsättningar förelåg, så att GYBS aldrig skulle uppnås. Visserligen såg vi rent intellektuellt att det stod, men vi trodde bara det var någon brasklapp och ingen lyckades förklara för oss att det var djupt allvarligt menat. Det är intellektuellt oärligt och bedrägligt av bevarandevetenskapen att låtsas som om det bara var frågan om att uppfylla vissa villkor som de vet inte är uppfyllbara innan vad de talar om innan, så jag kanske felaktigt anklagade Laikre och Ryman för genetikmissbruk men däremot kände de tydligen inget ansvar för att andra verkligen förstod och förstod att det var tillämpbart. Det är ett sjukt samhälle när EU kallar det för regelbrott när de ställer krav som leder till orimliga konsekvenser utan att låtsas om det och som direkt motverkar det krav de sätter som prioriterat. Det är extremt intellektuellt oärligt att påstå att skälet för den bristande legitimeten för varg är enbart jägarnas motvilja mot att släppa in ett element som är mycket besvärligt för dem utan annan fördel än att vädja till deras respekt för naturen. Orsaken är lika mycket den intellektuella ohederligheten hos NGOs och stödd av  bevarandeforskningen och EU att kompromisslöst ställa ouppfyllbara krav, men inte låtsas om att detta leder till en vargstam ständigt växer tills den slår i det biologiska taket. Det finns en del som gillar detta och en del som försvarar det vetenskapligt men att dölja denna bieffekt genom att framföra rimligare numerära konsekvenser är inte hederligt.

En civilisation som inte kan hantera konflikter bättre efter fyra års tragglande i en fråga där det vetenskapliga underlaget är bättre än i någon annan förvaltningsfråga om en rödlistad art tror jag inte har den mognad som behövs för långsiktig överlevnad. Även förvaltningsdomstolarna borde beakta vad deras antingen brådstörtade eller så utdragna sega procedurer leder till.

Kan en rimlig model konstrueras, som garanterar att risken för vargen utdöende hundra år är mindre än en promille?

Jag har gjort en kortare nyare version av resonemangen här i en annan bloggartikel

Svaret är självklart nej, och det förstår alla utan att det behöver fästas uppmärksamhet på det. Framtidens detaljer är för oförutsebara för att kunna förutsägas med så hög säkerhet. Att signifikansen bara avser scenoriot är en självklarhet, som inte behöver understrykas i korta debattinlägg. Däremot är ett av de viktigaste redskapen att fatta beslut som rör vargens framtid att göra datasimuleringar vad som händer med en så noggrannt som möjligt simulerad varg förvaltad med olika algoritmer. Detta är MVP skattningarnas syfte. Sannolikheterna gäller om den simulerade vargen och förvaltningen fungerar som i verkligheten. Sannolikheterna under förutsättning att verkligheten är perfekt återgiven är av stort intresse.

Bakgrund

Jag gjorde ett debattinlägg på Svensk Jakts webupplaga som ledde till en diskussion i kommentarerna här. För att skilja den del som har med den av Svensk Jakt webartiklen initierade diskussionen magentafärgar jag. Den del av diskussionen, som jag mycket gärna skulle vilja få ett enkelt rätt eller fel svar, är om sannolikheten att alla tre oberoende stammarna dör ut är rätt beräknad på det sätt jag gjort.  Tills vidare utgår jag från att jag har rätt. De som läser detta och känner för att få frågan prövad kan väl be någon trovärdig och kunnig att skriva någon kommentar om den frågan.

Jag har aldrig modererat bloggen förut men skälet att jag gjorde det ett par dagar var att det tydligen öppnade möjligheten för andra att ändra sina frågor och också att jag ville ha viss betänketid som jag i efterhand borde gjort längre. 

En personlig webb ägs av den som sköter den och det är ingen självklar männsklig rättighet att få en kommentar publicerad. Jag ändrar i artikeln och mina egna svar. Det ingår i intellektuell ärlighet att inte cencurera en kommentar för att den är kritisk, istället skall man i bästa mån försöka kommentera sakliga frågor och kritik. I det här fallet har mycket mer av min tid lagts ned på detta eftersom jag i ett svagt ögonblick trodde att kritiken var riktig, men så länge det inte fått trovärdig bekräftelse från någon annan så tror jag inte på det.  

En ny ”artikel” bara publicerad här, som bygger på ett annat material och resonemang, presenteras (i italics):

Risken för att en vargstam på 100 inavlade vargar skall dö ut inom ett sekel är 10 % – givet de värsta katastrofer forskarna kan tänka sig. Nu har Naturvårdsverket bestämt att det behövs minst 300 vargar (varav 30 i Norge). Detta måste resultera i en högre säkerhet.

Studerar man de sårhetsanalyser som faktiskt finns så är steget i antal individer från hög risk för utdöende till extremt låg risk förvånansvärt liten och ungefär konstant.

Teoretiskt förväntas sannolikheten följa vad som gäller för en kumulerad normalfördelning (påminner om students t-fördelning)    

Vad som beräknas är väntevärdet (medelvärdet) av den del av en normalfördelningen som kumulerat ger sannolikhetsnivån för MVP.

Värden på kvoten mellan MVP för 10% och MVP för 1%  finns i Torbjörn Nilssons  rapport på länken över Demografisk MVP = 10% och 1% för järv, björn och lo

Klicka för att komma åt 978-91-620-6549-2.pdf

http://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/regeringsuppdrag/2013/sarbarhetsanalys/population-viability-analyses-%20bear-lynx-wolverine-2013.pdf

Kvot mellan MVP för 10% och 1% genomsnitt 20 värden både med och utan katastrof Kvot genomsnitt 1.71  Dvs MVP1%  = 1.71*MVP10%

För varg MVP10% = 100, alltså MVP1% = 171

Troligt är att MVP% följer ”medelvärdet av den kumulerade normalfördelningen” (kallas selektionsintenstet)  Dessa är 10% = 1.75, 1%= 2.66 och 0.1%=3,34

Kvoten mellan MVP1% och MVP10% är då 1.52 stämmer något så när med observerat 1.71. Kvoten mellan MVP 0.1% och MVP10% blir 1.9 dvs om det finns fler än 190 vargar så är sannolikheten för utdöende de närmaste 100 åren mindre än en promille.

Detta resonemang tycks stämma  med det  budskap jag gav att risken för utdöende för varg är i storleksordningen 0.1% (eller om man nu skall tolka det bostavligt mycket lägre, det finns gott om utrymme för de förklaringar att det var för lågt jag gav). 

Genomsnitt 20 värden, både med och utan katastrof beaktas

Kvot genomsnitt 1.71  Dvs MVP1% = 1.71*MVP10%

För varg MVP10%=100, MVP1%=171

Troligt är att MVP% följer ”normalfördelningen” (statistik)  Dessa är

10% = 1.28, 1%= 2.31 och 0.1%=2,97

Kvoten mellan MVP1% och MVP10% är då 1.8 dvs stämmer bra kvoten mellan MVP 0.1% och MVP10% blir 2.3 dvs om det finns mer än 230 vargar så är sannolikheten för utdöende de närmast 100 åren mindre än en promille.

Detta resonemang gör att det inte finns anledning att betvivla att det lugnande budskap jag givit att risken för utdöende för varg är i storleksordningen 0.1% (eller om man nu skall tolka det bostavligt mycket lägre, det finns gott om utrymme för de förklaringar att det var för lågt jag gav). Den här analysen ger samma storleksordningar som den förra.

Även att säga att utdöenderisken är en promille verkar dock vara en överskattning av risken eftersom:

1) vargförvaltning är adaptiv och sjunker antalet så vidtar man åtgärder (mindre skyddsjakt kanske)
2) uträkningen försummar att beakta genetiken. Inaveln kan förutses minska och därför sjunker utdöenderisken över tid;
3) den sk förvaltningsmarginalen gör att stammarna i praktiken skulle komma att hållas högre än 100;
4) katastrofrisken rymmer nog en säkerhetsmarginal;
5) det finns vargar i öster som regelbundet vandrar in, vilket sänker utdöenderisken. Förmodligen skulle de återetablera vargstammen inom några decennier även om den tillfälligt utrotades

I vetenskapliga sammanhang så brukar det räcka med trestjärnig signifikans (en promille) och räkneexemplet tycks tyda på att utdöenderisken är väsentligt lägre. Trots det påstås från vissa håll att det inte finnas någon ”seriös” forskning, som på ”vetenskaplig grund” kan bekräfta att dagens stam på drygt 400 djur räcker. Men en påtaglig mer eller mindre slumpmässiga variationen i MVP omkring väntevärdet, och möjligheten av fel i simulator, metod och sådant motiverar en viss säkerhetsmarginal och att sannolikheten är mindre än en promille eller högre kan vara sant i fallet svensk varg, men det vet man inte och eftersom det inte finns något förnuftmässigt sätt att kontrollera så ligger nog sannolikheten för utdöende avsevärt högre. Det säger nog inget annat än att sannoliheten är låg.

Här klistras artikeln från Svensk Jakt

Risken för att en vargstam på 100 inavlade vargar ska dö ut inom ett sekel är 10 procent – givet de värsta katastrofer forskarna kan tänka sig. Nu har Naturvårdsverket bestämt att det behövs minst 300 vargar (varav 30 i Norge).

Ett räkneexempel: De 300 vargarna kan tänkas fördelade på tre isolerade vargstammar med vardera 100 (till exempel områdena Dalarna, Värmland och Västmanland). Då blir risken för att alla tre isolerade stammarna dör ut inom ett sekel 10 procent x 10 procent x 10 procent = 1 promille.

Även att säga att utdöenderisken är en promille verkar dock vara en stor överskattning av risken eftersom:

1) Verkliga vargar vandrar mellan områden och tillfälligt tomma områden skulle snabbt återbevargas.

2) Uträkningen försummar att beakta genetiken. Inaveln kan förutses minska och därför sjunker utdöenderisken över tid.

3) Den så kallade förvaltningsmarginalen gör att stammarna i praktiken skulle komma att hållas högre än 100.

4) Katastrofrisken rymmer nog en säkerhetsmarginal. 


5) Det finns vargar i öster som regelbundet vandrar in, vilket ytterligare sänker utdöenderisken.

I vetenskapliga sammanhang så brukar det räcka med trestjärnig signifikans (en promille) och räkneexemplet tycks tyda på att utdöenderisken är väsentligt lägre.
Trots det påstås från vissa håll att det inte finnas någon ”seriös” forskning, som på ”vetenskaplig grund” kan bekräfta att dagens stam på drygt 400 djur räcker.

Dag Lindgren

Är värden från de tre olika stammarna multiplikativa?

För att multiplicera sannolikheter måste de vara oberoende. MVP värden kan multipliceras på det sätt jag gjort om de inte beror av varandra, tes genom att påverkas på samma sätt av tillfälligt inträffade ändringar av den simularade vargen som katastrofer. Katastrofer bör belysas i en MVP. I den MVP analys som ligger till grund för svensk vargpolitik har risker på flera olika nivåer använts för olika MVP scenarior. Troliga förväntade ganska begränsade katastrofer ger MVP i storleksordningen 50. Worst case scenario är katastrofer som det egentligen inte finns stöd för att tro att de någonsin kommer att inträffa för varg, som torde vara relativt lite utsatt för katastrofer. Men det är ändå meningsfullt att se vad vargen klarar och intressant att testa olika katastrofscenarior.  Worst case katastrofer kan kan vara ”regionala” eller globala. I Svensk Jakt beräknas sannolikheten för ett scenario med regionala worst case katastrofer. Vilket är ett helt legitimt sätt att belysa en möjlig katastrof. Just beträffande denna nyans skulle läsaren kunna missletts eftersom texten antyder att worst case scenario beaktats, trots att det Faktiskt bara är second worst case. 

Om MVP stämmer med verkligheten och alltså de simulerade vargarna och vargförvaltningen beter sig exakt som de verkliga så blir sannolikheten för vargens utdöende som de sannolikheter som anges. För extrema katasstrofscenarior, är det inte är någon effektiv metod att öka antal vargar i Sverige. Sannolikheten beror mycket mer på den hypotetiska katastrofens utformning än antalet. Och extrema katastrofer kan helt enkelt inte förutses och alla möjligheter kan inte belysas. 

Det finns många skäl att spekulera över att simulerade vargar (MVP) inte stämmer med verkligheten, därför finns en ”säkerhetsmarginal” så att man hamnat på 270 vargar. Många av dessa skäl att de verkliga vargarna kan avvika fråm modellens kan leda till att MVP överskattar behovet och istället för att underskatta. Jag är ganska säker på att förökningstakten nu är större än i de simulerade vargarna (den viktigaste faktorn för de simulerade vargarna). De sannolikheter det medför om simuleringens förutsättningar perfekt realiseras kan förmodas vara mer rättvisande än de överväganden som gjort att man beslutat FRP 270. Därmed inte sagt att säkerhetstänkandet var obefogat men jag avråder från att gå avsevärt längre för en ökad säkerhetsmarginal.

Många frågor är bedömningar som visserligen skiljer sig från mina, men som jag accepterar som vettiga när det gäller att bestämma FRP till 270. Men nu ifrågasätts det tydligen på allvar om stammen är alltför skör för att tåla ett uttag på några tiotal vargar. 

Ingen normalt funtat person inbillar sig att man kan förutsäga framtidens detaljer om 100 år med trestjärnig signifikans, det är helt uppenbart att signifikansen rör scenariot, som alltså är ett rimligt utfall av ett MVP scenario.

Bakgrund:

De tre viktigaste vargvärnarorganisationerna har gjort en gemensamt överklagande av jaktbeslutet som finns här http://www.rovdjur.se/objfiles/1/SNFWWFSRFOverkl_-1226366028.pdf. Dokumentet är väl formulerat, mycket utförligt och övertygar vid en snabb överläsning. Men det är en partsinlaga och med ett subjektivt urval av information och argument.

De nya dokument om vargförvaltning Naturvårdsverket presterat är inte lika bra och övertygande formulerade. Detta gäller speciellt de nya dokument, som berör motiven att varg nu har gynnsam bevarandestatus. Motiven i det svenska Naturvårdsverkets beslut om gynnsam bevarandestatus

http://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/vilt/efter-rovdjurspropositionen/referensvarden-rovdjur-131216.pdf.

och ”uppdateringen” av förvaltningsplanen omfattar inte referat eller referenser till de nya dokument och uppsatser, som tillkommit de senaste åren av betydelse för vargförvaltningen. Delvis rör det dokument som tillkommit på uppdrag av eller med stöd från Naturvårdsverket. http://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/regeringsuppdrag/2012/varg-forvaltningsplan/forvaltningsplan-varg-reviderad-december-2013.pdf En del tips till uppdateringar finns i överklagandet. Intrycket är att Naturvårdsverket inte helhjärtat kommer att stödja och försvara vargjakten.

Det finns en betydande osmidighet i hur statsmakterna, Naturvårdsverket och EU hanterat frågan vilken lätt till att konflikten eskalerat.

Naturvårdsverket har presterat ett förslag på beräkning av FRP, som inte klarat en vetenskaplig granskning. Trots uppmaningar har Naturvårdsverket inte levererat ett förslag till regeringen som skulle kunnat användas som ett underlag till propositionen och trots att det var Naturvårdsverkets åliggande har inte heller en rapport om status av den svenska vargen inlämnats.

Varken varg eller den nordeuropeiska underrasen av varg är internationellt hotad (”least concern”). Viss fragmentering av utbredningsområdet har skett och vargstammen har fluktuerat i olika delar. De sista decennierna har vargen i EU generellt minskad fragmentering och ökad närvaro. Hur detta påverkar uthålligheten mot evigheten för den svenska stammen finns bara förslag av starkt spekulativ art med inslag av vedertagna tumregler för bevarandegenetik och fragmentariska data om fragmentationens omfattning och betydelse, som knappast kan betraktas som mogen vetenskap.

Allmänna synpunkter

Det borde ses som utomordentligt positivt ur ”biodiversitetssynpunkt” att vargen efter att varit i praktiken utrotad och nu har uthålligt säkrat sin långsiktiga existens i Sverige. Detta borde ha lett till nationell och internationell uppskattning. Istället ägnar sig alla åt att hitta fel och svagheter och misstänkliggöra såväl kompetens som goda vilja. Likaså har Sverige satsat stora resurser på att förbättra vargstammens genetiska status och därigenom ådagalagt en hög ambitionsnivå för att säkra vargens framtid i Sverige. Bl a har Sverige/Norge satsat på i förhållande till vargens praktiska betydelse mycket stora forskarresurser och fått många relevanta resultat och en bra internationell renomme. Sverige har haft tre offentliga utredningar om olika aspekter på vargen. Regeringen har anslagit speciella medel för att möjligöra att låta en migrant bilda familjegrupp i renbetesland, men Naturvårdsverket avbröt detta ”praktiska utvecklingsarbete” i förtid eftersom skadorna ansågs för stora. Försök att ta tillvara generna hos denna migrant (Junselevargen) har kostat storleksordningen tio millioner kronor, vilket demonstrerar den politiska viljan att satsa på att ta tillvara den naturliga migrationen. Vad blev resultatet av allt detta: ett baserat på de många resultaten och kvalificerade expertanalyserna en ihållande kritik från tunga NGO och EU-kommissionären för långa listor av misstag och fel och tveksamheter, dåliga relationer med relevanta NGO, kritik för bristande forskningsbaserade underlag, vetenskaplig granskning och upprepade anklagelser för fördragsbrott och insinuationer för att föröka utnyttja kryphål och undanflykter. Stora ansträngningar har lagts ned på att ge svar på EUs frågor och Sverige har hela tiden diskuterat med EUs funktionärer även om det bara finns kommentarer från dessa överläggningar. Sverige har omedelbart tagit bort taket på antal vargar och avskrivit iden att detta skulle kunna ge bättre förutsebarhet vart vargpolitiken syftade. Men trots den visade ambitionen av Sverige att normalisera situationen för varg. Sverige har haft en speciell utredning om samlevnad med varg där representanter för olika ”stakeholders” fick samarbeta, men nästan omedelbart konstaterade NGO (interfolierat av misstänksamma kommentarer av EU) att statsmakterna saboterat det begynnande samförståndet genom att inte låta Naturvårdsverket vetenskapligt bestämma när Naturvårdsverket inte lyckats åstadkomma något vetenskapligt underbyggt ställningstagande under det år de haft på sig och haft det som en skyldighet. Man kan fråga sig vad som blir resultatet när andra ser effekterna av att försöka satsa hårt på att lösa problemet men det kvarstår lika polariserat och kritiserat som förut.

EUs roll

Jag tror i likhet med många andra att det vore till fördel om EU avvecklade sitt intresse för den svenska vargförvaltningen. EUs hand och övervakning i detta ärende har i alltför hög grad på ett destruktivt sätt inriktats på att försvaga, komplicera och misstänkliggöra de svenska statsmakternas kontroll över vargförvaltning och även förstöra ryktet för vår mycket välrenommerade vargforskning. Jag har för avsikt att utveckla detta i ytterligare ett dokument, förhoppningsvis den sista i den här bloggen. Om jag sett den svenska vargförvaltningen på väg att normaliseras och en vilja till nedtrappad polarisering från de viktigaste aktörerna, i första hand de som önskar fler vargar, så skulle jag troligen låtit bloggen förbli avslutad och mitt eget engagemang nedtrappat långt tidigare.

Ekologisk hazard

Ekologi är till stor del en frågan om ”balans” mellan olika komponenter. När en enstaka ekologisk nyckelart får expandera mycket snabbt så kan det uppstå många effekter för andra arter. En del positiva en del negativa. Somliga arter påverkas positivt andra negativt. Så länge tätheten är måttlig så kan dessa effekter förmodas vara ekologiskt tolerabla och att vargen ryms är förmodligen ekologiskt bra förutom att det ger biodiversitet, men kommer förvaltningen att leda till en ytterligare förtätning så kan det medföra stora oönskade ekologiska förändringar som totala överraskningar eller bara befarade i debatten. Man kan säga att man skall låta naturen ha sin gång men ”naturen” är starkt människopåverkad och denna påverkan ändras raskt. Naturen är nu något som vårdas och förvaltas, det går knappast att lämna enstaka komponenter med en möjlig stark påverkan helt utan kontroll. Jag tycker de känns som NGO inte utgår från en ekologiskt helhetssyn, när de fordrar åtgärder som om de går igenom kommer att leda till fortsatt fri okontrollerad snabb numerär tillväxt.

Förvaltningsdomstolarnas arbete:

Om förvaltningsdomstolen inhiberar beslutet så resulterar det i fortsatt obromsad mycket snabb tillväxt av vargstammen. De flesta hade säkert förväntat sig åtgärder med vargstammen som troliggjorde att en uppbromsning av tillväxten skulle komma till stånd. Nu ter sig alternativet att vargtillväxten slutar först när vargen när födotillgången tryter och den tilltagande trångboddheten ökar frekvensen av vargkonflikter och förmodligen också sjukdomar.

EUs regelverk är tydligen restriktivare än vad naturvårdsverket tidigare trott, eftersom förvaltningsdomstolen underkänt naturvårdsverkets bedömningar. Inriktningen mot utökad skyddsjakt, som utlovats av regeringen i mitten av 2011 och rekommenderats av vargkommitten och som vargvärnarorganisationerna och EU sagt sig acceptera eller den gradvisa långsamma stegring av vargantalet med ungefär 20 mer per år som rovdjursutredningen föreslog eller den förvaltningsjakt som föreslogs med syfte att sänka vargens inavel har tydligen enligt förvaltningsdomstolens tidigare beslut varit oförenlig med lag och rätt.

Förvaltningsdomstolen borde inte överpröva riksdagens och regeringens beslut. Riksdagen har beslutat att varg har gynnsam bevarandestatus och att det räcker med 270 vargar för att upprätthålla detta och att ”vargtrycket” bör minskas i de vargtätaste länen. EU anser att ansvaret för beslut om gynnsam bevarandestatus ligger på politikerna, dvs ytterst riksdagen. http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2013/12/eu-politiker-ska-fatta-besluten/. Om detta politiska beslut var taget på felaktig grund, så bör det vara en fråga för konstitutionsutskottet eller EU-domstolen, men knappast förvaltningsrätten?

Specifika kommentarer (ref till överklagandet)

Klarsynt professor i miljörätt (9/37)
Överklagandet hänvisar till en ”klarsynt” analys av en professor i miljörätt från 2011. EU kan förväntas har stort genomslag eftersom den är på engelska och ger intryck av att vara från en kunnig expert.  Han har skrivit en artikel på engelska där han framför att han tror att Sverige bryter mot EUs regler, som förmodligen EUs handläggare av det svenska vargproblemet såväl som register tagit del av och färgats http://www.sieps.se/sites/default/files/2011_8epa_2.pdf  Det har därför sitt intresse att studera hur välinformerad han är om den svenska vargsituationen. I artikeln skriver han “there is consensus between all parties involved that the wolf population in Sweden/Norway does not have favourable conservation status.” Ser man på hur detta ställningstagande motiveras (not 37), så framgår dock att det är den norska vargstammen, som – om den betraktas som isolerad – inte har gynnsam bevarandestatus. ”This actually goes without saying, as only 20 wolves are allowed to reside in Norway. That country made a reservation to the Habitats Directive, mainly because of the wolf issue and conflict with the widespread sheep farming. Norway is still a party to the Bern Convention, but owing to weak compliance mechanisms Norwegians are not hampered in their keeping down the species to the limits of existence.” Experten tror att den svenska och norska vargstammen betraktas som två fristående enheter, fast grunden för Sveriges ställningstaganden är att Sverige och Norge delar på en gemensam vargstam och kraven för gynnsam bevarandestatus gäller den gemensamma stammen.  Det förefaller alltså missvisande att när vargvärnarna kallar analysen för klarsynt. Även de biologiska förutsättningarna för artikeln är föråldrade. Darpö har redan tagit ställning för att situationen inte påverkas av att gynnsam bevarandestatus nåtts  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5743190.

”Naturvårdsverkets” modell (10/37)

Naturvårdsverket föreslog RFP 380 vargar enligt ett kriterium som föreslagits att den genetiska variationen inte skall öka med mer än 5 procent enheter på hundra år. Förväntad inavel vid slumpmässig korsning kan ses som ekvivalen med genetisk variation.  Eftersom inaveln (den genetiska variationen) i den svenska vargstammen avtar hur liten populationen än är under förutsättning att det kommer in mer än en migrant per generation så är villkoret inte begränsande och det blir bara den demografiska MVPn som sätter gränsen. https://vargdag.wordpress.com/2012/12/03/95-av-vadda-naturvardsverket/ Värdet 5% är orealistisk och förutsätter in ideal källpopulation som inte finns i praktiken. Konstruktörerna av vargmodellen själva räknar med ett alternativ 10 %, valet 5%, som knappast har en motsvarighet i verkligheten, görs av Naturvårdsverket utan diskussion. Det ter sig djupt inkonsekvent att välja 5% förlust av genetisk variation på 100år, när (nedersta) gränsen för den demografiska utdöendet sätts till 10%. Värdet 5% är snarare ett förslag än en oomtvistad sanning.

De fyra senaste reproduktiva vargarna har kommit under en femårsperiod, naturvårdsverkets skattning av sju reproduktiva per tioårsperiod (utan annat än flyttningar för att skydda renbetesland) verkar riktig.

Vad modellen beaktar är ”effektiva migranter”. Denna har schablonmässigt satts lika med reproduktiva vargar. ”Effektiva” storleken är troligen större än den verkliga, eftersom invandrarna genomgående visar heterosis, dvs obesläktade invandrare verkar avsevärt reproduktivt effektivare än de inavlade. ”Heterosis” är en slags omvänd inavel. De exempel som tidigare fanns (den tredje immigranten till Sverige och en invandrare på Isle Royale) kunde möjligen vara undantag, men när nu den fjärde och femte invandraren också får så mycket avkomma är det dags att förmoda att detta är en regel. Jag skattar att detta ökar den effektiva migrationen med 1.25, den observerade ökningen är större men detta är så förvånande och oväntat och trots allt byggt på ett begränsat antal observationer så jag antar inte en högre faktor. Genom selektiv jakt ungefär fördubblas effekten av migranter (tidigare grova skattningar) men ”tumregeln” bekräftas av Liberg och Sand 2013.

Den sammanlagda effekten av dessa två effekter räcker för att med den nu troliga skattningen av effektiva migranter per decennium skall bli ungefär 17. Det räcker då med <<100 vargar för att kriteriet enligt Naturvårdsverkets (Laikre och Rymans) tabell skall vara uppfyllt. Den genetiska MVPn visar sig alltså mindre begränsande än den demografiska, och detta gäller även vid en långt lägre effektiv migration.

Lena Eks inspel (10/37)

Vargvärnarnas skrivning ironiserar över ett inspel av Lena Ek som tycker det räcker med 180 vargar. Ur naturlig invandringsynpunkt bekräftar jag alltså förefaller det alltså räcka med de 180 vargar Lena Ek föreslog även utan valputsättning. Jag anser dock Naturvårdsverket skall fortsätta att utveckla valputsättningstekniken som en säkerhetsåtgärd om den naturliga invandringen i framtiden skulle anses otillräcklig. Jag föreslår också att högst en familjegrupp tolereras i renbetesland trots de stora negativa effekterna om flyttförsök misslyckas och att förberedelser görs för ett försök med soft release.

Ett lägre vargantal gör också att den inavelsreduktion och genetiska variation som anses önskvärd kan nås snabbare, om vargen tillåtas växa fritt tills dessa angivna förvaltningsmål nås kommer gynnsam bevarandestatus inte att uppnås innan andra faktorer (brist på näring och utrymme) kommer att

På lång sikt blir invandrarna mer besläktade med recepientpopulationen, så de effektiva migranterna blir färre. Men å andra sidan är populationerna så nära genetiskt förbundna med varandra, att de inte behöver räknas som olika populationer utan del i en gemensam ”megapopulation” på samma sätt som den svenska och norska stammen.

Jag har analyserat hur ”genetiken” förändras under hundra år, bla https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/ T ex förväntas vargstammens formella inavel vara storleksordningen F=0.1- F=0.05 eller ännu lägre med dagens invandring.

Att i förbigående perifert välja förutsättningar, som Naturvårdsverket som ansvarig myndighet för valpflytten självklart insett inte skulle uppfyllas och inte heller finns någon motivering varför just 20 valts. Det tolkas ofta som att vissa tjänstemän på Naturvårdsverket liksom vargvärnarförträdarena önskar se en vargstam, som tillväxer tills den slog i ”det biologiska taket” ”låta naturen ha sin gång”. Naturvårdsverket undlät att göra de beräkningar/planer som EU önskade se.   Redan när jag såg planen såg jag de finstilta brasklapparna, men trodde uppriktigt sagt inte de var allvarligt menade bara sånt forskare häver ur sig för att slippa lova för mycket, https://vargdag.wordpress.com/2013/01/21/hur-manga-2015/ . Men nu ångrar jag faktiskt att jag trots samtal inte riktigt insett att Naturvårdsverket faktiskt inte var så heltokigt, men istället svekfullt missledande, eftersom Naturvårdsverket förutsatte något när tabellen skrevs som Naturvårdsverket visste de inte skulle kunna leverera.

Effekten av inavel avklingar så småningom, och genetisk variation tillkommer så småningom. Om populationen omfattar tusentals så kompenserar det fullständigt ökningen av inavel och förlusten av genetisk variation och stammen blir livskraftig i all framtid. Annorlunda uttryckt är inavel och förlust av genetisk variation som har orsaker långt tillbaka i tiden mindre allvarligt än ny. Den genetiska driften de sista generationerna är något allvarligare än för 100 år (20 generationer) sedan. Även med 800 vargar sker en betydlig sådan minskning. Betydelsen av formellt beräknad förväntan för förlust av genetisk variation och ökning av inavel överdriver alltså konsekvenserna. Egentligen blir alltså kravet på FRP något lägre.

Socioekonomiska konsekvenser (30/37):

Vargvärnarna tvivlar på att det finns betydelsefulla socioekonomiska konsekvenser. Det är mycket egendomligt att ”acceptans” (”samlevnad eller vad det innebär) så allmänt anses betydelselöst i vargförvaltning och ges så lite vikt av EU och  https://vargdag.wordpress.com/2012/10/03/acceptansfri-vargforvaltning/

Det är statsmakternas bedömning att flera vargar än nödvändigt har negativa socioekonomiska effekter. Enligt direktivets portalparagraf skall detta beaktas och kan resultera i jakt. Det är inte Naturvårdsverket som är en part i detta.

Justification of FRP =270 with a new approach.

Det finns en metod att göra vad som kan kallas genetisk MVP som Naturvårdsverket har använt för att fastställa FRP för lo utgående från att den genetiska variationen inte får falla mer än 5% per hundra år i en population utan immigration.  Laikre och Ryman använde denna modell för att härleda vargantalet under förutsättningen att tillräckligt många vargar först tillfördes (20) för att bibehålla den genetiska variation på samma värde som i moderpopulationen. Tillämpad under antagandet att inga nya migranter tillkommer ger den FRP=800, med de antaganden om migration som naturvårdsverket gjort ger den FRP=380. För den svensk/norska vargstammen ger modellen orealistisk låga resultat eftersom inaveln är så mycket högre än i källpopulationen.

Den karelska (Finska + ryska Karelen tillhör källpopulationen). Eftersom den svensk/norska stammen etablerats av få vargar alldeles nyligen och den genetiska variationen snabbt ökar pga av migrationen och det är då trivialt att modellen inte ger högre FRP än den demografiska sårbarhetsmodellen. Den forskningspanel rovdjursutredningen en gång använde utgick i sin skattning av vargbehovet i Sverige (700) från en genetisk modell som siktar mot överlevnad i evigheten utgående från en isolerad gemensam vargstam i Sverige, Norge, Finland och Ryska Karelen. NGOs have written to the Governments of the Nordic countries suggesting to use such a joint wolf population as the basis for wolf number. Using the suggested commonly agreed approach for the geographic delimitation of the wolf population one arrives at FRP=800 with the unrealistically pessimistic assumption of no immigration. A reasonable share of Sweden is FRP=270 When the assumption of the model that an independent population is cut off from a source population will be fulfilled. There are now >800 wolves in the area and >270 in Sweden. Thus the genetic MVP according to the suggestions made is not much different from 270. Trots det påstås från vissa håll att det inte finnas någon ”seriös” forskning, som på ”vetenskaplig grund” kan bekräfta att dagens stam på drygt 400 djur räcker.

200 – bra golv

200 – ett stabilt golv!

Förslag: minsta antal vargar sätts till 200 (FRP, Favorable Reference Population, referenspopulation, golv =200).

Jag är genetikprofessor och försäkrar att FRP=200 är vetenskapligt underbyggt.

Grunden för förslaget är det allmänt accepterade faktumet att inaveln minskar snabbare vid ett lägre vargantal. Utförligare detaljer finns i artiklar på denna blogg och andra ställen. Liberg och Sand 2012 styrker huvudidéerna och är helt fristående från mig, mina ställningstaganden gjordes tidigare men bekräftas av fristående forskare. Jag anför nu inga andra referenser än denna, tynger inte med numeriska exempel/beräkningar och recenserar inte eventuella avvikande åsikter i just denna artikel (det går att kommentera om någon vill invända eller browsa webben). Effektens storlek är beroende av exakt vilka antaganden om framtiden som görs. Givetvis bör Naturvårdsverket, som beslutar, inte ta mitt förslag utan vidare, utan låta en annan kompetent forskare vara huvudförfattare till den mera finslipade motivering, som bör åtfölja ett FRP beslut. Först då kan det betraktas som tillräckligt vetenskapligt underbyggt. Jag tycker det räcker med att jag och en av Naturvårdsverket utsedd kompetent forskare stöder FRP=200 och utformar en motivering ungefär enligt mitt resonemang här för att Naturvårdsverket skall göra det till sitt officiella ställningstagande. Detta kommer inte att ske eftersom Naturvårdsverket sedan jag skrev detta fattat ett beslut (se slutet av artikeln).

Naturvårdsverket kan förstås bestämma och motivera ett annat FRP. En god motivering på engelska (så EU kan läsa) är viktigt, vilket FRP Naturvårdsverket än väljer. För 270 finns det elva forskare som skrivit under på att FRP=270 räcker, som kan precisera motiveringen, framförallt borde önskemålet från genetiker beträffande ”effektiv populationstorlek” på minst 500 behandlas något utförligare. De elva brevskrivarna förutsätter och anser att kontakten med andra vargstammar är tillräckligt stor, vilket innebär att det finns tillräckligt med vargar för långsiktig ”genetisk” uthållighet.

Om EU inte avvecklar överträdelseärendet för varg eller det inte ser ut att bli någon vargjakt, så kommer det nog någon artikel om relationerna till EU härnäst. Eftersom det nu har tillkommit att EU kan se vart den nya  vargpolitiken leder, ger jag EU en ny chans att skriver inget mer förrän efter nyår. Så detta kanske blir bloggens sista artikel.

Politiska överväganden

(S) vill inte ha FRP under 200 och att FRP skall formuleras av forskare och inte politiker. Förslaget FRP=200 har alltså ett brett parlamentariskt stöd om det görs en vetenskaplig motivering, mindre än en femtedel av parlamentarikerna kan tänkas vara emot, och motståndet från denna femtedel försvagas just eftersom FRP=200 bygger på vetenskaplig grund. Det tidigare rovdjurspolitiska beslutet hade 200 som etappmål, att sätta 200 som golv innebär en ökning med 30 eller mer, som är politiskt önskvärt när man går från etappmål till långsiktig förvaltning. De grupper av i huvudsak jaktanknutna (inklusive jägareförbundet) som försökt förstå och bygga upp en vetenskapligt hållbar motivation ligger vanligen under ekvivalenten till FRP=150. FRP=200 innebär uppenbarligen inte att ”vika sig för jägarlobbyn”, vilket i sig är politiskt värdefullt. Inte heller faller förslaget till föga för den motsatta lobbyns tolkningar av vetenskap, ”vargvärnarlobbyn”, omkring SNF, WWF och rovdjursföreningen. FRP som inte backar upp ytterkanterna från NGO, utan ligger inom acceptansen för sex av åtta partier, har en självklar politisk fördel. Utvecklingen av varg i Finland är dålig och det resulterar i färre och närmare besläktade migranter till Sverige. Men Sverige blir inte trovärdigt om Sverige argumenterar för många fler vargar i Finland än Sverige självt accepterar. Dessa ”politiska” begränsningar gör att jag inte just nu vill överväga ett lägre FRP än 200. Varg är känsligt och bred politisk uppbackning viktigt och jag vill inte riskera det stora partiet socialdemokraternas stöd för vald FRP – skillnaden mellan ett starkt parlamentariskt stöd och ett bräckligt – genom att nu göra en ”skarp” motivering för ett FRP<200, som inte skulle accepteras av Naturvårdsverket, utan bara skulle försämra uppslutningen för det värde som bestäms. Det är bra för förtroendet för att vargförvaltningen vilar på vetenskaplig grund om FRP inte sätts till intervallets gränser 170 eller 270. T ex FRP = 200 klargör att det är ett självständigt vetenskapligt underbyggt beslut av Naturvårdsverket och inte underdånighet mot ett politiskt beslut. Höga vargantal i Sverige kan irritera Norge och kanske också Finland, vilket talar emot att ligga nära intervallets övre gräns. Ett FRP under 200 skulle innebära att EU agerat heltokigt och dåligt underbyggt när ett överträdelseförfarande om den svenska vargjakten 2010 inleddes, och det är aldrig bra att förödmjuka en motståndare och agera så denna tappar ansiktet. FRP = 200 är det lägsta FRP som inte innebär att var ett allvarligt och obefogat misstag av EU att ifrågasätta den svenska vargjakten. Men samtidigt erkänns det inte att Sverige gjort mer än ett bagatellartat liten misstag och riskerar inte mer än lätt ogillande av EU-domstolen och absolut inte inhibering eller förlust av kontroll av rovdjurspolitiken i fortsättningen. Sverige har inte erkänt att vargjakten 2010 stred mot direktivet och ett val av FRP nära den högre gränsen strider nog mot Sveriges officiella linje. Om FRP skulle sättas till 200 så är det rätt så troligt att det verkliga vargantalet skulle bli 300 vilket jag föreslog som en ”politisk” kompromiss i föregående artikel. Men med denna artikel vill jag dock göra helt klart att jag som genetiker under det närmaste decenniet stödjer vargantal i den nedre delen av intervallet.

