Jag och min vargweb

Den här bloggen på WordPress handlar om varg. Den är på svenska för svenskar och om Sverige. Det är mest genetik och kvantitativa aspekter på genetik – hur många? hur stor? hur stor blir effekten? – mest inavelsrelaterade problem – och det är mycket genetik för beslutsfattare och rovdjursforskare. Relativt lite om skador och påverkan på tamdjur, hundar, rennäring, biodiversitet, ekologi, vargens biologi, vilt, jaktvapen, ekonomi och acceptans, där jag inte har specialistkunskaper. Fast jag lär mig ju allt mer genom att följa vargdebatten. Jag som gör den heter Dag Lindgren och har arbetat 35 år med genetiska frågor som inavel och släktskap, ofta i kombination med urval i samband med förädling, men på skogsträd – och aldrig förut på djur (fast vi använder samma formler och skogsträdsförädling följer husdjursförädling och tar mycket inspiration därifrån). En skillnad i inriktning, som ger en kompetensfördel gentemot andra varg och bevarande forskare, är att jag varit inriktad på urval inriktad på förändring (förädling) medan andra varggenetiker tagit sina modeller från rent bevarandegenetiska resonemang. Vargen är nog unik genom att vi känner och kontrollerar ett vilt djurs individer så väl att vi kan manipulera inaveln med urval, hela stamtavlan för stammen under hela dess historia är känd! Min doktorsavhandling hette ”Inavel – ett tveeggat svärd…”. Jag har aldrig jagat eller haft tamdjur och inte haft hund i vuxen ålder.

Jag är lite orolig för mänsklighetens framtid och tycker att de ekologiska fotspåren verkar bli väl stora. Kvalitén på debatt, beslutsunderlag och beslutsprocesser inger inte förtroende för att människan kommer att fortsätta att få det bättre hundra år till, det gäller varg, men också mycket annat. Erfarenheterna från bl a varg gör att jag tvivlar på att människan lyckas med de besluts och underlagsmekanismer som behövs för långsiktig överlevnad. Jag har startat en blogg om det, och hållit ett föredrag med varg som exempel på ineffektiv problemhantering    http://daglindgren.upsc.se/Presentations/ViKlararDetInte120921.pptx . Jag har också startat bloggar om framtiden men ägnar dem begränsad uppmärksamhet: http://downto2100.blogspot.se/    .

Nu är jag pensionerad och ville ägna en del av uppmärksamheten åt andra frågor än skogsbrukets fröförsörjning och sånt. Varg verkade intressant, jag tänkte en del 2010, tänkte lägga av i början av 2011, men vargen blev åter aktuell 17 augusti 2011 med regeringens nya utspel, och då beslöt jag att starta den här bloggen. Jag är besviken att argumentet att dödlig kontroll faktiskt styrker genetiken och gör vägen till gynnsam bevarandestatus lättare och snabbare – fullständigt frånsett eventuella ändringar i acceptans – inte uppfattats av EU och knappast heller regeringen och dess rådgivare förrän sent hösten 2012. Numera tror jag vi måste ge den befintliga vargen gynnsam bevarandestatus för att tordas hantera den genetiskt vettigt. Men nu verkade Sverige inne på rätt spår och har engagerat rovdjursforskningen, så hade regeringen inte samtidigt bestämt att gå EU tillmötes på ett för vargens gynnsamma bevarandestatus högst olyckligt sätt, så hade jag nog inte engagerat mig igen. Troligen lägger jag av om EU avskriver vargärendet utan några tydliga pekpinnar eller sänder det till EU-domstolen. Nu känner jag mig mycket som de svenska statsmakternas vapendragare gentemot EUs detaljstyrning och ett för byråkratiskt, enkelspårigt och oklokt Naturvårdsverk och vargetablissemang, det känns trevligt!

Min huvudfråga är att sänka vargens inavel. Prioriteten för att nå gynnsam bevarandestatus har satts på att minska inaveln, och för att göra detta bör man inte öka vargstammen utan hålla den på några hundra tills inaveln reducerats väsentligt, och man måste ge genetiskt värdefulla vargar ett effektivt skydd när stammen storlek hålls nere. Jämfört med huvuddelen av tyckarna tycker jag att inaveln är ett något mindre och mindre akut problem än de flesta vill göra den till, men jag välsignar ändå ambitionen att sänka inaveln. Jag tror också att kontakten med en tillräcklig del av de Nordeuropeiska vargarna kan förmodas bli ganska hygglig genom naturlig invandring (det räcker med en reproduktiv invandrare per generation), men det kändes säkrare om invandringen förstärktes något decennium. Vi skall inte idag blåsa upp den svenska vargstammen för att den genetiska bryggan österut är dålig.

