Förvaltningsdomstol och varg

Förvaltningsdomstol och licensjakt på varg

Naturvårdsverket beslutade om licensjakt om högst 30 vargar i februari. Beslutet har lett till ett antal överklaganden. Huvudsakligen siktar överklagandena på inhibering av jakten. Överklagandena ledde till att jakten inhiberades. Denna text är till stor del skriven före inhiberingsbeslut 140115.  Dock ej MVP delen

Om vargjakten 2014 inhiberas så leder detta till:

* Avsevärt förlängd period med polarisering och kaos i vargförvaltningen;

* Fortsatt lågt förtroende mellan olika ”stakeholders”;

* Möjligheter att kontrollera och styra ytterligare försvagas;

* Undergrävt förtroende för beslut av statsmakterna (huvudsakligen Riksdag, Regering, Naturvårdsverk, Förvaltningsrätt och Kammarrätt);

* Ökad administrativ tröghet; mer byråkrati, mer formaliteter;

* Fler tids- och resurskrävande juridiska processer;

* Minskad möjligheter och färre frihetsgrader för statsmakterna att kontrollera företeelser och problem i Sverige;

* Låg förutsägbarhet;

* Låg legitimitet för vargstammen i icke entusiasters ögon;

* Intryck av dålig planering, inte genomtänkt och inte långsiktig;

* Större vikt vid enstaka isolerade faktorer och begränsande faktorer och mindre helhetssyn;

* Kravet på ”vetenskaplighet” leder till att vargens tillväxt inte kommer att upphöra förrän svält och trängsel stoppar stammens tillväxt;

* Det är som med krig – det första offret är sanningen eller i det här fallet snarare tilltron till intellektuell hederlighet från forskningen

* Negativare syn mot EU och dess entusiasm för att detaljstyra och överutnyttja viljan att göra EU till lags till nackdel för de svenska statsmakterna, detta kommer säkert att påverka det förestående valet till EU parlamentet och göra en skeptisk inställning till EU en viktigare faktor i valet. Viljan för statsmakterna att stödja EU gemenskapen påverkas negativt;

* Konsekvenserna gäller i första hand varg, men frågan har tragglats så länge nu att det spiller över till många andra områden;

* Att dömma av vad jag sett av miljörättsprofessorn Darpö så får förvaltningsdomstolarna en missvisande bild av vargstammens genetik och genetiska konsekvenser av till exempel jaktens effekter. Förtroendet för inslag av sunt förnuft i den rättsliga processen undergrävs.

Mitt motiv är huvudsakligen att förvaltningsdomstolen inte skall inhibera jakten, men också att förvaltningsdomstolen inte skall agera så det uppmuntrat till ytterligare långdragna traggliga processer. Långvarig ovisshet medan ärenden mals i långsamma rättsprocesser är definitivt dåligt. Vargjakt har redan malts med i fyra år, som tycks domineras av juridiska processer. Det gör inte ett gott intryck på någon att vargläget ännu inte verkar ha kommit närmare en normalisering. Detta motiv tycks nu bortfallit men texten finns kvar.

Ett skrämmande exempel på brist på kommunikation trots försök. Varken jag eller Olof Liberg eller en massa andra förstod att bakgrunden till Naturvårdsverkets förslag om 380 vargar var att först skulle det tillföras 20. Det var så verklighetsfrämmande för oss att utgå från att så uppenbart orealiserbara förutsättningar förelåg, så att GYBS aldrig skulle uppnås. Visserligen såg vi rent intellektuellt att det stod, men vi trodde bara det var någon brasklapp och ingen lyckades förklara för oss att det var djupt allvarligt menat. Det är intellektuellt oärligt och bedrägligt av bevarandevetenskapen att låtsas som om det bara var frågan om att uppfylla vissa villkor som de vet inte är uppfyllbara innan vad de talar om innan, så jag kanske felaktigt anklagade Laikre och Ryman för genetikmissbruk men däremot kände de tydligen inget ansvar för att andra verkligen förstod och förstod att det var tillämpbart. Det är ett sjukt samhälle när EU kallar det för regelbrott när de ställer krav som leder till orimliga konsekvenser utan att låtsas om det och som direkt motverkar det krav de sätter som prioriterat. Det är extremt intellektuellt oärligt att påstå att skälet för den bristande legitimeten för varg är enbart jägarnas motvilja mot att släppa in ett element som är mycket besvärligt för dem utan annan fördel än att vädja till deras respekt för naturen. Orsaken är lika mycket den intellektuella ohederligheten hos NGOs och stödd av  bevarandeforskningen och EU att kompromisslöst ställa ouppfyllbara krav, men inte låtsas om att detta leder till en vargstam ständigt växer tills den slår i det biologiska taket. Det finns en del som gillar detta och en del som försvarar det vetenskapligt men att dölja denna bieffekt genom att framföra rimligare numerära konsekvenser är inte hederligt.