Adaptiv förvaltning

Riksdagsbeslutet ger ett intervall för FRP bl. a, för att enligt vargkommittens intentioner med ett intervall möjliggöra adaptiv förvaltning, dvs justeringar av FRP med hänsyn till ändrade omständigheter kan göras av Naturvårdsverket. FRP betraktas inte längre som en helt fix storhet, utan en dynamisk som kan justeras. FRP=200 är ett förslag för de närmaste decennierna. Avsikten är att FRP skall höjas när inaveln sjunkit och inavelssänkning inte längre gagnas av ett lågt antal. Förslaget är alltså förenligt med förslaget FRP=270, som lämnats av 11 ledande forskare i juni och avsåg ett i tiden konstant hållbart FRP. Skrivelsen betonade visserligen det adaptiva, men forskarna visste inte att detta skulle reflekteras i utformningen av ett riksdagsbeslut. Men det är inte något radikalt nytt, det är en helt normal procedur att mindre justeringar sker i verksamheter som löper långsiktigt. Nya FRP estimat inrapporteras till EU vart 6:e år, nästa gång 2019, så även EU ser det som en helt normal process att Naturvårdsverket gör mindre ändringar inom de givna intervallen. Och ett nytt riksdagsbeslut i rovdjursfrågan kommer säkert inom ett decennium då intervallet för Naturvårdsverkets handlingsfrihet kommer att ses över.

Tyngdpunkt på att sänka inaveln

Svensk vargs allvarligaste problem idag är hög inavel och brist på genetisk variation. Det enda som hjälper är migration. Migrationens effekter förstärks av låga vargantal. Lämpligt utformad vargförvaltning inom ramen FRP=200 kan troligen tredubbla effekten av migration och leda till tre gånger snabbare inavelsreduktion jämfört med det begränsade inflytandet på vargförvaltning som karaktäriserar 2013 och (troligen) 2014. Mer preciserade kvantifieringar bör göras inom ramen för en mer detaljerad motivering med högre upplösning.

När inaveln sänkts kan FRP ökas!

När inaveln väl sjunkit bör andra faktorer ges högre vikt och detta kommer att motivera ett högre FRP. På kort sikt spelar FRP stor roll för hur snabbt inaveln faller, men på lång sikt uppnås ett jämviktstillstånd där inaveln är oberoende av FRP. Ju längre inaveln sjunker, ju lägre blir mervinsten i inavelssänkning av ett lågt vargantal. Andra aspekter är överlevnad och uthållighet i ett evighetsperspektiv, ekologiska aspekter, evolutionär potential och ett större effektivt utbredningsområde och högre fysisk närvaro. Förslaget FRP=270 bör ses i det perspektivet. Större värden har figurerat, men varit baserade på ett kategoriskt antagande att varggener kommer att vara oförmögna att flytta sig (eller kunna flyttas) över långa sträckor i ett millenium perspektiv, vilket inte har stöd i observationer. Men varg har gynnsam bevarandestatus med FRP =200 om Naturvårsverket så bestämmer och det finns forskarstöd från någon mer än mig, och meningen med intervallet är just att vargförvaltningen skall vara adaptiv inom intervallet och det gagnar vargens uthålliga överlevnad även i ett långt tidsperspektiv att inaveln sänks snabbt. Möjligheterna att förbättra det genetiska statuset är inget man bör bortse från i vargförvaltning. Genetik och biologi bör vara viktigare inslag i förvaltning än byråkratisk enkelspårighet.

Säkrare och långsiktigare än minikravet

Den minimala FRP enligt den sårbarhetsanalys som betraktas som absolut minimum (skamgräns) av rovdjursriktlinjerna ligger på ungefär 40 (+ 30 i Norge). Den demografiska sårbarhetsanalysen visar att FRP = 230 (30 i Norge) ger mindre än någon procents risk för utdöende (om relationerna mellan risknivåer i andra sårbarhetsanalyser stämmer) inom en längre period än ett sekel och risken blir liten även om man räknar med värre katastrofer än som någonsin dokumenterats. FRP = 200 för Sverige ligger många gånger över ”skamgränsen”. Vid FRP = 200 är det inte få vargar i Sverige som är den största risken för vargens uthålliga framtid i Sverige. Förutom de norska vargarna, som lever så nära de svenska, att det populationsgenetiskt kan betraktas som en enhetlig population är inte den svenska vargstammen isolerad från resten av utbredingen för den nordeuropeiska vargen, migrationen till Sverige överträffar med råge gränsen för att en stam inte skall räknas som isolerad, inte heller en geografiskt mer omfattande helt isolerad sk megapopulation kan avgränsas.

Lätt att identifiera genetiskt värde

Det är mycket lätt jakttekniskt att anpassa jakten till vargarnas genetiska status. Stamtavlan är känd för den svenska vargstammen. Det genetiska statuset av vargarna i ett revir är väl känd genom stamtavlan för revirets föräldrapar. Reviren är geografiskt avgränsade områden. En sådan jakt planerades 2013 enligt Liberg och Sand 2012. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen ”genetiskt värdefull varg” av misstag. Men EU tyckte inte det var tillräckligt vetenskapligt granskat för att motivera avsteg från principen att licensjakt inte skall bedrivas när gynnsam bevarandestatus inte är uppnådd. Nu föreligger gynnsam bevarandestatus och dessutom förmodar jag att Liberg och Sand (2012) granskats bättre och en sk. vetenskaplig uppsats sägs vara på gång. Det föreligger praktiska erfarenhet av implementeringen som kan göra denna praktiskt bättre 2014. Det finns utrymme för misstag, imperfektioner och att ha huvudsakligen andra kriterier för en del av ”avskjutningen”. Möjligheten till genetiskt selektiv jakt är ganska unik för svensk varg och inte lätt kopieras under andra förhållanden.

Andra överväganden om FRP

Frekvensen reproduktiva migranter kan bli låg om antal och täthet är låg. Så var det med den svenska vargen fram till för ett decennium sedan. De sista fem åren har fyra reproduktiva migranter kommit. Detta visar att FRP=200 är tillräckligt.

Det har framförts att FRP kravet kan vara högre om man ser på mycket lång sikt (önskemål om en megapopulation med Ne>500). Detta är i princip riktigt och när jag föreslår FRP=200 är tanken att detta skall omprövas och förmodligen ökas om några decennier, och att vid övergången vargens genetiska status och förutsättningar för fortsatt uthålligt bevarande att vara bättre än om en högre FRP väljs de kommande decennierna.

Det har påpekats att genetiken inte beaktats i den demografiska sårbarhetsanalysen. Men eftersom inaveln är högst i början av simuleringarna och de demografiska parametrarna utgår från dessa inavlade vargar och inaveln faktiskt sjunker fast simuleringarna antar den är konstant, så överdriver sårbarhetsanalysen erforderligt antal vargar. Naturvårdsverket har försökt göra en genetisk sårbarhetsanalys som gav intuitivt konstiga resultat men ändå tog nio månader att förkasta, eftersom den inte vilade på vetenskaplig grund. Detta visar att man lätt hamnar fel om man litar på för komplicerade ”black box” modeller. Det är enklare att bara accetera den FRP den demografiska sårbarhetsanalysen gav.

Att ha en fullständig stamtavla för svensk varg har stort inomvetenskapligt värde och är i sig ett gott argument för FRP=200, med ett dubbelt så stort FRP skulle det förmodligen bli logistiskt och ekonomiskt omöjligt. Utan fullständig stamtavla blir genetiskt selektiv jakt omöjligt och då kan inaveln inte reduceras så snabbt och det värde inaveln så småningom stabiliseras på blir ganska högt (betydligt högre än de rekommendationer som en del genetiker givit uttryck för, men jag tror F=0.15 är acceptabelt och det nås nog utan selektiv jakt.

Rovdjursutredningen

Rovdjursutredningen accepterade tanken att man skulle öka vargantalet successivt till slutantalet under 12 år. Ett skäl var att reducera inaveln i en mindre population på ett tidigare stadium innan populationen vuxit till slutlig storlek och därmed blivit trögare att få ned inaveln i. Rovdjursutredaren insåg inte att denna idé stred mot EU-direktivet. Tyvärr är EU-direktivet för stelt och byråkratiskt för att medge de bästa lösningarna ur biologiskt/genetiskt/kostnadssynpunkt, sådant behandlas av EU som fördragsbrott. Men med det nya riksdagsbeslutet med adaptiv förvaltning enligt vargkommitténs förslag med dynamisk FRP gör det möjligt att förena EUs direktiv med rationell vargförvaltning.

Det är inte bråttom med FRP

För den nya rovdjurspolitiken trovärdighet är ett viktigt inslag en licensjakt i vinter, även om den bara blir symbolisk. För en liten licensjakt behöver man inte ha några andra beslut på plats, omfattningen kan göras så att man hamnar långt över minimum FRP=270. Resten av pappersarbetet, såsom fastställande av FRP för överskådlig framtid, kan vänta till våren och göras mer genomdiskuterad. Dock kan det vara bråttom att få fram ett manuskript med motivering snabbt, för att användas t ex i eventuella rättsliga tvister eller gentemot EU, eller inför jakt, eller andra svårförutsedda situationer. Det blir lättare att formulera om det då är ett givet FRP som motiveras. Kanske det är bra att Naturvårdsverket omedelbart tar ett provisoriskt formellt beslut om FRP=270 med stöd i forskardokumentet för att legitimera begränsad selektiv jakt och aviserar att det är under prövning om ett lägre FRP värde.

Selektiv jakt – Ny situation

Jakten 2014 kan utformas som genetiskt selektiv jakt som bara berör områden där vargtätheten är hög och lokalt behov att reducera tätheten finns och utan att tagit ställning till om FRP skall sättas lägre än 270 och så att vargstammen någon ökar 2014. Selektiv jakt har gjorts förut och stoppats av domstol, ärendet prövas nu i högre rätt. Domstolen ifrågasätter dock inte att en selektiv jakt kan gynna vargens genetik. Men då var det ett skäl för att jaga varg fast FRP fortfarande var under utredning och jakt i princip förbjuden och det för domstolen tedde sig troligt att gynnsam bevarandestatus icke uppnåtts. Nu är det högsta möjliga värdet på FRP fastlagt av Sveriges riksdag. Det skall mycket till för att en svensk domstol inte skall rätta sig efter ett riksdagsbeslut.  Värdet FRP=270 är vetenskapligt väl styrkt genom ett brev i juni från 11 mycket kompetenta och relevanta forskare, och synpunkterna är behandlade vid ett expertsammanträde på Naturvårdsverket i april 2013.  Så även om det inte hade varit genetiskt selektiv jakt hade det varit försvarligt. Frågan om Naturvårdsverket skall bestämma en lägre FRP föreslås fortfarande vara under utredning, eftersom svaret inte behövs för en begränsad förvaltningsjakt 2014.  Hittill hoppades Sverite att kunna förbättra genetiskt status med translokationer men dels har det visat sig logistikst besvärligt och framförallt finns inte lokal acceptans för metoden så länge den förknippas med fler vargar, ”genetiskt värdefull” har fått en negativ värdeladdning. Därför planeras inte längre valpflyttar och den lösningen har avskrivits. Försök att låta vargar etablera sig i renbetesland (Junsele) har kostat 10 miljoner kr hittills, och det anses knappast en framkomlig väg att förbättra migrationen. Den låga acceptansen av varg för att sk mjuka släpp av translokerade vargar inte anses vara en möjlighet. Alternativa vägar att sänka inaveln som fortfarande tedde sig möjliga för ett år sedan kan nu avskrivas och selektiv jakt ter sig som det enda alternativet att åstadkomma en rimligt snabb sänkning av inaveln.

Tillägg: Naturvårdsverket har 131216 deklarerat att de inte avser att ändra FRP förrän till nästa inrapporering till EU 2019. Det är Naturvårdsverket som fått förtroendet att sköta detta. Att besluten sker snabbt är bra mot EU som nu ser vart svensk rovdjursförvaltning hamnat i realiteten. Att FRP ligger fast till 2019 har den stora fördelen att det gör rovdjurspolitiken blir förutsebar och långsiktig. Rivs inget av värdena upp eller följs av en intensiv kampanj eller ifrågasätts av Naturvårdsverket själv så finns nog skäl att inte fullfölja en kampanj just för FRP varg. Jag tolkade forskarskrivelsens krav på adaptiv vargförvaltning och Egardts förslag på ett handlingsutrymme som en möjlighet att ändra när det fanns övertygande skäl och inte först 2019. Men förutom de strategiska skälen att deklarerar att värdena ligger fast finns det ett taktiskt skäl att EU inte skall tro alla FRP-värdena sänks om ett halvår så fort EU har avvecklat överträdelseärendet, vilket kunde blivit fallet om man följt mitt förslag.

Personligen kan jag som genetikprofessor känna mig nöjd eftersom jag förhindrat att varg FRP blev 380 vilande på en vetenskapligt undermålig motivering och bidragit till att den höga inaveln inte tilläts leda till en vargstam långt över tusen starkt inavlade vargar eftersom EUs regelverk blockerar populationsbegränsning om gynnsam bevarandestatus icke uppnås.

Sansa debatten efter riksdagsbeslutet

Ett historiskt riksdagsbeslut har tagits. Riksdagsbeslutet borde tillåtas att bli inledning till en nedtrappning av vargfrågan. Inte inledningen till en kamp att få riksdagsbeslutet upprivet snabbast möjligt eller göra varg till en valfråga. Jag uppmanar de som vill ha över 500 vargar att ta det lugnt och acceptera att ett demokratiskt beslut är taget, som inte stödjer detta, men ger utrymme för upp till 500 vargar om folket så vill. Och jag uppmanar de som vill se vargantalet sjunka väsentligt 2014 att ta det lugnt, eftersom vargantalet med all sannolikhet kulminerar 2014 och sedan minskar några år till ett lägre antal än nu, och att rovdjursförvaltningen nog blir mer förutsägbar hösten 2014 om inte förr.

Riksdagsbeslutet är en stor händelse, eftersom vargpolitiken sedan 2012 inte kan sägas vara förankrad i riksdagsbeslut eller regeringsbeslut. Tidigare rovdjurspolitiskt riksdagsbeslut 2009 sattes ur kraft av EU. Således har vargförvaltningen saknat politisk förankring i riksdagsbeslut sedan 2011. 1) riksdagsbeslutet 2009 auktoriserade vargjakt utan att det auktoriserats att varg har gynnsam bevarandestatus 2) riksdagsbeslutet 2009 preciserade ett tak på vargantalet (i avvaktan på att kraven för gynnsam bevarandestatus preciserades). 3) riksdagsbeslutet skulle följas av utredning och nytt riksdagsbeslut till slutet av 2012. Det försämrar acceptansen och förstärker polariseringen att varg inte haft formell legitimitet under 2013, och att det inte funnits någon långsiktighet eller förutsebarhet under mer än ett år. Dessa fundamentala brister kan ha rättats till genom riksdagsbeslutet 2013. EU har givit uttryck för att det är politikerna som bestämmer och såledeles anger riksdagsbeslutet tämligen snäva ramar för framtida hantering, och rikspolitikerna inflytande i fortsättningen blir mer begränsat. 

Riksdagsbeslutet kan rivas upp det närmaste åren genom att 1) EU driver krav på att ogiltigförklara det; eller 2) politiska partier (MP och V) aktivt driver att det skall rivas upp, eller 3) Naturvårdsverket obstruerar våldsamt eller (troligare) med passivt motstånd. Då avstannar en process mot ökad legitimitet, acceptans, förtroende, förutsägbarhet och samsyn. Sveriges rovdjurspolitik skulle då karaktäriseras av ryckighet, partipolitik och kortsiktighet, som minskar trovärdighet, långsiktighet och förutsägbarhet lång tid framöver. Det var en massiv riksdagsmajoritet för att förslaget utgjorde en grund för fortsatt rovdjursförvaltning, endast 41 riksdagsledamöter (MP och V) röstade på avslag, därför är 2) ovan otroligt, V och MP vill nog inte riva upp grunden för rovdjursförvaltning de närmaste åren. Om riksdagsbeslutet rivs upp av EU eller sätts ur funktion av Naturvårdsverket kan diskontinuiteten 2011 -2013 inte längre betraktas som en parantes, en tillfällig störning orsakad av ett utländskt element, i en annars kontinuerlig och politiskt förankrad process.

Riksdagsbeslutet ger miniminivåer, men sätter ingen gräns för vilka antal den praktiska förvaltningen resulterar i. Riksdagsbeslutet är inget beslut om licensjakt på varg. Delar av riksdagsbeslutet hade inte en massiv majoritet, de vetenskapliga ställningstaganden var oklara i detaljer, det uttrycktes tveksamhet om intervallen verkligen är förenliga med direktivet, EU ”hotet” finns troligen kvar, även om styrkan återstår att se, en ström av tvivel med negativa ställningstagande och negativa tidningsartiklar kom. Demonstrationer, negativa mediepresentationer och överklaganden kan förutses vid eventuell licensjakt liksom vid tidigare jakter även om motståndet mot själva riksdagsbeslutet var ganska lamt. Tidfönstret mellan riksdagsbeslut över myndighetsbeslut till jaktbeslut för vargjakt till början av 2014 är väldigt kort. Det ter sig för mig ytterst otroligt den svenska vargstammen kommer att vara mindre om ett år än nu, trots de farhågor företrädare för ideell naturvård framfört och förhoppningarna hos de intressen som tycker det finns för många vargar nu.

Min tro är att det kommer att finnas (minst) lika många vargar om ett år som nu, och kanske väsentligt fler. Detta gäller även om EU skulle deklarera att de lägger ned hotet av åtal mot Sverige före vargjakten börjar. Den administrativa trögheten och de konservativa instinkterna i systemet, gör att beslutsproceduren inte  så snabbt som det behövs förmår acceptera tillräckligt omfattande jakt. Naturvårdsverket håller i ärendet i den förutsebara framtiden och tycks avse att rätta sig efter beslutet. Riksdagsbeslutet ger ett intervall för Naturvårdsverket att besluta inom, och det tar tid för Naturvårdsverket att formellt bestämma var i intervallet Naturvårdsverket väljer att ligga, även om ett stalltips är att Naturvårdsverket kommer att genomgående toppa. Även om det är solklart att riksdagen fastställt att varg nu har gynnsam bevarandestatus, kommer Naturvårdsverket att tveka att omsätta detta i licensjakt. Naturvårdsverket kommer sannolikt att hävda behovet av en förvaltningsmarginal dvs t ex +40 vargar, för att vara säker att inte hamna under ”golvet”. En licensjakt på säg 80 vargar efter att jakter på 1-3 vargar stoppats av domstol ter sig svårsmält för många. Det kommer att te sig taktiskt för beslutsfattarna att 2014 ”testa systemet” med mindre omfattande jakt (2013 misslyckades ju testen). Även om EU skulle formellt avveckla överträdelseärendet har EU ett ont öga till svensk rovdjursförvaltning och en kvarstående önskan att slå tillbaks på något sätt. Gissningen är att EU gör som EU gjort de tre senaste åren, deklarerar diffust missnöje utan att vara precis och utan att lägga ned överträdelseärendet, vilket tjänar syftet att det blir fler vargar än annars, men också bidrar till en fortsatt tämligen kaotisk svensk rovdjurförvaltning, försvagning av riksdagens auktoritet och legitimitet i rovdjursfrågor, och ökade tveksamheter mot hur EU förvaltar sin överstatliga makt.

När Naturvårdsverket efter konsultation med jordbruksverket fastställer en minsta nivå för vargstammen ter det sig inte troligt det blir i den lägre delen av intervallet 170-270. Det vore politiskt oklokt av Naturvårdsverket att förespråka ett miniantal under 200, eftersom den politiska uppbackningen blir svag om ett värde lägre än 200 väljs, men däröver står S står bakom. Ett golv mellan 200-270 har ett starkt parlamentariskt stöd, och kan nog vinna stöd i det sunda förnuftet hos många. Många forskare har nyligen direkt officiellt uttalat sitt stöd för golvet 270. Men med lägre värde på golvet blir det svårare att finna kvalificerade forskare, som är villiga att stå som författare till en vetenskaplig motivering, och Naturvårdsverket vill nog gärna ha ett visst forskarstöd, som kan backa upp Naturvårdsverkets val. Den viktigaste orsaken att forskarna hamnat på så olika nivåer är tidsperspektivet. För uthållighet minst ett sekel räcker hundra vargar, men för ett millenium eller längre känns tusen säkrare. Här borde en kompromiss mellan forskar- och expert- skolor kunna göras, där det är enighet om att trehundra vargar (golv 250) ger säkerhet  betydligt längre än ett sekel, men att det finns tveksamheter om tillståndet efter ett millenium och längre bort. Och vid 300 vargar (faktiskt antal) så är den väsentligaste osäkerheten inte av sådan karaktär att det hjälper med flera vargar.

Naturvårdsverket talar om sina planer men man får intrycket att mycket går före licensjakt på varg och att detta därför inte kommer att hinnas med. Licensjakt på varg – om än i begränsad skala – är det tidigaste och – om det respekteras – trovärdigaste tecknet på att riksdagsbeslutet resulterat i att något faktiskt hänt. Det är svårt att förstå varför inte en begränsad vargjakt kan drivas med prioritet medan annat läggs på is. Man behöver ju inte veta mer än att FRP inte är högre än 270 för licensjakt på 30 vargar.  Naturvårdsverket kan damma av och genomföra den genetiska urvalsjakten som avbröts i förtid i början av 2013. Om det inte blir någon licensjakt alls 2014 och inte en starkt utökad skyddsjakt, så är det stor risk att de vinster i en trovärdig långsiktig förvaltning som riksdagsbeslutet kunde givit underlag till elimineras i sommar. Kanske jag får fel i slutsatsen att vargantalet inte kommer att bli större än 500, inträffar det så uppfattas det nog inte som riksdagen återupprättat sin trovärdighet. Och det kan t ex leda till att centerpartiet åker ur riksdagen trots att de sjösatt en övergång till förvaltning, men övergången tog för lång tid. Kanske kan utvidgad licensjakt på lo och björn upprätthålla trovärdigheten att rovdjurstrycket inte kommer att ytterligare öka.

Det är inte troligt vargantalet sjunker nära ”golvet” de närmaste åren. Avsikten är att överföra besluten om jakt till länsnivån och lokala viltförvaltningsdelegationer. I dessa är olika partier och olika intressen representerade. Företrädare för jägare, samer, jordbrukare och centerpartister, dvs representanter för de intressen, som tycker det finns för många vargar nu, utgör små minoriteter. De lokala organen kommer nog inbördes bättre överens och har lättare för samsyn än de nationella. Det blir nog en bättre balans och mindre knivkastning mellan de etablerade organisationerna. Finns det en lokal folkvilja för många rovdjur, så reflekteras det förmodligen i rovdjursantal, som ligger en bra bit över ”golvet”. Viltförvaltningsdelegationerna kommer nog att såväl orienteras om, som inhämta olika synpunkter från olika forskare, så besluten får forskningsanknytning. Men även överföringen till län är en beslutsprocess som det är ytterst tveksamt om Naturvårdsverket orkar med i tid för vinterns vargjakt. Naturvårdsverkets relevanta tjänstemän bör inte påräkna julledigt i år. Ävcn om jag tycker det borde vara enkelt att omedelbart utvidga den delegation som redan gjorts för skyddsjakt att inkludera fler vargar och möjlighet till licensjakt inom det givna antalet också. Om inte annat så för att skapa många beslut som överklagas i olika former, det blir för lätt för det juridiska systemet om en förvaltningsrätt kan stoppa all jakt i ett enda verställighetsförbud.

300 i faktiskt antal med ett något lägre golv (250 kanske) verkar vara en rimlig kompromiss. Jägareförbundet tycker 150 räcker. Samerna och LRF har inga problem med detta. Enskilda grupper (Svenljunga gruppen, gruppen runt Hedin t ex) har hamnat i den storleksordning. Den ideella Naturvården vill ha fler. Av riksdagen så ligger det nog på medianen och riksdagen sedan 2001 har tyckt att 200 har räckt som etappmål, då borde 300 kunna accepteras som slutmål. Blir det 300 är det solklart att ”jägarnas lobbyorganisation” inte fått som de velat och att vargstammen orsakar betydande störningar, vilket är viktigt för de som deltagit i beslutet att kunna hävda gentemot populistiska påhopp att man vikt sig för ”särintressen”.  Av ”forskarna” så kan nog hälften skriva under på att det räcker. Det går inte att styrka i opinonsundersökningar att ”folket” vill ha fler. Så ett golv som när det tillämpas praktiskt resulterar i 300 vargar tycker jag verkar en rimlig kompromiss som Sverige borde kunna anpassa sig till.  Som genetiker tycker jag det vore bättre med 200 tills inaveln sjunkit, men kan också se fördelar med något högre antal, 300 är inte genetiskt orimligt mycket om än fler än genetiskt optimalt de närmaste decennierna.

Den ambition som vissa aktörer visar att hålla det polariserade debattklimatet vid liv även efter riksdagsbeslutet är oroande http://vlt.se/asikt/debatt/1.2307503-regeringen-splittrar-och-polariserar ___ Riksdagsbeslut_minskar_VargkonfliktenVK131129 Här rör det sig om en aktör som nog många förväntar sig mindre extremism och mer kompromissvilja ifrån.

Mitt bestämda råd till EU är att omedelbart avveckla överträdelseärendet. Att vargantalet kommer att fortsätta att öka 2014 kommer att leda till kraftig frustration och detta leder lätt till fortsatt polarisering och misstro. Om detta kan härledas eller skyllas på EU kommer många att se EUs klumpiga agerande som huvudorsak och detta kommer ytterligare att försämra EUs ställning i Sverige.  De flesta svenskar ogillar nog att EU går i direkt strid mot Sveriges riksdag efter fyra års dialog, där de svenska företrädarena och riksdagsmajoriteten hävdar att Sverige följt EUs direktiv och gjort vad EU önskat. Många svenskar tycker också att EU har viktigare och för Sverige mindre kontroversiella frågor att syssla med och att EU dispyten avlänkar stora svenska ansträngningar från andra väsentligare problem än om det kommer att finnas 280 eller 560 vargar i Sverige 2019.

Tidigare har jag varit mest genetiker och mina facksynpunkter hittills framgår av andra artiklar. Men nu går jag allt mer över till att verka för en politik och förvaltning som är sociopsykologiskt uthållig vid sidan om den genetiska uthålligheten. Detta kritiseras i kommentar. Jag påminner om att jag tänker avveckla bloggandet så småningom och ganska snabbt om EU avvecklar överträdelseförfarandet. Att jag verkar så angelägen om vargjakt och att antalet hålls nere är för att jag vill att selektiv vargjakt i låga antal drivs för att förstärka effekten av den migration som varit medan det fortfarande är möjligt och skapa utrymme för det nya friska blodet från Tiveden.

Dagen efter riksdagsbeslutet verkar intresset mycket lågt. Inga tidningar har stort upplagda artiklar om vad beslutet som riksdagen tagit egentligen innebär. De flesta tidningar har bara notiser. WWF, rovdjursföreningen och SNF protesterar på sina hemsidor men det syns mycket mindre av detta i media än det gjort förut om vargnyheter. Visserligen var nyhetsflödet stort med Nobelpris, Mandelas begravning och FRA, men nog kunde det ändå stått mer om det viktigaste rovdjursbeslutet på flera år.

EU lamslår Sverige

EU hotar att åtala Sverige vid EU domstolen. Det långvariga överträdelseförfarandet har haft och har ett mycket negativt inflytande på Sverige, jag har skrivit till EU och påpekat detta (se nedan).

Vad jag påpekar är bl a:

* Alla Sveriges politiska partier och alla viktiga ”stakeholders” har starkt understrukit att de vill följa EUs direktiv för varg. Det är grovt förolämpande och insinuant att -som EUs talesmän gör – vid nästan varje tillfälle – understryka att lagen måste följas, och antyda att ”svenskar” är laglösa.

* Vad som är diskutabelt är hur lagen (direktivet) kan tolkas. Sveriges ansvariga hävdar att kontakter med EU sker kontinuerligt medan EU ilsket insisterar att Sverige inte eftersträvar en överenskommelse. De ansvariga i Sverige säger att Sverige gjort allt vad EU begärt.

* Om det uppstår stora oklarheter och tvister om tolkningen, är det till största delen EUs skuld, eftersom EUs lagregler, riktlinjer och information ger anledning för de svenska statsmakterna att tro att reglerna medger de tolkningar Sveriges statsmakter gör.

* Sverige har internationellt omfattande och respektererad vargforskning och bevarandebiologisk forskning. Sverige/Norge har en internationellt unik kontroll av den svensk/norska vargstammen. Det är mycket tveksamt av EU kommissionen att underkänna vad viktiga delar av denna svenska kompetens kommit fram till som resulterat i ett riksdagsbeslut.

* Det inhemska svenska juridiska systemet har demonstrerat att de anser sig ha kompetens och vilja att tolka EU-direktivet, tydligen till EUs belåtenhet. Den ideella naturvården har givits befogenhet att driva vargärenden i domstol och dess engagemang är en garanti för att vargfrågor kommer att granskas juridiskt i fortsättningen. Det finns därför knappast någon anledning längre för EU att driva ärendet i EU-domstolen även om EU misstänkte brott mot direktivet.

* Genom att kontinuerligt under många år ifrågasätta de svenska statsmakternas beslut och sätta dem ur kraft undergräver EU förtroendet för Sveriges statsmakter (riksdag och regering) gentemot Sveriges folk. Detta gör Sverige mer anarkistiskt och minskar statsmakternas förmåga att kontrollera situationer. Detta leder i sin tur till att det blir mindre acceptans i segment av befolkningen för vargpolitiken och dess implementering hur den än förs, än vad som vore fallet utan EUs anarkistiska strävanden.

* EU uppmanar till att involvera stake-holders och folket i beslutsprocessen. Diskussionen om varg tar stort utrymme och uppmärksamhet, och skymmer därigenom viktigare frågor, så att indirekt kritisera Sverige för att inte ha tillräckligt bred debatt om varg är orättfärdigt. Den breda debatten om varg gör också att specialistdebatten får mindre omfattning och blir mer underordnad, vilket också har negativa effekter.

* Mycket av vargdebatten drivs av genetiska argument, där EU bidrar till att trivialisera och överförenkla problemställningarna och tumreglerna, till vad jag som yrkesgenetiker karaktäriserar som direkt missbruk av genetik.

* Varken acceptansen av de svenska rovdjuren eller acceptansen för värdet av EU tjänar, på det sätt som EU driver överträdelseärendet.

Jag har skrivit ett brev till EU 130919 i hopp om att detta skall inses och att EU skall avveckla överträdelseärendet nu när ett riksdagsbeslut fattas. Detta skulle göra att en avklingning av konflikten kan inledas, och en övergång kan ske till att betrakta varg som ett djur bland andra. Brevet finns här:   EU-Letter130919  Det har sänts i ett antal kopior och varit tillgängligt från denna webb – om än ej lätt att hitta. Mitt hopp när jag skrev brevet var att EU skulle uttalat sig så att en avveckling av överträdelseförfarandet före jul skulle tett sig troligt – eller någon som var med vid de faktiska överläggningarna som ändå skett skulle bedömt det troligt – och att jag då skulle kunna släppa ärendet och den här bloggen. Men detta har inte inträffat.

EU svarade dock på brevet och jag bedömde svaret som positivt, eftersom det inte bara var tack för intresset, utan uttryckligen nämnde att avslutande av överträdelseärendet var en möjlighet, och eftersom de viktigaste EU-aktörerna fick kopia. Därför avvaktade jag med att återkomma till bloggossfären längre än jag ursprungligen tänkt. Jag avser att återkomma med en uppdatering av lägesbeskrivningen i brevet. Det verkar som EU inte har för avsikt att avsluta ärendet bara för Sverige efter mycket lång utredning tagit ett riksdagsbeslut utan upprepar sina hot, ofta via Naturskyddsföreningen och WWF som fortfarande eftersträvar att Sverige döms.

Återför kontrollen av vargpolitiken till statsmakterna!

Naturvårdsverket kan omedelbart återställa kontrollen av vargpolitiken till Sveriges Regering och Riksdag och samtidigt följa regeringens intentioner

Mitt förslag (se nedan) har följande fördelar:

Det blir mycket svårt att döma Sverige för olaglig vargjakt i en juridisk instans!

Det blir svårare för svenska domstolar att förhindra verkställandet av naturvårdsverkets beslut.

Naturvårdsverket och statsmakternas vargförvaltning höjer sitt anseende.

Vargförvaltningen framstår som  mer legitim.

Naturvårdsverket möjliggör sänkning av vargens inavel till lägre kostnad, med snabbare resultat och med mindre utnyttjande av högteknologi!

Naturvårdsverket förbättrar sina relationer till viktiga segment av dem som lever i och av Naturen.

Acceptansen för förestående vargflytt blir större

Risken för ökande tjuvjakt minskar och tjuvjakt ter sig mindre acceptabelt

Misstänksamheten mot ”dolda agenda” (=fler vargar) i Naturvårdsverkets vargförvaltning minskar!

Risken att bli fälld eller åtalad vid domstol minskar om domstolarna måste fokusera på vad begreppet gynnsam bevarandestatus innebär och uppgiften är att överbevisa Sverige eller Naturvårdsverket om att deras uppfattning ligger mycket långt från ”den sanna” uppfattningen om vad gynnsam bevarandestatus är och hur det kopplar till jakt. I dagsläget räcker det tyvärr med att Naturvårdsverket trots påstötningar inte lyckats åstadkomma en med hänsyn till EU-direktivets krav formellt acceptabel förvaltningsplan. Detta räcker för att med fog på juridisk grund kritisera och troligen döma Sverige – i realiteten Naturvårdsverket – för vargjakt, även utan egentliga bevarandebiologiska skäl.

Lösningen är att naturvårdsverket förklarar (upptäcker) att dagens svenska varg uppfyller EU direktivets krav på gynnsam bevarandestatus.

Och därefter sätter det på papper på ett enligt EUs krav formellt korrekt sätt. Beträffande nödvändigt antal vargar finns en betydande flexibilitet i direktivet att sätta det lägre än det nuvarande.

Det finns inget hinder att i vargförvaltning ha högre ambitioner än de minimikrav, som skall vara uppfyllda för gynnsam bevarandestatus.

Det finns inget hinder i EU-reglerna att sätta sänkning av inaveln som ett ”förvaltningsmål” istället för ett krav för gynnsam bevarandestatus, naturvårdsverket kan göra den distinktionen. Sverige kan sänka inaveln utan att sätta det som formellt krav! Det finns inget i EU-direktivet eller rovdjursriktlinjerna om att inaveln inte får vara högre än si eller så.

Det finns inget hinder att vänta med att sänka vargantalet med jakt utan man kan nöja sig med att ligga kvar på dagens nivå tills en ny migrant fått valpar, trots att man ligger över lägsta antal för GYBS, vilket naturvårdsverket själv tycks önska. Vargantalet behöver inte ligga på den fastställda miniminivån utan kan läggas närmare nuvarande nivå tills detta önskemål tillgodosetts, det blir en sporre. Genom ett nationellt förvaltningsbeslut av Naturvårdsverket, som är ”frivilligt svenskt” och inte påtvingat genom ständigt upprepade delvis arroganta hot från EU eller svenska domstolsförfaranden, som gör den sk vargpolitiken kaotiskt oförutsägbar och ostyrbar, bortom kontroll av regering, riksdag eller naturvårdsverk. Dessa organ har visat sig notoriskt såväl opålitliga som okunniga om vad som tycks gälla, i frånvaro av ett dokument som klart fastslår att kraven är uppfyllda.

I propagandan påstås att Sverige hotas av höga böter om Sverige inte följer EU-fördraget, Jag tror det är ett missvisande sätt att framställa det. Vad jag förstår blir det inte aktuellt med böter från EU förrän Sverige trotsar ett beslut i EU-domstolen. Dvs straffet för vargjakt 2013 kan inte bli höga böter, även om EU-domstolen senare skulle betrakta det som fördragsbrott. Sverige har aldrig förut dömts till böter , men får nu sannolikt böter för att Sverige varit sent att genomföra datalagringsdirektivet.

Dagens inavlade varg är tillräckligt fertil och vital för att det skall räcka med 40 vargar för att den skandinaviska stammen skall överleva i hundra år. Detta har visats i sårbarhetsanalyser. Detta är en absolut bottennivå och det finns goda skäl skäl att ha fler än så, även om  just de rent genetiska skälen för detta inte är så vägande. 180, som är den politiska intentionen eller 150 som är jägareorganisationens krav är nog sakligt tillräcklig miniminivå, men då bör man ändå ligga på en högre förvaltningsnivå och 180 skulle säkert få parlamentarisk majoritet, och en viss eftergift mot de starka krafter som önskar fler vargar kan te sig rimlig. Man ska ta hänsyn till genetiken också. Inaveln skulle kunna vara ett hot om den ökade avsevärt, men dagens invandring (knappt 1 varg per generation) räcker för att undvika inavelsökning (se mina tidigare artiklar).  EU tycker i  sina riktlinjer att det räcker med minst en invandrare per generation (minst två per decennium), så naturvårdsverket kan använda sin redan utförda prognos om 7 per decennium för naturlig invandring och påpeka att det ligger långt över gränsen för EUs krav, och påpeka ytterligare åtgärder och att ytterligare förstärkning av invandringen kan påräknas som ett resultat av dem. Rent destruktivt av naturvårdsverket att klämma till med ett krav på 7 vargar per decennium, när EU är nöjt med minst 2 per decennium. Naturvårdsverket borde inte höja ribban för godkännande och lägga stenar i vägen, utan istället lägga ribban så lågt som möjligt! Och naturvårdsverket måste också redovisa en tidtabell för hur snabbt gynnsam bevarandestatus uppnås, och sätt inte dessa krav så högt så att orimliga vargantal uppnås innan gynnsam bevarandestatus uppnås. Naturvårdsverket har övertygande demonstrerat att det inte står i naturvårdsverkets makt att bromsa vargens tillväxt innan det av naturvårdsverket fastställda ”gynnsam bevarandestatus” uppnåtts. Naturvårdsverket gör det ofantligt mycket lättare för sig om de fastställer att gynnsam bevarandestatus redan uppnåtts! Och med en viss marginal, så att risken för inhiberingsbeslut i domstol minimeras!!!