Jag känner mig väldigt mycket som en ”lone wolf”, jag får inte mycket vettiga kommentarer eller kvalificerat erkännande för det arbete som jag lägger ned, utom när det gäller stöd till amdra som inte vill ha många vargar men av andra skäl, och som täcker in ganska mycket och i några smärre partier känns det direkt innovativt. Jag får sällan eller enstaviga svar även där jag tycker att jag i ett idealt samhälle jag skulle fått något utförligare reaktioner. De som ger minst respons är beslutsfattare och forskare, de som bäst borde försöka tillgodogöra sig och diskutera informationen, de som ger mest respons är de som tycker målsättningen på varg är för ambitiös. Jag ville egentigen inte liera mig för mycket med dessa grupperingar men när jag erbjöd mig att skriva för t ex de 5 stora eller rovdjursföreningens tidskrift mottogs det inte positivt. Inte heller att uppträda inom Skandulvs ram accepterades av organisationen, Skall jag få genomslag för några av mina påpekanden (den naturliga invandringen räcker för att inaveln inte skall höjas, att jakt förstärker effekten av invandring och tillförda vargar, att några hundra vargar räcker och är bäst de närmaste decennierna…) så gör myndigheter, forskare och den ideella naturvården sitt bästa att undvika direktkontakt. De enda som vill ha det är jägare och de som tycker Sverige satsar för hårt på mycket vargar. Det illustrerar att det gått ganska snett i vargdebatten att en professor i genetik tycker att det effektivaste sättet att få genomslag för genetiska synpunkter är att tala med vargskeptiker!!

Man ställer sig naturligtvis frågan om hur ”kompetent” jag är. Det finns nog delade meningar om det men jag har fått för en för en professor normal skörd av hedersutmärkelser och i vissa avseende har jag ”utmärkt” mig spektaktulärt bra och fått ”hedersbevisningar” som är unika i världen. Se närmare här. Specifikt för temat på denna blogg är jag den som senast skrev en underlag till regeringen om den genetiska diversiteten hos våra skogsträd (genetisk ”uthållighet” om man så vill).  Allt vad jag skriver blir inte bra, det blir många stavfel och en del blir svårförståeligt eller i något fall tvärtom mot jag menar. Men jag försöker att kontinuerligt förbättra artiklarna på denna blogg och det mesta känns hyggligt bra efter några bearbetningar.

Recentioner:  Trevligt att få bra och kunniga recentioner på http://lipoptena.blogspot.com/2012/03/lanktips-vargdag.html och http://www.jagareforbundet.se/blogg/index.php/2012/04/genetikspoket-i-vargdebatten/

Kommentarer
Om någon tycker att jag missat något viktigt eller framfört något felaktigt eller inte utvecklat något tillräckligt, så uppmanas läsaren att kommentera. Chansen för att mina analyser är i huvudsak riktiga ter sig större eftersom omvärlden inte funnit skäl att påpeka misstag eller förbiseenden. Kommentarer välkomna och kommer in direkt utan ”moderering”, och jag i nästan alla fall har jag reagerat snabbt på  kommentarer om de överhuvudtaget varit kommenterbaral. Fast det kommer inte många! Jag välkomnar intelligenta frågor som för kunskapen framåt eller gör denna blogg värdefullare för svensk vargförvaltning! Det känns tråkigt om tonen inte är bra. Det är lite oroande att det är så få frågor/kommentarer som verkligen är relevanta för innehållet och dess förbättring fast mycket av vad jag säger inte borde te sig självklart. Efter en tid kanske jag gallrar i kommentarerna och tar bort sådana som ter sig irrelevanta eller inte av bestående värde. En alltför olämlig kommentar kan förstås tas bort direkt, men jag kan inte påminna mig att jag tagit bort någon av det skälet.