En civilisation som inte kan hantera konflikter bättre efter fyra års tragglande i en fråga där det vetenskapliga underlaget är bättre än i någon annan förvaltningsfråga om en rödlistad art tror jag inte har den mognad som behövs för långsiktig överlevnad. Även förvaltningsdomstolarna borde beakta vad deras antingen brådstörtade eller så utdragna sega procedurer leder till.

Kan en rimlig model konstrueras, som garanterar att risken för vargen utdöende hundra år är mindre än en promille?

Jag har gjort en kortare nyare version av resonemangen här i en annan bloggartikel

Svaret är självklart nej, och det förstår alla utan att det behöver fästas uppmärksamhet på det. Framtidens detaljer är för oförutsebara för att kunna förutsägas med så hög säkerhet. Att signifikansen bara avser scenoriot är en självklarhet, som inte behöver understrykas i korta debattinlägg. Däremot är ett av de viktigaste redskapen att fatta beslut som rör vargens framtid att göra datasimuleringar vad som händer med en så noggrannt som möjligt simulerad varg förvaltad med olika algoritmer. Detta är MVP skattningarnas syfte. Sannolikheterna gäller om den simulerade vargen och förvaltningen fungerar som i verkligheten. Sannolikheterna under förutsättning att verkligheten är perfekt återgiven är av stort intresse.

Bakgrund

Jag gjorde ett debattinlägg på Svensk Jakts webupplaga som ledde till en diskussion i kommentarerna här. För att skilja den del som har med den av Svensk Jakt webartiklen initierade diskussionen magentafärgar jag. Den del av diskussionen, som jag mycket gärna skulle vilja få ett enkelt rätt eller fel svar, är om sannolikheten att alla tre oberoende stammarna dör ut är rätt beräknad på det sätt jag gjort.  Tills vidare utgår jag från att jag har rätt. De som läser detta och känner för att få frågan prövad kan väl be någon trovärdig och kunnig att skriva någon kommentar om den frågan.

Jag har aldrig modererat bloggen förut men skälet att jag gjorde det ett par dagar var att det tydligen öppnade möjligheten för andra att ändra sina frågor och också att jag ville ha viss betänketid som jag i efterhand borde gjort längre. 

En personlig webb ägs av den som sköter den och det är ingen självklar männsklig rättighet att få en kommentar publicerad. Jag ändrar i artikeln och mina egna svar. Det ingår i intellektuell ärlighet att inte cencurera en kommentar för att den är kritisk, istället skall man i bästa mån försöka kommentera sakliga frågor och kritik. I det här fallet har mycket mer av min tid lagts ned på detta eftersom jag i ett svagt ögonblick trodde att kritiken var riktig, men så länge det inte fått trovärdig bekräftelse från någon annan så tror jag inte på det.  

En ny ”artikel” bara publicerad här, som bygger på ett annat material och resonemang, presenteras (i italics):

Risken för att en vargstam på 100 inavlade vargar skall dö ut inom ett sekel är 10 % – givet de värsta katastrofer forskarna kan tänka sig. Nu har Naturvårdsverket bestämt att det behövs minst 300 vargar (varav 30 i Norge). Detta måste resultera i en högre säkerhet.

Studerar man de sårhetsanalyser som faktiskt finns så är steget i antal individer från hög risk för utdöende till extremt låg risk förvånansvärt liten och ungefär konstant.

Teoretiskt förväntas sannolikheten följa vad som gäller för en kumulerad normalfördelning (påminner om students t-fördelning)    

Vad som beräknas är väntevärdet (medelvärdet) av den del av en normalfördelningen som kumulerat ger sannolikhetsnivån för MVP.

Värden på kvoten mellan MVP för 10% och MVP för 1%  finns i Torbjörn Nilssons  rapport på länken över Demografisk MVP = 10% och 1% för järv, björn och lo

Klicka för att komma åt 978-91-620-6549-2.pdf

http://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/regeringsuppdrag/2013/sarbarhetsanalys/population-viability-analyses-%20bear-lynx-wolverine-2013.pdf

Kvot mellan MVP för 10% och 1% genomsnitt 20 värden både med och utan katastrof Kvot genomsnitt 1.71  Dvs MVP1%  = 1.71*MVP10%

För varg MVP10% = 100, alltså MVP1% = 171

Troligt är att MVP% följer ”medelvärdet av den kumulerade normalfördelningen” (kallas selektionsintenstet)  Dessa är 10% = 1.75, 1%= 2.66 och 0.1%=3,34

Kvoten mellan MVP1% och MVP10% är då 1.52 stämmer något så när med observerat 1.71. Kvoten mellan MVP 0.1% och MVP10% blir 1.9 dvs om det finns fler än 190 vargar så är sannolikheten för utdöende de närmaste 100 åren mindre än en promille.