Naturvårdsverket har försökt fullfölja spåret att beakta genetiken, men tyvärr misslyckades naturvårdsverket, så naturvårdsverkets beräkning framstår som ett grovt missbruk av genetikämnet. Därför måste naturvårdsverkets ställningstaganden i förvaltningsplanen baseras på andra kriterier och räkneövningar, och då får naturvårdsverket samtidigt med en nödvändig ändring möjlighet att göra en enklare och förståeligare och mer entydig beräkning. Naturvårdsverket och svensk vargforskning har visat sig inte ha den genetiska kompetens, som fordras för mer sofistikerade bevarandegenetiska överväganden (det är inte lätt, det erkänns!), så sofistikerade genetikberäkningar med krångliga svårförståeliga resultat kommer fortsättningsvis inte göra ett trovärdigt intryck hur korrekta de än är. Övervägandena måste vara så enkla, så att de är transparenta för ett bredare spektrum än genetikspecialister så fler kan genomskåda svagheter. Förvaltningsplanens nuvarande kriterier karaktäriserar jag som heltokiga.  Vad jag vet finns det ingen sakkunnig som har påstått att naturvårdsverkets tillämpning är korrekt, inte bland de forskare som möjligen skulle kunna åberopas som underlagskällor. Jag har skrivit en tidningsartikel om vad jag tycker borde ställas för krav på de krav naturvårdsverket försöker ställa på Sverige.

Naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsplan verkar ha en ”dold agenda” att leda till fler än 600 vargar (fördubbling mot idag) fast det inte klart uttrycks. Vargförvaltningen borde istället göras mer förutsägbar genom att i klartext klargöra hur många vargar naturvårdsverket egentligen syftar till.

Jag har föreslagit ett alternativ för den relevanta delen av förvaltningsplanen på Newsmill. Jag inser inte att man inte skulle kunna göra så. De ganska omfattande kommentarerna förslaget fick får mig inte heller att inse att det är ett oacceptabelt alternativ till förvaltningsplan. Naturvårdsverket borde tolerera en vetenskaplig diskussion av olika förslag i ett kreativt klimat och bemöta eller låta väl insatta detaljkritisera istället för att förkasta vad naturvårdsverket inte hittat på själv eller fått direkt från en tillfrågad favoritforskare. Till sådana förslag som nu borde allvarligt diskuteras istället för att förtigas och okommenterade läggas i papperskorgen hör mitt. Naturvårdsverket skulle kunna dra nytta av en vetenskaplig debatt omkring vad som är behövs istället för att undertrycka det. Jag har i flera artiklar på den här webben argumenterat för att dagens varg kan tilldelas gynnsam bevarandestatus, där går det bra att kommentera och ta del av de kommentarer andra gjort. En öppen vetenskaplig debatt kan kompensera den kritik för bristande granskning och frånvaro av deltagande i beslutsprocessen, som framförs av EU!

EU kommissionären har vid upprepade tillfällen kritiserat att förvaltningsplanen inte är tillräckligt specifik och inte klargör exakt hur och när gynnsam bevarandestatus uppnås med tidtabell och plan för vägen dit. Hittills har denna kritik från EU förvånansvärt nog inte överhuvudtaget reflekterats i någon ändring i förvaltningsplanen, man får verkligen hoppas att naturvårdsverket ser till att det sker, även om det är väl sent att uppvisa lyhördhet och flexibilitet och är för lite tid kvar för att få något överarbetat alternativ. Hur skall naturvårdsverket kunna göra en adaptiv förvaltning, när de inte ens lyssnar på kritik från EU-kommissionären? EU-kommissionären har inte uttryckt synpunkter på t ex antalet vargar utan bara formella synpunkter på vad förvaltningsplanen presenterat. Kritiken är analog till att naturvårdsverket inte utnyttjat rätt formulär, inte fyllt i alla nödvändiga uppgifter och missförstått några av blankettens frågor. Denna del borde varit lätt avklarat av naturvårdsverket, vad det nu kan bero på att inte EU-kommissionärens formella önskemål blev bättre tillgodosedda.

Är habitatdirektivet förenligt med att ge dagens varg gynnsam bevarandestatus? Svaret förefaller mig att vara ja! Habitatdirektivet och dess anda uppmanar till socio-ekonomisk hänsyn. Så här inleds det: ”Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.” ”Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag.” Regeringen skrev till EU och föreslog ändring av EUs habitat-direktiv för att utvidga möjligheterna att ta hänsyn till socioekonomiska faktorer. Kommissionären svarade (daterat 110926) att ”Direktivet ger t.ex. medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor.” ”Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag”. Det verkar mer eller mindre i klartext stå att ”om ni har en speciell uppfattning om varg (exvis lågt antal och klarar inaveln bra utan mycket migration) så står det er fritt att tolka direktivet i den andan”. Det är inte i habitatdirektivets anda att tolka det, så det får de konsekvenser det fått i Sverige senvintern 2013!!!!! Tolka direktivet bättre!

Sverige skall göra en ordinarie rapportering till EU om bl a vargens bevarandestatus till sommaren, det är inte längre jäktigt att bli klar i tid för vargjakten 2013, fast om naturvårdsverket inte börjar bums kan det bli jäktigt. I första omgången blev det lite jäktigt eftersom allt beställt underlag för beslutet inte låg på bordet förrän strax före julafton och beslutsunderlagsdokumenten kom i fel ordning med det viktigaste sist. Men nu är underlagsdokumenten på bordet och det är dags för beslut, och om så är nödvändigt så finns det någon månad för att ta fram ett nytt beslutsunderlag. Nu gäller det att naturvårdsverket inte sumpar chansen att göra behövliga ändringar utan överdriven stress. Diskuteras sedan Sveriges inlämnade förvaltningsplan parallellt med andra länders under hösten tror jag det blir svårare att för EU centralt att kritisera specifikt Sverige, och jag tror allierade kan finnas bland andra länder som också har problem med vargens snabba expansion.

Jag har tidigare i ett obesvarat brev (fast jag bad om svar) karaktäriserat naturvårdsverkets agerande i vargfrågan som oklokt. En viss kursändring till klokhet märktes efter jul, men när jakten 2013 gav så lite utdelning i genetisk förbättring, ökad acceptans, övergång till en mer kompromissinriktad fas i svensk vargförvaltning, så var det väl bara en tillfällig fluktuation i naturvårdsverkets spretiga inkonsekventa handlingsmönster, där det hade behövts en ny trend.

Naturvårdsverket borde minska den stora spänning det skapar och den bristande logiken, som ligger i att naturvårdsverket verbalt överdriver inavelns betydelse, samtidigt som den praktiska vargpolitik utnyttjar möjligheten till inavelsreduktioner anmärkningsvärt dåligt och försämrar acceptansen för framtida genetikförstärkning (vargflytt). Ett led i detta vore att tona ned visionen av inavel som det stora utrotningshotet  När naturvårdsverket själv inte i praktisk handling (framförallt skyddsjakter på invandrare) verkar tro på värdet av genetisk förstärkning, så förstärker naturvårdsverkets formuleringar om det allvarliga inavelsproblemet och vikten av att beakta genetiken så det resulterar i en fyrdubbling av nödvändigt vargantal inte trovärdigheten, utan verkar utslag av dubbelmoral. Om naturvårdsverket praktiskt omöjliggör en framtida inavelsreduktion med vargflytt, valpflytt och selektiv jakt genom att sätta ett så högt nödvändigt minsta antal, så den höga inaveln konserveras, blir det en uppvisning i dubbelmoral. Att inte ens ha beredskap att underlätta en inavelssänkning, om valpflytt visar sig fungera, genom att låsa den höga inaveln i en stor stam vars storlek är helig och oberörbar skulle vara utomordentligt inkonsekvent.

Det är naturvårdsverket som fattat de beslut som nu förhindrar en avspänningsperiod med gradvis minskad fokusering på varg och minskad polarisering och politisk förankring inletts i början av 2013, som hade varit ett möjligt alternativ. Sverige har nog nu missat chansen för en meningsfylld riksdagsbehandling av rovdjurspolitiken våren 2013. Orsaken är att naturvårdsverket inte på ett trovärdigt sätt klarat ut och i en förvaltningsplan dokumenterat vad som gäller för varg. Det går knappast att skylla på påtryckningar från regeringen mot naturvårdsverket, naturvårdsverket har uppenbart följt sin egen agenda och inte varit lyhörda för de politiska intentionerna. Även den inställda vargjakten 2013 kan tillskrivas att naturvårdsverket förhalade vargjaktbeslutet och framställningen av det vetenskapliga underlaget. Naturvårdsverket bör fortsättningsvis arbeta med större framförhållning och med en större medvetenhet om de långsiktiga konsekvenserna av att inte förbättra beslutsmiljön, acceptans, harmoni med statsmakterna och legitimitet.

Den sociala fällan gör kompromisser om vargen omöjliga! Cullingman skrev om den sociala fällan, att fast alla skulle tjäna på att samverka/samarbeta/kompromissa så gör man inte det eftersom de andra inte gör det. Den kända vargvännen Henrik Ekman har nyligen manat till en kompromiss för att den stackars vargen skulle få bättre acceptans, det tog inte lång tid innan man påmindes hur det var med den kompromissviljan!  Cullingman påminde om min artikel om de största förlorarna på Sveriges misslyckade vargförvaltning hittills, de som engagerat sig mest för en kompromiss! Efter utvecklingen den senaste tiden, så får man nog också räkna naturvårdsverket till de stora förlorarna. Den sista spiken i likkistan var nog Naturvårdsverkets utspel till kompromiss med en begränsad selektiv vargjakt utan att ha mandat för att faktiskt genomdriva den. Så går det när man försöker kompromissa! En viktig hemläxa om någon till äventyrs skulle överväga en kompromiss: det går troligen illa för den som försöker! Vargkommittens ”kompromiss” visade sig inte bygga en bro över den sociala fällan!

Naturvårdsverket!: Naturvårdsverket är inte beroende av kompromisser utan kan fatta egna beslut inom myndighetens väggar! Naturvårdsverket är den enda som har bemyndigande att genom förvaltningsplanen bryta det nuvarande spektaklet och införa en vargförvaltning under kontroll. Tänk utanför boxen och hoppa ur den sociala fällan!!! Gör omedelbart den svenska vargen till en fullvärdig likaberättigad svensk medborgare genom att ge den gynnsam bevarandestatus nu istället för att förhala detta steg till en oviss och dimhöljd framtid som kanske aldrig kommer!  Avsluta vargkaoset och låt vargförvaltningen gå in i en fas som naturvårdsverk och statsmakter kan kontrollera!!! Sluta behandla vargarna som inavlade socialfall! Ge ökad acceptans för ”vargförvaltningen” och minska polariseringen istället för att kasta ved på brasan! Ge inte begreppet gynnsam bevarandestatus samma egenskap som horisonten: något man går och går emot utan att någonsin komma närmare! Allt som behövs är ett penndrag och lite handlingskraft!!! Detta skulle säkert att få statsmakternas välsignelse. De kommer inte att lägga hinder i vägen för att dagens vargstam får och gärna överträffar gynnsam bevarande status! Visa handlingskraft! Framhäv med stolthet Sveriges vargstams fina status istället för att framställa den som en sjukling på dödsbädden och i omedelbart behov av konstgjord andning och blodtransfusioner som dock troligen ändå inte räcker för att den skall tillfriskna!

Vargjakt

Det blirev selektiv jakt på 163 vargar i tvåtta identifierade revir vintern 2013!

Ur genetisk synpunkt är detta bra, eftersom inaveln reduceras.

Eftersom kammarrätten har beslutat att ställa in vargjakten, så modifierar jag den här artikeln, modifieringar i rött! En skildring från Naturvårdsverket i turerna omkring jakten ges här!

Förutom det viktigaste, reduktionen av inaveln, har beslutet följande positiva konsekvenser:

* Naturvårdsverket visar att de är övertygade om att selektiv jakt och lägre antal är positivt för inaveln

* Det blir inte odelat enkelt för EU att gå till domstol. Går EU-kommissionen till EU-domstol och begär omedelbar inhibering, så kan detta förmodligen omedelbart och på goda grunder överklagas. För övrigt tror jag inte EU är så snabb i reaktionen. Det borde på samma sätt vara möjligt för representanter för viktiga intressenter att juridiskt hävda att kammarrättens inhibering omedelbart skall hävas.

* Det blir svårare för EU-domstolen att fälla Sverige med de nya argumenten.

* Sverige får ett vetenskapligt välmotiverat inslag i vargpolitiken, den blir inte längre odelat passiv ”inte skjuta” utan vilar i någon mån på vetenskaplig grund.

* Naturvårdsverket är ansvarigt, inte regeringen. Även om regeringen och alliansen uttryckt sådana önskemål, så har naturvårdsverket demonstrerat att naturvårdsverket för sin egen ”politik”. Naturvårdsverket har tidigare uttalat sig positivt om riktad jakt, den enda invändningen var oro för vad EU skulle göra, men naturvårdsverkets uppgift är väl bara att tolka direktivet, så det går inte att direkt skylla på ”ministerstyre”.

* Det höjer trovärdigheten för regeringens politik med färre vargar, men genetiskt bättre.

* Det sänker trovärdigheten hos naturvårdsverkets egen politik att det fordras fler vargar och en enorm migration.

* EU måste nu bestämma sig att antingen gå till domstol eller lägga ned ärendet, det går inte att som de föregående åren trovärdigt styra svensk rovdjurspolitik med hot. Hur EU än gör blir det inte begränsande på samma sätt: antingen lägger EU ned ärendet och isåfall återgår Sverige till normaltillståndet; eller så förs ärendet till EU-domstolen och då kan Sverige ha sin inställning tills domen fallit och man sett vad som står i den. EU-kommissionen ter sig inte trovärdig om  den bara fortsätter med diffusa klagomål i brev och på facebook med halvsanningar och svåruppfyllda önskemål utan att fullfölja överträdelseärendet vid EU-domstolen eller att leva upp till hotet att även formellt ta över vargförvaltning.

* Sverige får tid på sig till sommaren att revidera förvaltningsplanen. Alla EU-medlemsstater skall formellt lämna in redogörelser till EU om gynnsam bevarandestatus, den nuvarande förvaltningsplanen är ännu inte officiellt definitiv rörande gynnsam bevarandestatus, och måste ändå göras om eftersom, EU-kommissionären inte var nöjd och eftersom den inte uppfyller rimliga krav på förnuft och vetenskaplighet. När vargfrågan diskuteras för hela EU gemensamt har EU-kommissionen inte samma tyngd, en eventuell svensk synpunkt kan komma att backas upp av andra länders expertis.

* Centerpartiet kan peka på en partiell framgång för politiken ”få men genetiskt bättre vargar”. Detta minskar chansen att vargfrågan orsakar att partiet förlorar riksdagsplatsen efter nästa val.

* Strömavhoppet från jägareförbundet för att förbundet accepterar frilevande varg i Sverige upphör förhoppningsvis.

* En marginell förbättring av inställningen till vårens vargflytt. Att förbättrad genetik kan motivera vargjakt och reducerat vargantal kan göra att genetiskt värdefull associeras med något positivt för vargskeptiker, som nu ser negativt på genetisk förstärkning eftersom det blir fler vargar som försvårar jakt. Denna omsvängning i mentalitet tar dock tid. En försämring av inställningen till årets vargflytt ter sig trolig för stora och viktiga grupper.

* Beslutet kan kanske ses som en kompromiss, som kan vara en inledning till en mer avspänd och mindre polariserad vargpolitik.

* Vargjakten 2013 kommer rimligen att tilldra sig mindre negativ uppmärksamhet än licensjakterna 2010-2011. Jag håller med naturvårdsverket att något, som kallades vanlig licensjakt, vore provokativt 2013.

* I den förra posten på den här webben skisserade jag att vargantalet kunde förväntas fördubblas inom överskådlig framtid jämfört med nuläget om naturvårdsverket fick ”som de ville med minst 380” och ingen förvaltningsjakt utfördes innan vargen nått vad naturvårdsverket kalla gynnsam bevarandestatus. Sannolikheten för detta har i hög grad minskat, sedan naturvårdsverket nu visat sig kunna acceptera förvaltningsjakt utan att naturvårdsverket anser gynnsam bevarandestatus föreligger.

* Vargvärnarna, som ser all vargjakt som odelat negativ och fler vargar som odelat positivt, kommer att få det besvärligare.   Den hittills framgångsrika proteströrelsen mot vargjakt kommer att fortsätta. Det vore bra om vargvärnarna fick klart för sig att jakt är ett normalt inslag i viltförvaltning. Vad som diskuteras är inte om omfattande vargjakt kommer att förekomma om några år, utan i vilken omfattning jaktens omfattning kommer att trappas upp de närmaste åren.

* Jag tvivlar på att fler än 12 vargar kommer att fällas, även om naturvårdsverket tillåter max 2 i vart och ett av 8 revir =16. Jägarna är inte så entusiastiska för vargjakt, när det inte har nyhetens behag och när vargjakt i licensjaktsliknande former fått så mycket kritik. Den planerade vargjakten bygger på sas rent ideella insatser. Det är kort tid att organisera jakt för jakträttsinnehavarna. Först måste reviren identieras och verifieras, jaktrevir har ändrats. Revir kan komma att avlysas under jaktens gång av olika skäl som leder till att jaktkvoten sänks. Sedan förväntas jägarna lägga ned mycket tid på svåra och osäkra identifikationer av alfadjur versus valpar. Ett misstag kan lätt leda till problem av juridisk karaktär eller avlyst jakt. Svårspådda slumpfaktorer spelar stor roll, den viktigaste är spårsnöförhållanden.  Någon som håller emot och tror att 16 vargar kommer att fällas? Man kan konstatera att jag fick rätt i min prognos att inte fler än 12 vargar skulle fällas, fast det var ingen som höll emot.

* Att jakten 2013 bedrivs med så låg intensitet innebär att det genetiska motivet för jakt 2014 blir starkare än det varit om vargjakten bedrivits med full intensitet 2013. Det finns också tid att granska räkningarna bakom noggrannare och EUs övervakning kommer att försvagas. Det finns nog goda förutsättningar att vargantalet inte ökar mellan början och slutet av 2014.

* Vargantalet kommer att öka under 2013. Men uppbromsningen av ökningen kan ses som  en kompromiss mellan EU-kommissionärens ståndpunkt att all vargjakt utom restriktiv skyddsjakt skall förhindras och regeringens/alliansens ställningstagande att det räcker med färre vargar än idag. Nästa år behöver hänsyn till EU kommissionens specifika tolkning av direktivet knappast att behöva tas och jakten utökas, även om direktivet och dess tolkning förblir fortsatt viktiga.

* Vad ”Sveriges” tolkning av EU-direktivet kommer att bli efter att förvaltningsplanen genomgått en nödvändig revision är svårförutsägbart. Min tolkning av EU-direktivet är att ett vargantal runt 200 räcker och att minimigränsen skulle kunna sättas något lägre än regeringens 180, se tidigare artiklar på den här bloggen och på Newsmill. Det ter sig för mig troligt den nya förvaltningsplanen kommer att ligga närmare detta än den nu gällande. Eftersom naturvårdsverket misslyckats att beakta genetiken på ett korrekt sätt i den nu gällande förvaltningsplanen, borde verket vara försiktigare vid nästa försök och inrikta sig mer på rimliga krav på inavelsreduktion.

Kommentarer

Inavel I den utförliga motiveringen passar naturvårdsverket på att upprepa hur allvarlig inaveln är. Jag anser Naturvårdsverkets beskrivning skruvad och bidrar till en närmast hysterisk inställning till vargens inavel. Naturvårdsverket skriver ”ligger långt över den nivå (F=0,0625) som Svenska Kennelklubben anser vara oacceptabel för ”hundar” men tittar man på referensen står det ”SKK rekommenderar inte parning mellan två individer där avkommans inavelsgrad överstiger 6,25% d v s kusinparning.” Naturvårdsverket skriver ”Inavelsdepression yttrar sig i reducerad reproduktion jämfört med icke inavlade vargar och i förekomsten av en rad ärftliga defekter som t.ex. minskad reproduktionsförmåga och missbildningar i skelett och tänder.” Men skriver inte att få missbildningar som troligen kan tillskrivas inaveln upptäcktes vid obduktion av vargar skjutna vid  jakterna 2010 och 2011, eller framförallt att vitaliten av den faktiska inavlade vargstammen vid den i somras presenterade sårbarhetsanalysen visade att 38 inavlade vargar räckte för långsiktig hållbarhet och det kommenterades att det inte blivit mycket lägre om det varit icke inavlade vargar. Dvs inaveln är inte det hot mot vargstammens uthålliga överlevnad, som naturvårdsverket vill ge sken av. Jag tycker genetisk förstärkning är motiverad, men inte är så viktig att den bör ingå som ett krav för gynnsam bevarandestatus mer än att migrationen styrkt av beståndsbegränsande förvaltningsjakt räcker för att inaveln skall fortsätta att minska. Om man nu vill ha den med räcker det med att nå ungefär F=0.15. 

Vargjakten 2013 blir mycket lik licensjakten. Om man haft licensjakt 2013 skulle man skyddat 1/3 av vargflockarna, som var genetiskt värdefulla, nu skyddar man 2/3, men jaktmetoderna är lika, i princip vem som helst får jaga (man kan köpa in sig som gäst). Jaktledarna utses inte av länsstyrelserna.

Domstolsprövning Så länge det inte leder till att vargjakten inhiberas, ser jag det som positivt om den överklagas. Det kan framtvinga en argumentering inför domstol, vilket innebär att den selektiva jaktens effekter blir bättre och oberoende granskade. Jag har svårt att tänka mig att en domstol kommer att entydigt fördöma förvaltningsjakt, som enligt naturvårdsverket och forskarna kommer att minska inaveln och det är ytterst osannolikt man kan leda i bevis att jakten gör vägen till gynnsam bevarandestatus svårare. Både naturvårdsverket och regeringen kommer att anstränga sig för att försvara beslutet. En domstol tar inte hänsyn till ”opinion” eller ”politiska överväganden”. Jag har mycket svårt att tro att en svensk domstol skulle finna att ett fel blev begånget om det inte blir en fällande dom i EU-domstolen, och särskilt om kommissionen inte vill föra ärendet till domstolen trots upprepade försäkringar att kommissionen inte tänker lägga fingrarna emellan om jakten verkligen strider mot direktivet. Föreställer mig det blir ännu svårare att föra ärendet till EU domstolen efter att endast tre vargar fällts, något sinne för ”proportionalitet” måste väl finnas.

När det gäller Junselehonan så är det så uppenbart att jaktbeslutet motverkade en genetisk förstärkning så att chansen för fällande dom där är avsevärt större. Jag ser nog just Junsele som ett motiv att det ”bara” blev 18 vargar, eftersom naturvårdsverket just ådagalagt begränsat intresse för genetisk förstärkning. Även vargjakten 2010 som EU överväger att föra till domstol är svårare att försvara än jakten 2013. Om en svensk förvaltningsdomstol inte underkänner jakten 2013 som följd av ett överklagande, så minskar chansen att EU-domstolen dömmer Sverige.

EU. EU förlorar trovärdighet om överträdelseärendet varken förs till domstol eller avskrivs, och Sverige kan ta eventuellt upprepade hot mer avspänt. Om EU-kommissionen inte för ärendet till domstol visar det att Naturvårdsverket gör för snäva bedömningar av vad som är förenligt med direktivet, eftersom Naturvårdsverket först inte ville ha jakt eftersom de trodde det skulle leda till att Sverige ställdes inför EU-domstolen. EU kommer också att förlora trovärdighet för vargvärnarna om EU inte för till domstol något av vad vargvärnarna för till domstol.

Incest. Två kommentarer har fäst uppmärksamheten på att inaveln kan öka som en följd av att en varg i ett par skjuts, eftersom det kan leda till att det kvarvarande alfadjuret bildar par med sin avkomma. Detta skulle kunna hända och leder nog tvärtom mot vad kommentatorerna förmodade till att inaveln (och vargantalet) på lite sikt minskas. Förmodligen är detta svårt att förstå. När jag talar om inavel i de här sammanhangen så tänker jag på något annat än inaveln hos individerna, jag och andra mer avancerade genetiker tänker på inaveln i hela populationen (jag kallar det ”gruppsläktskap” på svenska). Detta är vad som spelar roll för stammen i framtiden. För detta spelar det ingen roll hur vargarna parar sig, ”grupp-släktskapet” beror inte av detta. Men det gör det ändå genom en annan mekanism, som jag analyserat i den skandinaviska vargstammen i en tidigare artikel på denna web. ”Incestvargarna” (helsyskon eller förälder-barn) är mycket dåliga på att sätta fertil avkomma till världen. Incestvargarna fick bara en fjärdedel så mycket fertil avkomma som normalt inavlade vargar. Incest är alltså genetiska blindgångare nästan som om de skjutits, men det blir två blindgångare och inte bara en som om den kvarvarande i alfaparet skjutits. Om den ena föräldern skjuts och den andra bildar ett nytt par med sin avkomma, så minskar både vargantal och vargarnas inavel mer än om den andra i paret skjutits. Men föräldra-avkommeparning är inte vanligt, av alla fertila par i den skandinaviska vargstammens historia var det bara två som är sådana incestpar.

Den beslutade jakten är knappast optimal eller optimerad, men det räcker med att den sänker inaveln för att den skall vara motiverad. Förhållandena ändras och de revir som angivits är inte exakt de jakten kommer att bedrivas inom. Det föreligger knappast skäl till kritik att det inte är precis vad forskarna räknat på. Jag hoppas de räknat rimligt rätt, men jag är ganska övertygad de gjort det. Denna jakt följer en helt ny innovativ ide, man kan inte vänta sig att det skall fungera optimalt och friktionsfritt första gången man prövar något nytt. Men jag kan peka på många sätt att få bättre optimering, exempelvis kan det vara bättre att öka tilldelningen till 3 i de genetiskt sämsta reviren istället för att lägga till nya revir när det visar sig att de tidigare beslutade inte fungerar. 

För mig personligen känns denna jakt som en framgång. Jag har under mer än två år talat för och lobbat för att inaveln kan sänkas med selektiv förvaltningsjakt. Jag tror att jag har de första dokumenterade artiklarna som talar om detta 2011 (bl a Svensk Jakt och Land). Kanske de första artiklarna överhuvudtaget som talar om rovdjursjakt som en direkt metod för genetisk förstärkning och inte bara som ett led att öka acceptansen. Dessutom en massa artiklar på denna webb, Men det var först under de sista självande minuterna av 2012 de etablerade vargforskarna publicerade data som stödde dessa slutsatser. Det hade varit bättre om naturvårdsverket sett till att detta material kom fram ett halvår tidigare och exponerats mer för andra forskare, så hade argumentet haft större kraft och kanske förhindrat att vargjakten stoppades och hade legat bättre till vid domstolsprövning. Men det är ju inte för sent att få domstolen på naturvårdsverkets linje att vargens bevarandestatus försämras genom att jakten inställs.

EU och svensk varg

European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met 121217  to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open.

The commissioner issued a statement 121219 after the meeting urging banning ”hunting”. En kommentar från Lena Ek här. Pressmeddelande från Naturvårdsverket 121220 här

Detta stycke är skrivet efter att regeringen uttalat att den inte tänker förbjuda vargjakt formellt. Detta tycker jag är ett bra beslut, det lägger mer av ansvaret för eventuell riktad jakt på naturvårdsverket. EU kan knappast rikta anklagelser mot Sverige för detta så länge ingen riktad jakt faktiskt påbörjats. Tyvärr är det provokativt att naturvårdsverket samtidigt sätter igång skyddsjakt på Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg, men det är direkt emot andemeningen i regerinsbeslutet att söka andra lösningar fram till sommaren och kan knappast tas för skäl till kritik mot regeringen om än mot Sverige. Skyddsjakten kan betraktas som EUs skuld, eftersom EU hela tiden betonat att skyddsjakt är tillåtet och uppmuntras och villkoren för skyddsjakt verkar vara uppfyllda, om man inte tillmäter det genetiska värdet av vargen någon vikt, och detta har inte EU propagerat för, och dessutom har regeringen lagt större vikt vid genetiskt värde än naturvårdsverket.

Jag reagerar starkt mot att EU-kommissionären – som omedelbar reaktion på uppgiften att inavel kan reduceras med vargjakt 2013 och 2014 – uttryckte att sådan jakt inte var förenlig med EU-direktivet, den tillgängliga tiden har knappast medgivit annat än impulsiva oövertänkta reaktioner. Enligt Grimsöforskarna skulle minskningen av inaveln bli 12% 2013-2014 utan ytterligare migration. Om en reducering av inaveln med hälften sattes som mål skulle en fjärdedel av inavelsproblemet kunna avlägsnas på två år utan ytterligare migration. Tänk om vi hade en EU-kommission och ett naturvårdsverket som var huvudakligen intresserat av att förbättra genetiskt status på den svenska vargen omedelbart istället för att markera sina maktpositioner och huvudsakligen eftersträvade jaktförbud med irreversibelt högt vargantal som mål. Jag ser den misstro och inkompetens som EU-kommissionären ådagalägger som det största hotet mot legitimitet för vargförvaltningen och minskning av inaveln. När Sverige vill tillämpa genetisk vargvård och förstärka effekten av den migration som redan skett, ter det sig patetiskt av EU att förneka forskningens resultat. Parallellen mellan EU-kommissionärens förnekande av den genetiska effekten av vargjakt och de som förnekar evolutionen som en effekt av urval ligger nära. För att förstärka  migrationen effekter med jakt fordras förstås en fortsatt migration i framtiden, men 2013 till 2014 kan effekten av redan skedd migration utnyttjas till fullo. Jag skrev i VK om detta 13011o,

Vad vill EU-kommissionären ha? Han har inte uttalat sig om nödvändigt antal vargar eller nödvändig migration, invändningarna är av formell karaktär och gör inte ett övervägt intryck (vilket är naturligt eftersom han inte haft mer än högst ett veckoslut på sig att tänka). EU vill inte man börjar jakt förrän valpflytt har lyckats, men det finns inget uttalande om vad som menas med ”lyckas” (det tar några år från att en valp utplanteras tills den går i reproduktion) eller vad som händer om det inte lyckas alls fast vargstammen växer snabbt hela tiden. Inte heller är en åsikt att man inte kan skjuta vargar innan något hänt samma sak som ett löfte att det går bra att skjuta vargar när något hänt, som bara påverkar prognosen av när gynnsam bevarandestatus kan inträffa. Något klargörande uttalande om att vargstammen inte kommer att tillåtas växa till tusen vargar har inte gjorts, bara att en högsta gräns inte får finnas. EU verkar inte medveten om att den naturliga invandringen på sen tid räcker för att sänka den nuvarande inaveln ytterligare.  Men EU tar ställning i en kontroversiell fråga. Ordet utrotning nämns i samband med regeringens förslag, det uppfattar jag som mycket illvillig propaganda, jag tycker tvärtom att det är bäst ur genetisk synpunkt. Det må så vara att det inte – på förfrågan från en av naturskyddsföreningen beställd undersökning – finns någon majoritet att sänka vargstammen med jakt, men detta säger inte att det finns en majoritet av svenskar för att öka vargstammen vilken betydelse detta nu skall tillmätas. Jakten 2013 som EU förbjudit skulle alldeles säkert varken vara licensjakt eller minska vargstammen.

EU-kommissionären underkänner förvaltningsplanen för att den inte redogör för hur inaveln skall minskas, men samtidigt förhindrar han Sverige att minska inaveln med den enda säkra, omedelbart tillgängliga och väl beprövade metoden utan några egentliga sakargument. Den inavelsminskning selektiv jakt medför för inte hela vägen fram, men varför skall Sverige förnekas att göra vad som är omedelbart möjligt för att komma närmare gynnsam bevarandestatus? Om Sverige nu inte redan uppfyller villkoren för gynnsam bevarandestatus? Här är de villkor jakt måste uppfylla, om villkoren tolkas stringent så kan det vara svårt att uppfylla villkoren om inte villkoren för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda vilket nog är enklare. Att genetiskt förbättrande jakt är så svårt att genomföra utan gynnsam bevarandestatus är ett av skälen att jag vill att varg får gynnsam bevarandestatus nu.

EU tycker att den förvaltningsplan naturvårdsverket upprättat inte uppfyller EUs krav. Jag tycker naturvårdsverket förtjänar mycket klander för detta.  EU-kommissionären anklagar den svenska regeringen för att inte hålla vad man kommit överens om, hur denna överenskommelse nu dokumenterats? Jag har bara tillgång till en ensidig deklaration från EU-kommissionären skrivet innan sommarens sammanträffande ägde rum, som jag beskriver nedan. Lena Ek deklararer i pressmeddelandet att Sverige gjort vad EU begärt, ord står mot ord. Att Sverige ansträngt sig är säkert och förtjänar respekt, även om det inte lyckades leva upp till kommissionärens något diffusa krav.

EU framförde – enligt kommissionärens uppgift i brevet – redan 22 oktober (dvs snabbast möjligt efter den reviderade förvaltningsplanens offentliggörande) – allvarlig kritik mot förvaltningsplanen, som den utformats . Ändå har naturvårdsverket inte gjort det minsta synliga försök att modifiera den eller utsätta den publicerade delen för vetenskaplig kritik eller kommenterat varför man inte reagerat på kritiken, utan tvärtom vidmakthåller naturvårdsverket tillägget till förvaltningsplanen som det presenterades i mitten på oktober. Trots att naturvårdsverket har haft två månader på sig.

Jag förstår inte alla detaljer i EU-direktivet eller hur det skall tolkas, men det är uppenbart att naturvårdsverket inte heller förstår det och därför inte har erforderlig kompetens och dessutom inte förberett sig på för förvaltningen de närmaste åren centrala frågeställningar i god tid (framförallt de som berör jakt). Naturvårdsverkets inkompetenta handläggning och of’örmåga att göra en korrekt utförd förvaltningsplan har nu lett till att den våta filten kommer att vila över svensk rovdjursförvaltning ett år till, och att förtroendet för naturvårdsverkets eventuella beslut eller beslutsunderlag kommer att förlora ytterligare i trovärdighet. Det kommer nog inte att underlätta arbetet med förvaltningsplanerna för de andra rovdjuren att man inte lyckats bli klar med vargen.

Den tidigare chefen för naturvårdsverkets behandling av frågan om vargens bevarandestatus betraktas inte som ett seriöst försök att fastställa vargens bevarandestatus, skälen till varför det avfärdas nämns inte, vilket också förefaller som ett dåligt betyg åt naturvårdsverkets kompetens. Rovdjursutredaren föreslog att man först skulle åtgärda genetiken och först sedan låta antalet växa visar att han feltolkade EU-direktivet.

Det finns inget som säger att en av naturvårdsverket iscensat förvaltningsjakt 2013 som inte också inneburit en faktiskt ökning av vargstammen. Naturvårdsverkets avsikt var säkert inte att eliminera 10 revir 2013, som nämndes i forskarrapporten, det bara avsett som ett räkne-exempel. Jag hoppades det ändå var så att låg man nära antalet för gynnsam bevarandestatus så kunde en sparsam förvaltningsjakt i syfte att förbättra stammen vara förenlig med habitat direktivet och nu är det ju 300 vargar jämfört med de 380 naturvårdsverket tycker behövs dvs 80%.  EUs fundamentala inställning visar att EU inte ser det som viktigt att sänka inaveln och således kan Sverige trappa ned på hysterin hur allvarlig inaveln är och klassificera sänkt inavel och därtill hörande genetisk variation som ett viktigt förvaltningsmål ner till F=0.15, och inte en förutsättning för gynnsam bevarandestatus.

Man kan inte undvika att förundra sig över hur outvecklad bevarandebiologin är som praktisk tillämpbar vetenskap.

Tidgare kritik mot naturvårdsverket från mig. Jag tyckte naturvårdsverket för lättvindigt avfärdade den demografiska sårbarhetsanalysen för att den inte beaktade genetik. Inaveln skulle rimligen fortsätta att falla i framtiden!  Den lösning på nödvändigt vargantal naturvårdsverket presenterade var inte rätt! Jag tycker naturvårdsverket skulle angripit problemet på ett seriösare sätt! Genetiska motiv används för att driva upp hypotetiska farhågor på ett närmast hysteriskt sätt som jag -som genetikprofessor – ser som ett allvarligt missbruket. Först skrev jag ett email till kanske tio tjänstemän i början av juli, sedan ett formellt brev och slutligen en bloggartikel om det okloka naturvårdsverket. Formellt sätt kom det då en seriös och klok motaktion från naturvårdsverket. Jag fick en lång och personlig diskussion med den närmast berörda handläggaren. Men ändå upplever jag kontakten med naturvårdsverket som ”att hälla vatten på en gås”, felen och genetikmissbruket kvarstod, och har nu spritt sig till EU-kommissionären.

Det känns underligt att naturvårdsverket skall sätta gränsen som nödvändigt vargantal räknas ut från vid fem procent förlust av genetisk variation på 100 år, när EU direktivet talar om 10% risk för utrotning av stammen på 100 år. Naturvårdsverkets verkar ställa avsevärt större krav på geners bevarande än vargstammens bevarande!

Bättre dialog Sverige – EU. Jag tycker EU-kommissionärens kritik är orättvist hård både i sak och i ordval. EU-kommissionären har en stil som ganska arrogant överbetonar makthavarens roll och inte främjar en förtroendefull dialog. Jag tycker inte Sverige som stat skall finna sig i detta, utan i fortsättningen följa den svenska tolkningen av EU-direktivet när man väl kommit fram till det. Det är inte bra att ens naturvårdsverket och regeringen kan ha en bra dialog. Kanske det ter sig kortsiktigt effektivt för miljökommissionären, men på längre sikt är det inte bra att kommisionärer uppför sig på ett sätt som förödmjukar och försvagar medlemsländers regeringar inför sina medborgare.

