Rovdjursutredningens slutbetänkande – kommentarer

Rovdjursutredningens slutbetänkande – kommentarer

Rovdjursutredningen har kommit med sitt slutbetänkande april 2012. Delbetänkandet 2011 föreslog att först sänka inaveln till F=0.1 och därefter öka vargantalet till minst 450 (eller snarare minst 45 föryngringar). Slutbetänkandet 2012 ändrar detta och ger istället utrymme för successiv ökning till 2024.

Det är inte sannolikt att F=<0.1 kommer att nås till 2024, även om tillväxten begränsas till 4 procent årligen från cirka 300 våren 2012 till 500 tolv år senare. Det saknas auktoriserade uppskattningar vad som fordras eller hur mycket det kostar med genetisk förstärkning i det nya läget med en större stam, dessa kalkyler överlämnas till förvaltningsplanen. Utan den beståndsbegränsande förvaltningsjakt utredaren föreslagit blir det varit helt omöjligt att få ned inaveln ordentligt. Med förslaget blir det bara krävande och begränsad sannolikhet att nå målet. Men man kan komma långt på vägen och får arbetsro att utveckla metodiken under förutsättning att tillräckligt kraftfull och genomtänkt förvaltningsjakt inleds före våren 2013 och kommer kanske fram till att det inte är så förtvivlat viktigt att nå ända ned till F=0.1.  eller att den naturliga invandringen räcker för att så småningom nå resten av vägen till målet eventuellt med några modifikationer och eventuellt något efter 2024. Diskussionen om eventuellt önskvärd ytterligare sänkning av inaveln och förbättrad genetisk kontakt österut behöver inte resultera i förnyad uppslitande tids och resurskrävande övergripande diskussion om vargantal förrän om ett decennium, när polariseringen troligen lugnat ned sig. Förvaltningsjakt öppnar möjligheter, som underlättar att få godkännande för valpflytt av markägare. Det är ekologiskt riskfyllt att tolerera ökning av en nyckelart med fri tillväxt inom områden som redan kan vara mättade och där tillväxten trots detta är hög. Med utredningens förslag kommer man ifrån denna stora svaghet med dagens ”vargförvaltning”. Med utredningen och förvaltningsplanen och remissvar i ryggen kan statsmakterna återta initiativet i vargfrågan i höst.

Det är önskvärt att åtminstone temporärt med riktad förvaltningsjakt sänka stammen till drygt 200 genom jakt 2013 och 2014, för att tillfullo utnyttja potentialen av invandrarna 2008 att reducera inaveln, sedan kan stammen tillåtas växa för att reducera den genetiska driften tills nya invandrare kommit/tillförts och den första föryngringen med nya tillförda vargar observerats.

Det är inte definierat vilken ”inavel” som skall vara F=0.1. Är det genomsnittligt släktskap hos reproducerande individer eller genomsnittet av alla levande individernas inavel? Vad är referenspunkten när F=0? Definitionen har väsentlig betydelse när F sätts så lågt som 0.1, det finns distinktioner och fällor, som har med exakt definition att göra. Det är viktigt förvaltningsplanen utformar definitioner. Detta bör inte läggas på den politiska nivån.

Utredaren tycks anse att jakt är ett nödvändigt inslag i förvaltningen för att nå önskvärt status och reducerad inavel på vargstammen. Därigenom nalkas gynnsam bevarandestatus snabbare. Detta är viktigt mot bakgrund av EU kommissionens och regeringens ställningstagande. Om nu tricket går hem att kalla det förvaltningsjakt och ha det inskrivet i en förvaltningsplan, det är mycket egendomligt att ingen kommit på det förut och vittnar om hur ogenomskinlig bevarandeadministration är. Det försvagar avsevärt Sveriges sak mot EU att det inte framhålls hur effektiv förvaltningsjakt och lågt antal är för att förstärka effekten av tillförda och invandrade vargar.

Det förslås att flytta vargar till hägn (”mjukt släpp”), därigenom minskar chansen att de vandrar långt efter flytten. Detta bör prövas, jag förstår inte varför det inte prövades med den invandrare som skaffat partner och satt upp ett revir i norra Dalarna. Risken för långvandring var uppenbar redan efter andra flyttförsöket och paret kunde hållits ihop i hägnet. Direktförflyttade man vargar från renbetesområdet i Finland till hägn i Sverige, som samtidigt är karantän, så skulle det gå att få ned inaveln till önskvärd nivå. Tillvänjning till lokala förhållanden med hägn skulle samtidigt kunna hjälpa att sprida vargen till nya områden.

Det verkar som om utredningen avser att öppna mot enstaka etableringar i renbetesområdet där vargens villkor accepteras, utredaren kan tänka sig ”vargavtal”. I genomsnitt en årlig vargföryngring i renbetesland, där den ena föräldern är invandrare, som inte gått att flytta, skulle förmodligen långsiktigt lösa kontaktproblemet med vargstammarna österut.