Detta resonemang tycks stämma  med det  budskap jag gav att risken för utdöende för varg är i storleksordningen 0.1% (eller om man nu skall tolka det bostavligt mycket lägre, det finns gott om utrymme för de förklaringar att det var för lågt jag gav). 

Genomsnitt 20 värden, både med och utan katastrof beaktas

Kvot genomsnitt 1.71  Dvs MVP1% = 1.71*MVP10%

För varg MVP10%=100, MVP1%=171

Troligt är att MVP% följer ”normalfördelningen” (statistik)  Dessa är

10% = 1.28, 1%= 2.31 och 0.1%=2,97

Kvoten mellan MVP1% och MVP10% är då 1.8 dvs stämmer bra kvoten mellan MVP 0.1% och MVP10% blir 2.3 dvs om det finns mer än 230 vargar så är sannolikheten för utdöende de närmast 100 åren mindre än en promille.

Detta resonemang gör att det inte finns anledning att betvivla att det lugnande budskap jag givit att risken för utdöende för varg är i storleksordningen 0.1% (eller om man nu skall tolka det bostavligt mycket lägre, det finns gott om utrymme för de förklaringar att det var för lågt jag gav). Den här analysen ger samma storleksordningar som den förra.

Även att säga att utdöenderisken är en promille verkar dock vara en överskattning av risken eftersom:

1) vargförvaltning är adaptiv och sjunker antalet så vidtar man åtgärder (mindre skyddsjakt kanske)
2) uträkningen försummar att beakta genetiken. Inaveln kan förutses minska och därför sjunker utdöenderisken över tid;
3) den sk förvaltningsmarginalen gör att stammarna i praktiken skulle komma att hållas högre än 100;
4) katastrofrisken rymmer nog en säkerhetsmarginal;
5) det finns vargar i öster som regelbundet vandrar in, vilket sänker utdöenderisken. Förmodligen skulle de återetablera vargstammen inom några decennier även om den tillfälligt utrotades

I vetenskapliga sammanhang så brukar det räcka med trestjärnig signifikans (en promille) och räkneexemplet tycks tyda på att utdöenderisken är väsentligt lägre. Trots det påstås från vissa håll att det inte finnas någon ”seriös” forskning, som på ”vetenskaplig grund” kan bekräfta att dagens stam på drygt 400 djur räcker. Men en påtaglig mer eller mindre slumpmässiga variationen i MVP omkring väntevärdet, och möjligheten av fel i simulator, metod och sådant motiverar en viss säkerhetsmarginal och att sannolikheten är mindre än en promille eller högre kan vara sant i fallet svensk varg, men det vet man inte och eftersom det inte finns något förnuftmässigt sätt att kontrollera så ligger nog sannolikheten för utdöende avsevärt högre. Det säger nog inget annat än att sannoliheten är låg.

Här klistras artikeln från Svensk Jakt

Risken för att en vargstam på 100 inavlade vargar ska dö ut inom ett sekel är 10 procent – givet de värsta katastrofer forskarna kan tänka sig. Nu har Naturvårdsverket bestämt att det behövs minst 300 vargar (varav 30 i Norge).

Ett räkneexempel: De 300 vargarna kan tänkas fördelade på tre isolerade vargstammar med vardera 100 (till exempel områdena Dalarna, Värmland och Västmanland). Då blir risken för att alla tre isolerade stammarna dör ut inom ett sekel 10 procent x 10 procent x 10 procent = 1 promille.

Även att säga att utdöenderisken är en promille verkar dock vara en stor överskattning av risken eftersom:

1) Verkliga vargar vandrar mellan områden och tillfälligt tomma områden skulle snabbt återbevargas.

2) Uträkningen försummar att beakta genetiken. Inaveln kan förutses minska och därför sjunker utdöenderisken över tid.

3) Den så kallade förvaltningsmarginalen gör att stammarna i praktiken skulle komma att hållas högre än 100.

4) Katastrofrisken rymmer nog en säkerhetsmarginal. 


5) Det finns vargar i öster som regelbundet vandrar in, vilket ytterligare sänker utdöenderisken.