Hur objektiva är EUs tjänstemän? Tidigare trodde jag att EU tjänstemännen eftersträvade att verka objektiva, men hur de representeras på facebook ger inget intryck av objektivitet utan varg får vara en frontal symbol för EU tjänsemännens strävan för en bättre miljö. Den viktigaste tjänstemannen för den svenska vargfrågan presenterar sig med en varg som symbol och den svenska EUrepresentationens talesman låter sig representeras av fantomen, som ju hade en tam varg som följeslagare i sin kamp för det goda. Det väcker ju misstanken att EUs miljödirektorat ställer obefogat höga krav på efterlevnad av EU-direktivet. Det väcker också en undran om EUs inställning också bidrar till polariseringen. Man frågar sig om detta är förhållandet vid EU-domstolen också, men förmodligen inte. Finland fälldes bara för en bagatell och frikändes från det mesta när deras varg var uppe i EU-domstolen, som kommissionen önskade.

Acceptans. EU kritiserar att stakeholders inte fått vara en del av processen och att den inte utsatts för vetenskaplig granskning. Visserligen tycker jag den genetiska sårbarhetsanalysen var helt onödig och att naturvårdsverkets resonemang är en vantolkning av vetenskap och att naturvårdsverket ådagalägger inkompetens genom att hålla fast vid den (misstag kan även förekomma hos kompetenta personer som visar sin kompetens genom att inse dem) och visserligen tycker jag naturvårdsverket sedan sommaren bidrar till fördjupa klyftorna. Men jag tycker ändå Sverige och naturvårdsverket har gjort stora ansträngningar för att låta stakeholders vara med både genom en utförlig utredning om rovdjurens bevarandestatus och att naturvårdsverkets förvaltningsplan utsatts för ett frivilligt remissförfarande. Även om inte precis rätt frågor remissbehandlats på rätt sätt så är det orimligt att begära att ännu mer uppmärksamhet fästs vid att få ”stakeholders” synpunkter. Men det är klart de skriver till EU och klagar när det visar sig vara ett effektivt sätt att uttrycka sitt missnöje och frustration, så det är ganska anmärkningsvärt att kommissionären tycks anklaga Sverige för att han fått missnöjda brev.

Genetiks effekt blir snarare att minska acceptansen. Nu svartmålas också begreppet genetisk vargjakt för att det är ett motiv för vargjakt.

Jag delar uppfattningen att naturvårdsverkets agerande sedan de började arbeta med andra delen av förvaltningsplanen hittills inte kommer att leda till en bättre inställning hos ”stakeholders” utan tvärtom skärpt motsättningarna, Jag tror det ökar motsättningarna att EU nu vidhåller  ett strikt jaktförbud trots att det inte verkar finnas ett entydigt stöd ens hos naturvårdsverket. EU förväntade sig att arbetet med förvaltningsplanen tillsammans med stakeholders skulle leda till att de framtida motsättningarna mildrades, jag har svårt att se att grunden för att minska polarisering tagits. Men jag tycker det tyder på brist på realism hos EU-kommissionen att den förväntat sig något annat.

Ett ytterligare tecken på naturvårdsverkets olämplighet är att regeringen bad om diskussion om hur skrivelsen skulle hanteras bl a avseende vargjakt och då gick myndighetschefen ut i media (tydligen reflekterat i julkort också) och deklarerade sin uppfattning. Ett korrektare förfarande hade varit att hålla sina åsikter för sig själv, tills myndighetschefen tagit del av regeringens synpunkter. Det är olämpligt att myndigheter driver sin egen agenda och polemiserar mot regeringen. Det bidrar inte till minskad polarisering och ökat förtroende.

Jag anser att regeringskansliet i de närmaste åren bör sköta vargfrågorna, eftersom naturvårdsverkets hantering av dem underkänts av EU. Kritiken faller ju alltid mot regeringen även när problemet ligger hos naturvårdsverket och då kan ju regeringen ta ett direktare ansvar. Långsiktigt bör rovdjusrfrågorna överföras till landsbygdsdepartementet. Eftersom kompetensen ändå är så dålig  faller skälet att inte ha all viltförvaltning på samma departement. Jag anser också alliansregeringen bör ombildas så att centerpartiet inte längre sköter miljöministerposten, eftersom den misslyckade rovdjurspolitiken då skylls på miljöministern, vilket kan bidra till att centern förlorar sin riksdagsplats. Dessutom blir det en markering av respekt för EU att man inte behäller ministrar som inte lyckats med förhandlingarna med EU.

Sveriges påverkan på internationellt bevarandes av stora rovdjur. Jag tror inte det förbättrar Sveriges chanser att få gehör för eventuella åsikter om t ex tigrar, när det svenska naturvårdsverket och den associerade vetenskapliga kompetensen saknar förmåga att föja ett EU-direktivet eller minska de nationella motsättningarna. Klarar inte Sverige det så måste man ligga lågt med att ge råd till andra!

I sitt brev 120710 så ansåg EU-kommissionären att en ny förvaltningsplan skulle kunna träda i kraft från början av 2013, nu har han blivit så besviken på naturvårdsverkets arbete det sista halvåret med förvaltningsplanen, så att Sverige nu inte åstadkommit en förvaltningsplan som kan sättas i kraft.

EUs reaktion har också analyserats på Cullingmans blogg, klicka här.  Jag har tidigare analyserat EUs inverkan men med en något mer polemisk ton.

Här något om rovdjur i EU. Man ser att på huvudsidan att Sverige beträffande ytan där djuret finns förefaller ledande eller bland de ledande i EU beträffande lo, björn och järv. Så varför gör EU en principsak av vargen istället för att ge Sverige ett erkännande för de andra rovdjuren och att varg faktiskt ökat mycket? Vinjetten på huvudsidan är bara varg, annars är det bilder av alla fyra rovdjuren.

What is below in green is written before 121215

European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met 120710  to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open.

On this occasion, Mr Potočnik made the following statement, som återges nedan på engelska, med mina kommentarer på svenska:

”I welcome the management plan submitted by the Swedish authorities as an important step in achieving compliance with EU environmental rules. I’m reassured by the fact that Sweden has respected EU law regarding protective hunting during the 2012 season and I appreciate the efforts being made by the Swedish authorities. I think Sweden is on the right track.

I have encouraged Sweden to continue to act in a transparent and open manner with all stakeholders.  I see this management plan as an excellent opportunity for strengthening a process where all people would feel a real ownership of the policy. The more stakeholders are involved in the plan’s development, the less controversial its implementation will be.”

Vad har Sverige gjort för att involvera stakeholders sedan mötet? Försåvitt jag vet har Grimsö författat tre rapporter (den sista kommer om några dagar när detta skrivs) som lagts som underlag till beslut av naturvårdsverket. Grimsö har kontaktat utvalda forskare innan rapporterna var färdiga. Så utvalda forskare vid Grimsö och i Grimsös regi på andra ställen, samt de på naturvårdsverket som man valt att delta i beslutsprocessen till förändringar i förvaltningsplanen har varit de enda involverade. Vad jag förstår har inte heller vargkommitten varit involverade. Naturvårdsverkets ställningstaganden och underlagsrapporter är publicerade på nätet. Jag tror inte ”people” och ”stakeholders” känner sig involverade. Jag tror kommissionären blir sannspådd att tilläggen till naturvårdsverkets förvaltningsplan kommer att uppfattas som kontroversiella.

The management plan contains good elements but needs further improvement.  In particular, the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population.

Förvaltningsplanen anger inte hur och när favourable conservation status kommer att uppnås. Jag uppfattar det som naturvårdsverket anger två alternativ (180 och 380) för ”sustainable population size” och sedan för ganska marginella skillnader i tillförda vargar uttrycker en preferens för det ena alternativet. Regeringen preferar det andra. Knappast ett klart svar.

The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves. 

Min debattartikel i VK recenserar det så här: ”För att uppfattas som legitim och vinna respekt bör Sveriges vargförvaltning bygga på förnuft och vetenskaplig grund, samt ha förståelig och helst förankrad motivering. Inget av detta förefaller uppfyllt för det senaste tillskottet till svensk vargförvaltning.”

The European Commission is also looking forward to receiving the Swedish Government’s assessment of the Large Carnivore Investigator’s report.

Jag har inte sett detta, så förmodligen har inte kommissionen sett det heller.

Following our meeting I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.”

De goda nyheterna: nytillskotten i förvaltningsplanen kommer att träda i kraft i januari 2013 om inte naturvårdsverket schabblar. Ytterligare förbättringar kan man ju alltid tala om.

Riksdagen, regeringen och vargen

Riksdagen fattade beslut om vargpolitiken 2009.

Sverige har inte levt upp till riksdagsbeslut.

Det rovdjurspolitiska riksdagsbeslutet innebar att vargstammen skulle omfatta (minst) 20 föryngringar och HÖGST 210 vargar (ett tidigare etappmål förlängdes). Vargstammen skulle kontrolleras genom beståndsbegränsande licensjakt. Genetiken skulle förstärkas. Vargens utbredningsområde skall på sikt sprida sig åt öster och söder (det naturliga utbredningsområdet) men fast närvaro skall inte finnas på rennäringens åretruntmarker. En utredning om vad som bör göras efter 2012 skulle tillsättas och ligga till underlag för ett nytt vargpolitiskt beslut av riksdagen före utgången av 2012. Att riksdagen bestämde sig för beståndsbegränsande vargjakt innebar implicit att riksdagen ansåg gynnsam bevarandestatus låg nära, vilket var den tidigare rovdjursutredningens åsikt. Här är en länk till regeringens proposition som klargör vad man siktade på.

År 2013 har börjat, och det finns anledning att granska hur Sverige levt upp till 2009 års riksdagsbeslut.

Någon riksdagsbehandling eller proposition eller proposition under utarbetande för eventuell riksdagsbehandling föreligger inte. Det naturliga när ett tidsbegränsat riksdagsbeslut har gått ut och inget nytt föreligger eller ens hamnat på riksdagens bord är att det föregående beslutet respekteras och i möjligaste grad tillämpas. Särskilt om det är ett riksdagsbeslut med bred majoritet som fullföljer en gammal strategi och som fortfarande har uttalat stöd av en riksdagsmajoritet. Men 2009 års riksdagsbeslut följs inte och kan sägas vara överspelat, vargförvaltning står därför inte under kontroll av vare sig riksdag eller regering. Vad som finns i maj 2013 är en ej komplett vargförvaltningsplan upprättad av Naturvårdsverket, som EU är tveksam till och en förbjuden vargjakt.

I den mån riksdagen tagit upp varg som frågor, har varken syfte eller krav blivit mycket klarare utan det har snarare understrukit polarisering och svårigheter. Rovdjursförvaltningen har inte tagits upp av konstitutionsutskottet. Det är tveksamt om en rovdjurspolitisk proposition kommer våren 2013, eftersom Svenska myndigheter (framförallt naturvårdsverket och dess tidigare generaldirektör såsom rovdjursutredare) inte har haft förmåga att specificera de krav som ställs för att Sverige inte skall begå avtalsbrott mot EU.

Det är uppenbart att vargantalet är mycket långt över den gräns ”högst 210” som riksdagen bestämt. Det är uppenbart att vargantalet är långt över de 20 föryngringar, som riksdagen satt som målsättning. Det är uppenbart att beståndsbegränsande jakt inte bedrivits 2012 och 2013. Sverige har haft en rovdjursutredning som presenterat förslag och remiss behandlats. Rovdjursutredningen föreslog att först sänka inaveln och sedan öka antalet, men antalet har ökat väsentligt utan att någon planerad valpflytt utförts. Rovdjursutredningen föreslog att sätta migrationskravet till fyra effektiva vargar per decennium, men den nuvarande förvaltningsplanen har fördubblat detta krav. Den nuvarande förvaltningsplanen bygger inte vidare på rovdjursutredningen.

Tanken med långsiktighet i rovdjursförvaltning tycks inte vara en framkomlig väg med nuvarande svårtolkade habitatdirektiv och riktlinjer. En huvudorsak till problemen är att naturvårdsverket inte tolkat EUs krav på samma sätt som EU kommissionen. Det finns också vitt devierande uppfattningar om hur tolkningen skall göras, t ex antog rovdjursutredningen att jakt (i begränsad omfattning) skulle vara förenlig med direktivet, denna tanke stöds också av författarna till EUs riktlinjer i ett uttalande om svensk vargjakt, men EU-kommissionen instämde inte.

Riksdagen bör därför verka för att EU uppmärksammas på att direktiv och riktlinjer ändras, så de blir mer transparenta, mindre öppna för oförutsebara tolkningar. Riksdagen bör också verka för att EU-kommissionen visar större respekt för nationell detaljutformning av förvaltningen. Portalparagraferna i EU-direktivet bör också få en striktare formulering, så att medborgarna inte missleds att tro att flexibiliteten i EU-direktivet är större än den faktiskt är.

Riksdagen kan inte skylla helt på EU och regeringsbeslutet augusti 2011. Beståndsbegränsande vargjakt ägde rum som planerat 2011 med syfte att hålla vargantalet under 210. Med ”högst” borde väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012, som ställts in. Om riksdagen menar att högst inte betyder högst utan skall tolkas att det lägsta vargantalet under året skall vara högst 210, ter det sig som en okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddsjakten som regeringen initierade i augusti 2011 borde också ha påverkat dagens vargantal nedåt. Även om nu riksdagen skulle tolkat högst 210 som efter 2012 års inställda licensjakt, så skulle denna licensjakt behövt omfatta hela 90 vargar för att nå upp till riksdagens mål och det är inte trovärdigt. Det behövs egentligen en jakt på 100 vargar för riksdagens målsättning var nog 200 vargar, fast högst 210, inte exakt 210. Vargförvaltningen tycks planerats, så den skulle framtvinga en mer omfattande vargjakt 2012 och 2013, om dessa jakter verkställts.

Sverige har inte accepterat EU kommissionens tolkning av EU-direktivet. Visserligen är EUs direktiv överordnade beslut av Sveriges riksdag, men så länge EUs domstol inte har behandlat eller ens anhängiggjort ärendet, så förefaller det icke verkställda hotet om åtal inte vara tillräckligt skäl att gå emot ett Riksdagsbeslut. Ett underordnat organ (Sverige) kan ha tolkat EU-fördraget riktigare än ett överordnat (EU) och detta skall en domstol avgöra. Det är inte alltid det officiella Sverige har haft rätt mot privatpersoner.

Den genetiska förstärkningen. Den genetiska förstärkningen genom varg- och valpflytt har hittills misslyckats. Av fem vuxna vargar som flyttats söder från renbetesland har ingen stannat kvar söder om renbetesland. Däremot avbröt ”förstärkningsprogrammet” en familjebildning i renbetesområdet, som skulle resulterat i valpar 2012 av en ny reproduktiv invandrare om paret lämnats ifred och likadant 2013. . Det är också oklokt att utfärda så klara löften som Naturvårdsverket gjort. Dock finns gott hopp med förflyttningen av ett vargpar från Tornedalen till Tiveden.

Det optimistiska genetiska förstärkningsprogram som rovdjursutredningen skisserat med valpflytt och flytt av invandrare till hägn räcker inte för att sänka inaveln till nivån rovdjursutredningen föreslår på F=<0.1 ens på drygt tio år om vargantalet tillåts långsamt öka från dagens nivå (300). Än orimligare ter sig målsättningen i Naturvårdsverkets förvaltningsplan. Varg kommer således troligen aldrig att nå gynnsam bevarandestatus och något besked har inte givits om hur det påverkar antal och jakt.

Den ”genetiska förstärkningen” skulle tillföra högst 20 individer till vargstammen till 2014, men har 2011 eller 2012 inte tillfört en enda. Den ”genetiska förstärkningen” har sedan licensjakten 2011 resulterat en genetisk försvagning. En genetiskt förstärkning kan ske genom licensjakt, där man sparar genetiskt värdefulla revir och därigenom sänker inaveln. Då förstärks effekten av tidigare invandring. 2010 och 2011 genomfördes framgångsrik genetisk förstärkning på detta sätt (ingen av 47 fällda vargar var genetiskt värdefull), men nu har man valt att avstå från denna metod. Istället tillämpar man skyddsjakt där den förutsedda skadan är kriteriet och inte den genetiska effekten. En tredjedel av alla vargar som fällts vid skyddsjakt sedan början av 2011 har varit genetiskt värdefulla (F1 avkommor), de genetiskt värdefulla vargarna är starkt överrepresenterade i skyddsjaktsstatistiken. Man har också en genetisk drift, som långsamt ökar inaveln varje år om inte någon ny invandrare kommer eller effekten av de som invandrade 2008 förstärks med förvaltningsjakt. Minskningen av ”inaveln” invandrarna gav upphov till kommer att avklinga 2013 utan förvaltningsjakt. Sedan licensjakten 2011 ger vargpolitiken upphov till en genetisk försvagning av den svenska vargstammen, fortsätter vargförvaltningen på den inslagna vägen till årets slut, så har 60% av tiden riksdagsbeslutet avsåg ägnats åt genetisk försvagning.

Vargens utbredningsområde (föryngringar) verkar inte ha utvidgats nämnvärt söderut sedan riksdagsbeslutet och i mycket liten grad sedan milleniumskiftet.

Men målsättningen att hindra spridning i renbetets västliga delar  (i strid mot EUs direktiv) har varit framgångsrik.

Riksdagens ställningstagande till varg i renbetesland innebär att den naturliga invandringen från Finland inte utnyttjas väl. Ett nytt riksdagsbeslut att i genomsnitt en föryngring per år i renbetesland accepteras, även om det skulle orsaka betydande olägenheter för rennäringen, skulle vara ett väsentligt bidrag till genetisk förstärkning och skapa måttliga olägenheter för rennäringen.

Acceptans. Riksdagsbeslutet avsåg beträffande varg att höja acceptansen hos de av varg mest berörda grupperna och att öka det regionala inflytandet och delägarskapet av vargförvaltningen, men jag har inte sett positiva kommentarer hur detta i praktiken gått från företrädare för grupperingar med insyn i detta. Däremot är det gott om negativa indikationer. Jägarna har gått över från Jägareförbundet som accepterar begränsad närvaro av varg till Jägarnas Riksförbund som har nollvision, vilket polariserar. Samerna säger konsekvent nej till en uppgörelse vilket hittills varit relativt framgångsrikt. Ett politiskt enfrågeparti har bildats som dock hittills har begränsad framgång. Intrycket är definitivt att polarisering ökat sedan föregående riksdagsbeslut. Den minister som var huvudansvarig för att skapa en enighet i vargfrågan har flyttats ut från politiken.

Huvuddelen av de politiska partier som uttryckt en mening har legat under nuvarande vargantal. Det fordras då en bra motivering för att få acceptans för ett högre antal. Den motivering som nu ligger betraktar jag som myndighetsmissbruk av naturvårdsverket. Att göra ett misstag är förlåtligt om man erkänner det och vill rätta till det när man förstår att man gjort fel, men någon sådan tendens har jag icke iakttagit trots att det nu måste vara uppenbart att det är ett felaktigt resonemang. Det är inget bra statsskick som accepterar rent felaktiga beslutsunderlag och undergräver förtroendet för myndigheter och statsapparat. Det är därför viktigt för Sveriges som stat att regeringen ser till att det blir ett korrektare beslutsunderlag.

Sverige borde upphöra med ambitionen att vara ett föregångsland och försöka ligga i framkant, och vara försiktigare med att pricka andra inom område (som rovdjursförvaltning) där den nationella kompetensen på olika nivåer är svag, dåligt samordnad, bidrar till polarisering och tvister mellan regering och myndigheter, och inte inger förtroende.

Annars tycker jag riksdagen kan ta det ganska lugnt med EU-kommissionärens anmärkning att alla inte fått säga sin mening och han tagit emot många brev – det är få frågor som varit så kvantitativt diskuterade, och det har visat sig ge bättre resultat att skriva till kommissionären än till egna regeringen. Att utnyttja processen för fastställande av gynnsam bevarandestatus i högre grad till att ge delägarskap till folket tror jag inte på, det har försökts tillräckligt och ger nog snarast mer polarisering. Kravet på vetenskaplig granskning kan riksdagen också ta ganska lugnt,  det vetenskapliga har inte varit särskilt bra hittills och det kommer nog mycket att blir subjektivt färgat tyckande och de som forskar om bevarande är nästan alltid lite otillförlitligt sneda försvarare av bevarande, detta gäller nog Naturvårdsverket och berörd EU-kommissionär personligen också.

Naturvårdsverket har misslyckats med att göra en acceptabel förvaltningsplan i EU-s ögon och därigenom skadat både Sveriges rykte och framtida rovdjursförvaltning. Naturvårdsverket har gjort en felaktig beräkning av de viktigaste komponenterna i gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har agerat så att det tett sig som en strid mellan regering och och naturvårdsverk. Naturvårdsverket har inte bidragit tillräckligt att undvika att EUs inblandning fortsätter. Lena E har ägnat ganska lite tid åt vargfrågor utan att vara särskilt framgångsrik. Jag tycker att detta talar för att rovdjursfrågorna flyttas från miljödepartement till landsbygdsdepartementet så kanske departementets inflytande förbättras.

När det gäller folket som helhet lär det inte bli revolution för fler än 210 vargar, men det är mycket tveksamt om folkligt stöd i vargbältet eller bland de mer berörda grupperna kommer att åberopas. Det verkar mycket sannolikt att stödet för vargpolitiken minskat, och de negativa grupperna har nog blivit både större och mer inflytelserika. Förut var det knappast politiskt korrekt med att arbeta för nollvisionen, men nu är det så. Det blir mer legitimt att motsätta sig biologisk diversitet och därmed blir det politiskt svårare. Att uppfattningen om vad som är kärlek till natur och spelregler för utnyttjande av naturen skiljer sig mellan grupper som har mer praktisk kontakt med naturen och de som ser det mer som politik är olyckligt. Centerpartiets riksdagsplats sitter mycket löst, hur det nu kan påverka riksdagsarbetet om varg.

Man kan hävda att en stor minoritet som inte vill ha varg och lever relativt nära vargen bör betraktas som ett starkt argument för de folkvalda att inte ha fler vargar än absolut nödvändigt även om det finns organiserade grupper som vill ha fler vargar, och även om de flesta skulle acceptera det utan nämnvärd reaktion.

Dock är motviljan mot varg så djupt förankrad hos så stora grupper, så jag tror inte att ett riksdagsbeslut om t ex minst 400 vargar skulle vara hållbart. Nu har folket lärt sig att riksdagsbeslut inte är slutliga eller långsiktiga. Jag tror också misstänksamheten mot andra rovdjursanknutna beslut blir stor.

Vad det rovdjurspolitiska beslutet 2009 egentligen innebar kan riksdagen själv tar ställning till. Regeringen förklarar det med: ”Under tre år sätts ett tillfälligt tak på 210 vargar” … ”  En utredning har tillsatts med bred sammansättning som ska föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Uppdraget ska redovisas under sommaren 2012.”

Problemet har hela tiden varit att få acceptans för vargvänner om behovet att undvika att vargen tillväxer kraftigt medan den fortfarande är starkt inavlad, eftersom det då knappast går att reducera inaveln med rimliga insatser på rimlig tid.

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR eller vad som är regeringens avsikt genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna iakttagelser och gissningar. Fast jag tror inte det skulle hjälpa att skapa klarhet eftersom ingen klarhet finns.

Riktad jakt på varg

Denna artikel diskuterar mest riktad jakt och dess beroenden av immigration och antal i anslutning till uppdrag från Naturvårdsverket och den resulterande rapporten. 

Den övre delen av artikeln är i olika shatteringar av rött, och skrivet efter att rapporten i Dec 2012 publicerats, Det som är i grönt i nedre delen är skrivet mellan att uppdraget gavs och rapporten publicerades.

Detta är en kort analys av hur Grimsö rapporten om riktad jakt har påverkat skrivelsen med EUs kommsionärens underkännande av den nuvarande svensaka förvaltningsplanen. Mina mer personliga kommentarer i fett kursivt.

Skäl som EU-kommissionären anger i sitt brev 121219 och som är kopplade till Grimsös rapport 121215

EU-kommissionen (s1) anför uttalanden av Liberg  som bevis för att processen har varit för snabb och inte tillräcklig grundlig  EU-kommissionen använder svårigheter att förstå skillnaden mellan inavelsändringar i procentenehet inavel jämfört med inavelsändringar i procent av tidigare inavel (s 3) för att misstänkliggöra Lena Ek. Denna förvirring kan uppstå även mellan skolade genetiker. Det är en tragikomiskt effekt av att politiker har erfarenhet av att misstänkliggöra partifiender och därför har svårt att avstå från denna typ av polemik. 

Grimsö rapporten nämner 5-10 vargfllockar (s3) vilket inte är få vargar. Det är inte känt hur forskarnas resultat faktiskt skulle ha tillämpats, och Grimsö kunde ha antytt hur en interpolering till noll flockar kan göras, men jag tycker räkningen ger en utmärkt illustration av jakteffektens storlek. Eftersom nu jakten visat sig ha så stor effekt så finns det inte längre skäl att blygsamt tala om mycket begränsad jakt.

Uppdraget resulterade i en forskarrapport till naturvårdsverket 121215 som offentliggjordes 121217 och finns här. Den nedre grönmarkerade delen av detta tillkom innan rapporten, den övre   röda är en kommentar efter rapporten.

Med selektiv vargjakt förstår rapporten att vargflockar som omfattar invandrare och F1or.

Rapporten gör troligt att vad jag kommit fram till är kvantitativt i rätt storleksordning. Jag beräknade att selektiv jakt fördubblade effekten av migranter. Rapporten jämför selektiv jakt med slumpmässigt uttag i Fig 2 och intrycket är att selektiv jakt ger en ungefär dubbelt så stor sänkning av inaveln under i övrigt lika förhållanden, dvs selektiv jakt fördubblar effekten av migranter. Formellt är det: Lindgren D 2011. Licensjakt minskar inaveln. Svensk jakt 2011(8): 34-35.    Jag har använt denna faktor 2 på många webartiklar och också i tidningsartiklar:  Lindgren D 2011  Vargens inavel måste sänkas – men EUs åtgärder förstör. Land Lantbruk 38:45. Jag kan i fortsättningen hänvisa till det Liberg och Sand 2012 och fortsätta att använda faktorn 2.

• Rapporten styrker att selektiv vargjakt väsentligt förstärker effekten av immigranter.
• Rapporten styrker att selektiv vargjakt 2013 och 2014 sänker inaveln väsentligt utan nya migranter.
• Rapporten styrker att en mindre vargstam förstärer effekten av migranter.
• Rapporten ger mycket starka motiv för en beståndsbegränsande selektiv jakt 2013 och 2014.
• Rapporten styrker bortom rimligt tvivel att selektiv jakt har en plats i vargförvaltning tills inaveln märkbart reducerats
• Rapporten gör ganska troligt att inaveln kunde reducerats med knappt en procentenhet av  selektiv jakt som höll stammen konstant 2013. Länkar:   Rapporten beskrivs i Vargfakta.

Kritik (inte allvarlig):

• Det går inte att verkligen fatta alla aspekter av den använda modellen. Den ena referensen till Forsberg gör ytterligare hänvisningar bakåt, och Forsberg 2011 hittar jag inte på webben. Jag utgår därför huvudsakligen från vad som står i Liberg och Sand (2012).
• ”Genetic data includes those effects of inbreeding on litter size that have been recorded in the present wolf population (Liberg et al. 2005).” Jag förstår faktiskt inte om detta innebär att heterosiseffekterna diskonteras eller ej, jag tror att det syftar på medeltal, men varför finner då Anders R en högre kullstorlek vid samma antal och F? Jag utgår trots denna mening från att heterosiseffekten inte beaktats och den verkar också större än enbart F=0. Immigranterna verkar så att säga ha något i stil med F=-0.1.
•  ”recorded probabilities for changes between life history stages (e.g. from pup to dispersal stage and further to territory establishment, and eventually to reproductive stage etc.) including data on reproduction and stage specific survival” men det står inte parbildning, parades vargar ihop av simulatorn? Annars vet man inte vad inaveln av avkomman var, fast för invandrare och F1 är den ju noll men är det använt för litter size?
• ”Migrants are regarded as effective, i.e. they have the same probability to survive and breed as native animals.”. Av ordalydelsen får man uppfattningen att många vargar som räknas som immigranter inte går i avel. Beskrivningen skulle kunna tolkas om att ”effective” inte används som det brukas i populationsgenetisk litteratur. Där menas med ”effective” något i stil med vad det svarar mot i ideala vargar som alla beter sig lika. Antalet effektiva vargar i den svenska vargstammen är ungefär en fjärdedel av antalet vargar. Förmodligen menar författarna något annat än vad som står, men det skapar osäkerhet om vad som menas.
• ..”we have treated migrants as adult wolves, coming in to the population with the same probability to survive and breed as adult native wolves.” , betyder det att migranter kom in som tvåringar som levde vid första parningsmöjlighet (senvinter)?
• Man jämför vid samma antal ”effektiva” =” reproduktiva” migranter. Men detta är inte bara en funktion av migrationen utan också av jakt-regimen. Skördar man slumpmässigt så blir det färre migranter som blir ”effektiva” än om man inte skördar migranter eller inte skördar alls. Detta leder till att effekten av selektiv skörd jämfört med slumpmässig skörd underskattas när den jämförs vid samma antal effektiva migranter, och det är en relativt stor underskattning. Sedan kan man diskutera hur ”rättvis” denna underskattning är. Men jag tror att detta sas gör att man får ett intryck av att selektiv jakt är mindre effektiv än den är.
• Om nu det nu är ”effektiva migranter” och detta minskar vid given migration efter random harvest, hur kan man då bestämma att det är exakt 1 effektiv migrant per år som i Figur 2A?    
• ”Genetically selective harvest therefore was simulated by excluding migrants and their offspring (F1´s) from the harvest. Apart from migrants and F1’s the harvest was random.”  Detta förenklade antagande skiljer sig från hur det faktiskt går till och det är svårt att bedömma exakt hur. Om man skjuter partnern till en migrant eller F1 innebär det en minskad reproduktion och alltså att modellen underskattar jakteffekten om den tillåter det. Om man inte jagar i F1 reviren så skyddar man också F2 de första året/åren. Man kan skjuta strövande F1 or men det skedde inte 2010 eller 2011 så det förefaller ett litet problem. Slutsatsen är att effekten av selektiv jakt verkar underskattas av modellen som använts.  
•  ”When the targeted population level was higher than the start population, there was no harvest until the population reached the target level.” Detta underskattar ”i princip” den inavelsreduktionsbromsande effekten av höga populationer och kan vara en bidragande förklaring till observationen att effekten blir mindre än ”förväntat”. Det kan också leda till att man överskattar effekten av valpflytt eftersom den likställs med vuxna vargar.
• Jag är också mänsklig och har inte lagt ned veckor på den här granskningen, så det finns säkert direkta misstag av mig förutom feltolkningar och onödiga delar och repetitioner
• Många av mina påpekanden nedan i grönt känns som att hälla vatten på en gås. De negligeras. Det finns mycket i vargdebatten på alla nivåer som inte fungerar särskilt bra. Men rapporten är ändå bra och det som jag tycker är viktigast är med.
• Det framgår inte om en individs släktskap med sig själv ingår. Troligen använder räkningarna fel metod och blir inte helt rättvisande.
• Uttryck som average inbreeding coefficient förekommer ofta och det är inte klart om det är ”populationsinavel” (R/2) som avses. Detta är inte bra. Uppstramning av terminologin önskvärd.
• Det vore bättre och troligen effektivare att räkna med coancestry och gruppsläktskap så sambandet med F framgår klarare.
• Det framgår inte tillräckligt klart hur efffektiv selektiv jakt är vid en nivå som håller vargantalet konstant
• Det förefaller inte som att det beaktats att man kan få högre effektivitet om man inte skjuter alla i en familj.
• Länkarna till Naturvårdsverkets webb fungerar sällan. Jag har tidigare skrivit och klagat, även till milöministerns presssekreterare i hopp om att regeringen skulle vilja se sina länkar till Naturvårdsverket att fungera och fått brev från Naturvårdsverkets informationsansvariga som ursäktat sig med ny web. Men även efter detta fungerar länkar till Naturvårdsverket ofta kort tid eller bara ibland. Kritik till Naturvårdsverket!
• Det finns ingen litteraturöversikt vilka andra som har funnit att låga populationsantal och jakt kan vara bra för att sänka inaveln. Är det en originalupptäckt?
• En större del av rapporten borde ägnats åt selektiv jakt.
• En större del av rapporten borde ägnats åt 0.4 invandrare per år så att man täckt in det intervall naturlig invandring kan ge
• Det beaktas inte att tillförda vargar är effektivare än befintliga (bl a eftersom de inte är inavlade).
• Det står inte hur lång en varggeneration är. Eftersom teoretiska beräkningar räknar per generation försvårar det kontrollen av överenstämmelsen mellan teori och praktik.
• Rapporten har använt en modell av Forslund som jag tidigare kritiserat för att den låg som underlag för det felaktiga resultatet att vargantalet inte spelade någon roll, vilket har medfört mycket begreppsförvirring under åren. Misstänksamheten mot programmet är stort eftersom Grimsö eller Forslund själv inte velat kommentera/diskustera/försvara och den kan sägas bli ändå större eftersom nu en viktig slutsats från programmet (att antalet inte spelar någon roll) modifierats. Eftersom det nu verkar egendomligt att höga migrationer ger så liten effekt så ter det sig troligt att detta helt enkelt beror på ett programfel. Oviljan av Grimsö att diskutera detta är definitivt inte förtroendeingivande, men så är det med varg att diskussionen förs inte i ett sånt klimat så att man kan lita på ens ”vargforskarna”.
• Jag förstår inte tabell 1 och texten ovanför. Det står ”Two years of selective harvest, where in each harvest bout ten packs with the highest relatedness are taken out, will reduce the average inbreeding coefficient among potential offspring to active packs from 0.260 (autumn 2012) to 0.229 immediately after the second harvest in winter 2014 (Table 1). This corresponds to a 12 % reduction of the inbreeding level. Approximately 55 % of this effect comes from the protection of migrants and their first generation offspring (F1´s), and 45 % from the selection of the most inbred packs among the rest of the population.” Är det skrivfel ”most inbred” och avser highest relatedness”. Tabell 1 är två kolumner R/2 och F i avkomman. R/2 ger bara 55% av skillnaden i F. Det borde inte vara så. Kan det avse något med att skydda F1or? Hur många F1 revir finns det? R/2 borde var det rätta. Jag har en känsla av att jag gör fel när jag i tidningar skriver 12% , det blir mindre om man går på R/2. Det ger en mindre än hälften så stor effekt att ta bort de 5 värsta som de 10 värsta fast det definitionsmässigt borde ge mer. Om jag inte var pensionerad tror jag inte jag vågat skriva i tidningen vad jag gör nu, jag är för osäker på hur rapporten skall tolkas.
• Rapporten framför en teoretisk formel. Exakt överenstämmelse av simuleringsresultaten är inte förväntad. Varken mot mina tidigare approximativa skattningar eller den teoretiska modellen. Dock skulle man förvänta sig en diskussion vad orsaken till skillnader kan vara, och hur övertygade författarna är att den använda simulatorn verkligen producerar riktiga resultat.
• Det är ungefärlig överenstämmelse även om inte exakt, egentligen överraskande att simuleringarna stämmer så bra med ö-modellen. Det är många förutsättningar för ö-modellen som inte är uppfyllda, därför skulle det inte förvåna mig om skillnaderna mot jämvikts F blivit mev annorlunda, och sannolikt högre för simuleringen än formeln, men det stämmer alltså ganska bra. 
•  Generationstiden är troligen något lägre än fem är och blir ännu lägre vid uttag, vare sig det är random eller selektivt. Det finns en artikel om det med en utvärdering från den svenska vargstammen https://vargdag.wordpress.com/2011/11/21/generationstid-lagre-an-formodat/  som gör troligt att generationstiden är 4.5 år och inte fem år och dessutom sjunker vid uttag. Man skulle därför förväntat sig högre jämviktsvärden för F vid en viss invandring per år än vad jämförelsen utgående från en generationstid på fem år givit upphov till.
•  Nedan visas en tabelljämförelse med jämviktsinaveln som funktion av reproduktivt framgångsrika migranter per år. ”Formel” visar i en kolumn vad det skulle blivit enligt Wrights ö-modell med formeln F=1/(1+4M) (denna formel visas och diskuteras i Liberg och Sands rapport) och M = 1 migrant vart femte år. I nästa kolumen visas vad Liberg och Sands simuleringar givit (Fig 1A och Fig 3). Och i den sista kolumen jämviktsinaveln vid selektiv jakt (som skonar invandrare och deras avkommor).
  

  Inavel vid jämvikt som funktion av reproduktiva immigranter
  Immigranter/år	Formel	Simulering	Sel jakt
  0,1	0,33	0,28
  0,2	0,20	0,22	0,15
  0,5	0,09	0,13
  1	0,05	0,08	0,04
  Antagande: Distinkta gen 5 år

   

•  Man förväntar sig att ö-modellen och simuleringen borde visa samma beroende av jämvikts F av antalet immigranter. Men det gör de inte och skillnaden är ganska stor. Varför?  Varför blir jämviktsinaveln så låg för 0.1  immigranter per år? Jag blir intuitivt misstänksam att något inte stämmer när avvikelsen i beroendet mellan vad man skulle förvänta av ö-modellen och vad simuleringen ger är så stora.
•  Den selektiva jakten borde slå igenom på samma sätt som en ökning av antalet immigranter. Men den selektiva jaktens relativa effekt verkar mindre för 0.2 immigranter per år än för 1 immigrant per år. Varför?
•  När man tillför många immigranter vid hög inaveln så borde den inavelsänkande effekten vara nära proportionell mot antalet, men beroende är mindre proportionellt än jag tycker det borde vara (se Fig 4 där höga F borde spegla inverkan i början och såleder 200 borde ge nästan halva tiden jämfört med 400). Men det verkar vara tvärtom att antalsberoendet blir mer uttalat när man kommer i närheten av jämvikts F. Konstigt!
•  Simuleringar ger bättre och säkrare resultat än formler om de är riktiga, men de blir som svarta boxar – ett litet fel kan ge stora effekter. Hur säker är man på att simuleringen verkligen funkar? Har den t ex jämförts med andra simuleringar? Har man gjort rimlighetsanalyser (sätt in extrema men förutsägbara värden). Jag är misstänksam mot Forslund eftersom det inte är en särskilt bra reaktion av en forskare när en senior professor säger att han har problem att förstå. Den normala reaktionen är då – att notera intresset och söka efter förklaringar på vad som är svårt att förstå. Det finns många exempel på att vad som verkade kontraintuitivt först verkligen var riktigt som antalsoberoendet. Hör man ingen reaktion så ökar chansen att skälet är att det är en varg begraven någonstans (eller var det hund ordspråket sa?). Men vargforskning är ju som jag påpekar i brevet om Skandulv lite speciell.    https://vargdag.wordpress.com/2011/10/07/forslunds-inavelsberakningar/      Det har ju nu visat sig att det faktiskt inte var någon god ide att ha många vargar, som Forslund tolkades som och nog gav underlag till att tro, och därigenom bidrog med spikar till det nuvarande varg-kaoset. Det verkar som om den svårighet jag skisserar ovan fanns redan då, hur mycket har det grubblats över detta sedan den här varningsflaggan restes? 