Det finns ingen egentlig motivering för just 450. Det har inte utförts någon modern sårbarhetsanalys eller analys av mean viable population, en referens som beskriver det länkas här. Den expertgrupp som utredningen anlitade föreslog något i stil med 700. Men det värdet förutsätter att en som dålig betraktad genetisk kontakt med Finland förbättras, och ökningar av vargstammen i Finland, Norge och ryska Karelen. Det är med all sannolikhet hopplöst att få dessa länder att ta sin andel av det ökade antal vargar expertgruppen anser behövs, varför Sveriges vargantal måste läggas över 700 om expertgruppens åsikter skall vara utgångspunkt. Detta är konsekvensen av att utredningen utgått från en fristående expertgrupp och dimmiga riktlinjer istället för sunt förnuft. Det blir nu förvaltningsplanen som får utforma motiveringen för att minimivargantalet är vetenskapligt förankrat utan att hänvisa till rovdjursutredningens expertgrupp. Motiveringen kan spinna på de resonemang  jag framfört. Jag tror dock inte det går eftersom beslutet om vargantalet är en politisk kompromiss och inte resultat av vetenskapliga överväganden. På kort sikt (några decennier) anser jag vetenskapliga skäl talar för en vargstam på några hundra, på längre sikt finns det inte vägande genetiska skäl att inte besluta enligt rovdjursutredningen, men är då politiska, juridiska och ekologiska skäl som styr, inte genetiska.

Det verkar lite egendomligt att rovdjursutredaren anser att kravet på spridning till ”hela det naturliga utbredningsområdet” är uppfyllt, vargföryngringar förekommer bara i en liten del av Sverige och området utvidgas mycket långsamt. Vare sig EUs direktiv eller rovdjursriktlinjerna ger entydig ledning, antalsuppskattningar blir huvudsakligen subjektiva bedömningar.

Utredaren tycker det den närmaste tiden är viktigare att få ned inaveln än att snabbt nå antalsmålet. Jag stöder detta helhjärtat. Jag har argumenterat för att dagens vargstam skulle kunna ges gynnsam bevarandestatus. Huvudskälet var att ge svensk handlingsfrihet att reducera inaveln på effektivaste sätt. Jag ville också tydliggöra att ”genetiska skäl” inte automatiskt stödjer stora antal och att det går att argumentera för att lägre antal än dagens räcker med genetiska resonemang. Det bästa för vargen vore om riksdagen deklarerade att vargen nu har gynnsam bevarandestatus och att antalet temporärt kan sänkas om syftet är att minska inaveln. Risken är stor att det politiska maskineriet går trögt, EU trasslar och förvaltningsjakten fördröjs och beläggs med restriktioner, vilket försvårar den genetiska förstärkningen. Hade EU inte blandat sig i och bara rovdjursutredningen legat till underlag för ett svenskt beslutsfattande hade jag inte propagerat för gynnsam bevarandestatus nu och engagerat mig mindre i varg. Men om rovdjursutredningen och förvaltningsplanen leder till ett snabbt riksdagsbeslut och förvaltningsjakt 2013 så kan jag sluta att engagera mig.

Utredaren tycker förvaltningsjakt skall skötas av länsstyrelser/naturvårdsverk. Teoretiskt sett borde det bli bättre styrning att ta ut vargar på sätt som förbättrar genetiken mest, men jag tror att det fungerar tillräckligt bra med licensjakt. Ingen av de 47 vid licensjakterna 2010-2011 fällda vargarna var genetiskt värdefull. Intrycket att myndigheterna hittills inte varit överdrivet alerta på frågan hur genetik kan stödjas med jakt, så jag är inte övertygad om att det verkligen i realiteten blir bättre för genetiken med myndighetsjakt.

Utredningen gör ingen samhällsekonomiskt utvärdering av vad vargen kostar vid olika antal. De största kostnaderna är att vargen reducerar vilt och vargavvisande stängsel, inte kostnaderna för statsbudgeten, som bara bär en mindre del av dessa kostnader. Gynnsam bevarandestatus är mest en fråga om vilka krav man har på uthållighet, kraven i EUs direktiv är inte väldefinierade. Exempelvis är rovdjursutredaren villig att ta en större risk med vargens framtid än vad utredningens expertpanel vill, och jägareförbundet sätter kraven lägre än rovdjursutredaren. Rovdjursutredaren uttryckte mycket tydligt att en annan utredare skulle kunna komma till ett annat resultat. Förvaltningsplan och regering kan mycket väl besluta om högre eller lägre minimi antal utan att bryta mot EU-fördraget och utan att komma i konflikt med utredningen annat än utredarens personliga subjektiva vägning. Graden av risktagande att förvaltningen senare inte lever upp till uthålligheten måste vägas mot kostnader och olägenheter, när dessa är så stora som för varg. En sådan vägning behöver inte gå utanför vad som ryms inom rimliga tolkningar av direktivet.