I vetenskapliga sammanhang så brukar det räcka med trestjärnig signifikans (en promille) och räkneexemplet tycks tyda på att utdöenderisken är väsentligt lägre.
Trots det påstås från vissa håll att det inte finnas någon ”seriös” forskning, som på ”vetenskaplig grund” kan bekräfta att dagens stam på drygt 400 djur räcker.

Dag Lindgren

Är värden från de tre olika stammarna multiplikativa?

För att multiplicera sannolikheter måste de vara oberoende. MVP värden kan multipliceras på det sätt jag gjort om de inte beror av varandra, tes genom att påverkas på samma sätt av tillfälligt inträffade ändringar av den simularade vargen som katastrofer. Katastrofer bör belysas i en MVP. I den MVP analys som ligger till grund för svensk vargpolitik har risker på flera olika nivåer använts för olika MVP scenarior. Troliga förväntade ganska begränsade katastrofer ger MVP i storleksordningen 50. Worst case scenario är katastrofer som det egentligen inte finns stöd för att tro att de någonsin kommer att inträffa för varg, som torde vara relativt lite utsatt för katastrofer. Men det är ändå meningsfullt att se vad vargen klarar och intressant att testa olika katastrofscenarior.  Worst case katastrofer kan kan vara ”regionala” eller globala. I Svensk Jakt beräknas sannolikheten för ett scenario med regionala worst case katastrofer. Vilket är ett helt legitimt sätt att belysa en möjlig katastrof. Just beträffande denna nyans skulle läsaren kunna missletts eftersom texten antyder att worst case scenario beaktats, trots att det Faktiskt bara är second worst case. 

Om MVP stämmer med verkligheten och alltså de simulerade vargarna och vargförvaltningen beter sig exakt som de verkliga så blir sannolikheten för vargens utdöende som de sannolikheter som anges. För extrema katasstrofscenarior, är det inte är någon effektiv metod att öka antal vargar i Sverige. Sannolikheten beror mycket mer på den hypotetiska katastrofens utformning än antalet. Och extrema katastrofer kan helt enkelt inte förutses och alla möjligheter kan inte belysas. 

Det finns många skäl att spekulera över att simulerade vargar (MVP) inte stämmer med verkligheten, därför finns en ”säkerhetsmarginal” så att man hamnat på 270 vargar. Många av dessa skäl att de verkliga vargarna kan avvika fråm modellens kan leda till att MVP överskattar behovet och istället för att underskatta. Jag är ganska säker på att förökningstakten nu är större än i de simulerade vargarna (den viktigaste faktorn för de simulerade vargarna). De sannolikheter det medför om simuleringens förutsättningar perfekt realiseras kan förmodas vara mer rättvisande än de överväganden som gjort att man beslutat FRP 270. Därmed inte sagt att säkerhetstänkandet var obefogat men jag avråder från att gå avsevärt längre för en ökad säkerhetsmarginal.

Många frågor är bedömningar som visserligen skiljer sig från mina, men som jag accepterar som vettiga när det gäller att bestämma FRP till 270. Men nu ifrågasätts det tydligen på allvar om stammen är alltför skör för att tåla ett uttag på några tiotal vargar. 

Ingen normalt funtat person inbillar sig att man kan förutsäga framtidens detaljer om 100 år med trestjärnig signifikans, det är helt uppenbart att signifikansen rör scenariot, som alltså är ett rimligt utfall av ett MVP scenario.

Bakgrund:

De tre viktigaste vargvärnarorganisationerna har gjort en gemensamt överklagande av jaktbeslutet som finns här http://www.rovdjur.se/objfiles/1/SNFWWFSRFOverkl_-1226366028.pdf. Dokumentet är väl formulerat, mycket utförligt och övertygar vid en snabb överläsning. Men det är en partsinlaga och med ett subjektivt urval av information och argument.

De nya dokument om vargförvaltning Naturvårdsverket presterat är inte lika bra och övertygande formulerade. Detta gäller speciellt de nya dokument, som berör motiven att varg nu har gynnsam bevarandestatus. Motiven i det svenska Naturvårdsverkets beslut om gynnsam bevarandestatus

http://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/vilt/efter-rovdjurspropositionen/referensvarden-rovdjur-131216.pdf.

och ”uppdateringen” av förvaltningsplanen omfattar inte referat eller referenser till de nya dokument och uppsatser, som tillkommit de senaste åren av betydelse för vargförvaltningen. Delvis rör det dokument som tillkommit på uppdrag av eller med stöd från Naturvårdsverket. http://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/regeringsuppdrag/2012/varg-forvaltningsplan/forvaltningsplan-varg-reviderad-december-2013.pdf En del tips till uppdateringar finns i överklagandet. Intrycket är att Naturvårdsverket inte helhjärtat kommer att stödja och försvara vargjakten.