Naturvårdsverket utannonserade 121012 ett utredningsuppdrag http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Utredning-om-riktad-jakt-pa-varg/ Detta är ett mycket stort steg framåt i en riktning jag efterlyst snart två år. Bra naturvårdsverket!!! Det är rätt väg, men för sent och inte tillräckligt långt på vägen och för pressad tidtabell. Men bättre sent än aldrig!!! Det är också bra att naturvårdsverket gör uppdraget synligt på webben. 

Jag har uppmaningar till uppdraget, uppdragsmottagarna har varit medvetna om detta, jag har inte bedömt exakt hur det uppfyllts men slutresultatet blev så bra man kunde hoppas!

Jag går igenom uppdraget under ungefär följande rubriker

Ny licavhandl popgenetik
Vad eftersträvas egentligen när det sägs att låg inavel eftersträvas?
Det är troligen inte effektivt att rikta sig mot revir med speciellt hög inavel och kanske inte ens särskilt låg genetiskt status
(Knepigt att hålla isär selektions-effekten av jakt och effekten av antal)
Uppmaning att utsträcka analysen över alla nivåer av genetisk status
Uppmaning att jämföra program som håller vargantalet konstant på 200 och 500 vargar
Släktskap gör att riktad jakt är ett än viktigare verktyg
Misstänksamhet mot att resultaten inte hinner ligga till underlag för jakt 2013

Kan forskarna och naturvårdsverket vara objektiva?
Tro att det behövs tid att smälta resultaten
Olyckligt i naturvårdsverket presentation och tílltänkta tillämpningar

Ny licavhandl popgenetik

Linda Laikre och Nils Ryman gjorde i början av november uppmärksammade uttalande i dagens eko,  som dagens ekochefen förklarade med att de redogjorde för ny forskning, trots att det inte vad jag  eller andra kunde märka ingick någon ny forskning i inslaget. Men jag hittade något som kan vara relevant ny forskning även om det inte  på något sätt nämndes i inslaget på  http://www.popgen.su.se/index.php
http://www.popgen.su.se/Licentiatavhandling_MijaJansson_Abstract.pdf Ett icke hållet lic-seminarium med en icke åtkomlig uppsats där det står en relevant mening som jag citerar nedan,
Licentiate seminar: Conservation genetics of dogs and wild wolves
tisdag kl 14:00, 2012-12-11  Plats: E306.

Mija Jansson will present and defend her licentiate thesis ”Assessing inbreeding and loss of genetic variation in domestic dogs (Canis familiaris) and wild wolves (Canis lupus) using pedigree data”

Evaluation committee: Professor Mats Amundin, Linköping University (chair), Docent Hans Temrin, Professor Bengt Karlsson

Det står i slutet på abstraktet: ”Using pedigree analysis we showed that continued hunting of the population will make it less likely to reach genetically based Favourable Conservation Status (FCS) criteria that are required by biodiversity legislation within the European Union”

Jag tror jag kan gissa vad det rör sig om och hur jag kan kommentera det, men det kan jag förstås inte förrän underlaget blir tillgängligt.

Vad eftersträvas egentligen när det sägs att låg inavel eftersträvas?
Länk https://vargdag.wordpress.com/2011/10/23/genomsnittligt-slaktskap-berakningsmetod/ Inavel kan ha flera olika meningar, vilket kan orsaka problem, även för en specialist. Inavel syftar oftast på en egenskap för en individ. Denna inavel kvantifieras med ett mått mellan 0 och 1 som kan tolkas som en sannolikhet. Inavelns värde blir samma som hur besläktade föräldrarna är, som i facksammanhang lämpligast betecknas coancestry (”samanor” på svenska, men det är inte särskilt vedertaget). Kinship används ofta, men är ibland dubbelt så stort, och sambandet med inavel blir då komplicerat. Att det är något som inte stämmer med individ-inavel för inavelns betydelse för vargstammens framtid inses t ex genom att både en invandrare och dess avkomma har inavel = 0, trots att ingen av invandrarens men hälften av avkommans gener är samma som i resten av vargstammen. Det är en inavel på populationsnivå som eftersträvas vid selektiv jakt. Populärt kan man sätta det som den inavel det skulle bli om alla vargar fick barn med varandra, men riktigt rätt är inte det heller. Jag har föreslagit att beteckna det gruppsläktskap (group coancestry). Genomsnittligt släktskap duger, men är lite långt. Vad uppdraget egentligen gäller skulle alltså kunna vara att utse de vargar eller revir vars avlägsnande ger maximal sänkning av gruppsläktskapet per eliminerad varg. Men även med denna definition hamnar man fel, vilket jag berör i nästa avsnitt.

Jag varnar uttryckligen att försöka räkna på andra typer av genetiska effekter än inavel, försöket att utvidga räkningarna till heterozygotigrad har fått förfärliga konsekvenser för den svenska vargpolitiken,

Det är troligen inte effektivt att rikta sig mot revir med speciellt hög inavel och kanske inte ens särskilt låg genetiskt status
Påverkan på populationens långsiktiga inavel går inverkan på det genomsnittliga släktskapet hos vargarna eller egentligen deras avkommor, och beaktas detta så spelar avkommornas storlek roll. Det är knappast optimalt att skjuta alla valpar i ett revir, deras genomsnittliga släktskap ändras när en försvinner. Det är så komplext att exakt optimera selektiv jakt med komplicerade urvalsförfaranden så jag tvivlar på att det är effektivt att försöka vara så sofistikerad 2013, kanske senare år.

Inte heller ”forskarna” verkar tro på skillnader mellan specifika revir, från Sveriges skrivelse till EU mars 11 ”I rapporten från Sveriges lantbruksuniversitet rekommenderades att kända revir med invandrade vargar och första generationens avkomma undantogs från jakt. I övrigt ansåg forskarna att det var mycket små skillnader i genetiskt bevarandevärde mellan övriga revir.” Mitt intryck är att naturvårdsverket – av någon anledning – formulerat uppdraget, så att de som skall utföra det inte tror det resulterar in något intressant.

Jag tror inte det är stor skillnad mellan individer som har varken F1 eller F2 i stamtavlan. Deras gener härrör från de tre tidigaste grundarna i ungefär lika stora proportioner, det finns nog inte mycket extra vinst att skörda på finlir där. Det viktigaste för att minska ”inaveln” är att öka de två senaste invandrarnas andel av populationen och det gör man genom att undanta deras ättlingar från jakt. Att inrikta jakt på de ”mest inavlade” reviren gör detta och ger alltså effekt, men jag tror inte effekten blir mycket större genom att vara väldigt selektiv. Men jag kan ha fel. Ett vargpar (Nyskog-5 började reproducera 2000) gav 14 reproduktiva avkommor och detta bidrar så mycket till dagens ”inavel” och inverkan har ännu inte smetats ut över hela populationen. Det bör ge effekt idag att minska andelen Nyskog-5 ättlingar.

Om man skjuter revir utan att skilja på vargar måste man räkna in föräldrarna i revirens genetiska status vilket komplicerar. Kanske man kan skilja på föräldrar och avkomma. Ibland har föräldrarna halsband. Kanske beteendet skiljer sig. Denna jakt förväntas bedrivas av experter som kan och har lärt sig mer än massjakterna 2010-2011.

En annan sak som spelar roll är förväntad storlek på avkomman av de individer som selekteras. Riktar man sig mot ett revir för man ta hänsyn till föräldrarna också, och deras genetiska status och förväntade framtida avkomma skiljer sig från valparnas. Förväntad avkomma beror på inavel, ju mer inavlade individer är ju mindre fertil avkomma förväntas de få och ju mindre påverkan har de på framtida inavel. De kullar som är mest inavlade är ett resultat av incest, huvudsakligen broder-syster men också förälder-avkomma, detta kan vara 10% av vargflockarna. Dessa hög-inavel-vargar utmärks av mycket låg fertilitet och ger ett litet bidrag till framtida generationer och inavel. Det ger således mycket liten effekt på den framtida inaveln att skjuta bort de mest inavlade reviren. Jag avråder uttryckligen från att rikta jakt avsedd att sänka inaveln mot de mest inavlade reviren.

Uppmaning att utsträcka analysen över alla nivåer av genetisk status
Uppdrag: ”mot revir med särskilt låg genetiskt status samt att undersöka effekterna på populationens inavelsnivå av en sådan jakt.”  Föreslås utvidgat ned till t ex ”skydda F1” 0ch ”skydda F1+F2”. Man måste kunna göra jämförelser. ”De mest inavlade reviren” är ingen bra begränsning, för snävt och för att ge påtaglig effekt måste jakten vara mer omfattande. Genetiskt är det ingen bra ide att helt göra slut på vissa revir förutom att det är jaktligt svårt. Eftersom regeringen deklarerat avsikt att få ned vargstammen till 180 ”med stöd av forskarna” så ger detta också in viktig anledning att titta på mer än de extremaste reviren.

Jag trodde i min enfald att det var Laikre och Ryman som var bakom rekommendationen att skjuta speciellt inavlade revir, men de verkar enligt radiouttalande inte tycka den specifika inavelsgraden gör särskilt stor skillnad så det där med speciellt inavlade revir är nog en skröna från naturvårdsverket som inte förtjänar så stor uppmärksamhet. Detta är också ett viktigt skäl för forskarna att inte begränsa frågeställningen.

Uppmaning att jämföra program som håller vargantalet konstant på 200 och 500 vargar
”Utredningen ska också inkludera en analys av huruvida licensjakten kan utformas så att den genetiska förstärkningen av vargstammen kan påskyndas och ytterligare förstärkas genom att populationen hålls på en lägre nivå under tiden för de inledande åtgärderna för genetisk förstärkning.”  Selektion och antal påverkar båda och det går inte att separera effekterna. Effekten av immigranter är utspridd över tiden. Detta blir ohanterbart om antalet inte hålls konstant. Det behöver inte vara fler än två nivåer, däremellan kan slutsatser dras med interpolation. Analysen bör omfatta stammar ner till 200 vargar. Skäl: 1) fortfarande gällande riksdagsbeslut; 2) jägareförbundet håller fast vid det lång tid och är en tung instans som har moraliskt rätt att få sitt alternativ prövat; 3) det finns ett regeringsförslag om 180, fast 200 är jämnt och ligger nära nog. Det högre antalet är förenlig med rovdjursutredningens förslag. Det är mycket lätt att hantera slumpmässigt uttag genom att lägga på ett ”slumpmässigt” lock med befintliga simulatorer. Det kan tillföras o.5, 1, 2 eller 4 migranter per generation, interpolation kan ge andra antal. Förloppet kan följas över generationer. Detta ger ett enkelt svar på den principiella frågan. Detta tycker jag borde kunna göras på någon vecka så finns det resultatet i tid för GYBS-beslutet. Eftersom det inte tillförts några vargvalpar och det tar några år innan de går i reproduktion och sänkningen av populationstorleken behövs först då och då har vargantalet nått 500 och kommer inte att få sänkas, så är analys av kommande migranter ointressant. Så länge det kommer resultat som klart och entydigt visar om migranter får större genomslag i liten population eller ej så har jag nu inte många synpunkter på resten. Man kan köra olika jaktscenarior i de två antalsversionerna.

Tilltagande släktskap gör riktad jakt ett än värdefullare verktyg
Effekten av migranter blir mindre ju mer släkt de är med de skandinaviska vargarna. Läs mer här! Därför kan man förutse att migranterna för lägre effektivitet ju fler migranter, och denna effektivitet av migranter avtar ganska snabbt med migrantantalet. Därför är det viktigt att migranterna verkligen utnyttjas effektivt och det värdefullaste hjälpmedlet är selektiv jakt.

Misstänksamhet mot att resultaten inte hinner ligga till underlag för jakt 2013
Man skulle kunna tänka sig att naturvårdsverket ville ha resultaten i tid för jakten 2013. Men då borde naturvårdsverket begärt in resultaten tidigare. Kommer utredningen 15 december och så är det en månads helgstiltje till 15 januari och sedan skall man kanske skriva in i förvaltningsplanen och ha någon slags efterdiskussioner och därefter bestämma detaljerna om den faktiska jakten… Nä, naturvårdsverket kommer nog att skylla på att resultatet kom för sent (fodrade för mycket efterbearbetning). Det är oetiskt att skjuta vargar under parning eller dräktighet. Resultaten kanske presenteras, så påverkan på inaveln ter sig mycket liten, vilket kan bli ett argument emot implementering. Hoppet hos naturvårdsverket är nog snarast att det skall komma någon tveksamhet så kritik kan avfärdas eller ställningstagande fördröjas till GYBS är klart och jakt utesluten.

Kan forskarna och naturvårdsverket vara objektiva?
En praktiskt taget enhällig forskarkår – förmodligen inklusive många forskare som kommer att vara involverade i denna analys eller uttala sig om den – har framförallt i början på 2010 – deltagit i drevet mot tanken att jakten skulle kunna vara bra för vargens hälsa och sänka inaveln, exempel här och här, men det finns många många fler, medan det känns som det är bara jag som med någon ihärdighet hävdat att jakten kan vara inavels-sänkande. Det finns få eller nästan inga belägg för att någon annan hävdat det annat än fördelarna med en låg stam. Det enda motivet som accepterades var påverkan på acceptans. Eftersom forskarna ofta uttryckt en tidigare skeptisk uppfattning, hamnar de nog i försvarsposition om analyserna skulle peka i annan riktning, och får svårt att ta åt sig resultaten. Visserligen finns det enstaka uttalande från olika forskare som stöder att jakt kan vara bra men samma forskare har vanligen i ett mer synbart sammanhang uttalat sig negativt. Eftersom jag spelat och väl fortfarande spelar en dissident-roll och tvärtom mot alla andra genetiker talat om att det har genetiska fördelar med vargjakt och få vargar och detta utanför varg-etablissemangets ramar, så finns en risk att ambitionen att vederlägga mig bidrar till tolkningarna av resultaten. Eftersom största delen av omvärlden är ovana vid tanken så blir mottagandet misstänksamt. Forskarna skriver troligen in en massa om och men i rapporten och som sedan blir underlag för en avrättning av naturvårdsverket, som med MVP studien. Denna nyupplevda historia minskar förtroendet hur resultaten presenteras av naturvårdsverket, även om själva forskarrapporten är bra. Den senare rapporten om den genetiska MVP är dock olyckligt ofullständig och själva processen inger inte förtroende. Det är en stor risk att rapporten inte blir tillräckligt täckande eller objektiv eller att naturvårdsverket inte kommer att förmå utnyttja den,

Tro att det behövs tid att smälta resultaten
Att vargjakt kan ha bra genetiska effekter och att det kan ha fördelar med få vargar är för de flesta inklusive de som utför studien en nyhet och strider mot de elementära kunskaper de har. Jag tror därför det fordras tid både för dem själva och deras omgivning att smälta resultaten. Den extrema tidspressen gynnar inte detta. Förmodligen behövs fler (utvidgade) studier i samma still för att det verkligen skall sjunka in och angripa de mest relevanta frågeställningarna. Jag vet heller inte om det finns några bra program utvecklade för att studera vargjakteffekter, antingen kanske man får skriva kod själv eller applicera ett program som inte är gjort för jakt. Då kan det finnas fällor som har med utvecklingen att göra så även det kan komma att göra det riskabelt med snabba tillämpningar. Som exempel kom det idag en vidareutveckling av ett program jag var involverad i för fyra år sedan, jag trodde hela tiden det var en fråga om några månader innan det var klart men det tog fem gånger längre tid. När det gäller antalets betydelse utan riktad jakt med konstant antal så borde standardprogram kunna användas och det är ganska enkelt, så de resultaten behöver nog inte smältas om de inte ger alltför oväntade resultat.

Olyckligt i naturvårdsverkets presentation och tilltänkta tillämpningar
Genom att fokusera på jakt i ”jakt i revir där vargarna har särskilt låg genetisk status” ges en olyckligt snäv begränsning. Det frågas efter ”snabba effekter på inaveln”, effekterna kan nog bortförklaras som små om jakt-uttaget är litet och begränsas till ett år och därför små effekter som vid första ögonkastet inte förefaller värda att ta hänsyn till. Det är inte inaveln som skall sänkas.

Blandade kommentarer
Genetiskt värdefulla vargar tenderar att bli skjutna i skyddsjakt. Jag tror det vore intressant att räkna ut hur många inavlade vargar som måste skjutas i förvaltnigsjakt för att kompensera så att den uppgång i inavel som inträffar när man skjuter en genetisk värdefull varg. Av speciellt värde är att veta vad som behövs i form av förvaltningsjakt för att kompensera att en direktinvandrare skjuts som nu är aktuellt i Junsele.

Ryman och Laikre har deklarerat sin negativa inställning till riktad jakt.  Uppdraget ska genomföras efter samråd med andra relevanta forskningsmiljöer.  I uppdragsredovisningen ska det på en övergripande nivå framgå om det i delaktiga forskningsmiljöer finns skilda uppfattningar om delar av eller hela redovisningen. Det blir jobbigt att hantera detta med på förhand negativa patner, Man frågar sig om Ryman/Laikres inlägg är ett hinder som lagts ut an

Tidigare text som jag försökt systematisera ovan, men det underlättar nog att läsa från en annan vinkel
Beräkningar är mycket mer kompetenskrävande och sofistikerade än att bara ”skjuta de mest inavlade”. Jag har själv inte velat understryka svårigheterna innan naturvårsverket erkänt möjligheten! Inavel i snäv bemärkelse beror på vilka individer som parar sig och inaveln bland de vargar som inte har nytt blod beror på mest på parningsmönstret och inte hur ”genetiskt värdefulla” de är Skjuter man bara de mest inavlade reviren fokuserar man på incestparen och de har liten betydelse för den framtida inaveln, de tillför den framtida populationen få ättingar! De har låg fertiIitet! Sunt förnuft måste tillämpas också och man bör inte utgå från att den som skriver instruktionerna har det. Det är egentligen inte inaveln utan ”gruppsläktskapet” eller ”genomsnittliga släktskapet” som skall reduceras och det är inte samma sak som inavel och kan leda till felslut om den som räknar inte är medveten om detta. De inavlade syskonen i en incestkorsning är förmodligen inte nämnvärt mer släkt med vargarna utanför reviret än andra vargar. Jag föreslår därför att man oftast utesluter de högst inavlade om de är bror-syster eller förälder-barn korsningar. Mamma, pappa och barn har olika genomsnittligt släktskap och gör man det sofistikerat kan vissa val göras även inom en flock. En enkel räkning som ger huvuddelen av vinsten är ändå att lista de revir vars valpar har hög inavel, titta på stamtavlan och annan info och sedan använda sunt förnuft och sedan peka ut revir som kan avvecklas. Fördelen är att det går fort, jag skulle kunna göra det inom en vecka. Nackdelen är en förlust, gissningsvis marginell,  jämfört med mer sofistikerade metoder som ändå ger lite jämfört med att bara utesluta F1-orna. Det är inte heller optimalt att tömma revir helt och hållet, det genetiska värdet av de kvarvarande ökar när man tar bort en. De tre första invandrarnas genom är ganska jämnt fördelade i vargstammen, det viktigaste är att öka de två senare vargarnas bidrag till populationen, och avskjutning av de mest inavlade reviren ger ganska lite för detta.

Så här beskriver alliansen processen
I förvaltningsplanen för varg, som EU-kommissionen tagit del av, har Naturvårdsverket föreslagit att en populationsbegränsande, selektiv jakt på varg kan användas i syfte att stärka stammens genetik. Ett uppdrag har också gått ut till Skandulv för att forskarna ska redovisa om och hur en sådan urvalsbaserad jakt kan bedrivas. Underlaget levereras i början av december. Vår ambition är att en sådan jakt ska kunna bedrivas kommande vinter i syfte att begränsa tillväxten i genetiskt svaga revir.

Nägra länkar med bäring på problematiken

http://vargweb.wordpress.com/2012/10/19/genomsnittligt-slaktskap-2/ om vad som egentligen borde vara målet för vargförvaltning och hjälpmedel för riktad jakt

Kommer nog så småningom flera

Naturvårdsverket fick ett brev om varg

Inför kritiska vargbeslut sände jag ett långt brev till naturvårdsverket med ett antal kopior till ”berörda”. En länk till en pdf-fil med en bearbetad version av brevet finns längs ned. Här görs ett försök till sammandrag.

Brevet är en vädjan om att tänka klokt, inte bara juridiskt och enligt en del av ”forskarnas” bokstav. Beslut om fortsatt fritt växande vargstam är inte klokt. Det omöjliggör en vargförvaltning med kontinuitet och tillräcklig förankring. Det gör de viktiga aktörer som stött varg i Sverige till stora förlorare just för att de stött varg. Centern som skapade politisk enighet kanske försvinner som riksdagsparti. Jägareförbundet, som tagit ställning för varg, förlorar många medlemmar till en jägarorganisation som stöder nollvisionen. Demokratin förlorar eftersom beslut med bred majoritet i riksdagen i fortsättningen går att ändra på. Vargen förlorar eftersom acceptansen sjunker ytterligare, och samlevnad med varg blir svårare. Vargförvaltningen bedrivs så att acceptans för varg sjunker och inaveln ökar. Vid GYBS för varg behöver man inte överdriva  100% säkerhet och man behöver inte försäkra mot de värsta framtids-scenariorna utan kan istället ligga på den optimistiska sidan med valpflytt och sånt. Ligger man långt över MVP=100 med GYBS, ställs höga krav på goda argument för trovärdighet. Jag tror inte det går att försvara GYBS över 150 och förvaltningspopulationer mycket över 200 med tillräckligt bra argument för acceptans. Jag tycker man hårdrar genetiken – att inaveln leder till utdöende snart och att migrationen är så fruktansvärt dålig och prognosen ännu sämre. Man använder genetik som motiv för stora antal, men vägrar att använda genetiska argument för små. Jaktens potential att öka migration och sänka inavel har inte beaktats. Jakt 2013 reducerar inaveln, mer ju mer omfattande den görs och ju större vikt målet inavels-sänkning ges. Genetik och genetisk förstärkning har vargförvaltningen gjort till fula ord och impopulära begrepp vilket försvårar den genetiska förstärkningen. Naturvårdsverket verkar ha sågat MVP på ett orättvist subjektivt sätt, för att lämna fältet mer fritt för genetiska resonemang av tveksam relevans och svåra att förklara exempelvis länsstyrelsetjänstemän när de skall försvara vargpolitik.

Inom två dygn efter brevet (kopiorna) sänts började naturvårdsverket tala om selektiv jakt. Fokuseringen var ”att skjuta de mest inavlade reviren”. Det stod refererat i många tidningar inklusive tankar om selektiv jakt, det har aldrig hänt förr. . Inte nog med att det kom uttalanden, 101012 lade Naturvårdsverket ut en sida med uppdrag om selektiv jakt!   Det hade varit lämpligt om utredningen gjorts klar innan naturvårdsverket gick ut i pressen och uteslöt jakt. Men det hade varit lämpligt att göra det innan GYBS eftersom det faktiskt påverkar GYBS. Selektiv jakt kan förekomma även när kriterierna är uppnådda för GYBS och gör då immigrationen effektivare och detta påverkar i sin tur GYBS. Och det är tveksamt om syftet är jakt 2013, det blir VÄLDIGT stressat, eftersom resultaten skall komma december 15 och troligen inte pekar ut revir för jakt! Om de nu pekar på att det är berättigat med omfattande vargjakt (40 vargar) vad händer då? Törs verkligen forskarna komma fram till något så kontroversiellt så snabbt före? Ofta är det forskare som tidigare deklarerat att jakt inte har någon eller försumbar betydelse för inavel och troligen kommer de i försvarsposition. Det blir inte lättsålt även om  det är rätt. Det är viktigt att utredningen förstår att målet är att sänka genomsnittligt släktskap snarare än vad de flesta lägger i inavel och genomsnittlig inavel! Vore synd om det nu visade sig att jag faktiskt har fel. Jag tror jag har rätt men jag har inte varit SÅ säker, hoppas utredningen ger ett klar svar, och inte ett för mig suddigt. En fördel med att sätta igång tidigare vore också att jag inte jag skulle bli så provocerad av att ingen tycktes lyssna. Jag tror det räcker med den inavelsminskning det ger att skydda F1orna och det finns andra synpunkter (inte minst genetiska) som borde vägas in i de revir som jakten bör riktas mot. Det är också viktigt för den eventuella inavels-sänkningen att selektionsjakten inte får homeopatiskt liten omfattning. Eftersom detta kommer att intensifiera tänkandet omkring att inrikta sig på de mest inavlade (vilket är dumt om det görs bokstavligt) så jag förstorade avsnittet om det.

Sista veckan har två nyheter hänt med anknytning till brevet. Dels har jägareförbundet skrivit till naturvårdsverket. Jag skiljer mig från jägareförbundet genom att jag stödjer valpflytt i största möjliga utsträckning de närmaste åren. Även om inaveln inte förefaller vara ett överhängande hot är det mycket önskvärt att den sänks även om jag tycker  inte det i dag bör sättas som ett krav för GYBS utan faller inom ett vidare förvaltningsmål, och det är värdefullt om valpflytt konceptet utvecklas så det kan användas snabbare och säkrare vid framtida problem. Dessutom har det ett jaktorienterat syfte. Får vi in fler migranter ökar den inavels-sänkande effekten av jakt. Bedriver vi jakt men utan nya migranter så har man om några år exploaterat de inavels-sänkningar som kan åstadkommas med jakt och det blir motiverat att öka vargstammen för att motverka den genetiska driften i väntan på nya migranter. Ett sådant resonemang tillsammans med tillräcklig kompensation (i färre vargar framförallt) för den som tillåter valpflytt, gör att markägare får påtagliga, konkreta och näraliggande incitament att ställa sig positiva till valpfytt när det berör deras mark och jägareförbundet borde kunna ställa upp på resonemanget om dagens vargantal medger licensjakt.

Dessutom har ”gulingen” återfunnits med chans till valpar 2013, vilket förbättrar invandrarprognosen och skulle kunna göra licensjakten genetiskt effektiv något längre. Min mening är att värdet av två valpkullar av denna tik för svensk vargförvaltning är åtskilliga miljoner och dessutom i någon mån rehabilitering av det dåliga renomme naturvårdsverket fått genom att stoppa det tidigare parbildningsförsöket. Tiken finns inte på ”året-runt” renbetesmarkerna och därför kommer det inte i konflikt med något rikdsdagsbeslut att hon stannar kvar, och naturvårdsverket kan därför hävda att flytten lyckades, man flyttade henne från ett område där rennäringen blev för exponerad till ett där riksdagen inte ansett rennäringen lika utsatt. Och Sverige kan påvisa för EU att utbredningsområdet för stationär varg faktiskt ökat väsentligt de sista åren.

Det (nästan) oediterade brevet på http://vargweb.wordpress.com/2011/10/01/brevnaturvardsverket/

En senare variant av brevet kan ses om man klickar här

Bilder om inavel, immigration, antal

Varg frågan får underlag genom bildspel i olika format. En bild säger ibland mer än tusen ord. Men bildspelen beter sig olika i olika datorer, olika utrustning, olika årgångar. Det är inte pålitligt vad jag skriver om dem.

1. För en  video med bildspel om varg, inavel, migration och antal med några animerade bilder klicka här. Fördelen är att animationerna går fram, nackdelen att det tar tid att ladda hem och blir ett speciellt fönster och att tittaren har svårt att reglera farten som ter sig ojämn, men det finns en meny för att stoppa spelet när det behövs.
2. Varg- bildspel som Google-dokument, där jag uttrycker mig lite enklare och har några förhoppningsvis pedagogiska bilder (inavel, behövligt antal och sånt) fast utan animationer. Detta bildspel är mycket utförligare än de andra, klicka här.  På en del datorer blir det vitt fast bildspelet laddats, jag kan då få igång det genom att byta flik och sedan gå tillbaks till bildspelet. Varför det är så? Vet ej! Det går också att nå bildspelet från länkförteckningen nere i det högra menyvalet.
3. Föredrag med tema att civilisationen inte klarar av framtiden för civilisationen inte förmår utveckla bra procedurer. Jag tog bl a varg i Sverige som exempel även om jag tror världens civilisation klarar sig nästan lika bra oberoende av hur vi hanterar varg i Sverige, men det är ett bra exempel på oförmågan att hantera situationer. Föredraget finns som powerpointfil. Fördelen med powerpoint är att man kan göra bra animationer, nackdelen att det är svårare att ladda hem och få att fungera. Man måste titta i aktivt mode för att se animationerna och kanske ladda hem filen. Det fordrar också en dator med Office 2010. Klicka här!
4.  AntalgenetikA    Klicka på länken så laddas en Powerpointslideshow om varggenetik med några animerade diagram.
5. antalgenetik   Detta är en .pdf fil, den är nog lättare att klicka och se direkt och snyggare än videon, men gör inte distinkta uppehåll mellan bilderna och animationerna fungerar inte.

Bildspel gjort i samband med besök på naturvårdverket 121108

Det kan bli problem med säkerheten vid laddning av powerpoint-filer, och den egna datorn måste vara något så när rustad, det slipper man med alternativ 1-2. För alla bildspelen gäller att de är förenklade och ofta visar hypotetiska och inte verkliga situationer och inte ger en fullständig komplett analys, den utförligaste är alternativ 2. För en fullständigare, riktigare och mindre överförenklad bild rekommenderas andra artiklar på denna web. Bildspelen (särskilt 2)   skall delvis ses en stimulans för samhället att ta fram de mest behövliga beslutsunderlagen för varg.

Vargfakta har försökt göra animeringar inspirerade från denna sida:

Genetisk förstärkning via selektiv jakt och migration

Naturvårdsverkets underlag kring genetik kritiseras

Vargjakt stödjer genetiken

Visst kan varg skjutas till bättre hälsa!

Det förundrar mig varför så få tagit till sig den praktiskt viktigaste tråden på den här bloggen: att selektiv vargjakt är bra för vargens genetik. Gentemot det etablerade vargetablissemanget känner jag mig nu som en dissident, som sprider budskapet genom de ”utomsystemkanaler” som står till buds. Men jag trodde de ”utomsystemskanaler” som fanns var effektivare, att ”systemet” skulle lyssna mer på synpunkter utifrån och nu har det förflutit tillräcklig tid, så förklaringen kan inte vara att det tar lite tid. Jag insåg det begränsade genomslaget när jag läste remissvaren till rovdjursutredningen, som lagts ut på regeringens web. Jag funderar på vad detta kan bero på.

Vargjakt är bra och förstärker effekten av immigranter med friskt blod genom två mekanismer som man kan se som olika:

(1) I en liten population utgör immigranterna och deras friska gener en större andel än i en större population. Populationen kan begränsas med slumpmässigt jaktuttag.

(2) Immigranternas gener blir en större del av populationens gener om man skyddar vargar som bär dem och skjuter vargar som inte bär dem. Denna effekt av riktad selektiv jakt tillkommer utöver den första mekanismen.

Små populationer. Att det kan ha genetiska fördelar att hålla populationen låg. Tillförda vargar blir en större del om populationen är mindre. Detta har tagits upp av några ”dissident-bloggar” (exvis http://www.vargfakta.se/nyheter/genetisk-forstarkning-i-olika-stora-vargpopulationer/ och http://michaelericson.wordpress.com/2012/02/20/mitt-basta-drinkrecept/ ) och det nämns i några remissvar från ganska ”tunga” instanser. En begränsad population kan åstadkommas med slumpmässig avskjutning. Skyddsjakt eller förvaltningsjakt styrd av andra kriterier än genetiskt värde borde ge denna effekt.

Selektiv vargjakt.
Det finns goda motiv för selektiv vargjakt. Utöver att inte låta vargstammen bli inoptimalt stor, bör man skjuta selektivt så att inaveln minskar. Detta har effekt EFTER att vargarna tillförts och innebär att de införda vargarna skyddas och att deras efterkommande, som bär de tillförda generna, får en viss grad av skydd. Omvänt riktas jakten mot vargar som inte har några tillförda värdefulla gener. Ökningen beror på jaktens utformning och intensitet men jag har räknat ut att Det approximativt fördubblar den inavelssänkande effekten av migranter jämfört med slumpmässig jakt av samma styrka om jakt sker i framtiden ungefär som licensjakterna 2010 och 2011.

Detta berörs bara i något enstaka remissvar. Varför har detta varit så svårt att ta till sig? När jag ställde frågan fick jag följande svar: http://michaelericson.wordpress.com/2012/08/29/svar-till-dagl/#comment-273 . Vargskeptiker har svårt med att vargar skall undantas från jakt för att de är värdefulla, instinktivt värjer de sig mot själva idén att det skulle kunna finns värdefulla vargar. Kanske det är för självklart att jakt riktad mot inavlade minskar inaveln. Jägareförbundet anser att vargjakten sänkte inaveln http://www.jagareforbundet.se/Jagarenojakten/Jakten-pa-stora-rovdjur/Vargjakten/Fragor-och-svar-om-vargjakten/Har-jakten-minskat-inaveln/. Men varför används då inte argumentet och varför har inte den kvantitativa betydelsen räknat ut annat än min grova skattning? Förstår man inte att det är praktiskt enkelt att se skillnade mellan inavlade och mindre inavlade vargar genom att avlysa jakt i vissa revir och höja tilldelningen i andra? Jag har inte ens lyckats förmå vargfakta att ta upp fördelarna med selektiv jakt!
Licensjakten var selektiv liksom kommande förvaltningsjakt! Bara det blev licensjakt så skulle den utföras så att huvuddelen av den potentiellt invalsreducerande effekten tillgodogjordes. Licensjakterna 2010 och 2011 utfördes så att genetiskt värdefulla revir undantogs. Av de fällda djuren var inget ”genetiskt värdefullt”. Det var inte stora protester mot denna utformning av licensjakten, och att hålla sig inom tillåtet område är naturligt för jägare. Det gäller huvudsakligen att erkänna och i kalkyler tillgodoräkna sig de positiva effekterna, men detta har varken vargskeptikerna eller ”vargetablissemanget” gjort.
Det finns goda motiv för selektiv jakt. Om inavelssänkning framfördes som ett viktigt motiv för förvaltningsjakt skulle det:
* vara ett starkt argument att omedelbart återuppta licensjakt för att utnyttja den inavelsminskning som de två invandrarna 2008 möjliggör. En mindre population ger effekt först när ytterligare migranter kommer (får sin första avkomma) och det blir nog först 2016 eventuellt tillförda valpar får barn. Men att använda selektiv jakt ger effekt redan 2013 eftersom inaveln nu när olika fördelad i vargpopulationen huvudsakligen beroende på bidraget från 2008 års invandrare. Väntar man med att återuppta selektiv vargjakt så smetas de införda generna ut över hela populationen.
* ge ett motiv för förvaltningsjakt som nästan alla kan vara överens om – jägare, jordbrukare, markägare, naturvårdare – både de som ville ha fler och de som vill ha färre vargar – och därmed minska polariseringen.
* ge en bevarandebiologisk motivering för vargjakt, som gör det svårt för EU att komma med invändningar eller driva ärendet i EU-domstolen.
* göra att det nya blod som faktiskt rinner in från Finland blir tillräckligt omfattande för att problemet med den låga migrationen skall kunna betraktas som nödtorftigt ”löst”.
* reducera behovet av valpflytt och låta den naturliga migrationen spela en större roll i inavelsreduktionen.
* vargmotståndare skulle se positivare på vargflytt eftersom förstärkning av migranteffekten blir ett motiv för intensivare beståndsreducerande vargjakt.
* jägarmas jakt skulle få karaktären av ”vargvårdsförvaltning”, som är den roll ”jägarna” själva vill spela gentemot det svenska viltet. Vargförvaltningen skulle ”normaliseras” och inte längre vara ett utpräglat och uppmärksammat specialfall, utan behandlas som annat vilt.
* Svensk vargpolitik sägs vila på tre ben varav ett är genetisk förstärkning, förvaltningsjakt kan framställas som en del av den genetiska förstärkningen istället för att bara motiveras med en ökad acceptans, den ökade acceptansen skulle bli något man får på köpet.
Det är mycket svårt för mig att förstå att såväl vargetablissemanget som remissinstanserna nästan helt negligerar möjligheten att utnyttja dessa fördelar. Istället bedrivs det en kampanj mot den genetiska förstärkningen, kanske eftersom vargskeptikerna uppfattar sig som svikna när 2009 års vargpolitiska beslut inte realiserats, och man då tycker man kan slå tillbaks mot andra delar av vargpolitiken.
Den genetiska förstärkning har systematiskt smutskastats av de som inte önskar fler vargar och stöds inte entydigt av de som styr vargförvaltningen, några exempel:
* I manifestationen mot rovdjurpolitiken 24/3 var ett av kraven att alla åtgärder gällande genetisk förstärkning omgående stoppas.
* Motståndet mot vargökningen manifesterar sig som ett motstånd mot den genetiska förstärkningen http://www.vargjakt.nu/
* I nästan varje vargdebattsammanhang kommer påståenden eller insinuanta frågor om inte den invandrartik som flyttats tre gånger är en varg-hundhybrid eller att varg-hundhybrider kan vara vanligt förekommande och är en stor risk. Detta upprepas i tämligen seriösa dokument, exempelvis som motivering för eftersöksbojkott.
* En ihållande kritik föranledd att av flyttade vargar från renbeteslandet till vargbältet återvänt till renbeteslandet. Denna kritik är inte bara från vargskeptiker, utan den nya rovdjursutredaren (Peter Egardt) inleder sin karriär med att kritisera insatser menade att förstärka genetiken.
*Djurparksvalp flytten ifrågasätts och de som förhållit sig positiva till vissa aspekter utsätts för påtryckningar. Utsättning av valpar försvåras på olika sätt, som leder till att det kan förutses att det för de flesta annars lämpliga vargföryngringar blir omöjligt att få markägarens tillåtelse.
* Urval av platser för utsläpp av vuxna vargar såväl som de faktiska släpp som gjorts har mötts av protester. De mest uppseendeväckande är mötena i samband med utseendet av Svenljunga som lämpligt utsläppsplats och utsläppet i Karlsborg som resulterade i ett symboliskt vargdrev som protest. Nu är eftersöksbojkott aktuell.
* Skyddsjakter överrepresenterar genetiskt värdefulla (ungefär en tredjedel av vid tidigare skyddsjakter fällda vargar har varit genetiskt värdefulla, någon aktuell statistik förs inte) och markerar inte i motiveringar eller riktlinjer att det tas stor hänsyn till om en skyddsjagad varg är genetiskt värdefull; SNV för inte register över när genetiskt värdefulla vargar dör och varför; SNV har inte gjort en instruktion för skyddsjakt, där det tydligt framhävs att genetiskt värdefull vägs in; SNV har (i ännu ej tillämpade dokument) tillmötesgått jaktliga synpunkter på att inte hålla genetiskt värdefulla revir skyddade i maximal utsträckning.