Jag tycker riksdagen skall besluta om eftersträvad miniminivå för vargantal och när den skall vara uppnådd. Vargen är så kontroversiell och det finns så mycket misstro och låg acceptans är så vanlig och EU så intresserad att det behövs ett riksdagsbeslut som stöd. För varg har Sverige 2012 hamnat mycket långt från riksdagsbeslutet, men risken är mycket stor att man hamnar ännu skevare om det inte finns ett riksdagsbeslut och att ansvaret vilar hos riksdagen  tydliggör var huvudansvaret ligger om avsedd politik inte genomförs. Det har fördelar för myndigheterna att kunna hänvisa till riksdag och statsmakter, även om det naturligtvis kan te sig bekvämt för riksdag och regering att slippa ta ansvar och kunna skylla problem på klantiga myndigheter.

,

  1. #1 av Anders Runnerus på 12 april, 2012 - 13:07

    Hej Dag
    Tack för ditt engagemang. Om man läser dina alster, inte bara detta, kan man förstå att du i princip tycker att förvaltningen av varg var OK fram till dess att taket togs bort förra året. Jag ser mer som är av mycket stort intresse.
    Skulle vilja att du utvecklar ditt resonemang runt det faktum att populationen gick igenom en flaskhals vid introduktionen. De tre vargarna. Du skriver att det sedan inte ger någon effekt ur inavelssynpunkt att öka antalet individer efter det att de passerat flaskhalsen. Du sticker till och med ut hakan och hävdar att Laikre och co har helt fel. Mängdteorin är ett verktyg som används flitigt av drivarna ( företrädare för bevararna). De säger vi behöver många vargar av en massa luddiga orsaker. Vi ser det så att införsel av en stor mängd nytt genetiskt material i populationen är ett direkt hot mot Drivarnas vilja att utan övre gräns berika vårt land med vargar. Det är alltså mycket viktigt att slå hål på mängdteorin.
    Vidare anser vi att det är viktigt att visa hur populationsstorlek och invandring påverkar inavelsgraden.

    Vår målbild är egentligen inga vargar alls hos oss men som sanna demokrater kan vi acceptera att ta ett visst ansvar för att hålla en viss vargpopulation inom Sveriges gränser. Vi menar att vi ska hålla så få som möjligt ur bevarandesynpunkt men att det absolut inte finns något egenvärde i att hålla en större vargpopulation.

    Problemet med vargen är de skador den orsakar på människors liv. Vargen i sig är inget problem – den är ju en varg. Färre vargar ger förre problem och mindre kostnader för människorna som berörs eller kan komma att beröras.

    Anders Runnerus

    • #2 av DagL på 12 april, 2012 - 14:52

      Anders: Skall försöka utveckla flaskhalsen med de tre grundarna. Även inavel är svårt och kan ge felslut i vad man egentligen vill bevara, se https://vargdag.wordpress.com/2011/10/23/genomsnittligt-slaktskap-berakningsmetod/ Det blir för trassligt om man försöker uttrycka sig exakt, men de är därför forskarna brukar uttrycka sig att vargarna är mer besläktade än helsyskon istället för att säga att de är mer inavlade än helsyskon. Det är ungefär samma sak men inte riktigt. Flaskhalsen låser inaveln nedåt. Om grundarnas gener förekom i olika frekvenser kan man sänka inaveln genom ett urval som gör grundarnas gener mer lika representerade, men de tre första grundarnas gener har ungefär samma frekvens. Det finns också andra låsningar som begränsar vad man kan vinna med urval. Inaveln (släktskapet) i en liten population ökar vid varje generationsväxling pga genetisk drift som förenklat kan kvantifieras som omvända värdet av dubbla antalet föräldrar. 2006 var det nog omöjligt att göra något åt att vargarna var i genomsnitt mer inavlade än helsyskon och blev mer inavlade i varje generation. Det går knappast att varaktigt sänka ”den potentiella” inaveln men incest kan höja inaveln (helsyskon och föräldrabarn korsningar är ungeför en tiondel av alla föryngringar) över det genomsnittliga släktskapet, men incest höjer ändå inte det genomsnittliga släktskapet.

      Man kan minska takten inaveln ökar genom att inte kontrollera stammens tillväxt. För en isolerad population med 500 vargar så ökar inaveln bara hälften så fort som med 250 vargar. Men populationsökningen minskar inte inaveln, bara bromsar dess tillväxt. Glöersson frågade nått liknande men centrerat på ”genvarianter” som jag försöker kommentera i fråglådan.
      2008 tillfördes nytt blod, två immigrantvargar började få valpar. Detta leder till att inaveln minskar men bara i proportion till de nya genernas andel i populationen som är ganska låg. Att röra om de nya generna innebär inte att deras andel ökas. Men man kan medvetet låta bli att skjuta vargarna som bär nya gener och skjuta en del av de andra, då minskar inaveln, man väljer för de gener som inte är så vanliga så de kommer närmare de äldre genernas andelar. Men inte hur mycket som helst, det finns gränser och är fortfarande en flaskhals om än något vidare.
      Om det tillförs en migrant per generation så blir vargarna så småningom mindre besläktade än helsyskon hur stor stammen än är, men inaveln sjunker snabbare ju mindre populationen är, och färre migrantar måste totalt tillföras. Det är skälet att det är bra med en ganska liten population om inaveln skall sänkas.

      Den naturliga invandringen räcker nog till att sänka inaveln alltså skall vi inte har en stor vargpopulation ens om vi inte tänker tillföra vargar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s