Det är ett tilltagande problem med olika typer av spamkommentarer och länkningar och jag kanske når den punkt när jag måste göra det svårare att kommentera för att komma ifrån problemet, men jag är inte där än. För närvarande är möjligheten att göra kommentarer öppen.  Nästan allt SPAM tas bort snabbt men någon av dessa SPAM-kommentarer kan dröja sig kvar.

Jag har också en frågelåda som kan vara lämplig för frågor som inte passar i en speciell artikel. Jag tyckte den fylldes 2012 och jag startade en ny 2013, men sedan dess har inga frågor kommit. De som vill fråga frågar under en artikel istället även när frågan inte passar in.

  1. #1 av Kenneth Erikson på 14 februari, 2012 - 00:05

    Hej Dag.

    Det är inte konstigt att du inte får några kommentarer. Hur många har kunskaper på detta område och törs framföra något i en så infekterad fråga som i all väsentlighet hittills styrts av det politiskt korrekta? Dessutom är dina rader under rubriken, Kommentarer, direkt frånstötande när du efterfrågar intelligenta frågor. Det ställer minsann krav på den som här kommenterar. Men, jag räds inte trots vare sig intelligens och fullständigt obildad på området. Jag förstår dock när du påstår att bekämpningen av inaveln missgynnas av ett större antal inavlade. Det anser jag faktiskt var och en bör förstå, det säger sig självt på något vis. Jag har faktiskt påstått samma sak för flera år sedan, gissat förståss men ändå. Då nämnde jag att det troligen går att bevara en stam genetiskt frisk med kanske bara 50 individer under förutsättning att den stammen försågs kontinuerligt med nya individer med annan genvariation. Vår svenska björnstam har ju varit nere i uppskattningsvis blott 130 st. björnar och trots det påstås det fortfarande gå att skilja på södra och norrifrån invandrade. Och aldrig en rad om att björnar i Sverige lider av genetisk utarmning (svag bas eller vad ni utbildade svänger er med för begrepp).

    Men, och det måste sägas och det har du säkert också märkt, denna fråga sköts inte efter logik och konsekvens. Denna fråga handlar om vargen behövs och tillför något omistligt, och det är något helt annat. Då handlar det om politik och filosofi. Men målsättningen har varit sådan att landet ska fyllas med vargar och därför har vi även under lång tid ”fostrats” med hjälp av en statlig rovdjurspropaganda styrda av organsationer och föreningar som WWF och SNF. Genetiken används endast som skäl och försvar för fler vargar. Därför tillmäts inte dina påståenden om att en stor stam påverkar boten av inavelsgraden negativt någon större betydelse heller, det är min gissning.

    Jag respekterar och uppskattar dina skriverier även om vi i frågan om vi ska ha varg ilandet, eller inte, har olika åsikter.

    Mvh
    Kenneth Erikson
    Kälarne

    • #2 av DagL på 14 februari, 2012 - 10:36

      Hej Kenneth och tack för brevet
      ”Olika åsikter” egentligen har jag ingen fanatisk djupt grundad åsikt att det skall finnas varg i Sverige, jag skulle inte ställa mig på barrikaderna om det bestämdes ett svenskt vargutrotningsprogram, ivarjefall om det inte hade funnits en nu väletablerad vargstam. Det kanske skulle räckt med att varg finns i Finland och Ryssland, Sverige kunde kanske dra en tyngre del av det internationella lasset med järven och björnen istället (fast det gör vi väl redan med björn). Ett finskt vargutrotningsprogram skulle jag dock opponera mig mot. Jag fattar att varg skapar en del reella olägenheter för en icke helt försumbar minoritet, men inte drabbar mig. Men när nu Sveriges riksdag enhälligt (om än 8% med diskret korsade fingrar) och en majoritet av svenska folket tycker att vi skall varg på vad jag tycker är till stor del respektabla förståeliga motiv som jag i princip håller med om, så solidariserar jag mig med det. Men hur många vargar det skall vara är en mycket öppnare fråga och där tycker jag som genetiker att en del av mina genetik kollegor driver de genetiska argumenten för hårt utan att riktigt förstå konsekvenserna, och får för mycket respekt av det övriga samhället. Vill samhället ha många vargar tycker jag samhället borde hitta på några andra skäl än genetiska.
      Intelligenta frågor är frågor som tvingar mig att tänka efter och kanske leder till någon vidareutveckling av vad som står på bloggen. Det faktum att en del inte vill ha någon varg och andra inte vill att vargar dödas fattar jag redan, och skälet att de skriver det är nog bara att skriva det, inte att få en kommentar. Det skulle nog gå bra att ha en icke särskilt hotad vargstam i tillräckigt kontakt med Finland på 50 vargar i övre Norrland, detta har föreslagits. Skall vi nu ändå bara ha varg på 20% av ytan kanske den orsakar mindre problem där uppe istället. Även om jag som bor i Umeå helst inte vill ha en varg som travar förbi huset mer än vart 25 år (så sällan skulle jag tycka det var häftigt) med hänsyn till lekande barnbarn, även om jag vet att det är ganska riskfritt. Fast skall vi nu ha varg och bidra till den nordeuropeiska vargens bevarande och köra snålskjuts på Finland/Ryssland så tycker jag 50 är ett väldigt ynkligt bidrag. Och sedan finns det ett beslut om att vargen skall finnas i hela sitt naturliga utbredningsområde, och när det finns så stort stöd för det så tycker man inte den skall trängas ihop i det mest avlägsna hörnet. Skall nog skriva en artikel om ”ideologiska” motiv för varg i Sverige, det känns som det var lite många emot eftersom det är den sida som arbetar i underläge.