Min slutsats är att om det gjordes tydligare i praktiskt agerande (t ex trovärdig ”kompensation” för valpflytt) att inavelsminskning är viktigare än antal (vilket alla forskare tycker), så skulle det bli bättre förutsättningar för en livskraftig vargstam med långsiktig acceptans. Det räcker inte med allmänt formulerade fraser, utan måste vara mer påtagligt än hittills.

Vad tycker de etablerade vargforskarna?
I sitt senaste nyhetsmeddelande framför Skandulv att – om de förstått saken rätt – det behövs FLER immigranter för att få genomslag i en liten population, verkar tvärtemot vad jag framför (försökt diskutera saken, men hittills inte hört något argument): http://skandulv.nina.no/Nyhetsarkivoginfobrev/Artikkel/tabid/2350/ArticleId/1955/Info-fran-SKANDULV-PVA-on-Scandinavian-wolves.aspx. Vad gäller ”jakteffekt” så förekom flera media-inlägg av forskare från vargetablissemanget, som förnekade ”jakteffekten” i början av 2010, exempelvis http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/274691-experten-inavel-inget-skal-att-jaga-varg och http://www.rovdjur.se/objfiles/1/Forskarkritik_-1362681685.pdf. Vargetablissemanget verkar inte ändrat mening sedan dess. Så jag betraktas som en dissident, som måste framföra budskapet att det inte är som det sägs utanför de ordinarie kanalerna.

Är mitt budskap rätt? Ända sedan jag började sprida ”budskapet” i början av 2011 hoppades jag att det skulle undersökas närmare med simuleringsstudier av någon inom etablissemanget. men efter snart två år har sådant arbete inte ens inletts. Jag känner mig säker på att jag har rätt i princip, men mer exakta kvantitativa beräkningar borde göras innan applikation. Jag har inte fått någon ”vetenskapligt” kvalificerad invändning, trots att jag ansträngt mig att exponera iden.

Hur har jag försökt framföra ”budskapet”? (förutom på den här bloggen)?
Jag räknar inte de första försöken på den SLU-plats jag har
Jag räknar inte heller upp de försök jag gjort att få kontakt genom personliga email (ibland till många, och initierat redan 2010, och brev till Andreas Carlgren, detta har inte resulterat i någon invändning mot jakteffekterna och i några fall (som dock har liten vikt) har jag fått stöd för mina ideér.
På SLUs forskarblogg http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?cat=73
I Svensk Jakt http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/2011/Licensjakt-minskar-inavel/ och http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/Juni—Ge-vargen-gynnsam–bevarandestatus-nu/
I tidningen Land https://vargdag.files.wordpress.com/2011/10/landvargeu.pdf
I en vargsatsning på Sveriges radio http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4061&grupp=14046&artikel=4412619
På Newsmill dels genom kommentarer till varginlägg, och senast genom en egen vargartikel http://www.newsmill.se/artikel/2012/07/25/regeringen-b-r-s-tta-m-let-f-r-vargstammen-l-gre-n-i-dag

Dissidenter: En allmän svårighet med att vara dissident är att det i alla sammanhang med hetta framförs en del dåligt underbyggda resonemang. Ett exempel är kreationism eller i modern tappning ”intelligent design”. Inom svensk varg är ett exempel på en seglivad vandringsägen att vargen är införd och att jägareförbundet har en roll i detta http://www.vargmysteriet.se/ Att det nyinvandrade tiken skulle vara en hundhybrid kan bli en lika seglivad vandringsägen. (Även erkända vetenskapsmän som jag samverkat med har spritt underliga ideer (fast utanför sitt fack).)  Detta bidrar till misstänksamheten mot dissidenter. Å andra sidan stöder även de som är inom systemet ibland underliga ideer och när det är politiska dissidenter så anses de ofta stå på det godas sida. Problemt är väl att man granskar källan för mycket och innehållet för lite.

Har argumenten om den inavelsänkande effekten av jakt haft någon reell betydelse?
De argument jag framför kan sägas ha påverkat Rovdjursutredningen, som faktiskt föreslagit att antalsmålet skall nås efter att man sänkt inaveln. Emellertid har rovdjursutredningens förslag inte implementerats i praktiken. De har också påverkat förvaltningsplanen, där det näms relevanta frågor som skall utredas i en oviss framtid. Utformning av att skjuta av några speciellt inavlade revir skall dock tas upp redan 2012. När man vänder på resonemanget och framställer det som att man skjuter speciellt dåliga vargar istället för att skydda speciellt värdefulla, så tycks det bli lättare att acceptera. Detta kan ses som hoppingivande ur mina arguments synpunkt, jag skall snart fråga NVV hur det går. Men vi behöver uppgifter till förvaltningsplan och vargpolitik nu och de frågor jag tar upp behöver kvantitativt beaktas nu för att få förvaltningsjakt 2o13.

Inavel efter ett sekel

Vad blir inaveln i den avlägsna framtiden?

Föråldrade förutfattade åsikter att inaveln och dess ökning utgör ett mycket allvarliga hot mot vargstammens uthålliga livskraft hindrar förståelse för att inavelseffekterna kommer att sjunka och att inavelshotet inte är allvarligt nog att lägga hinder ivägen för att ge vargstammen gynnsam bevarandestatus

Denna artikel gjordes för att visa att det inte var motiverat att göra en genetisk MVP som komplement till den demografiska. Sedan dess har ändå naturvårdsverket gjort en genetiskt MVP och låtit den bli helt styrande för förvaltningsplanen (mot min uttryckliga rekommendation), och uppläggningen av den här sidan har blilvit föråldrad även om innehållet inte blivit det. Det framkom vid diskussioner naturvårdsverket att denna sida inte var tillräckligt klar i motiveringar och begränsningar. Däremot kvarstår motivationerna för de olika komplikationerna här.  För att komma till den nya kortare artikeln klicka här.
 
Introduktion

Vargvetenskapen har diskuterats av samma personer i decennier, de har upplevt att en redan allvarlig inavel växte och att man inte såg något slut på eländet. Och vad kunde man annars vänta med bara tre grundare? Man kunde inte räkna med att några nya invandrare från Finland skulle lyckas ta sig igenom renbetesområdet till mellersta Sveriges vargbälte. Forskarna rapporterade om inavelsstörningar och det blev ett mantra och axiom, som även dominerar dagens vargdebatt att inaveln och dess ökning är utomordentlig allvarlig.

Men inaveln har börjat sjunka när migrationen ökat med det ökande antalet tillgängliga partner i den skandinaviska vargstammen och de nya invandrarnas avkomma fått genomslag. Tillförsel med valpflytt kommer att funka så småningom även om metodutvecklingen tar längre tid än optimisterna räknade med. En färsk sårbarhetsanalys med färska och omfattande data visar att inaveln inte är ett hot varken mot stammens överlevnad eller snabba tillväxt. Men debattens inriktning är lika svår att ändra som att få stopp på en oljetanker, och fortsätter obevekligt av sin tröghet i den riktning den tagit. Frågor om migration relaterat till inavel betraktas med samma vördnad för en del forskare som Higgs bosonen, där det är forskarmonopol på uttolkning av kunskapen. De olika dokument som bildar bakgrund för vargpolitiska beslut hösten 2012 vilar inte på vetenskaplig grund. Relevanta beräkningar saknas och de är präglade av ett föråldrat synsett. Den begränsade migrationen utgör knappast ett stort hot, ändå framställs den så. Migrationen bör istället ses som den enda kraft som minskar inaveln och migrationen kan fås att minska inaveln snabbare genom en genetiskt god förvaltning av vargstammen! Migrationens effekter är större om mer sofistikerat analytiska räknemetoder används 

Balans mellan drift och migration

Vad är inavel? Inavel är långtifrån ett enkelt begrepp även om det är praktiskt för alla tror sig veta vad det är och förstår att det är något icke önskvärt och i allmänhet ger rätt associationer. Man kan tala om inavel för individer som är sannolikheten att en gen från fadern och en från modern är kopior av en gen i en gemensam anfader) vid generationsskiften påverkas av två motverkande krafter, drift och migration. Men när man analyserar den långsiktiga utvecklingen tänker man ofta på inavel som ett populationsbegrepp, där inaveln är chansen att två slumpmässigt tagna gener från populationen (genpoolen) är kopior av samma gen från anfäderna. I en ”ideal” population ger de båda inavelsbegreppen samma värde.  ”Förlust av heterozygoti” kan ses som equivalent med inavel. Båda begreppen är relativa en population av ”grundare”, ”de första anfäderna” som betraktas som icke inavlade och icke besläktade”.

Det finns ett jämviktsläge mellan migration och drift. I det följande tänker vi på vargstammen som en isolerad ö med viss invandring. Den ändring som båda krafterna har på inaveln beror på samma sätt av populationsstorleken, men i motsatt riktning. Inaveln närmar sig ett jämviktsläge när de motverkande krafterna är lika stora och denna jämvikt beror ej på populationsstorleken (vilket känns kontraintuitivt). Därför går inaveln med tiden mot ett jämviktsläge som är oberoende av populationsstorleken. Genetisk drift leder till att inaveln ökar vid varje generationsskifte omvänt proportionellt mot populationsstorleken. Inaveln minskar vid immigration (invandring till populationen) proportionellt mot migrationen i förhållande till populationens storlek. Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och drift. Vid jämviktsläget kvarstår inaveln oförändrad till nästa generation. Detta jämviktsläge beror inte på populationens storlek, effekten av immigrationens och driftens beroende av populationsstorleken tar ut varandra. Den som söker en referens kan titta i genetikboken (Hartl & Clark 2007). Följande citat av till naturvårdsverket inlämnade rapporter: Liberg och Sand 2012: ”I små populationer ökar inaveln med tiden, men förekommer det en viss konstant invandringsfrekvens, till exempel en migrant vartannat år, uppstår efter en viss tid en stabilisering eller jämvikt av inavelsgraden, som är oberoende av populationsstorleken. De två modellerna som använts visade likartade resultat. Det krävs två migranter per varggeneration (ca 5 år) för att nå ned till stabila nivåer på inavelsnivån runt 15 % (inavelskoefficienten F = 0.15). ”; ”Dessa processer är alltså oberoende av den aktuella populationens storlek”; the equilibrium betwen inbreeding level and immigration rate is independent of population size (Hartl and Clarke 2007)”  och Pår Forslund (2009)  (sid 7): ”En intressant egenskap hos detta jämviktsläge är att det teoretiskt är oberoende av populationsstorleken (Hartl & Clark 2007). Det innebär t ex att en population på 500 individer kräver samma invandringsfrekvens som en population på 200 individer för att uppnå samma jämviktsläge för inavelskoefficienten”. Utseendet inavelns utveckling över tiden i de beräkningar som redovisats till naturvårdsverket av Liberg och Sand (2012) stödjer att det finns en jämvikt mellan migration och inavel som uppnå så småningom. Eftersom heterozygotigrad i förhållande till H0, startpopulationen, är ekvivalent med inavel borde det vara möjligt att finna motsvarande jämviktlägen för heterozygotigrad, men några sådana beräkningar relevanta för den svenska vargstammen har inte utförts.

Beräkning av inaveln som funktion av drift Teorin för balansen mellan genetisk drift och inavel utvecklades först av Sewell Wright    Han kom enligt en populationsgenetisk web fram till det approximativa sambandet (något förenklat) F=1/(4M+1) som är tillräckligt noggrannt för vargtillämpningar. F = FST = ”probability of identity by descent  in subpopulations relative to the total metapopulation” dvs i den skandinaviska vargstammen jämfört med en referenspopulation som den skandinaviska vargstammen och immigranter kommer ifrån. Beroendet av drift och frekvesnen migranter jämnar ut varandra så bara blir antalet migranter (M) kvar, Det går att tänka sig mer komplexa antagen, tex att ”metapopulationen” den aktuella populationen härrör ifrån och en tänkt oändlig referenspopulationen är olika och då kan tolkningen bli annorlunda men det blir finlir och det blir ändå så att situationen inte är helt ideal, migranterna blir gradvis allmer släkt med varandra och mottagarpopulationen, så i längden blir förhållandena mer komplexa.

. Värdena i tabellens andra kolumn kan betraktas som uträknade med denna formel, även om jag tekniskt använt mig av en mer sofistikerad metod som kanske gör en skillnad i tredje decimalen (se nedan).   Däremot nalkas jämviktsvärdet långsammare vid en stor population än en liten. Inaveln när balans har nåtts är en funktion av den effektiva migrationen. Jämviktsvärdena visas i nedanstående tabell. 

Tabell. Inavel vid jämvikt mellan immigration och drift. Inaveln går mot detta jämviktsvärde över tiden. Jämviktsvärdet är en funktion av migrationens omfattning. Raderna i tabellen täcker in olika värden på migranter per generation
Reproduktiva migranter per generationM=	Inavel vid jämvikt vid olika relationer mellan effektiv migration och antal reproduktiva migranter
	Effektiv migration = reproduktiva migranter fA=	Migranter är effektivare. Effektiv migration =1.25* reproduktiva migranterfB=	Jakt förstärker migrationen. Effektiv migration =2* reproduktiva migranter fC=	Båda migrationsförstärkande effekterna. Effektiv migration =2.5* reproduktiva migranterfD=
0.25	0.5	0.45	0.35	0.30
0.5	0.35	0.30	0.20	0.17
1.0	0.20	0.17	0.11	0.09
2.0	0.11	0.09	0.06	0.05
4.0	0.06	0.05	0.033	0.027

I varje rad står den inavel som populationen går mot över tiden för migrationen i radens första kolumnen för olika antaganden:
f_A Antalet immigranter som får avkomma per varggeneration (klassiskt mått)
f_B Nytt blod kan förmodas vara reproduktivt effektivare, det finns många exempel. Detta gäller specifikt samtliga tre migranter som invandrat till den skandinaviska vargstammen sedan 1990 och den enda varg som invandrat till vargön Isle Royale, inaveln sänktes från F=0,81 till F=0,09 på 4 år! Jag uppskattar denna effekt genom att multiplicera med en faktor 1.25. Tillkommande färska data från Skandinavien ger anledning förmoda att denna faktor bör höjas. F1orns parbildnings-framgång är 75 % större än de inavlades och dubbelt så många F1 or får valpar jämfört med de inavlade!

f_C Selektiv vargjakt som fokuserar på inavlade vargar genom att avlysa vissa revir från jakten ökar effekten av migranterna, Lindgren 2011 Svensk Jakt 8:34-35 uppskattar att effekten fördubblas, så jag multiplicerar med faktorn 2.00.

f_D Både högre effekt av nytt blod och effekt av selektiv jakt höjer tillsammans den effektiva migrationen. Sammantaget blir det en multiplikation med faktorn 2.5 av reproducerande migranter.

Värdena på f_A i tabellen verkar i rimlig överenstämmelse med andra tidigare utförda analyser av migrationens inverkan på vargstammens inavel, vilket styrker trovärdigheten av dessa beräkningar.

Mera detaljerade förklaringar (men mindre fullständiga beräkningar) och länkar finns i webartikeln  https://vargdag.wordpress.com/2011/12/07/immigration-balanserar-inavel/ och http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?p=591 . Ett arbetsark där delar av beräkningarna redovisas och möjlighet till egna beräkningar ges finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0

Vad är farligt hög inavel? Inavel över F>0.40 skulle kunna vara ett direkt hot mot vargstammens överlevnad – även om Isle Royale vargstammen överlever trots en väsentlig högre inavel. Det kan vara ett farligt vågspel med avsevärt höjd MVP om inaveln går över F>0.35. Vår vargstam har inte erfarenhet av genomsnitt över F=0.31, och de fragment av dagens vargpopulation som ligger över F>0.4 verkar inte livskraftiga. Det är troligt att inavelsdepressionen så småningom minskar och gränsen när inaveln är ett hot mot populations överlevnad ökar med tiden, men det finns observationer som antyder att detta är en långsam process. Se mer på https://vargdag.wordpress.com/2011/12/05/hur-allvarlig-ar-inavel-i-svensk-varg/

Kommer farligt hög inavel att inträffa inom ett sekel? Den sista varggenerationen har två reproduktiva migranter kommit. För att inaveln skall bli riskabelt hög får inte den naturliga invandringen tillsammans med tillförsel av vargar vara avsevärt lägre än en halv per generation motsvarande cirka 10 per århundrade, mindre än en fjärdedel av dagens naturliga invandring. Om vargantalet var mycket lågt (mindre än 50) kanske invandringen sjunker så lågt som 10 per sekel pga liten recepientpopulation. Det är ytterst sannolikt att selektiv jakt (som 2010 och 2011) kommer att förekomma i framtiden och att man inte kommer att låta vargstammen nå sitt naturliga tak. Med selektiv jakt räcker det med att naturlig invandring plus tillförsel är något över fem det närmaste århundradet för att inaveln inte skall nå farlig nivå.

Sårbarhetsanalysen räknar med ”cap”, dvs det tak som antalet inte tillåts öka över. När man talar om gynnsam bevarandestatus är det istället en fråga om botten, en botten som antalet inte får falla under. Detta innebär att en referenspopulation satt som MVP kommer att ha en bit högre sannolikhet för överlevnad än 90%. Detta ger en avsevärd extra ”dold” säkerhetsmarginal.

Att bortse från genetiken är att bortse från migrationen, migrationen ger ett extra tillskott av individer, som blir relativt större om populationen blir mindre och närmar sig utdöende. Detta är en mekanism som gör MVP mindre om ”genetiken” beaktas.

Är vargflytt (valpflytt) nödvändigt? Om selektiv jakt tillämpas räcker måttlig migration som inte är större än den historiska sedan den första invandringen (knappt en reproduktiv migrant per generation) för att inaveln skall minska ordentligt, om invandringen bibehåller de sista fem årens nivå är det troligt den sjunker under rovdjursutredningens målsättning (F<0.1). Förmodligen är det överdriven oro att vargstammen skulle gå en katastrof till mötes inom några decennier om translokationsiden (valpflytten) misslyckas helt. Det ger dock en ökad säkerhet om tekniken är beprövad och om några vargflytt lyckas snart. Det finns fler skäl att det är önskvärt att ganska snart sänka inaveln som jag inte tar upp här.

Är den låga migrationen ett problem som förhindrar gynnsam bevarandestatus? Rovdjursutredningen föreslår uttryckligen att den låga migrationen och höga inaveln är ett hinder mot gynnsam bevarandestatus, och ingen (mer än jag) verkar ha invändningar. Migrationen kommer att bli tillräcklig när förvaltningsjakt återupptages! Det är EUs jaktförbud som hindrar migrationen att blir tillräcklig! EU hindrar aktivt svensk varg varg från att uppnå gynnsam bevarandestatus! Rovdjurutredningen har rört ihop migration per år med migration per varggeneration i sammanhanget, vilket inte inger förtroende för bedömningen att migrationen är otillräcklig. Inte heller förstår utredningen att inavelsbalansen inte beror på populationsstorleken. Utredningen verkar inte granskad av relevant kompetens. Inte desto mindre kommer nog omdömet att migrationen inte räcker att gå vidare till Sveriges officiella hållning.

En förändring av inavel tar lång tid i en population så stor som den svensk-norska. Det antal generationer en förändring tar beror på antalet. Om det effektiva antalet är 50 (lite mindre än vad dagens vargstam har), och ingen migration sker, tar det 20 generationer (100 år) för inaveln att öka från dagens 0.25 till farliga 0.39. Det är mycket troligt vargstammen faktiskt finns kvar om 100 år även om migrationen helt upphörde i morgon och numerären låg något under dagens. Och om den inte funnes kvar vore det avgörande troligen inte genetisk svaghet, som vore möjligt att förbättra med fler vargar idag!
Om genetisk drift är enda verksamma kraften så ökas inaveln som F_t = 1/(2Ne) + [1 – 1/(2Ne)]F_t-1, jag har använt ett analogt räkneförfarande för beränkningen ovan.

Beräkningen finns på https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0AqYR9aBmzEQSdF9memRkRnRURTJzdE4xLTcxRHFDbXc#gid=0  Att lägre vargantal ger mycket snabbare inavelssänkning mot jämviktstillståndet har diskuterats i många artiklar på denna blogg.

 

Sårbarhetsanalysen och inavel

En sårbarhetsrapport publicerades i juli 2012. Själva rapporten skriver ”Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta”. Kommentarerna och analyser av rapporten spinner på detta på ett sätt som får rapporten att framstå som irrelevant, oviktig och opålitlig. Analyser av rapporten talar om de olösta genetiska problemen: hög inavel och, som det påstås låg, migration. Inaveln påverkar bara om den ändrar vargstammens ingångsdata under tidsperioden. Ingångsdata är från vår nuvarande starkt inavlade vargpopulation för perioden 1998 – 2011. Mellan 1999 och 2010 har inaveln legat över 0.25, 2011 sjönk den något under.  Problemet med den höga inaveln behöver alltså inte lösas. Problemet  Grimsö tänker på är den ”otillräckliga” migrationen som kan leda till ökad inavel och därmed högre sårbarhet. Det bör påpekas att sårbarhetsanalysen lägger en ”cap” som är som slumpmässig jakt, men i verkligheten så kommer förvaltningsjakten när den för eller senare tas upp att vara selektiv och skydda ”genetiskt värdefulla” vargar.

Migrationen är tillräcklig. Enligt rovdjursriktlinjerna skall det komma minst en effektiv migrant per varggeneration. Den sista varggenerationen har det kommit två till vår vargstam. Det skulle kommit tre om inte naturvårdsverket avbrutit en pågående familjebildning i renbeteslandet. Räknar man på effektiva migranter och tar hänsyn till att migranter är genetiskt effektivare och att selektiv vargjakt förstärker migranterna så räcker migrationen mycket väl till för att hålla inaveln i närheten av dagens F=0.25 eller lägre, om man inte förutsätter att migrationen kommer att sjunka till mycket lägre värden än de historiska. Det är bestämt att migrationen skall öka med vargflytt och det är sannolikt vargflytten inte blir ett totalt misslyckande. Det finns därför mycket goda skäl att tro att inaveln inte kommer att vara så mycket högre om hundra år. Därför är sårbarhetsanalysens resultat rimliga även om det genetiska problemet låg migration inte löses. Det känns inte rättvisande att göra så mycket väsen av denna lilla ”risk att de genetiska problemen inte löses”. För den händelse migrationen totalt upphör från och med nu och inga vargflytt lyckas så får man förutse att en adaptiv vargförvaltning inte sänker vargstammen under dagens, och då blir inavelsökningen pga genetisk drift så liten att det knappast kan ses som ett hot mot vargens överlevnad de närmaste hundra åren.

Den effektiva migrationen kan bli mindre i en liten population eftersom antalet potentiella partners till en migrant blir färre och det blir svårare att finna en partner. Under den svenska vargstammens två första decennier kom det tre immigranter. Det verkar därför rimligt att till en liten svensk varstam invandrar det (minst) en (reproduktivt effektiv) migrant per decennium, alltså en halv per generation. Detta räcker enligt tabellen för att hindra inaveln att växa till farligt hög nivå. Inaveln steg ju heller aldrig högre än drygt F=0.3 i situationen att vargstammen var så liten att ”jämvikten” (utan jakt) mycket snabbt uppnåddes. Med selektiv jakt blir det säkrare att inaveln inte ökar ens i ”mycket” små vargpopulationer (jakt på vargar så populationen sjunker till 38).

Hur stämmer dessa beräkningar med Wrights ö-modell?
Teorin för balansen mellan genetisk drift och inavel utvecklades först av Sewell Wright    Han kom fram till sambandet (något förenklat och approximativt) f_A=1/(4M+1), vilket stämmer bra med värdena i tabellen.

Modellen och dess förutsättningar

Modellen bygger på förutsättningar som inte kommer att vara helt uppfyllda för praktiska applikationer och gör att inaveln kommer att bli högre än tabellerat. Det går bara att göra allmänna reflektioner omkring dessa, och att göra dessa alltför omfattande är inte meningsfullt eftersom de viktiga slutsatserna för vargar i Sverige egentligen bara är att de effekter som diskuteras (jakt och utavelseffekt) är så stora att de bör beaktas och nya beräkningar bör göras baserat på simuleringar eftersom det är för komplexa förlopp att förutsäga med formler.

Kalkylerna bakom tabellen skulle ge mer rättvisande och säkrare resultat om de byggde på simuleringar av den faktiska vargpopulationen under olika antaganden. Men då skulle beräkningarna bara gälla speciella fall och en generell överskådlig tabell vore inte möjlig.

Vargarna antas ”ideala”  och de är det inte i en verklig population. Distinkta generationskiften antas och det är inte så i en verklig population.

De verkliga vargarnas antal avkommor beror på deras genomsnittliga släktskap (inavel). Variationen mellan avkommornas storlek ökar vid selektiv jakt på vargar med hög genomsnittlig släktskap och jakt. Detta medför att den effektiva populationstorleken blir lägre och att därför inaveln ökar snabbare pga genetisk drift.  Detta medför att de angivna jämviktsinavelsvärdena är lägre än vid faktisk förvaltningsjakt, men hur mycket beror på jaktregimen. Dessutom kan jakt sänka generationstiden och därmed minska migrationen per generation.

Multiplikatoren för effektivare migranter skulle förmodligen bli större om den beräknades för fyra kända väldokumenterade vargfall (ett från Isle Royale och tre från Skandinavien), men det är ändå ett litet material och svåranalyserat material. Överlägsenheten av migranterna avtar när inaveln blir låg, och därmed underskattas inaveln när den är låg (f_B). Jaktmultiplikatorn beror på uppläggningen av jakten och skulle förmodligen skulle kunna designas så multiplikatorn blir högre. Jag tror att produkten av multiplikatorerna kommer att bli högre och inaveln (f_D) lägre när vi utvecklat bättre metoder för genetisk vargförvaltning.

Den förutsättning som orsakar störst avvikelser som inte kommer att vara uppfylld är att migranterna skall vara obesläktade med vargstammen Importerar man ett nämnvärt antal vargar så kommer de att vara inbördes släkt och därigenom blir migranterna med tiden allt mer släkt med vargstammen där de skall sänka inaveln. Ju större migrationen är, ju mer kommer tabellvärdena därför att underskatta jämviktsinaveln. Jag tror att för under en migrant per generation blir felet ganska måttligt för troliga scenarior, men för mer än en migrant per generation kan felet bli betydande, och jag rekommenderar mer detaljerad analys anpassad till de specifika förhållandena för de antagna migranterna.

Valpflytt gör att invandrarna rekryteras från ett geografiskt större område än den svenska varstammen härrör från. Detta kommer att göra att den inavelssänkande effekten blir större än om de kom från samma referenspopulation som vargarna. Ö-modellen ser ett oändligt antal öar med lika obesläktade modeller men i verkligheten är de avlägsna populationerna mer obesläktade, ett slags negativ inavel.

Multiplikatoreffekter är inte identiska med flera obesläktade invandrare. Man kan se jakteffekten (multiplikator 2) som att det tillförs två tvillingar istället för en migrant, inte två obesläktade migranter. Detta leder till att jämviktsinaveln underskattas. Jag tror underskattningen blir multiplikatorn/2Ne. Detta blir mindre än en procentenhet underskattning av inaveln f_C .för dagens vargpopulation, och inte grovt fel för MVP 50 som väl är det lägsta värde sårbarhetsanalysen kan påstås ha resulterat i.

Det är också en förutsättning att migranterna inte är inavlade men effekten av troliga avvikelser från detta tror jag blir helt försumbar.

Modellen antar att antal migranter och vargpopulationen storlek mäts på samma sätt och med ”likvärdiga” individer och distinkta generationer. För den genetiska driften måste populationen mätas i effektiv populationsstorlek medan migranter mäts i reproduktiva migranter. Detta är ungefär men inte exakt samma sak. Jag skulle kunna komma ifrån denna svårighet genom att istället för ”reproduktiva immigranter” tala om ”effektiva immigranter” utan att definiera vad jag avsåg, men då skulle den som ville tänka praktiskt inte klara av att tolka begreppet, och förmodlingen knappast någon annan heller. Migration och drift torde ändå jämna ut varandra vid ett jämviktsvärde som inte beror av populationsstorleken eftersom en ändring med en konstant faktor knappast kan påverka detta. Men det kan leda till att jämviktsvärdet blir lite annorlunda och förmodligen något högre. Också antagandet om distinkta generationer kan påverka ”växelkursen” mellan effektiv population och reproduktiv immigrant. Distinktion gör också att man måste vara observant vid jämförelser med andra studier. Det är osäkert och beroende av exakt definition vad ”växelkursen” mellan reproduktiv varg och effektiv varg är och spelar förmodligen liten roll.  Jag utreder inte närmare hur detta kan slå, men kanske möjligen blir inverkan av migrationen något lägre än tabulerat, som kan beräknas med en multiplikator 0.9 eller så, och hur det skulle slå kan bedömmas genom interpolation mellan de tabulerade värdena. Ett skäl att man nog kan lita bättre på simuleringar är att denna effekt kommer med ”automatiskt”, fast det förutsätter att immigranter simuleras på rätt och jämförbart sätt vilket inte är trivialt.
Jag är inte helt säker på hur stora felen i modellen blir, men inte på att de blir jättestora jämfört med vad jag spekulerar.

Inavel ger inavelsdepression och jag är säker på att inavelsdepressionen blir allvarligare ju närmare i tiden orsaken till inaveln (de gemensamm föräldrarna) ligger, det bör påpekas hur detta inverkar när tabellen tolkas för praktiskt agerande. Generellt sett överdriver den beräknade inavelskoffecienten om hundra år den inavelsdepression som farhågorna om inavelns effekter bygger på.
Inavel är inte den enda faktorn av betydelse för vargens genetik, men beräkningarna beaktar bara inavel. Men på kortare sikt är alla överens om att det är viktigast att sänka inaveln eller inte låta den öka. Andra genetiska mått (gruppsläktskap, allellantal, genetisk variation, värde som en del i en internatinell metapopulation) påverkas också positivt av genom immigration sänkt inavel.
Jag tycker också det är prioriterat att sänka inaveln. Men selektiv populationsbegränsande jakt är ett effektivt redskap att sänka inaveln och jakt tolereras inte utan gynnsam bevarandestatus och gynnsam bevarandestatus uppnås aldrig med hysterin omkring den höga och snabbt växande inaveln.

Sårbarhetsanalys

Denna artikel kanske är lite föråldrad eftersom sårbarhetsanalysen faktiskt utförts och publicerats nu, men får stå kvar en tid av historiska skäl.

Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att presentera sårbarhetsanalyser för varg. Uppdraget innebär presententation av kvantitativa sårbarhetsanalyser, som tydliggör minsta livskraftiga population. Regeringen hänvisar till följande skrivning i rovdjursriktlinjedokumentet: ”Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år).” Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet första veckan i juli 2012 vad beträffar varg.

Det har gjorts sårbarhetsanalyser förut och de kan ge mycket olika resultat beroende på vad utföraren lägger i begreppet sårbarhetsanalys och (i mindre grad) vilka värden som sätts in i modeller. Med hög katastrofrisk, genetisk isolering och krav på mycket låg teoretisk förlustrisk av genetisk variation kan en sårbarhetsanalys resultera höga antal. Men det framgår av regeringens instruktion att det inte är avsikten att få sådana scenarior belysta, utan bara en enkel utvärderingen hur stor stammen behöver vara för att det inte skall vara stor risk att den dör ut. Den minsta livskraftiga population skall åskådliggöras och detta måste innebära en strävan att redovisa det lägsta rimliga resultatet, inte att krångla till det. Avsikten är inte att få en hög säkerhet i olika scenarior som har låg sannolikhet eller täcka in alla osäkerheter eller att få underlag för höga ambitioner. Även om ett antal alternativ kan nämnas i redovisningen av uppdraget skall det ingå ett minimialternativ som huvudalternativ. Detta skall vara sveriges andel av det vargantal som fordras för att sannolikheten för att den svensk/norska vargstammen skall överleva det närmaste seklet skall vara minst 90%.

Man kan förutsätta att inaveln varken ökar eller minskar. Man kan sätta in aktuell vitalstatistik för dagens inavlade vargstam. Inaveln ökar endast om den spontana invandringen från Finland blir avsevärt lägre än vad den varit, möjligheten att förstärka den inavelsreducerande effekten med selektiv jakt inte utnyttjas och de planerade åtgärderna med valp- och vargflytt misslyckas, vilket kan bortses från. Förmodligen kommer inaveln och inavelsdepressionen att sjunka, men det är svårt att kvantifiera. Blir vargantalet måttligt kanske det räcker med att påpeka denna extra säkerhetsmarginal. Skall man ta hänsyn till inavelsändringar måste man också ta hänsyn till jaktens effekt på inaveln och det säger naturvårdsverket att de skall göra först nästa år. Hur en viss formell inavel egentligen verkar på lång sikt är knappast klarlagt, det finns risk att effekten överskattas, enklare räkna med konstant inavel. Vargen har lätt att anpassa sig till varierande förhållanden, så att räkna med oförändrade förhållanden leder förmodligen inte fel, men det kan påpekas att en förutsedd ökning av spridningsområdet ger en extra säkerhet.

Visserligen kan det tolkas vad ”men gärna mycket större” innebär, men denna tolkning skall inte göras inom detta uppdrag och eftersom det är angeläget att vargantalet hålls lågt för att kunna reducera inaveln, så vore det kontraproduktivt för vargstammens uthållighet att sätta kravet för GYBS så att det förhindrar en selektiv beståndsbegränsande vargjakt 2013, dvs högre än några hundra.

Man kan ha huvudalternativ där vargen inte tillåts öka över en maximinivå (50, 100, 200, 400, 800 och 1600 vargar) och sedan i efterhand räknar faktiska genomsnittsantalet vargar i scenariorna. Huvudalternativet bör endast räkna med mycket begränsade avgångar av skyddsjakt, åtminstone när antalet sjunker under 150, eftersom man i ett läge där vargen verkligen ter sig akut hotad givetvis kommer att strikt begränsa all jakt, också skyddsjakt.

Min gissning är att man med rimliga ingångsvärden kan stanna på ett minimalt behov av drygt 50 vargar för att utdöenderisken inte skall bli för stor. Om man sedan av politiska och andra överväganden (andra risker) resonerade sig fram till 250 vargar (halva rovdjursutredningen) skulle regeringen kunna hänvisa till en betryggande säkerhetsmarginal jämfört med absolut minimum. Naturvårdsverket har alltså nu inte fått i uppdrag att filosofera hur mycket större än miniminivån det svenska vargantalet bör ligga. Hur mycket högre man skall ligga är delvis ett politiskt beslut och det är bra att detta ligger hos regering och riksdag och inte huvudsakligen hos naturvetare.

Ett katastrofscenario skulle kunna konstrueras så att man startar på halva maximinivån. Dvs antar att vid ett enstaka tillfälle de närmaste hundra åren hälften av alla vargar plötsligt dör av ”vargpest” eller tillfälligt reduceras av ökad jakt eftersom naturdemokraterna får en vågmästarroll i Riksdagen, som har sitt pris för regeringsbildarna, och därefter låter antalet öka naturligt till maximinivån och kvarstå där tills hundra år (eller kanske bara femtio) gått. När jag googlade på varg + katastrof rörde ingen hit sjukdomar eller dyligt så katastrofscenarior (utöver jakt) för vargens del är något det tänkts lite om. På engelska var det enda jag hittade en hotad vargart där några revir hotas av skogsbränder. Minskad bytestillgång och ökad fragmentering och bebyggelse är nog ett hot, men mer mot bärkraften för många vargar än mot vargens överlevnad. Hoten av den karaktär jag kan föreställa mig möts nog bättre med en vidgad geografisk fördelning av ett givet vargantal än med fler vargar i de nuvarande vargområdet.

Genetisk utarming är onödigt för sårbarhetsanalys eftersom det inte medför ökad utdöenderisk på hundra års sikt, om inaveln eller dess effekter inte ökar. Det får inte dominera resonemanget, som det gjorde i rovdjursutredningens expertgrupp. Genetisk utarming på lång sikt bör utredas först när inaveln reducerats om några decennier, inte akut nu. Detta skulle kunna, men behöver inte, leda till en revision av behövligt antal om några decennier. Man skall inte tro att man kan fastställa ett värde som aldrig kan bli föremål för ändring. T ex är det klart att om alla andra vargar i världen utom de svenska skulle dö, så blir det mer berättigat att ha fler i Sverige. Inaveln är ett problem för den svenska vargstammen, när inaveln reducerats kan MVP reduceras, men det verkar för osäkert att lägga in den troliga reduktionen i dagens överväganden.

Sårbarhetsanalysen bör omfatta en analys av annan information och tidigare studier, inklusive vad som nämns i ett tidigare inlägg på den här bloggen. Man bör nämna Isle Royale, där en vargpopulation av en storlek som svängt omkring tjugo klarat snart 70 år i isolering och den svenska vargstammen, som klarat sig utmärkt och svällt sedan 1992 med enbart tre grundare, lägre numerär och vanligen något högre inavel än idag.

Naturvårdsverket tycks ha bollat ansvaret vidare till Grimsö och Olof Lidberg, fast det tycks tagit några veckor innan detta blev allmännt känt.