Det finns en betydande osmidighet i hur statsmakterna, Naturvårdsverket och EU hanterat frågan vilken lätt till att konflikten eskalerat.

Naturvårdsverket har presterat ett förslag på beräkning av FRP, som inte klarat en vetenskaplig granskning. Trots uppmaningar har Naturvårdsverket inte levererat ett förslag till regeringen som skulle kunnat användas som ett underlag till propositionen och trots att det var Naturvårdsverkets åliggande har inte heller en rapport om status av den svenska vargen inlämnats.

Varken varg eller den nordeuropeiska underrasen av varg är internationellt hotad (”least concern”). Viss fragmentering av utbredningsområdet har skett och vargstammen har fluktuerat i olika delar. De sista decennierna har vargen i EU generellt minskad fragmentering och ökad närvaro. Hur detta påverkar uthålligheten mot evigheten för den svenska stammen finns bara förslag av starkt spekulativ art med inslag av vedertagna tumregler för bevarandegenetik och fragmentariska data om fragmentationens omfattning och betydelse, som knappast kan betraktas som mogen vetenskap.

Allmänna synpunkter

Det borde ses som utomordentligt positivt ur ”biodiversitetssynpunkt” att vargen efter att varit i praktiken utrotad och nu har uthålligt säkrat sin långsiktiga existens i Sverige. Detta borde ha lett till nationell och internationell uppskattning. Istället ägnar sig alla åt att hitta fel och svagheter och misstänkliggöra såväl kompetens som goda vilja. Likaså har Sverige satsat stora resurser på att förbättra vargstammens genetiska status och därigenom ådagalagt en hög ambitionsnivå för att säkra vargens framtid i Sverige. Bl a har Sverige/Norge satsat på i förhållande till vargens praktiska betydelse mycket stora forskarresurser och fått många relevanta resultat och en bra internationell renomme. Sverige har haft tre offentliga utredningar om olika aspekter på vargen. Regeringen har anslagit speciella medel för att möjligöra att låta en migrant bilda familjegrupp i renbetesland, men Naturvårdsverket avbröt detta ”praktiska utvecklingsarbete” i förtid eftersom skadorna ansågs för stora. Försök att ta tillvara generna hos denna migrant (Junselevargen) har kostat storleksordningen tio millioner kronor, vilket demonstrerar den politiska viljan att satsa på att ta tillvara den naturliga migrationen. Vad blev resultatet av allt detta: ett baserat på de många resultaten och kvalificerade expertanalyserna en ihållande kritik från tunga NGO och EU-kommissionären för långa listor av misstag och fel och tveksamheter, dåliga relationer med relevanta NGO, kritik för bristande forskningsbaserade underlag, vetenskaplig granskning och upprepade anklagelser för fördragsbrott och insinuationer för att föröka utnyttja kryphål och undanflykter. Stora ansträngningar har lagts ned på att ge svar på EUs frågor och Sverige har hela tiden diskuterat med EUs funktionärer även om det bara finns kommentarer från dessa överläggningar. Sverige har omedelbart tagit bort taket på antal vargar och avskrivit iden att detta skulle kunna ge bättre förutsebarhet vart vargpolitiken syftade. Men trots den visade ambitionen av Sverige att normalisera situationen för varg. Sverige har haft en speciell utredning om samlevnad med varg där representanter för olika ”stakeholders” fick samarbeta, men nästan omedelbart konstaterade NGO (interfolierat av misstänksamma kommentarer av EU) att statsmakterna saboterat det begynnande samförståndet genom att inte låta Naturvårdsverket vetenskapligt bestämma när Naturvårdsverket inte lyckats åstadkomma något vetenskapligt underbyggt ställningstagande under det år de haft på sig och haft det som en skyldighet. Man kan fråga sig vad som blir resultatet när andra ser effekterna av att försöka satsa hårt på att lösa problemet men det kvarstår lika polariserat och kritiserat som förut.

EUs roll

Jag tror i likhet med många andra att det vore till fördel om EU avvecklade sitt intresse för den svenska vargförvaltningen. EUs hand och övervakning i detta ärende har i alltför hög grad på ett destruktivt sätt inriktats på att försvaga, komplicera och misstänkliggöra de svenska statsmakternas kontroll över vargförvaltning och även förstöra ryktet för vår mycket välrenommerade vargforskning. Jag har för avsikt att utveckla detta i ytterligare ett dokument, förhoppningsvis den sista i den här bloggen. Om jag sett den svenska vargförvaltningen på väg att normaliseras och en vilja till nedtrappad polarisering från de viktigaste aktörerna, i första hand de som önskar fler vargar, så skulle jag troligen låtit bloggen förbli avslutad och mitt eget engagemang nedtrappat långt tidigare.