  2. #3 av Anders Åberg på 31 januari, 2014 - 10:28

    Hej Dag. Jag är inte jägare, mer än med kameran, men jag delar nog din uppfattning i vargfrågan, om det kan vara till någon tröst i ensamheten. Dessutom tycker jag mig märka att nästan alla jag pratar med har ungefär samma uppfattning, nästan ingen vill utrota vargen, men dom flesta fattar att vi måste jaga den. Så antagligen är du inte alls särskilt ensam om din uppfattning.

    Jag har en annan fråga, som visserligen inte har direkt med inavel att göra, men delvis med genetik.
    Jag brukar ofta hävda att vi måste jaga vargen för att den inte skall förlora sin, vad jag som ej utbildad genetiker tror, nedärvda rädsla för människan. Jag utgår då ifrån att den enda anledningen till att stora farliga djur är rädda oss är att vi försvarat oss mot eller jagat dom ända sedan vi lärde oss kasta sten och att dom mest orädda individerna successivt dött i högre utsträckning än dom mer försiktiga och att det då gett ett genetiskt avtryck. Dock borde här också ingå ett ganska stort element av inlärning och min fråga blir då, hur stor tror du att denna risk är om vi inte får jaga dom? Sitter det väldigt djupt i generna eller kan inlärd kunskap om att människan inte verkar vara så farlig leda till att vargen börjar se oss som byten?

    • #4 av Dag Lindgren på 31 januari, 2014 - 11:20

      Det är en svår fråga med HUR jakt och frånvaro av jakt påverkar genetiskt och jag är inte heller väl inläst på sånt här och kan bara spekulera där andra nog kan spekulera bättre. Vargen håller sig undan och undviker och det är nog genetiskt. Under mycket läng tid har vi jagat varg som var i bebyggda trakter och detta har bidragit till att de håller sig i glesbygd när de kan. De blir borskrämda av människor även om de inte jagas. Tror denna instinkt ligger djupt rotad och inte försvinner på några decennier. Men vad som ändras när vargarna blir fler är att det blir trängre och att de därför kommer närmare människor. Denna tendens försvinner nog inte drastist genom urval för att man skjuter dem, de kommer inte nära för att grundskyggheten försvunnit utan för att det mest undanskymda utrymmet räcker sämre. Det är säkert långt till att vargarna börjar se oss som byten för att vi inte skjuter dem och att risken elimineras genom vargjakt. Ett motiv för vargjakt kunde vara att ta bort de revir som ger upphov till flest konflikter för att dessa vargar då orsakar färre konflikter men knappast att varg långsiktigt skulle bli mer tillbakadragen därigenom. Sociala faktorer och inlärning spelar säkert stor roll dvs en likadan vargflock i en likadan miljö kan uppfattas som mer eller mindre irriterande men då tror jag flockens traditioner och kanske slummässiga genetiska variationer mellan flockar är längt viktigare än genetisk tillvänjning.

      När det blir tätare med vargar tror jag det blir mer problem per varg men den tätheten när det blir uppenbart har kanske inte nåtts än.