Kommentar efter analysens utförande: sårbarhetsanalysen utan katastrofer gav något lägre MVP än jag gissade, men verkar ha saftat till ordentligt i slutsatsen när det gäller sårbarhet med katastrofer.

Jakt minskar generationstiden

Jakt ökar dödligheten och minskar därigenom i praktiken generationstiden. Om generationstiden blir lägre så ökar den genetiska driften per år och migrationen per generation minskar vid en viss årlig migration. Jakt kan också medföra att andelen reproducerande vargar ökas och därmed den genetiska driften minskas så det är inte säkert den genetiska driften ökar av jakt. Hur mycket generationstiden minskar och den genetiska driften påverkas på grund av jakt beror på jaktens utforming och det fodrar simulering för att analysera. Analyser av olika alternativ för förvaltningsjakt borde utföras innan den startas. Det är önskvärt att förvaltningsjakten utformas så att generationstiden blir lång. Det är möjligt man i teorin kan utforma jakt så att generationstiden ökar, men det är knappast praktiskt möjligt. Det verkar lämpligt att spara äldre reproduktiva vargar. Förmodligen är det positivt att ta bort ”inavlade” valpar vid tillförsel av djurparksvalpar. Meningen med den här posten är egentligen att undersöka hur förvaltningsjakt ur genetisk synpunkt bör utföras innan den verkställs.

Alla studier som analyserar sårbarhet eller effekten av immigation har maxantal vargar som input men det är oklart hur vargantalet begränsas och det är säkert att det inte görs på ett optimalt sätt, ens om syftet bara är att minimera effekten av drift. Därför tenderar nog alla studier som gjorts, där inavelsändringen per år är en del, att överdriva inaveln. Detta är ett ytterligare skäl för ytterligare studier.

Antal och Genetik

Vargar – antal och genetik i konflikt

Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på bloggen. 

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat.  Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Effektiva vargar per generation	Inavelsgrad vid jämvikt (F)
0.6	0.3
1	0.2
2	0.11
3	0.08

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln. Jakt ökar dödligheten och sänker generationstiden, detta leder till att migrationen per generation minskar vid en given migration per år vilket kommer att leda till en sänkning av migrationen, detta bör beaktas vid framtida överväganden.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.

Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.

Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Det var motiverat att se inaveln som ett överhängande hot mot vargstammen 2008 i avsaknad av sen invandring, men den situationen är nu historia. Inaveln är nu inte ett akut hot mot vargstammen.

Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).

Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.

En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!

Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.

Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.

Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.

Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.

Ny utvärdering av Liberg slutet av februari 2012. Liberg anser att det räcker med hälften så stor tillförsel som jag räknat med i det ”äktsvenska” alternativet för att få en sänkning av inaveln till F=0.1. Jag tycker med stöd av andra artiklar på denna web detta verkar väl optimistiskt, men har ingen invändning mot att målet för tillförsel av fräscha reproduktiva vargar begränsas till minst en per år inklusive naturlig invandring tills en acceptabel F nåtts. Låt mig erindra om att sedan 2009 det varit noll fräscha reproduktiva vargar och enda (lilla) chansen att få en 2012 är att ”den gula pendlaren” får valpar 2012 och enda stora chansen 2013 är om man låter bli att döda henne. Att nå en reproduktiv ny varg per år nödvändiggör ett radikalt nytänkande i svensk vargpolitik.

Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.

Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.

EU försvårar vargpolitiken och acceptansen

EU gör det svårt för vargen

Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!

EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer!   EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.

EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1.   Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).

Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former!  Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har ”stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu skett saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt.  Stödet hos kategorier vars acceptans av vargen och ökning av dess numerär är viktig för regeringens vargpolitik tycks mycket lågt.  Tidsplanerna för svensk vargpolikt framfördes av Eskil Erlansson i mars 2012, men de är nu förändrade, naturvårdsverket skall besluta i oktober.

Enda lösningen om man inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, och samtidigt komma ifrån EUs inblandning, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!!  Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven på gynnsam bevarandestatus kan ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga.  Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.

Skyddsjakt på invandrarvargar från Finland, som bär gener som kan sänka inaveln, kan tänkas bli vanligare eftersom Jämtland får en stor kvot. Vargar kan störa rennäringen! Det är bara att vänta tills de skadar några renar, så blir skadan snabbt stor nog för att EU skall acceptera skyddsjakten!

Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :-):

1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 20% per år utan någon vision om när tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar. Detta kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom; (anm dessa nedskärningar ter sig mindre troliga hösten 2012 eftersom avsevärda medel tillförts. Beröm till regeringen för att ha åtgärdat en av de här punkterna!!! undrar om det blir någon mer och hur stor ökning av acceptansen det blir?
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter; (anm efter jag skrev detta har förvaltningsplan blivit klar men EU gillande den inte tillräckligt)
8) meddela att om någon fått för sig att det var juni 2012 förvaltningsplanen skulle vara färdig i för EU acceptabel form, så måste det vara en missuppfattning som regeringen inte kan lastas för;
9) meddela att ett sk etappmål för vargantal inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns efter att man gått vidare;
10) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter de som fått ansvaret med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
11) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
12) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 20% per år av en nyckelart i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tror kan vara förenat med oväntade överraskningar;
13) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför söker nya vägar att minska motståndet för andra åtgärder av EU?;
14) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till 500 vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande. Då är det bättre med en snabb ökning. Sedan, när antalet stabiliserats på 500 om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
15) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller kvantifiera eller låta påverka vargstammens ökning;
16) erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler. Det behövs således inte licensjakt för att ge utrymme åt jägarnas jaktlust;
17) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser med polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, straffbelägga förberedelse till tjuvjakt, stimulering till angiveri etc.. En politik där det inte ”lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt saknar verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer;
18) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterfamilj från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
19) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del. Den blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet, exempelvis kommer inte många markägare att godkänna valpfytt till sina marker. Det är intrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga att överenskommelser inte respekteras även om överenskommelsen inte kunnat fullföljas i alla delar.
20) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargantalet ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
21) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet om det kan ledas i bevis att det är rovdjursskador, andra problem är psyko-sociala och en fråga att vänja sig eller merkostnader som är omöjliga att rättvist beräkna.
22) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan undersökningen gjordes eller metodiken i undersökningen är osäker.
23) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får Sverige inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasättande av en småsak, som svensk varg.
23) På den gamla goda tiden kastade kejsaren misshagliga till lejonen, men EU har ett modernare och mer Europainriktat styrsystem med anpassning till det kyligare klimatet och kastar dem till vargarna istället.

Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket för mer varg. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingen, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog (eller schasa undan renarna). Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och mer svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till ”höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.

Den ytterligare skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej.  Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre vargproblem. Här är en vädjan från naturvårdsverket att tacka ja till vargvalpsutsättning, det blev 250 kommentarer vilket är mycket även för varg. Reaktionerna kan studeras. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .

En förteckning av de ”miljö” överträdelseärenden kommissionen hanterar, Sverige är inte särskilt vanligt och överträdelsärendet ter sig relativt måttligt. Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.

Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om ”dialogen” med EU som jag nog tycker verkar en ”monolog”.

Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av ”minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag och det kostar kanske mer än det egentligen smakar för samhället, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser för jägarna som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att ”högst” 210 vargar med låg inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än ”minst” 450 gravt inavlade inte slagit rot hos de som  bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.

Jag skrev denna artikel på en annan blogg som inte är min huvudblogg med en länk så bloggen sågs på DN. Jag hoppades att locka över de som ”klickade” till den här bloggen genom att ge länkar hit, men det var nästan ingen som gjorde. Jag förbättrade successivt artikeln och nu tycker jag den är så bra så jag inte vill undanhålla den för den hör bloggens läsare. Jag försökte i början att hålla denna blogg vetenskaplig och objektiv, men vargpolitiken är för konstig och ovetenskaplig och det går inte att göra något åt det med argument utan ett åtföljande högt röstläge och man kommer inte ifrån alla psyko-sociala aspekter. Men plötsligt stängdes jag av från listan på bloggar i samband med DN-artikeln! Någon måste ha anmält detta inlägg som olämpligt!!  Vem det kan vara har jag ingen aning om för att artikeln innehåller pikar åt de flesta aktörer, fast det känsligaste är kanske pikarna åt EU. Men några veckor hände något liknande med en bloggannonsering på DN som inte kan retat andra än ”vargkramare”, så det var ingen slump och det är en del av någons ”vargkramarstrategi”. Detta belyser ytterligare hur infekterad vargfrågan är och att en del anser sig kunna tillgripa mycket kontroversiella metoder.

EUs rovdjursriktlinjer – inte mycket ledning

EUs rovdjursriktlinjer – tveksam hjälp

EUs (”=LCIEs”) rovdjurs-riktlinjer orsakar stora problem. Riktlinjerna kan tolkas olika resulterande i drastiskt olika minsta vargantal, delvis beroende på subektiva uppfattningar av den som tolkar. Det är svårt eller omöjligt för tolkaren att förstå vilka förvaltningskonsekvenser de valda tolkningarna leder till.

Det har utfärdats riktlinjer för hur EU:s direktiv skall tolkas för bl. a varg som kan benämnas ”EU:s (=LCIEs) rovdjursriktlinjer”. Man kan ifrågasätta om det skall tolkas som EUs riktlinjer. Det är inte översatt till svenska fast EU dokument översätts till svenska. Det sägs uttryckligen att det är EU:s direktiv och inte LCIEs riktlinjer som gäller.  Men hur kan och bör LCIE dokumentet tolkas? Dokumentet ger mycket information, men inte tillräcklig ledning och för stort utrymme för subjektivitet! EUs direktiv talar också mycket om acceptansrelaterade faktorer som grundval till undantag vilket knappast nämns i LCIEs riktlinjer. Vargfakta räknar upp några omständigheter att det kan vara goda skäl att få godkänt på vargjakten.

Minimalt antal vargar
Jag anser riktlinjerna kan tolkas som att gynnsam bevarandestatus kräver minst det antal vargar, som gör att sannolikheten att stammen dör ut inom hundra år är lägre än 10 %, beräknat enligt en sårbarhetsanalys. Sårbarhetsanalysen kan inskränka sig till vad som ter sig troligt. På sidan 20 står den för Sverige mest kritiska formuleringen:

“In summary, we suggest that favourable reference population be defined”… “The population must be at least as large (and preferably much larger) as a MVP, as defined by the IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA with <10% extinction risk in 100 years)”… Det låter ju bra och trovärdigt vid första påseendet att det skall vara en rimligt hög sannolikhet att vargstammen överlever 100 år.

Meningen summerar avsnittet ”An operational proposal to define Favourable Reference Population” och måste alltså vara vad som slutligen gäller oberoende av andra formuleringar.

Läser man riktlinjerna sid 22 står det:”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…och ”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs. ”riktlinjerna” ställer hårdare krav än EU-direktivet. Emellertid är det ett subjektivt beslut hur mycket hårdare.

D.v.s. man kan tolka riktlinjerna antingen som att de anger minimikrav på nödvändigt antal eller att man skall ligga högre men i en grad man får tolka själv. ”Levels” kan avse en faktor 100 högre (10000 vargar istället för 100), medan ”much larger” kan tolkas som 25 % (125 vargar istället för 100, 25 är mycket mer än 100). I detta avseende kan man alltså säga att man följt inte bara EU-direktivet utan också riktlinjernas rekommendationer om man ligger minst 25 % över. Det går väl bra att också besluta 100 vargar om PVA ger 100 vargar och skriva att beslutet tagits på grundval av EU:s rovdjursriktlinjer (man behöver inte gå längre . Jag tycker inte det är acceptabelt med riktlinjer som lämnar så vida marginaler till godtyckliga tolkningar. Riktlinjerna undergräver förtroendet för hela den svenska rovdjurspolitiken och EU:s rovdjurspolitik om de leder till resultat som är så svåra att enkelt och trovärdigt motivera som rovdjursutredningens förslag. Beträffande nödvändigt antal (referenspopulation) tycker jag man i stället skall gå tillbaks till EU-direktivet och dess riktlinjer och inte försöka tänka över de speciella rovdjursriktlinjerna med deras hopblandning med det extremt långsiktiga. Det är bättre att diskussion sker vid de revisioner EU gör baserat på rovdjursriktlinjerna och direktiv, som kan resultera i ändringar i förvaltningsplaner, än att från svensk sida göras sig till uttolkare av EU:s vilja rörande referenspopulationer när den är så oklart formulerad.

Det diskuteras knappast hur faktisk inavel påverkar gynnsam bevarandestatus, bara inavelsökning. Detta är inte relevant för den svenska vargpopulationen eftersom inaveln minskar. Man kan få med inavel indirekt genom att lägga in det i sårbarhetsanalysen. Det orsakar lätt extra säkerhetsmarginaler som adderas till de på annat sätt pålagda säkerhetsmarginalerna. Det är olyckligt att detta sammanblandas med diskussioner om ”genetisk viabilitet”.

Riktlinjerna går in på långsiktig genetik på ett mycket olyckligt sätt som bäddar för konflikter och bristande acceptansen som vad vi nu ser utspelat i Sverige.
Redan av rubriken till dokumentet framgår att riktlinjerna avser populationer (eller som riktlinjerna själva förklarar menas med populationer i rubriken vad som ofta kallas subpopulationer). Den svenska vargstammen eller troligen den svensk-norska kan betraktas som en sådan (sub-)population. Kanske eller kanske inte den karelska subpopulationen kan räknas in i en skandinavisk-karelsk subpopulation. Att sedan på ett oklart sätt gå över till hur megapopulationer skall byggas upp kan inte leda till annat än att dokumentet blir djupt förvirrande och beroende av spekulationer om dessa megapopulationer. Som dokumentet själv förklarar i ord som antyder att det är en långsiktig målsättning (sid 23): “From a strictly conservation perspective the preferred overall goal would be to establish a metapopulation of interconnected populations, each of which is at a level exceeding the minimum threshold for Favourable Conservation Status.” Denna ordalydelse indikerar inte att VPA storleken behöver överskridas avsevärt och av ordalydelsen framgår att det är något långsiktigt. Det är för megapopulationerna och inte populationerna eller subpopulationerna eller de individuella stammarna det gäller. Men med åsidosättande av vad rovdjursriktlinjerna egentligen skulle gälla, så trampar rovdjursriktlinjerna vidare (sid 17):”Therefore, we base this proposal on the assumption that the form of viability that the Directive aims for considers both short term demographic and long term genetic components”…”is recognized. This form of viability requires very large population sizes – although as we have discussed earlier, the state of science has not yet come far enough to provide more than general guidelines beyond the need for effective population sizes in the order of many hundreds of reproducing individuals.” Många hundra tolkas ofta som 3000-5000 vargar. Meningen uttrycker en förmodan av vad direktivet avser. Även i övrigt förekommer det mycket ofta förmodanden som leder till att det som ett taftologiskt mantra upprepas ”PVA ger ett minimum, vi rekommenderar mer” EU bör själv ta initiativ till en sammanställning av ryska vargstammar, subpopulationer och deras konnektivitet.

Selektiv jakt inriktad för att minska inaveln fördubblar effekten av tillförda vargar
Det förvånar mig att de jaktkunniga och jurister inte kunnat finna ett undantag för detta, jag saknar en förklaring i EU:s rovdjursriktinjer varför detta är omöjligt, vilket tycks vara vad naturvårdsverket och regeringen kommit fram till. Jag tycker det borde stämma in på vad som står på rovdjursriktlinjerna sid 29 ”Using a derogation depends on competent national authorities determining that”…”conditions are being met. The first condition is to demonstrate a reason for wanting derogation.”… “Article 16 permits for derogation” … (d) “For the purpose of … repopulating and re-introducing these species and for the breeding operations necessary for these purposes…” Den svenska vargstammen som återbevargar Sverige kom med få individer och lider därför av inavel som alla är eniga om bör reduceras. Detta är ett naturligt led i att återuppbygga en livskraftig vargstam. Riktlinjerna borde förklarat varför detta inte är acceptabelt motiv för dödlig kontroll. Gruppen från LCIE som gav ett utlåtande om vargjakten i Sverige 2011 borde också förklarat varför det inte anses som en acceptabel ursäkt.

Lättläst?
Fast rovdjursriktlinjernas författare säkert ansträngt sig, så ger dokumentet ändå ett intryck av fikonspråk för specialister. Det är svårt att fatta vad som egentligen är centralt, jag har själv lagt ned mycket tid och betraktas som genetikprofessorskompetent, men förstår ändå inte ännu dokumentet till fullo. Omedvetet vill specialister undvika kvalificerad inblandning från andra och göra sin omgivning beroende av sig. Ett hjälpmedel är att omgärda ämnet med speciell terminologi och begrepp och underförstådda resonemang och beslut från andra källor och dunkla hänvisningar. I en nyckelmening ovan står exempelvis ”IUCN criterion E (extinction risk based on a quantitative PVA)”, men det står inte vad PVA är eller något mer om IUCN criterion E. Men det blir ändå knepigare när dessa begrepp blir föremål för juridisk tolkning.

För att ta del av den oftast oklara diskussion som finns måste man förstå innebörden av begrepp som Favourable Conservation Status (FCS); Favourable Reference Values (FRV); Favourable Reference Population (FRP); minimum viable population (MVP); mature animals; “optimum density”;  ”Demographic Viability”; ”population viability”; MVP; BVA; ”Genetic viability”; Favourable Conservation Status (FCS); Critically Endangered, Endangered, Vulnerable; IUCN categories of “Near Threatened” or “Least Concern”, innebörden är långtifrån kristallklar. Läser man ”rovdjursriktlinjerna” tycks menaS att för FCS skall bla FRT uppfyllas och detta bör helst vara större än MVP.

Det minskar trovärdigheten att diskussionen i riktlinjerna ofta är svåförståelig och svårtolkbar, och detta i speciellt hög grad när det leder till slutsatser som ter sig som orimliga eller kontraintuitiva för de flesta, som att det behövs minst dubbelt så många vargar i Sverige som idag för att vargen skall ha en rimlig chans att överleva, och att närheten till tiotusentals vargar i Ryssland eller hundratusen gråvargar inte skall vara tillräcklig för att ge genetisk säkerhet på lång sikt. Det minskar också trovärdigheten att så många kvalificerade bedömmare ifrågasätter resultaten. Skall dessa stora populationer accepteras bör det förklaras pedagogiskt mer kraftfullt och övertygande av rovdjursutredningen varför det är så.

Acceptans. Dokumentet nämner acceptans som viktigt och LCIE har uttalat sig om (accepterat) den svenska licensjakten 2010 och 2011 i ett acceptans-sammanhang. Detta påverkade dock inte EU att lägga ned sitt överträdelseförfarande. Detta visar att EU inte har förtroende för LCIE och det minskar avsevärt värdet och trovärdigheten av dess riktlinjer. Dokumentet uppmanar till nationella krav på antal vargar för gynnsam bevarandestatus, som är mycket högre än vad EUs direktiv kräver eller vad som är naturvetenskapligt berättigat, och detta leder säkert till minskad acceptans för rovdjurspolitiken hos de som uppfattar olägenheterna som påtagliga. Nationella myndigheter skyller nog då ofta lite orättvist på fördrag med EU istället för de svenska myndigheternas egna ambitioner. Detta minskar nog den nationella acceptansen av EU.

Regeringen har givit instruktioner om fler vargar än EU-fördraget, EU-direktivet och andra fördrag kräver!
Regeringen har i instruktioner till såväl rovdjursutredning som förvaltningsplan hänvisat till att man skall utnyttja EUs rovdjursriktlinjer. Läser man riktlinjerna sid 22 står det: ”(5) The favourable reference population size has been reached. According to our proposal this will be set at levels greater than those regarded as being viable using the IUCN red list criteria”…”(7) Connectivity within and between populations (at least one genetically effective migrant per generation) is being maintained or enhanced.” Det står i en fotnot i rovdjursriktlinjerna ”criteria 5 and 7 are based on our own recommendations”, dvs hårdare krav än EU-direktivet som lagts till av rovdjursriktlinjerna.  Det är på just dessa punkter rovdjursutredningen  inte anser att kraven för att svensk varg skall vara GYBS är uppfyllda, där test inte skett mot EU-direktiv utan ett icke tvingande dokument med högre krav. Regeringen har alltså genom sättet att instruera rovdjursutredningen och förvaltningsplanen ökat kravet på vargantal jämfört med EU-direktivet.

Riktlinjerna inte anpassade för den svenska situationen
LCIE riktlinjerna analyserar inte de som är mest relevanta för den svenska vargens situation. Detta framgår av denna serie av artiklar om rovdjursutredningen. LCIE analyserar inte att prioriteten är att först sänka inaveln eller att jakt kan utformas så att den stärker effekten av tillförsel/invandring av obesläktade vargar. När faktiskt en isolerad population återuppbyggs från ett händelsevis uppträdande par så råder speciella omständigheter som det borde finnas större förståelse för. Det borde finnas större hänsyntagande till situationen när det är en ohotad art och ”ras” (nordeuropeisk varg) det rör sig om som kan flytta sig mer än 100 mil mellan generationerna och fortfarande är sammanhängande. Det borde tas större hänsyn till att vargen har uppvisat en förvånande förmåga att återhämta sig även efter fullständig utrotning. Det borde tas större hänsyn till att acceptansen är mycket dålig och olägenheterna mycket dyra och krävande att hantera så att de säkerhetsmarginaler som gäller för lätthanterligare arter (inkluderande lo och björn) inte bör strikt tillämpas för varg. Knappast heller vad man gör då acceptansen försämras när antalet stiger okontrollerat och snabbt på grund av strikt förbud att skjuta andra vargar än sådana som kan bevisas ha orsakat stor skada. Jag tror att dessa riktlinjer är en källa till en del extra problem och de anvisningar de ger är olyckliga och ett skäl för den mycket hårda konflikt detta orsakat i Sverige. Jag föreslår att man inte tar så mycket ledning av riktlinjerna utan bara tittar direkt på direktivet. Jag föreslår också att den bevarandebiologiska forskningen utvecklas till något mindre dogmatiskt.

Andra riktinjer: http://www.naturvardsverket.se/Handbocker/Artskyddsforordningen/Start/  är en handbok i hur artskyddsförordningen skall tillämpas men jag hittade inte relevant om genetik i den.

”Riktlinjernas” huvudförfattare har utvecklat en del i en ny artikel xxxxx   Building biological realism into wolf management policy: the development of the population approach in Europe. Linnella,, Boitani. Hystrix, the Italian Journal of Mammalogy som publiceras på nätet April 2012. Det rör sig om en konferensskrift från en konferens våren 2010 som alltså inte påverkats nämvärt av EUs behandling av svenska vargjakten och ett dokument som inte kan kommenteras.

Referens: Linnell J., V. Salvatori & L. Boitani (2008). Guidelines for population level management plans for large carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2).

Statsmakternas intentioner: inte fler vargar!

När jag skrev den här artikeln trodde jag att politiker, politiska organ och en del myndigheter egentligen inte ville ha fler vargar och regeringen lät i mitten av augusti 2011 som de skulle hålla vargens tillväxt under kontroll och lovade licensjakt 2013, men eftersom den inofficiella ”planen” nu tycks inrikta sig på exponentiell tillväxt 20% årligen tills det naturliga taket nås med möjligt undantag för den norra landshalvan, och den minister som ”lovade” mest avgick kort därefter, så vet jag inte vad jag skall tro längre. Det är ju inte helt uppenbart vad som är EUs politik som regeringen helt passivt rättar sig efter eller om regeringen faktiskt har ett visst litet handlingsutrymme som självständigt används till att stödja politiken för att förbättra relationerna till två partier och den ideella milövården. Posten får stå kvar en tid, den kanske ändå inte är helt irrelevant, och det blir väl först i höst nån gång när man verkligen förstår var det politiska etablissemanget står. 

Först betonar jag att statsmakterna givetvis bestämmer över sina politiska intentioner och att vad som står här är kortsiktigt och gäller min tolkning av de nuvarande politiska intentionerna, vilka naturligtvis kommer att ändras ganska snart. Den som har en underbyggd annan uppfattning om de politiska intentionerna kan ju meddela dem i en kommentar till denna artikel eller på ett klarare sätt en diverse oklar mummel.

Myndigheter skall rätta sig efter statsmakternas intentioner, här försöker jag tolka dessa, skulle jag inse att andra tolkningar är motiverade ändrar jag på detta. När intentioner står klart, entydigt och inte motstridigt i första hand i riksdagsbeslut och i andra regeringsbeslut, är det enkelt att tolka. Skall statsmakternas mening tolkas kan man också se på ”förarbeten” såsom uttalanden från riksdagsutskott och propositioner. Men för det vargantal vi skall inrikta oss på i Sverige under 2012 och säg fram till april 2013 eller till 2020 är det inte lätt att få eller tolka statsmakternas nuvarande intentioner. Det senaste uttalandet är från regeringen 17 Augusti som säger att det inte gäller något tak (hittills 210) men lämnar i övrigt stammens storlek som en öppen fråga, dvs inga nya intentioner. Regeringen motiverar taket 210 kan tas bort eftersom diskussionen om en långsiktig storlek på vargstammen har initierats i rovdjursutredningens delbetänkande (SOU 2011:37). Men meningen måste väl ändå ha varit att etappmålet fanns kvar tills riksdagen gjort en ny bedömning. SOU 2011:37 skriver om proposition Prop. 2008/09:210 som beslutades av riksdagen Bet. 2009/10:MJU8, rskr. 2009/10:7 : ”Dessa målnivåer för ….varg angavs gälla under tiden för den nuvarande Rovdjursutredningens genomförande”. Vad rovdjursutredningen lämnat är bara ett delbetänkande, utredningen skall slutredovisas 120401 sedan skall denna utredning nötas tills riksdagen kan göra en ny bedömning. Någon gång hösten 2012.

I rovdjursutredningens delbetänkande står: ”Det avgörande skälet till att vargen inte har en gynnsam bevarandestatus är den mycket höga inavelsgraden” … ”Detta behöver åtgärdas i ett första steg”… ”I ett andra steg, när inavelsgraden har sänkts, bör det skandinaviska vargbeståndet öka i storlek”… Jag anser det kommer att ta till (minst) 2020 innan inavelsgraden har sänkts enligt rovdjursutredningens intentioner (från F=0.3 till F=0.1). Egentligen tror jag det kommer att ta till 2020 innan man sänkt både inavel, genomsnittligt släktskap och målsättning tillräckligt för att inte längre prioritera inavelssänkning. Detta är naturligtvis min uppfattning, men så länge inget ”statsmakterna” uttalat eller bestämt något annat så förefaller det den troligaste utvecklingen. Jag kommer att ändra eller ta bort denna post om statsmakterna på något sätt klart uttrycker intentioner som inte är förenligt med vad jag skriver, eller jag på annat sätt finner det troligt att intentionerna verkligen är högre för vargstammens storlek något år framåt.

Regeringens ändringar 17 augusti syftade till att hindra EU-kommissionen att inledda en formell juridisk process mot Sverige i EU-domstolen, inte att den politiska intentionen med minst 20 föryngringar och cirka 200 vargar skulle bort omedelbart, bara att den politiska diskussionen nu har initierats. Att ta bort taket 210 vore motiverat även om EU processen inte hade funnits. Risken att man överskrider 210 vargar med en politisk intention på 200 och minst 20 föryngringar är oacceptabelt stor, det är för lång tid mellan åtgärder (som licensjakt) och att effekterna kan bedömmas. Dessutom har taket 210 ändå inte upprätthållits. Hellre än att starta en politiskt infekterad process mot de ansvariga som eventuellt kan utpekas för övertrampet (några naturvårdsverkschefer förmodligen, men ansvaret skulle ju t ex kunna ligga hos tjuvjägarna, som inte lyckats så väl i sitt uppsåt som man räknat med). Det verkar politiskt rimligt att dra ett streck över vad som varit och börja på ny kula med liknande intentioner. Regeringens ändringar kan inte tolkas som väsentligt ändrade politiska intentioner. Riksdagen har möjlighet att karlägga de nya politiskt intentionerna med anledning av regerings förändrade hållning 17 augusti i samband med behandlingen av till riksdagen inlämnade vargmotioner. Är det klart att den politiska intentionen är att vargstammen april 2010 avses att överskridas före april 2012 (dvs alldeles före valpningen), bör detta framgå vid denna riksdagsbehandling. Annars kan de som skall ta hänsyn till politiska intentioner för beslut utgå från att den politiska intentionen inte är att vargstammen skall öka tidigare än de beslut som behöver fattas, som påverkar antalet föryngringar och reproduktiva vargar 2012. Det framgår ganska klart av föredragningen vid presskonferensen att den dödliga kontrollen av vargantalet skall fortgå för att begränsa stammen. I första hand genom att skadan vid vilken skyddsjakt kan tillgripas formuleras så att skyddsjakten ökas.

Målnivåerna fastställdes 2009 av riksdagen som etappmål: minst 20 föryngringar per år av varg samtidigt som antalet individer inte ska överstiga 210. När etappmålet är nått skall en förnyad bedömning göras. 5% av träffarna på Goggle tolkar intentionerna som minst 20 föryngringar, resten (inklusive sittande rovdjursutredningen) bara 20 föryngringar, men det är en försiktigare tolkning med minst, så jag utgör från den.  Den förnyade bedömningen är på gång, men inte verkställd. Regeringen meddelade den 17 augusti EU-kommissionen ”Begränsningen till ett givet tak för den svenska vargstammen gäller inte längre.” Att ta bort ett tak innebär inte att vargstammen inte får hamna under det gamla taket. Men etappmålet 20 föryngringar kvarstår nog som en politisk intention. Inget om ett nytt etappmål för antalet föryngringar står i 2011:37. Ett etappmål kan överskridas, men är det ett etappmål följt av en utredning för nytt beslut måste det tolkas som att man inte skall hamna avsevärt över etappmålet innan ett nytt politiskt beslut om detta fattas, vilket inte skett. Beträffande antalet föryngringar finns inte ens ett politiskt sanktionerat förslag för att initiera en diskussion. Antalet föryngringar i Sverige var (enligt nuvarande definition) 26 st år 2010 (enligt rovdjursutredningen) och intentionerna är enligt min mening att det inte skall vara fler och gärna något färre.

Detta verkar dock länsstyrelserna och naturvårdsverket inte förstå, det verkar inte som nivån för att acceptera skyddsjakt sänkts! Det pågår nog en diskussion på naturvårdsverket, men det verkar inte läcka uppgifter om hur tongångarna går.

Strider intentionerna mot EU? Knappast, vargens bevarandestatus är på uppgång (se andra poster här). Regeringen har meddelat sin intention att återuppta licensjakten 2013, så det döljs inte för EU att regeringen tror på statsmakternas politik i det avseendet. Regeringen försäkrar EU att de kommer att följa EU. Taket 210 är de facto borttaget och kommer att så förbli, detta är bara en formell bekräftelse. Jag tror att egentligen tänker statsmakterna – om de nu tänker – höja vargantantalet lite grand så småningom men inte nämnvärt de närmaste åren, det är jag och ingen annan som tolkar rovdjursförädlingens förslag som ingen ökning före 2020. Även om statsmakterna ändrar intentionerna så snabbt detta låter sig göra, så måste vargförvaltningen läggas upp med så god framförhållning att det inte antar högre vargstamsintentioner före slutet av mars 2012, dvs den vinterstam som kan reproducera sig skall inte ligga mycket över vad som behövs för 20 föryngringar. Intentionen måste vara att vargstammen är ungefär 200 med minst 20 – men inte många fler – föryngringar till dess. Detta måste genomsyra beslut av naturvårdverk och länsstyrelser de närmaste månaderna.

Regeringens agerande beskrevs i pressen i samband med presskonferensen 17 augusti och det ger väl en riktig bild utöver att man överdriver aspekten att regeringen ”lurar” EU och för kommissionen bakom ljuset. Dels (1) tror jag knappast det är möjligt, EU är nog inte dummare än att de skaffar sig ett eget begrepp om vad som sägs på en presskonferens med anledning av en respons till EU, och vet även utan det skvaller om svenska regeringens onda uppsåt, som förekommer på den ansvariga EU kommissionärens Facebooksida, förmodligen från beskäftiga vargentusiaster. Dels (2) tvivlar jag någon ansvarig regeringsföreträdare eftersträvar en direkt oärlig dialog, Sverige är inte så korrupt, och det skulle slå igen på mycket annat att vara direkt oärlig. Ett visst inslag av att lägga tonvikten vid olika aspekter inför olika fora accepteras nog av alla politiskt bevandrade. Skall man gissa på intrigspel (korrekt handlat enligt min uppfattning om det förekommit) skulle det kunna vara att vid det socialiseringsmöte som ägde rum mellan Sverige och EU-kommissionen (12-14 juli), regeringens handlande framstod som den taktiskt bästa vägen. Om detta är riktigt borde nyheten snart komma att EU lagt ned ärendet. Annars tycker jag det verkar svek både av regeringen och av EU. Om EU säger att de går till domstol om Sverige inte ändrar sin vargpolitik och sedan gör det trots att Sverige ändrat på politiken är det inte bra. Sverige ändrar faktiskt på ett politiskt mycket kännbart sett dels eftersom regeringen agerar mot riksdagens beslut och dels eftersom regeringen ådrar sig kritik och vargförvaltningen blir ännu kontroversiellare och svårhanterligare än förut. Den ansvariga ministern rensades ut ur regeringen strax efter beslutet!

Jag fick i slutet av oktober 2011 frågan varför har vi idag (början av vintern 2011) dubbelt så många vargar som de politiska intentionerna om de politiska intentionerna kvarstår. Jag svarar
* Det beror mycket på hur man räknar (se tidigare post) och det sätt att räkna enligt vilket vargantalet faktiskt skulle överenstämma med de politiska intentionerna efter vargjakten 2011 gör en något tveksam tolkning av vad de politiska intentionerna menar med antal.
* Vargantalet vid ingången av vintern 2011 (1 oktober) har inget med ändrad politik i mitten av augusti att göra, utan är en produkt av den 2009 av riksdagen beslutade vargpolitiken.
* Det är svårt och ovant att göra prognoser inför licens- och ”modern” skyddsjakt. Det är inte oväntat om prognoser och utfall blir annorlunda.
* Det har funnits en vilja att vara försiktig att inte komma för lågt, vilket bidragit till att vargantalet idag blivit högre än beräknat.
* Politiska intentioner innebär inte att det behöver bli som avsett. Oväntade faktorer kan bidra. Tjänstemän kanske inte är tillräckligt lyhörda. Politikerna engagerar sig inte tillräckligt för att de politiska intentionerna skall följas eller motarbetar varandra.
* Vargförvaltning måste vara adaptiv och kunna anpassa sig till nya fakta. Om vargjakt 2011 inte varit tillräckligt för att få ned antalet vargar enligt de politiska intentionerna måste alla samarbeta (både tjänstemän och politiker) och dra åt samma håll för att kompensera detta med en mer omfattande vargjakt 2012 och vad som är kvar av 2011. Med vargjakt menar jag något som kan kallas skyddsjakt.
* Olof Liberg skattar att vi nu i Sverige i slutet av förra vintern hade 250 vargar som valpade och skapade dagens vargantal, detta är alltså resultatet av en vargpolikti

Naturvårdsverket versus statsmakternas mål
Inför licensjakten 2011 skriver Naturvårdsverket. ”Vi har satt tilldelningen för att klara målet att stabilisera vargstammen på 210 vargar och 20 föryngringar. Vi har bedömt att tillväxttakten är cirka 13 procent, vilket är den lägsta bedömningen av tillväxten som forskarna ger. Då landar vi på 20 vargar och har kvar utrymme att besluta om skyddsjakt på varg. Den försiktigheten är nödvändig för att inte beskatta stammen mer än vad som krävs för att nå riksdagens mål.” Jag tycker att Naturvårdsverket har feltolkat riksdagens mål som var högst 210 vargar. Stabilisera på 210 innebär ett väsentigt högre vargantal. Jag tycker således att Naturvårdsverkets feltolkning av statsmakterna intentioner är orsak till att det idag finns kanske 10 vargar fler än om Naturvårdsverket bara gjort en mindre uppenbar övertolkning av statsmakternas intentioner. Men antalet vargar på våren 2011 före valpningen skattas till 250. Det är 40 mer än riksdagens maxnivå. De 30 som jag inte anser skapades av naturvårdsverkets vantolkning av regeringens instruktioner orsakades dels av oväntat god reproduktion (kanske 18) och dels en något överdriven försiktighet som ändå kan tolereras som acceptabel i skenet av det överhängande hotet från EU (kanske 12 och det hade kanske varit 6 mindre utan EU).

Skyddsjakt 2012 enligt Naturvårdsverket

Naturvårdsverkets skyddsjaktstankar – tämligen trångsynt

Naturvårdsverket lämnade en utredning till regeringen om hur skyddsjakt skulle kunna vidgas. Då skrev jag huvuddelen av den följande texten, men nu verkar det finnas möjlighet att koppla blogginlägget till det faktiska skyddsjaktsbeslutet från naturvårdsverket i mitten av januari 2012 så jag tar den chansen. Kanske moderniserar jag det här inlägget. Jag gjorde ett scenario vart den nuvarande vargpolitiken leder på länken här.

Den huvudansvariga för skyddsjaktsbeslut och förmodligen utredningen uttalar att det nog inte blir någon dramatiskt ökad skyddsjakt, så detta är förmodligen ett dokument med ganska liten betydelse, vars vidarebearbetning kostar mer än det är värt, fast det håller ju vargdebatten vital. Vore bättre om regeringen givit klarare direktiv om man verkligen önskat något, som kan få påtaglig effekt i vargfrågan. Jag låter lite kritisk, men det riktar sig inte bara mot naturvårdsverket, utan också mot regeringen som inte tycks ställt frågor så svaret blev uttömmande.

EU-s miljökommissionär Janez Potocnik skrev i en reaktion till regeringen att EUs direktiv  ger  medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor. Åtgärder skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Så det finns minsann inte några hinder i vägen för naturvårdsverk eller regering att beakta specifikt svenska problem! Men detta verkar inte gått fram fullt ut till Naturvårdsverket. Dokumentet är inte så kreativitet och verkar inte vidga handlingsmöjligheterna tillräckligt. Inte heller gör dokumentet ett försök att se skyddjakter ur ”vargens” perspektiv. Miljöminister Lena Ek uttalar att det viktigaste är att förhindra att vargfrågan tas över av EU. Då tappar vi balansen i den politik vi försöker föra. Det är just precis vad som verkar ha hänt och som det här dokumentet verkar vara ett tecken på. Juridiska svårförståeliga spetsfundigheter. Otillgänglig och svårförståelig miljöjuridik. Fast det kan ju leda till något bra ändå.