Ekologisk hazard

Ekologi är till stor del en frågan om ”balans” mellan olika komponenter. När en enstaka ekologisk nyckelart får expandera mycket snabbt så kan det uppstå många effekter för andra arter. En del positiva en del negativa. Somliga arter påverkas positivt andra negativt. Så länge tätheten är måttlig så kan dessa effekter förmodas vara ekologiskt tolerabla och att vargen ryms är förmodligen ekologiskt bra förutom att det ger biodiversitet, men kommer förvaltningen att leda till en ytterligare förtätning så kan det medföra stora oönskade ekologiska förändringar som totala överraskningar eller bara befarade i debatten. Man kan säga att man skall låta naturen ha sin gång men ”naturen” är starkt människopåverkad och denna påverkan ändras raskt. Naturen är nu något som vårdas och förvaltas, det går knappast att lämna enstaka komponenter med en möjlig stark påverkan helt utan kontroll. Jag tycker de känns som NGO inte utgår från en ekologiskt helhetssyn, när de fordrar åtgärder som om de går igenom kommer att leda till fortsatt fri okontrollerad snabb numerär tillväxt.

Förvaltningsdomstolarnas arbete:

Om förvaltningsdomstolen inhiberar beslutet så resulterar det i fortsatt obromsad mycket snabb tillväxt av vargstammen. De flesta hade säkert förväntat sig åtgärder med vargstammen som troliggjorde att en uppbromsning av tillväxten skulle komma till stånd. Nu ter sig alternativet att vargtillväxten slutar först när vargen när födotillgången tryter och den tilltagande trångboddheten ökar frekvensen av vargkonflikter och förmodligen också sjukdomar.

EUs regelverk är tydligen restriktivare än vad naturvårdsverket tidigare trott, eftersom förvaltningsdomstolen underkänt naturvårdsverkets bedömningar. Inriktningen mot utökad skyddsjakt, som utlovats av regeringen i mitten av 2011 och rekommenderats av vargkommitten och som vargvärnarorganisationerna och EU sagt sig acceptera eller den gradvisa långsamma stegring av vargantalet med ungefär 20 mer per år som rovdjursutredningen föreslog eller den förvaltningsjakt som föreslogs med syfte att sänka vargens inavel har tydligen enligt förvaltningsdomstolens tidigare beslut varit oförenlig med lag och rätt.

Förvaltningsdomstolen borde inte överpröva riksdagens och regeringens beslut. Riksdagen har beslutat att varg har gynnsam bevarandestatus och att det räcker med 270 vargar för att upprätthålla detta och att ”vargtrycket” bör minskas i de vargtätaste länen. EU anser att ansvaret för beslut om gynnsam bevarandestatus ligger på politikerna, dvs ytterst riksdagen. http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2013/12/eu-politiker-ska-fatta-besluten/. Om detta politiska beslut var taget på felaktig grund, så bör det vara en fråga för konstitutionsutskottet eller EU-domstolen, men knappast förvaltningsrätten?

Specifika kommentarer (ref till överklagandet)

Klarsynt professor i miljörätt (9/37)
Överklagandet hänvisar till en ”klarsynt” analys av en professor i miljörätt från 2011. EU kan förväntas har stort genomslag eftersom den är på engelska och ger intryck av att vara från en kunnig expert.  Han har skrivit en artikel på engelska där han framför att han tror att Sverige bryter mot EUs regler, som förmodligen EUs handläggare av det svenska vargproblemet såväl som register tagit del av och färgats http://www.sieps.se/sites/default/files/2011_8epa_2.pdf  Det har därför sitt intresse att studera hur välinformerad han är om den svenska vargsituationen. I artikeln skriver han “there is consensus between all parties involved that the wolf population in Sweden/Norway does not have favourable conservation status.” Ser man på hur detta ställningstagande motiveras (not 37), så framgår dock att det är den norska vargstammen, som – om den betraktas som isolerad – inte har gynnsam bevarandestatus. ”This actually goes without saying, as only 20 wolves are allowed to reside in Norway. That country made a reservation to the Habitats Directive, mainly because of the wolf issue and conflict with the widespread sheep farming. Norway is still a party to the Bern Convention, but owing to weak compliance mechanisms Norwegians are not hampered in their keeping down the species to the limits of existence.” Experten tror att den svenska och norska vargstammen betraktas som två fristående enheter, fast grunden för Sveriges ställningstaganden är att Sverige och Norge delar på en gemensam vargstam och kraven för gynnsam bevarandestatus gäller den gemensamma stammen.  Det förefaller alltså missvisande att när vargvärnarna kallar analysen för klarsynt. Även de biologiska förutsättningarna för artikeln är föråldrade. Darpö har redan tagit ställning för att situationen inte påverkas av att gynnsam bevarandestatus nåtts  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5743190.