      Men tätt med vargar har ju också positiva effekter. Många människor vill ha varg och då måste de ju vilja ha den i närheten också. Fler som hör vargyl från hemmet eller ser vargspår i skidspåret ses positivt. Dessutom är det psykologiskt bra för glesbygden om det inte är ett rent glesbyggdsproblem Så jag tycker inte det blivit för mycket tätortsnära varg än. Min son bor i kanten på ett vargrevir och hade varg (fotograferad) på jobbets parkering fast verkar tycka det är acceptabelt.

      Risken för människor är fortfarande helt försumbar så en minskning av den risken är knappast ett skäl för vargjakt.

      Jag delar numera den i riksdag och naturvårdsverket fastställda uppfattningen minst 270. Men jag tycker inte det behövs vara mycket mer av något annat skäl än att det finns fler som gillar det en som ogillar det viktat med styrka och skälighet i uppfattningen och jag lutar åt att irritationerna ger fler som ogillar det och alltså det räcker med säg 300 men det ankommer inte på mig att mer än säga att 270 eller möjligen marginalt mer räcker, sedan får ”folket” avgöra.

  3. #5 av Anders Åberg på 31 januari, 2014 - 18:01

    Ja vi får hoppas att du har rätt, man blir ju annars lite konfunderad när man ser hur lätt olika vilda djur vänjer sig vid människor, som t.ex. älgarna i Sarek som inte jagades och djur som tas omhand som ungar.

    Antalet 270-300 tycker jag också känns som en taktiskt riktig nivå att ge sitt stöd till. Där kan det formeras ett ganska brett stöd för ett förvaltningsmål och motsatt då känns det aningen otaktiskt att dom som ändå vill ha en rimlig rovdjurspolitik grälar om 100 vargar hit eller dit .

    Sedan måste jag säga att själv skulle jag inte alls ha något emot att få höra vargyl från stugan och gärna få dom på bild också.

    • #6 av Dag Lindgren på 31 januari, 2014 - 21:07

      Avråder mycket bestämt från att ta hand om vargungar och dessutom är det förbjudet. Även om jag tror att vargar är relativt ofarliga om de får vara ifred så är det livsfarligt att börja fraternisera med dem. Inte just för den som fraterniserar eller vid fraterniseringstillfället utan för att det mer långsiktigt bidrar till sk hatibituering av den vargen och de den är socialt aoosicerad med. Detta leder till mer närgågna vargar som leder till framtida risktillfällen De närgågna behöver kanske inte skjutas, men de bör definitivt inte heller klappas eller läggas ut mat åt eller behandlas vänskapligt utan släng gärna nått på dem. Fast jag tror inte man bör ligga i vändor om man givit en passerande varg eller en som upptäckte en när man fotograferade ett vänligt leende, risken är ändå mycket liten.
      Som fotograf kan man nog gå för långt i vänligt bemötande (lägga ut mat som luktar människohanterad i närheten av bostäder t ex). Överdriven vänlighet är säkert en större fara för människan än att avstå från att döda i annat än i extrema fall. I de extrema fallen är dödandet (skyddsjakten) mer för att lugna människors oro, vilket jag tycker är helt legitimt, än för att den verkliga risken är stor. Om en varg strök omkring dagis där jag har mina småbarn, så skulle jag nog inte låta mig lugnas med uppgiften att medföräldrarnas bilar, som de skjutsar sina barn med, utgör ett större hot.

      Allting är förstås relativt. Om det händer en människa i Sverige på tjugo miljoner att bli dödad av frilevande varg, så tycker jag det är helt försumbart och absolut inget att oroa sig för, men visst finns det de som oroar sig ändå, och risken är inte noll. Och talar jag om en dödsrisk på 1 på 20 miljoner förutsätter jag nog skyddsjakt på närgågna (störda) ungefär som idag, och att det inte blir mer varg än idag.

  4. #7 av Anders Åberg på 1 februari, 2014 - 10:53

    När Dag jag tänker inte ta hand om några vargungar och inte heller klappa vilda djur. Som fotograf är ju det första man tänker på att inte synas eller höras, men ibland blir man naturligtvis upptäckt ändå. Jag hade en gång en intensiv upplevelse med en Järv på Fulufjäll, men fick ingen lust alls att klappa den. http://norradalarnasvildmarker.wordpress.com/2012/06/01/en-liten-artikel-tidigare-publicerad-i-camera-natura/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s