Skador och olägenheter med varg bör inte ses oberoende av övriga viktiga vargförvaltningsfaktorer. De viktigaste faktorerna för att få ”gynnsam bevarandestatus” och en livskraftig vargstam är minskning av inavel och bättre spridning i det ”naturliga utbredningsområdet”. Jag hittar inte ett ord om hur detta skall vägas in i Naturvårdsverkets skyddsjaktsdokument.

Även vargantalet är viktigt, men antalet kan lätt justeras till önskad nivå på mindre än fem år. Det finns ett delbetänkande från rovdjursutredningen, som regeringen hänvisade till när de tog bort ”taket”. Där föreslås att antalet inte skall ökas förrän inaveln sänkts. Det finns riksdagsbeslut och intentioner med innebörden att stammen skall hållas konstant tills riksdagen tagit ställning till förändring. Detta bör inte köras över totalt, bara för att ett tak, som inte var ett tekniskt bra styrmedel, tagits bort. Det raskt ökade antalet leder till att de andra målen, som är svårare att nå, blir ännu mera svårnåbara och kanske hamnar utom räckhåll. Att bygga upp en vargstam till ett mer permanent tillstånd borde få ta ett decennium eller två ytterligare. Det borde inte forceras fram på det oöverlagda sätt, som nu görs för någon slags fundamentalistisk men blind EU-lojalitet. Tänk i termer av kvalitét istället för att förblindas av snabba resultat på kvantiteten.

Valpflytten ger mindre effekt per förflyttad valp ju större vargstammen görs innan valpflytten görs. Invandrade vargar ger mindre effekt ju större stammen är. Genom att blåsa upp en inavlad vargstam till större numerör blir det svårare att minska inaveln och fordrar större resurser!

Naturvårdsverket tycks anta att det ligger en svårighet i att försvara vargjakt med att den skulle försvåra uppnåendet av gynnsamt bevarandestatus. Faktum är att huvuddelen av aktuell vargjakt förbättrar vargens bevarandestatus och leder till målet att målet ”gynnsam bevarandestatus” nås snabbare. Skjuter man de inavlade vanliga vargarna och sparar de genetiskt värdefulla så minskar inaveln, vilket är den viktigaste prioriteten enligt rovdjursutredningen. En minskning av inaveln som 2012 helt bygger på naturligt invandrade vargar! Det är bara där vargen söker sprida sig till nya delar av det naturliga utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull, som avlivning rimligen försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus, men det tyckte ju inte Naturvårdsverket om Kronobergsvargen, så ur gynnsam bevarandestatus synpunkt är vargjakt väldigt bra när vargen inte vidgar utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull. Sedan undrar man ju vad det fyller för funktion att Naturvårdsverket vitt och brett sprider att det inte försvårade uppnåendet av gynnsam bevarandestatus i Kronobergsfallet, det vore bättre om Naturvårdsverket använde formuleringar, som inte kan uppfattas som lögn.

Att skyddsjakt kan bedrivas utan att någon skada inträffat utan bara att det föreligger en risk förekommer väl redan, så behövs verkligen regeländring? Norrbotten Gällivare sameby genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515, ingen skada orsakad av vargen föregick avlivningen.

Man kan inte bara skjuta vargar rakt av när skadan överskrider en viss standardnivå, som Viltskadecentrum brukar skriva i sina remissvar. Detta måste vägas bl a mot hur genetiskt värdefull vargen är. Vill man hålla vargstammen i schack, vilket är genetiskt motiverat, så är det bara att sänka standardnivån under vilken skyddsjakt rekommenderas. Från den synpunkten är det korkat att försöka definiera bort svårigheterna för en jakt som har formen av nationellt särdrag med kulturell och social betydelse, det är ju sånt som miljökommissionären mer eller mindre direkt uppmanar till att ta hänsyn till. Var kreativa och tänk på vad som är bäst för vargens gynnsamma bevarandestatus i första hand och anpassa den nödvändiga skadenivån och möjligheten till andra åtgärder till detta!

Vargens närvaro i Södra Sverige söder om latitud 59 är inför vintern 2011/2012 sämre än den var före den första licensjakten 2010. Skandinaviens sydligaste vargflock och sydligaste föryngring har flyttat norrut, liksom andra mätare på sydlig vargnärvaro, och detta trots att Sveriges vargantal och föryngringar ökat snabbt. En bidragande orsak till detta var licens och skyddsjakt. Varg förefaller knappast avancerat söderut sedan slutet av förra årtusendet. Det känns helt fel att inför 2012 diskutera generella lättnader i skyddsjakt, som försämrar vargens bevarandestatus genom att försvåra att spridningsområdet vidgas söderut. Ribban för skyddsjakt måste sättas högre när det rör de vargar som vidgar spridningsområdet söderut. Dels är det viktigt att snabbt ge större geografiskt spridning i ett läge med en snabbt växande vargstam, dels kommer skadorna på tamboskap att bli höga innan och medan stängsel byggts ut. Toleransnivån mot skador innan skyddsjakt sätts in måste alltså ställas betydligt högre i sådana fall. Generellt missgynnar de föreslagna reglerna vargens spridning söderut eftersom skador på tamdjur blir större. Man kan göra avvägningar och ha relativt lite mindre varg längre söderut där skadan per varg nog blir större, men sådana överväganden bör göras först när sydlig varg är etablerad, inte förhindra etableringsfasen.

Vid förlängningen av Kronobergsskyddsjakten skrevs ett pressmeddelande. I pressmeddelandet nämndes inte att vargen var genetiskt värdefull eller att vargen spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel. Däremot skrev Naturvårdsverket: ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet”. Därmed klargör Naturvårdsverket att kraven för skyddsjakt i fortsättningen kan läggas lägre eftersom vargantalet ökat, även om gynnsamt bevarandestatus inte uppnåtts. Detta verkar länsmyndigeterna i varglänen inte förstått. I de områden vargen nu är tät (Värmland, Dalarna) ter det sig rimligt att antalet minskar 2012, och all tillväxt av stammen 2012-2013 läggs i regioner som inte är mättade. Bestämmer man sig för att bara ha varg där den finns nu genom att blåsa upp antalet där tills det är tillräckligt för landet blir det helt låst att öka spridningsområdet senare när det redan finns tillräckligt med vargar i landet, och det lär inte få trovärdighet att man skall sänka vargtätheten senare om man inte gör det nu. EU har en övertro på att låta vargen växa fritt där den råkar finnas istället för att först åstadkomma en önskvärd spridning. Erfarenhetsmässigt tar decennier för vargen att sprida sig naturligt. Det är direkt dumt att nu permanenta vargens begränsade utbredning i mellanSverige genom att låta den växa fritt där istället för att lägga ett tak där vargen är vanlig. I Estland och ryska Karelen – där det finns en vargtäthet som liknar den Värmländska accepteras vargjakt för att myndigheterna tycker att det är för stora olägenheter. För skyddsjakt borde det bara vara att identifiera var olägenheterna är störst.

Skyddsjakt går i praktiken att göra med beaktande av andra faktorer, ”Kynna” skulle få skyddsjagas med mindre skador om det varit i Värmland. Det går att sänka kravet för skyddsjakt i Dalarna och Värmland. Kan man ta hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av varg nationellt vid skyddsjakt, så kan man ta hänsyn till den regionala utvecklingen också, dvs lägga lägre krav i t ex Dalarna och Värmland.

Naturvårdsverket nämner i sina skyddsjaktsbeslut att alla faktorer vägs, men det finns ingen redovisad diskussion om hur stor vikt de olika faktorerna ges. Det är ett uppenbart intresse för de som ogillar att skadorna blir höga samt som vägledning för länsstyrelser, att föra diskussioner om hur faktorerna geografisk spridning och genetiskt värde påverkar den skadenivå som måste tålas.

Jag skrev en debattartikel om skyddsjakt nyligen, och uppfattar det inte helt lätt att via webben få relevant information om de senare skyddsjakterna. Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet, får se om jag reviderar den uppfattningen.

Undantaget d) för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter skulle kunna diskuteras mer. Det är ju faktisk återinplantering av vargen Sverige håller på med, vi vill förstärka de nya inplanterade (eller, ekvivalent, på egna ben invandrade) generna och samtidigt eliminera en del av de andra, som det finns för mycket av och som är ett hot mot stammens överlevnad.

Kan vargbegränsning åstadkommas med preventivmedel eller något liknande? Förmodligen kommer det i strid med direktivets anda, men man kan ju fundera lite.

Naturvårdsverket använder uttrycket ”allt överskuggande allmänintresse” fast advokatbyrån som anlitades tyckte att ”väsentligt allmänintresse” kunde vara en riktigare tolkning. Detta gör att läsaren tror att ribban ibland ligger högre än den egentligen gör.

EU-kommissionen får nog inte komma med nya ”åtalspunkter” till EU domstolen på det här stadiet, så Sverige behöver nog inte vara överdrivet rädd för att stöta sig med EU vid skyddsjaktens utformning. Sverige har väl blivit dömt många gånger förut för ditt och datt, det är inte så dramatiskt. Jag tror inte ens EU är så roat av att jävlas med Sverige, så att de vill starta upp överträdelseförfarandet från början igen. Även EU måste inse att deras inblandning ytterligare polariserar och försvårar vargdebatten, nu skall det bildas ett politiskt antivarg parti (Naturdemokraterna), det skulle inte gått så långt utan EUs inblandning!! Den ansvariga ministern byttes ut efter eftergiften till EU! Miljökommissionären har själv uttalat att direktivet ger tillräcklig flexibilitet, det gäller att utnyttja denna flexibilitet istället för att göra fundamentalistiska paragraftolkningar! Sverige har väl ett gott rykte för sin vargforskning och vi har ju precis nått ett etappmål för vargen, vi har relativt sett mer varg än våra grannar Finland och Norge och vagens tillväxten är starkare tills nu. Faktorer som gör det svårare att döma ut den idémässigt innovativa svenska vargförvaltningen. Det är oklart om Sverige verkligen döms även om ärendet skulle föras vidare och isåfall för vad. EUs expertgrupp inom området tycker att Sveriges licensjakt var OK, vilket rimligen borde göra det svårare att få en fällande dom. Och Sverige har nu gjort en stor och bekymmerskapande eftergift i att försöka få skyddsjakt att fylla licensjaktens funktion och ta bort det formella taket, vilket rimligen EU borde uppskatta. Min förväntan var att EU skulle lägga ned sin talan när Sverige ställde in licensjakt och slopade taket, görs inte det så kan ett EU rättsförfarande inte undvikas och det hjälper inte att försöka vara lyhörd så då kan man istället göra vad man tycker är rätt i Sverige . Så var inte så överdrivet rädda för EU och känn inte ett behov av att gå på tå av aktning för Bryssel!

Jag skrev tidigare en artikel om att man kunde ha en skyddsjakt som gav möjligheter till förvaltning liknande licensjakten, men detta har tydligen inte varit juridiskt möjligt. Jag klistrar in min tidigare artikel nedan och tar bort den som självständig artikel eftersom den knappast är intressant som fristående inlägg längre.

Utmärkt med skyddsjakt som liknar licensjakten!

Jägarnas organisation önskar en skyddsjakt som liknar licensjakten (se DN 09-22) från ett förvaltningsperspektiv. Ur genetisk synpunkt är det ett utmärkt förslag! Licensjakterna 2010 och 2011 lyckades helt undanta de genetiskt värdefulla vargarna, men reducerade de andra inavlade vargarnas del av stammen. (Naturvårdsverkets skyddsjakt 2011 har däremot i hög grad riktats mot genetiskt värdefulla vargar). Därigenom minskar inaveln, vilket enligt rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är det viktigaste målet för att den svenska vargstammen skall leva upp till EUs regler. En skyddsjakt som undantar de genetiskt värdefulla djuren – men reducerar resten av stammen – kombinerar skyddseffekten med god förvaltning av vargstammen.

Jag har försökt diskutera just frågan om man måste ha utformingen av licensjakterna 2010 och 2011 på Newsmill och försökte svara!

Regeringen tog bort taket och hänvisade till det nya referensvärdet som rovdjursutredaren angivit. I rovdjursutredningen delbetänkande anges att vargantalet skall ökas först efter att inaveln sänkts. Det finns visserligen inget angivet tak längre, men genom att regeringen utsagt att det blir utökad skyddsjakt istället för licensjakt, och hänvisat till rovdjursutredningen, som föreslår tills vidare bibehållen vargstam och riksdagen har uttalat sig för taket 210 en bit in på 2012 och etappmål med minst 20 föryngringar och ungefär 200 vargar, som även om regeringen formellt tagit bort taket utgör en viljeyttring från den regeringen överordnade riksdagen. Jag tycker man kan tolka detta som att statsmakternas intentioner är att vargstammen inte skall öka det närmaste året utan snarare återgå till läget vid licensjakten 2010, när skyddsjaktens omfattning och utformning diskuteras.

Tjuvjakt och inavel

Som så mycket annat i den svenska vargdebatten är statistiken och skattningarna motsägelsefull. Enligt den senaste – och därför troligen tillförlitligaste – statistiken från Naturvårdsverket så förekom ett känt fall av illegal jakt för 2010 och 2011, en procent av alla kända dödsfall.  Detta kontrasterar skarpt mot vad man hittar om man tittar på relevanstoppen på Goggle för dödsorsaker för varg där tjuvjakt verkar dominerande och detta ger intryck av att vara väl underbyggt.

Minst två fall är kända från januari 2012, det verkar som tjuvjakten efter några års nedgång åter började stiga 2011 och 2012. Förmodligen är det ett konkret uttryck för en minskande acceptans för varg. När samhället låter vargen öka okontrollerat tror jag det vore klokt att satsa mer på åtgärder så att acceptansen inte faller ytterligare, hur nu detta åstadkoms.

Tjuvjakt har haft betydelse för den svenska vargstammens utveckling och förvaltning. Enligt en ny rapport till WWF, så stod tjuvjakten för hälften av dödligheten för varg fram till 2006, men har därefter fallit. En mindre viktig orsak till att den har fallit sista åren är att definitionen på tjuvjakt ändrats, man ser nu mildare på att en varg skjuts när ett angrepp på tamdjur, ren eller hund verkar förestående, och några fall av tjuvjakt som ingår i statistiken fram till 2006 skulle inte räknats som tjuvjakt idag. Det är bara tjuvjakt av svensk varg som minskat, inte för andra rovdjur och inte för norsk varg. Inte heller tjuvjakten på finsk varg verkar minskat de sista åren (se nedan), vilket möjligen skulle kunna indikera att nedgången överskattas av undersökningen, det finns alltid en stor osäkerhet i sådana här undersökningar och även om det är signifikant att det är en nedgång behöver den inte vara så stor som är troligast från data isolerat. Den snabba ökningen av vargstammen de sista åren gör det troligt att tjuvjakten verkligen gått ned avsevärt, och inte längre är lika viktig som dödsorsak.

Det har presenterats en rapport från vargspårare och rovdjursansvariga, som menar att tjuvjakten är fortsatt hög, men det är långifrån säkert.  Den står i SvD 111031. Kanske slutresultatet blir en kompromiss, tjuvjakten har sjunkit avsevärt men inte riktig så mycket, som den sk WWF rapporten föreslår.

Tjuvjakten har hållit vargstammens populationsantal lägre än vad som annars varit fallet till 2009 och därmed ökat den inavelsökning, som den sk genetiska driften i små populationer åstadkommer. Inaveln minskar när reproduktiva vargar kommer in från öster. Tjuvjakten har minskat invandringen av reproduktiva vargar, en del invandrare levde inte så länge så de fick avkomma. Även tjuvjakten i Finland har bidragit till minskad invandring eftersom färre vargar nått riksgränsen. Tjuvjakt i Norge bidrar också till en långsammare utveckling av den skandinaviska vargstammen och sämre möjligheter för invandrare att nå fram till ”vargbältet”.

Två invandrare etablerade sig i Skandinavien 2007, därefter finns F1 avkomma, sk genetiskt värdefulla vargar, utöver oetablerade invandrare. Licensjakt och i viss mån skyddsjakt tar hänsyn till detta och undviker att de skjuts. Tjuvjakt tar inte sådan hänsyn, det kan till på köpet vara tvärtom. Detta är också en mekanism som gör att inaveln blir högre än den blivit utan tjuvjakt.

Tjuvjakten har alltså lett till högre inavel och gener från färre anfäder. Därmed har tjuvjakten lett till mindre gynnsam bevarandestatus och fortsatt tjuvjakt gör att det går långsammare att nå gynnsam bevarandestatus och vargantalet för gynnsam bevarandestatus bör sättas högre i relation till tjuvjaktens storlek.

Tjuvjakten kan ses som ett direkt hot mot den finska vargstammen, den har sjunkit i antal och har ett effektivt skydd bara längst i öster nära ryska gränsen, där gränsskyddet nog verkar återhållande. Det är tur att de svenska tjuvjägarna inte är så effektiva som de finska!

Tjuvjakt gör den svenska vargstammen mer sårbar och utgör ett tämligen oförutsebart och svårskattat mörkertal. Närvaron av tjuvjakt motiverar därför en större vargstam för att den skall ha gynnsamt bevarandestatus. Att tjuvjakten minskat jämfört med vad som var känt i juli 2011 kan vara ett motiv att sänka kravet på erforderligt antal vargar.

Att uttryckligen öka det behövliga antalet vargar till graden av tjuvjakt skulle ha ett pedagogiskt värde. Det minskar stödet för tjuvjakt om tjuvjakten ledde till ett högre antal vargar. Därför föreslår jag att man nationellt höjer ”vargtaket” med säg 15 pga tjuvjakt i den omfattning man nu tror den förekommer och förklarar att detta tillägg kan ändras uppåt eller nedåt när nästa tjuvjaktsutvärdering görs. Antalet kan fördelas länsvis vid tilldelning för licens- eller skyddsjakt i förhållande till tjuvjaktens förekomst i länet.

Omvänt skulle det ha ett pedagogiskt värde om tjuvjaktens minskning reflekterades i ett lägre värde på GYBS. Nu blir det tvärtom att samtidigt som tjuvjakten minskas så ökas GYBS, en slags omvänd pedagogik.

Tjuvjakten har förmodligen reducerat dagens vargantal bara marginellt trots tidningsuppgifter att det skulle funnits 1000 vargar utan tjuvjakt. Det fanns en gräns på 210 även innan riksdagens senaste beslut. Ansträngningar för att begränsa vargantalet skulle ha satts in tidigare om vargantalet vuxit snabbare. Så länge statsmakterna tillämpade tak och etappmål, så kunde det hävdas att tjuvjakt inte resulterade i färre vargar, bara lägre tilldelning i licensjakt. Men med den okontrollerade och höga tillväxten 2012, så bidrar samhället till ett system där tjuvjakten ”lönar” sig i form av reducerat vargtryck och får större social acceptans. Tjyvjägarna märker, liksom andra, att politiska löften inte hålls, så de blir mindre mottagliga för ”vackra ord”. Beter sig de som bestämmer dåligt, så varför kan inte vi också göra det? Som vargpolitiken bedrivits sedan slutet av 2011 tror jag tjuvjakten ökar.

Eftersom vargantalet nu ökats delvis pga tillväxten varit större en prognosticerat bl a på grund av att tjuvjakten minskat ligger det mycket pedagogiskt att snabbt reagera med ett ökat ”legalt” uttag i vargstammen, nu när uttaget inte längre måste hållas nere pga tjuvjakten. Samhället bör sas visa att tjuvjakten inte behövs för att hålla populationstillväxten under kontroll. Det är dålig pedagogik att samtidigt med att tjuvjakten konstaterats minska, också minska och försvåra det legala uttaget.

Tjuvjakt har ett mycket högt straffvärde, straffskalan för grov tjuvjakt sträcker sig mellan sex månader och fyra år, och tjuvjakt på varg betecknas alltid som grov. Detta gör att straffet på tjuvjakt på varg närmar sig straffet för grov misshandel. Nu är vargstammen så stor så att den tål en skattning av tjuvjakt. Historiskt så var det skottpengar på varg till 1965, dvs vad som nu betraktas som ett mycket svårt brott betraktades juridiskt som en vällovlig gärning för mindre än ett halvsekel sedan, det blir en besvärlig omsvängning i synsättet. Det är också svårt att dra en gräns mellan berättigat ”självförsvar” och illegal jakt som gör att straffet om skuld befinns föreligga kan te sig orimligt hårt.  Situationen för varg har ändrats det sista decenniet, nu finns det inte längre så få vargar så att vargen är akut hotad och beståndsbegränsande jakt har förekommit och föreslås av rovdjursutredningen. Därför tycker jag inte tjuvjakt på varg med automatik skall betraktas som grov tjuvjakt längre, det borde förbehållas fall med försvårande omständigheter.

Skyddsjakter 2011 på invandraravkommor

Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011

Skyddsjakt utanför varglänen beviljas av naturvårdsverket. Skyddsjakt har 2011 beviljats för fyra fem vargar (dessutom ett två fall av vargflytt och ett antal icke beviljade). Naturvårdverket har ambitionen att hålla sina dokument tillgängliga, vilket jag ger en komplimang för. Det möjliggör en analys som den här, som utgår från här angiven utgångssida, men kan göra att relevant information missas. Skyddsjaktsärendena förtecknas på och länkas från:
http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-rovdjur-och-vilt/Jakt/Jakt-pa-varg/

Ja till skyddsjakt på varg 2011 av Naturvårdsverket (ej länsstyrelser)

1. Kronobergs län  11-10-14   ”genetiskt värdefull”, dotter till en invandrare. Den korrekta proveniensen = härkomsten för vargen (Kynna 2) anges ej. ”Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på denna varg inte kommer att försvåra utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus”, i övrigt inget resonemang omkring att det är en genetiskt värdefull varg. Ej skjuten än 11-10-21.
2. Vikbolandet, Östergötlands län 11-08-23 vargens härkomst inte känd, ingen DNA analys och inget resonemang om den skulle kunna vara genetiskt värdefull. Jag gissar att det är drygt 10% chans att den är genetiskt värdefull innan jag vet mer. Skjuten 11-10-15.
3. Handölsdalens-Mittådalens sameby, Jämtlands län  2011-01-24  DNA test uförda, formuleringarna i beslutsmotiveringen utesluter inte glasklart att det är en avkomma till en invandrare, men meningen verkar vara att det inte är en genetiskt värdefull varg. 
4. Tåssåsens sameby. Västernorrland Jämtlands län 2011-01-14  genetiskt värdefull härrör troligen från Kynna -2. Ingen skada av vargen noterad. Det verkar som naturvårdverket hade en annan syn på skyddsjakt i renbeteseland och dess skydd än vad den svenska regeringen ger uttryck för i sin skrivelse till EU den 17 augusti. ”Naturvårdsverket gör bedömningen att skyddsjakt på en avkomma till en genetiskt värdefull varg inte på lång sikt innebär att målet med riksdagens rovdjurspolitik att uppnå gynnsam bevarandestatus äventyras.”, här tolkar naturvårdsverket begreppet ”genetiskt värdefull” varg som bara omfattande nya invandrare och icke dess avkomma. ”…Naturvårdsverket bedömningen att skyddsjakt efter en individ av skandinaviskt ursprung inom renskötselområdet inte långsiktigt försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus”  Här betecknar man invandraravkommer (från Galven och Kynna-2) som skandinaviskt ursprung. Inom skogsgenetiken så är detta felaktig användning av ursprung, härkomst betecknar proveniens, den plats där vargen är född. Vargen är av skandinavisk härkomst men inte skandinaviskt ursprung. Vargen fälld. Hård kritik riktades mot denna jakt från den ledande norska vargforskaren http://www.dn.se/nyheter/sverige/forskarkritik-mot-svensk-vargjakt
5. Nedan (tillagd varg)Norrbotten Gällivare sameby 110515 genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret)

Av fyra fem vargar som utsatts för skyddsjakt var minst två tre genetiskt värdefulla vargar. Ingen sådan genetiskt värdefull varg fälldes vid licensjakten 2010 eller 2011 (ingen av 47 fällda vargar). Av 26 valpkullar i Skandinavien 2009 gav två genetiskt värdefulla vargar, mindre en tiondel, men jag tror livskraften hos dessa valpar är större såväl som antalet valpar per kull, och de skyddades ju vid licensjakten. Det är troligt att bland de ungvargar som vandrar omkring eller etablerar revir sommaren/hösten 2011 drygt en tiondel är invandrarbarn. Genom att skydda de genetiskt värdefulla vargarna vid licensjakt fördubblas inavelsminskningen av naturliga invandrare (Svensk Jakt 2011(8):34), men denna skattning förutsatte högst genomsnittligt uttag av genetiskt värdefulla vargar vid en skyddsjakt som var mindre omfattande än licenjakten. Naturvårdsverket verkar inte intresserad att göra det bästa möjliga av de invandrare som kommer naturligt från Finland.

De beviljade skyddsjakterna omfattar ibland inte samtliga vargar skyddsjaktsansökan angav. Det förekommer att ansökningar avslås först, men beviljas senare (vanligen eftersom vargskadorna förvärrats). Ofta kan man då inte se de första versionerna. Utlåtanden från remissinstanser finns inte bifogade, men refereras. Jag kan inte hitta dem på viltskadecentrums hemsida.

Av referenserna till utlåtanden från viltskadecentrum (av eller tillstyrkanden) framgår att man inte värderar in genetiskt värdefulla vargar utan det gäller samma kriterier för skador oberoende av vargarnas genetiska värde. Detta tycker jag känns fel. Eftersom det är prioriterat att sänka inaveln måste större olägenheter tålas för de vargar som bidrar till detta. Man väger inte heller uttryckligt geografin, etablering av varg som innebär en vidgning av det geografiska området bör enligt statsmakternas vargpolitik ses positivt. Å andra sidan kanske man tänker att det är naturvårdsverket som skall göra den avvägningen, men då är det ju viktigt att det blir en vägning som ser seriös ut.

Vill man vara elak så kan man hävda att Naturvårdsverkets skyddsjakter 2011 troligen temporärt utrotat vargen i några län. Nu vill jag inte övervärdera den aspekten. Återetableringen av varg bör ses som något långsiktigt och lite fluktuationer i icke etablerad närvaro och misslyckanden på grund av att den första vargen uppträdde för olämpligt är acceptabelt. Vid närmare eftertanke kanske man kommer att komma fram till att vargrevir inte är önskvärda i alla områden där den någon gång för några hundra år sedan fanns naturligt efter att ha gjort några försök (utöver den norra halvan av landet, som ju redan är undantagen).

En flyttning av varg från Jämtlands län i Norrland till Kilsbergen i Örebro län godkändes. (Verkställdes men vargen vandrade tillbaks norrut). Formellt sett är detta skyddsjakt på en genetiskt värdefull varg, och det utsätter vargen för risker, bl a att åter hamna där den inte är välkommen vilket också hände. Det styrker ett påstående att minst hälften av Naturvårdsverkets skyddsjakter var på genetiskt värdefulla vargar. Men jag anser syftet var gott och avsåg att gynna utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus. De facto har det nu lett till att vargen bosatt sig möjligen något mindre centralt ur renens året runt marker synpunkt och därför möjligen förbättrat situationen. Jag tycker därför inte att det skall räknas in bland naturvårdsverkets skyddsjakter på genetiskt värdefulla vargar.

En flyttning till gjordes. Dessutom skall ”Kilsberg” flyttas igen från Idre men detta är ännu inte verkställt när detta skrivs

Avslagna ansökningar
De enda ansökningar som direkt och totalt avslagits är för Riala norr om Stockholm. Det ena föräldradjuret är en avkomma från Galven och är genetiskt värdefull med invandrarfar, men själv tycker jag inte man skall betrakta valparna som ”genetiskt värdefulla” som individer. De är barnbarn till invandrare, inte barn. Å andra sidan tycker jag familjerna till invandrarnas avkommor skall skyddas så länge de är familjer, dvs tillhör samma revir. Men om ett enskilt barnbarn till en invandrare skall skyddsjagas så tycker jag inte det skall betraktas som skyddat pga dess genetiska värde och det bör ses som oproblematiskt om de skjuts när de lämnat reviret. Men den bieffekt som åstadkommas genom barnbarnens ökade överlevnadschans när man undantar reviret från jakt skall tas tillvara. Men huvudmotivet för avslaget tycks vara att skydda valparna som skulle ha svårt att klara sig och revirets existens skulle därmed hotas. Viltskadecentrum föreslog skyddsjakt på en varg, men specifierade inte vilken. Detta skulle underlätta för de senaste valparna. Men jag tycker om det är EN varg bör det inte vara den genetiskt värdefulla och eftersom de har halsband borde det vara relativt lätt att skjuta rätt varg (jag tycker halsband skall färgkodas om det inte är gjort redan). Sedan kan man hoppas den genetiskt värdefulla finner en ny partner. ”Politiskt” sett tycker jag det är utmärkt att det finns ett vargrevir nära Stockholm. Det gör det svårare och mindre trovärdigt när ”landsbygden” angriper ”Stockholm”, samtidigt som jag faktiskt tycker det har ett värde att det finns vild varg i naturen nära befolkningscentra om angreppen på tamdjur inte är anmärkningsvärt stort.

Länsstyrelsebeslut varg  (länk på naturvårdsverket med fattade beslut 2011)
Sex länsstyrelser i mellersta Sverige har rätt att besluta om skyddsjakt på varg:  Västra Götaland, Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna och Gävleborg. Listan är inte uppdaterad sen maj, jag skrev och påpekade det i början av november. Fick inget svar men läste senare på en annan sida att det finns något säkerhetsskäl att inte ge tillgång till de senare besluten. Jag misstänker att länsstyrelserna fattar färre beslut om skyddsjakt än de skulle kunna, och att detta bidrar till vargenstammens tillväxt över riksdagens beslutade nivå. Detta samtidigt som regeringen har instruerat om ökad skyddsjakt. Iden är att besluten skall regionaliseras och regionerna visar sig kanske ligga lågt med skyddsjakt och slå vakt om sina vargar. Uppdaterat 2012; Det sköts sammanlagt 9 vargar i skyddsjakt 2011 varav endast 4 verkar länsstyrelsebeslut och 5 (här förtecknade) är beslut av naturvårdsverket direkt.

Naturvårdsverket har agerat så att det finns mycket fler vargar i Sverige sedan oktober 2010 än statsmakternas intentioner
När jag påstår detta tänkar jag bara marginellt på de som fötts 2010 också och vinterstammen 2010/2011. ”Många” fler gäller först från oktober 2011 (vinterstammen 2011/2012). Visserligen har regeringen tagit bort taket genom beslut i Augusti 2011, men detta har inte fått något genomslag i vargantal än, det nuvarande vargantalet är ett resultat av den politik riksdagen beslöt 2009. Att taket tagits bort innebär inte att statsmakternas intentioner ändras, det beror på att det sticker i ögonen på EU eftersom taket inte ger utrymme för en ökning av vargantalet och eftersom taket visat sig vara ett dåligt styrmedel. Riksdagsbeslut om antalet föryngringar kvarstår. Jag vill inte här uttala mig om precis vad vargantalet och antalet föryngringar är, men att det överträffar statsmakternas intentioner och att detta beror på naturvårdsverket tycker jag är uppenbart. Antalet kunde nu nedbringas genom mer skyddsjakt. Jag tror inte varglänsstyrelserna skyddsjagat upp sina ”kvoter”, trots att statsmakternas uttryckliga intentioner om ökad skyddsjakt och ”drygt 20 föryngringar och 200 vargar”. Länsstyrelserna är nog rädda att ändra kriterier på egen hand. Nu har naturvårdsverket beslutat slutet av oktober 2011, men bara att förlänga de gamla villkoren till början av 2012. 

Genetiskt värdefulla vargar kan vara olika värdefulla.
Baserat på vad som tidigare stod här har jag skrivit en ny artikel på denna web

Vargflytt i framtiden
Statsmakterna söker förstärka vargens genetik på andra vägar än naturlig invandring. Men detta har inte lyckats än, och man bör inte inteckna utrymme idag i mycket skyddsjakt på genetiskt värdefulla indivder. När vargflytten kommit igång säg 2013 så går det att föra ett resonemang att skyddsjakt på avkommor till införda vargar kan kompenseras med fler införda vargar. Men sådana resonemang bör inte föras innan man verkligen vet att de ”nya” teknikerna fungerar och har något års erfarenhet. Dessutom kvarstår att naturlig invandring är den prioriterade metoden och det är mer förenligt med natur och vilda vargar att vargarna själva får vandra på egna ben dit de bosätter sig, och det finns en liten men inte obefintlig chans att någon annan mer tekniskt metod inte behövs, förutsatt att effekten av de naturliga invandrarnas verkligen utnyttjas effektivt, huvudsakligen genom skydd av avkommor till invandrare och deras familjer.

Uppdaterat 2012: Naturvårdsverket har deklarerat att de inte tänker flytta invandraravkommor i fortsättningen utan bara invandrare eftersom naturvårdsverket tycker att det finns många invandraravkommor. Det betyder att invandraravkommor som förirrar sig in i renbeteslandet kommer att skyddsjagas.

Jaktförordning (1987:905)
23 a § Om det inte finns någon annan lämplig lösning, och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om jakt som avses i 23 b, 24, 25 och 29 §§ meddelas
1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
2. av hänsyn till flygsäkerheten,
3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller
4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter.

Det är en olycklig formulering. Det finns ingen gynnsam bevarandestatus för vargen att upprätthålla. Varje enskild definierad varg som skjuts kan sägas försvåra utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus om inte socio-ekonomiska faktorer vägs in, men gynnsam bevarandestatus skall inte beakta socio-ekonomiska faktorer! För att underlätta utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus för den svenska vargstammen är det dock en fördel om ett stort antal vargar omedelbart skjuts, men undantag bör göras för genetiskt värdefulla vargar eller sådana som vidgar vargens naturliga utbredningsområde.

GPS sändare
Vargar försedda med fungerande GPS sändare är av värde för forskningen och det gäller nog i speciellt hög grad under en episod där många tamdjur angrips. Detta är i sig ett skäl mot skyddsjakt. Vid licensjaktern fälldes – om jag minns rätt – 47 vargar men ingen varg med fungerande GPS sändare och två med halsband, det är önskvärt att sådana vargar undviks vid licensjakt, men förståelsen för motiven minskar om GPS sändarförsedda vargar skyddsjagas.

Geografiskt utbredning
Skyddsjakt och vargflytt eliminerar de nordligaste och sydligaste stationära vargarna 2011 trots att vargens utbredningsområde skall vidgas. Kan man påpeka att vargens utbredningsområde ändå vidgats nyligen så minskar skälen för att avslå skyddsjakt.

Semantisk kommentar
Det är besvärligt och inte bra definierat och med en betydelse som inte är konstant med ”genetiskt värdefull” eller ”genetiskt viktig”. F1 är för fackmannamässigt genetiskt. Invandrare och invandrarbarn kanske inte missförstås, men det ger politiskt inkorrekta associationer att tala om att skjuta invandrare och invandrarbarn och det är inte lämpligt för t ex valpar från zoon. Införda eller tillförda vargar stämmer inte på naturliga migranter. Om man definierar något till dess geografiska härkomst kan det ge missförstånd eftersom samma geografiska association kan ha olika genetiska meningar som ändras med tiden. Det finns inget bra sätt men man får vinnlägga sig om att man förklarar vad som menas.

Tillägg skrivet senare när jag blev medveten om ytterligare en genetiskt värdefull varg
Jag utgick från Naturvårdsverkets websida för vargjakt, men den har visat sig ofullständig. Senare tittade jag på en annan websida om ödet av de två vargflyttarna i början av 2011 . Från den senare klipper jag:  ”En varg orsakade i mars störningar för Gällivare skogssameby i Norrbotten. Eftersom det var en avkomma till en östlig varg beslöt Naturvårdsverket att pröva att flytta vargen, istället för skyddsjakt. Länsstyrelsen i Dalarnas län ställde upp med ett lämpligt område i Garpenberg i sydöstra länsdelen. Den 9 april flyttades vargen till Garpenberg. Hannen rörde sig snart  norrut, var en tid i Galvenreviret där han föddes men fortsatte sedan tillbaka till Norrbotten, dit han kom den 10 maj. Vargen fortsatte upp mot samma område han tagits ifrån och var på väg mot kalvningslandet. Naturvårdsverket bedömde att den hade kunnat ställa till med stor skada om den nått kalvningslandet. Det handlar både om att ta renar och att störa vajorna när de ska kalva. Därför beslöt vi om skyddsjakt den 15 maj och den genomfördes samma dag. Vargen fälldes innan den kommit fram till renhjorden och orsakat skada.” Vad jag förstår innebär detta att min tidigare analys byggde på ett ofullständigt underlag och det sammandrag jag skrivit i VK är fel. Jag reserverade mig för denna möjlighet i texten ovan och jag tycker inte någon är att klandra, det är svårt att göra sånt här bra och korrekt och inte glömma något, och huvuddelen av informationen fanns ju ändå fast på en annan sida, och jag vill fortfarande ge min komplimang till Naturvårdsverket för att de gör en seriös ansträngning att tillhandahålla information.  Jag hittade inte själva skyddsjaktsbeslutet, det är bra om naturvårdsverket har ambitionen att det skall gå att hitta och få en översikt av sådana här uppgifter.

Jag borde därför ha kompletterat listan över skyddsjakter ovan med en femte skyddsjakt och en andra flyttskyddsjakt.

Tilägg mitten av nov. den sida jag fick denna uppgift från är nu inte offentlig längre (belagd med lösen), och uppgifterna om länsstyrelsernas skyddsjakter uppdateras inte, så det går nu inte att göra en skyddsjaktstatistik av en oberoende granskare som jag.

5. Norrbotten Gällivare sameby 110515 genetisk värdefull varg (avkomma från Galvenreviret) fälldes 110515.

 Två flyttningar av varg och inte bara en godkändes. I båda fallen genetiskt värdefulla vargar så det blir en stor majoritet av genetiskt värdefulla vargar i beviljade skyddsjakter men förflyttningarna avsåg ju primärt att skydda vargarna och bör därför inte räknas in som ”riktiga” skyddsjakter.