”Naturvårdsverkets” modell (10/37)

Naturvårdsverket föreslog RFP 380 vargar enligt ett kriterium som föreslagits att den genetiska variationen inte skall öka med mer än 5 procent enheter på hundra år. Förväntad inavel vid slumpmässig korsning kan ses som ekvivalen med genetisk variation.  Eftersom inaveln (den genetiska variationen) i den svenska vargstammen avtar hur liten populationen än är under förutsättning att det kommer in mer än en migrant per generation så är villkoret inte begränsande och det blir bara den demografiska MVPn som sätter gränsen. https://vargdag.wordpress.com/2012/12/03/95-av-vadda-naturvardsverket/ Värdet 5% är orealistisk och förutsätter in ideal källpopulation som inte finns i praktiken. Konstruktörerna av vargmodellen själva räknar med ett alternativ 10 %, valet 5%, som knappast har en motsvarighet i verkligheten, görs av Naturvårdsverket utan diskussion. Det ter sig djupt inkonsekvent att välja 5% förlust av genetisk variation på 100år, när (nedersta) gränsen för den demografiska utdöendet sätts till 10%. Värdet 5% är snarare ett förslag än en oomtvistad sanning.

De fyra senaste reproduktiva vargarna har kommit under en femårsperiod, naturvårdsverkets skattning av sju reproduktiva per tioårsperiod (utan annat än flyttningar för att skydda renbetesland) verkar riktig.

Vad modellen beaktar är ”effektiva migranter”. Denna har schablonmässigt satts lika med reproduktiva vargar. ”Effektiva” storleken är troligen större än den verkliga, eftersom invandrarna genomgående visar heterosis, dvs obesläktade invandrare verkar avsevärt reproduktivt effektivare än de inavlade. ”Heterosis” är en slags omvänd inavel. De exempel som tidigare fanns (den tredje immigranten till Sverige och en invandrare på Isle Royale) kunde möjligen vara undantag, men när nu den fjärde och femte invandraren också får så mycket avkomma är det dags att förmoda att detta är en regel. Jag skattar att detta ökar den effektiva migrationen med 1.25, den observerade ökningen är större men detta är så förvånande och oväntat och trots allt byggt på ett begränsat antal observationer så jag antar inte en högre faktor. Genom selektiv jakt ungefär fördubblas effekten av migranter (tidigare grova skattningar) men ”tumregeln” bekräftas av Liberg och Sand 2013.

Den sammanlagda effekten av dessa två effekter räcker för att med den nu troliga skattningen av effektiva migranter per decennium skall bli ungefär 17. Det räcker då med <<100 vargar för att kriteriet enligt Naturvårdsverkets (Laikre och Rymans) tabell skall vara uppfyllt. Den genetiska MVPn visar sig alltså mindre begränsande än den demografiska, och detta gäller även vid en långt lägre effektiv migration.

Lena Eks inspel (10/37)

Vargvärnarnas skrivning ironiserar över ett inspel av Lena Ek som tycker det räcker med 180 vargar. Ur naturlig invandringsynpunkt bekräftar jag alltså förefaller det alltså räcka med de 180 vargar Lena Ek föreslog även utan valputsättning. Jag anser dock Naturvårdsverket skall fortsätta att utveckla valputsättningstekniken som en säkerhetsåtgärd om den naturliga invandringen i framtiden skulle anses otillräcklig. Jag föreslår också att högst en familjegrupp tolereras i renbetesland trots de stora negativa effekterna om flyttförsök misslyckas och att förberedelser görs för ett försök med soft release.

Ett lägre vargantal gör också att den inavelsreduktion och genetiska variation som anses önskvärd kan nås snabbare, om vargen tillåtas växa fritt tills dessa angivna förvaltningsmål nås kommer gynnsam bevarandestatus inte att uppnås innan andra faktorer (brist på näring och utrymme) kommer att

På lång sikt blir invandrarna mer besläktade med recepientpopulationen, så de effektiva migranterna blir färre. Men å andra sidan är populationerna så nära genetiskt förbundna med varandra, att de inte behöver räknas som olika populationer utan del i en gemensam ”megapopulation” på samma sätt som den svenska och norska stammen.

Jag har analyserat hur ”genetiken” förändras under hundra år, bla https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/ T ex förväntas vargstammens formella inavel vara storleksordningen F=0.1- F=0.05 eller ännu lägre med dagens invandring.

Att i förbigående perifert välja förutsättningar, som Naturvårdsverket som ansvarig myndighet för valpflytten självklart insett inte skulle uppfyllas och inte heller finns någon motivering varför just 20 valts. Det tolkas ofta som att vissa tjänstemän på Naturvårdsverket liksom vargvärnarförträdarena önskar se en vargstam, som tillväxer tills den slog i ”det biologiska taket” ”låta naturen ha sin gång”. Naturvårdsverket undlät att göra de beräkningar/planer som EU önskade se.   Redan när jag såg planen såg jag de finstilta brasklapparna, men trodde uppriktigt sagt inte de var allvarligt menade bara sånt forskare häver ur sig för att slippa lova för mycket, https://vargdag.wordpress.com/2013/01/21/hur-manga-2015/ . Men nu ångrar jag faktiskt att jag trots samtal inte riktigt insett att Naturvårdsverket faktiskt inte var så heltokigt, men istället svekfullt missledande, eftersom Naturvårdsverket förutsatte något när tabellen skrevs som Naturvårdsverket visste de inte skulle kunna leverera.

Effekten av inavel avklingar så småningom, och genetisk variation tillkommer så småningom. Om populationen omfattar tusentals så kompenserar det fullständigt ökningen av inavel och förlusten av genetisk variation och stammen blir livskraftig i all framtid. Annorlunda uttryckt är inavel och förlust av genetisk variation som har orsaker långt tillbaka i tiden mindre allvarligt än ny. Den genetiska driften de sista generationerna är något allvarligare än för 100 år (20 generationer) sedan. Även med 800 vargar sker en betydlig sådan minskning. Betydelsen av formellt beräknad förväntan för förlust av genetisk variation och ökning av inavel överdriver alltså konsekvenserna. Egentligen blir alltså kravet på FRP något lägre.

Socioekonomiska konsekvenser (30/37):

Vargvärnarna tvivlar på att det finns betydelsefulla socioekonomiska konsekvenser. Det är mycket egendomligt att ”acceptans” (”samlevnad eller vad det innebär) så allmänt anses betydelselöst i vargförvaltning och ges så lite vikt av EU och  https://vargdag.wordpress.com/2012/10/03/acceptansfri-vargforvaltning/

Det är statsmakternas bedömning att flera vargar än nödvändigt har negativa socioekonomiska effekter. Enligt direktivets portalparagraf skall detta beaktas och kan resultera i jakt. Det är inte Naturvårdsverket som är en part i detta.

Justification of FRP =270 with a new approach.

Det finns en metod att göra vad som kan kallas genetisk MVP som Naturvårdsverket har använt för att fastställa FRP för lo utgående från att den genetiska variationen inte får falla mer än 5% per hundra år i en population utan immigration.  Laikre och Ryman använde denna modell för att härleda vargantalet under förutsättningen att tillräckligt många vargar först tillfördes (20) för att bibehålla den genetiska variation på samma värde som i moderpopulationen. Tillämpad under antagandet att inga nya migranter tillkommer ger den FRP=800, med de antaganden om migration som naturvårdsverket gjort ger den FRP=380. För den svensk/norska vargstammen ger modellen orealistisk låga resultat eftersom inaveln är så mycket högre än i källpopulationen.

Den karelska (Finska + ryska Karelen tillhör källpopulationen). Eftersom den svensk/norska stammen etablerats av få vargar alldeles nyligen och den genetiska variationen snabbt ökar pga av migrationen och det är då trivialt att modellen inte ger högre FRP än den demografiska sårbarhetsmodellen. Den forskningspanel rovdjursutredningen en gång använde utgick i sin skattning av vargbehovet i Sverige (700) från en genetisk modell som siktar mot överlevnad i evigheten utgående från en isolerad gemensam vargstam i Sverige, Norge, Finland och Ryska Karelen. NGOs have written to the Governments of the Nordic countries suggesting to use such a joint wolf population as the basis for wolf number. Using the suggested commonly agreed approach for the geographic delimitation of the wolf population one arrives at FRP=800 with the unrealistically pessimistic assumption of no immigration. A reasonable share of Sweden is FRP=270 When the assumption of the model that an independent population is cut off from a source population will be fulfilled. There are now >800 wolves in the area and >270 in Sweden. Thus the genetic MVP according to the suggestions made is not much different from 270. Trots det påstås från vissa håll att det inte finnas någon ”seriös” forskning, som på ”vetenskaplig grund” kan bekräfta att dagens stam på drygt 400 djur räcker.